fredag 28 juni 2019

Gräsklippning och manschauvinism


Idag har jag varit ute och klippt gräs. Svettigt och bökigt som vanligt, men det går an. Jag och barnen har åtminstone delat upp gräsmattan mellan oss numera så att vi tar varsin del.
Det är nog tur att jag inte behöver klippa så mycket, för man kan med visst fog säga att jag är ganska lättretlig när jag klipper gräs. Ibland rent ut sagt ilsken. Ilsken på den dumma gräsklipparen som ofta krånglar på ett eller annat sätt, på det dumma gräset som jämt fastnar i den roterande kniven, på den dumma trädgården som har alldeles för oländig terräng med nivåskillnader och diverse lömska stubbar och stenar som man kan kollidera med … och inte minst på omgivande personer som kommer och lägger sig i min gräsklippning med beskäftiga råd och anvisningar.
Det där sista har ofta varit värst, särskilt när jag var yngre. Det skulle min pappa kunna berätta mer om. När jag bodde hemma i prästgården i Landsbro och klippte gräset där – och jag hade det ju värre då än nu, eftersom den trädgården var mycket större – så hängde pappa ibland efter och pekade och förmanade: ”Klipp där borta också!” ”Du glömde den där biten!” ”Gör så här, att du …” Det väckte min ilska i allra högsta grad. Jag fräste åt pappa och andra i omgivningen så att det osade svavel omkring mig, och någon gång blev jag så arg att jag började jaga faderskapet med gräsklipparen för att köra över honom och han fick springa för livet. :)

Nu för tiden är jag inte riktigt så livsfarlig när jag blir retad, men jag kan ändå fortfarande bli lätt irriterad när hustrun i bästa välmening lägger sig i. Jag blir det inte på ett fientligt sätt, men kan ändå sucka ljudligt, för att hennes instruktioner gör det krångligare för mig när jag utför en redan tråkig och ansträngande syssla. Känslan är att hon fattar ju liksom ingenting. Där håller jag på och sliter med gräset och gör mitt bästa, och så kommer hon och krånglar till det med ytterligare omöjliga krav: ”Blommorna där borta får du inte klippa över.” ”Och inte tuvan på det stället heller.” ”Klipp runtom där jag har märkt ut.” ”Du kan väl ta där borta under den busken också när du ändå är igång?” ”Där uppe behöver det också klippas lite, går det att baxa upp gräsklipparen dit?” ”Kommer du åt att klippa på andra sidan där?” ”Men nej, här har du ju förstört tusenskönorna!” Och så vidare och så vidare och så vidare …
Innerst inne vet jag att det där är fullt berättigade och motiverade förslag och instruktioner. Men ofta känns det inte så, utan jag tänker bara pessimistiskt att ”det där funkar ju inte, hon fattar inte hur det är att klippa gräset i praktiken, kan jag inte bara få vara ifred och klippa på det sätt som jag vet är genomförbart istället!”
Något åt det hållet. Och det kan hända att jag också brister ut i en surt muttrande protest mot min äkta hälft av den anledningen, även om jag inte har för vana att få rena raseriutbrott.

Nu ska det påpekas att trots att jag ofta på ren rutin avfärdar och utesluter och tycker att det där som hon föreslår går ju inte alls, så brukar det visa sig att det gör det visst. Min hustru har nämligen en tendens att alltid ha rätt, även i gräsklippningsfrågor, trots att hon inte klipper gräset själv. Backarna och stenpartierna går visst att forcera, det är möjligt att skona ett parti med tusenskönor och ändå få en del klippt runtom, och det går att hålla koll på var de där känsliga blommorna finns fast de kanske är osynliga vid en första anblick. Det är i slutändan oftast jag som är motvalls i onödan, och det är jag som inte vet bättre. Hustrun vet vad hon talar om, fastän jag när jag är mitt inne i jobbet upplever att det ju är jag som kan det här för det är jag som faktiskt kör gräsklipparen.
Mina utbrott av irritation är också mycket snabbt övergående och påverkar inte vår äktenskapliga lycka. Jag är mycket förtjust i min hustru trots dessa små kontroverser om hur gräsklippning bäst ska utföras på vår tomt. :)

Så här kan det vara med gräsklippning.
Men jag har slagits av en tanke, att de där känslorna jag får att hustrun inte begriper hur knepigt det kan vara med gräsklippning och det är jag som vet hur det är i praktiken, det är kanske en instinkt som man kan se i en del större sammanhang också. Man kanske kan kalla den för en manschauvinistisk impuls. Jag anser mig visserligen inte vara någon typisk karlakarl, och försöker också aktivt att inte vara manschauvinistisk, men jag inbillar mig inte att jag är helt fri från sådant jag heller.
Hur som helst. Den där manschauvinistiska impulsen, att protestera mot omgivningens förslag med argumentet att ”ni fattar ju inte hur det fungerar, så håll käften”, den tycker jag att man kan se från många män i debatter och diskussioner. Där kommer den till uttryck genom många formuleringar och repliker. ”Lyssna på verklighetens folk!” ”Återkom när du har gått i livets hårda skola.” ”Det där fungerar ju inte i praktiken.” ”Du är verklighetsfrånvänd … du är utopist … du är visionär … vi däremot vet hur det egentligen är!”
Ofta riktas det mot sådana debattörer som framför åsikter och förslag som innebär omvälvning på ett eller annat sätt. Typ när det gäller att rädda miljön eller utrota fattigdomen eller uppnå jämställdhet eller sådana saker. I synnerhet när debattörerna är kvinnor (och rödgrönrosa av sig). Det är då det där manliga beteendet kommer fram, för det är då det känns obekvämt för vissa – när det blir krav på att man måste ändra sig på något sätt. Då vänder många manliga (men även en del kvinnliga, det ska jag villigt erkänna) parter taggarna utåt, för de vill inte anstränga sig med något nytt som tar dem ur deras vanliga hjulspår. Då protesterar de med argumentet att den som lägger förslagen inte har fattat hur det är i verkligheten och att det där är ju verkligen inte genomförbart. Ungefär som jag när min hustru kommer och föreslår att jag ska klippa gräset på något nytt ställe, med merarbete som följd; jag invänder då att det kommer inte att gå, bara för att det känns jobbigt att ens försöka.
I värsta fall i samhället tar detta sig uttryck i direkt aggressivitet, som när jag som tonåring jagade min pappa med gräsklipparen när han kom med synpunkter, men även när det går mildare till så är irritationen markant.
Det ligger mycket bakom det hela: stolthet, sårad självkänsla, ren lättja, tristess, förakt med mera. Plus något slags konservatism: att inte vilja pröva något nytt för att det är väl okej som det är och man vet i alla fall vad man har.

Men som jag skrev nyss – min fru brukar ju alltid ha rätt (för det mesta i alla fall) och det brukar jag också inse, om än ibland i efterhand. Så är det kanske också med många av de djärva politiska förslag som läggs fram för att få till en bättre värld. Att upphovspersonerna allt har begripit bättre än man tror. Att om man bara testar förslagen så visar de sig kanske också fungera och alla blir nöjda, även om man inte trodde det först.
Självklart ska sedan förslagen läggas fram med viss hänsyn. Precis som jag gärna vill ha (och också får) respekt och förståelse och credit av min hustru för att jag sliter och kämpar med gräsklippningen och blir svettig och trött, så kan ”gnälliga herrar” och deras invändningar och erfarenheter inte bara ignoreras i debatten. Alla aspekter måste få komma fram. Men lite mer öppenhet från de skeptiska kretsarna kan ändå inte skada, om man säger så.
Vi kan ju också se det som (med en fortsatt parallell till politiken) att om jag helt ignorerade min hustrus råd och önskemål, så skulle jag visserligen bli mer kortsiktigt tillfreds – men samtidigt skulle det ju bli en fortsatt status quo-tillvaro där vi inte får lika vackra blommor på tomten, och där vissa partier förblir vildvuxna för att jag aldrig ger mig på att klippa där. Plus att jag skulle bli mer av en hustyrann och min hustru mer underdånig. Det skulle väl inte kännas så lyckat det heller?
Nej, det bästa blir om man, både på den egna tomten och i samhället, lyssnar på varandra. Utan att avfärda allting som omöjligt och skylla på andras okunskap när det mest bara handlar om personlig bekvämlighet.
Detta kan man kanske lära sig av en stunds gräsklippning.

torsdag 20 juni 2019

Jimmie moments: att råka få en tanke och att acceptera den


Måste bara säga något om det där med ”Jimmie moments” som det har tjafsats om på sistone (framför allt i den här GP-krönikan, och så har tydligen Ivar Arpi i SvD varit ute med liknande tongångar om att folk känner otrygghet som han tycker att man absolut måste ta på allvar).

Låt oss anta att man faktiskt kan ha ”Jimmie moments”, alltså ögonblick då man inte tycker Sverige känns svenskt längre och blir lite skrämd eller irriterad av det (t.ex. när det är en massa utländska varor i en mataffär) eller känner sig otrygg p.g.a. utlänningar i närheten. Ja, jag ska erkänna att jag också har haft ett och annat sådant moment i någon form (tänker inte beskriva närmare hur) för jag är inte perfekt. Men: en mycket viktig poäng är att det ju är skillnad på att råka få en tanke och att acceptera den.
För om jag får en negativ tanke om invandrare så gör jag på samma sätt som när jag råkar tänka någon annan oanständig, galen, dum, ful eller elak tanke. Nämligen att (försöka) slå bort tanken i fråga. Eller analysera den rationellt så den går över. Därför att jag vet att den inte passar sig, för att den är omoralisk eller ohyfsad. Jag ger inte efter för den utan vidare, jag tänker inte ”hoppsan, nu fick jag den här tanken, då får jag naturligtvis acceptera den och fundera vidare på den eftersom jag nu tänkte den”. Så gör jag inte, utan jag försöker kontrollera mina tankar när jag vet att de är dumma eller obefogade. Det är ju vanligt folkvett och självdisciplin.

Men en del verkar alltså tycka att när det är just Jimmie moments så är det fullt berättigade tankar, som man inte behöver slå bort utan kan ge efter för och dunka andra i ryggen när de tänker detsamma. Trots att även dessa tankar är dumma.
Det är de ju. Tänk efter själv – om någon blir rädd för utlänningar på gatan eller grips av något slags motvilja så finns det ju bara tre sätt att hantera de tankegångarna: 1. Avlägsna alla utlänningar så personen slipper vara rädd. 2. Se till att alla utlänningar tänker på sitt uppförande hela tiden och går in för att se svenskare ut så personen slipper vara rädd. 3. Uppmana personen till något slags terapi och att komma tillrätta med sina egna tankar, som vid andra fobier, så personen slipper vara rädd.
Eftersom vi i Sverige 1. inte tillämpar massdeportationer och etnisk rensning, och 2. inte kan ha en massa diskriminerande specialregler för personer med utländskt utseende eller godkänt-märkningar på dem för att intyga deras ofarlighet ute på stan (för då kan vi lika gärna införa davidsstjärna direkt), så återstår bara alternativ 3. Det säger sig självt. Tänker man något fobiskt om utlänningar är man inte nödvändigtvis en elak person för det, det påstår jag inte, men det man behöver göra i första hand är att jobba med sig själv. Inget annat.

Och ändå. Ändå är det så många, även smarta och bildade människor, som tycker att ”Jimmie moments” är befogade att ha och det ska andra plötsligt rätta sig efter. (Undrar om de tänker begära alternativ 2 först eller om de tänker gå direkt på alternativ 1.)
Det är läskigt vad fort det går nu.