”Vi reser mot söder, mot öster. Från resmålet går smalt spår till vik i väster.”
Det var en ledtråd i På Spåret en gång för många år sedan, som av någon anledning har satt sig i minnet på mig. Resmålet i fråga var Växjö (för ”öster” syftade ju självklart på fotbollslaget Öster) och det smala spåret var smalspåret Växjö-Västervik.
Detta smalspår är långt ifrån det enda som har funnits i Sverige, men det var det som levde kvar längst med persontrafik, och detta på en sträcka som i sin helhet är rätt så lång. Följaktligen har smalspåret Växjö-Västervik fått en alldeles särskild status i de svenska järnvägsälskarnas medvetande: som en Inlandsbana för Småland. Ibland räcker det att bara säga Smalspåret, med stort S, för att alla ska fatta att det är smalspåret Växjö-Västervik man menar.
Tyvärr – och här säger jag tyvärr med riktigt kraftig och indignerad betoning – så finns inte Smalspåret kvar i sin gamla form. Den reguljära trafiken lades ner i augusti 1984. Själva spåret låg kvar ett tag till, så när Ingvar Oldsberg läste upp den där ledtråden i På Spåret 1990 gick det fortfarande hela vägen från Växjö till Västervik, med turist- och museitrafik på vissa av sträckorna. Men i början av 2000-talet kom dödsstöten för den oavbrutna sträckningen, för då revs rälsen upp mellan Växjö och Åseda. Ett övergrepp och ett kulturbrott utan like, skulle jag vilja säga. Även om resten av spåret mellan Åseda och Västervik har klarat sig, och det bedrivs turisttrafik och dressincykling där, så är kulturminnet Växjö-Västervik som helhet betraktat förstört.
Jag är åtminstone tacksam att jag har fått åka på Smalspåret, inte bara en utan två gånger, medan det ännu hade reguljär trafik. Nu var det visserligen inte på hela sträckan jag åkte – den bit som aldrig kom med var faktiskt just den där mellan Växjö och Åseda som är borta nu. Men det är ändå trevligt att ha rest den övriga delen under tiden innan SJ dödade ytterligare en del av sig själv.
Båda mina turer på Smalspåret ägde rum på sommaren 1984, strax innan trafiken skulle läggas ner. Det var ingen tillfällighet att det blev just då. Jag har läst att när beslutet väl tagits om Smalspårets nedläggning, så sköt resandet i höjden rejält, då en massa folk ville passa på att åka en sista gång innan det var för sent.
Så tänkte även min morbror och hans dåvarande sambo; de bestämde sig för att åka Smalspåret i juni 1984 och i samband med detta tälta en natt på en camping. Och det blev bestämt att de skulle ta med mig, som var sex år vid detta tillfälle, och även min lillebror som var fyra. Det var en av de första gångerna jag var iväg på en resa utan mamma och pappa, och det var därför ganska spännande i sig.
Även på den här tiden bodde vi i trakten runt Vetlanda, vid detta tillfälle i Ekenässjön. Första etappen på resan blev därifrån med motorvagnståget ner till Åseda (inte heller den resan går att göra nu för tiden, ska sägas, då trafiken mellan Vetlanda och Åseda också den har upphört). I Åseda bytte vi till rälsbussen som gick på själva Smalspåret, och med den rälsbussen for vi mot nordost genom det småländska landskapet: förbi Virserum, Målilla och Hultsfred innan vi till slut var framme i Västervik.
Som synes var detta egentligen inte något stort reseprojekt alls, och det var verkligen inga stora orter vi passerade och besökte – men för mig var det ett äventyr. Jag har varit intresserad av geografi och resor och att se mig omkring överallt, helst tågvägen, ända sedan spädbarnsåldern … det kommer man helt enkelt inte ifrån. Och eftersom jag var bosatt på en liten ort, och själv inte var så gammal, så var varje ny ort jag kom till spännande och sevärd och varje nytt tåg ett tekniskt underverk. Färden på Smalspåret kändes för mig lång och innehållsrik fast den bara varade ett par timmar, och de småländska byarna och samhällena var i mina ögon metropoler fast de för en storstadsbo hade framstått som fullständigt bedrövliga byhålor. (Byhålor förresten … häromåret skrev jag en text här på bloggen om att en ort egentligen aldrig kan bli en byhåla så länge den har tåg som stannar; det inlägget får ni gärna läsa om ni vill!)
Med detta i åtanke är det inte så konstigt att jag har bevarat den där lilla smalspårsresan som ett av mina bästa tågminnen. Många detaljer från den har fastnat. Som när vi befann oss på stationen i Åseda och väntade på tåget mot Västervik; vi gick och tittade på spårkorset där den normalspåriga järnvägen och smalspåret gick över varandra, och sedan köpte vi resgodis och reslektyr och vykort i kiosken på stationen, och medan vi fortsatte väntan läste jag en Kalle Anka-tidning stående, eftersom jag inte kunde vänta tills vi satt oss på tåget.
När vi sedan var på smalspårståget var det en sådan där mysig ljusgul och orange rälsbuss (den modellen som kallas YP-rälsbuss) och det var trivsamt att sitta där och snaska på Hubba Bubba-tuggummin med citronsmak och samtidigt titta dels i Kalle Anka-tidningen, dels ut genom fönstret, dels på vykorten vi köpt: ett av dem var ett särskilt vykort just från Smalspåret och det föreställde några av stationerna/hållplatserna längs sträckan. Än idag, om jag blundar och tänker efter, känner jag smaken av citrontuggummi och ser den gula färgen på Hubba Bubba-paketet (och på tåget) samtidigt som jag också ser stationer som Evedal och Virserum på vykortet.
Allt eftersom resan fortsatte blev det fler bilder: jag spärrade upp ögonen när vi närmade oss Virserum och samhället i fråga långt i förväg blev synligt på andra sidan av en sjö (det tyckte jag var otroligt vackert), och jag spärrade upp ögonen ännu mer när vi var framme i Västervik och jag såg den mäktiga, knallröda, nygotiska S:t Petri kyrka i närheten av stationen. Som sagt, jag kunde bli imponerad av minsta lilla på den tiden.
Sedan var smalspårsresan alltså slut, men jag fick faktiskt en till samma sommar, då jag åkte Smalspåret med ett annat sällskap i augusti. Den turen blev inte lika lång, då vi inte åkte längre än Målilla-Västervik. Men jag är tacksam för den också.
Efter de där resorna har det som bekant gått utför inte bara med Hubba Bubba (som slutade med citronsmak på sina tuggummin) utan också med Smalspåret. Småland är över huvud taget hårt drabbat av fenomenet med nedlagda och upprivna järnvägar (det har funnits fler småländska sträckor som jag åkte med förtjusning som barn och sedan fått se försvinna), och upprivningen av rälsen på sträckan Växjö-Åseda är värst av allt: det är en av de saker som gör mig riktigt arg. De hänsynslösa klåpare på Växjö och Uppvidinge kommuner som tog detta vansinniga beslut, helt i strid med all känsla för kultur-, natur-, miljö-, kommunikations- och människovärde, borde egentligen ställas mot väggen på något sätt. Och rälsen läggas tillbaka igen, men det är väl knappast möjligt.
Jag kan åtminstone glädja mig åt att Smalspåret lever kvar på de andra sträckorna, i synnerhet Hultsfred-Västervik där det går ganska regelbundna turisttåg, och Åseda-Virserum där det också finns sådan verksamhet. Jag skulle mycket gärna resa tillbaka till mitt gamla Småland och pröva på att resa där igen (när det nu har gått 35 år sedan sist så kan det vara på tiden). Nog för att det allra roligaste skulle vara om det verkligen började gå riktig, reguljär trafik på Smalspåret igen, men det är heller inget fel med turisttrafik driven av engagerade eldsjälar.
Tills jag återkommer till Smalspåret får jag nöja mig med att luta mig tillbaka och minnas gula tuggummin och en röd nygotisk kyrka och gula rälsbussar på ett smalt spår till vik i väster.
(Undrar om det är på grund av de här minnena som jag har rött och gult som mina älsklingsfärger?)
Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar