måndag 20 mars 2017

Rädsla för förseningar – och för invandrare (en parallell)


Snart ska vi åka på Finlandskryssning igen. (Känns bekant på något sätt …)
Det mesta blir förmodligen som vanligt på den resan, och det är ju också lite det som är poängen. Men en detalj blir inte riktigt densamma och det är att den här gången reser vi inte upp till Stockholm med SJ. Vi tar tåget från Skåne som vanligt, det gör vi, det är ju där vi har mina svärföräldrar som vi som vanligt utnyttjar som hundvakter – men vi prövar på att ta Snälltåget därifrån. Det bara blev så, för Snälltåget kan bokas via SJ:s sajt trots att det inte är SJ, och eftersom nu Snälltåget råkade vara billigast så blev det det.
Jag fick emellertid lite kranka bleka eftertankar när jag hade bokat det där, för efteråt nåddes jag av vissa uppgifter om att Snälltåget inte är särskilt bra att åka med, i synnerhet för att de tydligen har en tendens att drabbas av förseningar. Just förseningar vill vi ju inte drabbas av på vägen upp till kryssningen, för om tåget blir alltför sent så missar vi båten till Finland.

Därför har jag de senaste tre vardagarna ägnat mig åt att undersöka hur det är ställt med Snälltågets punktlighet. Det finns en sajt på nätet som heter ”Tåg.Info”, där man i realtid kan följa alla tåg som kör omkring i Sverige och se på ett väldigt informativt sätt hur de ligger till i tid och om de är försenade. Jag har inte alls tittat på just denna sajt tidigare, men nu gjorde jag det och blev genast ganska intresserad. Naturligtvis koncentrerade jag mig då också på Snälltåget, närmare bestämt just den förbindelse som vi själva kommer att åka med i april (det tåget ska vara framme i Stockholm klockan 14:20 enligt tidtabellen). Denna förbindelse har jag kollat upp förseningsstatus på i tre dagar, och det kan säkert bli fler, ända tills jag har bildat mig en uppfattning om hur ofta och hur mycket Snälltåget är försenat.
Resultatet? Jo, under de här första tre dagarna så var Snälltåget sju minuter för sent till Stockholm den första dagen, fem minuter för tidigt den andra och hela 29 minuter för sent den tredje – på grund av ett fordonsfel, stod det en anmärkning om vid det tillfället. Det där sista känns en aning oroväckande, för 29 minuter är inte helt okej, även om det än så länge inte finns anledning till akut nervositet. (Vi har råd med max en och en halv timmes försening inför kryssningen innan det blir kris.) Men jag ska alltså fortsätta kolla.
Intressant nog, ska jag tillägga, så har Snälltåget också själva en funktion på sin egen hemsida där man kan följa deras tåg, och det gjorde jag en stund den första dagen innan jag övergick till Tåg.Info – och då konstaterade jag att de förseningar som förekom den dagen (i slutändan sju minuter till Stockholm C) rapporterades på Tåg.Info men däremot inte av Snälltåget själva. Snälltåget förnekade så att säga sina egna förseningar, såg det ut som … fast det kan naturligtvis finnas andra förklaringar till detta.

Nu kan man förvisso ifrågasätta vad det egentligen är för nytta med att studera förseningar på det här sättet. Vad tjänar det till? Det enda det leder till är ju att jag stressar upp mig inför resan och oroar mig mer och mer för att Snälltåget kanske inte håller tiden, alldeles oavsett om jag finner att de gör det ibland.
Ja, det där håller jag egentligen helt med om själv också. Särskilt som jag ändå inte kan göra något åt saken. Våra tågbiljetter är bokade och det är oundvikligen Snälltåget vi ska resa med, så det spelar ingen roll vad jag får fram för statistik. Det hade på så sätt varit bättre för min sinnesfrid om jag bara lät alltihop vara och struntade i förseningsrisken och satte mig helt okunnigt och förutsättningslöst på tåget i april ihop med familjen med inställningen att få en trevlig resa.
En annan aspekt är också att även om Snälltåget skulle visa sig vara försenat ofta, så är ju alternativet knappast bättre, för alternativet är att åka upp med SJ och de är inte precis heller kända för att alltid hålla tiden. (Och om vi tar bilen så hamnar vi bergis i en stillastående kö på E4:an på grund av att det inträffat en olycka i påsklovstrafiken.)
Nej, egentligen borde jag sluta kolla upp det här. Men jag kan inte låta bli att göra det ändå – delvis för att det är intressant i största allmänhet att titta på tåg, det har jag ju tyckt sedan barnsben.

Men nu ska jag fortsätta skriva lite till, för jag har kommit på en parallell till det här beteendet från min sida.
Och det är att på samma sätt som jag sitter och fördjupar mig i Snälltågets förseningar, helt utan att det tjänar något till, och med den enda effekten att jag blir mer uppskrämd, så finns det många andra människor i Sverige som gräver ner sig i andra uppgifter, helt på samma onödiga sätt.
Vilka jag syftar på? Jo, det är alla de personer som är rädda för invandrare (i synnerhet muslimer).
Precis som jag så har de lyssnat på rykten som satt igång deras oro, men medan jag tog in informationen att Snälltåget är förseningsdrabbat, så tog de in informationen att invandrare är farliga. Och nu sitter de precis som jag och läser mer och mer om just det där som de fruktar, och uppfylls ännu mer av fruktan ju mer de läser. De läser om kriminalitet bland invandrare, om terrorism bland invandrare, om hur elaka och opålitliga invandrare är. De litar på att uppgifterna de läser är hela den faktamässiga sanningen, och blir därför ännu mer uppskakade. När de ser andra uppgifter om att läget inte alls är så farligt, så ser de det som lögner av ”de etablerade medierna”, precis så som jag slutade lita på Snälltågets egen rapportering trots att det kan finnas förklaringar till att den verkade fel. Och om det finns anledningar till den brottslighet bland invandrare som de uppmärksammar så ser de inte dessa förklaringar, precis som jag inte heller accepterar anledningarna till tågförseningar.
Att det kan finnas fler sidor av saken, en mycket större helhetsbild, faller inte dessa personer in – för på samma sätt som jag faktiskt inte alls har kollat alla de andra tågen som Snälltåget kör, utan bara just den förbindelse som vi ska åka med, så snöar de här människorna in sig endast på vissa områden där det verkar vara särskilt illa ställt (ibland, i alla fall) och generaliserar det till att detta gäller överallt. Precis som jag inte heller har bemödat mig om att uppfatta positiva omdömen om Snälltåget, så verkar inte dessa personer bemöda sig om att uppfatta positiva erfarenheter av invandrare heller.
Precis som jag blev särskilt bekymrad över den där 29-minutersförseningen, och därför glömmer att tåget bara var sju minuter sent den första dagen och till och med för tidigt den andra dagen, så ser dessa människor framför allt det som gör dem mest oroade, inte det andra.
Precis som jag lätt glömmer att även SJ minsann också kan drabbas av förseningar (och att man kan fastna i trafiken med en bil), så glömmer dessa människor att invandrare och muslimer ingalunda ensamma står för det som är fel i samhället.
Och de som fruktar invandrare gör det också i onödan, precis som jag – därför att de egentligen inte kan göra något åt saken, oavsett om de har rätt eller inte. De skulle lika gärna kunna låta bli att jaga upp sig och andra, och ta det lugnt istället och lita på människor precis som jag i normalfallet borde lita på såväl Snälltåget som SJ. Allt deras grävande leder till är att de blir mer rädda och misstänksamma, precis som jag är misstänksam mot Snälltåget. Dessutom kan de smitta andra med sin oro, precis som jag mycket väl kan smitta min familj med min oro om jag rapporterar resultaten av mina tågefterforskningar. Följden kan bli en utbredd misstänksamhet och rentav hat mot invandrare, precis som mitt beteende kan leda till att Snälltågets rykte oförtjänt svärtas ner.
Varför gör vi så här? Är det för att de, och jag, bara vill ha någon sorts kontroll över tillvaron? Känna oss säkra? Den strävan är i så fall förgäves. Det går ändå som det går.

Ja, sådana här reflektioner kan man få när man gräver ner sig i förseningsstatistik.
Än en gång: jag borde låta bli det. Jag vet ju inte alls hur Snälltåget är förrän jag själv har prövat. Jag har sett en del gott om Snälltåget också, till exempel att de har mysiga gammaldags tågvagnar, och vi kommer att få sitta i en sådan där liten kupé med sex platser precis som på Hogwartsexpressen. Kan säkert bli trevligt.
Det borde jag koncentrera mig på istället för på förseningsnoja.
Och personer med invandrarskräck borde göra likadant på sitt håll.

onsdag 15 mars 2017

Parlamentariska bestyr


För närvarande översätter jag rätt mycket ändringsförslag till Europaparlamentet. Alltså sådana förslag som parlamentarikerna själva har skrivit för att de vill justera (och ibland helt göra om) olika detaljer i direktiv och förordningar som är på gång.
Det kan vara rätt intressant ibland. Även om ingen partitillhörighet anges så kan man liksom se vad det är för slags politiker som har varit inne och petat och föreslagit ändringar som passar deras syften. Ibland är även svenska politiker med bland skribenterna och då ser jag det ju direkt, men även i övrigt kan det ofta framgå varifrån ett förslag kommer. ”Jaha, här måste det vara vänsterfolket som varit framme. Och här är det högern ... ja, det är ju klart att de vill att det ska stå istället.”
Och om man ser något ändringsförslag som verkligen är fullständigt kockobäng och goddag yxskaft, så brukar det i regel vara de galna populistiska politikerna som står bakom det. :)

Frågan är om ändringsförslagen tjänar något till egentligen. Det känns som de där politikerna sitter och jobbar i onödan – särskilt när de är ute efter att helt vända på allting och mer eller mindre göra om från ”Europaparlamentet anser detta” till ”Europaparlamentet anser inte detta”. Chansen att de får med sig en majoritet i parlamentet på att anta dessa ändringar (en i taget, en hel mängd) måste väl sägas vara rätt liten.
Och hur kommer egentligen den sista versionen av texten i sin helhet att se ut, om man nu antar att vänstern får igenom en ändring här men högern samtidigt en helt motsägande ändring någon annanstans? Hur lång tid tar det över huvud taget att älta igenom en hel sådan där omgång? Tanken svindlar.

Ja, man får onekligen en bild av EU:s byråkrati med det här materialet. Men som sagt, det kan vara intressant ibland ändå. Det finns värre saker att översätta. :)

lördag 11 mars 2017

Efter kvinnodagen: lite om tio punkter och om att jämställdheten här hemma går bakåt


I veckan har det varit Internationella kvinnodagen. Tyvärr skrev jag aldrig någonting för att kommentera det just på själva dagen, vilket nu känns lite dumt. Det borde jag egentligen ha gjort, för det är viktigt att män också har något att säga om detta (om det nu inte bara är gnäll över att ”feminismen har gått för långt”).

Men jag kan göra ett litet inlägg idag istället. Om den här artikeln till exempel. Det är en intressant och tänkvärd lista med tio råd om vad män (i synnerhet familjefäder verkar det som) kan göra för att uppnå en mer jämställd tillvaro i hem och familj.
Jag konstaterade att jag lyckligtvis klarar majoriteten av de här råden, men failar obevekligt på nr 1, 7 och 8.
Punkt 2 är i och för sig irrelevant, för jag läser egentligen inte speciellt mycket ... men om jag gör det så får man nog ändå säga att det är ”varannan damernas” där, rätt så omedvetet, men ändå. Sedan är det inte alldeles enkelt att jämställa sitt kulturella liv (även sett till musik och film och annat) för där spelar ju ens egen personliga smak in också. Jag tycker inte riktigt att man ska anpassa sina egna preferenser efter vad som är ”objektivt bra” och tvinga sig själv att kvotera och tänka att ”den där musiken måste jag gilla och lyssna på nu, för annars är jag inte tillräckligt jämställd”. Då undertrycker och förnekar man ju sin personlighet på sätt och vis. Men det man alltid kan göra är ju att åtminstone vara öppen för musikaliska/litterära/cineastiska influenser från både manligt och kvinnligt håll. Och det tycker jag ändå att jag är.
Angående punkt 7, där jag alltså misslyckas, så måste jag till mitt försvar säga att jag går rätt flitigt på föräldramöten och utvecklingssamtal ... men just det där att engagera sig extra i skolråd och sådant är något som jag verkligen inte gör, samtidigt som det på mina barns skolor onekligen är övervägande mammor som gör det. Så där kan jag inte anses få godkänt. Och på punkt 1 och 8 är jag verkligen ett hopplöst fall. Det får jag ta itu med.

När jag nu ändå är inne på det intressanta området jämställdhet i hemmet, så kan jag meddela att jämställdheten här i vårt hem har tagit ett steg bakåt på sistone, då J har lyckats få igenom att hon ska ta hand om dammsugningen.
Bakgrunden är att jag (lite på skoj och lite på allvar) häromveckan gjorde en lång lista med alla ”uppgifter i hus och hem och familj” som jag över huvud taget kunde komma på, och lät barnen fylla i den listan och uttala sig om vem av föräldrarna som gjorde mest av varje uppgift. Mitt syfte var att få hustrun att inse att det är hon som drar det tyngsta lasset, eller åtminstone att det är någorlunda rättvist som det är (vilket också var vad barnen tyckte – de ansåg att hon gör fler saker men att sakerna jag gör är större, och att det på det hela taget var rätt okej).
Men hon tolkade om listans resultat, till stor del genom att lägga mycket stor vikt vid konkret tidsåtgång istället för ”allmänt ansvar och koll”, och så fick hon det till att det är jag som gör mest.

Jag tycker egentligen att insatser med hus och hem och familj inte bara kan mätas i tid, utan även i den där ”ständiga känslan av allmänt ansvar”, något som flera feministiska debattörer också har varit inne på vet jag. Att jag kraftigt failar på punkt 1 och 8 i den där artikeln, detaljer som J alltid tar hand om här hemma, är en fingervisning om att arbetsfördelningen hos oss fortfarande kan vara skev och ojämställd på just det sättet. Ser man det så kan det mycket väl vara så att min äkta hälft är den som gör mest av oss. Men själv tycker hon alltså inte det.

Så därför får jag nu sitta här varje fredag och titta på när hon kommer med dammsugaren, som den mulliga mansgris jag är.
Ja ja, jag har i alla fall försökt ...

fredag 3 mars 2017

Geografisk Nörd Klagar – del 3874 (eller nåt sånt)


En ganska irriterande sak med alla platstjänster och webbkartor är att ortnamn och sådant i Sverige blir felaktigt angivna, bara för att ”överföringen” från de ursprungliga amerikanska systemen inte har gjorts riktigt på rätt sätt.

I USA är ju landet uppdelat i delstater, som är uppdelade i counties, och i varje county finns det tätorter. Där fungerar webbkartorna bra.
Men när modellen ska användas i Sverige (och andra länder) blir det konstigt. Det mest vettiga, tycker jag, hade varit att låta delstaterna motsvaras av våra svenska län och counties av kommunerna (för amerikanska counties är faktiskt ungefär som svenska kommuner i storlek). Tyvärr har man istället sett det som att county motsvarar län, och eftersom det engelska ordet för kommun (”municipality”) inte finns med i den amerikanska platshierarkin blir då följden att kommunerna i Sverige blir tätorter i de där systemen, om ni hänger med.
Därför kan det stå i folks statusar att ”XXX reser till Vetlanda kommun” eller ”XXX är i Tjörn” eller ”XXX befinner sig i Gotland, Gotlands län”. Förutom att uppgiften om län är ganska ointressant säger detta faktiskt inte så mycket om var man är närmare bestämt.

Än värre blir det på vissa kartor, där centralorten i en svensk eller finländsk kommun plötsligt rentav kan bli försedd med kommunens namn och dess eget ortnamn försvinner. Det har till exempel hänt med staden Ekenäs i Finland, som numera ser ut att heta Raseborg på många kartor (för att den är centralort i en storkommun med det namnet).


Ett annat exempel: här på Googlekartan över min släkts hemö Kimitoön i Finland har orten Kimito fått fel namn, och kallas nu för Kimitoön bara för att den har sammanblandats med Kimitoöns kommun som den är centralort i. Om kommun hade fått motsvara county i platssystemet hade detta inte hänt.
(Den röda pilen har jag satt dit bara för att visa på byn Nivelax som min mamma kom ifrån. :) )


För att inte tala om hur förvirrat det blir när folk med platstjänsternas hjälp ska försöka förstå var de befinner sig någonstans, och inte får ihop det: ”Ja men det står ju här att vi är i Tjörn, men den här orten där vi är nu verkar heta Myggenäs”. Och på hotellbokningssajter och sådant blir det också fullständig oreda, när man kanske hittar ett övernattningsställe i Svanesund på Orust och finner att den platsen ligger 15 kilometer från Orust (bara för att Orust på kartan hamnat i Henån). :)

Nej, egentligen borde man se över hela det där systemet och göra om och göra rätt. Lokalisering är inte lätt, men just därför borde man göra en extra noggrann insats för att få det korrekt och anpassat efter hur det fungerar i respektive land, istället för att följa en amerikansk mall. (Inget ont om USA:s upplägg, men det kan inte tillämpas överallt.)
Alternativet är att ta och splittra upp Sveriges alltför stora kommuner igen så att de blir mindre och i högre grad motsvarar tätorterna. Det skulle nästan vara ännu bättre.