Det har hänt mig några gånger att jag på ett eller annat sätt blivit strandsatt någonstans under en tågresa, på grund av en missad anslutning eller annat missöde längs vägen.
Den händelse som satt sig mest i minnet på den fronten inträffade i februari 1990, då jag var elva år (nästan tolv). Då var jag ute på en resa som jag inte gjort förut, men jag kände på förhand att det var en utmaning som jag nog skulle klara – dock gick det inte riktigt som det var tänkt.
Utgångspunkten den gången var att det var sportlov och jag befann mig i Fagersta hos mina morföräldrar; det har jag berättat om i tågminne 1, att de bodde där och att jag ofta åkte dit från min småländska hemort Landsbro och hälsade på dem. Nu nalkades sportlovet sitt slut, det var sista lördagen, och jag skulle hem igen. Grejen var bara att jag den här gången inte skulle hem till Landsbro direkt, för där var det nämligen ingen hemma. Mamma och pappa befann sig med min yngre lillebror på en liten kryssningsresa till Helsingfors, och mina två andra syskon (min äldre lillebror och min lillasyster) var hos farmor och farfar. Dit skulle jag också, över en dag, tills mamma och pappa kom tillbaka för att hämta oss allihop på söndagkvällen.
Farmor och farfar bodde också i Småland, fast inte i Landsbro utan på ett annat ställe, nämligen i Berga. Den som kan sin järnvägskarta känner utan tvekan till Berga, då det trots sin litenhet är en järnvägsknut, ett par mil väster om Oskarshamn. Meningen var alltså att jag skulle åka från mormor och morfar i Fagersta till farmor och farfar i Berga. Förutom det vanliga bytet i Mjölby, som jag var van vid, så krävde den resan ett byte till – i Nässjö. Där skulle jag hoppa av tåget från Mjölby och hoppa på Länstrafikens motorvagnståg i riktning Oskarshamn som skulle ta mig direkt till Berga. (På den tiden gick det tåg direkt Nässjö-Oskarshamn, något som jag verkligen önskar att det gjorde nu också.)
Ja, sådan var planen, och jag tänkte att det skulle jag gå iland med trots att det var två byten istället för ett. I Nässjö skulle det ju bara vara att leta rätt på Oskarshamnståget och jag hade färdbiljett för hela sträckan till Berga.
via Mjölby och Nässjö till Berga i söder.
Så blev det lördag eftermiddag den där sista lördagen på sportlovet, och jag inledde resan. Biten från Fagersta till Mjölby gick bra, liksom bytet, och biten från Mjölby till Nässjö gick också bra. När tåget rullade in i Nässjö var klockan strax före sex, det hade blivit mörkt, och jag travade av tåget ut på perrongen och började spana efter skyltar för att se var mitt motorvagnståg mot Oskarshamn fanns någonstans. 18:15 skulle det gå.
Men där fanns inget Oskarshamnståg. Inte heller någon information om vilket spår det stod på. Jag såg över huvud taget ingen 18:15-tid lysa mot mig någonstans.
Jag började känna mig förvirrad, men gjorde vad som verkade förnuftigast att göra, nämligen att fråga någon. Strax intill stod två konduktörer (eller någon sorts SJ-personal var de i alla fall) och pratade med varandra. Jag gick fram till dem och frågade artigt om de visste från vilket spår 18:15-tåget mot Oskarshamn skulle gå. Och en av dem gav mig då det fullständigt fasansfulla svaret:
”Det tåget går inte idag. Det är lördag idag.”
Sedan fortsatte de prata, medan jag gick några steg därifrån och med stigande skräck insåg min belägenhet. Tåget mot Oskarshamn som jag (och i viss mån mamma) spanat in i tidtabellen i förväg, det gick alltså inte på lördagar. Förmodligen stod det ”M-F” eller möjligen ”M-F, S” i tidtabellen, och det hade vi missat. Visserligen hade jag en färdbiljett som gällde hela vägen till Oskarshamn, men eftersom den där sista sträckan Oskarshamn-Nässjö inte var en SJ-sträcka utan en länstrafikssträcka så var det ingen tid specificerad för den: biljetten gällde på vilket länstrafiktåg som helst helt enkelt. Därför hade jag inte märkt misstaget förrän nu.
Och vad skulle jag då göra nu? Där stod jag, elva år (nästan tolv), i vintermörkret på Nässjö station, och kände mig med ens bortkommen på ett sätt som jag inte längre trott att jag kunde bli, jag som var en så van tågresenär. Nu rasade med ens hela min välordnade tågvärld samman och jag satt ordentligt i klistret. Strandsatt i Nässjö. Hemorten Landsbro låg visserligen bara några mil därifrån, men där var ju som sagt ingen hemma och det var väl för övrigt klent med bussar dit också. Mamma och pappa var långt borta i Helsingfors, mormor och morfar i Fagersta hade jag lämnat bakom mig, och farmor och farfar i Berga kunde jag nu inte ta mig fram till.
I en modern tid hade jag naturligtvis bara plockat upp min mobil och ringt till farmor och farfar och beklagat mig, men det här var ju en omodern tid och någon mobil hade jag naturligtvis inte. För stunden kändes därför mitt läge minst sagt prekärt. Jag kände ingen i Nässjö, hade ingenstans att ta vägen. Vad gör en elvaåring i en sådan situation?
Jag började irra längs perrongen och visste inte vad jag skulle ta mig till, och tårarna började komma. Tänka klart och förnuftigt kunde jag plötsligt inte längre, jag vet inte ens riktigt vart jag styrde stegen.
Men min vilsenhet måste ha synts rätt ordentligt utanpå mig, för det dröjde inte länge förrän en vänlig röst frågade hur det var fatt. Det var inte någon från SJ utan en vanlig resenär, en snäll tant, som fått syn på mig. Tacksam över att någon ändå tog sig an mig lyckades jag halvsnyftande förklara min belägenhet, och den snälla tanten fattade med en gång. Hon föreslog att vi skulle gå in i väntsalen och prata med personalen, och jag följde spakt med och stod bredvid medan tanten förklarade för herrn i biljettluckan att jag tydligen blivit strandsatt.
Efter det gick det hela åt rätt håll. Biljettförsäljaren var också mycket vänlig och öppnade en dörr och släppte in mig på sitt kontor innanför luckan – det tyckte jag var rätt spännande, att få se hur det såg ut där inne – och där placerade han mig vid ett skrivbord med en telefon så jag kunde ringa upp farmor och farfar. När jag hörde farmors röst i luren brast det för mig och jag fick ett gråtanfall så att jag knappt kunde förklara vad som hänt, men farmor sade åt mig att ta det lugnt och att det skulle ordna sig, och jag lyckades samla mig. Sedan löste sig allt: farfar kom i luren och trots att det inte direkt är något kort avstånd mellan Nässjö och Berga sade han ögonblickligen att han skulle ta bilen och åka och hämta mig. Jag andades ut.
Jag minns att när jag lagt på luren och meddelade biljettförsäljaren att farfar skulle komma, så verkade han tycka det var onödigt att farfar körde hela vägen, ”din farfar är väl en gammal man …”, men jag försäkrade lillgammalt att ”nej då, han har inte fyllt sextio” (vilket han inte heller hade) och hade uppenbarligen ganska snabbt fått tillbaka min gamla självsäkerhet.
Sedan satt jag och väntade i drygt en och en halv timme i väntsalen där på Nässjö station, tills farfar dök upp; min lillebror var också med. En något tråkig väntan, men jag var i alla fall lättad över att ha klarat mig ur knipan.
Det som visade sig något förargligt var att ungefär samtidigt som farfar kom och hämtade mig där i Nässjö, så körde det faktiskt fram ett tåg som skulle gå till Oskarshamn. Det var alltså inte så att det inte gick något tåg alls den där kvällen – jag hade kunnat ta mig till Berga om jag väntat på nästa tåg, så att säga. (Min biljett gällde ju som sagt på vilket lokaltåg som helst.) Men jag tyckte ändå just då att det kändes skönast och tryggast att få åka med farfar, efter den smärre chock jag fått.
Den där tillfälliga ”strandsättningen” i Nässjö är fortfarande en av de mest traumatiska upplevelser jag varit med om i tågväg. Även om den nu inte avskräckte mig från att fortsätta färdas med tåg – jag tycker mest bara att den gjorde mig en erfarenhet rikare.
I efterhand har jag tänkt på såväl mitt eget som andra personers beteende vid den där händelsen, och funderat på vad som hade kunnat göras annorlunda och hur saker och ting hade fungerat idag jämfört med 1990. När det gäller mig själv till exempel, hur hade jag gjort om det inte kommit någon snäll tant och hjälpt mig den där gången? Hade jag lyckats ta mig samman efter en stund och börjat fundera nyktert på saken och kanske själv tagit reda på att det skulle gå ett tåg knappt två timmar senare? Och då bara gått till en telefonautomat och ringt farmor och farfar och sagt att jag skulle bli försenad? Omöjligt är det inte att jag löst situationen på det sättet, men det är svårt att veta. Jag var trots allt bara elva år (nästan tolv), och då kan det hända att man tappar koncepterna, även om man har erfarenhet av att åka tåg ensam.
Jag funderar också på de där två konduktörerna som jag först frågade till råds. Borde inte de som SJ-personal egentligen ha reagerat på något sätt när ett vilset barn kom och frågade om ett tåg som inte fanns? Åtminstone försiktigt undrat: ”Ställer det till problem för dig?” Det hade nog varit bra om jag fått hjälp redan där.
Man kan också grubbla över det där med den snälla tanten. Vågar dagens barn lita på en främmande tant som kommer och frågar hur det är fatt, och följa med henne? Brukar å andra sidan vuxna komma sig för med att hjälpa vilsekomna barn tillrätta? Vilka ska de oskrivna reglerna vara för den saken? (Det går ju att ifrågasätta att jag följde med den snälla tanten … hon hade ju kunnat vara en mindre snäll tant.)
Vidare hade det idag med stor sannolikhet inte funnits någon tjänsteman i en biljettlucka som jag kunnat kontakta (jag har för mig att Nässjö station är obemannad). Så den möjligheten hade varit stängd idag. Å andra sidan hade jag idag alldeles garanterat varit försedd med en mobiltelefon, vilket hade underlättat kraftigt. Men den hade förstås kunnat vara urladdad, och även med mobil hade ju mitt läge varit opraktiskt.
I dagens läge är det kanske inte ens, trots mobilerna, särskilt många föräldrar som vågar släppa ut sina barn på järnvägarna som mina föräldrar och mor- och farföräldrar vågade med mig? Den dystra sanningen är ju att det faktiskt är större risk att man som resenär blir strandsatt idag, på grund av förseningar och missade anslutningar. I mitt fall var ju missödet rätt mycket mitt eget fel, men idag känns järnvägs-Sverige lite mer opålitligt överlag – törs man utsätta elvaåringar för vågade tågbyten då? (Jag är inte säker på att jag skulle våga släppa ut mina barn på längre tågresor ens som det är nu, och de är ändå 15, 14 och 12.)
Det är en hel del att fundera på. Och därför är den där upplevelsen i Nässjö på sportlovet 1990 ett starkt minne och en nyttig erfarenhet med paralleller till nutiden, som jag därför aldrig glömmer.
Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar