Något av det roligaste som finns för en tågälskare är när det dyker upp en järnväg eller rentav ett helt tåg någonstans på ett helt oväntat ställe, där man minst hade anat det. Särskilt kul är det om det är en järnväg i miniformat, så att man blir helt till sig över hur oemotståndligt charmig och idyllisk den är.
Tyvärr träffar man inte på sådana oväntade små järnvägar särskilt ofta, men en gång när jag var barn gjorde jag det, och det är ett av mina bästa tågminnen. Det handlar om en klassutflykt med ett fullständigt osannolikt tåg ut på en torvmosse.
I Landsbro där jag växte upp fanns det en gång järnväg; Landsbro var en station på linjen ”Hvetlanda-Säfsjö Järnväg”. Men den sista rälsen på den linjen revs upp år 1979, nio år innan jag och min familj flyttade till Landsbro, och jag fick därför finna mig i att jag bodde på en ort utan tåg. (Skulle vi ta tåget fick vi hoppa på i Sävsjö eller Nässjö istället.)
Under den tid som Hvetlanda-Säfsjö Järnväg fanns upplevde den en viss blomstringsperiod ungefär kring förra sekelskiftet. I skogen väster om Landsbro ligger nämligen Lannaskede brunn, där det fanns en populär kurortsverksamhet vid den tiden. Och besökarna till Lannaskede brunn kom ofta dit med tåg – jag har hört att till och med kungen gjorde det vid något tillfälle (vet ej vilken kung det var). De gick av på en station som hette Lannaskedebrunn station, och fick åka hästskjuts den sista biten ut till själva brunnen.
Ett ädelt stycke Landsbrohistoria. Men det där var ju för länge sedan. När jag flyttade till Landsbro 1988 fick jag klart för mig att det inte fanns någonting kvar av järnvägen Vetlanda-Sävsjö längre: när Landsbroborna talade om ”järnvägen” så var det den gamla banvallen de syftade på, som man kunde använda som cykelväg (vilket jag ofta kom att göra).
Därför väntade jag mig verkligen inte att träffa på en riktig järnväg, med spår och allt, när vi i min klass skulle göra en cykelutflykt till ”mossen”.
Det var på hösten 1988, när jag var tio år och gick i fyran och ganska nyligen hade flyttat till Landsbro. Klassen skulle alltså åka iväg i cykelkaravan med medhavd matsäck, och jag hade inte riktigt uppfattat vad det egentligen var vi skulle göra på utflykten – jag hade bara hört någonting om att vi skulle ut på mossen. Jag har för mig att någon klasskompis nämnde att vi skulle åka tåg dit, men det trodde jag då rakt inte på, det måste vara ett missförstånd eller en överdrift. Landsbro hade ju ingen järnväg, det fanns ingen järnväg på en och en halv mils avstånd, det hade jag ju lärt mig.
Men jag skulle bli förvånad.
Vi kom på våra cyklar till det där stället som kallas Lannaskedebrunn station – så långt var jag med, att det var en kvarleva av den gamla järnvägen. Väl där parkerade vi cyklarna utanför en rätt stor träbyggnad som såg ut som ett slags ladugård och verkade ganska gammal och övergiven. Men inne i den byggnaden så var det, tro det eller ej, ett järnvägsspår! En smalspårig järnväg som började där inne i fabriken och fortsatte ut genom dess portar och försvann in bland skogens tallar. Jag blev fullständigt överraskad och totalt begeistrad av denna syn. En järnväg? Precis utanför Landsbro? Det skulle ju inte finnas någon! Men här låg den ändå med syllar och skenor. Vad gjorde den järnvägen här?
Bättre blev det dessutom, för medan vi stod där och väntade och tittade på järnvägsspåret så hördes det plötsligt ett brummande ljud inifrån skogen och så började det vibrera i rälsen – jag minns än idag hur vi hörde hur det susade i skenorna och man kunde sätta foten på och känna att det darrade. Och fram ur skogen och snåren kom ett tåg! Eller rättare sagt ett litet lok med en liten passagerarvagn, men det räckte ju för att kalla det för tåg, och så var det en farbror på som körde. Han bjöd klassen att stiga ombord, och när alla tagit plats (fast vi var så många att vi fick åka i två omgångar) körde han oss ett par kilometer ut på en torvmosse.
Där vi stannade en stund och åt matsäck och tittade på naturen med småländsk höstklädd skog och våtmark med stora sjok av grästuvor, och för den delen även tittade på tåget vi kommit dit med. Jag var lika hänförd hela tiden. Tänk att det fanns en hel liten tågbana ut på mossen, och precis i närheten av Landsbro, och att jag inte alls vetat om det … Det var en tågupptäckt utan dess like. En riktig pärla till okänt tåg mitt i ingenstans.
Det är jag som står framför tåget till vänster och håller
min cykelhjälm i handen (varför släpade jag med mig den?).
Foto: Marko Kangas.
Jag fick just då uppfattningen att lokförarfarbrorn själv ägde det där tåget och hade byggt banan och vagnarna och allt, och att han hade som hobby att bygga egna tågbanor helt enkelt. Men den här banan ut till mossen var faktiskt ännu mer än så. Det rörde sig nämligen om en liten industribana, som fortfarande var säsongsvis i bruk när vi åkte på den 1988, och som rentav fortsatte vara i bruk sjutton år till.
Det var nämligen så att Lannaskedebrunn station inte bara var av- och påstigningsplats för gäster som drack brunn, utan på 1930-talet startade även en torvströfabrik där, Brobyholms Torvströfabrik. Det var den vi i vår klass först kom till på cyklarna. Och i den fabriken arbetade man med torv från den närliggande mossen: Brobyholmsmossen, som den heter. För att frakta torven från mossen till fabriken bestämde man sig redan vid starten för att använda järnväg, och man byggde därför en bana med den extra smala spårvidden 600 mm. Rälsen lades ursprungligen 1938, samtidigt som fabriken kom igång. Sedan var rutinen i många år att torven bröts på mossen under sensommar och tidig höst, och den fick sedan ligga och frystorka över vintern, varpå den på våren vändes och staplades och torkades ytterligare en omgång i lador – och sedan kördes den på tåg till fabriken. Efter behandlingen där lastades torvströet på godståg mot Sävsjö och Vetlanda, så länge den järnvägen fanns.
Det roliga är att trots att Hvetlanda-Säfsjö Järnväg i övrigt lades ner och revs upp, så fortsatte torvströfabriken sin verksamhet och det där lilla spåret från fabriken till mossen blev därför faktiskt kvar, till stor glädje för oss. Eftersom det var en bit in på hösten vid vårt besök var det lågsäsong och inte så mycket aktivitet varken i fabriksbyggnaden eller ute på mossen, men under de perioderna var det istället vanligt just att skolklasser och dagisgrupper kunde få åka med torvtåget ut på mossen. Lokföraren i fråga var en polis, tågentusiast och mångsysslare vid namn Gustav Svensson (som vår magister kände) och han ägde inte själv tåget eller marken, men var engagerad i att sköta om tåget på torvbanan och ta med intresserade på utflykter. Han hade för övrigt som hobby att bygga egna tågbanor, han hade en hemma i sin egen trädgård.
När det gällde torvtåget så bestod det av ett bensindrivet lok (det vi åkte med var det andra som funnits: tillverkat av Ahlgren i Bäckseda och försett med en Volvo PV 444-motor) och ett antal enkla hemmabyggen till vagnar för torvfrakten. Ekipaget gick stundtals under namnet ”Môsatåget”, ett namn som både var ”mossetåget” på Landsbrodialekt och ett litet fyndigt nödrim på ”Krösatåget”, alltså de riktiga lokaltågen som körde och kör i Jönköpings län.
Jag fick tyvärr aldrig mer själv tillfälle att åka med Môsatåget, men jag såg i lokaltidningen någon gång att andra grupper fick göra det.
grön Panasonic-ryggsäck). Längre bort skymtar lador,
jag antar att det var dessa man torkade torven i.
Foto: Marko Kangas.
Nu har det gått över 30 år sedan jag var med om den där upplevelsen, och tidens tand har börjat märkas.
Ibland har jag undrat hur det ser ut på den där platsen nu för tiden, och det jag har fått reda på är att järnvägsspåret faktiskt finns kvar där än idag, och förmodligen även tåget, som lär stå inkört där någonstans – men i dåligt skick eftersom det inte underhålls. Under rätt många år fortsatte de där utflykterna med tåget för barngrupper och andra gäster, men torvfabriken upphörde med sin verksamhet år 2005 (imponerande ändå, att den pågick så pass länge!) och ägarna till den har nu ganska nyligen gått ur tiden, liksom polisen Gustav Svensson. Följaktligen står järnvägen numera oanvänd, utan att någon egentligen bryr sig särskilt mycket om sådana åtgärder som att byta syllar och annat. Den lokala hembygdsföreningen skulle gärna vilja göra detta, men har inte riktigt resurserna.
Jag tänker spontant att det vore kul om någon tog steget fullt ut och bidrog med pengar så man kunde satsa på Môsatåget och göra det till en regelrätt turistattraktion. Det rör sig ju faktiskt om ett stycke intressant natur- och industrihistoria och en väldigt rolig liten bana som leder ut i en naturskön och speciell miljö. Torvmossarna och dess naturtillgångar har faktiskt haft rätt stor betydelse för Småland, och det är något man mycket väl skulle kunna ta fasta på och utnyttja. Jag för min del skulle verkligen älska om det blev möjligt att göra Môsatåget till en liten sevärdhet (med guidade turer och kanske ett litet café och hela kittet). Det skulle bli en tillgång för Landsbro och hela bygden. Medan ett fortsatt förfall av torvbanan å andra sidan skulle kännas hemskt sorgligt och förargligt, med tanke på alla personer som bidragit till den och använt den för arbete och nöje sedan den byggdes 1938.
Nu är jag ju bara en enmansföretagare med inte särskilt stor omsättning, men jag känner att om jag som företag skulle vilja sponsra olika projekt så skulle en sådan här grej ligga nära till hands, helt klart.
Det som jag vet att jag åtminstone vill göra så snart tillfälle ges, det är att åka in till Lannaskedebrunns gamla stationsområde och kolla in torvströfabriken och järnvägsspåret. Jag kommer inte förbi Landsbro så jätteofta, men nästa gång jag gör det har jag allt god lust att ta en titt.
Och ni andra, som inte vet någonting om Landsbro men kanske är intresserade av tåg och järnvägar, ni kan ju hålla i minnet att där vid Lannaskedebrunn, där finns det ett stycke lokal järnvägshistoria som är komplett okänd för de allra flesta – lika okänd som den var för mig när det begav sig. Det kanske kan vara värt att åka in och kika.
Industrispår är ett kapitel för sig i järnvägsvärlden, som jag som tioåring år 1988 inte var riktigt medveten om – det var därför jag kunde bli så förvånad över att det existerade små järnvägar vid sidan om den järnvägskarta jag var bekant med – men som absolut är värda att uppmärksamma de också. Inte minst en charmerande bana som Môsatåget till Brobyholmsmossen.
Stort tack till klasskompisen Marko Kangas som bidragit med foton och massor av fakta om tåget och torvdriften (mycket mer än jag har tagit med här)! :)
Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar