Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig

Ibland är det kul att vara lite pinsam när man är ute och åker tåg. Åtminstone när man reser tillsammans med ett gäng goda vänner som är lika knasiga som en själv, och åtminstone när man är tonåring.
Det bästa exemplet på när jag har skämt ut mig under en tågresa tillsammans med kompisar, det är en färd till Uppsala i augusti 1995. Den gången var vi en ungdomlig skara som verkligen uppträdde spontant och högljutt på tåget, och det festligaste var att vi faktiskt var på väg till något så synbart allvarligt som en kristen konferens – något som inte direkt märktes på vårt uppträdande!

Tillställningen vi skulle till i Uppsala var något som kallades för ”aKF:s kyrkodagar”, och vi som nu gjorde sällskap med varandra dit var några ur det unga gardet där på kyrkodagarna, kan man säga. Vi kom allesammans från Småland och var nästan alla konfirmerade på Hjelmserydsstiftelsen, som är en högkyrkligt kristen lägergård: ungdomar som konfirmeras där tenderar att lära känna varandra rätt bra och även återkomma under flera år efteråt och lära känna ännu fler ungdomar som kommer dit. Nu var vi sju stycken i åldrarna 15–18 från detta ”Hjelmserydsgäng”, fyra tjejer och tre killar, som åkte nerifrån Småland med ett Inter City-tåg mot Uppsala och som lyckats se till att vi fått platser i samma tågsalong allihop.
Ordet ”högkyrklig” kanske klingar rätt negativt i mångas öron, med associationer till kvinnoprästmotståndare och sådant (det är dock inte samma sak), men jag kan försäkra att de flesta högkyrkliga ingalunda är några strama och stela mörkermän utan tvärtom kan vara väldigt humoristiska och uppsluppna typer. Det fick våra medpassagerare på tåget vid det här tillfället verkligen erfara.

Att vi var sju likasinnade kristna ungdomar (fem av oss var dessutom prästbarn) var bara det tillräckligt för att vi under hela tågresan från Småland upp till Stockholm skulle prata med varandra nästan oavbrutet, och skratta väldigt högt, gång på gång, tills ljudvolymen blev uppskruvad till max. Det räckte säkerligen för att skrämma bort alla som haft förväntningar på en tyst salong.
Men värre skulle det bli. En av oss sju som var med var (och är) väldigt musikalisk och brukade för det mesta ha sin gitarr med sig, och det hade han nu också. Han hade även något av en oanständig ådra i sig (i själva verket var han nog ett snäpp mindre andäktig än högkyrkliga i gemen …) och hade därför inget emot att sjunga snuskiga visor med gitarrkomp – helt klart för att underhålla och chockera med flit och få upp stämningen i vårt gäng där på tåget ännu mer. Jag minns särskilt en låt som han skränade riktigt ordentligt, samtidigt som vi andra sex skrattade generat och övervann våra hämningar och sjöng med. Refrängen gick så här:
”Swing your balls to your partner, your ass against the wall – if you never get fucked on a Saturday night, you’ll never get fucked at all!”
Med en massa tämligen ekivoka verser till.
Det är närmare bestämt något slags skotsk dryckesvisa som heter ”The Ball of Kerrymuir” och som inte är helt rumsren, som synes … men just då kändes det verkligen otroligt kul att vi skämde ut oss så till den grad när vår gitarristkompis ledde oss i oanständig ”allsång” till den texten. De andra resenärerna på tåget måste verkligen ha fått underhållning som hette duga, och jag undrar om de insåg att vi var ett kristet ungdomsgäng.

Ja, hur kom det sig då att vi som var kristna och till råga på allt högkyrkliga kunde sjunga så? Det kan man ju undra, men då borde man kanske ta och göra upp med sina fördomar. För självklart kan även kristna vara spontana och uppsluppna ibland och unna sig sådant som snuskig humor! Jag skulle till och med vilja påstå att det kan finnas tillfällen då prästbarn och andra kristna är mer benägna att släppa loss än andra, just när de kommer i sällskap med varandra – för att de jämt dras med fördomar och stereotyper när de är med sina vanliga kompisar, och därför passar på att släppa hämningarna och tänja på gränserna lite när de är ihop med likasinnade. (Fast utan att gå över gränsen för mycket förstås!) Jag har observerat samma fenomen även andra gånger, hos såväl ungdomar som vuxna.
Roligt var det i alla fall, och en tågupplevelse att minnas. Jag ska också påpeka att vi trots vår högljuddhet faktiskt ändå var i någon mån hänsynsfulla; vid något tillfälle vände vi oss faktiskt till passagerarna som satt närmast oss, och sade ”säg till om vi stör för mycket”, men då fick vi ett glatt svar att det inte gjorde någonting utan bara var roligt. Så vårt glada humör kanske smittade av sig på hela vagnen. Då fick det vara värt att vi också var snuskiga och oanständiga.

När vi sedan kom fram till Uppsala efter avslutad tågresa fortsatte vi för den delen att spontant skämma ut oss på offentlig plats. Vi skulle bli mötta på Uppsala Central av en annan av våra ”Hjelmserydskompisar”, som bodde i stan, och när vi klev av tåget såg vi inte till den kompisen någonstans. Då sade vi genast till varandra att ”vi går inte och letar rätt på honom, vi lockar hit honom med psalmsång!”
För min bror var också med i sällskapet och han hade just då för vana att ofta humoristiskt påminna alla i gänget om att han hade en psalmbok i fickformat, som han bar med sig överallt. ”Jag äger en Psalmbok I Fickformat”, brukade han säga med viktig stämma. Det sade han nu också, och drog upp sin Psalmbok I Fickformat, och så satte vi igång att sjunga psalm allihop där på tågperrongen i Uppsala. Psalmen i fråga blev den som då också (på ploj) var brorsans favoritpsalm, nämligen nummer 23 i psalmboken, ”Tack Gode Gud för allt som finns”. Vilket är samma psalm som Mr Bean sjunger i den där sketchen där han går i kyrkan. Den med ”halleluuu-jaaa, halleluuu-jaaa”.

Den sjöng vi, vers efter vers, ända tills vår kompis som skulle möta oss dök upp och såg något generad ut och sade något i stil med att ”jag visste väl att det var ni”. Han hade hört våra psalmsjungande röster på långt håll redan från andra sidan stationsbyggnaden, och begrep genast att knappast några andra än ett gäng Hjelmserydare skulle stå och sjunga ”halleluja, halleluja” på Uppsala station.
Även där skämde vi alltså ut oss i järnvägsmiljö. Fast i det fallet märktes det åtminstone att vi var just kristna och högkyrkliga … även om den spontana och uppsluppna humorn fortfarande var densamma som när vi sjöng ”The Ball of Kerrymuir”.

Sedan var vi på kyrkodagarna i Uppsala hela helgen och lyssnade på föredrag och minglade med biskop Bertil Gärtner och bar kors och ljus i procession i domkyrkan och nattsuddade på vårt logement hela nätterna utan att sova … och när vi skulle hem igen med tåget var vi för trötta för att skämma ut oss, men ett litet skämt till blev det som avslutning. Just på den resan fanns det en resenärsenkät att fylla i ombord på tåget, där man som passagerare fick svara på SJ:s frågor, och en av kompisarna i gänget fyllde i den enkäten, och när hon skulle välja ett svarsalternativ på frågan om i vilket syfte hon reste, så var ett av de alternativen ”Mässor, utställningar etc.”, och det kryssade hon för.
”Ja, det är väl klart”, menade hon. ”Mässor är ju vad jag precis har varit på!”
Rimligtvis menade väl kanske inte SJ den sortens mässor i sin enkät … men man kan ju ändå inte påstå att det var fel svarat heller.
Sådan är högkyrkligt kristen spontan humor i tågmiljö.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn