Det är möjligt att jag inte hade gillat tåg så mycket som jag gör om jag inte haft turen att ha släktingar i Gävle.
Att jag har det, och att jag var i Gävle och hälsade på den släktgrenen ett antal gånger under uppväxten, har inte bara medfört att jag har Brynäs som mitt favoritlag i ishockey. Det har också gett mig tillfälle att då och då besöka Gävles främsta sevärdhet, tillika eldorado för tågälskare.
Ja, jag pratar naturligtvis om Järnvägsmuseet. Det är inte mer än rätt att detta smultronställe också får nämnas här bland tågminnena innan jag börjar tänka på att avrunda serien så smått (det här är det näst sista inlägget).
För den som inte vet är Järnvägsmuseet i Gävle det största och mest officiella svenska järnvägsmuseet, även om det finns järnvägsmuseer på andra orter också (bl.a. i Ängelholm). Gävlemuseet är en förnäm inrättning med stora samlingar av lok, vagnar och prylar från Sveriges järnvägshistoria. För närvarande har jag förstått att det är stängt för en långvarig renovering, men jag räknar med att det kommer att återöppnas 2020 i nygammal skepnad.
Det är långt ifrån varje gång som jag har varit på Järnvägsmuseet under mina Gävlebesök, men rätt ofta har det ändå blivit. På något sätt känns det som att en vistelse i Gävle inte är riktigt komplett om man inte fått med en visit på Järnvägsmuseet också. Känslan av ”institution och tradition” har för mig inte heller avtagit i vuxen ålder utan snarare tilltagit, då jag ju nu på 2000-talet har haft egna barn och kunnat ta med dem för att titta på tåg. (Jadå, de har minsann varit intresserade.)
Redan museets läge är trevligt, då byggnaderna ligger precis bredvid den riktiga järnvägen där tågen med jämna mellanrum susar förbi uppe på sin banvall på väg in till och ut från Gävle Central. En perfekt inramning.
Även om det sedan finns ganska många gamla vagnar och annat uppställt utomhus på museiområdet, så är det man framför allt gör på Järnvägsmuseet att gå igenom de sex stora fordonshallarna (i sex gamla lokstall) där man får följa utvecklingen för Sveriges tåg och järnvägar genom decennierna, från de första primitiva försöken omkring år 1850 till mer modern tid. Det är alltid lika intressant. Jag har särskilt en förkärlek för linjekartorna där man ser hur Sveriges järnvägsnät vuxit mer och mer (och sedan krympt igen, dessvärre).
Att läsa på skyltarna och studera gamla järnvägsföremål (stoppbommar och ställverk och urgamla tidtabeller och vad det nu kan vara) är givande i sig, men allra bäst är naturligtvis att ta sig en titt på själva loken och vagnarna. Här är en otroligt positiv detalj att det faktiskt i de flesta fall är tillåtet att klättra upp på fordonen och gå in i dem. På den punkten blir jag nog aldrig riktigt vuxen … än idag uppskattar jag storligen att gripa om ett handtag och häva mig upp längs stegkramporna och klampa in i den svarta, metalliska förarhytten till ett lok från 1800-talet. Och även när man inte får gå in är det nog så trivsamt att kika in genom fönstret till den pråliga, sidenklädda kungavagnen.
Min allra främsta favorit av loken och vagnarna i de sex hallarna är annars fängelsevagnen. Den är från slutet av 1800-talet tror jag, och jag minns att jag redan som väldigt liten var fascinerad av att kika in i den mörka, unkna cellkupén med ett litet galler för dörren. Inte minst för att man verkligen kunde skymta en dömd brottsling som satt inspärrad där inne!
Ja, för Järnvägsmuseet har ju också den charmerande egenheten att det finns vaxdockor uppsatta på olika ställen i tågen och biljettluckorna och andra ställen: dockor uppklädda i tidstypiska kläder – lokförare och konduktörer och stinsar och rallare – så att det går ännu bättre att känna atmosfären från en svunnen järnvägstid. Dockorna är egentligen inte några mästerverk, men tillräckligt bra för att upplevelsen ska fungera.
Samma sak gäller ljudeffekterna som också finns med. När det gäller fängelsevagnen så ser man inte bara fången som sitter där inne i cellen, utan man hör honom också: på en burkig ljudfil hörs suset och dunket från tåget som far fram, och någonstans från en dold högtalare i vagnens dunkel hörs det en dov, knarrig röst som säger ”Släpp ut mig!” och förolämpar fångvaktarna. Mycket suggestivt.
Nu är ju förstås frågan om de där primitiva ljudeffekterna, som från början förmodligen spelats in på kassett för länge sedan, kan imponera på nutidens barn som bombarderas med ljud och ljus från första början på datorer och surfplattor. Jag blir inte förvånad om ljudinspelningarna tagits bort när Järnvägsmuseet öppnar igen 2020. Men mig gjorde det intryck på, det där ”Släpp ut mig!”, och mina barn var faktiskt tillräckligt o-datoriserade för att ta vissa intryck de också när de var små och fick se fängelsevagnen för sådär tio år sedan.
En egenhet med Järnvägsmuseet är att det sällan verkar vara särskilt välbesökt. Jag vet inte hur det är när det verkligen är högsäsong mitt i sommaren, men vid nästan samtliga tillfällen jag har varit där har det känts som man nästan har haft hela museet för sig själv. Det är väl på ett sätt dystert, i och med att man undrar om verksamheten verkligen går ihop och det inte finns nedläggningsrisk, men samtidigt har det ju varit en fördel att få gå omkring och titta på museet väldigt ostört. Det har nästan rentav varit extra stämningsfullt att höra ekot av sina egna steg bland vagnarna i de väldiga utställningshallarna. För att inte tala om att barnen har kunnat ägna sig åt Märklin-tåg och träjärnvägsskenor i lekrummet utan att behöva konkurrera med andra barn om det roliga!
Jag minns att vid ett av besöken på museet när jag var barn, så var det också så där folktomt … men farbrorn som skötte om minitåget ute i museiparken, han var hygglig nog att låta oss åka en sväng med det tåget fast det bara var vi. Jag och mina syskon satt helt själva ombord när han körde omkring oss i ”lilleputtetåget”, som var vårt eget ord för den sortens fordon. En mycket positiv upplevelse. Ödsliga museer har sin charm.
Det sista jag ska nämna om Järnvägsmuseet är dess museishop, som jag som vuxen har utforskat närmare. Där kan man göra roliga fynd av originella souvenirer, inte minst den autentiska tågrekvisita som finns till försäljning. Vid ett tillfälle inhandlade jag två sådana där gammaldags små bleckplåtskyltar som satt vid fönstren på tågen i äldre tider: ”Luta Er inte ut” fungerade ju väldigt bra att sätta på fönsterbrädan i den högt belägna lägenhet i Göteborg där jag bodde just då, och en liknande effekt blev det av den klassiska ”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.
Och än idag har vi i vårt köksskåp fyra muggar från Järnvägsmuseet med charmiga, åldersstigna tågskyltstexter, att roa våra gäster med. Ja, ni kan se själva här nedan.
För att inte tala om den där tröjan med det underbara mottot ”Var inte alltför optimistisk – ljuset i tunneln kan vara ett tåg”. Ett citat som tillskrivs Kafka, och nu tror jag inte att han har sagt det, men det är roligt oavsett vem som har sagt det.
Eller den klassiska gamla järnvägskartan från 1980-talet, som jag alltjämt har uppsatt på dörren till mitt arbetsrum … nej, jag skulle nog aldrig komma till slutet om jag gav mig på att räkna upp allt härligt järnvägsrelaterat krimskrams man kan komma över i Järnvägsmuseets butik.
Sammanfattat så är Järnvägsmuseet ett fantastiskt ställe, och jag har en känsla av att jag fortfarande inte har upptäckt allt heller, särskilt inte i utomhusdelen, trots mina många besök.
”Släpp ut mig!” säger den inspärrade fången i fängelsevagnen, men från Järnvägsmuseet i Gävle har jag då ingen större lust att bli utsläppt.
Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar