En mycket lång semester ...

Nu har jag jobbat i dryga tre veckor sedan vi kom hem från Grekland och semestern tog slut.
Det mesta har återgått i gamla gängor: jag har uppgifter så det räcker gott och väl, och jag verkar inte heller den här gången ha tappat några kunder på att vara helt frånvarande i en månad. Istället var det som det brukar: att flera av kunderna (om jag lite skrytsamt får lov att medge det …) kommenterade ”good to have you back” när jag var på plats igen. :)
Det funkade helt enkelt även nu att bara lämna alltsammans och låta alla mailande kunder mötas av ett autosvarsmeddelande som gjorde klart för dem att jag faktiskt inte var tillgänglig.

Men att ta semester hela fyra veckor i sträck är annars inte på något sätt självklart för facköversättare. Faktum är att jag tror att jag är en av ganska få översättare som tar sig friheten att vara ledig så länge – och dessutom i form av en total ledighet, alltså att jag inte låter mig frestas eller övertalas att ta något litet projekt eller över huvud taget svara på något under tiden. (Ja, låt gå för att jag i slutet av juli nu var tvungen att skicka fakturor och göra några andra administrativa småsaker, det måste jag helt enkelt ordna varje månadsskifte, men jag tackade inte ja till något nytt att översätta eller kolla.)
Många översättare törs inte ta risken att ha en hel månads sommarledighet, eller särskilt mycket ledighet över huvud taget. De kanske tycker att det blir ett alltför stort inkomstbortfall, eller så känner de att de bara måste vara ständigt tillgängliga eller åtminstone halvtillgängliga, för annars kanske de tappar kunderna.
Jag kommer ihåg från översättarutbildningen att det vid ett tillfälle var en facköversättare på besök som gästföreläsare. Hon pratade om sitt jobb och hur det fungerade för henne som frilansare, och jag minns särskilt att hon kommenterade det där med semester och då en aning dystert medgav att det inte kunde bli så mycket av den varan. ”Nu i somras lyckades jag äntligen ta två veckor”, sade hon, och vi i klassen fick det något förskräckta intrycket att man som översättare verkligen får vara tacksam om man kan komma ifrån i två veckor någon gång vart tredje år eller så.
Det var faktiskt delvis dessa framtidsutsikter som gjorde att jag själv under de första åren efter översättarexamen drog mig för att dra igång som frilansare och försökte få tag på en regelrätt anställning istället. En sådan anställning fick jag också som bekant, och det var först när jag efter några år blev uppsagd från den som jag bestämde mig för att pröva som frilansare i alla fall. Med viss bävan, men en sak kunde jag så småningom konstatera med frilanstillvaron när jag satt igång, och det var att skräckvisionen om ytterst lite semester inte alls besannades. För mig stämmer inte den. Jag har gått in för att ta lika mycket semesterledighet som om jag varit anställd, och det har fungerat.
Jag vet inte om det beror på att jag gör ett ovanligt bra jobb och är ovanligt pålitlig när jag väl är anträffbar (det har jag svårt att tro …), men faktum kvarstår att jag inte tappar kunder på att vara långledig. Inte heller känns det som mina inkomster blir lidande i särskilt hög grad: jag tjänar så pass bra att min ”årslön” ändå blir helt okej.

Att det är på detta sätt har fått mig att slappna av en del ibland, och bli så pass ”bortskämd” att jag har börjat fundera på om det kanske rentav skulle vara möjligt att ta ännu mer semester än jag redan gör. Det är ju inget som hindrar egentligen. Jag är min egen, jag bestämmer själv.
På sistone har min hustru också börjat ge uttryck för samma tanke som jag själv också slagits av ibland, nämligen att jag kanske rentav skulle kunna ha semester hela somrarna och inte bara en månad. Det skulle vara rätt skönt på ett sätt om jag kunde det, för eftersom hon är lärare är hon ju redan ledig större delen av sommaren (om än inte lika länge som barnen), och då är det praktiskt om jag är det också. Inte minst för att det kan kännas lätt besvärligt för såväl mig som familjen under de sommarveckor då jag jobbar samtidigt som fru och barn är lediga. Jag känner liksom att mitt jobb är i vägen för sådant som de skulle vilja att vi gjorde hela familjen under sommaren – och även vice versa, att en ständigt hemmavarande familj i kombination med sommar och vackert väder och utflyktsförslag och önskemål om flexibilitet gör det svårare för mig att jobba koncentrerat. I ärlighetens namn kan det ibland nästan bli som ett slags stress, som förvisso kan benämnas ”lyxstress” men likväl inte känns så rolig. Kanske skulle det därför vara mycket enklare om jag som enda kvarvarande jobbande familjemedlem gjorde slag i saken och var extra-långledig jag med.
Jag tvekar emellertid rätt mycket. Kan man verkligen vara så odräglig och lättjefull att man tar sig ett helt sommarlov utan att jobba? Det är ju rena hånet mot de människor som måste jobba hela sommaren för att få ihop pengar och samtidigt fixa livspusslet så att barnen kan få åtminstone någon sorts sommarlovskänsla. Dessutom är det kristligt att arbeta och sträva. Hustrun kompenserar åtminstone sitt långa sommarlov med att jobba längre dagar under terminerna, men för mig skulle det vara fråga om att direkt gå ner i arbetstid för att göra ingenting, och är det riktigt rätt egentligen? Det skulle kanske vara direkt förmätet av mig att, av en så futtig anledning som lätt smågnälliga situationer med hemmavarande familj på sommarlovet, ha fräckheten att vara ledig i åtta veckor istället för fyra.
Sedan har vi ju också det där med risken att tappa kunder, och inkomstbortfallet. Är jag borta i två månader blir det mindre pengar, det kommer man inte ifrån. Och kunderna kontaktar mig förvisso efter fyra frånvarande veckor, men kan jag vara riktigt säker på att de har tålamod även efter åtta? Tänk om de inte har det? Jag kan väl inte experimentera hur mycket som helst med en så viktig sak. Det är sant att jag redan nu tar större risker än många andra översättare någonsin skulle våga, och mot alla odds så går det bra ändå, men även för mina kunder måste det väl finnas en gräns? Jag kanske framstår som helt oseriös i deras ögon om jag är borta så mycket.

Läget för närvarande är sammanfattningsvis att jag inte är så trakterad av tanken på att ta sju eller åtta veckors sommarsemester istället för fyra. Det känns helt enkelt som det skulle bli för mycket – mer än jag riktigt har samvete för.
Men eftersom förslaget nu har kommit upp även från min äkta hälft, så kan det nog vara så att saken inte är avgjord ännu. Det kanske trots allt är något att fundera på.
Det är ju liksom inte så att man skulle säga nej till ett helt sommarlov om det var genomförbart att ta sig ett …