Mer om Brexit, om fotboll och östs förakt mot väst

Igår möttes Kroatien och Portugal i herrfotbolls-EM, och jag höll spontant på Kroatien. Tidigare på dagen möttes Schweiz och Polen, och då höll jag spontant på Polen. (Kunde alltså nicka belåtet åt slutresultatet i det sistnämnda fallet men inte i det förstnämnda.)
När länder från västra och östra Europa möter varandra i sportens värld har jag faktiskt en tendens att hålla på det östliga laget, bara för att de känns lite mera som underdogs och det är kul när östländerna klår de stora drakarna från väst.
Men jag misstänker att jag hör till en minoritet på den punkten – för i regel så finns det i Europa ett starkt förakt som riktar sig från väst mot öst.

Jag tror att det delvis var detta förakt som låg bakom att Storbritanniens befolkning röstade för ett Brexit. För många av de som ville lämna EU verkade ju framför allt klaga på alla EU-invandrare, företrädesvis från Östeuropa, som översvämmar Storbritannien. Samma klagomål hörs i Sverige ibland, särskilt när det gäller polacker och litauer, för att inte tala om rumänska romer.
Men det är inte bara Storbritannien och Sverige. Västeuropa är skeptiska till Östeuropa över huvud taget, och det kan ta sig uttryck i såväl smygrasism som mer uttalad rasism.
Det där går i vågor. Västeuropas attityd mot öst är som en pendel som svänger fram och tillbaka. Under 1990-talet var det som bekant en rätt positiv stämning som rådde, järnridån hade fallit och väst dunkade uppmuntrande öst i ryggen och hälsade dem välkomna till den demokratiska gemenskapen och tyckte det var härligt att östeuropéerna äntligen blivit fria. Det var ju fortfarande krig i före detta Jugoslavien förstås, men efter några år började även den detaljen se ut att fixa till sig, och väst blev ännu mer förtjusta över att öst kanske kunde komma att bli som folk ändå. Fram till 2000-talet, då Östeuropa inte längre bara var fria utan dessutom kom med i Västeuropas gemenskap. De kom med i EU. Och i Eurovision Song Contest satte de till och med igång att vinna, så att tävlingen flyttade i österled.
Och när då effekterna började märkas, när östeuropéerna fick röra sig fritt i hela Europa och bosätta sig i väst, och när de tog plats, då började väst rynka på näsan åt dem igen. I Eurovision satte de osakliga klagomålen över öststatsdominansen igång (där deltog även seriösa musikrecensenter som i vanliga fall skulle ta klart avstånd från rasism och fördomar). I själva samhället blev det mer och mer fnysningar och uppretade kommentarer över alla ohederliga hantverkare och annat drägg från öst som passade på att komma hit och utnyttja sina nya EU-förmåner. Pendeln svänger tillbaka, och det ser för närvarande ut som den kommer att svänga ännu längre.
I bästa fall, när pendeln är i det ena läget, så visar Västeuropa en (som jag sade) nedlåtande vänskaplig attityd till öst, så länge de håller sig på sin plats. I värsta fall, i pendelns andra läge, är väst direkt fientligt mot öst.

Det finns helt enkelt en rasistisk inställning i Västeuropa – på vår sida av kontinenten är vi sedan en lång tid tillbaka misstänksamma mot slaver och balter, och mot albaner (som inte är med i EU, men om de var det skulle det bli samma gnäll över dem). Ännu längre ner på skalan kommer turkar, som på lång sikt också skulle kunna "översvämma oss" när Turkiet blir EU-medlem – ännu läskigare tycker västeuropéerna – och så de där tiggande romerna som östeuropéerna har med sig i "boet".
Finsk-ugrier verkar dock inte omfattas av rasismen i lika hög grad: jag har det bestämda intrycket att just finnar och ungrare tolereras mer av Västeuropa. Men som sagt, slaver, balter, albaner och turkar bemöts med mer skepsis (liksom vissa östeuropeiska folk som inte hör dit men räknas dit ändå för att de ses som lite "slavifierade", exempelvis rumänerna).
Här får man dock inte glömma att rasismen finns också i öststaterna själva. Samtidigt som väst sparkar på öst, så sparkar öst själva vidare neråt - mot sina romer, mot andra minoriteter. Och de brukar bli ganska förorättade om väst kritiserar dem på något sätt. De vill ju komma sig upp, och bli lika framgångsrika och få samma status som väst.
Det här är ganska djupt inrotade mönster, som jag tycker märks och återspeglas och kommer upp till ytan på olika sätt då och då. I Brexit. I Eurovision-kretsarna. I den ovanligt kraftiga upprördheten över Lisa Holm-fallet för ett år sedan (jag tror inte känslorna hade blivit lika starka om inte den skyldige varit en litauisk EU-medborgare - det var liksom droppen). Kanske rentav i den kris som redan för över hundra år sedan följde efter att slaver mördade Österrikes tronföljare i Sarajevo.
Säkert även i herrfotbolls-EM. Även om jag själv som sagt brukar hålla på östländerna för att de är underdogs.

Senare idag spelar Tyskland mot Slovakien i EM.
Om det inte vore för att jag har personliga band till just Tyskland och därför är benägen att hålla på dem, så hade jag nog hållit på Slovakien i den matchen.

Om Brexit och att vara sig själv närmast

I morgon är det dags för den där folkomröstningen som Storbritannien ska ha angående om de ska lämna EU eller inte. ”Brexit”, som det kallas.
Och mina känslor inför den folkomröstningen är ganska anmärkningsvärda. Det är nämligen så att jag är snudd på riktigt nervös för att det ska bli ett Brexit. Nästan lika nervös som ekonomerna. Jag vill inte att det ska hända. Jag vill att britterna ska stanna i EU.
Det är intressant, särskilt med tanke på att jag en gång själv var hängiven EU-motståndare och på den tiden (mest 90-talet) säkerligen inte alls hade haft något emot att Storbritannien lämnade EU. Ju fler som gjorde det desto bättre, hade jag förmodligen tyckt då.
Varför har jag då svängt så markant sedan dess?
Jo, det handlar om att jag just i detta fall ”är mig själv närmast”.

För det är egentligen inte så mycket det att jag har blivit fanatisk EU-beundrare med åren. Visst har jag blivit mer generellt positiv och välvilligt inställd, för jag har insett att EU gör en hel del bra saker, men jag är inte heller så där alldeles övertygad Europavän. (Mitt ideal om ett enat Europa sträcker sig huvudsakligen till Eurovision Song Contest, fotbolls-EM och andra europamästerskap, men inte mycket längre än så.) Jag tycker fortfarande att EU har många nackdelar, inte minst nu när de visar sitt fulaste ansikte gentemot flyktingarna, och om Storbritannien inte vill vara med längre av något skäl har jag ju knappast något att säga om det. Och i samband med den förra folkomröstningen som hölls i Storbritannien – den i Skottland, då skottarna röstade om självständighet – så tyckte jag att det vore kul om Skottland bröt sig ur, trots att det skulle innebära att de bröt sig ur EU också.
Så det handlar inte om att jag är någon stor vän av EU och vill hålla ihop unionen till varje pris. Nej, som sagt, det har mer att göra med mitt eget perspektiv.

Att bara tänka på sig själv när man röstar och önskar valresultat är naturligtvis något som man inte ska göra, utan man ska tänka på det allmännas bästa. Men här är det faktiskt ett riktigt akutfall då jag bara måste tänka på konsekvenserna för min egen del om EU spricker samman.
Det är ju nämligen så att jag är översättare. Och för översättarnas yrkeskår är EU en riktig mjölkkossa. EU:s stora byråkratiapparat sprutar ur sig mängder av texter hela tiden – förordningar, direktiv, beslut, meddelanden, betänkanden, resolutioner, ändringsförslag, framställningar, vitböcker, grönböcker, sammanfattningar av allt detta … och i regel ska rubbet översättas till alla EU:s språk. Jag sysslar själv mycket med EU-texter, och jag är verkligen inte ensam. Här har översättarna massor av arbetstillfällen, både direkt och indirekt, för även de översättare som inte håller på med EU-jobb får naturligtvis sina uppdrag tack vare att många andra översättare är upptagna med EU.
Om Sverige skulle lämna EU blir följden att en enorm mängd med översättningsuppdrag försvinner, och jag tror att detta skulle påverka branschen i Sverige ganska ordentligt. Det blir mycket glesare med jobb och hårdare konkurrens om de uppdrag som finns. Vilket skulle göra min egen situation mycket mer osäker. Jag vill inte gärna vara med om det. Arbetslöshet och ekonomisk knipa har jag helt enkelt fått nog av.

Nu är det ju i och för sig inte Sverige som folkomröstar om att lämna EU, utan det är Storbritannien. Men problemet är att ett brittiskt nej mycket väl kan sprida sig som ringar på vattnet och göra att ännu fler länder lämnar EU, kanske även Sverige, och då blir det precis som jag beskrev ovan.
Dessutom kan ett Brexit få mer direkta konsekvenser även för svenska översättare – åtminstone de som översätter huvudsakligen från engelska (som jag gör). För när inte Storbritannien är med i EU så kommer det engelska språket att tappa kraftigt i betydelse i unionen och användas mycket mindre. Utan Storbritannien blir bara Irland kvar (och i viss mån Malta) och då blir förekomsten av engelska som arbetsspråk i EU ganska marginell. Det gör att det blir färre EU-dokument som från början skrivs på engelska – det är troligt att det blir en större andel franska och tyska original istället – och då blir det färre uppdrag.
Därför blir jag olustig vid tanken på Brexit.

Jag vet som sagt att jag egentligen inte borde tycka så. Dels borde jag kanske försöka tänka mer positivt … för vad är det som säger att följderna verkligen skulle bli så katastrofala för mig? Även om det blir färre engelska EU-texter att översätta, eller inga alls om Sverige följer Storbritannien ut ur EU, så kanske jag kan anpassa mig efter situationen? Ställa om mig? Visa ”resilience” som det brukar heta i politiska sammanhang, alltså motståndskraft och förmåga att klara utmaningar?
Man kan ju också observera att vårt grannland Norge inte är med i EU och inte får del av någon EU-kaka i form av översättningar, men att de norska översättarna trots detta verkar klara sig bra och ha en rätt stor marknad.
Sedan ska man ju inte heller låta sin egen personliga situation göra att man går emot det man faktiskt tycker rent ideellt och ideologiskt. Är man i grunden skeptisk till någonting så ska man väl agera därefter också, även om man råkar ha nytta av det man är skeptisk till?

Ja, kanske det. Men det jag beskriver här är alltså min spontana reaktion, och den reaktionen är att jag desperat vill slå vakt om min egen jobbsituation som översättare. Är inte det i viss mån förståeligt, på samma sätt som att en person som arbetade på ett bemanningsföretag knappast skulle kunna rösta på Vänsterpartiet – som ju vill avskaffa bemanningsföretag – även om hen i övrigt var rätt mycket vänster?
Jag är dessutom så pass positiv till EU och det de gör att jag kan ha ett visst överseende med nackdelarna – det hade varit en annan sak om jag verkligen avskytt EU, som på 90-talet.
Om det hölls en folkomröstning i Sverige om fortsatt medlemskap i EU, så skulle jag i nuläget rösta ja. Och jag vill inte att Storbritannien ska lämna EU.
Jag är mig själv närmast. Kanske mot bättre vetande.

Testa dig själv – är du en ordentlig flykting?

Ett test genom sverigedemokratiska glasögon.


Här kan du få veta vad du skulle vara för slags flykting och vad Sverigedemokraterna skulle tycka om dig och ditt uppträdande om du var flykting i främmande land!
Börja med att besvara frågorna - ÄRLIGT! (Tänk efter ordentligt och försök leva dig in i scenarierna.) Efter varje svar står det inom parentes hur mycket poäng svaret ger – skriv upp det så du kan räkna ihop poängen efter att du gjort alla frågorna.
(Om någon frågeställning är irrelevant eller fel för dig av någon anledning så får du försöka svara hypotetiskt.)

1. Om du av någon anledning såg dig tvingad att fly Sverige, och ska bestämma dig för ett land att fly till, vad tycker du då är viktigast med det landet (förutom att det ska vara tryggt)?
A. Att det är ett land med bra levnadsstandard och goda förutsättningar för mig att få ett bra liv. (0 p)
B. Att det är ett land där det redan finns andra svenskar som också flytt dit, så jag inte känner mig så utanför. (1 p)
C. Det kvittar fullständigt vilket land jag flyr till, jag åker dit där det finns möjlighet att ta emot mig. (2 p)
D. Att det är ett land som ligger nära Sverige och har en kultur som liknar Sveriges. (3 p)

2. Vi tänker oss ett framtida Sverige där allt har blivit helt utarmat – välfärdssamhället finns inte längre, det är brist på mat och alla andra varor, de flesta är arbetslösa (även du själv), det är förfall och elände och galopperande kriminalitet och ingen framtid. Men i något annat land, vi kan säga Kina, har du hört talas om att det är blomstrande välstånd och att alla har det bra och samhället fungerar och det finns jobb. Vad gör du?
A. Jag tar med hela familjen och sticker till Kina i jakt på ett bättre liv. (0 p)
B. Jag är nyfiken på Kina och åker därför först dit själv (alternativt låter någon annan familjemedlem åka) för att kolla läget, så att hela familjen sedan eventuellt kan följa efter. (1 p)
C. Jag avvaktar. Att bara lämna allt är ju ganska drastiskt. (2 p)
D. Jag stannar i hemlandet hur eländigt det än är. Sverige är alltid Sverige. (3 p)

3. Anta att din hemtrakt i Sverige plötsligt invaderas av fruktansvärt våldsamma och brutala personer som mördar och skövlar allt i sin väg – vi kan väl kalla dem för SNÖ. Du får höra talas om deras framfart, och konstaterar att våldsmännen inte alls längre är särskilt långt bort ifrån där du bor. Vad gör du?
A. Jag flyr med hela familjen! Så långt bort från eländet som möjligt. (0 p)
B. Jag försöker se till att några i familjen kommer iväg, samtidigt som andra stannar. (1 p)
C. Jag avvaktar. Att bara lämna allt är ju ganska drastiskt. (2 p)
D. Jag stannar i hemlandet hur eländigt det än är. Någon gång måste väl hjälpen komma. (3 p)

4. Nu blir det så att våldsmännen från SNÖ som vi just nämnde faktiskt kommer till din hemort. Du ser med egna ögon hur de begår våldsdåd, övergrepp och ofattbara grymheter, och du kommer själv undan tillfälligt enbart genom att lyckas gömma dig i en container. Vad gör du sedan?
A. Jag flyr med hela familjen! Så långt bort från eländet som möjligt. (0 p)
B. Jag försöker se till att några i familjen kommer iväg, samtidigt som andra stannar. (1 p)
C. Jag avvaktar. Att bara lämna allt är ju ganska drastiskt. (2 p)
D. Jag stannar i hemlandet hur eländigt det än är. Någon gång måste väl hjälpen komma. (3 p)

5. Vad tar du med dig när du har bestämt dig för att fly?
A. Jag packar så mycket som över huvud taget går att bära av hela mitt bohag. Det känns ju förfärligt att behöva lämna kvar tillhörigheter och minnen och alltihop. Jag försöker dessutom få med det mesta av det som finns i skafferiet. (0 p)
B. Inte för mycket, men sådant som kan vara praktiskt att ha med sig … mobiltelefon förstås, och pengar och kontokort, och mat- och hygienartiklar och flera ombyten kläder. (1 p)
C. Eftersom jag räknar med att inte behöva vara borta så länge och därför inte funderar närmare på vad som behövs, så blir det bara några enstaka prylar nedslängda i en ryggsäck. (2 p)
D. Absolut ingenting förutom kläderna jag har på mig. Väljer man att vara flykting så väljer man också att vara fattig. (3 p)

6. Du tänker fly från Sverige, men det går inte att ta sig ut med flyg eller på något annat reguljärt sätt. Men i en hamn på östkusten träffar du en skum typ som erbjuder sig att ta dig och dina anhöriga (och fyrahundra andra människor) ombord på hans skuta och frakta er till Lettland. Det kostar bara femtio tusen kronor. Per person. Och båten är en sliten gammal skorv som ser ut att kunna sjunka när som helst. Samtidigt finns det en stor risk att SNÖ snart kommer att hitta er. Vad gör du?
A. Jag är så desperat att jag går med på förslaget och betalar och går ombord. Allt är bättre än att stanna i det inferno som Sverige har blivit. (0 p)
B. Jag irrar vidare utmed kusten och letar efter andra båtar. (1 p)
C. Jag stannar där jag är ett tag och inväntar en annan flyktmöjlighet, trots att SNÖ är i antågande. (2 p)
D. Ger upp alla mina försök att lämna Sverige och tar mig hem igen. Det finns ju inget sätt att ta sig ut. (3 p)

7. Vi antar att du trots allt har gått ombord på båten som ska ta dig och ditt resesällskap till Lettland. Det är fruktansvärt trångt och fullpackat med folk nere i lastrummet och du håller nästan på att kvävas, och dessutom märker du att båten tar in vatten. Vad gör du?
A. Ingenting. Även om det känns läskigt så är det bättre än att stanna i Sverige och utsättas för SNÖ:s grymheter. (0 p)
B. Klagar och påpekar säkerhetsbristerna. (1 p)
C. Hoppar i vattnet och simmar tillbaka till kusten igen. Det här med flykt var nog lite förhastat, inser jag nu. (3 p)

8. Du har åkt över havet på din farliga resa, och till slut lägger båten till och du kan gå iland på en strand i Lettland. Hur reagerar du då?
A. Jag rusar iland vild av glädje och lättnad över att ha klarat båtresan, och jag tar också upp mobilen (i mån av laddning och mottagning) och rapporterar till mina släktingar att det har gått bra. (0 p)
B. Jag går osäkert iland och ser mig omkring, lite bortkommen och undrande var jag har hamnat någonstans. (2 p)
C. Jag gör en sådan entré som det anstår en flykting i främmande land – jag går långsamt iland med nedböjt huvud och visar ödmjukhet och underdånighet inför landet jag kommit till. Egentligen borde jag ju inte vara här. (3 p)

9. Nu antar vi att du på din flyktingresa har kommit till något annat land, låt oss säga Japan. Där kommer det nu japanska militärer och poliser och tar hand om dig och de andra flyktingarna, och föser in er i något som liknar ett tältläger. Där är det trångt, smutsigt, brist på mat, taskiga sanitära förhållanden och en allmän känsla av fängelse. Vad tycker du om det?
A. Jag blir tvärilsken och nästan hysterisk. Att packas ihop så här som en skock förbrytare! Hur kan japanerna behandla oss så? Jag försöker klättra över stängslet och rymma. (0 p)
B. Jag blir irriterad och protesterar och framför min önskan om att få åka någon annanstans i Japan istället. (1 p)
C. Jag blir mycket olycklig över denna behandling, men inser att det inte är mycket jag kan göra. Det är bara att vänta på att förhoppningsvis få komma härifrån snart. (2 p)
D. Jag har inga klagomål alls utan känner enbart tacksamhet mot Japan. Det är naturligtvis så här flyktingar som jag ska behandlas i väntan på att få åka hem igen. Jag räknar med att få sitta här i lägret tills det blir fred i Sverige. (3 p)

10. I ett annat scenario har du kommit till Ryssland. Där får du och en massa andra flyktingar åka med en buss som ska ta er till ett ställe där ni får bo tills vidare. Du har hört att ni ska till Moskva, men det visar sig att bussen plötsligt stannar någonstans ute i de sibiriska ödemarkerna. Det är väldiga skogar här, ingen stad på många mils avstånd, och vädret är svinkallt. En representant för den ryska migrationsmyndigheten säger att det är här du och de andra svenskarna ska få bo. Hur reagerar du?
A. Vad? Ska vi bo här? Ute i den här gudsförgätna hålan? De sade ju att vi skulle till Moskva! Jag vägrar gå av bussen. Jag ska till Moskva. (0 p)
B. Jag protesterar och överklagar så gott jag kan, även om jag försöker behärska mig. (1 p)
C. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om var jag hamnar: Moskva eller vischan kan väl kvitta. (2 p)
D. Jag går fullt nöjd av bussen. Det är naturligtvis ryssarna själva som bestämmer vart jag ska ta vägen när jag är i deras land. Det får jag finna mig i. Jag hyser stor tacksamhet mot Ryssland. (3 p)

11. Du har varit asylsökande i Brasilien ett tag, och får nu beskedet att du ska utvisas och med omedelbar verkan sättas på ett flygplan som går direkt till Sverige – där du är säker på att SNÖ kommer att vänta på dig, med allt ohyggligt det innebär. Hur är dina känslor då?
A. Hur kan brasilianarna fatta ett sådant beslut? Jag blir alldeles lamslagen av skräck, och vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vet varken ut eller in och kan inte ens tänka klart. Jag skyndar iväg någonstans ut på Rio de Janeiros gator och försöker komma undan. (0 p)
B. Jag protesterar och överklagar så gott jag kan, även om jag försöker behärska mig. (1 p)
C. Jag finner mig i utvisningsbeslutet, men till Sverige tänker jag inte åka – jag frågar om jag inte kan få bli skickad till ett annat land och söka asyl där istället. (2 p)
D. Jag accepterar villigt att bli utvisad. Det är trots allt i Sverige jag hör hemma och jag har nog bara inbillat mig det där med SNÖ. Och brasilianarna vet själva vad som är bäst för deras land. (3 p)

12. Nu antar vi istället att du har hamnat i Istanbul i Turkiet, på obestämd tid. Här talar de flesta turkiska, och du kan inte turkiska. Vad gör du åt det?
A. Det är inget att göra åt. Jag är ju inte särskilt bra på språk, och turkiska är så krångligt. Det kommer jag aldrig att kunna lära mig. Jag får försöka klara mig med kroppsspråket. (0 p)
B. Jag försöker lära mig lite grann turkiska, så att jag klarar det nödvändigaste. (1 p)
C. Jag satsar på att lära mig tala bra turkiska. Helt perfekt kan det naturligtvis aldrig bli, men jag måste ju försöka prata det något så när flytande i alla fall. (2 p)
D. Jag går in för att lära mig turkiska så snabbt som möjligt. Jag ska tala flytande felfri turkiska som en infödd Istanbulbo. Och inte bara det – jag ska helt lägga av med att prata svenska. Nu när jag är i Turkiet får jag minsann bli turk ordentligt, annars visar jag ingen respekt för mitt nya hemland. (3 p)

13. Vilka människor umgås du med nu när du bor i Istanbul?
A. Inte med turkar i alla fall om jag kan undvika det. De har ju så märkliga vanor och seder som känns främmande för mig som svensk. (0 p)
B. Kanske lite grann med turkar, men helst med andra svenskar. Dem har jag ju en del gemensamt med, och så blir det inga språksvårigheter och så. Det känns tryggt att vara med dem. (1 p)
C. Jag är naturligtvis mån om att behålla kontakten med Sverige, så jag en del med andra svenskar, men försöker skaffa mig många turkiska vänner också så jag smälter in. (2 p)
D. Absolut inte med svenskar i alla fall. Nu när jag bor i Turkiet får jag inte klumpa ihop mig med mina gamla landsmän. Dem undviker jag, och håller mig till turkarna. (3 p)

14. Och så har vi det där med religionen. I Turkiet är de flesta människor muslimer, hur ställer du dig till det nu när du är flykting/invandrare i detta land?
A. Jag siktar på att omvända de turkiska muslimerna till min egen trosuppfattning. (0 p)
B. Jag behåller min egen trosuppfattning, fortsätter fira de religiösa högtider jag är van vid och deltar sällan eller aldrig i turkarnas muslimska högtider. (1 p)
C. Jag behåller min egen trosuppfattning men tonar kraftigt ner den så att den inte alls märks utåt, och deltar gärna i turkarnas muslimska högtider även om jag inte instämmer fullt ut. (2 p)
D. Jag konverterar naturligtvis till islam. Man får ta seden dit man kommer. (3 p)

15. Även om du nu själv är bosatt i Turkiet så har du fortfarande flera av dina familjemedlemmar kvar i Sverige, och du tänker rätt mycket på hur de har det under alla svåra förhållanden där. Vad tror du skulle vara det bästa för din familj?
A. Jag försöker ordna så att de också kan komma till Turkiet. Jag vill ju vara tillsammans med min familj, och veta att de har det bra. Det känns jättejobbigt att vara utan dem. (0 p)
B. Jag återförenas gärna med familjen, men avvaktar innan jag går så långt som att ta hit dem. Vi håller kontakten så länge så att jag har lite koll på läget. (1 p)
C. Att familjen är kvar i Sverige där det är krig och konflikt är förstås inte så bra. Men hit till Turkiet kan de inte komma, här finns inte plats längre. Om de ska fly är det bättre att de åker till något annat land. (2 p)
D. Min familj ska naturligtvis stanna där de är. Jag orsakar minsann redan tillräckligt besvär för Turkiet för egen del, så jag ska inte förvärra det hela genom att ta hit familjen också. De klarar sig säkert bra i Sverige. (3 p)

16. Efter att ha gått arbetslös i Turkiet en lång tid får du till sist ett erbjudande om att jobba som mycket lågavlönad städare av Istanbuls offentliga toaletter. Hemma i Sverige var du hjärnkirurg och du har alltjämt den akademiska titeln medicine doktor. Hur tar du emot erbjudandet?
A. Det är ju rena hånet mot min kompetens! Jag tackar nej. (0 p)
B. Jag tar jobbet även om det känns motigt. Det är väl bra att ha något att syssla med tillfälligt. Dyker det upp en läkartjänst någon gång så söker jag den istället. (1 p)
C. Jag tackar ja till jobbet – det är precis den sortens befattning som flyktingar som jag ska ha. Jag är så tacksam mot Turkiet som ger mig den här chansen. (2 p)
D. Jag tackar ja till jobbet med samma resonemang som i C, men dessutom försäkrar jag mig först mycket noga om att det verkligen inte är någon arbetslös turk som också vill ha jobbet, för turkarna måste ju naturligtvis ha förtur. (3 p)

17. Här i Turkiet råkar du tråkigt nog ibland ut för att turkar är misstänksamma mot dig – de vill inte prata med dig, de varnar sina barn för dig och skriker glåpord mot dig. Ibland händer det till och med att de ryter att du ska åka hem till Sverige och att du säkert är anhängare till SNÖ. Hur reagerar du på detta?
A. Jag tänker att turkarna är dumma och idiotiska och blir allt mer arg på dem, och söker mig till schyssta svenska landsmän som är snälla mot mig. (0 p)
B. Jag försöker förklara för dessa turkar att jag inte är sådan som de tror, även om de inte vill lyssna. (1 p)
C. Jag tycker det är tråkigt, men tiger och finner mig i ett liv i socialt utanförskap. Som flykting ska jag veta min självklara plats på samhällsstegen. (2 p)
D. Jag åker hem till Sverige igen. Om inte turkarna vill ha mig här får jag faktiskt finna mig i det. Min plats är i Sverige, även fast SNÖ härjar där. (3 p)

18. Och så den sista frågan. Efter många år i Turkiet får du höra att det har blivit fred i Sverige och SNÖ är besegrade. Allt är nu fritt fram för dig att åka hem igen. Frågan är bara om du ska göra det? Du och din familj har vid det här laget anpassat er rätt bra i Turkiet och kan bra turkiska och har jobb och en fin bostad och många turkiska vänner och allt möjligt. Så hur gör du?
A. Jag stannar kvar! Det finns väl ingen anledning att återvända när vi trivs här. Sverige känns avlägset nu. (0 p)
B. Jag stannar i Turkiet, men börjar med vanan att åka till Sverige på semester då och då. (1 p)
C. Jag stannar, men bara av den anledningen att mina anhöriga har vant sig så mycket vid Turkiet och inte skulle trivas med att flytta tillbaka. (2 p)
D. Jag sticker hem omedelbart! Det är vad alla flyktingar borde göra – all den tid de tillbringar i ett främmande land är enbart tillfällig, även om det blir många år. (3 p)

 
Då så – har du räknat dina poäng? I så fall kan du titta på ditt resultat nedan och se vad SD skulle tycka om dig om du var flykting.

0–13 poäng – SNYLTGÄSTEN
Nej, nej, nej, det här går inte för sig. Du är ju fullständigt odräglig som flykting – det skulle inte förvåna om du är en potentiell brottsling också. Du verkar allt igenom totalbortskämd och otacksam. Ingenting duger åt dig. Vad är du för en lycksökare egentligen? Tror du verkligen att du bara kan komma in i ett annat land och ställa en massa krav? Väntar du dig att du ska kunna behålla personliga ägodelar när du är invandrare, eller att du ska kunna få ett välbetalt jobb i ditt nya land? Och har du tänkt göra om hela Sverige till ditt eget land eller vadå? Vet hut! Försök bli lite realistisk istället.

14–27 poäng – DEN MISSANPASSADE FLYKTINGEN
Mja, du är nog inte särskilt önskvärd som flykting i Sverige. Är du verkligen säker på att det fanns anledning för dig att fly över huvud taget, eller du kanske stack hemifrån lite väl förhastat? Du uppträder ganska kaxigt och förväntar dig tydligen att få del av standarden här utan att ge något i gengäld. På vissa punkter verkar du kunna visa mer respekt för ditt mottagarlands kultur, men det känns ändå som du inte är främmande för att behålla en egen liten miniatyrversion av ditt hemland på värdlandets mark. Det är inte så konstigt att vi svenskar blir rädda för att gå utomhus efter mörkrets inbrott när sådana som du och dina kompisar går omkring och skränar på våra gator.

28–41 poäng – DEN SKÖTSAMMA FLYKTINGEN
Du är en ganska okej flykting, som uppträder hyfsat och har en viss känsla för att ta seden dit du kommer och rätta dig efter ofrånkomliga regler. Du är medveten om att du är lågprioriterad och du tjatar inte i onödan om att få bättre villkor, vare sig det gäller förhållandena på båtar och flyktingläger eller tillvaron rent socialt när du väl har fått ditt uppehållstillstånd. Så en sådan som du kanske vi skulle kunna släppa in i Sverige i alla fall. Eventuellt. Men du kan ändå bli bättre … varför inte till exempel anstränga dig ännu lite mer för att anamma språk och kultur i landet du kommer till? Glöm din bakgrund vetja. (Fast du får förstås vara beredd på att ta fram den ur minnet igen när det blir fred i ditt hemland och det är dags att åka hem.)

42–54 poäng – DEN UNDERDÅNIGE FLYKTINGEN
BRA! Du är verkligen en ordentlig och äkta flykting, som inte har någon flott mobiltelefon i smyg utan istället vet sin plats och kan det här med ödmjukhet och tacksamhet. Du ställer inte till något besvär alls i ditt nya land. Som flykting accepterar du glatt enkelhet, fattigdom och att bli trampad på, och du är fullt villig att ge upp alla ambitioner och krav, eftersom du mycket väl vet att de som redan bor i landet är bättre förtjänta av dess resurser än du. Och du har dessutom det rätta föraktet för ditt ursprungsland. Om alla flyktingar vore som du skulle vi inte ha så mycket besvär av de här inpiskade flyktingströmmarna.
Å andra sidan är det rätt osannolikt att en så förnöjsam typ som du skulle fly över huvud taget … du skulle förmodligen föredra att bli torterad av SNÖ framför att fly. Och det är rätta takter! Stanna kvar och bli torterad så kommer vi och hjälper dig där du är istället. Någon gång.

P.S. utan ironi:
Är det så att du i verkligheten är kritisk mot flyktingmottagandet, och blev lite förvånad över ett resultat under 28 här och att du tydligen själv inte är någon föredömlig flykting? I så fall tycker jag du ska tänka efter lite. Vad är det som gör att du ogillar bortskämda flyktingar, samtidigt som du tydligen skulle göra likadant som de om du var i deras kläder? Vad är det som ger dig rätt att uppträda på ett visst sätt som du inte låter flyktingar från andra länder göra? Fundera på det.

Nationaldagen och flexibla helgdagar

Nationaldagen idag – helgdag. Uppskattat av vissa, sticker i ögonen på andra.
Jag börjar så smått tycka att flexibla helgdagar inte är någon dum idé. Alltså att var och en får tio helgdagar, eller hur många det nu kan röra sig om, som man får placera ut som man vill på tio vardagar under året och vara ledig då.
Och innan ni börjar hojta om sekulariserat samhälle och att bryta traditioner och sådant, så låt mig påpeka några aspekter.

* Vill man iaktta kristna helgdagar så innebär förslaget absolut inget hinder för att fortsätta med det. Det är bara att ta helg på de viktiga kyrkliga röda dagarna och gå i kyrkan – ja, för vi får väl anta att kyrkorna ordnar gudstjänster på kyrkoårets högtidsdagar oavsett om det är allmän helgdag då eller inte.
* Vi slipper allt tjafs om att vissa helgdagar råkar infalla på en lördag eller söndag. Det undviks ju när antalet helgdagar att placera är exakt samma varje år.
* Ur näringslivets perspektiv blir det då inte heller så att vissa år blir ovanligt besvärligt helgrika, utan det blir likadant varje år, vilket i längden blir konsekvent positivt för BNP. Lägg dessutom märke till att det behöver betalas ut mindre OB-tillägg, för när var och en väljer helgdagar själv är det inte heller någon som jobbar mot sin vilja på en helgdag och ska ha extra betalt för det.
* Många företag kan hålla öppet mycket mera, nästan året runt, eftersom det är troligt att det åtminstone är någon på plats på arbetsplatsen som inte har helgdag samtidigt som andra. (Här är givetvis en förutsättning att det visas respekt för när företagsägare resp. anställda iakttar helgdagar, men det kan man väl försöka komma in i.)
* Det kan vara en fördel när det krävs eftertanke för att välja sina helgdagar. För då blir ju alla lite mer medvetna om varför de egentligen vill ”helga” vissa dagar – ibland krävs det till och med att man sätter sig in i kyrkoåret för att över huvud taget klura ut vilka dagar man ska ta helgdag på (”när är långfredagen i år egentligen?”), och då reflekterar man mer. ”Varför tar jag helg idag? Behöver jag egentligen det? Är den här dagen så viktig för mig?”
* Kyrkfolk som ofta klagar på att icke-kyrksamma personer utnyttjar kyrkliga helgdagar för ledighet utan att gå i kyrkan dessa dagar, behöver av denna anledning inte klaga lika mycket längre, eftersom medborgarna kommer att ta ut sina helgdagar på ett mer medvetet sätt och prioritera bort de som de faktiskt på riktigt anser är mindre viktiga.
* Det är över huvud taget mer ärligt och rättvist när alla väljer att helga just de dagar som faktiskt är heliga för dem. Sann religions- och åsiktsfrihet. Vissa håller fast vid de gamla helgdagarna, medan andra passar på att helga Internationella kvinnodagen, Eid al-fitr, Sveriges matcher i fotbolls-VM, onsdagen i Medeltidsveckan eller Jungfru Marie obefläckade avlelse. Var och en blir salig på sin fason. (Jag raljerar lite här men är i grunden allvarlig.)

Det var några fördelar. Nu kan det finnas nackdelar också, till exempel grupptryck och misstänksamhet mot hur andra väljer sina helgdagar. (”Va, tar du helgdag den 6 juni, är du rasist?”) Sedan kan det bli svårorganiserat i skolorna – och hur gör man med helgdagar i kollektivtrafiken? Men jag skulle ändå inte ha något emot att pröva ett flexibelt system. Vi skulle nog slippa en hel del nuvarande irritation på det sättet. Och det skulle kännas modernt.
Man kan ju testa något år i alla fall. Plus att man ju åtminstone kan prata om det. :)