Sedan har vi Woody Allen, Bill Cosby, Roman Polanski, Phil Spector … det finns säkerligen många fler exempel, och för vissa utlöser det en moralisk konflikt. För vad gör man om en konstnär av något slag som man gillar (skådespelare, musiker, författare, målare eller vad det nu kan vara) visar sig vara en allt annat än trevlig person?
Frågan ställdes i en lång och intressant artikel som jag läste redan för några veckor sedan, och jag har tidvis funderat på den även vid andra tillfällen.
I artikeln finns det lyckligtvis ingen förmanande slutsats om att det skulle vara ens ”plikt” att omedelbart låta bli att gilla en idol så snart man får reda på att han är otrevlig, men det finns ett långt resonemang om olika faktorer som kan spela in. Eftersom det redan skrivits där tänker jag inte själv bli lika grundlig och ta upp samma saker, men ett par av de frågor som nämns är ”kommer personens destruktivitet fram även i hans verk?” och ”kan jag verkligen stödja personen genom att fortsätta betala för hans verk?”
Och grundfrågan som bemöts är egentligen denna: ”ska man göra skillnad på en persons konstnärliga verk och hans privatliv?”
Det jag själv i grunden anser är att det kan man visst göra. När jag drabbas av sådana här dilemman brukar min inställning vara just att det inte spelar någon roll vad en konstnär gör i det privata så länge det inte märks i verket. Om jag inte hade den synen så skulle det vara ganska mycket jag måste rensa ut ur mina bok- och filmhyllor och från mitt Spotify. För det finns ärligt talat ganska många konstnärer som haft tveksamma ting för sig; inte nödvändigtvis kvinnomisshandel och övergrepp, men väl annat ”syndigt” leverne, och droger, och annan brottslighet, och konstiga religiösa vanor, och befängda åsikter. Det gäller inte bara konstnärer för den delen. Martin Luther till exempel är en person som verkligen inte bara hade angenäma åsikter men som ändå av många anses som en bra religiös förebild.
Men för att återgå till konstnärerna så kan jag ärligt talat ofta se mellan fingrarna även när det negativa faktiskt kommer fram i konstnärens verk, som Beatles droginfluerade psykedeliska låtar. Mest för att jag vet att ingen människa är perfekt ändå, så jag kan inte begära oklanderlighet. Jag betraktar liksom konstnären och det konstnärliga verket utifrån och väljer att ta till mig de delar jag gillar och bortse från resten.
Naturligtvis blir ju detta lite svårare när det gäller så konkret obehagliga saker som misshandel av kvinnor eller övergrepp mot barn, eller nazistiska sympatier. Kan man vara lika oberörd då?
Troligen inte, men några saker tycker jag fortfarande spelar in innan man avgör.
1. Tid och tillfälle. I artikeln jag länkade till nämns Johnny Depp och ”Edward Scissorhands” – författaren funderar på om hon alls kan ha den bland sina favoritfilmer efter att Depp begått misshandel. Som jag ser det kan man väl visst ha det, för även om Depp gjort detta på senare år är det väl inte alls säkert att han höll på med sådant när ”Edward Scissorhands” spelades in 1990, så varför låta även den filmen påverkas av synen på honom? Det finns även andra konstnärer/profiler som först varit bra men sedan ballat ur – och tvärtom, sådana som varit rötägg först men sedan blivit bättre föredömen. Hur bedömer man folk och det de gör sett till deras livsgärning som helhet och perioderna i deras liv?
2. Det där med pengarna är klurigt – om jag t.ex. betalar för att gå och se en nyutkommen film med en otrevlig skådespelare, så får han indirekt pengar av mig och kan kanske fortsätta leva sitt otrevliga liv med hjälp av de pengarna. Vill jag bidra till detta? En knepig fråga där man faktiskt blir tvungen att känna efter själv med ett aktivt samvete, men naturligtvis blir det betydligt lättare när konstnären är död (då spelar det ju ingen roll längre) eller när man redan ovetande har betalat för en DVD eller CD (för då är eventuell skada ändå redan skedd).
3. Eftersom det enligt min åsikt inte finns någon människa som är syndfri, borde man kanske inte döma ut otrevliga konstnärer alltför lätt. Här kan det hända att jag framstår som djävulens advokat, men man kan jämföra med hur det skulle vara om någon mycket nära anhörig begick ett hemskt brott. Jag skulle självklart bli förfärad och ledsen och besviken då, men skulle jag överge och sluta älska personen och glömma allt det positiva hen har gjort? Nej, det vet jag faktiskt att jag inte skulle, och egentligen borde då samma sak gälla för det man gillar i konstens värld; det går inte att bara ändra inställning hux flux, det blir fördömande på ett nästan grymt sätt.
4. Framför allt tycker jag man får akta sig för att skriva folk på näsan vad och vem de ska gilla, och upplysa dem på något akademiskt eller objektivt sätt att ”det är inte särskilt lämpligt att du gillar det där”. Gäller även om man säger det till sig själv! Personlig smak är nästan en integritetsgrej, en del av personligheten som det nog inte är nyttigt att undertrycka. Det skrev jag om i ett annat blogginlägg förra året.
Själv har jag alltså överseende med mycket i mina ”idolers” privatliv. Men helt oberörd är man ju inte alltid ... jag har t.ex. numera betydligt svårare att läsa Tintinboken ”Den mystiska stjärnan” efter att jag blev upplyst om judekarikatyrerna i den, och jag kan inte höra Gary Glitters låt ”Rock and Roll Part 2” i filmen ”The Full Monty” utan att tänka på att karln sitter inne för övergrepp mot barn. I det senare fallet vill jag inte ens lyssna på låten på Spotify (trots att den är bra) eftersom det skulle ge Gary Glitter pengar. Så visst kan man känna sig negativ till verk av en konstnär som gjort något otrevligt. Det kan till och med bli så, så småningom, att man blir så negativ att man ändrar attityd helt och hållet och tar fullständigt avstånd till slut. Det är i så fall helt okej. Men det viktiga är att det fortfarande ska vara med ens egna känslor: det ska inte vara till följd av påverkan från någon annan, och det behöver inte heller komma tvärt som en plikt utan kan snarare få växa fram gradvis.
En annan sak som inte funkar, hur gärna man än vill, är att helt radera ut en otrevlig person ur historieskrivningen. Även om Picasso nu var destruktiv och slog sin fru, så går det likväl inte att bortse från att han haft en väldig inverkan på konsten och påverkat många, många andra som kom efter. Det kan liksom inte hjälpas – och likadant är det nog med vissa profiler i nutidshistorien som t.ex. Michael Jackson; de har onekligen gjort avtryck, och därför kan man inte utplåna dem ur kulturen, trots det negativa de har gjort.
När det gäller Michael Jackson så finns det dock även en annan aspekt som måste nämnas, ett motsatt dike: nämligen fenomenet att som fan inta försvarsställning och skydda sin idol nästan in absurdum. Det har jag lagt märke till att många Michael Jackson-fans gör: de försöker blåneka till alla anklagelser i den där dokumentären på Jacksons vägnar. Sådant beteende tror jag inte heller är så nyttigt – då är det bättre att konfronteras med sanningen och känna efter vad man tänker efter det (fast utan tvång som sagt). Jag har själv gjort just det med Tintin och Hergé och den senares tveksamma förflutna.
Sammanfattning av min åsikt om detta:
Man behöver inte ta omedelbart avstånd från en otrevlig konstnär, det ska ingen behöva känna sig pressad till.
Däremot kan man mycket väl göra det när man väl har ”bearbetat”.
Det där är helt upp till var och en, i varje enskilt fall.
Och man kan lägga på minnet att ingen människa är syndfri.
P.S. En sista observation och ett intressant exempel är filmen ”Chocolat”, som jag såg om precis häromdagen. Den handlar delvis om kvinnomisshandel, och är på så sätt ganska viktig. Lena Olin, som spelar den misshandlade kvinnliga karaktären, har enligt uppgift själv varit utsatt för just detta. Men: samtidigt medverkar i filmen även Johnny Depp, som enligt uppgift har varit förövare – och en av filmens producenter är till råga på allt Harvey Weinstein, vars illdåd mot kvinnor uppmärksammades under #metoo.
Med detta i åtanke, ska man se på ”Chocolat” eller ska man avlägsna den ur sin filmhylla? Något att klura på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar