Blyga och osäkra män

Just nu ser jag en text av Åsa Beckman, från Dagens Nyheter, delas lite här och där.
I den menar hon att män som samtalar med kvinnor är dåliga på att ställa frågor, och att kvinnorna hela tiden är de som driver samtalet framåt och frågar saker så att männen får tillfälle att prata om sig och sitt eget hela tiden och aldrig intresserar sig tillbaka för sin samtalspartner. Hon tycker rentav att kvinnorna borde börja ”frågestrejka”. (Så kan man väl sammanfatta det.)

Jag tror i och för sig att Beckman har rätt – många män är säkert så där självupptagna och duktiga på att prata om sig själva.
Men här finns en problematik, och den gäller ”blyga män”. Sådana som undertecknad, till exempel. :) Vi män som faktiskt har svårt att föra en konversation över huvud taget. Vi som känner oss lätt obekväma med kallprat och lära-känna-samtal, och inte kan komma på något att säga och hela tiden märker att våra konversationer avstannar så att vi känner oss asociala. Vi som man får ”dra allting ur” – vi som behöver en ”känsla av förtroende” för att vår tungas band ska lossas lite mer, om de ens gör det då.
Det är givetvis beklagligt om kvinnor som pratar med oss blyga män känner att vi inte frågar något tillbaka. Men i vårt fall beror det ju verkligen inte på att vi är självupptagna, utan vi kan helt enkelt inte. Vårt skenbara ointresse för samtalsparten är inte ett ointresse på det där ojämställda sättet, utan beror på social oförmåga. Vi är tacksamma om det blir något att prata om, så att det inte blir helt tyst, även om samtalsämnet skulle råka bli något om oss själva. Så hur ska vi då uppfatta det här som Beckman skriver om? I vilken mån ska vi känna oss berörda och skuldbelagda och ta åt oss av det?
Risken är ju snarare att blyga män får ännu mer komplex över sin sociala inkompetens, när de inte bara känner pressen på sig att kunna prata, utan dessutom har den extra pressen att också kunna göra det på ett intresserat och hänsynsfullt och medvetet sätt, för annars framstår de som någon sorts mansgrisar. I värsta fall blir väl följden att en del män verkligen tystnar för gott och undviker alla sociala sammanhang.

Det är lite samma sak när man ser uppmaningar till män som är ute efter mörkrets inbrott att gå och föra sig och bete sig på ett visst sätt, så att eventuella kvinnor de möter i mörkret ska förstå på långt håll på deras kroppsspråk att de inte har några onda avsikter. (Jadå, jag har sett sådana instruktioner.) Ett välmenande råd givetvis, och inte alls obefogat, men för män som redan har komplex för sin hållning och sin kroppsföring och sitt rörelsemönster och sitt utseende – som jag själv tidvis har haft – så är det bekymmersamt. För män med dålig självkänsla blir det för mycket att hålla reda på, det blir övermäktigt med alla anpassningar man måste göra för att ”göra rätt”, och det kan mycket väl sluta med att män med dålig självkänsla helt enkelt undviker att gå ut när det är mörkt (precis som en del kvinnor som är rädda för våldtäktsmän redan tråkigt nog gör). Jag fick själv denna uppgivna reaktion när jag häromåret läste en text på detta tema.

Hoppas läsaren fattar min poäng. Jag vill inte påstå att det är mer synd om blyga och osäkra män än det är om kvinnor. Jag är verkligen heller inte ute efter att förringa de problem som finns med ”män som tar för mycket plats vid samtal” eller nonchalera att kvinnor är rädda ute på mörka gator. Absolut inte. Något måste göras åt det. Det är inte fel att se över sitt beteende om man på det sättet kan bidra till jämställda förhållanden. Jag undrar bara om någon kan hjälpa mig att reda ut hur det då blir när det gäller blyga och osäkra män? Borde det inte finnas någon specialanpassad strategi för just oss?
För vi finns, vi också, och jag tycker att jämställdhetsarbetet angår oss också.

P.S. Idag är det för övrigt exakt sexton år sedan Jemima och jag träffades. Det gjorde vi på kristna studentföreningen Credo i Göteborg, och det gick till så att vi satt vid samma bord och började prata med varandra. Och med Jemima märkte jag att jag genast kunde prata riktigt mycket - inte konstigt, för hon var ju så trevlig, men det kanske också hade att göra med att jag just den kvällen helt sonika hade bestämt mig för att försöka vara extra social.
Man kan ju ändå undra om jag vid detta tillfälle ställde lika många nyfikna frågor till henne som hon ställde till mig ... :)