Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare

Sommaren 1996, när jag var arton, var jag och två kompisar ute i Europa och tågluffade. Det var en gammal dröm jag haft sedan barndomen, att få ge mig ut på ett sådant äventyr, och till skillnad från många andra drömmar så blev den här sann också. Man kan säga att vi var bland de sista i den gamla tågluffande generationen; nu för tiden börjar det ju onekligen komma igång igen och detta i alla åldersgrupper, men den klassiska Interrail-vågen var ju den där på 70- och 80-talet då det mest var ungdomar och unga vuxna som stack iväg, och till den vågen utgjorde jag och kompisarna en liten eftersläntrare.
Vi var ute i tre veckor, det är hittills enda gången jag har färdats med tåg genom Europa på det sättet, och hela resan är naturligtvis ett stort tågminne i sig. Det finns också gott om enskilda detaljer och enstaka händelser att minnas från olika tillfällen längs vår färd. Eventuellt återkommer jag till fler sådana episoder. Men just idag är det framför allt ett intermezzo, framför allt en person, jag ska berätta om.
Just personerna, alla möjliga typer vi träffade och såg och konfronterades med, var faktiskt en av de roligaste sakerna med att tågluffa. För man stöter på så mycket lustigt folk under en färd genom Europa – folk av många olika nationaliteter, som beter sig skumt eller pinsamt eller roligt eller allt möjligt. En av mina två resekompisar antecknade rentav alla minnesvärda människor vi träffade i en reseanteckningsbok. Och den skäggige biljettförsäljaren i London som jag ska berätta om nu, han platsade alldeles definitivt i de anteckningarna. Beklagligt nog var det bara jag ensam och inte kompisarna som träffade på honom.

Vi var alltså i London, där vi hade varit i några dagar, och nu skulle vi åka därifrån och resa hem till Sverige (för det hade gått tre veckor och vi började få slut på både pengar och krafter). Platsen var Victoria Station, därifrån tänkte vi ta oss ner till Engelska kanalen och över till Belgien för att fortsätta med nattåget till Köpenhamn, och det som behövde fixas nu var biljetter så vi fick plats på färjan och även platsreservationer på tågen. Att ordna sådana saker var för det mesta min uppgift under hela resan, då det var jag som hade bäst koll på biljettköp, tåglinjer, rutter och tidtabeller. Följaktligen gick jag till en biljettlucka där på Victoria för att se till att vi fick de rätta biljetterna.

London Victoria – platsen för förolämpningen.
I luckan satt en manlig försäljare med ett något lustigt utseende: en tämligen bastant kroppshydda, ett väldigt stort, långt och yvigt skägg som fluffade ut åt alla håll, och ett par pepparkornsögon som stirrade på mig med genomträngande, nästan ilsken blick ovanför skäggspretet när jag fick ögonkontakt genom glasluckan. Självklart har alla människor rätt att se ut hur de vill, men den här försäljarens uppenbarelse var en så markant kontrast mot de vanliga, lugna och behärskade (av någon anledning oftast kvinnliga) försäljare jag för det mesta köpt platsbiljetter av i olika europeiska städer fram till nu, att jag kom av mig nästan från början. Jag började rabbla något om att vi tänkte ta oss till Köpenhamn via färjan, och undrade försynt vad det fanns för ”alternatives”. Vilket inte var ett helt korrekt valt ord (jag borde snarare ha sagt ”options”) och det tyckte tydligen inte den skäggige heller, för pepparkornsögonen blängde ännu mer på mig och han sade irriterat: ”Alternatives? What do you mean, alternatives?!?”
Han pratade vad jag uppfattade som typisk brittisk engelska, vilket fick honom att låta både snobbig och aggressiv på samma gång, och jag blev ännu mer överrumplad men lyckades ändå på något sätt klämma ur mig vad jag tänkt mig för resrutt. Åtminstone fick den skäggige fram rätt tåg och rätt biljetter i sitt system, och han började visa och förklara att vi skulle ta ett visst tåg ner till Ramsgate och därifrån över till Oostende och sedan ta Köpenhamnståget.

Där tyckte han nog att han inte behövde förklara mer för den här korkade turisten, men jag hade en fråga till, för jag funderade på om det kanske var så lyckligt att färjan från Ramsgate till Oostende var en tågfärja (som den mellan Trelleborg och Sassnitz som vi åkt med när vi lämnat Sverige tre veckor tidigare). Det kunde ju vara skönt att slippa gå av tåget i Ramsgate och istället bara rulla ombord på båten. Så jag frågade:
”Does the train drive aboard on the ferry?”
Inte heller nu på riktigt korrekt engelska, men han begrep vad jag menade – även om han verkligen inte begrep hur jag tänkte. För han blängde på mig med ännu ilsknare blick, tänkte uppenbarligen att det inte fanns några gränser för vilka frågor turister kunde ställa, och så utbrast han, fortfarande på sin nasala brittiska engelska:
”Are you stupid? Of course it doesn’t!!!!!”
Om det inte varit plexiglas mellan honom och mig hade det nog stänkt på mig när han spottade fram denna åthutning genom skägget.
Vad skulle man säga som svar på den förolämpningen? Jag sade faktiskt ingenting, jag bara nickade och förstod att det skulle bli till att gå av tåget i Ramsgate och ombord på färjan via färjeterminalen, och så fick jag biljetterna och gick därifrån och den skäggige kunde ta sig an nästa kund. Men när jag kom tillbaka till kompisarna som väntade på en bänk, hade jag blivit ganska full i skratt och kunde rapportera om en originell figur att skriva upp i anteckningarna över lustiga människor. Och jag fick ett minne för livet tack vare den konfrontationen. Jag härmade repliken ”Are you stupid? Of course it doesn’t!” med den där brittiska accenten för ganska många bekanta när jag kom hem. (När jag tänker på det så påminde den skäggige, absolut inte till utseendet men till rösten och tonfallet, rätt mycket om John Cleese.)

En av biljetterna jag köpte av den skäggige. Jag sparade den som minne i mitt tågluffar-fotoalbum.
Trots att den skäggige faktiskt antydde att jag var dum, så kände jag mig inte särskilt kränkt av hans utfall, snarare förundrad. För frågan var väl inte så dum? Tågfärjor som tåg kan köra ombord på existerar ju bevisligen – varför var det då så korkat av mig att tro att sådana finns i England? Kände den skäggige verkligen inte till företeelsen i fråga? Det är det enda jag möjligen ångrar från händelsen, att jag inte sade emot honom och påpekade att i Sverige har vi faktiskt uppfunnit färjor med räls.
Å andra sidan var han ju bevisligen på ett sådant humör att han knappast hade varit mottaglig för den sortens diskussion.
Som sagt, att den skäggige hade valt ett högst personligt skäggigt utseende var helt i sin ordning, men det är märkligare att han i egenskap av tjänsteman på en järnvägsstation uppträdde så pass surt mot en kund, och till och med kallade kunden för dum rent ut. Han måste verkligen ha haft en dålig dag (det var rätt tidigt på morgonen och han var kanske morgontrött, stackarn). Eller också är London och dess järnvägsstationer så fullsmockade av korkade utländska turister med korkade frågor att de flesta biljettförsäljare tappar tålamodet flera gånger om dagen. Jag vet faktiskt inte riktigt.
Men mötet med den skäggige var en minst sagt dråplig avslutning på 1996 års tågluff, det kan man lugnt säga.
Jag undrar om han i sin tur citerade min replik ”Does the train drive aboard on the ferry?” för sina vänner, som skrattade gott åt den där intelligensbefriade svenske tågluffaren.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn