Ett dynamiskt elände i översättningsbranschen

Nu har jag jobbat första arbetsveckan efter semestern, och det mesta är väl som det brukar med mitt översättningsjobb. Kunderna har börjat höra av sig och skicka projekt och jag är igång på nytt. Som det har varit under de 14 år som gått sedan jag började min tillvaro som frilansare med enskild firma.
Men samtidigt finns det ett hot i bakgrunden: något ruskigt som dök upp i början av sommaren, bara några veckor innan jag gick på semester. Något som på allvar kan hota hela översättartillvaron både för mig och ett stort antal kollegor. Och det kan sätta igång på riktigt nu den närmaste tiden, och det ska bli både intressant och olustigt att se hur det går.
Vad jag talar om? Jo, det är något som kallas för ”dynamic pricing”. Dynamisk prissättning. I min översättningsvärld är det rena dynamiten. En smärre revolution.
Jag ska förklara. Får väl ta det från grunden kanske.

Maskinöversättning (MT) antar jag att de flesta vet vad det är? Ja, tyvärr vet ni väl det, för det tar över mer och mer. Allt fler väljer att maskinöversätta texter och få dem snabbgranskade efteråt istället för att låta översätta texterna på vanligt sätt. Vi översättare blir då allt oftare reducerade till ”efterredigerare”. Vissa i branschen har funnit sig i det, men själv tycker jag hjärtligt illa om det, och jag brukar fortfarande tacka nej till att efterredigera maskinöversättningar. Det är i mitt tycke en helt annan sak och ett helt annat yrke än vanlig översättning, och det känns så tröstlöst och oinspirerande att jag blir alldeles matt … jag kan bara inte syssla med sådant. Maskinöversättningarna är visserligen lite bättre och mindre skrattretande nu än förr, det får jag medge, men de är fortfarande inte bra alls och dessutom kan det ofta dölja sig riktigt lömska fel i en formulering som vid första anblicken är okej. Så efterredigering är kort och gott inget jag vill syssla med.
Men det där är inget nytt. Jag kommer strax till det som är det nya.

Nu är det så att en stor översättningsbyrå som jag väldigt ofta översätter åt, och som genom åren har blivit min överlägset största kund (jag översätter framför allt EU-texter åt dem), sedan ett par år tillbaka har gått över just till modellen maskinöversättning + efterredigering, som standard. Ett tag kunde jag ändå tjata mig till att fortsätta få sådana jobb som var traditionell översättning, men till slut insåg jag att byrån snart inte tänkte skicka fler sådana, och då gick jag med på att testa maskinformatet. Dock på ett mer skonsamt sätt – för grejen var att jag fortfarande inte behövde läsa igenom maskinöversatta texter rakt igenom. Istället har det nu de senaste två åren funkat så med den här byråns projekt att jag har översatt som vanligt, en mening i taget i mitt översättningsprogram, och så har maskinöversättningsförslagen synts i en särskild ruta intill och jag behöver inte infoga dem om jag inte vill. Och för det mesta vill jag inte – så då har det inte blivit någon skillnad och allt har varit frid och fröjd trots den där MT-rutan. Jag har mest ignorerat den.
Att jag gick med på upplägget i fråga fick dessvärre den följden att mitt pris per ord i praktiken blev sänkt, eftersom betalningen för efterredigering (som det nu alltså rent formellt är) naturligtvis är lägre än den för översättning, men eftersom jag samtidigt fick en lätt höjning av mitt grundpris så blev inte skillnaden så stor. Så långt är alltså allt bra … eller ja, kanske inte bra, men okej åtminstone.

Men nu – ja, nu kommer det.
Nu har den här byrån, min absolut största kund som jag får långt över hälften av mina inkomster från, infört ytterligare en ny modell för sina frilansöversättare. Det är den som kallas för ”dynamisk prissättning”. Jag hade hört talas om det tidigare, då det finns andra byråer som infört det, men nu är det alltså min stora byråkund som börjat med eländet.
Metoden går ut på att jag som översättare, när jag får en ny EU-text att översätta från byrån, inte får veta i förväg hur mycket betalt det blir. Istället tas det för givet att jag kommer att använda mig av maskinöversättningsförslagen som dyker upp där i sin ruta när jag arbetar med texten, och när jag sedan är klar och lämnar in jobbet så kör byrån en analys och jämför med maskinöversättningsförslagen för att i efterhand se hur mycket min översättning liknar dem – för att på det sättet kunna avgöra hur mycket jag kan sägas ha använt dem! Och då blir betalningen därefter. Om det i analysen ser ut som att jag har använt MT-förslagen ganska mycket, uttryckt i likhetsprocent, så blir det inte så mycket betalt, för då hade jag ju redan en hel del gratis så att säga (tycker översättningsbyrån). Om jag däremot har avvikit i högre grad från förslagen, så får jag lite mer pengar. Men det avgörs alltså inte förrän i efterhand. Det är det som är det ”dynamiska”.

För en tekniskt lagd/rationaliserande person utan språkkänsla kan kanske det här förefalla smart och rimligt och effektivt, men för oss översättare är det rent åt skogen. Det är ju nämligen så att även om det kan se ut som att en mening i min översättning är till 80 % lik maskinöversättningsförslaget, så behöver det ändå inte alls vara så att jag har jobbat bara ”lite grann” med den meningen och fått det mesta gratis. Tvärtom kan det ligga en hel del ansträngning bakom från min sida. I synnerhet i EU-texter, som det ju nästan uteslutande gäller när jag jobbar för den här byrån, är det mycket som måste dubbelkollas hela tiden: både formuleringar och uttryck och hänvisningar och termer som kan vara olika på svenska från en gång till en annan, beroende på. Det har byrån till och med själva upprepade gånger förmanat mig och sina andra översättare, att vi ska kolla allting mycket noga! Sedan kan det faktiskt hända att jag, efter att ha dubbelkollat, kommer fram till samma översättning som redan råkade stå i MT-förslaget (för ibland kan maskinöversättningar som sagt vara delvis korrekta, de fylls ju hela tiden på med godkänt textmaterial) – men det kunde jag inte veta säkert i förväg och det var inte mindre jobb som krävdes. Kort sagt är det så att en ”dynamisk efterhandsanalys” mycket dåligt återspeglar det arbete jag som översättare faktiskt lagt ner.
Plus att det givetvis är befängt i sig att få uppdrag där man inte har den blekaste aning om vad man ska få i betalning utan är helt utlämnad åt kundens och en maskins godtycke.
Byrån som har infört det här är nog delvis medvetna om problemen, men när jag haft kontakt med dem har de försökt släta över det och påminna om att det ändå finns ett minimipris (man kan inte få noll betalt för en mening, påpekar de), och försäkra mig att metoden ändå kommer att bli rättvisande i slutändan. Men sanningen är – det är jag övertygad om – att det här i praktiken kommer att innebära en rejäl prissänkning. Det blir mindre betalt när de där analyserna får det att framstå som att vi översättare har haft nytta av maskinöversättningen på ett sätt som vi i själva verket inte alls har. Samtidigt som byråns stränga krav på ”kvalitet” i dess EU-översättningar kvarstår.
Och för mig som inte ens brukar titta särskilt mycket på de där MT-förslagen i sin ruta blir det här nya systemet en extra stor omvälvning. Kommer jag ens att kunna översätta på samma sätt längre nu när allt blir helt beroende av överensstämmelsen med maskinöversättningarna?

När jag nu har börjat jobba igen efter semestern så har de automatiska projektförfrågningarna från den här byrån börjat trilla in. De flesta av dem har än så länge varit enligt den gamla modellen, men vissa har jag sett är med ”dynamic pricing”. Och jag antar att det kommer att bli fler och fler och att jag förväntas börja ta dem vad det lider, och finna mig i en lägre betalning.

Emellertid sker inte detta utan protester från oss enkla översättare. Jag är inte ensam om att ha reagerat mot det här, utan i en svensk översättargrupp på Facebook där jag är med är vi en skara som har börjat beklaga oss och startat en särskild tråd om problemet. Vi översätter alla åt den här byrån, och vi har gått ihop och gemensamt formulerat och skrivit under en protest till dem. Det gjorde vi i juni, och då hotade vi med att överväga att helt enkelt sluta ta uppdrag från dem om de genomförde ”dynamic pricing”. Vi var så pass många som skrev under att det ändå borde ge dem något att fundera på, tyckte vi. Tyvärr uppnådde vi inte avsedd effekt med det strejkhotet, utan byrån har gått vidare ändå och börjat rulla ut det hela, varför vi just nu fortsätter att rådgöra och fundera på vad vi ska göra härnäst. Strategierna är lite olika, men negativa är vi alla. (Vad som än händer känns det uppmuntrande för mig att få vara med ett gäng översättarkollegor på denna protest, i sann facklig anda!)

För min del är det svårt att helt sluta jobba åt byrån det gäller, för det har ju som sagt dessvärre råkat bli så att min inkomst i nuläget kommer till stor del från just dem. Så jag går än så länge inte ut i någon ”strejk”, utan tar uppdrag i ”vanligt format” under den övergångsperiod då byrån fortfarande skickar sådana. Jag har till och med, för att visa god vilja och moget beteende gentemot byrån, gått med på att ta några stycken uppdrag med dynamisk prissättning bara för att själv se hur det är. Det ska jag göra någon gång framöver. Men när jag gör det, då ska jag räkna på ordantal och ordpris och göra ordentliga jämförelser för att se hur betalningen hade blivit om den varit ”normal” och hur mycket jag då förlorar på dynamisk prissättning, så som den utfaller. Jag är i nuläget övertygad om att det blir en markant förlust som kommer att framträda – en och annan av kollegorna har redan testat och meddelat att det blir just det som blir effekten – och när jag även själv har sett det, då ska jag konfrontera byrån med det och vägra jobba med dynamisk prissättning, helt enkelt.
(Om det nu inte mot förmodan är så att byrån har rätt och att det är fördelaktigt för mig med dynamisk prissättning, men det tvivlar jag mycket starkt på.)

Kampen går vidare! Sista ordet är inte sagt. Jag och kollegorna tänker fortsätta driva vår linje och bekämpa dynamisk prissättning.
Därför kan det arta sig till en intressant höst på jobbet när det nu har startat igen. Det är väl mest det jag vill ha sagt med detta inlägg. 😊
Men hur det än går med just denna strid, så känns det sammanfattningsvis högst deprimerande att det får gå till så här i översättningsbranschen. ☹ Den håller på att urarta totalt i idiotisk sparsamhet, naiv tilltro till teknikens under och noll respekt för språkkänsla och språkets värde (och noll respekt för översättare och deras hantverk). Och när det är min största kund som ger efter för denna dekadens så blir det naturligtvis extra kännbart och sorgesamt, då det kan drabba hela min arbetstillgång och ekonomi.
Jag har redan tänkt i flera år att jag borde byta bana och skola om mig och bli något annat. Samtidigt har jag alltjämt lika svårt att klura ut vilken bana det då skulle bli. Det står verkligen totalt still. Jag måste helt enkelt fortsätta med översättning så länge jag kan, och in i det längsta hålla fast vid ren översättning istället för MT och dynamisk prissättning – hur svårt det än är och hur förfärliga förhållandena än är, beroende som man ju är av mäktiga översättningsbyråer.

Ja, så här kan det vara att vara översättare i nutiden. Dynamiskt.

Igelkotten recenserar en bok: Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, Ali Jonasson

(recension april 2025)

Att jag har mitt ursprung i Finland är som bekant något som är väldigt betydelsefullt för mig. Och fast jag för egen del kommer från en släkt som är till största delen finlandssvensk, så omfattar min kärlek till Finland även den finskspråkiga aspekten av landet. Jag har en vurm för Finland oavsett språk.
Likadant är det med min attityd till det finländska i Sverige. Jag är själv ”sverigefinlandssvensk”, som det heter – barn till en svenskspråkig mamma inflyttad från Finland – men jag har också starka sympatier för sverigefinnar, alltså finsktalande i Sverige. De sympatierna har jag de senaste åren fått tillfälle att odla vidare, i och med att jag är med i en liten studiecirkel i finsk konversation. Där är alla deltagarna av finsk härkomst, och förutom att jag har lärt mig mer finska där (låt vara att det går långsamt) så har det varit intressant med alla aktiviteter där vi fördjupat oss i hur det är att ha finsktalande bakgrund i Sverige. Helt lätt har det inte alltid varit, den saken är klar.
Just nu är det en viss bok som cirkulerar bland oss medlemmar i gruppen; vi turas om att få låna hem den och läsa den själva, och de senaste två veckorna är det jag som har haft den. Det är en illustrerad faktabok – en sorts historie- och samhällskunskapsbok delvis i serieform, kan man säga – som helt handlar om sverigefinnarna och hur de haft det i Sverige ända sedan 1600-talet. Den heter passande nog Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, och är författad av Ali Jonasson, som själv är uppväxt som andra generationens finsk invandrare och har varit väldigt engagerad i finnarnas kamp redan tidigare.

Här ska alltså sägas för tydlighetens skull att när det talas om ”sverigefinnar” i boken, så syftar det på alla finskspråkiga bosatta i Sverige – alltså inte bara de som kommit som invandrare de senaste hundra åren (t.ex. krigsbarnen och arbetskraftsinvandrarna) utan även de finskspråkiga som funnits här tidigare. Finskan har nämligen förekommit i Sverige mycket länge, och det är en poäng som lyfts fram rejält i boken och som också är ett gott skäl till att finskan numera klassas som minoritetsspråk här i landet på ett sätt som andra invandrarspråk inte gör.

Finnkampen är onekligen mycket intressant läsning (och bildtittning 😊) och det jag måste säga med en gång är att jag varmt rekommenderar den och rentav tycker att det är en mycket viktig bok att ha läst igenom – för personer av finländsk härkomst i Sverige är den ett måste, för övriga i Sverige är den nyttig och allmänbildande och en potentiell ögonöppnare. Här finns väldigt mycket viktiga saker att ta in.
Själva formatet för boken är också idealiskt för ändamålet. I och med att hela sverigefinnarnas historia beskrivs på ett enkelt sätt med serier och andra illustrationer hela tiden, blir den förhållandevis lättläst och oerhört lätt att fastna i (det räcker att börja bläddra och kika lite grann för att bli fast). På sätt och vis är hela skildringen uppbyggd som en populärvetenskaplig TV-dokumentär överförd till bokform. Det är Ali Jonassons egen självbiografiska berättarröst som beskriver både hans eget liv och diverse fakta, med en massa experter och vittnen som kommer in och blir intervjuade mellan varven. Kommentarerna från dessa medverkande är i form av illustrationer av dem med pratbubblor. Men det funkar utmärkt med detta TV-upplägg och man blir som sagt fängslad. Samtidigt är boken stundtals textrik och späckad med information, så någon förenklad ”historiebok för barn” är det verkligen inte utan vi håller oss på en vetenskaplig och facklig nivå, men i och med att det är så bra upplagt så tar man till sig alltihop ändå.

När det gäller innehållet så berättas alltså sverigefinnarnas historia mycket grundligt: först lite om bakgrunden och alla begrepp (de kan ju som bekant vara nog så svåra för ”rikssvenskar” som inte begriper något om Finland), sedan kommer historiedelen, från de finnar som kom till ”finnmarkerna” för flera hundra år sedan och så vidare framåt steg för steg. Ibland med återblickar till Alis egen dystra uppväxt som självutplånande finne i förorts-Göteborg (han förkastade först sitt finska ursprung men fick sedan en ny stolthet över det). I bokens andra halva blir det naturligtvis nutidshistorien och den senaste, största finska invandrarvågen och alla de människornas erfarenheter som överväger (och då blir det också mycket om sverigefinskhet i kulturen) men det är knappast något som förbises på vägen dit och inte heller när vi väl går djupare in på 1900-talets alla språkmotsättningar och dylikt.

En del av det som berättas i boken kände jag förstås redan till, jag har ju som sagt fått höra en del i min studiecirkel och lite visste jag om på andra sätt, men andra detaljer var nya för mig också och dem noterade jag med stort intresse. Som till exempel att det redan på 1600- och 1700-talet fanns anmärkningsvärt många finsktalande i Stockholm (så många att de inte bara kan avfärdas som en liten minoritet ”gästarbetare”). Eller att Finland genom tatarerna hade en muslimsk befolkningsgrupp långt innan Sverige hade det. Eller att den finska påskdesserten memma härstammar från Persien som de finsk-ugriska folken hade kontakter med. Eller att det faktiskt är vetenskapligt säkert att finnar i Sverige (och även finlandssvenskar i Sverige) oftare drabbats av stress och depression och psykisk ohälsa, ofta för att de fick ta de tyngsta jobben och fick stå ut med de tristaste levnadsförhållandena.

Framför allt är min stora känsla när jag läst Finnkampen att det finns väldigt många paralleller mellan hur finsktalande har haft det i Sverige genom alla år, och hur invandrare från andra länder har haft det och fortfarande har det nu. Jag visste detta redan innan, men nu efter att ha läst boken kan jag se det ännu mer uppenbart. I dagens läge har väl kanske personer från Finland fått högre status i Sverige (även om detta är omtvistat, Finnkampen tar faktiskt upp en del om ifall det stämmer eller inte), och finnar ses som ”skötsamma utlänningar” som till och med sverigedemokrater kan tolerera, men tidigare har fördomar och hat och anklagelser och diverse annat elände förekommit från svenskar mot finnar på precis samma sätt som dagens invandrare får stå ut med nu. Det finns ingen skillnad. När ”sverigevännerna” försöker påstå att de minsann inte alls är rasister utan att det främst är en motbjudande religion och äckliga värderingar de vänder sig mot, främst islam förstås, så är det bara nys. Det lät nämligen precis likadant från sverigevännerna mot finnarna, trots att dessa inte alls är muslimer. Påståenden om att ”snart kommer Sverige att helt ha tagits över av dem”, ”de är bortskämda med sina krav”, ”de är våldsamma” och ”de är lata och utnyttjar systemet” kunde höras även då, det syns obarmhärtigt tydligt i boken.
Och då har jag inte ens nämnt allt den berättar om rasbiologi, skallmätningar, övergrepp, språkligt tvång, trakasserier och annat som svenskar utsatt finnar för.
Något av det som sedan griper mig allra mest är detaljen om modersmålsundervisning, som varit en stor fråga för sverigefinnarna och som det också står mycket om i Finnkampen. Det där att alla trodde att barnen skulle bli förvirrade om de fick lära sig fler än ett språk, och att massor av föräldrar därför förbjöds att prata finska med sina barn (och inte blev erbjudna något ”hemspråk” åt dem i skolan), det är beklämmande men intressant att läsa om. Inte minst för att det än i dag i mångas hjärnor inte har gått in att det allra bästa faktiskt är att lära sig både svenska och familjens språk samtidigt, för då blir man bättre på båda. De som fortfarande tvivlar borde ta och läsa Finnkampen. Över huvud taget är det ett faktum – ett annat som lyfts fram i boken – att ser man till hela världens befolkning så är det normala inte att bara tala ett språk, utan att tala minst två olika! Det är inte alls något hinder för integrationen. Det borde ni ta till er, ”sverigevänner” och andra som har en nedlåtande smygrasistisk syn på saken.

Ja, det står verkligen allt möjligt tankeväckande och intressant i den här boken – och det är därför jag ser att så många som möjligt läser den, för att få sig ett antal nya perspektiv.
Sedan är jag tyvärr inte helt övertygad om att alla skulle hålla med om dess framställning. Analysen har i hög grad ett ”kolonialperspektiv”, det ska medges (och det är Ali Jonasson fullt medveten om och förklarar det också), och vissa läsare är säkerligen inte med på noterna när man utgår från det perspektivet. En del som läste Finnkampen skulle därför kanske mena att beskrivningen är kraftigt överdriven och att svenskarna i själva verket har varit snälla mot finnarna och att man inte alls behöver framställa det som någon kamp. Eller möjligen att jovisst, det har begåtts oförrätter, men det är väl inget att bry sig om nu.
När sedan en vänsterprofil som Göran Greider finns med bland dem som intervjuats så kan jag mycket väl tänka mig att många avfärdar hela boken på en gång som något slags vänsterliberalt snömos. Men även om de gör det så kvarstår ju ändå alla de konkreta besvär och motgångar som sverigefinnarna har mött och som beskrivs i boken – man måste bemöta det på något sätt, för uppdiktat är det ju knappast, och för att förstå Sveriges historia är det mycket viktigt att även uppmärksamma sådana saker och lära av dem, inte bara ignorera dem (för då fortsätter man i samma anda som när sverigefinnarna ignorerats tidigare).
Och Finnkampen är verkligen en bok som man lär sig tragisk historia av.

Det jag nu avslutningsvis känner att jag vill göra härnäst, det är att spana för att se om det inte finns någon lika underhållande bok om sverigefinlandssvenskar. Min egen grupp. För som jag sade är jag inte själv sverigefinne, jag har bara starka sympatier för dem. Finlandssvenskarna som kom till Sverige däremot, som mina morföräldrar gjorde med min mamma och hennes syskon: till den gruppen skulle jag verkligen kunna relatera. Och det är fortfarande en del jag inte vet om den. Hur fick de det när de emigrerade från Finland till Sverige? Vilka var deras erfarenheter? De hade det lättare på så vis att de redan kunde språket, men att det ändå kunde bli problem på vissa områden på samma sätt som för de finsktalande, det är jag övertygad om, för folk från Finland har en del saker gemensamma oavsett vilket av de båda språken de talar. Så de finlandssvenskarnas upplevelser, dem skulle jag mycket gärna vilja veta mer om och läsa om på samma engagerande sätt som jag nu fått ta del av Finnkampen. Hoppas det finns någon sådan bok där ute någonstans.
Till dess har Finnkampen vidgat mina vyer ordentligt. Särskilt mycket understryker den sanningen att det främlingsfientliga motståndet mot andra folkgrupper, det finns i alla tider och hatet får alltid något slags ursäkt och det är bara föremålen för det som växlar.

Böcker: Ali Jonasson, Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, teckningar Mats Kejonen, Verbal.
Betyg: 9 av 10.

Tåg på Tjörn och Orust – en fantasifull vision

Jag drömmer ju som bekant om att Sverige ska bli fullt av järnvägar igen, så där som det såg ut på 1930-talet.
Det gäller inte minst den trakt där jag själv bor, dvs. regionen Stenungsund-Tjörn-Orust. I de två sistnämnda ökommunerna har det nu förvisso aldrig funnits någon järnväg, inte ens på 1930-talet, men det hindrar inte att jag gärna skulle vilja ha nybyggda sådana ändå. Det behöver inte vara någon stor stambana, utan det räcker med ett litet regionalt nät. Jag ser framför mig hur härligt det skulle vara att stå och vänta på ett mysigt lokaltåg till Myggenäs eller Henån, en höstmorgon på någon station i det bohuslänska landskapet … kanske rentav på min hemö Lilla Askerön, om det nu var möjligt att dra en eventuell tåglinje dit.
Ja, om det var möjligt ja. Är det det? Är det möjligt att bygga järnvägar på Tjörn och Orust?
På sistone har mina fantasier om detta blivit så avancerade att jag faktiskt har börjat grubbla över hur järnvägarna skulle gå om det byggdes några och jag fick äran att bestämma hur de skulle dras. Jag märkte då genast att det skulle medföra en hel del utmaningar och svårlösta problem – och om det hade varit i verkligheten skulle därför idén ha lagts ner med en gång – men jag tänkte vidare ändå eftersom jag är en visionär och idealist som inte utan vidare låter mina fantasier stoppas av att något ”inte går”.
Vid det här laget har jag funderat tillräckligt mycket för att kunna presentera ett förslag, med ett alternativ till och med.

AI-genererad bild på järnväg på Tjörn. Fejk alltså, men visst ser det ganska trevligt och idylliskt ut ...? 😊
Innan jag börjar måste jag dock poängtera att förslaget i fråga verkligen inte är seriöst! Åtminstone inte på det sättet att jag på allvar skulle lägga fram det inför Trafikverket eller de berörda kommunerna. Jag vet mycket väl att det knappast är samhällsekonomiskt försvarbart och att det nog dessutom är tekniskt svårgenomförbart – jag är ju varken ingenjör eller lantmätare eller samhällsplanerare eller något sådant, och saknar därför säkert känsla för åtskilliga aspekter. Men som jag redan sagt, detta är en vision, och man kan kanske se det som inspiration för att fundera vidare på hur mer realistiska järnvägslösningar skulle se ut. För jag tycker ändå inte att man helt ska utesluta järnvägsbyggen på Tjörn och Orust för all framtid. Järnvägar har byggts på många betydligt mer osannolika ställen än så, och därför borde det gå på dessa öar också. Hoppas ni fattar och respekterar just den poängen.

Jaha, vad är det då jag skulle vilja se för järnvägsförbindelser på Tjörn och Orust? Vilka är mina grundförutsättningar?
Jo, jag skulle vilja att de största tätorterna på de båda öarna fick tågförbindelse i någon form. På Orust handlar det om Henån, Ellös, Svanesund och Varekil, och på Tjörn är det Myggenäs, Höviksnäs, Kållekärr, Skärhamn och Rönnäng – plus att den rätt viktiga godshamnen Wallhamn borde få ett stickspår.
Från dessa orter vill jag sedan att järnvägen går åt åtminstone två håll: dels norrut mot Uddevalla, dels österut mot Stenungsund. I det sistnämnda fallet behöver det gå särskilt smidigt, med tanke på alla som snabbt vill över till Stenungsundssidan och vidare mot Göteborg. De behöver bli övertygade om att det är käckt att välja tåget istället för att sitta i en bilkö över Tjörnbroarna! Men över huvud taget ska det vara snabba förbindelser mellan de ovan nämnda tätorterna.

Jag ska också nämna något om vissa hänsynstaganden jag försökt göra. För det är några saker jag vill undvika när (ja, okej, om då) mina järnvägar byggs.
1. Rent tekniskt sett får järnvägarna inte ha för kraftig lutning. Värt att tänka på i Bohusläns kuperade terräng. Max 3 procent är vad som gäller, eller rättare sagt 1, för annars får inte godståg köra där (och det är väl en fördel om de kan det).
2. Vidare vill jag helst lägga järnvägarna så att tågen kör där bilarna inte kör. Först tänkte jag faktiskt tvärtom, att det skulle vara bra att följa befintliga vägar, men risken med det är ju att eventuella missöden på en väg drabbar järnvägen också (och tvärtom). Bättre då om det ena transportmedlet kan fortsätta köra när det andra får stopp.
3. När det gäller broar kan det dock vara bra att sätta upp järnvägsbroarna precis intill de vägbroar som redan finns, för jag vill inte blockera sjöfarten för mycket med nya broar.
4. Jag vill inte behöva tvångsavhysa folk från deras hus och hem utan i möjligaste mån dra järnvägarna över obebyggd mark.
5. Och jag vill inte inkräkta på skyddad natur, särskilt inte fågelskyddsområden, men inte Natura 2000-områden och liknande över huvud taget. Inte heller platser som är särskilt populära för friluftsliv och bad och sådant.

Rent realistiskt sett är det sedan naturligtvis så att hur jag än gör så skulle järnvägsbyggen på Tjörn och Orust utlösa vilda protester från en del av allmänheten, med argument om ”förstörd natur”, ”buller”, ”slöseri med skattemedel”, ”not in my backyard”, ”tänk på våra äldre” och liknande. 😉 Jag kan inte ta hänsyn till det i min vision, för då skulle jag få ge upp det här blogginlägget med en gång … jag får avfärda protesterna med det tänkvärda motargumentet att om det hade rört sig om utbyggda bilvägar istället så hade ingen sagt något. 😃 Men hur som helst, det är ju onödigt att reta upp folk för mycket, och även om jag själv nu tycker att tåg passar in i naturen så vill inte heller jag förstöra särskilt känsliga platser med byggprojekt, så de här grundhänsynstagandena vill jag ändå göra.

Nåväl. Beträffande hur järnvägarna faktiskt ska gå så ser jag i grova drag framför mig tre huvudstråk – som går in i varandra, så det är inget som hindrar att ett tåg kan köra en rutt som omfattar fler än en linje samtidigt, och vika av vid någon av knutpunkterna och fortsätta åt ett annat håll. Tvärtom önskar jag mig just sådan flexibilitet, med lite olika start- och slutpunkter för tågen i tidtabellerna. Men i grunden är det de här tre sträckningarna som gäller. Se kartan, där jag har ritat dem med bruna linjer och den befintliga Bohusbanan i blått. (Linjerna är ej detaljplanerade överallt, jag har ritat ut dem i grova drag.)

Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla.
Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng.
Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile).

Vi tar dem en i taget.


Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla

Jag börjar med att redogöra för denna eftersom det är här vi stöter på det allra största hindret.

För jag vill ju naturligtvis ha en järnväg från Tjörn till Orust, en järnvägsmotsvarighet till väg 160, men grejen är att hela området mellan de båda öarna består av idel naturreservat och Natura 2000-områden – ni ser det själva här intill, på ett utdrag ur kartan ”Skyddad Natur” från Naturvårdsverket. Det är Stigfjorden och västra Askeröfjorden och ön Mjörn och lite till som har olika slags skydd för stränder och vatten och holmar. Och som jag sade förut, dessa områden vill jag inte röra eller störa (även om det ibland går att få tillstånd för exploatering där också).
Nu känns det där i och för sig på ett sätt lite förargligt, för bilvägarna finns ju redan i området, bara för att de råkade byggas innan det var naturskyddat. Hade det varit idag hade de också fått problem, men som det nu är så går det utmärkt att dundra fram i bil i den där naturen medan tåget är stoppat. Det är högst orättvist, men faktum är alltså att jag varken kan eller vill dra någon räls där.

Så hur gör jag då? Ja, då får ju enda lösningen bli att dra järnvägen i tunnel under fjorden, från Myggenäs upp till Varekil på Orustsidan. Det blir naturligtvis dyrare, men rakare, och då undviker man förhoppningsvis att sabba naturvärdena (såvida entreprenören inte gör bort sig med tätningsmedel som på Hallandsåsen). Faktum är att jag redan har funderat på att göra Myggenäs station underjordisk – eftersom Myggenäs delvis ligger på en kulle och det är en ganska trång tätort med både marinor, stränder och rekreationsområden där det är svårt att få plats med en järnväg. Då får det bli så att järnvägen i Myggenäs över huvud taget inte kommer upp till ytan, utan tågen går under vattnet och Stora Askerön och upp i dagsljuset någonstans vid Trätte på Orust. (Att jag väljer att dra linjen just under Stora Askerön har vissa skäl som jag ska förklara närmare i stycket om linje B.)
Väl på Orust kommer järnvägen till Varekil, där stationen kan få ligga i nära anslutning till där det nu är busstation. Efter Varekil går sträckningen vidare upp till Henån, inte helt utmed väg 160 utan längre åt väster, på obruten mark så långt det är möjligt (och delvis gemensamt med linje C, se den redogörelsen). I det backiga Henån blir det bäst om stationen placeras långt ner i samhället, även där nära busstationen, och sedan kan järnvägen få gå rätt in i det där berget som tornar upp sig öster om orten. Här ska jag kanske nämna att det i största allmänhet i hela projektet kommer att krävas en del tunnlar och bergsskärningar, och så blir säkerligen fallet även här, när järnvägen fortsätter från Henån och norrut mot Nötesundsbron.

När det gäller vilken väg linjen ska ta till Uddevalla funderade jag först på att låta den gå på en bro till södra sidan av Byfjorden, och där ansluta till den befintliga Bohusbanan, men jag kan inte låta bli att tycka att det vore fördelaktigt med en järnvägsstation vid Torps stora köpcentrumområde före Uddevalla. Därför tar jag sikte ditåt. Jag ger järnvägen en egen bro- och tunnelled precis bredvid Vindöbron/-tunneln och Nötesundsbron som redan finns för biltrafiken, och även efter det får järnvägen följa vägen ganska mycket, då den egentligen inte har någon annanstans att gå just där. (Märk väl att den i regel får hålla sig till vänster om väg 160, då det är naturskydd mest hela tiden åt andra hållet.) Så småningom kommer vi fram till Torp, och bara några kilometer därefter går det att ansluta till Bohusbanan och ta sig sista biten in till Uddevalla.


Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng

Det här blir en pulsåder för Tjörnborna, så det är viktigt att den fungerar bra och att det går fort att komma över. Vilken väg järnvägen ska ta från Stenungsund till Myggenäs är dock en hård nöt att knäcka. Länge var jag inne på att låta den gå parallellt med Tjörnbroleden hela vägen över (på nya egna broar), men detta skulle försvåras av att det blir knepigt att bygga anslutningen från Bohusbanan inne i Stenungsund – en järnvägsviadukt över Stenunge allé och upp mot Stenungsöbron är nog möjlig, men bökig – och även av att västra Stenungsön och vattnet mellan Stenungsön och Källön är … just det, naturskyddat område. Visserligen har jag läst att både Stenungsöbron, Stenungsötunneln och Källösundsbron börjar bli för gamla och senast 2050 kommer att behöva rivas och ersättas av en ny förbindelse (trots naturskyddet), och då skulle man kunna passa på att låta det gå järnväg också på samma led, men det känns ändå som att det blir alltför hiskligt att gå via Tjörnbroarna. På en så strategiskt viktig punkt är det nog dessutom klokt att låta tåget ha sin egen rutt: händer det något med broleden så vill vi inte stå där utan bilväg och utan järnväg!

Därför har jag mer fastnat för det som också faktiskt var min ursprungliga idé, nämligen att man vid utgångspunkten i Stenungsund skulle kunna utnyttja det stickspår som redan går in i det norra industriområdet och ut mot vattnet (se fotot), och ta sig över till Myggenäs därifrån. Går man via Stora Askerön på broar blir det faktiskt också nästan den kortaste vägen.
Men en ny bro från industriområdet till Stora Askerön skulle vara tvungen att bli extra hög, för att inte blockera farleden, och det är kanske över huvud taget inte så praktiskt att lägga räls och två brofästen på den ön. Alltså får det bli en tunnel även här! Jag har ju redan bestämt mig för en tunnel på linje A mellan Myggenäs och Varekil, och om jag då låter den tunneln gå under Stora Askerön så kan linje B få ansluta till linje A där. (Jag räknar med att nedfarten i tunneln från industriområdet kan göras med tillräckligt svag lutning.) Det är smått fascinerande att placera ett slags underjordisk järnvägsknut dold under den lantliga Stora Askerön, men helt ologiskt är det faktiskt inte eftersom ön rent ”fågelvägsmässigt” utgör en mittpunkt i STO-regionen. (Att följden sedan skulle bli en egen järnvägsstation åt de båda Askeröarna, där jag själv råkar bo på grannön Lilla, är bara en välkommen bonus. 😊)
Vi får alltså en underjordisk station på Stora Askerön, där det går järnväg åt tre håll under vattnet, som en trippel-tunnelbana. Givetvis gör vi ett triangelspår där också, så att det går att köra både Varekil-Myggenäs, Myggenäs-Stenungsund och Stenungsund-Varekil efter behag. Och på samma spår som linje A kommer sedan alltså linje B över till Myggenäs och dess likaledes underjordiska station, utan att ha tappat alltför mycket tid. Simsalabim!

Hur blir det med linje B efter Myggenäs då? Jo, den får komma ut i det fria igen någonstans vid Gamla Myggenäs och sätta kurs mot Höviksnäs (mestadels över öppna fält). Höviksnäs får sedan sin station någonstans i närheten av Häggvallrondellen.

Från Höviksnäs kan järnvägen följa den s.k. Wallhamnsrakan på väg 169 – där har jag faktiskt en gång rentav sett en visionär teckning av en järnväg längs just det stråket, gjord av några studenter på Chalmers, och jag hakar gärna på den idén. Ett stickspår ner till Wallhamn får det också bli för godstrafiken, och själva linjen fortsätter genom mestadels obebyggd terräng bort till Kållekärr. Inga problem där, och fram till Skärhamn är det också ett ganska öppet landskap där tåget inte borde innebära något nämnvärt intrång. Väl i Skärhamn är nog den mest idealiska platsen för en station områdena kring Ica Nordevik.
Sista biten mellan Skärhamn och Rönnäng tar bergknallarna vid, vilket innebär att det blir en hel del bergsskärningar och kanske också en bro över viken vid Aröd, men det borde väl gå. I det gyttrigt bebyggda Rönnäng blir det sedan en säckstation som nog med nödvändighet får ligga i utkanten: vid ishallen ungefär.


Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile)

Ellös, som är det centrala navet för västra Orust, blir utgångspunkten för denna linje. Vi lägger en säckstation där – kanske inte för långt in i samhället eftersom det är mycket berg och höjder här och var, men i närheten av idrottsplatsen kanske … dessvärre är jag ingen expert på just Ellös. Men jag vet att öster om samhället tornar en stor bergsförkastning upp sig; väg 178 tar sig upp för den genom en lång brant backe, men det kommer inte järnvägen att kunna göra. Det får bli en tunnel in i berget där istället och så kommer tåget upp i det fria några kilometer senare, efter en mer skonsam stigning inne i tunneln.
Över huvud taget tänkte jag att denna linje inte behöver följa väg 178 så mycket, utan jag drar den lite mer norr därom (men utan att råka komma in i området runt Rödsvattnet där det är naturskydd). En station i närheten av köpmeckat Göksäter skulle kanske inte vara så dumt heller, så jag låter järnvägen stryka förbi där, och sedan ansluter linje C till linje A någonstans mellan Henån och Varekil. Med ett triangelspår givetvis, för åter igen, jag vill gärna att tågen ska kunna gå med lite olika kombinationer av start- och slutpunkter, och om det kan gå direkttåg Ellös-Henån-Uddevalla är det inte helt fel.

Annars blir det nu alltså Varekil som linjerna C och A fortsätter till på gemensamt spår, och efter Varekil kommer den punkt (vid Trätte) där linje A dyker ner för att ta sig under vattnet via Stora Askerön ner till Myggenäs. Linje C får då istället fortsätta till Svanesund, där den avslutas med en säckstation. Ett upplägg som kan förefalla något underligt, men om man tänker efter så blir det ju faktiskt så att om vi har ett triangelspår även vid nämnda punkt vid Trätte så kan det gå tåg från Svanesund även ner mot Myggenäs och Stenungsund – det kan faktiskt gå rätt fort det med, även om det inte är samma väg som Svanesundsborna just nu tar bil- och bussledes till Stenungsund (via färjan och Ödsmål).

Men om man insisterar på att järnvägen borde få fortsätta även efter Svanesund, då föreslår jag att man som ”option” utnyttjar den ”Orustbro” som varit planerad ända sedan 1940-talet (ursprungstanken var att den skulle byggas samtidigt med Tjörnbron) och som nu faktiskt verkar kunna bli av vad det lider, placerad strax norr om Svanesund. Den nya Orustbron kan då med fördel göras till en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro (eller två broar bredvid varandra) och från bron kan järnvägen få gå upp till Ljungskile, så blir det ytterligare en förbindelse mot Uddevalla den vägen. Eller om man går ner mot Stenungsund istället efter bron, men som det nu ser ut på min karta så tycks detta något överflödigt.
Var Svanesunds station ska ligga beror nog lite på vilket alternativ man väljer: ska linjen fortsätta över Orustbron är det nog bättre att följa bilarnas anslutningsväg och alltså ha stationen i Svanesunds utkanter (se karta över de två alternativ som finns för ny väg till den blivande bron vid Svanesund), men en säckstation kan placeras närmare ortens centrum.


En alternativ variant

Nu borde jag egentligen vara klar med min beskrivning, men medan jag har funderat igenom det här har ett alternativt scenario dykt upp och jag har tidvis haft rysligt svårt att välja mellan det och det här som jag just föreslagit. Så jag ska ta och beskriva kort hur alternativet skulle vara.

Det ser till stora delar likadant ut, förutom biten mellan Stenungsund, Myggenäs, Varekil och Svanesund. För som jag redan har sagt så skulle man ju kunna tänka sig att dra järnvägen Stenungsund-Myggenäs precis via Tjörnbroarna: passa på att bygga järnväg i samband med att det ändå byggs en ny Stenungsöbro, Stenungsötunnel och Källösundsbro, senast 2050. Jo men visst – om någon nu anser att det är vansinnigt att bygga tunnlar via Stora Askerön så kan vi köra på den idén istället och kanske komma undan lite billigare.
I så fall tar vi faktiskt och bygger den där anslutningen från Stenungsund upp på den nya Stenungsöbron, och sedan får väg och järnväg följas åt en bit – och när den stora Tjörnbron och bron över Tjörnbro parks camping kommer så får tågen egna broar alldeles intill. Väl framme i Myggenäs åker de in i den underjordiska stationen där, och inne på den stationen möter linje B linje A (med triangelspår). Vad linje A beträffar så måste den fortfarande gå i tunnel upp mot Varekil, men med det här alternativet behöver inte den tunneln heller gå via Stora Askerön, utan då kan den ta den allra rakaste vägen och utmynna någonstans norr om Säckebäck på Orust, innan den når Varekil. (Kanske kan den få snudda vid Lilla Askerön på vägen, med en nedgrävd station där istället? 😊) Slutligen innebär detta alternativ också att Svanesund inte kan utnyttja någon sväng ner via Stora Askerön till Stenungsund, men det kan man kompensera genom att linje C får fortsätta på den nya Orustbron som jag redan beskrivit, och sedan gå ner till Stenungsund, med anslutning till Bohusbanan någonstans vid Ödsmål. Kanske med möjlighet att nå Uddevalla därifrån också.


Några kompletterande kommentarer

Det här är alltså mitt föreslagna järnvägsnät för Tjörn och Orust. Verklighetsfrånvänt kanske, men i mitt tycke en ljuvligt fascinerande tanke, för jag vill kunna hoppa ombord på ett tåg här i min egen hemtrakt. Stå på Varekils station och plötsligt se i fjärran hur ljusen från framänden på det annalkande tåget från Rönnäng med destination Ellös bryter igenom morgondimman … ja, nu kommer tåget! 😊
Under tankearbetet har jag förstås märkt att det inte är lätt att komma på en lösning som skulle funka optimalt och ge alla de berörda orterna snabb ömsesidig tågkontakt med varandra och med Uddevalla och Göteborg, men det här är nog det bästa jag kommit på. Genom alla de triangelspår jag föreslår möjliggörs också den flexibilitet jag är ute efter: att vissa avgångar t.ex. kan vara direkt Rönnäng-Henån-Uddevalla, andra Göteborg-Stenungsund-Varekil-Ellös, andra Svanesund-Myggenäs-Rönnäng, andra Göteborg-Stenungsund-Svanesund, you name it.
Sedan känner jag mig förstås på ett sätt inte helt nöjd med att det blev så mycket tunnlar – för dels blir det dyrt, dels skulle ju en av tjusningarna med järnväg på Tjörn och Orust vara att man ser en del bohuslänsk natur under resan och det gör man nu ibland inte med mitt förslag, särskilt inte kring mittpunkten vid Askeröfjorden. Eventuellt skulle man kunna överväga att ändå ha bro istället för tunnel på åtminstone något av partierna där, och att låta en del av linjen på Stora Askerön gå ovan jord. Om man nu inte vill övergå till Tjörnbrovarianten! Men det där lämnar jag till diskussion.

Vidare har jag inte nämnt vissa tekniska aspekter, som det där med planskilda korsningar och inte minst ifall det ska vara enkel- eller dubbelspår på mina järnvägar. Här föreställer jag mig att det i regel får bli enkelspår, eftersom det skulle ta för stor plats annars (jag är ju inte direkt ute efter stambanor utan mer små lokala linjer), men att det förstås är dubbelspår på stationerna och att mötesplatser förekommer här och var. Och i de längre tunnlarna är nog dubbelspår att rekommendera.

Slutligen en extra idé som jag måste nämna: Förutom att jag har med den där ”optionen” att förlänga linje C från Svanesund upp mot Ljungskile, så finns det en annan spännande option, och det är att låta linje B fortsätta efter Rönnäng – gå över till Kungälvssidan, kanske med landning i Tjuvkil eller där omkring, och därefter ansluta till Bohusbanan strax norr om Ytterby. I det fallet måste det dock helt klart ske i form av ännu en tunnel under havet, och det blir då en väldigt lång sådan, så det är kanske inte värt att ha med i beräkningen … men en viss tidsvinst skulle det onekligen bli för de boende på västra Tjörn om det fanns en sådan genväg från Göteborgshållet till Rönnäng och Skärhamn.
På samma sätt är det frestande att inte nöja sig med ändpunkt för linje C i Ellös utan börja föreställa sig en länk därifrån (via tunnlar eller broar) över till Lysekil …

Ja, här kan man hålla på och länge och fundera, och det är precis vad jag har gjort också. Sedan ska ni, åter igen, kanske inte ta så allvarligt på det här förslaget (med alternativ) – ni behöver inte omedelbart dyka på mig för att jag vill förstöra er närmiljö med fula järnvägsspår, jag har ju inte detaljplanerat något! 😊 Men om jag har lyckats sätta er fantasi i rörelse så har jag kanske ändå uppnått någonting.
Mitt bland alla mina vilda påhitt finns det dessutom en realistisk omständighet att tänka på. För närvarande är Tjörnbroleden hårt belastad av vägtrafiken, och det är något som bara måttligt kommer att lösas av en ny Orustbro (det har Trafikverket själva sagt). Problemet kan dessutom bli värre så småningom, då Tjörns och Orusts befolkning kommer att öka och säkert turismen också. Alltså kommer det på sikt att behövas ny och uppdaterad infrastruktur till öarna i fråga. Och vad är det då som säger att de nya byggena bara måste utgöras av vägar? Det kan väl lika gärna vara järnvägar också, till på köpet så här i en tid då det är viktigt med multimodala transporter? Då kan det bli läge att fundera som jag har gjort nu, fast mer på allvar.

Så sätt igång bara, låt er inspireras av mina spekulationer och kom gärna med synpunkter och egna förslag! Bara ni alltså inte genast avfärdar järnvägsbyggen på Tjörn och Orust som en omöjlighet för all framtid. För det sväljer jag inte.

Igelkotten recenserar en bok: Planethjältarna, Paul Kerensa & Ruth Valerio

(recension november 2023)

Den här månadens recension blir en aning ovanlig kan man säga – för det blir nämligen en recension av en bok som jag själv har varit inblandad i!
Närmare bestämt så har jag översatt den. Så jag är inte alldeles opartisk i min inställning till den. Men tanken slog mig att varför skulle jag inte kunna skriva en recension av den i alla fall? Den är ju nyutkommen, och handlar om något ganska viktigt, och jag tyckte att om jag kan väcka intresse för den på min egen blogg så skadar det väl inte. Dessutom kan det vara konstruktivt om jag tar upp eventuell problematik med den också.
Så då fick det bli så att jag ger mig på att recensera boken Planethjältarna, som den heter.

Den är alltså inte en roman eller så, utan en kristen fakta- och uppbyggelsebok för barn – i åldern 7 till 12 år ungefär, lite beroende på läskunnighet och mognad.
I engelskt original heter den Planet Protectors, den är skriven av det brittiska författarparet Paul Kerensa och Ruth Valerio, och det är en kristen uppbygglig barnbok om hur man på bästa sätt tar hand om miljön och bekämpar klimatförändringar och förbättrar världen – ur ett kristet perspektiv.
Redan den beskrivningen fick mig att förtjust gnugga händerna när det svenska förlaget Bornelings för något år sedan först erbjöd mig att få översätta boken. Det där med miljö och kristendom i kombination har ju ofta varit komplicerat. Själv har jag alltid varit en ”miljönisse” och har inte haft några som helst problem att vara både s.k. bibeltrogen kristen och miljömedveten i kombination – jag vurmar så att säga samtidigt för både kollektivtrafik, Jesus allena, källsortering och Bibeln som Guds ord. Men jag vet mycket väl att det finns andra inom den kristna världen som betraktar miljörörelsen med mycket större skepsis och förknippar den med både New Age-strömningar och ond radikal socialism, om de inte rentav ägnar sig åt direkt klimatförnekelse. Miljö är tyvärr ofta något av en vit fläck på kristnas karta. Om kristna tar upp ämnet miljö, då brukar det i regel vara de mer ”liberala” kristna som gör det (och då blir det ännu mer så att deras konservativa trosfränder sätter en viss nedlåtande stämpel på detta).
Därför kändes det riktigt kul när jag fick den här boken Planet Protectors att jobba med. En kristen miljöbok – en pedagogisk sådan, för barn. Och ändå uppbyggd ”traditionellt” med referenser till bibelord och med den klassiska gudstron i botten, utan något ”flum”, som belackarna skulle kalla det. Dessutom skulle den nu då ges ut på svenska av ett förlag som inte heller är särskilt ”flummigt” eller ”radikalt”, kan jag nog inte säga. Perfekt! Win-win för alla! Fler människor (särskilt barn) lär sig att ta hand om miljön och att se den bibliska poängen med att vårda Guds skapelse. Kanske kan boken bidra till att det blir mindre fördomar och polarisering mellan de kristna som är mer miljömedvetna och de som inte är det (och till mindre fördomar mot kristna från icke-kristna).
Ja, jag såg verkligen möjligheter när jag började jobba med Planethjältarna.

Och vad kan jag då säga om den färdigöversatta svenska versionen som den nu har blivit när den kommit i tryck?
Tja, min egen insats med översättningen ska jag förstås inte recensera – så långt ska det inte gå. På den punkten får det räcka med att säga att det var ett väldigt roligt jobb som jag tyckte passade mig förträffligt, och att jag också känner mig rätt nöjd med min insats. Det var många ordvitsar och andra finurliga skämt i boken, men jag är faktiskt ganska stolt över de olika sätt jag hanterade dem på. (Min favorit är nog kapitlet om palmolja, som i originalet har rubriken ”Facepalm!” – där införde jag en egen ordvits och kallade kapitlet för ”Palmolja? Palmol-nej!” 😊)
När det sedan gäller boken i allmänhet (som jag alltså under översättningen också lokaliserade så gott det gick så att den funkar för läsare i Sverige och Norden och inte bara för ursprungslandet Storbritannien) så tycker jag att den rent pedagogiskt fungerar alldeles utmärkt. Den är uppdelad i ett antal små kapitel, vart och ett om en viss miljöfråga, beskriven ur delvis bibliskt perspektiv och hela tiden med tillhörande uppgifter och utmaningar där den (troligtvis unga) läsaren själv får skriva ner sina resultat, funderingar, böner med mera. Där finns det mycket kreativt att jobba med, både på egen hand eller i en söndagsskolegrupp. Men vill man inte göra det så går boken utmärkt att läsa från pärm till pärm – faktum är att jag tror att även vuxna kan göra det med viss behållning, inte bara barnen.
Boken har också en väldigt trevlig stil, med käcka illustrationer med två barn iförda superhjältedräkter (därav mitt val av översättning av titeln, ”Planethjältarna”) som guidar läsaren genom alla moment. De heter Ruth och Paul precis som författarna, och där har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på om det faktiskt är författarna (i barnkostym) eller om det finns någon annan poäng med dessa alter-egon. Men det spelar egentligen mindre roll, det funkar i alla fall att ha de två barnen Ruth och Paul som ciceroner med deras rappa dialoger och kommentarer till allting (ofta är det Paul som frågar/undrar och Ruth som förnumstigt förklarar).
Sammantaget blir det en ganska så heltäckande genomgång av miljöansvar ur många aspekter (resvanor, plastföroreningar, energibesparing, närodlad mat, textilindustri, sopsortering, you name it). En hel del teman som mer hör till området ”socialt ansvar/solidaritet” får hänga med på köpet i många av kapitlen, men det känns för mig bara naturligt så, för det kristna ansvaret för jorden glider naturligt in i det kristna ansvaret för medmänniskorna. Hur som helst, hela tiden finns också Gud och Bibeln med som grund, och det talas även om vad läsaren kan göra ”i din församling” och ”i kyrkan”, vilket ju framstår som rätt sympatiskt och hederligt, om det nu särskilt blir barn från kristna familjer som läser.

Finns det någon problematik med boken då, som jag var inne på i början?
Nej, egentligen inte jättemycket – jag tycker faktiskt fortfarande att hela idén är förträfflig och att budskapet torde nå fram. Det enda jag har funderat på, under översättningens gång och nu när boken är klar och tryckt, är naturligtvis hur den kan tas emot av vissa av de kristna som den riktar sig till. Alltså de som är … ja, kanske inte nödvändigtvis miljöskeptiker, men negativa till allt som ger intryck av att vara liberalt.
För det finns ändå vissa små inslag som trots allt kan få mer fördomsfulla läsare att rynka på näsan åt boken. Trots alla bibelreferenser som finns här och där kan jag tänka mig att Planethjältarna drar på sig viss kritik för att den sätter det kristna grundbudskapet i skymundan – att det är en miljöbok med kristet tema istället för en kristen bok med miljötema, så att säga. Jag håller inte själv med om det perspektivet men kan tänka mig att det blir sådana reaktioner, då boken med sin struktur onekligen kan ge intryck av att vara en enda lång handbok om miljöåtgärder där bibelorden mest bara är med som krydda.
En läsare som är helt främmande för vegansk kost och som tycker att ”jo men vi måste ju ta bilen” och ”vi ska dyrka Skaparen och inte det skapade” kan kort och gott tänkas avfärda Planethjältarna som irriterande miljöstolligt snömos som nu har lyckats nästla sig in i den kristna sfären också.
Risken för detta är som allra störst i de kapitel som handlar om att protestera och säga sin mening – inte minst för att Greta Thunberg nämns som en förebild där. I det fallet fruktar jag lite att boken redan är efter sin tid: originalet kom förstås ut för några år sedan då Greta fortfarande var en beundransvärd liten tonårig skolstrejkande idealist, men på sistone har det ju sett ut om den vuxna Greta mer och mer har börjat väcka anstöt hos folk, särskilt hos evangelikala kristna misstänker jag, med hennes tydligt propalestinska protester nu i höst. Då har det råkat bli dålig tajming att hon här nämns på en lista med Martin Luther King, William Wilberforce, trädsittarna i Pureora och Jesus. ”Är Jesus bara en i raden av protestmakare, och det tillsammans med Greta Thunberg?” kan jag tänka mig att en och annan indignerat utbrister, och även kommentaren ”jaha, ska våra kristna barn ut och göra uppror nu också” kan kanske dyka upp.

Men, men. Själv har jag fortfarande inget emot något av det här, det är mest bara tajmingen och eventuella negativa reaktioner i nuvarande svensk tidsanda som jag oroar mig för. Innehållet i Planethjältarna i sig har jag inga problem med. Jag vidhåller att miljöansvar även det är en självklar del av en kristen världsbild, och om någon tycker det känns obekvämt med en hel kristen bok som handlar bara om det, så har det nog ganska mycket med ovana att göra – det finns ju trots allt inte så många sådana böcker. En uppbyggelsebok som tagit upp något annat tema ur kristet perspektiv på samma sätt hade kanske inte alls framstått som radikal eller blivit anklagad för att handla mer om temat än om kristendom.
Jag tycker att Planethjältarna är en mycket nyttig bok som kan ge en tankeställare till både vuxna och barn och få dem att ändra en aning på sin tillvaro (det skadar inte). Dessutom tycker jag att den passar att läsas av både kristna och icke-kristna, för i båda fallen kan den medföra nyttiga vidgade vyer. Att kritik mot den inte är omöjligt får jag väl leva med – och vem vet, det är kanske också bara jag som är paranoid och inbillar mig alltihop. I alla fall så hoppas jag att boken blir spridd och populär och använd, för det är den värd, inte bara för att jag själv har översatt den. 😊

Bok: Paul Kerensa och Ruth Valerio, Planethjältarna (originaltitel Planet Protectors), Bornelings.
Betyg: 9 av 10.

Tre saker jag sörjer

Det finns tre saker som jag verkligen sörjer djupt, därför att de alla tre verkar vara på väg bort och försvinna och bli passé och ett minne blott.
Jag tror jag har beklagat mig över hotet mot dem alla tre här på bloggen redan tidigare, vid olika tillfällen – men jag har inte skrivit något sammanfattande, så det tänkte jag göra nu. För det känns nämligen som att deras nedgång börjar bli mer och mer akut.
Till oändligt stor sorg för mig personligen alltså, för jag råkar vara väldigt förtjust i alla de här tre sakerna. Dessutom tror jag det blir till stor skada för världen när de försvinner.
Men vad är det för hotade saker jag pratar om nu då? Ja, vi kan ta dem en i taget med varsitt stycke.


1. Tåget.

Globalt sett kanske det inte verkar som tåget som färdmedel är speciellt hotat, men man vet aldrig vart utvecklingen går … och här i Sverige är situationen illa nog. Ja, här i landet är läget för tågen minst sagt prekärt. Jag har tidigare uttalat mig dystert om alla linjer som lagts ner sedan järnvägens blomstringstid för knappa hundra år sedan. Det är alltid lika deppigt: att tågen försvunnit från massor av ställen, utkonkurrerade av biltrafiken och bortprioriterade av politiker som inte insett hur kortsiktiga och ensidiga deras anti-tåg-beslut har varit. Tyvärr är det också så att den här utvecklingen inte har avstannat, utan den fortsätter än i denna dag, senast med västgötska Karlsborgsbanan som raskt rivits upp istället för att rustas upp och utnyttjas (en förbindelse Göteborg-Skövde-Karlsborg hade väl varit utmärkt?).
Visst finns det ljuspunkter på en del håll, där man har återinfört förbindelser och byggt nytt, men för varje sådan satsning någonstans i Sverige finns det minst ett annat ställe någon annanstans i Sverige där man istället minskat, försummat, lagt ner, rivit upp räls. Smidiga tågförbindelser blir verkligen inte alla förunnat när sådant sker hela tiden.
Till detta kommer att det järnvägsnät vi faktiskt har är förfärligt försummat. Det skulle behöva läggas mycket stora summor på att rusta upp det, höja kapaciteten så att såväl frekventa persontåg som näringsmässigt viktiga godståg får plats på banorna, och se till att det inte blir en massa trängsel och förseningar. Men här finns knappast den politiska viljan, särskilt inte med nuvarande regering som inte håller tågen högt alls (de har sagt rent ut att järnvägen ska fungera för arbetspendling och godstransporter, märk väl, inget tal om fjärrpersontrafik). Och nästan allra mest obehagligt och sorgligt är att tåg håller på att bli en politiskt polariserande fråga. Tåg avfärdas mer och mer av många som stolligheter och miljömuppspåfund, det finns ett hat och förakt mot tåg på samma sätt som mot vindkraftverk, vissa aktörer verkar nästan misstänkt ivriga att bli av med ”den där rälsen som bara är i vägen” (känner de sig hotade av tåg på något sätt?), och vid de tillfällen då det faktiskt planeras järnvägsprojekt och resecentrum bemöts de nyheterna med hånskrattande emojier – liksom nyheter om när det är stopp eller tillbud i tågtrafiken. Tåg står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige, med all den skepsisen och skadeglädjen.

Karlsborgsbanan – riven.
Vi har målat in oss i ett hörn där vi, genom alltför långtgående satsningar på smidiga bil- och flygrutter, har gjort oss totalt beroende av bilen och flyget och ”måste” ha fler och fler sådana möjligheter, i en tid då vi snarare borde skära ner på dem. Följaktligen bemöts också alla försök att gynna tåget och kollektivtrafiken i allmänhet, och begränsa bilarna och deras hastigheter (om än aldrig så lite), av vilda protester. Jag skulle kunna travestera Tage Danielsson för att summera den nutida bilmentaliteten: ”Varenda människa vet ju att bilen är det smidigaste sättet att ta sig fram. Ska vi då motarbeta detta naturliga förhållande och satsa på tåg och bussar istället? Hur ska då bilen kunna vara det smidigaste sättet att ta sig fram?”
Ja, här skulle jag kunna hålla på med en lång rant … men min uppfattning är alltså att tåget i Sverige går en mörk framtid till mötes. För att tågtrafiken ska överleva krävs det satsningar som i nuläget inte går att genomdriva, och den onda cirkeln fortsätter därför tills vi har nått ett läge som i USA (där tåget är något högst marginellt).
I resten av världen kan det hända att situationen inte är lika nedslående – trots allt finns det många länder där man har insett vikten av omställning och multimodala transporter – men det är fortfarande inte direkt lätt att resa med tåg i Europa, det kan vem som helst se. Då är det också lätt hänt att samma slags krafter som påverkar kommunikationsdebatten i Sverige tar över även i många andra länder, och får igenom att bilen och flyget prioriteras. Jag tror tyvärr att risken är mycket hög. När det gäller utvecklingen i Sverige finns det dessutom en risk att vi, även om man gör rätt ute i Europa, inte kan matcha de kommunikationerna och att de tågtransporter man vill satsa på nere på kontinenten (t.ex. via Fehmarn Bält-förbindelsen när den är klar) råkar ut för ohjälpliga flaskhalsar när de når upp till oss.
Alltsammans gör mig bedrövad, för tåget är i mina ögon ett underbart färdmedel och med tanke på miljö, klimatförändringar och utrymmes- och trängselproblem är det nödvändigt att använda det mer (även om jag självklart inte förespråkar något avskaffande av privatbilismen!).
Tåget känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


2. Kyrkorna.

Nästa sak som är på nedåtgående, i synnerhet i Sverige, är kyrkobyggnaderna.
Nu ska jag visserligen erkänna att jag är kluven på det området. Jag brukar nämligen inte per automatik stämma in i den där kristna klagokören om att Sverige har blivit så rysligt sekulariserat. För det första kan det diskuteras om så verkligen är fallet, och om Sverige nu är så sekulärt så behöver faktiskt inte detta heller vara enbart av ondo, för en mäktig och institutionaliserad kyrka som dominerar kulturen och dikterar villkoren i ett land är inte något särskilt bra det heller. Och de kyrkobyggnader vi har i Sverige är på sätt och vis spår av en maktfullkomlig kyrka av just det slaget från förr. Den kristna kyrkan kommer dessutom alltid att överleva oavsett byggnader, det är jag övertygad om, och den kan faktiskt få bättre förutsättningar för ande och liv och tillväxt om den får slå ur underläge.
Men samtidigt känns det också ytterst vemodigt när de många skatter till kyrkor vi har i Sverige används mindre och mindre. Det är liksom ändå så att jag kan sakna den tiden då varje kyrka hade sin egen präst och det hölls gudstjänst i varenda en av dem varje söndag. Det är deprimerande att det behovet inte längre finns, att församlingarna istället slås ihop till stora enheter där vissa kyrkor bara får stå värd för gudstjänster enstaka gånger och är helt övergivna mellan varven. Och det är tråkigt att de rent fysiskt så ofta är stängda och tillbommade när de inte används (det vill säga för det mesta). En kyrkspanare som jag har det inte lätt när man måste kontakta församlingarna och ha fullt sjå att stämma träff med någon som kan komma och öppna en kyrka åt en. Ofta känns det inte ens värt besväret. Fjärran är den tid då man bara kunde känna på dörren till en kyrka och belåtet konstatera att det var öppet, gå in och tillbringa en andäktig liten stund där inne och sedan gå igen.

Bleket – snart såld.
Värst av allt är förstås när kyrkorna avyttras, på samma sätt som när järnvägsräls rivs upp. Nu senast har det hänt precis i närheten av där jag bor, då Tjörns samfällighet helt sonika avsakraliserade Blekets kyrka och snart ska sälja den. En kyrka som helt slutat användas som sådan, och blir något helt annat, det är verkligen ett komplett misslyckande. Och det blir fler och fler sådana fall. Lyckligtvis begränsas det av att majoriteten av kyrkorna faktiskt är hyfsat gamla och därför i någon mån skyddade (och besvärliga att bygga om till något annat) men trenden är oroväckande … det blir allt vanligare att församlingarna tar till lösningen att sälja ut. På flera håll finns det dessutom kyrkor som står och vittrar sönder och inte kan restaureras eftersom det inte finns pengar – där är faran att de till slut måste rivas, ålder och K-märkning till trots. Det var vad som hände med Maglarps kyrka i Skåne, och det kan hända igen. De försvinner genom att sakta men säkert bara få förfalla.

Maglarp – riven.
Här finns egentligen många paralleller till tågen och järnvägarna. På samma sätt som ”stationen mitt i byn” har försvunnit på många håll när folk har föredragit bilen (med inaktivitet och företagsdöd som följd, när man har valt att snabbt ta bilen på de snabba vägarna till serviceinrättningar längre bort istället för de lokala), så har också ”kyrkan mitt i byn” försvunnit och efterlämnat ett tomrum, när folk har sökt sig till något annat och behovet av en lokal kyrka har upphört.
Som sagt, den världsvida kyrkan kommer att överleva vad som än händer (det är alltid en ljuspunkt), men kyrkobyggnaderna som en gång byggts som vackra och gudomligt inspirerade samlingslokaler för medlemmarna i kyrkan i fråga, de håller på att spela ut sin roll och tas ur bruk. Trots att de så att säga mycket praktiskt hade kunnat utnyttjas i en ny och kanske annorlunda kristen väckelsevåg.
Kyrkorna känns ofta dödsdömda, och det sörjer jag djupt över.


3. Språket.

Ja, jag vet vad ni tänker säga. Svenska språket har klarat sig tidigare. Vi har varit utsatta för kraftigt inflytande från både latin, tyska och franska i omgångar, och lånat in en massa ord därifrån men ändå bevarat ett rikt och fungerande språk. Då borde det väl inte vara värre nu när det är engelskan som tränger in? Är jag inte bara konservativ språkpolis i onödan?
Dessvärre är det inte så, utan det vi ser just nu är en språkutveckling utan motstycke – därför att förändringarna nu med teknikens och kommunikationernas hjälp kommer i en omfattning som det inte var fråga om på Gustav III:s förfranskade tid. Det handlar inte heller bara om att vi får in för mycket engelska ord (lite lånord här och där kan man väl stå ut med), utan det är hela språkbruket som förändras. Vilket för den delen inte bara gäller svenskan, utan många andra språk också (men svenskan är kanske särskilt utsatt eftersom vi blivit mer digitaliserade här än i flera andra länder). Med hjälp av maskinöversättning och AI, och all information, all reklam och alla budskap som strömmar över oss hela tiden och snabböversätts, så är det uppenbart att språket påverkas och detta på ett negativt sätt.
Här är problemet framför allt att inte bara enskilda ord, utan hela uttryck och formuleringar, faller i glömska. Det är så det blir när de typiska engelska standardfraserna kommer in hela tiden. Svenskan är full av smarta ord och uttryck som inte engelskan har, men när engelskan är standard för allting, då blir det ett slags mjölkig ”översättningssvenska” som i all hast direkt kalkeras från originalspråket. Och de uttryck, ordlekar och idiom vi hade kunnat använda istället om vi tänkt efter, och för den delen de uttryck som hade använts om det hade varit svenskan som varit originalspråk, de går då förlorade i folks vokabulär. Det blir ingenting kvar av den fyndiga och kreativa svenskan, för den glöms sakta men säkert bort. (Att flera sedan ovanpå detta menar att ”engelskan är överlägsen svenskan för den har ju så många synonymer och oöversättliga uttryck” känns då som extra hånfull grädde på det språkliga moset.)
Jag kan tyvärr märka detta på folk i min närmaste omgivning som jag ideligen hör använda torftiga och onaturliga svengelska uttryck som de (ofta omedvetet) hämtat från översättningssvenskan på sina skärmar. Ofta får jag påpeka att ”så heter det faktiskt på svenska” och ”du skulle väl kunna säga så istället?”
Den ”smarta svenskan” är alltså på väg bort. Men i rubriken där det står att jag sörjer ”språket”, så syftar jag inte bara på det, utan även på en annan sak, nämligen att fenomenet språk och språkstudier i största allmänhet är kraftigt på nedåtgående. Folk intresserar sig inte längre alls i samma utsträckning för att lära sig några främmande språk, bortsett från engelska. Här kan jag använda mina tonårsbarn som tydliga exempel – de har alla tre med stor glädje och lättnad valt bort moderna språk (tyska/spanska/franska) när de kom upp i gymnasiet och inte behövde ha det ämnet längre. De är inte heller ensamma, kan jag säga. Motivationen att lära sig andra språk sjunker kraftigt i Sverige. Vad ska man med dem till, är attityden.

Inget som är värt att intressera sig för längre ...
Och det är ju kanske inte heller så konstigt, när som sagt maskinöversättningen och AI är på stark frammarsch, liksom även språkappar som ska fungera som något slags babelfisk och direktöversätta både prat och skyltar åt folk när de är utomlands. Då tycker de naiva användarna naturligtvis att det räcker med att använda dessa fiffiga verktyg, så behöver man inte anstränga sig för att lära sig något språk på riktigt. Att kommunikationen förmodligen kommer att gå uselt – precis som maskinöversättningarna (även om de blir bättre) aldrig kommer att kunna återge svenskans riktigt kreativa och smarta funktioner – bryr man sig inte om. Vad blir resultatet då? Jo, åter igen, en utarmad svenska som tappat sina grammatiska, lexikala och fonetiska fyndigheter.
Svenskan, och världens språk i allmänhet, håller helt enkelt på att krympa ihop till pidginspråk. Dysfunktionella blandspråk där engelskan är bas och det egna ordförrådet i värsta fall endast en krydda. Och de enda som intresserar sig för språk är teknikerna, som mest bara är ute efter att få in språken i sina maskin- och verktygsmallar.
Som språkfantast ser jag med djup bedrövelse på den utvecklingen … och då har jag inte ens nämnt att mitt eget yrke som översättare är kraftigt i farozonen. Det är bara en extra deppighet ovanpå allt det andra.
Språket känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


Ja, det här var tre dödsdömda saker som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig hos mig när de slutgiltigt är borta.
Eller är det så väl att de kanske inte kommer att vara borta ändå …? Finns det någon som nu har orkat läsa igenom allt det här och som är mer positivt lagd och kan muntra upp mig med motargument? Någon som tror att tågen, kyrkorna eller språket (eller i bästa fall alla tre) kommer att fortleva och till och med få en renässans igen?
Kör bara på i så fall och muntra upp mig! Det skulle vara trevligt att slippa sörja djupt, om jag bara kan bli övertygad om att sorgen är obefogad.

Dags att ge upp – och ställa om

Och så skenar bränslepriserna uppåt igen.
Jag vet ju inte så mycket om ekonomi och inflation och så ... men för mig känns det spontant och logiskt som att det förnuftigaste att göra när någonting blir väldigt dyrt, det är att använda just den produkten mindre. Inte att fortsätta lika mycket som tidigare och kräva att priserna på alla andra saker (och löner och annat) ska följa efter. För det är ju då man trissar upp inflationen, när alla priser tillåts öka. Eller? Har jag missuppfattat på något sätt?

Jag tror helt enkelt att det har blivit dags för oss att inse att det är så här det kommer att vara, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste fatta att bränsle- och energipriserna aldrig mer kommer att sjunka tillbaka till den nivå där vi egentligen vill ha dem. Och det går inte längre att skylla på några ”miljömuppar”. För, ja, detta kommer kanske som en överraskning för vissa, men det är faktiskt inte så att det sitter ett gäng miljöpartister i en statlig gangsterhåla och flinar och regelbundet säger ”nu höjer vi lite till, hehe”. Nu den senaste veckan har det t.ex. varit ett ryskt krig som har påverkat (nähäää?) och även före det berodde prisökningarna på en mängd olika faktorer i komplicerad samverkan.
Och om man ser klimatåtgärder som en irriterande bov bakom det hela så är det ju faktiskt så att inte bara Sverige utan hela världen är inne på att bekämpa klimatförändringar. FN kommer med alarmerande klimatrapporter och kräver handling från alla. EU har en grön giv och lägger upp en politik därefter som är ganska omvälvande. Alltihop orsakar en omställning och ett skifte, som Sverige inte är ensamt i världen om att uppleva, och som man faktiskt får försöka förhålla sig till. Att bete sig som om det vore några få vindsnurriga miljövänner i Sverige som gör livet surt för mänskligheten (i alla fall den svenska delen av den) är bara barnsligt. Vi ingår alla i en global väv där det de senaste åren har hänt en del.
Personligen anser jag att det är ganska tänkvärt att de allra flesta partier nu gör vad MP sade redan på 90-talet att vi borde göra. Kan man inte visa lite mer respekt för ett parti som på sätt och vis haft rätt hela tiden?

Ja, i alla fall, MP eller inte (jag är då rakt inte säker på om jag ska rösta på dem ...) så visar den senaste tidens utveckling att det nu ofrånkomligen är dags att ändra saker och ting. Särskilt lätt är det ju inte, jag fattar absolut att vissa får det krångligare om de kör mindre och skär ner på elförbrukningen. Inte minst gäller det företag och lantbruk och så (svårt för dem att undvika att höja priserna på sina varor när det blir mycket dyrare att framställa och leverera dem).
Men det hjälps inte, för det är ett faktum att nu är det så här det är. Vi kommer inte ifrån det längre, vi har liksom inget annat val, det är det som är min poäng.
Så nu får vi sätta igång att minska, ransonera, ställa om, förändra. Inte fortsätta som innan och bara justera priserna uppåt på allting. Inte heller inbilla oss att vi kan förbruka energi som förut och få den billigare bara vi skaffar oss lite mer kärnkraft (för hur sårbara blir vi inte för fientlig främmande makt om vi har ett energisystem som huvudsakligen bygger på kärnkraftverk?). Utan lägga om vanorna. Bita fast och stoppa den onda cirkeln i den änden istället.
Blir det extra svårt för någon så hoppas jag verkligen innerligt att det går att få fram olika former av stöd och kreativa lösningar. Kvickt.
Vi har ju trots allt lärt oss av pandemin att det faktiskt är möjligt att ändra våra vanor om det kniper. Vilket för övrigt även sanktionerna mot Ryssland har visat, att man tydligen inte alltid behöver ta hänsyn till ”hur det ska vara” när läget är exceptionellt.
Världen som vi ser den blir sig kanske ändå inte lik igen från och med nu, vi måste kanske acceptera att krig och krigshot ställer allt på ända, och då kan vi lika gärna börja anpassa oss.

Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.

Idrotten, kyrkan och alla andra som tänker likadant …

De senaste dagarna har jag sett vissa upprörda kommentarer om det orimliga i att elitidrotten just nu tillåts köra på som vanligt. Trots att vi är inne i en motbjudande andra våg, och trots att det just inom fotbollen och hockeyn ständigt dyker upp nya smittfall, så spelar de vidare och reser runt och möter varandra i matcher där de har en massa närkontakt så att viruset sprids hejvilt. Det är ju så typiskt att den heliga idrotten aldrig kan få maka på sig, det är bara pengarna som styr, det är så oansvarigt, sägs det.
Jag håller också med. Eller ja, med vissa reservationer då. Spontant vill jag ju gärna påminna kritikerna om att idrotten visst har fått maka på sig – den är inte helig, den fick minsann stryka på foten flera månader i våras då ju också både sommar-OS och fotbolls-EM sköts upp till nästa år, och fortfarande spelas alla matcherna utan publik och många klubbar har drabbats av ekonomisk kris till följd av det. Så jag skulle nog inte påstå att allt är som vanligt i sportvärlden: att antyda det är att ge en överdriven bild av en särbehandlad helig idrottsrörelse. Men annars håller jag med, jag tycker också det är ohållbart att matcher fortsätter spelas som läget är just nu, och jag hoppas att FHM snarast griper in och sätter stopp. Där är jag och idrottskritikerna helt överens.

Sverige spelade mot Kroatien i lördags. Inte bra. (Bild från SVT.)

Sedan kan jag ändå, åter igen, fortsätta känna att själva irritationen mot idrotten här är orättvis. För just att sportfolket försöker kämpa vidare med sin verksamhet in i det längsta, det är egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Det är tvärtom ett beteende som nästan alla intressegrupper, branscher och enskilda personer har, och det får man ha en viss förståelse för eftersom man nästan garanterat gör på samma sätt själv.
Grejen är ju att alla försöker hålla igång sina respektive branscher så mycket det bara går inom ramarna för de restriktioner som just nu gäller. För att klara sig, för att slippa lägga ner helt och hållet, för att driva vidare det de brinner för. Det är just det som idrottsrörelsen gör när de envist spelar vidare bara för att de rent teoretiskt får – och vi andra kan inget säga om det, för vi tänker själva likadant. Oavsett vad det är för slags verksamhet vi har – om vi jobbar i kyrkan, jobbar med kultur, driver en restaurang eller en affär, vad det nu kan vara – så gör vi vårt bästa för att hålla igång så mycket som möjligt fram till den gräns som finns. Och då finns där också för det mesta ett visst mått av önsketänkande och desperation som gör att man tänjer på gränsen i fråga och gärna också föreslår att den ska vara lättare för ens eget område. ”Jo men om vi gör så här så ska det nog funka!” ”Är det här smittsäkert? Ja, det måste det väl vara. Vi säger att det är det.” ”Ge oss lättare regler, det klarar vi, vi lovar!”
Idrotten gör just så, och det kan tänkas att det är överoptimistiskt och oansvarigt, men min poäng är att vi inte kan klandra dem, därför att så gör vi alla. Problemet inom idrotten är kanske inte dess eget oansvar utan att den fått för generösa gränser att hålla sig inom – det är därför jag hoppas att FHM griper in. Det desperata beteendet att vilja fortsätta till varje pris och ursäkta sig för det på olika sätt är kanske inte så vackert, men det är högst mänskligt och allomfattande, och för att bli kvitt det krävs en självinsikt som man kanske inte kan begära alltför lätt.

Jag fick ett väldigt tydligt kvitto på det här just idag, när jag var i kyrkan. Fram till nu i november denna månad har vi inte varit där på över ett halvår, just för att vi inte velat riskera att bidra till att det blir mer än 50 personer på gudstjänsterna, men nu har vi börjat gå igen eftersom yngste sonen ska konfirmeras och har fått en kyrkogångsbok att fylla i. Ja, åtminstone så testar vi ett tag.
Här i Västra Götaland tror jag att det fortfarande är 50 personer som gäller för sammankomster, även om det bara är en lokal riktlinje. På dagens högmässa kom det förhållandevis mycket folk. Jag tror inte att antalet verkligen gick över 50-gränsen, men det var nog bra nära … jag skulle tippa att vi var 47–48 eller något sådant. Och i församlingen kunde jag höra folk som både hostade och snöt sig (förhoppningsvis av andra skäl än corona, men visst studsar man till när man hör det).
Säkerhetsåtgärder fanns det gott om där i kyrkan förstås: det var skyltanvisningar i bänkarna med var man fick sitta för att kunna hålla avstånd, handsprit fanns på flera ställen och vid nattvarden delades oblaterna ut med tång. Men trots det så fick jag känslan av att församlingen verkligen balanserade på gränsen till vad som kan anses coronasäkert, inte minst då när det gällde besökarantalet (som jag inte märkte att någon kontrollerade).
Det var ju nu då bara det att högmässan genomfördes ändå, därför att församlingen så gärna ville, därför att det betyder mycket för folk att få ha gudstjänst. De tog så att säga en viss risk och intalade sig att det skulle fungera. Självklart. Det kan jag inte klandra dem för det allra minsta. Men om det hade kommit en mer religionsfientlig besökare till denna högmässa, så hade nog denna besökare blivit kritisk på ungefär samma sätt som de röster jag på sistone sett vredgas över idrottens oansvarighet. ”Jag besökte en kyrka i söndags och där var de runt 50 personer, och det hostades och snörvlades i bänkarna, fy vad oansvarigt, gränsen borde sänkas, det är ju självklart att det sprids smitta i såna där sammanhang!”

Jag tror helt enkelt det är så att vi (ja, det gäller säkert mig själv också i vissa fall) gärna blir extra uppretade på branscher och kretsar som vi inte tycker följer coronaråden, i de fall då vi själva inte är särskilt intresserade av dem eller rentav ogillar dem. Vi glömmer då bort att vi skulle göra likadant själva och anstränga oss till det yttersta för att få fortsätta med våra egna specialintressen så långt som tillåts.
Det är lätt att stå och vifta och säga att ”ni där borta, ni borde ta och lägga ner er fåniga smittspridande verksamhet helt och hållet!”, men betydligt svårare när man själv får regler att förhålla sig till för det man gillar att göra. Att försöka se allas perspektiv, även de man ogillar, är därför ingen dum idé. Man får lov att inse att det egentligen inte finns någon verksamhet som är oviktig, även om en del saker verkar oviktiga (och otillbörligt gynnade) i ens egna ögon.

Tyvärr har jag, redan långt innan allt det här med covid-19 satte igång, faktiskt i väldigt många år, konstaterat att det på många håll finns något slags motvilja mot idrott och i synnerhet ett märkligt motsatsförhållande mellan idrott och kyrka. (Ibland kommer det även in könsperspektiv på detta, något som för mig känns oerhört fel och missriktat och som jag har skrivit om i blogginlägg förr om åren, t.ex. här.) För en sådan som mig som gärna går i kyrkan men som också tycker att det är väldigt kul att titta på sport, och inser hur mycket sport betyder för många människor såväl hälsomässigt som socialt, känns det alltid lika ledsamt och nästan som ett personligt påhopp när sport beskrivs som en fiende och en avgud och vad det nu kan vara. Visst att sport är en pengamaskin, men så föraktad behöver den väl inte vara för det?
I den här nya kritiken jag sett mot sportens oansvarighet i coronatider har jag delvis också tyckt mig se spår av denna gamla dikotomi, och därför blir jag hemskt olustig av hela diskussionen, även om jag i sak alltså håller med om att det är bäst att hockeyn och fotbollen och de andra får ta och blåsas av. (Det kanske också borde gälla för gudstjänster där de riskerar att komma upp i över 50 personer?)

Jag tycker kort och gott att visst borde man ta itu med smittspridningssituationen som råder inom idrotten, men det behöver inte betyda att man samtidigt dömer ut den. Alla har det besvärligt just nu, vissa kanske i mindre skala och andra i större, men besvärligt är det för alla och ingens besvär ska föraktas – och inte heller deras starka vilja att lösa situationen som den är och fortsätta spela och fortsätta hålla gudstjänst och vad det nu kan vara.
Vi kommer ingen vart med att fnysa åt det som är kärt för någon annan.