Omänskliga fiender?

Det finns en scen i filmen ”Sagan om de två tornen” där Aragorn säger till de alviska kämparna inför slaget i Helms klyfta:
”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er.”
Detta är ett intressant yttrande. I filmen är det befogat att säga så, för fienderna som är på väg är en väldig armé av uruk-hai, och de kommer helt klart inte att visa någon nåd. Sedan kan man i och för sig diskutera det där med rasism hos Tolkien och om inte även orcher och uruk-hai egentligen borde ses som kännande varelser. Men låt oss för enkelhetens skull anta att de faktiskt är onda monster och inget annat. I så fall har Aragorn rätt i att det inte är någon idé att vara barmhärtig.

Men hur är det i verkligheten?
Jo, när det faktiskt inte är monster som är fienden, utan vanliga människor, då borde man verkligen akta sig för att använda resonemanget ”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er” (eller ens något åt det hållet). Det spelar ingen roll om motståndarna faktiskt är grymma, som IS till exempel, för de är fortfarande människor ändå. Och om man då börjar använda Aragorns resonemang på dem så innebär det att man slutar se dem som människor – man avhumaniserar dem och gör dem till sådana som det är lika bra att slakta. Då blir de bara monster som det är legitimt att döda.
I slutändan kan detta leda till att man själv blir lika hänsynslös, brutal och farlig för motståndarna som man anser att de är för en själv.



Tyvärr är detta en fälla som egentligen vem som helst skulle kunna hamna i, och inte bara när det gäller sådana extremfall som IS utan också andra antagonister. Även om det kan kännas som om man själv står på en god sida och kämpar en ädel kamp mot de hemska motståndarna, så ska man aldrig, aldrig glömma bort att det finns en risk för att man själv (och ens likasinnade) går samma farliga väg fast på den andra vägkanten. Det är få människor som i normala fall har lust att begå folkmord och massaker, men de kan göra det ändå om förhållandena blir extrema och om de har en syn på fienden som ”omänskliga och onda” som rättfärdigar våldet.
Det här låter säkert chockerande, men jag är övertygad om att aktivister på vänsterkanten skulle kunna gasa ihjäl Sverigedemokrater systematiskt om de bara demoniserade dem tillräckligt mycket först. Och jag är även övertygad om att troende kristna skulle kunna dra ut på gatorna och inleda en pogrom mot muslimer efter att ha lyssnat till någon eldig predikant som försäkrade att muslimerna vill utplåna dem och att det är bäst att slå till först: ”Gud vill det!” I båda fallen krävs det väl sådana omständigheter att hatet kan byggas upp ett tag tills det tar överhanden, men möjligt är det, helt klart.
Om ni inte tror mig kan ni bara titta på en genomsnittlig Facebook-diskussion … där märks det att primitiv och hatisk lynchmentalitet kan uppstå läskigt fort, och att avståndet mellan våldsmännen i Syrien och oss här i Sverige nog är mindre än man kan tro.

Människor har helt enkelt en tendens att vara destruktiva om de bara får en förevändning. Det märks tydligast i krig, då alla folk och alla nationer kan förvandlas till grymma massmördare. Men det syns även i fredstid, och krigsstämning kan för den delen piskas upp snabbt. Många av övergreppen och våldsamheterna i krig beror på att folk blivit itutade att motståndarsidan egentligen inte är riktiga människor utan bara avskyvärda fiender.

Jag är benägen att koppla samman människors våldstendens med det som kallas arvsynd – något som jag råkar tro på. Visst, det kanske inte känns så uppmuntrande för en modern människa att tänka sig att vi är syndare, men för mig personligen känns det faktiskt ändå bättre att ha inställningen att vi alla är lika hopplösa fall och att vi alla är värdefulla i Guds ögon ändå (för det är vi), än att påstå att ”alla människor är goda – utom de där förhatliga typerna som är bevisligen onda”. För det senare är också en sorts avhumanisering, av den ”onda” sidan.

Det där sista var väl ett sidospår. Men en slutkläm: Tänk efter lite när du skriver på Facebook, när du kommenterar hemskheter och när du bemöter folk som har åsikter som du avskyr, eller kanske bara när du ska sätta igång att lufta din vrede över Jimmie Åkessons eller Stefan Löfvens senaste dumma påhitt.
Helt enkelt: Gör jag mig skyldig till att avhumanisera människor när jag säger så här eller delar detta? Gör det här inlägget att jag beskriver en grupp människor, skapade till Guds avbild (eller, om jag inte är troende, helt enkelt bara med människovärde), som ett opersonligt brutalt kollektiv? Bidrar jag till att måla upp bilden av en människa som ett korkat djur eller ett grymt monster, som det är okej att tala illa om och ta människovärdet ifrån (och i längden döda)?
Om svaret är ja, så låt bli att säga det du tänkte säga. Protestera och kämpa mot våldsamheter kan man göra även utan att reducera de ansvariga till omänskliga varelser. Glöm inte att alla människor har ett värde (trots att vi har en tendens att bli destruktiva) och att man inte kommer någon vart med våld, avhumaniserande förolämpningar och ständiga påminnelser om hur ofattbart grymma de där personerna på den andra sidan är.
Vi vill väl inte ha något krig där vi själva är de som inte visar någon nåd?

Reflektioner om #metoo

Nu har #metoo-rörelsen pågått i några veckor, och vuxit sig starkare och starkare. Och även om det naturligtvis är förskräckliga saker som berättas, så är det riktigt positivt att så många faktiskt träder fram och vågar berätta. Jag hoppas verkligen det leder till förändring på allvar.
Tyvärr gjorde jag själv bort mig i början av den här vågen, då jag (i likhet med ett antal andra män) kände ett visst ansvar och därför skrev ett Facebook-inlägg där jag ”erkände” att jag själv begått dumheter mot tjejer/kvinnor – utan att berätta i detalj vad det var, men jag framförde ändå en ursäkt. Tanken att göra detta var inte fel, men grejen var att jag och de andra herrarna borde ha väntat med det och istället ”låtit tjejerna prata färdigt först”, för effekten av killarnas bekännelser blev ju att män (än en gång) började ta plats på kvinnors bekostnad. Lyckligtvis blev jag snabbt uppmärksammad på detta och tog bort mitt inlägg igen. Hoppas det inte ställde till alltför stor skada; jag ber om ursäkt för det (också).
Sedan har jag hållit mig diskret och inte kommenterat mycket, men fortsatt att se hur rörelsen vuxit, yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Senast är det folk inom kyrkan som har delat sina upplevelser av trakasserier, med hashtaggen #vardeljus. Det är lika bra som allt det andra – jag trodde inte för ett ögonblick att kyrkan var förskonad från sådana där saker, och även där ska det lyftas fram. Det som jag möjligen oroas av just när det gäller kyrkan är att en del kanske lite fördomsfullt tror att det huvudsakligen är kvinnoprästmotståndare som står för trakasserierna; visst kan det finnas sådana bland förövarna, men jag är lika tvärsäker på att det även är massor av folk som är för kvinnliga präster som är inblandade. Kvinnoprästmotstånd och trakasserier av kvinnor hänger inte ihop, inte på det sättet åtminstone. (Men kanske på andra sätt, se nedan!)

Oavsett detta så ser jag oerhört positivt på #metoo. Inte minst för att det ger en så otroligt, oerhört tydlig bild av hur saker och ting ligger till. Det går inte längre att påstå att det är invandrarkillarna som har snedvriden kvinnosyn och står för alla sexualbrott (och jag har mycket riktigt inte sett invandrarkritikerna uttala sig mycket på sistone … de vet uppenbarligen inte vad de ska säga nu). Inte heller går det längre att komma och säga ”inte alla män” eller ”jag vill inte bli kollektivt skuldbelagd”, för det framstår nu som goddag yxskaft. Det är faktiskt ingen i #metoo-rörelsen som lägger kollektiv skuld eller säger ”alla män begår övergrepp” (om någon kan visa mig en person som faktiskt säger just det, så får vederbörande tre påsar ostbågar av mig!). Det är inte det som är poängen. Utan poängen är att övergrepp förekommer precis överallt oavsett kultur och status, att det uppenbarligen finns en struktur bakom som gör detta möjligt, och att alla män (även om inte alla män är skyldiga) har ett ansvar för att se till att det inte fortsätter. Så kan man sammanfatta det.

Men nu ska jag göra ytterligare en reflektion över #metoo. Nämligen det här med strukturer, och ett litet problem som det medför för mig med min ”bibeltrogna” bakgrund.
Som jag sade, att könsförtryckande strukturer finns i samhället och kulturen verkar nu faktiskt helt uppenbart. Jag har inte förnekat dem förut heller, men nu kan jag det ännu mindre. Jag är egentligen fullt beredd att börja säga att jag är feminist.
Det är bara det att i mitt kristna perspektiv kan det bli jobbigt att börja prata om strukturer och kalla sig feminist. Kristna (i alla fall de mer traditionella kristna som jag tillhör) är ofta motvilliga att tala om könsmaktsordningar: det begreppet är en feministisk analys som de vänder sig mot. De förnekar inte att övergrepp mot kvinnor och våld mot kvinnor förekommer, och de gillar det naturligtvis inte, men de anser i många fall att feministiskt ”strukturtänkande” är fel sätt att gripa sig an problemet – varför vet jag egentligen inte, men de skräms väl av att feminismen verkar vilja ställa allting på huvudet på ett sätt de inte gillar. Istället är synen att kristendomen och Bibeln i sig räcker. Att man som kristen inte behöver vara feminist, därför att den kristna läran redan har den rätta respekten för kvinnan och den sanna jämställdheten redan finns i Guds ord, och om folk bara följde Bibeln så skulle det bli bra, utan att man behövde ta till sådana läskiga, hotfulla, samhällsomstörtande saker som feminismen. Ungefär så ser man på saken.
Och på sätt och vis förstår jag dem ju … för jag tycker ju faktiskt att Bibeln är Guds ord, och att den innehåller bra anvisningar om det mesta här i livet. Jag vill absolut inte förringa Bibelns betydelse, än mindre antyda att den har fel.

Men samtidigt kan jag inte neka till att det ofta i dagens läge spontant känns för mig som om Bibeln skulle behöva ”kompletteras”, så att säga.
På ett sätt verkar nämligen inställningen att ”Bibeln räcker” vara naiv. Det behövs uppenbarligen ett mer ingående arbete än att vifta med Bibeln för att komma tillrätta med allt detta elände som tjejer och kvinnor drabbas av hela tiden i alla möjliga sammanhang.
Särskilt med tanke på – och nu gör jag säkert vissa upprörda – att många kristna med sin användning av Bibeln inte ser ut att göra kvinnorna någon större tjänst. Tvärtom, faktiskt. Bibelsprängdheten verkar i vissa fall istället göra saken värre. När kristna tar till Bibeln för att till exempel påpeka att kvinnor inte ska vara präster, att kvinnans plats framför allt är i hemmet och familjen (visst, det kanske är mer i USA än i Sverige som detta framförs, men det är ju nog så illa) och att mannen är hustruns huvud med allt vad det innebär, och vidare framhäver de traditionella könsrollerna och misstänkliggör alla som avviker från dessa på ett eller annat sätt, så kan jag inte låta bli att undra vad det ger för signaler. Till och med om personerna faktiskt skulle ha rätt, så åstadkommer de ändå en viss atmosfär genom att på detta sätt klamra sig fast vid diverse bestämda könsroller och begränsningar för kvinnor (och även för män!) – och är det i en sådan atmosfär särskilt konstigt att det blir fortsatt grogrund för förtryck, övergrepp, våld, allt möjligt från män gentemot kvinnor?
Det känns helt enkelt som att en del av de personer som anser att feminismen är onödig för att den kristna läran redan innehåller sann jämställdhet, i nästa sekund kommer med alla dessa anvisningar som indirekt bidrar till kvinnoförtryck. De har säkerligen inte för avsikt att det ska gå så, men det är ändå så det går. Nya generationer fortsätter att växa upp i en värld där kvinnlig underordning i en eller annan form fortfarande ses som standard, delvis på grund av kyrkligt snack, och det är väl klart att det påverkar samhällets strukturer i stort.
För att anknyta till vad jag först skrev om kvinnoprästmotstånd: här kan man kanske säga att det finns ett samband mellan det och trakasserier av kvinnor?
Det är lite på detta kätterska sätt jag kan tänka ibland. Att ”den kristna, bibliska jämställdheten” egentligen inte alls är någon sådan, utan att den gör mer skada än nytta. Att den rena feminismen därför behövs, om inte annat så som ett modernt redskap för att åstadkomma jämställdhet i praktiken, när Bibeln inte säger så mycket.
Men att säga så känns ju samtidigt lite för mig som att svära i kyrkan, eftersom jag likväl och trots allt tror på Bibeln och inte vill förkasta den (och inte gärna vill göra mig till ovän med mina trosfränder heller för den delen).
Förstår ni läsare mitt svåra dilemma?

Jag har egentligen inte själv något svar på det här, och vet inte exakt hur jag ska klara mig ur knipan.
Mitt problem är alltså att jag på något sätt skulle vilja anamma feminismen och fullt ut acceptera att förtryckande strukturer finns och att vi män måste hjälpa till att motarbeta dem på något sätt – samtidigt som jag inte vill gå emot Bibeln när jag gör det.
Det jag möjligen kan se är att man kanske inte behöver tolka Bibeln så som de mer konservativa kristna gör, i mina exempel ovan. Och även om man gör det så finns det kanske andra sätt att förmedla åsikterna i fråga? Redan nu är det ju så att det är flera av de där uppfattningarna jag inte delar (kvinnliga präster till exempel är jag ju för, inte mot). Och det finns säkert fler ställen där man kan ha ett annat perspektiv eller en annan strategi än de traditionella, utan att för den skull förkasta Bibeln som Guds ord. De gamla tolkningarna och tillämpningarna behöver inte stämma bara för att de har omhuldats i många hundra år. Rätt uttolkad och använd kanske Bibeln verkligen är just det storartade jämställdhetsdokument som de kristna säger att den är.
Ja, jag tror faktiskt att det ligger till just på det sistnämnda viset.
Men det är ingen lätt process att hålla på att stöta och blöta och kämpa med bibelorden, samtidigt som man bemöter upprörda medkristna som anser att man har blivit liberal och inte har någon respekt för Ordet längre.
Jag får kanske kämpa den kampen samtidigt som jag också, i egenskap av man, kämpar den moderna feministiska kampen mot de strukturer som #metoo och #vardeljus just håller på att dra fram i ljuset.

Orion och ett felaktigt minne

De senaste veckorna, på vardagsmorgnarna när jag vaknat och tittat ut genom fönstret och det har varit stjärnklart, har jag kunnat se Orion.
Orion är utan tvekan min favoritstjärnbild, särskilt när den är så pass högt upp på himlen att man även ser min favoritstjärna Sirius en bit nedanför den till vänster. Sirius ingår inte i Orion, men den är alltså belägen i närheten, och tillsammans bildar de ett praktfullt skådespel som jag alltså nu den senaste tiden har kunnat njuta av klockan sex på morgonen.
Men samtidigt har den åsynen satt myror i huvudet på mig …
Jag har nämligen ett minne, från när min äldste son Isak var sex eller sju år (alltså för cirka sju år sedan). Det jag minns är att han och jag stod på busshållplatsen och väntade på hans skolbuss en mörk vintermorgon, och då såg vi stjärnor och jag pekade ut Orion för en intresserad Isak. Det är ett litet vardagsminne som satt sig av någon anledning. En liten ”father-son-thing”.
Det är bara det att minnet i fråga inte kan stämma!

För det är ju nu, i november, som Orion är synlig på morgonen innan solen går upp. Längre fram på vintern kommer jorden att ha rört sig vidare i sin bana, med följden att Orion sjunker under horisonten tidigare på natten. (Faktum är att den i skrivande stund redan har börjat göra det; klockan sex ser jag nu bara den översta delen med Betelgeuse och Bellatrix.)
Med tanke på att skolbussen dessutom går klockan halv åtta, och alltid har gjort det, så stämmer det ännu sämre. Som det är nu har Orion redan försvunnit helt vid halv åtta – den har inte varit uppe vid halv åtta sedan i oktober, och då var det ju naturligtvis ännu så ljust på morgnarna att vi inte kunde se den. Det är det för övrigt även nu här i Bohuslän. När det blir december och tillräckligt mörkt klockan halv åtta för att man ska kunna se stjärnor, så kommer Orion alldeles definitivt inte att vara bland dem. (Och det borde jag ju egentligen redan ha vetat med tanke på julpsalmen, ”borta i västerland slocknar Orion”, låt vara att det är lite oklart vilket lands horisont Viktor Rydberg egentligen utgick från när han skrev den raden.)
Det är helt enkelt fullkomligt uteslutet att jag och Isak skulle ha kunnat se Orion klockan halv åtta en morgon i januari eller när det nu kan ha varit. Jag har funderat på detta redan tidigare, och i år måste jag konstatera faktum att det är omöjligt.
Därför får jag också motvilligt medge att jag på ett eller annat sätt minns fel. Vilket är ett hårt slag mot min stolthet (för jag sätter mer eller mindre en ära i att mina minnen alltid ska vara korrekta). Och då kan jag inte sluta grubbla över vad det egentligen var för ett tillfälle med Isak som jag kommer ihåg. Det finns en hel del möjligheter.

1. Isak och jag såg inte Orion på morgonen utan på kvällen. Från och med januari och ett tag framåt är den ju väl synlig hela kvällarna. Men då kan man ju undra vad vi hade på busshållplatsen att göra så dags – jag är fortfarande väldigt säker på att det var just på busshållplatsen vi befann oss.
2. Eller så befann vi oss inte på busshållplatsen utan till exempel hemma (på kvällen då).
3. Vi kanske bara pratade om stjärnor i största allmänhet och jag nämnde Orion, utan att vi såg den.
4. Det var inte Orion jag pekade ut för Isak utan Karlavagnen. Den är jag rätt säker på att man kan se även en morgon i januari.
5. Eller något helt annat …

Jag lutar nog åt alternativ 4, det med Karlavagnen, men då är det ju lite snopet på ett sätt, att det inte var Orion ändå …
En sak kan jag ändå vara säker på, och det är att vi inte såg Orion när vi väntade på Isaks skolbuss, för det är astronomiskt omöjligt.
Inte för att det nu spelar jättestor roll. Och det gör inte heller något att Orion just nu håller på att göra sig osynlig på morgnarna. Mycket snart kommer den att gå upp tidigare på kvällarna istället, så småningom får den sällskap av Sirius, och att beundra denna stjärnhimmel är en av de (i mitt tycke ganska få) fördelarna med att vara ute och traska i vinter och kyla och snö.