Nu går den här serien med tågminnen mot sitt slut – jag tänkte att det inlägg jag skriver nu skulle bli det sista.
Och det kanske passar att jag avrundar med ytterligare ett tågluffarminne. Tågluffen 1996 var ju vad ett av de första inläggen i serien handlade om (se tågminne 2), och eftersom just denna resa är den mest ambitiösa jag gjort med tåg, så förtjänar den att nämnas en gång till innan jag avslutar.
Men vad ska det bli för en episod från tågluffen den här gången då?
En intressant sak med tågluffarresan var ju att även fast vi åkte väldigt mycket tåg under den, från stad till stad, så är just minnena från själva tågen inte så många, utan det är mer vad som hände under stadsvistelserna som man kommer ihåg. Tågetapperna däremellan var ofta mer transportsträckor, inte minst för att vi i många fall åkte på natten – då var det ju inte så att man tittade ut genom fönstret och beundrade landskapet. Ganska synd på sätt och vis.
Fast det finns ju naturligtvis undantag. Dels för att det naturligtvis gick att få vissa intryck även när vi satt på ett nattåg. Men det var också vissa av sträckorna vi reste på dagtid, och då kunde man ju uppleva länderna vi reste i på ett annat sätt.
Det främsta exemplet, och tillika den mest angenäma delen av hela tågluffen sett till själva tågresandeaspekten, var när vi var i Ungern. Ja, Ungern och tågresande i Ungern lite allmänt kan jag berätta om, det blir bra.
Från början hade jag och de två kompisarna inte ens tänkt tanken att åka till Ungern. Vi inledde hela tågluffen med att resa med nattåget från Skåne ner till Prag – så långt hade vi planerat redan innan vi gav oss iväg, och i Prag stannade vi ett par dagar. Vad vi skulle göra efter Prag var däremot ovisst. Sista kvällen innan vi skulle åka vidare satt vi därför i vårt rum på vandrarhemmet i Prag och tittade i tidtabellen och kartan och funderade. En av mina kompisar fick syn på namnet Budapest på kartan och undrade: ”Budapest, vilket land ligger det i?” ”Ungern”, svarade någon annan av oss, förmodligen jag, jag är en ständig geografisk besserwisser.
Och då kom det, bara så där: ”Ska vi åka dit?”
Vi tittade på varandra. ”Okej, det gör vi!”
Så var det bestämt. Riktigt så där spontant som det ska gå till när man tågluffar. Budapest blev nästa mål, och följande kväll satte vi oss på ett nattåg från Prag och for dit, via Slovakien.
Vår entré i Ungern var tämligen brutal, kan man säga. Eller i alla fall så var de ungerska tulltjänstemännen brutala.
Det var mitt i natten, vi satt i vår kupé och halvslumrade, och så saktade tåget in och vi var framme vid gränsen Slovakien-Ungern. Tidigare på natten hade vi passerat den tjeckisk-slovakiska gränsen, nu var det dags för en till. Vi började kunna det där. Snart skulle det komma gränsvakter och be att få se våra pass.
Och vi hörde att de var på väg. Där satt vi i mörkret i kupén, det var nattsvart och ganska tyst i vagnen, men vi hörde klampande steg, det bullrande ljudet av en dragdörr som drogs åt sidan, och dämpade röster någonstans från en annan kupé längre bort i vagnskorridoren. Mörka, höga röster, fast än så länge lät det ju ganska svagt. De tystnade. Sedan kom det igen: ljudet av en dragdörr, rösterna, och den här gången ett snäpp närmare eftersom vakterna kommit till nästa kupé. De närmade sig oss.
Några gånger till fortsatte det. Steg, en dörr, röster, tyst igen, lite högre för varje gång. Jag satt där och väntade på att turen skulle komma till oss. Den som varit ombord på ett nattåg som passerat en gräns känner säkerligen igen känslan. Det är också ungefär den stämningen som råder i den tredje Harry Potter-boken, när Harry och de andra sitter på Hogwartsexpressen och de märker att någonting håller på att hända och så är det dementorerna som kommit ombord på tåget. Kanske är det mer kusligt i boken förstås, men det där att sitta i kupén och vänta på någon som oundvikligt nalkas genom korridoren, det är samma fenomen.
Nu slutade vår väntan i alla fall brutalt, med att vår korridordörr inte bara drogs upp utan nästan vräktes upp, med ett fasligt bullrande oväsen, och där i mörkret stod ett par passpoliser och riktigt vrålade:
”Passports! Passports!”
Eller vad det nu var de sade. Det lät mer som ett oformligt rytande, men någonting med ledet ”pass” kan ha funnits med i det rytandet. Jag minns att jag reagerade på det – det var verkligen ingen hövlig uppmaning att visa fram passen, utan här var det militärisk disciplin direkt. Lyckligtvis hade vi passen till hands och kunde visa upp dem fort, annars hade vi nog varit illa ute. Och sedan försvann de mörka skepnaderna igen och fortsatte sin vandring i tågkorridoren, och efter en stund satte sig tåget i rörelse igen och vi var i Ungern.
Passkontrollanterna var inte det enda som kändes exotiskt med Ungern. Landet i fråga är fascinerande att komma till, inte minst för det där lustiga språket de har. Jag skulle mycket gärna lära mig ungerska för att det är så annorlunda (och vackert). Det är inte mycket man begriper av skyltar och anslag … på så vis känns det som man är i Europa men samtidigt inte när man går omkring i Budapest.
Rent järnvägsmässigt var det också en annan detalj med Ungern och Budapest som jag fäste mig vid och roades av. På Budapests största station, Keleti, finns det naturligtvis högtalare med röster som läser upp meddelanden, som på alla stationer. Men något som definitivt inte finns på vilken station som helst, det var den lilla ljudsignal som föregick meddelandena och talade om att nu kommer det information. Den signalen var inte bara ett enkelt ”bing-bong” utan en hel liten trudelutt. Som jag och kompisarna tyckte lät väldigt rolig. Något liknande hade vi inte hört.
Jag kom också rätt snart på vad jag tyckte att den där melodin påminde om – nämligen ”Hej tomtegubbar”! Närmare bestämt de åtta första tonerna i den sången. Om man tänker sig ”Hej tomtegubbar slå i glas–”, och slutar där, och tänker sig den snutten framförd av någon sorts snabb syntifierad datorklocka, så blir det den ”viktig information”-melodi som hördes i högtalarna på Budapest Keleti. Bra, nu vet alla precis hur jag menar.
Den melodin är väldigt mycket Ungern för mig. Inte för att vi nu satt där på Keleti och väntade någon lång stund, men trudelutten hann komma tillräckligt många gånger för att det verkligen skulle sätta sig i minnet. Jag undrar om den fortfarande används där; någon läsare kanske kan berätta det för mig? En charmig detalj var det helt klart 1996 i alla fall.
När vi hade hört oss mätta på den där ”Hej tomtegubbar” så satte vi oss på tåget där på stationen och lämnade Budapest. Vi hade då inte tillbringat så många dagar där, vi var ganska rastlösa och ville vidare och ta oss bort mot Italien så smått. Men tåget vi lämnade Ungern med, för att åka till Slovenien som blivit vårt nästa delmål, det var ett dagtåg – och det var tur, för just den sträckan blev den mysigaste på hela tågluffen rent tågåkarmässigt.
Resan från Budapest till Ljubljana tog sex timmar, men under de sex timmarna kopplade vi av ordentligt där på det förhållandevis bekväma tåget, och njöt av utsikten. I alla fall gjorde jag det. Den ungerska pustan var intressant att titta ut på, med allt det böljande gröna och gula på ängarna och fälten. Sedan dök det plötsligt upp en sjö – en ganska stor sådan dessutom, och långsmal, den påminde lite om Vättern – och vårt tåg följde den sjön ganska länge utmed dess södra strand. Här blev det en utmaning för den geografiske besserwissern, för jag hade inget minne av att det skulle ligga någon stor sjö i Ungern. Men jag lade märke till namnen på de små samhällena och byarna vi for igenom: de var allesammans väldigt långa – vilket bidrog till den exotiska känslan, de där ungerska namnen – och de började nästan allihop på ”Balaton”. Då insåg jag, efter ett tag, att den där sjön måste vara Balatonsjön. Ett namn som jag faktiskt ändå hade i bakhuvudet … minnet vaknade så sakteliga.
Det var tjusigt att åka längs Balatonsjön, och som sagt, de ungerska ortnamnen var smått imponerande. Ett av dem minns jag särskilt: BALATONSZENTGYÖRGY. Hur man kan stava till eller uttala det var för mig då en gåta. Emellertid är det inte riktigt så svårt som det först ser ut: delar man upp det i tre delar framgår det mycket tydligare att namnet är bildat av Balaton Szent György, alltså Balaton Sankt Göran.
Jag tar för givet att samma sak gäller ungerska i allmänhet, att det inte är så svårt som man först tror. Som sagt, jag vill lära mig det. Och besöka Ungern igen. De må ha ett halvdiktatoriskt styre numera, men landet och dess folk och språk fascinerar och lockar mig icke desto mindre.
Efter Balatonszentgyörgy försvann Balatonsjön så småningom, och efter en stund lämnade vi Ungern och kom in i Kroatien, sedan Slovenien. Tågluffen var inte slut på långa vägar, men den ungerska etappen var det, efter att ha avrundats med en mycket behaglig resa med fina vyer.
På samma sätt som tågluffen inte var slut efter Ungern är inte min tillvaro som tågresenär över – jag tänker allt fortsätta åka tåg så ofta jag kommer åt, förhoppningsvis med fler minnen som följd – men däremot avrundar jag bloggresan med tågminnen här. Hoppas att de har kunnat glädja och inspirera någon. Jag har i alla fall haft rätt kul när jag grävt i minnet och författat dem. Får väl kanske lägga in en brasklapp om att det kan finnas en och annan detalj som jag minns fel, men upplevelserna som helhet är ändå korrekta.
Jag önskar er alla en fortsatt fin färd på järnvägar runtom i världen och på livets järnväg!
Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar