Respekt för värdlandet? När då?

”Visa respekt för landet du befinner dig i!”
”Ta seden dit du kommer!”
”Bete dig korrekt mot värdlandet, särskilt när du är där som officiell representant!”

Tre exempel på repliker som man hör då och då, och som uttrycker uppfattningen att det är viktigt med ”respekt för värdlandet” när man är gäst utomlands. Förutom att invandrare och flyktingar naturligtvis förväntas följa de här principerna här i Sverige (just det verkar särskilt viktigt …) så tillämpas de ibland även på politiker, affärsmän, vanliga turister och andra som reser omkring.

Att inte visa respekt för värdlandet kan leda till kritik. Några som nyligen väckt irritation hos vissa på grund av dålig respekt för värdlandet är den isländska gruppen Hatari, som var med i Eurovision Song Contest i Israel och i samband med detta talade högt, ljudligt och kritiskt om Israels ockupation av Palestina. Det borde de inte ha gjort, anser en del. Mycket oartigt, ohyfsat och omoget. Dåligt uppträdande mot värdlandet Israel. Särskilt illa var det för att de var där som officiella representanter för Island och alltså hade ett visst ansvar för att uppföra sig korrekt.
Jag tänker här inte själv kommentera Hataris åsikter och agerande. Men jag kan konstatera att det där med respekt för värdlandet inte är så enkelt som många tycks tro. Skrapar man lite på ytan på folks attityder i den frågan så avslöjas en viss inkonsekvens. Det ligger till så att många av oss, trots våra krav på hyfs och respekt i främmande land, inte alls är främmande för att lägga just den hyfsen och respekten åt sidan när det passar oss i andra sammanhang.

”Respektera värdlandet”, tycker kanske någon när en svensk i Israel uttrycker kritik mot Israel under en vistelse där. Problemet är att om det gällde något annat land än Israel, ett land där mänskliga rättigheter inte respekteras eller där det råder förtryck i något avseende eller där könsdiskrimineringen är utbredd – vi kan ju t.ex. föreslå Saudiarabien, Iran, Nordkorea, Kina, Ryssland eller Azerbajdzjan – så skulle samma person förmodligen vara helt okej med att man som gäst i det landet inte kunde tiga still utan utförde någon sorts manifestation. I Eurovision-världen passade Loreen på att göra en insats för Amnesty genom att träffa människorättsgrupper när hon var i Azerbajdzjan och tävlade för Sverige 2012. Och i det fallet var det inte många som anmärkte på att hon visade dålig respekt för värdlandet, trots att hennes agerande var besläktat med Hataris i Israel (mindre uppenbart och provokativt, men ändå).
”Jomen det är väl ändå skillnad mellan Israel och Azerbajdzjan!” fortsätter förmodligen någon förorättat när jag säger detta. Ja, det kanske det är, men det är inte det som är grejen, utan grejen är att det är inkonsekvent att prata just om ”respekt för värdlandet” och ”ta seden dit man kommer”. För sådant gäller uppenbarligen inte alltid ändå. I Azerbajdzjan gäller det tydligen inte. Och det undantaget gör ju, oavsett orsak till undantaget, att hela argumentet blir värdelöst.
Ett annat fall var när handelsminister Ann Linde 2017 satte på sig slöja under ett statsbesök i Iran. Den gången lät inte kritiken vänta på sig, utan det blev en störtskur av kommentarer om att Ann Linde mesigt rättade sig efter förtryckarna och bar ett förtryckarplagg. Att det skulle ha handlat om respekt för värdlandet eller att ta seden dit man kommer, eller att det var ett statsbesök där lite diplomati inte skadade, var inte alls särskilt relevant i mångas ögon. Ändå var det just detta det var fråga om – men folk blev ilskna på att Ann Linde bar slöja i Iran, för att sedan i nästa andetag kräva att invandrare från muslimska länder inte bär slöja i Sverige, för ”här tar man seden dit man kommer”.

I mina ögon är det här inkonsekvens. Och visst kan väl folk få vara inkonsekventa på det sättet, men då får de åtminstone medge att de har olika premisser och olika krav beroende på sammanhang. Man får uttrycka sig på något annat sätt än det allmängiltiga ”visa respekt för värdlandet” och ”ta seden dit du kommer”, och istället precisera och säga det man egentligen menar, det vill säga t.ex. ”visa respekt för värdlandet när värdlandet är Israel” eller ”ta seden dit du kommer när du är i västvärlden”. För problemet är ju inte bristande respekt för värdlandet, utan bristande respekt för fel värdland.
Naturligtvis blir detta lite besvärligt, för hur ska man förklara och motivera vilka länder som förtjänar respekt och vilka som inte gör det? Vem ska avgöra den saken? De flesta är ju naturligtvis inne på att det har att göra med diktaturer och bristande mänskliga rättigheter och sådana saker … att det är i länderna i botten på sådana listor som man inte behöver vara så noga med respekten. Men det kan ändå bli svårt. Ska man gå efter någon sorts FN-ranking för att bestämma vilka länder som är dumma och därför okej att protestera i, och vilka länder som är tillräckligt bra för att man ska förväntas ta seden dit man kommer i dem?
För jag antar att det ändå krävs någon universell standard för det hela? Det kan väl ändå inte vara så att var och en själv ska få bestämma vilka länder som kan och inte kan kräva respekt, och sedan klaga på andra människor som visar respektlöshet mot fel land enligt den egna uppfattningen, med argumentet att det är självklart att alltid ta seden dit man kommer?

Ni ser, det funkar inte att hela tiden tjata om respekt för värdlandet. Och det ligger för övrigt något paradoxalt i att förvänta sig att de länder man tycker är ”goda” (till exempel Israel) ska få slippa kritik och protester. Det borde väl vara just i fungerande, ordentliga demokratier med yttrandefrihet som man faktiskt tolererar kritik och ifrågasättande och avvikande beteende utan att bli förnärmad? Annars blir det ju någon sorts åsiktsförtryck i demokratierna. ”Inte ett ont ord om vårt land, tack!” ”Vi är en anständig demokrati, därför är det förbjudet att säga något negativt om oss, den som gör det borde skämmas!” ”I vårt fria, toleranta och icke-diskriminerande land där man får göra och tycka som man vill måste alla ta seden dit de kommer och göra och tycka exakt som vi!”

Respekt för värdlandet är viktigt, likaså att ta seden dit man kommer. Men det är också viktigt att man faktiskt får agera (om än så diplomatiskt som möjligt) om det är något man inte tycker är riktigt bra och känner att man bara inte kan tiga om, i landet man gästar. Och detta måste då alla få göra, enligt sin övertygelse och sitt samvete. Även om det finns personer som protesterar mot ett visst land på ett sätt som man inte skulle göra själv, så måste man ändå i demokratins och yttrandefrihetens namn unna dem rätten att få göra det, eftersom man ger sig själv den rätten när det gäller andra länder. Låt folk klaga på Israel, på Azerbajdzjan, på Iran eller på Sverige om de vill. Och låta bli om de vill. Respektera deras åsikter. Allt annat är inkonsekvent.
Så tycker jag om respekt för värdlandet och att ta seden dit man kommer.

Efter ”Game of Thrones”

Spoilervarning! (Måste jag ju naturligtvis börja med att säga.)

Igår såg jag och hustrun det sista ”Game of Thrones”-avsnittet. Inte så fasligt långt efter att det lades ut. Större delen av vår ”Game of Thrones”-resa har annars skett med kraftig fördröjning, då vi började titta på serien fyra-fem år efter att den satte igång, men när säsong 7 började hade vi sett ikapp oss. De två sista säsongerna har vi därför varit i fas med alla andra, och nu när det var avslutning av alltihop tittade vi så snart vi kunde – det vill säga på måndagkvällen, när avsnittet legat ute sedan föregående natt. (Det gick att undvika att bli spoilad under måndagen tills vi tittade.)
Jag har inte bloggat någonting om ”Game of Thrones” tidigare, men nu i slutet känner jag att jag ändå gärna lägger in en replik angående hur det gick. Alla är inte nöjda med hur det slutade, har jag förstått. Men själv får jag nog säga att jag tycker det var en hyfsad avrundning – om än oförutsägbar in i det sista, men det är ju också precis så George R.R. Martin har velat ha det efter vad jag har hört. En historia som är oförutsägbar rakt igenom, och slutet som kom nu stämde helt överens med den principen samtidigt som det kändes ganska logiskt och trovärdigt. Något av en reparation efter att sidospåret med Nattkungen och de odöda tog slut alldeles för abrupt tidigare under säsongen.

De flesta som är besvikna nu i slutet är väl det därför att de hade föreställt sig att Jon Snow och Daenerys Targaryen skulle inta Järntronen tillsammans och regera som ett kungapar och leva lyckliga i alla sina dagar. Dessa tittare blev därför också chockerade av att Daenerys i det näst sista avsnittet ballade ur och blev direkt grym när hon lät sin drake gå löst på civilbefolkningen i King’s Landing.
Jag tycker inte att någotdera är särskilt förvånande. Att det skulle bli Jon och Daenerys var allt igenom orimligt – det kunde bara inte få sluta så. Även om man tänker sig att de i Westeros kanske skulle tolerera att en faster gifter sig med sin jämnårige brorson, så får man ju tänka på tittarna här i den verkliga världen … det går helt enkelt inte att sätta okejstämpel på en sådan relation i en TV-serie. Någon av de två, Jon och Daenerys, var tvungen att förpassas ut ur bilden på något sätt. Och det började kännas mer och mer vettigt att det skulle bli Daenerys. Hon blev brutal, makten steg henne åt huvudet; historien har tagit en sådan vändning att det snarast har blivit samma slags sensmoral som i ”Hungerspelen”-serien. Nämligen att även om man är god och har goda avsikter från början, så kan man förvandlas och utvecklas till att bli grym om motiven blir fel och makten i sig blir alltför lockande.
Att Daenerys skulle gå den vägen är för övrigt ingen överraskning, utan det har synts långt tidigare i serien, vid olika tillfällen då hon uppvisat hänsynslöshet och tecken på galenskap. Det är ganska intressant att så många av seriens fans på något sätt har missat eller ignorerat det. Kanske är just detta också en av avsikterna med ”Game of Thrones” – att tittarna ska ryckas med i Daenerys historia och få kraftiga sympatier för henne, så till den grad att de inte tänker på vad som håller på att hända med henne, inte förrän hon faktiskt begår folkmord och sedan står och talar uppeggande om världsherravälde inför sina arméer likt en kvinnlig Hitler. Om det är så det är uttänkt så är det väldigt bra uttänkt, tycker jag. Att spela tittarna ett spratt på det sättet, nästan som ett ”The Wave”-experiment.
Min enda invändning mot det här greppet är att det på ett sätt framstår som så typiskt amerikanskt högervridet, med tanke på att Daenerys har ägnat sig åt att befria slavar och andra förtryckta och utlova rättvisa åt alla. Hon har liksom varit ett slags vänsterliberal hela tiden, och med hennes senaste utveckling blir budskapet då liksom ”se här hur det går när sådana där social justice warriors får styra och ställa!” Som blågrön med stora röda stänk gillar jag inte riktigt de signalerna.
Men annars tycker jag slutklämmen med Daenerys var rimlig, om än sorglig, med tanke på att hon aldrig kunde samregera med Jon och att hon gått för långt för att man skulle få tillbaka några egentliga sympatier för henne. (Vad Daenerys dödsorsak beträffar vet jag inte om någon kanske skulle göra tolkningen att det är ett fall av mäns våld mot kvinnor som Jon kommer undan med, men nej … Daenerys är inte en sådan person att man kan förse henne och Jon med sådana roller.)

I alla fall, jag kände alltså på mig att Daenerys skulle få stryka med, och fram tills igår hade jag en reservation mot det, nämligen att det hade känts fel om Järntronen – efter en hel åtta säsonger lång serie full av starka kvinnor – i slutändan ändå hade intagits av en ”snoppbärare” i form av Jon Snow. Men serien undgick faktiskt den fällan, ganska elegant. Järntronen smälte på ett mycket symbolladdat sätt, allt tal om arvsrätt till kungamakten avskaffades (vilket också blev en utmärkt förevändning att inte behöva gå vidare med Jons ursprung), Jon återgick till nattväktarna och vildlingarna där han hela tiden har trivts bäst (förhoppningsvis blir det väl nu fullständigt medborgarskap för vildlingarna!), Norden bröt sig loss till ett självständigt land med Sansa som drottning, och ny kung över resten av Westeros blev den vise Bran (visserligen man, men ändå allt annat än en machofigur). Alltsammans ganska oväntat, men ändå kändes det som pusselbitarna föll på plats. Istället för ett mer klyschigt sagoslut fick vi en annan vändning som antydde modernisering av den gamla antika fantasyvärlden. När Sam föreslog något i stil med demokrati blev han visserligen utskrattad av de andra adelspersonerna (en satirisk detalj!) men Westeros blev ändå så konstitutionellt förändrat som bara var möjligt i en sådan miljö. Jag tycker det är bra uträknat alltihop.

Självklart finns det nu fortfarande en del lösa trådar kvar, och frågor som vi inte kommer att få svar på. Men det kan man kanske stå ut med, då det rör sig mest om mindre sidospår. En av mina egna stora besvikelser är att Arya inte fick några fler tillfällen att utnyttja sitt kunnande med att byta ansikten … jag hade på något sätt tänkt mig att hon skulle uppträda som någon annan i ett avgörande sammanhang och kanske till och med bli den som likviderade Cersei. Men visst var det också bra att Arya till slut blev övertygad om att det inte var någon mening med att fortsätta sin hämndräd. Hennes slut på historien var också det värdigt på något sätt.

Nu är ”Game of Thrones” alltså över, och det har varit riktigt härligt att följa denna serie med sin fullständigt osannolikt långa rad av fascinerande karaktärer och deras ovissa öden. Några av mina favoriter, sympatiska såväl som osympatiska, har varit Brienne av Tarth, Podrick Payne, Petyr ”Littlefinger” Baelish, Olenna Tyrell, Oberyn Martell, Jorah Mormont, Lyanna Mormont, Jaqen H’ghar, Överstesparven och naturligtvis Arya Stark. Andra har jag nästan kräkts av (framför allt Ramsay Bolton) men även sådana känslor hör ju till i en bra dramatisk TV-serie.
Vad ska man då göra när ”Game of Thrones” är slut? Ja, det leder naturligtvis inte till någon stor tomhet eller existentiell kris att serien är slut, så oumbärlig har den inte varit. Det finns många andra serier att följa, man upptäcker fler hela tiden. Men ”Game of Thrones” har helt klart varit en av de bästa. Jag tycker den fick ett värdigt avslut.
”And now the watch has ended!”