Det här inlägget blir nog minst lika mycket en hyllning till kaffe som till tåg, men det är i sin ordning, för en angenäm sak som tåg kan ju mycket väl förknippas med andra angenäma saker som exempelvis kaffe.
För att ta del av denna episod ska vi förflytta oss västerut – långt västerut. Närmare bestämt till Kanada. Där vistades jag 1998–1999, då jag var ung vuxen och tog ett sabbatsår från studierna för att istället åka över till Nordamerika och pröva på att jobba som volontär i en kanadensisk anglikansk kristen församling i Charlottetown på Prince Edward Island, vid Atlantkusten.
I april 1999 lämnade jag tillfälligt det där volontärjobbet och åkte iväg för att upptäcka Kanada på egen hand ett par veckor. Detta kunde jag göra med tåg, till min stora förtjusning. Kanadas statliga tågbolag VIA Rail hade ett slags tågluffarkort som jag införskaffade och kunde resa omkring med.
Kanada är verkligen osannolikt stort. För en tågresenär som vill resa långt i ett sträck är naturligtvis Transsibiriska järnvägen i Ryssland den allra största drömmen, men att korsa Kanada får nog ändå sägas vara det projekt som kommer tvåa. Det går inte att resa utan byte från den ena kusten till den andra, men det man kan göra är att börja i Halifax i Nova Scotia, vid Atlanten, och därifrån ta nattåget till Montreal. Från Montreal fortsätter man sedan med ett ”vanligt” tåg till Toronto (just den biten är förhållandevis kort, tar bara några timmar) och i Toronto börjar sedan det riktiga äventyret: därifrån går nämligen ”The Canadian” som kör hela vägen från Toronto till Vancouver vid Stilla havet.
Jag för min del reste inte hela denna sträcka, utan jag började i Moncton i New Brunswick (närmaste järnvägsstation från Prince Edward Island) och slutade i Edmonton i Alberta, före Klippiga bergen. Varefter jag åkte tillbaka igen precis samma väg. Men även detta var en resa som hette duga, särskilt då den där långa biten med The Canadian mellan Toronto och Edmonton. Den tog två dygn: jag startade i Toronto vid elvatiden och sedan var jag framme i Edmonton frampå eftermiddagen två dagar senare.
En resa med The Canadian mellan Toronto och Edmonton är lång och maklig – och hisnande, sett till de enorma vildmarker tåget rullar igenom. Jag har aldrig varit med om maken till ödslighet och aldrig sett ställen som så till den grad legat ”in the middle of nowhere”. Känslan är mäktig till exempel på prärien i Saskatchewan, men särskilt stark är den när man reser genom Ontario (den mycket stora provinsen som Toronto ligger i utkanten av). Där är det skog. Skog och skog och skog. Men det blir inte enformigt, snarare blir man hänförd av att det bara kan finnas så mycket vild skog som aldrig tar slut. Bara en sådan sak som att jag vid ett tillfälle under resan, när tåget körde över en myr, tittade ut och såg en stor svart björnhona med två ungar som klättrade på en kal trädstam mitt på myren. Då kändes det att jag var mitt ute i den vilda, orörda natur där människan aldrig satt sin fot, förutom att järnvägen gick där.
Särskilt trevligt var det att avnjuta utsikten uppifrån ”The Domecar”. Det är en särskild vagn i The Canadian där man kan gå upp för en liten trappa och slå sig ner i en välvd plexiglaskupa som sticker upp ovanför resten av vagnstaket. Från den kupan får man mycket bättre utblick åt alla håll, både över tåget och järnvägen och landskapet den går igenom, och man kan växla en del ord med andra passagerare som kommer upp i kupan i samma ärende. Kan vara mycket trivsamt.
Nu fanns det även nackdelar med att resa med The Canadian. Bland annat att tågen väldigt lätt blev försenade – och inte bara en liten stund, utan förseningarna kunde komma upp i många timmar. Även om man som tågpassagerare försökte ha en sorglös syn på livet och resandet, så kunde det inte hjälpas att man blev något irriterad efter ett tag när vi kom mer och mer efter tidtabellen. (Jag fick uppfattningen att förseningarna allt som oftast berodde på att The Canadian måste stanna och invänta möten med godståg, som kunde dröja länge innan de kom eftersom det ofta var flera mil mellan mötesplatserna.)
En annan nackdel just för mig, när jag åkte den där sträckan 1999, var att man blev väldigt mosig av att sova ombord. Givetvis finns det sovvagnskupéer på The Canadian, men sådan lyx kunde jag inte kosta på mig, utan jag hade en vanlig sittplats och den kurade jag ihop mig på i halvliggande ställning när natten kom och det var dags att försöka få lite sömn. Det säger sig självt att det inte gick jättebra att sova då. Särskilt inte med tanke på att jag var fixerad vid det där med hur bra tåget höll tiden, och därför mer eller mindre vaknade till varje gång vi stod still, och inte kunde somna om förrän vi rörde på oss igen. Då blev sömnen helt sönderhackad. (Jag har faktiskt alltid svårt att sova på tåg när tåget inte rör sig – åtminstone i sittvagn och liggvagn, jag vet inte hur det skulle gå i en sovkupé för det har jag inte testat.)
En av mina morgnar ombord på The Canadian vaknade jag till i den arla morgonstunden efter just en sådan natt med obefintlig sömn, och kände mig inte direkt i toppform. Akut känsla av ofräschhet och smutsighet. Skrynkliga kläder. Tilltufsat hår. Torra ögon … jag hade visserligen tagit ut kontaktlinserna innan jag skulle sova, men det kändes inte som jag precis såg världen med klar blick ens efter att jag satt in dem igen. Ganska hungrig. Och så den där lätta frustrationen när jag kollade i tidtabellen och såg att vi inte kört in förseningen. Man kan vakna på bättre humör.
Men jag kom på att något som nog skulle smaka ganska gott nu, det vore allt en kopp kaffe. Jag brukade inte dricka kaffe regelbundet på den tiden, men jag hade inget emot drycken i fråga heller, och dess uppiggande egenskaper var jag ju väl medveten om. Och det borde väl vara öppet i restaurangvagnen nu …?
Jag reste mig och vinglade iväg dit, och mycket riktigt, restaurangvagnen var öppen. Där inhandlade jag en mycket enkel frukost: en skinkmacka av något slag, och så en dos rykande varmt svart kaffe i en pappersmugg med piplock. (”Black, please”, fick jag betona för expediten; i Kanada var det många som blev förvånade över att jag inte ville ha socker eller mjölk i mitt kaffe, men en riktig svensk dricker sitt kaffe svart!)
Med detta till hands gick jag upp i The Domecar-kupan. Jag var ensam där, det var som sagt fortfarande rätt tidigt på morgonen. Men ljusnat hade det gjort. Och där satt jag med kaffe och skinkmacka och tittade ut över Ontarios ändlösa skogar. Över raden av tågvagnar: en lång kedja av silvergrå vagnstak som arbetade sig fram mellan granar och tallar. Loket som gav ifrån sig ett tutande längst fram. Trädstammar och gläntor och tjärnar och skiftande färger i grönt och grått och blått bakom slöjorna av vit dimma. En och annan fågel – kanske en typisk kanadensisk lom? – som flög över himlen. Vårmorgon i Kanadas vildmark.
Jag är inte morgonmänniska, men den morgonen på tåget var faktiskt vacker.
Och så det där kaffet.
Min morgonsurhet, mosighet och irritation över tågets försening rann nu långsamt av mig; de sköljdes bort av livets porlande svarta dryck som renade mitt sinne. Jag kunde verkligen se morgonen klarare efter att ha förtärt denna enkla, men ack så helbrägdagörande, frukost.
Efter denna njutning i The Domecar var jag helt klart redo för en ny dag ombord på tåget, förseningar eller inte.
Jag tror att det faktiskt var denna upplevelse som en gång för alla gjorde mig ytterligt positivt inställd till kaffe, och på sikt fick mig att ta för vana att dricka kaffe varje morgon. Sådana där förnimmelser av harmoni med naturen och koffeinet lämnar ingen oberörd.
Jag har inte heller blivit negativ till tågresande bara för att The Canadian till slut blev sex timmar försenat till Toronto. Jag återkommer gärna till Kanada någon gång och gör en komplett resa tvärs över: från Halifax till Vancouver. För att inte tala om att jag gärna prövar på Transsibiriska från Moskva till Vladivostok. De har säkert gott kaffe i Ryssland också.
Även om jag har svårt att tro att någon kaffekopp kan kännas som en uppfriskande njutning så till den grad som den där muggen kaffe gjorde uppe i The Domecar en aprilmorgon.
Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar