Idrotten, kyrkan och alla andra som tänker likadant …

De senaste dagarna har jag sett vissa upprörda kommentarer om det orimliga i att elitidrotten just nu tillåts köra på som vanligt. Trots att vi är inne i en motbjudande andra våg, och trots att det just inom fotbollen och hockeyn ständigt dyker upp nya smittfall, så spelar de vidare och reser runt och möter varandra i matcher där de har en massa närkontakt så att viruset sprids hejvilt. Det är ju så typiskt att den heliga idrotten aldrig kan få maka på sig, det är bara pengarna som styr, det är så oansvarigt, sägs det.
Jag håller också med. Eller ja, med vissa reservationer då. Spontant vill jag ju gärna påminna kritikerna om att idrotten visst har fått maka på sig – den är inte helig, den fick minsann stryka på foten flera månader i våras då ju också både sommar-OS och fotbolls-EM sköts upp till nästa år, och fortfarande spelas alla matcherna utan publik och många klubbar har drabbats av ekonomisk kris till följd av det. Så jag skulle nog inte påstå att allt är som vanligt i sportvärlden: att antyda det är att ge en överdriven bild av en särbehandlad helig idrottsrörelse. Men annars håller jag med, jag tycker också det är ohållbart att matcher fortsätter spelas som läget är just nu, och jag hoppas att FHM snarast griper in och sätter stopp. Där är jag och idrottskritikerna helt överens.

Sverige spelade mot Kroatien i lördags. Inte bra. (Bild från SVT.)

Sedan kan jag ändå, åter igen, fortsätta känna att själva irritationen mot idrotten här är orättvis. För just att sportfolket försöker kämpa vidare med sin verksamhet in i det längsta, det är egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Det är tvärtom ett beteende som nästan alla intressegrupper, branscher och enskilda personer har, och det får man ha en viss förståelse för eftersom man nästan garanterat gör på samma sätt själv.
Grejen är ju att alla försöker hålla igång sina respektive branscher så mycket det bara går inom ramarna för de restriktioner som just nu gäller. För att klara sig, för att slippa lägga ner helt och hållet, för att driva vidare det de brinner för. Det är just det som idrottsrörelsen gör när de envist spelar vidare bara för att de rent teoretiskt får – och vi andra kan inget säga om det, för vi tänker själva likadant. Oavsett vad det är för slags verksamhet vi har – om vi jobbar i kyrkan, jobbar med kultur, driver en restaurang eller en affär, vad det nu kan vara – så gör vi vårt bästa för att hålla igång så mycket som möjligt fram till den gräns som finns. Och då finns där också för det mesta ett visst mått av önsketänkande och desperation som gör att man tänjer på gränsen i fråga och gärna också föreslår att den ska vara lättare för ens eget område. ”Jo men om vi gör så här så ska det nog funka!” ”Är det här smittsäkert? Ja, det måste det väl vara. Vi säger att det är det.” ”Ge oss lättare regler, det klarar vi, vi lovar!”
Idrotten gör just så, och det kan tänkas att det är överoptimistiskt och oansvarigt, men min poäng är att vi inte kan klandra dem, därför att så gör vi alla. Problemet inom idrotten är kanske inte dess eget oansvar utan att den fått för generösa gränser att hålla sig inom – det är därför jag hoppas att FHM griper in. Det desperata beteendet att vilja fortsätta till varje pris och ursäkta sig för det på olika sätt är kanske inte så vackert, men det är högst mänskligt och allomfattande, och för att bli kvitt det krävs en självinsikt som man kanske inte kan begära alltför lätt.

Jag fick ett väldigt tydligt kvitto på det här just idag, när jag var i kyrkan. Fram till nu i november denna månad har vi inte varit där på över ett halvår, just för att vi inte velat riskera att bidra till att det blir mer än 50 personer på gudstjänsterna, men nu har vi börjat gå igen eftersom yngste sonen ska konfirmeras och har fått en kyrkogångsbok att fylla i. Ja, åtminstone så testar vi ett tag.
Här i Västra Götaland tror jag att det fortfarande är 50 personer som gäller för sammankomster, även om det bara är en lokal riktlinje. På dagens högmässa kom det förhållandevis mycket folk. Jag tror inte att antalet verkligen gick över 50-gränsen, men det var nog bra nära … jag skulle tippa att vi var 47–48 eller något sådant. Och i församlingen kunde jag höra folk som både hostade och snöt sig (förhoppningsvis av andra skäl än corona, men visst studsar man till när man hör det).
Säkerhetsåtgärder fanns det gott om där i kyrkan förstås: det var skyltanvisningar i bänkarna med var man fick sitta för att kunna hålla avstånd, handsprit fanns på flera ställen och vid nattvarden delades oblaterna ut med tång. Men trots det så fick jag känslan av att församlingen verkligen balanserade på gränsen till vad som kan anses coronasäkert, inte minst då när det gällde besökarantalet (som jag inte märkte att någon kontrollerade).
Det var ju nu då bara det att högmässan genomfördes ändå, därför att församlingen så gärna ville, därför att det betyder mycket för folk att få ha gudstjänst. De tog så att säga en viss risk och intalade sig att det skulle fungera. Självklart. Det kan jag inte klandra dem för det allra minsta. Men om det hade kommit en mer religionsfientlig besökare till denna högmässa, så hade nog denna besökare blivit kritisk på ungefär samma sätt som de röster jag på sistone sett vredgas över idrottens oansvarighet. ”Jag besökte en kyrka i söndags och där var de runt 50 personer, och det hostades och snörvlades i bänkarna, fy vad oansvarigt, gränsen borde sänkas, det är ju självklart att det sprids smitta i såna där sammanhang!”

Jag tror helt enkelt det är så att vi (ja, det gäller säkert mig själv också i vissa fall) gärna blir extra uppretade på branscher och kretsar som vi inte tycker följer coronaråden, i de fall då vi själva inte är särskilt intresserade av dem eller rentav ogillar dem. Vi glömmer då bort att vi skulle göra likadant själva och anstränga oss till det yttersta för att få fortsätta med våra egna specialintressen så långt som tillåts.
Det är lätt att stå och vifta och säga att ”ni där borta, ni borde ta och lägga ner er fåniga smittspridande verksamhet helt och hållet!”, men betydligt svårare när man själv får regler att förhålla sig till för det man gillar att göra. Att försöka se allas perspektiv, även de man ogillar, är därför ingen dum idé. Man får lov att inse att det egentligen inte finns någon verksamhet som är oviktig, även om en del saker verkar oviktiga (och otillbörligt gynnade) i ens egna ögon.

Tyvärr har jag, redan långt innan allt det här med covid-19 satte igång, faktiskt i väldigt många år, konstaterat att det på många håll finns något slags motvilja mot idrott och i synnerhet ett märkligt motsatsförhållande mellan idrott och kyrka. (Ibland kommer det även in könsperspektiv på detta, något som för mig känns oerhört fel och missriktat och som jag har skrivit om i blogginlägg förr om åren, t.ex. här.) För en sådan som mig som gärna går i kyrkan men som också tycker att det är väldigt kul att titta på sport, och inser hur mycket sport betyder för många människor såväl hälsomässigt som socialt, känns det alltid lika ledsamt och nästan som ett personligt påhopp när sport beskrivs som en fiende och en avgud och vad det nu kan vara. Visst att sport är en pengamaskin, men så föraktad behöver den väl inte vara för det?
I den här nya kritiken jag sett mot sportens oansvarighet i coronatider har jag delvis också tyckt mig se spår av denna gamla dikotomi, och därför blir jag hemskt olustig av hela diskussionen, även om jag i sak alltså håller med om att det är bäst att hockeyn och fotbollen och de andra får ta och blåsas av. (Det kanske också borde gälla för gudstjänster där de riskerar att komma upp i över 50 personer?)

Jag tycker kort och gott att visst borde man ta itu med smittspridningssituationen som råder inom idrotten, men det behöver inte betyda att man samtidigt dömer ut den. Alla har det besvärligt just nu, vissa kanske i mindre skala och andra i större, men besvärligt är det för alla och ingens besvär ska föraktas – och inte heller deras starka vilja att lösa situationen som den är och fortsätta spela och fortsätta hålla gudstjänst och vad det nu kan vara.
Vi kommer ingen vart med att fnysa åt det som är kärt för någon annan.

Gud och en tärning

Om man står inför en knepig valsituation och inte riktigt kan bestämma sig, kan man då som kristen överlåta åt Gud att avgöra saken genom ett till synes slumpartat prov som till exempel att slå med en tärning? Är den metoden verkligen riktigt okej?
Det är en fråga jag ställt mig ibland. Jag har personligen en tendens att ibland drabbas av jobbig beslutsångest – bland annat har jag ett litet obetydligt vardagsval att fundera på just i skrivande stund – och andra gånger har det faktiskt hänt att jag, efter att ha grubblat länge och väl, tröttnat på att grubbla och låtit högre makter få säga sitt. Då tar jag oftast en tärning och tänker för mig själv att ”slår jag jämnt så blir det alternativ A, slår jag udda blir det alternativ B, käre Gud visa mig” och så slår jag. Ibland har jag t.ex. på det sättet avgjort om jag ska ta eller inte ta ett visst projekt som jag tvekat inför på jobbet.
Om du som läser detta inte är gudstroende tycker du förmodligen att detta beteende är sorgligt vrickat och vidskepligt. Varsågod, det bjuder jag på. Min fråga riktar sig emellertid inte till icke-troende utan till troende (kristna och andra som tror på en allsmäktig Gud), för det kanske är så att även ni tycker att det mest bara är nojigt att göra så? Att det inte är riktigt så det är tänkt, att Gud inte fungerar på det sättet?

Jag kan tänka mig att det på ett sätt kan ses som nonchalant att bara skyffla över alla sina egna svåra val på Gud, och lita blint på hans försyn istället för att tänka själv. Han kanske inte engagerar sig så aktivt i riktigt varje liten grej som varje liten människa håller på med?

Nej visst, men samtidigt så finns det ju i Bibeln flera historier där folk ber Gud att visa sin vilja genom att de utför diverse experiment som de själva hittat på – och även får resultat. Det allra bästa exemplet är Gideon i Domarboken, som ju lägger ut ull på marken och ber Gud att det under natten ska regna på ullen och inte på marken runt omkring, så vet Gideon att Gud vill att han ska anföra Israels folk. Nästa morgon har det mycket riktigt ösregnat på ullen och enbart där – men Gideon är ändå fortfarande tveksam och ber att Gud nästa natt ska göra tvärtom, alltså att det regnar enbart på marken och inte på ullen. Så blir det också och Gideon blir övertygad. Här har han alltså genomfört ett prov där han helt själv bestämt villkoren, ungefär som när jag slår med en tärning och befaller Gud att visa mig si eller så.
Ja, eller rättare sagt så ställer Gideon lite högre krav än så, eftersom det han begär är ett rent och skärt mirakel, två gånger om dessutom. Så det kanske inte är helt jämförbart. Men vi har för all del Apostlagärningarna också, där Jesu lärjungar vill utse en efterträdare till framlidne Judas Iskariot och får fram de båda kandidaterna Justus och Mattias. De löser det genom att dra lott, efter att först ha bett att resultatet ska bli efter Guds vilja, och lotten faller på Mattias.
Där är det verkligen en 50-50-metod som gäller, och det är ju ungefär på det sättet jag själv brukar göra också, låt vara att min beslutsångest brukar gälla avsevärt mindre viktiga saker än att utse en ny apostel.
Så kan man inte se detta som att det är okej att ta hjälp av Gud och en tärning ibland när man har svårt att bestämma sig själv?

Helt övertygad är jag fortfarande inte. Om jag ska fortsätta rabbla upp bibelreferenser så står det ju på ett ställe att ”du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov” – det ordet drämmer rentav Jesus till med när djävulen försöker fresta honom att hoppa ner från tempelmuren och se om änglarna kommer och bär upp honom. Det talar emot att man skulle kunna överlåta en massa personliga beslut på Herren så lättvindigt.
Å andra sidan står det också (i Ordspråksboken närmare bestämt) att ”lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren”. Där bekräftas det att det finns något slags gudomlig slump. Apostlarna som lottade mellan Justus och Mattias hade nog det stället i åtanke, misstänker jag.
Det verkar också otvetydigt att många kristna verkligen ”lägger saker och ting i Guds händer”, även om det kanske inte alltid tar sig uttryck i att de slår med tärning. De överlåter beslut till Gud på diverse andra sätt också hela tiden, exempelvis genom att slå upp bibelord på måfå och söka tilltal i olika former, och de spanar efter tecken och använder för den delen också resonemang som att ”när Herren stänger en dörr öppnar han ett fönster” och ser därför öppna och stängda dörrar överallt runt omkring sig i vardagen. Jag tycker det är rätt trevligt med sådana vanor. Jag fick själv en gång i tiden mitt livs viktigaste personliga bibelord – det som sammanförde mig med min blivande fru – genom att slå slumpvis i Bibeln. Och även om de vanorna kan förefalla godtyckliga och något osäkra ibland (icke-troende skulle säkerligen betrakta även detta beteende som sorglig vidskepelse …) så fungerar de ju tydligen i alla fall, så varför skulle man inte kunna använda tärning som en av metoderna? Åtminstone i de fall då det verkligen rör sig om ett väldigt tydligt val mellan A och B och man av någon anledning inte riktigt vet.

Jag menar, bara för att man använder tärning behöver ju inte det betyda att man sätter Gud på prov, och inte heller att man är oseriös eller lättsinnig.
”Kasta era bekymmer på Herren” står det också i skriften. Det kanske är i form av en tärning som man kastar bekymren …?
En aning snedvridet blir det väl först om man gör som Adrian Plass (som vissa läsare kanske är bekanta med): den där engelske kristne humoristen som i sin ”Adrian Plass he(m)liga dagbok” känner sig motvillig att gå och sjunga carols en kväll när han egentligen vill vara hemma och se James Bond på TV, och därför ber Gud om ett tecken: ”Om en dvärg i japansk amiralsuniform ringde på dörren precis fyra minuter över nio så skulle jag veta att Gud ville att jag skulle sjunga carols. […] Ett under har skett! Det kom ingen! Så var det med det.”
Så behöver man ju inte göra. 😊 Men det tycker jag inte att jag gör när jag slår med tärning heller.

En sista invändning är dock en rent psykologisk: att det oavsett kristna motiv kanske inte är alldeles nyttigt att odla sina egna nojor genom att slå ett gudomligt tärningsslag varje gång man har beslutsångest. Kanske borde man ta itu med saker och ting istället och försöka analysera saken nyktert, och spara tecknen från Gud till de viktiga situationer då det verkligen kniper? Å andra sidan är det väl kanske viktigare än någonsin att försöka tänka själv just i de lägena …
För övrigt finns också den praktiska svårigheten att även om man slår med en tärning, så kanske man får eftertankar efter det tärningsslaget i alla fall. Ungefär som Gideon fick när det först hade regnat på ullen. Då är det ju inte mycket mening med att tala om gudomliga tärningsslag, om man ändå är så osäker att man fortsätter ifrågasätta dem, och då kan man lika gärna låta bli alltihop.

Ja, min slutsats är att jag fortfarande inte vet riktigt, så jag hoppas att någon kan svara mig en gång för alla. Helst genast, för nu måste jag snart bestämma mig för hur jag ska göra med det där lilla vardagsproblemet som jag nämnde i början och som jag funderar på att använda tärning till och som utlöste hela det här inlägget. 😊

Manni-manni-manni – lite om text och musik i musik

När jag var tonåring brukade jag då och då diskutera med en av mina bästa kompisar om det är musiken eller texten som är viktigast när man lyssnar på musik.
Jag tror väl inte att varken han eller jag egentligen hade inställningen att det bara är det ena eller det andra som spelar roll – så enkelspårig var ingen av oss. Men något förenklat kan man ändå säga att jag ansåg att det musikaliska alltid är viktigast och att textinnehållet kommer i andra hand, och det höll min kompis inte med om utan menade att texten har stor betydelse och att t.ex. en dålig text kan spoliera en hel låt. Något som säkert spelade in var att vi hade något olika musiksmak och estetik; han brukade gilla gitarrbaserade trubadurer och singer-songwriters med i regel mycket medvetna, poetiska och ordrika texter, medan jag var mer inne på melodiers och harmoniers skönhet i sig och hade en mer utpräglad popådra och dessutom en vurm för stämningsfull instrumental musik – och för syntar, något som han var mer skeptisk till.
Sedan fanns det förstås en del musik där min kompis och jag så att säga kunde mötas på halva vägen var (till exempel Beatles, Simon & Garfunkel och Dire Straits), så vi kunde ändå digga musik ihop i ganska hög grad när vi sågs. Men det där med text kontra musik i låtar var ändå ett samtalsämne som dök upp fler än en gång, i all vänskaplighet förstås, men dök upp gjorde det. I förlängningen blev det en fråga om ifall studiet av låtars texter och dess innehåll ska ingå i musikvetenskapen eller litteraturvetenskapen; han som ansåg att text är viktigt i musik höll på det förra, jag som ville se text och musik som två skilda saker förespråkade det senare.
Jag minns också att kompisen vid ett sådant tillfälle sade att texten ”är en del av musiken”, alltså att orden låter på ett visst sätt som påverkar hela lyssningsupplevelsen, och att man därför inte kan koppla loss text och musik från varandra. Något som jag var tvungen att hålla med om, men inte helt.

Det där har jag tänkt på av och till även under alla de år som förflutit sedan denna tid. Jag är också fortfarande böjd att hålla med min kompis om att en sjungen låttext faktiskt är en del av musiken. I alla fall håller jag delvis med om det. För fonetiskt, sett till själva ljudet av texten, så ingår texten i musiken. Däremot gör den det inte semantiskt, alltså sett till ordens budskap och betydelse.
Är texten en del av musiken? Fonetiskt ja – semantiskt nej. Det är mitt svar.
Fonetiskt finns det en del bra och intressanta exempel på vilken stor betydelse texten kan ha för musiken, i fråga om hur den klingar och låter. Så där finns det anledning för musikvetenskapen att studera låttexter, och min kompis skulle kanske ha blivit nöjd. Det är bara det att han fortfarande nog inte riktigt skulle ha gillat den sortens studier som det leder till – för det blir nämligen inte några djupsinniga studier av Cornelis Vreeswijks eller Bellmans texter som jag antar att han hade tänkt sig, utan istället av en av de grupper som jag gillade och som han ogillade när vi diskuterade musik, nämligen ABBA!
Närmare bestämt så finns det en ABBA-låt som utgör det allra bästa exemplet på en låttexts musikaliska kvalitet fonetiskt sett, och det är låten ”Money, Money, Money”.

Björn Ulvaeus i ABBA har själv kommenterat på ett intressant sätt hur han har tänkt när han har skrivit ABBA:s texter. Han har sagt att även om man förvisso kan skriva texter som verkligen betyder något för en (vilket han också har gjort) så är det ändå så att ”i en bra poptext måste budskapet underordnas ljudet” och ”en hook måste vara en hook i popmusik”. Detta kom som allra mest till uttryck när han gjorde texten till ”Money, Money, Money”. Han hade den frasen som arbetsnamn på låten när den först kom till, men han tyckte att det redan fanns så många ”money”-låtar att han prövade sig fram med andra varianter och bland annat försökte med ”gypsy, gypsy, gypsy”. Till slut var han dock tvungen att ge upp och återvända till ”money, money, money” eftersom det helt enkelt lät bäst!
Att låten inte kom att heta någonting med ”gypsy” (”Gypsy Girl”, som titeln förmodligen hade blivit i så fall) kan man tacka alla goda makter för, då den med ett sådant textinnehåll verkligen inte skulle ha åldrats med behag idag. Men även bortsett från detta var det ett lyckokast av ABBA att sjunga ”money, money, money”, eftersom det fungerar så pass bra som det gör. Låten blev med största sannolikhet en så stor hit som den blev just för att ordet ”money” ligger så bra till i munnen att uttala i kombination med låtens melodi.
Ett oerhört tydligt bevis på den fonetisk-musikaliska slagkraften i ”Money, Money, Money” är den scen i filmen ”Svart katt, vit katt” (som för övrigt uppskattas storligen av både mig och min ovan nämnde kompis!) där smågangstrarna Dadan och Matko spelar poker och Dadan vinner och triumferande sjunger just ”Money, Money, Money”. Han är serb och inte särskilt vass på engelska, men han sjunger låten ändå, så som han uppfattar den med sitt serbiska öra, och det blir något i stil med ”money money money, must be funny, in the richest girl … a-haaaa-a-a-a-a, oh the ricki-ki-soo …”

Svårt att beskriva, men det låter väldigt roligt i filmen. 😊 Och där märker man väldigt tydligt vilken fonetiskt briljant refräng det är i ”Money, Money, Money”. ”Manni-manni-manni …” ljudet av texten sitter så otroligt catchigt att den kan sjungas även av personer som inte förstår den något vidare men likväl attraheras av hur den låter. Där kan man snacka om att texten spelar roll för musiken. Men det är fortfarande i första hand fonetiskt som den gör det!

Ytterligare ett klassiskt exempel på när en låt fungerar musikaliskt för att texten låter bra, snarare än för vad texten i fråga faktiskt handlar om, är Roxettes ”The Look”. Där har nog många hört historien om hur Per Gessle rätt snabbt skrev ner texten på något slags nonsensengelska, som han sedan behöll eftersom han inte kunde komma på något bättre – varefter låten blev en dunderhit i USA och uppskattades mycket just för att orden lät så läckert och saknade alla språkliga hämningar. Jag kan själv inte annat än hålla med om att det är en fenomenalt välklingande text som är en fröjd att ta i munnen. ”Walking like a man, hitting like a hammer, she’s a juvenile scam, never was a quitter, tasty like a raindrop, she’s got the look!” Att sedan Roxette också fick kritik av mer seriösa rockmusikaliska kretsar för att texten var obegriplig och meningslös, rent semantiskt alltså, det tycker jag då personligen inte spelar någon roll. Som poptext är den vidunderlig och värd att uppmärksammas av musikvetare i allra högsta grad.
Åter igen, om musikvetenskapen ska studera låttexter, då ser jag det som att det är ljudet det handlar om. Inte budskapet. Analys av Ulf Lundells, Bruce Springsteens eller Bob Dylans texter och deras innehåll kan vara nog så intressant, absolut, men det är litteraturvetenskapen de sorterar under.
Ja, om någon vill säga emot mig här så kan ju vederbörande förklara för mig hur det kom sig att just Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur häromåret. Varför fick han det? Därför att hans texter är litteratur, låt vara sjungen sådan, och de bör studeras som litteratur. Precis som Iliaden och Odysséen studeras som litteratur trots att de förmodligen framfördes sjungna från början – och precis som textinnehållet i teaterpjäser studeras som litteratur, trots att deras syfte är att framföras på en scen. Jag tyckte jag fick lite vatten på min kvarn där, när Dylan fick Nobelpris.

Nu kan jag väl för all del som avslutning medge att det där med text kontra musik i musik inte alltid är så lätt. Det finns gränsfall och gråzoner. Det är inte så lätt att avgöra hur musik fungerar och på vilket sätt människor påverkas av låtar när innehållet i låtarnas texter, ljudet av låtarnas texter samt själva melodierna, harmoniken och rytmerna bildar en väv som uppfattas av lyssnaren som en helhet och är svår att bara plocka ut beståndsdelarna ur.
För att åter anknyta till ”Svart katt, vit katt” så kan man ju förvisso invända att även om det i första hand är fonetiskt intressant när rollfiguren Dadan återger ”Money, Money, Money”, så skulle han ju inte ha kommit på idén att sjunga låten om han inte först haft koll på att ”money” betyder pengar och att den alltså passar att sjunga just när han har vunnit en massa pengar – där är det alltså semantiken som kommer in.
Så jag kan inte banka näven i bordet och säga med absolut säkerhet att alla studier av låttexter måste skötas av litteraturvetenskapen. Men jag lutar ändå fortfarande åt det hållet. Och det som känns mest tillfredsställande för mig med min ”popådra”, det är att om man som lärd musikvetare tycker att det är viktigt att uppmärksamma låtars texter och att ett skäl till det är att ljudet av dem är en del av musiken, då får man allt finna sig i att lägga den seriösa rockmentaliteten åt sidan och analysera även till synes ytliga grupper som ABBA och Roxette.

Förvirrade känslor när Omar blir Moomin Creamy Fudge – i Sverige!

Jag har ett favoritgodis som heter Omar. Det har varit min överlägsna favorit ända sedan jag var barn, och det är för mig i godisvärlden vad ostbågar är i snacksvärlden. Det vill säga något som jag är fullkomligt galen i! Men i Sverige är det inte överdrivet många som känner till Omar. Därför att det – fram tills nu – bara har funnits i Finland.

Omar, eller Omar Kermakaramelli (”gräddkaramell”), är en mjuk och söt gräddkola som till både konsistens och smak påminner ganska mycket om fudge, men samtidigt har något eget som är svårt att exakt beskriva … ja, gräddkolakarameller är det i alla fall. Omar började tillverkas 1966 och har haft sin plats på Finlands godishyllor sedan dess. Företaget bakom var Chymos, som också var de som hittade på Marianne, och som hade sin tillverkning i Villmanstrand (på finska Lappeenranta) i sydöstra Finland. I början av 1990-talet köptes Chymos av Fazer, som då tog över hela produktportföljen inklusive Omar, men det medförde inga större förändringar och fabriken i Villmanstrand blev kvar. Varken Chymos eller Fazer har heller brytt sig om att lansera Omar på andra sidan Östersjön, till skillnad från nämnda Marianne, som ju funnits i Sverige sedan länge. Omar har förblivit något inhemskt finländskt.

När jag besökte Finland på somrarna i min barndom och ungdom blev jag bekant med Omar, och började mycket snart att älska det. Det blev ett av de småexotiska livsmedel som man förknippade med Finland och passade på att njuta av när man var där, därför att det inte gick att få i Sverige. Några andra sådana saker var ”lördagskorv”, Hartwalls Jaffa, smältosten Koskenlaskija samt ananaskarameller i en rund plåtburk (även dessa tillverkade av finska Fazer och sålda endast i Finland) … men Omar var det viktigaste av dem alla.
Mina minnen av Omar är oräkneliga: ivriga turer på cykel ner till den lokala lanthandeln där i byn Nivelax för att köpa några påsar till, tvister och slagsmål mellan familjemedlemmar om de hett eftertraktade små karamellerna, hiskliga vadslagningar och utmaningar med Omar som pris, sköna stunder på sängen med en omgång Omar och ett glas kallt vatten att släcka törsten med. Och så framför allt själva den ljuvliga känslan av en mjuk Omar-karamell vars gräddiga massa njutningsfullt tuggas, smälter i munnen och fyller munhålan med sin söta, himmelska arom.
Varje gång jag kommit till Finland har jag sett till att köpa med mig en rätt rejäl omgång Omar som räckt ett tag även efter hemkomsten. Länge gick det att köpa Omar i stora paket i taxfreebutiken på båten, så då var det naturligtvis där jag fyllde på förrådet, men sedan försvann Omar från Silja Lines taxfreeutbud och då har jag hamstrat i butiker iland istället (framför allt i en mataffär på Mannerheimvägen i Helsingfors). Jag har även använt mig av vissa andra metoder för att få tag på läckerheterna, som när jag kom över några påsar i en finsk matbutik som fanns ett tag i Göteborg; på svensk mark är det bara i sådana specialbutiker med importerat sortiment som det har gått att hitta Omar, och för den delen lördagskorv och Koskenlaskija och de andra specialiteterna.
Butiken i Göteborg upphörde tyvärr en kort tid senare, och eftersom jag inte har någon annan finsk matbutik inom räckhåll, så har Omar förblivit något som är svårt att få tag på. Något som jag i praktiken bara hittar i Finland, vilket också är en del av tjusningen med det. Att mellan varven få gå utan Omar och sedan njuta ordentligt när man får tillgång till Omar igen.

I år har det blivit ändring på det där, och på Omar-konceptet över huvud taget.
Det började med att jag i våras fick för mig att titta på finska Fazers webbplats för att se om det kanske skulle gå att beställa hem Omar därifrån. Den möjligheten har jag undersökt andra gånger utan att hitta någon sådan service, men nu hade det gått några år sedan sist så då kollade jag upp det igen. Denna gång fann jag också att det faktiskt gick att beställa Omar därifrån Finland, så då blev jag ju naturligtvis glad och gjorde det. Det som var något förvirrande var dock att Omar-påsarna i fråga hade bytt skepnad: där på sajten såldes de nu i en ny version, där namnet Omar var borttaget till förmån för den nya benämningen ”Moomin Creamy Fudge”, och det var Mumin-tema på alltihop. Nåväl, det framgick av beskrivningen att det rörde sig om vanliga Omar, så jag beställde ändå och när försändelsen kom ifrån Finland så var det alltjämt samma sak. Ja, möjligen att karamellerna verkade vara lite mindre än jag mindes dem. Annars var det samma och jag fick mitt tomma förråd påfyllt på nytt.

Men så nu då. Precis häromdagen. Då fick min omarianska världsbild sig en ordentlig omruskning. För tro det eller ej, men det här hittade jag i en vanlig godishylla i en vanlig ICA-affär i Sverige.

Det är Omar. Omar i Sverige. I den där nya Mumin-skepnaden visserligen, men ändå. Tydligen har Fazer börjat lansera den även här. Och jag som nyligen specialbeställde just sådana här påsar från Finland för dyra fraktpengar. 😀
Det hela ger onekligen upphov till en existentiell kris. Jag har som sagt alltid varit van vid att Omar är något som bara finns i Finland. Något man ser fram emot att få köpa när man kommer dit, och något man hamstrar när man är där (eller specialbeställer åt sig). Vad ska jag göra nu när läckerheten finns i vilken affär som helst nära mig? Det blir ju inte samma känsla längre. Hur hantera det?

Och en annan sak som känns förarglig är att nu kommer ju många okunniga svenskar att tro att det här Mumingodiset är något nytt från Fazer. I sin sorgliga okunskap om den stolta finska Omar-tradition som funnits sedan 1966 kommer de att se det här som vilket godis som helst, utan de känslor som jag själv har för den ädla konfektyren. Det känns bortkastat ... som att kasta pärlor för sv...svenskar. 🙂
Faktum är att jag googlade på det där nya namnet Moomin Creamy Fudge och hittade en recension från Expressens köksbilaga tidigare i år, där en godisskribent har provsmakat Fazers ”nya” sorter och ger Moomin Creamy Fudge det sorgligt låga betyget 2/5, med omdömet att den är ”för söt”. Ja, att Omar har en överdriven sötma har jag hört flera av mina egna anförvanter säga redan innan, så det var ingen överraskning, det är en för mig välbekant invändning, men det är ändå försmädligt med detta avfärdande omdöme som Expressen gett utan någon som helst bakgrundskännedom.

Jag funderar lite på hur Fazer har tänkt när de nu till sist bestämt sig för att lansera Omar i Sverige, och vad som ligger bakom deras grepp att göra det till ett Mumingodis. Så vitt jag kan se så finns namnet Omar fortfarande kvar på produkten inom Finland, men här i Sverige är det Mumin som gäller. Kanske ska det på sikt bytas i Finland också. Jag kan tänka mig att det orientaliskt klingande ”Omar” är en benämning som skulle kunna uppfattas som arab-stereotyp (även om det aldrig har funnits några arabrelaterade nidbilder på förpackningarna) och att det är därför som Fazer har börjat fasa ut det. Det är jag helt okej med, så länge själva godiset inte förändras – och så länge det finns kvar.
Men kommer det att finnas kvar …?
Även om det är trevligt att nu ha Omar på nära håll så känner jag mig faktiskt en aning orolig för att den här expansionen paradoxalt nog ska leda till att godiset tas helt ur tillverkning. Det där omdömet ”för söt” kan nog komma att fällas av flera i Sverige har jag en känsla av, för jag har fått intrycket att svenskar har mindre tolerans för sötma än vad finländare har. Följden kan bli att Omar (eller Moomin Creamy Fudge) säljer dåligt i Sverige, och då kanske Fazer börjar se över sin portfölj och rensar ut gräddkolan i fråga för gott – även från Finland, om det vill sig illa. Det är min absolut värsta mardröm. Fazer får inte ta bort Omar. De får bara inte. Det var illa nog att de tog bort de där ananaskaramellerna på burk som jag nämnde förut, vilket de gjorde för några år sedan. Om de fortsätter med att ta bort ytterligare en inhemsk finsk specialitet, nämligen Omar, så blir det för mig en djup personlig tragedi utan motstycke.

Ja, tills vidare får jag väl se det positiva med det hela – för det positiva är ju uppenbart, nämligen att det nu faktiskt är lättare för mig att få tag på Omar, eller vad man nu ska kalla dem. Jag får därför tacka och ta emot. Köpte spontant två påsar till att börja med. (För jag har en hel del kvar av det jag beställde på webben också.)

Totalitära styren och hemliga sällskap: vad jag trodde 2009 och vad jag tror nu

För elva år sedan (ja, uj vad tiden går …) skrev jag ett inlägg här på bloggen om hemliga sällskap, och att jag på ett sätt är lite fascinerad av sådana sällskap. Inte halvskumt frimureri, men däremot sällskap i form av underjordiska motståndsrörelser som med koder och hemliga tecken och budskap kämpar i det tysta mot någon totalitär regim. I det där inlägget gav jag ett par litterära exempel i form av Fenixorden i ”Harry Potter” och frihetskämparna i ”Bröderna Lejonhjärta”. Numera skulle jag kunna räkna upp ännu fler, bland annat ”Hungerspelen”-serien och ”The Handmaid’s Tale”. Det är alltid lika fascinerande med sådana skildringar.
I inlägget 2009 anknöt jag i rätt hög grad till kristna: till hur de levde i romarriket på den tiden då de fortfarande förföljdes där, med fisken som hemligt tecken. Jag spekulerade också i om det kanske på nytt kan bli sådana tider då kristna måste bli mer försiktiga och arbeta i hemlighet, även i västvärlden. Så här skrev jag: ”Det skulle inte alls förvåna mig om det redan någon gång under min livstid blir illegalt att vara kristen i traditionell mening. Ja, vid närmare eftertanke tror jag på allvar att det kan komma ganska svåra tider.”
Hur ser jag på den saken nu, elva år senare? Det kan kanske vara intressant att fundera över.

Som sagt så tycker jag fortfarande det är spännande med motståndsrörelser, och att det kan komma totalitära tider då sådana rörelser bildas och verkar i smyg, det skulle inte förvåna mig nu heller. Däremot har jag under de elva år som gått fått en delvis annan bild av hur det skulle kunna se ut.
Mitt jag år 2009 var fortfarande ganska ensidigt och onyanserat kristet, om jag får uttrycka det så vanvördigt, och jag stod politiskt längre till höger då än vad jag gör nu. På den tiden befann jag mig lite mer i den sortens bibeltroget kristna träsk där man gärna tar på sig offerkoftan och tror sig vara hotad av diverse PK-folk och teologiska liberaler. Sverigedemokrater eller sådana grupperingar var det naturligtvis inte tal om att jag sympatiserade med, men ”PK-fobin” fanns där, just ur det kristna perspektivet.
Och detta har faktiskt förändrats något. Jag menar inte att jag inte är kristen längre – det är jag absolut, och dessutom kristen med inställningen att Bibeln är mitt oklanderliga rättesnöre, och jag kommer aldrig någonsin att ändra mig på de punkterna heller. Men det känns ändå som jag dels har glidit mer åt vänster politiskt, dels har blivit mer medveten om att världen faktiskt inte bara består av snälla kristna och vissa elaka icke-kristna, utan att verkligheten är mycket mer komplicerad än så. Jag har fått upp känslan för nyanserna och tycker faktiskt själv att jag numera är bättre på att tänka mig in i även hur andra sidor och grupper upplever saker, och jag kan ibland (eller rentav ofta) känna mig ganska kritisk mot personer och idéer i den konservativt kristna världen när jag tycker att det blir alltför egofixerat, nitiskt och direkt fel där. Därför känns det nu också som jag vill variera min gamla bild av att ett framtida totalitärt samhälle främst blir farligt för kristna.
Jag tror förvisso att det fortfarande skulle kunna uppstå extrema politiska klimat och samhällen där kristna blir de utsatta – där personer som vill tolka Bibeln bokstavligt på vissa ömma punkter (låt vara att jag egentligen tycker det är rätt onödigt av dem att bråka om de punkterna, men i alla fall) blir behandlade som något katten släpat in. Det är inte något jag önskar. Men det finns en minst lika stor risk att kristna själva är med och bidrar (aktivt eller i passivt oförstånd) till ett annat slags totalitärt samhälle, där det är de som själva på exakt samma sätt behandlar vissa oliktänkande och olikartade som något katten släpat in.

Självklart är det, om jag får säga det rent ut, i hög grad Sverigedemokraternas framgångar de senaste elva åren som bidragit till att jag känner så här. Nu ska jag i och för sig påpeka med skärpa att min skepsis till Sverigedemokraterna inte innefattar enskilda medlemmar och sympatisörer som personer – jag vill inte ha beröringsskräck på det sättet – men själva partiet rent politiskt är och förblir en skrämselfaktor. 2009 fanns SD inte ens med i riksdagen och jag kunde ännu betrakta dem mest som ett gäng stollar; nu är de med där och i läskigt stor omfattning, och det är inte alls omöjligt att SD inom en snar framtid kan komma att ingå i en regering, och jag har under de här åren med stort obehag och olust konstaterat att kristna (och borgerliga i allmänhet), fyllda av en allt större socialist-, feminist- och muslimskräck, i allt högre grad tar till sig SD:s i grunden vidriga narrativ och världsbild. SD med sina naziströtter är ett parti som i regeringsställning skulle förändra Sverige i totalitär riktning, som Orbán i Ungern eller Erdoğan i Turkiet eller Bolsonaro i Brasilien, det är jag övertygad om, och att de får så många fler med sig 2020 jämfört med 2009 tycker jag är riktigt obehagligt.
Det finns fog för att påstå att en totalitär höger skulle kunna bildas (med kristnas hjälp), i Sverige och i många andra länder, med t.ex. socialister, feminister och muslimer som hatobjekt, lika väl som att det skulle bildas en totalitär vänster med kristna som hatobjekt. Där tycker jag annorlunda nu mot 2009, och fruktar nog rentav den högra förtryckarvarianten mer än den vänstra för närvarande – även om den vänstra också kan bli verklighet.

Egentligen handlar alltsammans om polarisering, skulle jag vilja säga, och just polarisering är något av det som skrämmer mig allra mest i nutiden. Jag ser helt enkelt med fasa framför mig en värld (eller kanske framför allt ett Sverige) där alla har delats in i endast två grupper: en borgerlig, kristen, fascistisk, rasistisk, könskonservativ, islamofobisk, pengafixerad, miljönonchalant högersida, och en intolerant, ilsken, miljömedveten, solidarisk, feministisk, socialistisk och kristofobisk vänstersida som stöter ut var och en som avviker det minsta lilla från åsiktsnormen. En svart och en röd tupp, som i den gamla spanska revolutionärsvisan, som fäktas och bråkar med varandra så fjädrarna ryker, samtidigt som det inte finns någonting däremellan längre, inga andra färger och ingen spräcklighet, därför att de båda sidorna helt har slukat alla nyanserade grupper.
För elva år sedan var det inte lika uppenbart att det var på väg åt det hållet (även om det fanns tecken på det då också), men nu tycker jag mig se det ideligen, tyvärr från båda sidor. Det blev inte minst tydligt nu i och med ståhejet kring Black Lives Matter-rörelsen. Hela den grejen är egentligen ytterst viktig, något som alla sansat borde ta till sig av och göra något åt, men nu har det istället blivit något slags tvekamp mellan vänster och höger där högern tror att Black Lives Matter bara är ett gäng ligister och terrorister och inget man alls behöver lyssna på, medan vänstern urskillningslöst välter statyer med nutida ideal som måttstock för historiska gestalter som levde i en helt annan tid. Vad denna sorgliga förenkling i förlängningen kan få för negativa konsekvenser för kampen mot rasism, det törs man nästan inte ens tänka på.
Vänsterfolket kräver rättning i ledet och total oklanderlighet och tvekar inte att ”avfrienda” den de tycker har fel åsikter – en beröringsskräck som jag alltså inte ansluter mig till – medan högerfolket aldrig upphör att håna alla som försöker få till en bättre och rättvisare värld och utmåla dem som farliga, vilket säger mer om dem själva och vilket privilegiesystem de själva skulle vilja se. Och varje tecken på sådan här uppdelning, tecken på att den röda och den svarta sidan uppslukar alla andra, gör mig verkligen illamående. Liksom när kristna önskar sig att samhället ska vara präglat av något slags ”kristen standard” (som det var förr), för jag kan inte låta bli att tänka på vilken intolerans mot oliktänkande denna kristna standard uppenbart skulle leda till. Jag känner att det går i skenande totalitär och krigisk riktning på flera sätt. Hemliga sällskap och underjordiska rörelser känns då fullt möjliga.
Här tror jag som sagt i nuläget att det finns mer att frukta från högern än från vänstern, men som nog märks på min beskrivning så är jag inte okritisk till vänstern heller, bara så att alla har det klart för sig. Vänstern eldar så att säga på hatet från högern genom att hata tillbaka, och då blir det polarisering och det är inte bra, kort och gott.

Jag skulle vilja avsluta med att göra några jämförelser med olika bok-, film- och TV-verk (bland annat sådana verk som handlar om underjordiska rörelser).
Av ”Harry Potter” kan man lära sig att även till synes stygga och på andra sätt skumma typer faktiskt kan stå på rätt sida och att det går att lita på dem – att allt inte är svartvitt på det sättet.
Av ”The Handmaid’s Tale” kan man lära sig att totalitära styren kan ha många skepnader. De kan till och med vara kristna. Det handlar om att man ballar ur när man får makt.

Av ”Hungerspelen” kan man lära sig att det finns en risk att även den goda sidan kan slå över och bli lika grym som den onda sidan som den bekämpar.
Av ”Game of Thrones” kan man på samma sätt lära sig att saker och ting (och personer) verkligen inte behöver vara som de ser ut att vara och kanske inte blir de goda, frälsande gestalter man tror.
Av ”Bröderna Lejonhjärta” kan man lära sig att det går att vara frihetskämpe utan våld (det är Jonatan).
Av ”Sagan om ringen” kan man lära sig att man inte ska döma någon, ens de mest motbjudande, för även de kan ha en uppgift att fylla. (Därav min inställning att inte ha beröringsskräck för enskilda människor.)

Av ”Narnia” kan man lära sig att det under alla omständigheter är klokt att lita på Aslan och stå fast vid honom. (Vem Aslan symboliserar vet väl alla.)
Om det i framtiden skulle bli så att Sverige och världen präglas av konflikter, förtryck, extremism och bitter kamp mellan olika grupper som beter sig totalitärt, och förväntningar om att man ska ”välja sida”, och man inte riktigt vet hur man ska navigera med sina åsikter och sympatier och förbindelser i detta läskiga klimat, så tror jag att om man kommer ihåg de här sakerna och försöker hålla fast vid sitt samvete, så kan det nog gå rätt bra ändå.

Dagboksjubileum: mitt extremt väldokumenterade liv

Idag har jag skrivit dagbok oavbrutet i 30 år.
Kanske.
Det var i alla fall den 1 juni 1990 (när jag var tolv) som jag inledde en period av ”dagboksrapport om varje dag” som sedan kom att hålla i sig. Jag hade då redan skrivit dagbok under några kortare perioder, sedan jag fick min första dagbok 1986, men det var då i juni 1990 som det började ”på riktigt”, har jag sett det som.
Sedan är det förstås en definitionsfråga när man ska anses ha skrivit dagbok ”oavbrutet”. Jag har naturligtvis inte skrivit varje dag – däremot om varje dag, i efterhand, så på det sättet är det oavbrutet. Den enda riktiga luckan som kanske förstör sviten är i december 2004 – för det var några omtumlande veckor (det var då min mamma gick bort, närmare bestämt) och jag missade att skriva under den tiden och rapporterade sedan sammanfattande om de veckorna i ett svep, ej dag för dag.
Ja ja, även om det kanske var avbrott där så känns det likväl som det är jubileum nu och jag firar 30 år som regelbunden dagboksskrivare.

Min första dagbok, som jag fick julen 1986 och skrev i sporadiskt de första åren, men mer regelbundet fr.o.m. den 1 juni 1990.
Om någon undrar så skriver jag inte för hand numera, utan på datorn sedan 2007, det går fortare. Men både 1990-2007 års handskrivna dagböcker (tror det är tolv-tretton stycken) och ett antal datorfiler 2007-2020 finns sparade och utgör tillsammans en ytterst detaljerad skildring av mitt liv. När jag tänker på det inser jag att jag är extremt väldokumenterad. Det blir något att sätta sig in i och använda som källmaterial om jag blir berömd och framtidens forskare ska skriva avhandlingar om mig och min konstnärliga och personlighetsmässiga utveckling. 🙂
Fast det kommer ju inte att hända och även om det hände skulle jag inte gå med på det. Dagböckerna får inte användas i sådana syften. Läsa dem kan folk få göra, men med försiktighet och en stor nypa salt. Jag har ju inte alltid precis varit taktfull, objektiv, diskret och behärskad när jag skrivit, om man säger så. (Inte sanningsenlig heller, åtminstone inte i tidiga tonåren, då kunde det allt bli en hel del överdrifter och rent hittepå.)

Dagboksskrivande och sparande av dagböcker är intressant på det viset. En balansgång mellan rätten att få skriva av sig allt som trycker en, som en privatsak, och plikten att uppföra sig ordentligt i skrift och tänka på vad andra skulle säga om de läste. En avvägning mellan å ena sidan rätten att bevara minnen, och å andra sidan plikten att slänga olämpligt material. Hur man ska handskas med sina egna och någon annans efterlämnade dagböcker kan över huvud taget vara en invecklad fråga juridiskt och etiskt sett. Kan något man skriver för sig själv i affekt och oförstånd räknas som förtal, eller blir det det först om någon annan tillåts läsa? Bör i så fall obligatorisk destruktion av alla dagböcker gälla, så att ingen annan kan läsa?

Trots eventuella grodor – jag hoppas de inte är så många – så ångrar jag i alla fall inte att jag skrivit dagbok genom åren, och har inga planer på att sluta heller. Det är en fullständigt integrerad del av mig. Och jag vill minnas saker. Hur andra gör är upp till dem, men för mig personligen skulle det kännas bortkastat om dagarna bara gick utan att man på något sätt sparade dem.
Grattis på 30-årsdagen, dagboksmaterialet!

P.S. Jag funderade på att lägga in några citat ur i synnerhet mina första dagböcker här, för jag måste säga att jag ibland när jag skrev i 12-13-14-årsåldern faktiskt kunde vara ganska rolig. 🙂 Men det är nog klokast att låta bli ändå ...

”Я люблю поезда” – mina erfarenheter av Duolingo

Nu blir det reklam på bloggen. Eller kanske inte. Snarare en recension, där jag tänker nämna både det positiva och det negativa med en viss app. Men slutsatsen blir väl positiv, och då kanske man kan kalla det reklam i alla fall, jag vet inte. Helt säkert är att det blir annat snack än om coronaviruset åtminstone.
Appen jag tänkte tala om heter Duolingo, och den kan man lära sig språk med.
För lite mer än ett år sedan, i februari förra året, bloggade jag om språkinlärningsmetoder och min egen längtan efter att hitta det sätt att lära sig språk som fungerar just för mig. Det var i samband med det inlägget som jag blev tipsad om Duolingo, och jag bestämde mig för att testa den appen – och det språk jag satte igång att testa med, det råkade bli ryska. Huvudsakligt motiv: att jag vill åka Transsibiriska järnvägen någon gång i framtiden och då gärna tar lite grundläggande ryskkunskaper med mig. Men ryska är förstås ett språk jag är lite fascinerad av i vilket fall (precis som alla språk).

Så jag började. Och sedan har jag inte kunnat sluta. De första veckorna höll jag inte på med Duolingo precis varenda dag utan mer sporadiskt, men efter ett litet tag kom jag in i en rutin, och nu har jag varit så regelbunden och tvångsmässig att jag har hållit på med ryskan 442 dagar i sträck, utan avbrott. Varje dag har jag lyckats slinka undan, om så bara några minuter, och gjort minst en lektion så att sviten inte bryts. Så har det hållit på. Sakta men säkert.
Sedan är det väldigt, väldigt intressant att fundera på hur pass mycket ryska jag har lärt mig under dessa 442 dagar, och hur bra jag har lärt mig den. Eftersom det verkligen har varit lite i taget hela tiden och det går långsamt fram, och pedagogiken i appen kanske inte är den bästa heller (det återkommer jag till strax), kan man nog fortfarande inte säga att jag har kommit så där väldigt långt. Jag har på känn att jag även i nuläget skulle sitta som en fågelholk om det kom en ryss och började prata med mig. Men en del ord och grammatik känns det ändå som jag har fått in i hjärnan, och det vore väl ganska underligt annars, om inte de här småstudierna skulle ha fått någon effekt.
Att jag tycker det är roligt med Duolingo är också höjt över varje tvivel. Annars skulle jag väl inte hålla på med det som jag gör. Därför kan man också säga att jag rekommenderar det till andra som vill lära sig vilket språk det nu kan vara (det finns ganska många att välja på i appen).

Hur fungerar då Duolingo? Jag tänkte att jag skulle beskriva det lite.
I Duolingo-appen finns det alltså en massa språkkurser man kan välja, i många olika språk och med olika undervisningsspråk att utgå från. Svenska finns tyvärr inte med bland undervisningsspråken i särskilt många fall, till exempel finns det ingen rysk-svensk kurs, så när jag lär mig ryska är det i form av en rysk-engelsk, men det gör ju inte mig någonting.

En kurs är uppdelad i ett stort antal ”moduler” som är inriktade på olika teman och grammatikområden. I min ryskkurs är det nästan 80 moduler (jag har kommit fram till nummer 53 …) och varje modul är i sin tur uppdelad i ett antal lektioner på gradvis stigande svårighetsnivå. Det är lite olika hur många lektioner det är per modul, men mellan 20 och 30 i genomsnitt kanske. Och sedan består varje lektion av cirka 15 korta övningar som man drar igenom. En lektion tar kanske mellan fem och tio minuter att göra, så om man bara som jag kan disciplinera sig lite är det faktiskt inte så väldigt besvärligt att se till att man får minst en lektion gjord per dag.
På detta sätt arbetar man sig fram i appen, övning efter övning, lektion efter lektion, gör fel ibland och får då göra om den övningen, och går vidare. Så småningom har man klarat av alla lektionerna på en nivå och fortsätter då med den svårare tills man har klarat hela modulen – och så går man vidare till nästa modul. Modulerna går inte att öppna i förväg, utan de är spärrade och i takt med att man klarar de tidigare blir de närmast följande upplåsta. Dock inte bara en och en, utan några åt gången, så det är möjligt att hålla på med ett par olika moduler samtidigt om man vill det (det brukar jag göra). Och om man vill öka svårighetsgraden kraftigt med en gång (kanske har man redan vissa grundläggande kunskaper i språket) kan man göra snabbtest på vissa ställen i ”modulträdet” så att det går att låsa upp moduler längre fram, men för mig är ju inte detta aktuellt, jag går metodiskt framåt i nybörjartakt.
Utöver själva studierna finns i Duolingo också diverse belöningar för resultat och milstolpar man uppnår, och ett community och en uppdelning i ”ligor” så att man kan jämföra sig med andra användare av appen. Detta ägnar jag ingen som helst uppmärksamhet, men andra kanske tycker det är kul, så jag bara nämner det.

Övningarna i modulerna/lektionerna är av lite olika slag:
* ryska ord som ska sättas ihop med rätt bild (det är de mest grundläggande övningarna i början av varje modul),
* ryska och engelska glosor att para ihop med varandra så det blir rätt,
* ryska meningar att översätta till engelska, antingen genom att skriva ner direkt eller välja rätt taggar med ord och pussla ihop dem i rätt ordning,
* samma sak fast från engelska till ryska istället,
* en röst som säger en rysk mening och så ska man skriva ner den, också genom att antingen skriva eller pussla ihop ordtaggar,
* en röst som säger en rysk mening och så ska man själv säga efter den med rätt uttal,
* meningar med luckor att lägga in rätt ord i,
* och kanske något annat också som jag inte kommer ihåg just nu.
För det mesta brukar detta fungera rent tekniskt, utom möjligen när man själv ska prata ryska in i mobilen, för röstigenkänningen brukar kunna vara lite lurig … ibland kan man sluddra sig igenom en mening och appen godkänner det ändå, och vid andra tillfällen blir det underkänt hur långsamt och tydligt man än försöker artikulera. Men i det stora hela funkar det.

Nu är det dock inte bara att köra på med det här, för det finns svårigheter inbyggda i appen också. Det har att göra med att det finns en gratis- och en betalversion av Duolingo. Har man betalversionen så är det bara att studera på obegränsat, men betalversionen är ganska dyr och för egen del har jag inte kostat på mig att ha den, och om man då kör med gratisversionen så finns det vissa hinder för att ta sig fram bland lektionerna – man är inte tillåten att göra hur många fel som helst helt enkelt.
För då är nämligen grejen att det finns röda ”hjärtan” som visar ens ”hälsostatus”. När hälsan är som högst har man fem hjärtan (fler kan det aldrig bli) och om man gör något fel på en övning i en lektion så tappar man ett hjärta, och om antalet hjärtan kommer ner till 0 får man inte fortsätta längre. Då blir det till att vänta tills hjärtana har fyllt på sig igen, vilket de behöver en dag för att göra till max. Vill man inte vänta så länge kan man istället betala med poäng för att få nya hjärtan tidigare. Poängen samlar man på sig hela tiden – man får dem framför allt när man klättrar en nivå i modulerna och när man slutför en modul – och det är just införskaffande av hjärtan man har de poängen till (eller så kan man köpa specialeffekter och annat onödigt för dem, men det brukar inte jag göra).
Själv har jag som rutin och strategi att varje dag när jag använder Duolingo så håller jag på tills jag har gjort fem fel och mina hjärtan tar slut. Då känns det som det blir lite lagom att sluta för dagen, och nästa dag har sedan hjärtana fyllt på sig till fem igen och jag kan börja om. På sätt och vis är inte detta så dumt, för det gör att det verkligen bara blir ”en liten stund varje dag” och man får en gräns satt åt sig.
Men det dumma är ju att ibland, när man håller på med särskilt svåra övningar, så kan ens hjärtan ta slut för fort. Gör de det redan innan jag ens klarat av dagens första lektion (och det är ju som sagt sådär 15 småövningar i en lektion), så blir inte den lektionen färdig och det räknas då inte som en slutförd Duolingo-dag. Det kan vara irriterande, eftersom jag ju gärna vill behålla en oavbruten svit med si och så många Duolingo-dagar i följd. När detta händer brukar jag därför motvilligt använda poäng till att köpa fler hjärtan på stört, så jag kan fortsätta och fixa ihop en lektion åtminstone. Lyckligtvis inträffar det inte så förfärligt ofta, så det har aldrig varit någon risk för att mina poäng tar slut – faktum är att jag har väldigt gott om dem. Fast irriterande är det ändå.

Hur lyckad rent pedagogiskt sett är då den här Duolingo-appen, med sina hjärtan och poäng och sina olika övningar? För att återgå till min fråga tidigare: lär jag mig egentligen något av alltihop?

Ja, vissa nackdelar finns det helt klart. När man är så där fokuserad på att inte förlora sina hjärtan för snabbt, då är det lätt att man fuskar – för det går nämligen att göra det ibland. Om det t.ex. är en rysk mening som ska översättas till engelska, så kan man sätta fingret på ett av de ryska orden på skärmen och då kommer det upp ett litet verktygstips med en översättning av det, så man får lite hjälp på traven. Likaså kan jag, om jag inte uppfattar vad rösterna i appen säger när de läser upp en rysk mening, välja att ta om den långsamt ett ord i taget – hur många gånger som helst, och ibland blir det verkligen många gånger. Det är fördelaktigt men samtidigt möjligt att inlärningen på det sättet blir lite slöare och mindre medveten än om man verkligen tänker så det knakar.
Det här brukar bli extra aktuellt i och med att de exempelmeningar som används i ryskkursen ibland är onödigt långa, konstlade och invecklade konstruktioner: ihopsatta som typiska exempel på de grammatiska finesser det gäller, men samtidigt så pass svåra att man inte hänger med direkt och därför frestas att tjuvtitta och repetera mer än man annars skulle ha gjort.
Å andra sidan är det långt ifrån alltid som det går att komma undan med de där hjälpmedlen, och dessutom är det så pass mycket repetition i lektionerna (samma meningar som dyker upp på nytt) att jag nog tror att man förr eller senare ändå lär sig orden i fråga på riktigt.

Då är det mer bekymmersamt med ”glömskefaktorn”. Det finns nämligen en annan risk med Duolingo, och det är att man rätt snabbt glömmer innehållet i en modul när den väl är avverkad och man gått vidare till nästa. Förvisso är det möjligt att öppna en redan avslutad modul igen och göra repetitionsövningar i den, men det är inte så ofta man gör sig det besväret, så det hade varit en fördel om diverse glosor och böjningsformer hade fått dyka upp igen längre fram i kursen i högre grad. Själv hade jag nyligen stora problem med den modul i ryskkursen som handlade om olika sätt att säga ”något” och ”någon”; jag klarade av hela modulen i alla fall (kanske med hjälp av fuskfunktionerna?) men jag skulle nog behöva repetera den en hel del. Att det var möjligt att klara den och gå vidare utan att vara helt ”färdig”, och sedan inte återkomma till innehållet, får nog därför sägas vara en av Duolingos svagheter. Det gäller förstås ännu mer de uttalsövningar där man säger efter de ryska rösterna; i de fall då appen släpper igenom ens uttal trots att det inte är helt tipptopp, blir ju följden att man får gå vidare utan att göra om och då inte ens vet vad det var man sade fel. Inte så lyckat kanske.

Men allra värst är den grammatiska aspekten. Pedagogiken i Duolingo går som synes rätt mycket ut på ”trial and error”, att man gör fel någonstans och försöker igen och förr eller senare får man till det rätt, men man lär sig ju fortfarande inte varför saker och ting på ryska ska heta på ett visst sätt. Några grammatiska förklaringar finns kort och gott inte. Där har vi Duolingos riktigt stora brist, och för min del har jag sett mig nödgad att hantera det genom att komplettera appen på eget bevåg: jag har hittat ett svenskspråkigt kompendium om rysk grammatik på nätet som jag ibland kikar i, och om jag inte hade det kompendiet är det faktiskt åtskilliga små egenheter i det ryska språket som jag inte alls skulle begripa. Till exempel att ryskan har olika pluralformer för substantiven beroende på om antalet är 2–4 eller 5–10; det drev mig först till vansinne i appen då jag fick en massa fel utan att förstå varför, tills jag kollade upp det i kompendiet och fattade principen.
Kanske är inte det här något stort problem med tanke på att formella grammatiska kunskaper inte på något sätt är nödvändigt för språkinlärning, men för mig som språknörd känns det ofullständigt på något sätt att inte förstå varför man säger som man gör på ryska och inte heller ha någon som förklarar det för mig (det har man ju åtminstone när man lär sig språket muntligt av en infödd).

Om man ska sammanfatta mitt omdöme om Duolingo får det alltså först och främst bli ett sådant varningens finger jag höjer (och för en språkvetare kommer förstås inte det som någon överraskning): man får absolut inte tro att Duolingo ger några kompletta kunskaper och att man kommer ur en två år lång kurs i appen som en utsökt talare av språket man studerat. Appen ger snarare bara diverse nyttiga smakprov ur kakan, och den måste kompletteras med vissa grammatiska insikter från andra källor och också naturligtvis med att man bekantar sig med språket på andra sätt och pratar med infödda talare. Det senare saknar jag än så länge, jag har inte talat ryska med någon ryss ännu. (Det skulle vara mycket intressant att pröva det och se hur långt jag kommer, jag har egentligen ingen aning.)
Men om man bara är medveten om detta så är Duolingo absolut en rolig, underhållande och nyttig sysselsättning, och fördelarna i form av språkligt nöje och allmänbildande förströelse uppväger helt och hållet nackdelarna. Grafiskt är appen småtrevlig, och mer avslappnande än en tung lärobok, även om Duolingo-avataren i form av en grön uggla kan vara något enerverande. Och att jag faktiskt har lärt mig något betvivlar jag inte alls. Både grammatik och glosor som sagt. Jag kan ju inte precis säga att jag står kvar på ruta ett. Jag kan säga ”Я люблю поезда” (en bra fras om jag ska åka Transsibiriska järnvägen ...).
Apropå glosor så är det verkligen en befriande fördel med Duolingo att man slipper plugga på sådana och sitta och traggla i det oändliga. Duolingo ger över huvud taget en mer ”passiv inlärning” som inte känns så dum; man kan ta det i sin egen takt, utan läxor och utan annan press än att man helst inte vill förlora alla sina hjärtan – men ändå blir det mer och mer av det främmande språket som faller på plats undan för undan. Hoppas jag i alla fall. Om det nu inte är så att man i själva verket glömmer bort det mesta efteråt, men så hemskt illa kan det knappast vara.
Duolingo är kort sagt trevligt. Jag tänker fortsätta med ryskan när jag nu ändå är igång och köra på ända till slutet av kursen (det tar väl förmodligen något år till …) och när det väl är klart ska jag övergå till finska (som jag redan har lärt mig lite grann i böcker, så det är möjligt att jag kan hoppa över några nivåer där) och sedan blir det tyska och sedan blir det ungerska och sedan får vi se. Här finns sysselsättning för ett helt liv för en språknörd. :)

Kommer vi att ha lärt oss någonting – eller blir vi bara mer egoistiska?

Förra veckan satt jag och översatte EU-material med diverse punkter om vad man ska göra i EU efter pandemin, och politikernas förslag till ändringar av de punkterna.
Lite oroväckande var det. Till exempel när jag såg att vissa politiker helt sonika ville stryka instruktioner till regionerna/kommunerna om att de ska uppmärksamma migranter, romer med flera som har det särskilt dåligt ställt. Eller att andra på samma sätt ville stryka formuleringar om att företagens återhämtning ska vara förenlig med den gröna given och inriktad på miljömässig omställning – där vill dessa politiker ersätta det med att företagen ”ska återfå sin finansiella likviditet”, ingenting annat.

Visst fattar jag att företagen ska vara likvida, det är ju inte bra att de går omkull, det är klart, jag har enmansföretag själv. Men att helt stryka miljö- och socialformuleringarna känns ändå inte bra, och det bekräftar i viss mån vad jag personligen fruktar. Nämligen att det inte kommer att finnas någon plats för miljötänk och solidaritet längre när ekonomin ska återuppbyggas till varje pris.

Ja, tyvärr är det nog överlag en viss risk att vi i Europa inte kommer att ha lärt oss ett skvatt av det här, utan att folk här tvärtom blir mer egocentrerade och dessutom självömkande. Att fattiga länder och andra utsatta (och hur de kanske drabbades av corona) precis som miljön inte uppmärksammas alls, bara för att vi är så upptagna med att själva få återgå till det normala. Att vi lättat fortsätter som vi gjorde innan, med skillnaden att vi nu sluter oss ännu mer i vår västvärld, medan lidandet och spänningarna och frustrationen sjuder på andra håll och det blir ännu fler konflikter, klimatrelaterade katastrofer (kanske klimatrelaterade nya pandemier?) och desperata flyktingvågor som vi bara kallt avvisar fast det i längden var vi som gav upphov till dem. Att alla förslag att ändra på vår livsstil från och med nu kommer att avfärdas med ”Va, är du inte klok, vill du ha tillbaka såna hemska begränsningar som vi hade under coronapandemin?” Att vi vältrar oss i vilken fruktansvärd tragedi det här var för oss och därför blir helt oförstående för den tragedi som finns i olika former på andra håll, för nu vet vi ju vilket kaos vi hade här, inget kan väl vara värre än det.

Nu påstår jag inte att vi inte ska känna oss ledsna och bedrövade över vad som hänt och händer här på vår egen hemmafront, för det kan vi visst göra – alla har rätt att gnälla och beklaga sådant man går miste om, som jag skrev i mitt förra inlägg. Men vi får inte låta det medföra att vi tappar perspektivet på världen och de stora behoven där. Tyvärr är det, som sagt, just det jag fruktar kommer att hända. Om någon har en mer hoppfull och optimistisk syn så får ni gärna muntra upp mig med den.
(Positivt är väl att det i de här ändringsförslagen jag jobbar med faktiskt finns en hel del ljusa idéer också ... jag hoppas det var de som gick igenom.)

Alla har visst rätt att gnälla!

Jag stör mig ganska lätt på en viss attityd som man kan se ibland – man kan kalla den för ”du har ingen rätt att gnälla-inställningen”.
Den syns inte minst nu i dessa tider, men kan förekomma annars också, och den går ut på att någon surt tycker att ”det där är väl ingenting, du ska inte gnälla/sjåpa dig över det, det finns andra som har det mycket värre!”

Och jag tycker själv den är tämligen vrickad, för det går inte att relativisera lidande. Självklart måste var och en få ha rätt att känna sig ledsen, eller sjuk, eller besviken, eller vad det nu kan vara. Bara för att jag inte berörs av en viss sak utan tycker att det är en bagatell, så behöver inte det betyda att inte samma sak kan vara en psykisk, fysisk eller ekonomisk knäck och djupaste förtvivlan för någon annan. Och det är säkert inte heller nyttigt att bli tvingad att hålla inne med de ledsna känslor man har, bara för att andra anser att man inte har rätt att ha dem.
Det borde vi tänka på innan vi vräker ur oss t.ex. att gymnasieelever är bortskämda snorungar som har mage att bli ledsna för att deras studentfestligheter kanske ställs in och att de borde tänka på att folk dör istället. Att folk dör tänker gymnasisterna säkerligen också på. Men det är fullt förståeligt om de ändå blir ledsna över den uteblivna studenten, och det måste de även få uttrycka om de vill. Gäller även alla andra som drabbas på olika sätt, nu i coronatider och annars. Bagateller är det inte i många fall, om ens i något fall alls.

Sedan kan jag förstås medge att det finns situationer då det är tvärtom – då även jag faktiskt tycker att en del människor överdriver och borde ha lite distans och förnuft och inse vissa perspektiv. Till exempel när det sägs att ”Sverige är i krig”, ”Sverige lider” eller ”det är kaos i Sverige”. Riktigt allvarligt kaos är det inte ens nu, skulle jag vilja påstå, och än mindre tidigare, även om det redan då var många som tyckte vi hade kaos och krig. Vi är fortfarande långt ifrån andra, på riktigt krigsdrabbade, länders kaos. I det fallet kan man önska sig att de som gnäller kunde lugna ner sig lite och jämföra och inse sina privilegier.
Och då kanske det låter som jag säger emot mig själv, när jag tycker att man kan låta folk få gnälla i en del fall och inte i andra.
Men jag skulle vilja uttrycka det som att det är ungefär som när man har förkylning. Självfallet kan man beklaga sig över att man är förkyld och mår dåligt, för det är ju inte så kul – bara man samtidigt är medveten om att förkylning ändå inte är riktigt samma sak som pest och kolera och corona. Det går att beklaga sig över förkylning och ändå inte låta som om man är dödssjuk. På samma sätt kan man uttrycka sig beklagande om läget i Sverige, eller vad man nu vill oja sig över, utan att för den skull ta till den dramatiska storsläggan i sin beskrivning av det.

Man kan ju helt enkelt hitta något slags balans, så att man uttrycker sina känslor men samtidigt inte riktigt behöver låta som om hela världen går under. Och den som lyssnar kan å sin sida kanske också vara lite nyanserad och fatta att en person som beklagar sig, t.ex. en bekymrad gymnasist, kanske inte per automatik menar att det är syndast om hen i världen.
Inte så lätt. Men försöka kan vi ju alltid, och under alla omständigheter inte tolka in det värsta när folk klagar och gnäller, och inte håna och skrocka om att ”det där gör väl inget att det blev inställt, det är ju ändå meningslöst”.

Ordet består i coronatider

I de tider som råder är det mycket jag skulle kunna skriva. Det är i alla fall mycket jag tänker. I första hand naturligtvis de mest konkret ängsliga tankarna, med oro för olika släktingar och för alla andra som dör och för allt tråkigt som åtgärderna ställer till med. Men sedan tänker man ju också på praktiska detaljer som när ett symptom egentligen är ett symptom – räknas minsta hostning eller kittling i näsan som ett begynnande symptom som kräver hemmavistelse, eller kan det få passera? Inte lätt att avgöra gränsen ibland.
Vidare ligger det nära till hands att grubbla över sådant som smittbekämpningsmetoder, restriktioner och hur väl de fungerar och hur lämpliga de är, Folkhälsomyndigheten och regeringen, olika länders strategier, vad det kan få för ruskiga följder inte bara dödstalsmässigt utan även politiskt ifall Sveriges strategi misslyckas.
För att sedan inte tala om vad mänskligheten kan lära sig av det här och om det kanske ska gå så väl att vi nu inser att det är en god idé att även i vanliga fall dra ner på resande och konsumtion … eller kommer västvärlden bara att återgå till det gamla när allt är avklarat, och då använda alla pengar de har kvar till att återuppbygga sin egen ekonomi och strunta i hur tredje världen och flyktingar drabbades? Sådana saker kommer också in i tankarna.
Och att det jämt är en massa olika bud och krav och varningar åt olika håll, och statschefer som går bananas, är högst förvirrande. Bara en sådan sak som att populisterna i Sverige kräver så mycket säkerhetsåtgärder som möjligt, samtidigt som andra länders populister (som Trump och Bolsonaro) verkar vilja ha så lite som möjligt. Att ett parti som moderaterna inte riktigt vet vad de ska säga just nu, eftersom de å ena sidan gärna skulle vilja kritisera Stefan Löfven för att han inte skyddar Sverige ordentligt, men å andra sidan inte vill ha för stränga åtgärder för att det drabbar näringslivet så hårt, och därför kan moderaterna inte säga någonting alls (men de laddar säkert för att komma med lämplig kritik sedan när vi har facit).
Ja, det finns mycket att kommentera. Men det är så svårt att få allt på pränt att jag för det mesta inte skriver något. (Jag hanterar för övrigt coronastormen psykiskt genom att besöka Facebook och andra medier endast i begränsad omfattning.)

Dock är det en sak som känns särskilt relevant för mig, och det är ett bibelord som av någon anledning har dykt upp om och om igen de senaste veckorna. Det är Jesaja 40:8.
”Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.”
Ett ganska känt citat som även återkommer i olika psalmer och sånger, särskilt i sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Där heter det att ”allt kött är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver / blott Herrens ord förbliver”.
Jag kan inte låta bli att associera allt det som händer nu till dessa rader.
Inte för att jag nu tror att det är Gud som har skickat coronaviruset över världen – det tror jag inte. Däremot kan man mycket väl dra lärdom av det vi ser hända, med alla förödande effekter, och konstatera att bibelordet stämmer väldigt bra in på alltsammans.

För det som kännetecknar den här coronakrisen, förutom den väldiga mängden dödsfall naturligtvis, det är ju att allting får stryka med – i en sådan omfattning att man blir fullständigt omtumlad. Allting vissnar, för att anknyta till bibelordet. Det finns absolut ingenting som går säkert längre när pandemin drabbar och de radikala åtgärderna sätts in. Tänk bara efter:
Alla evenemangen. SHL-säsongen avbröts helt och hållet, Eurovision ställdes in, fotbolls-EM skjuts upp ett år, till och med sommar-OS skjuts upp fastän det är en så gigantisk pengaapparat. I de stora europeiska fotbollsligorna och Champions League siktar de fortfarande på att kunna återuppta sin avbrutna säsong så småningom, men jag är ganska säker på att de kommer att få ge upp till slut de också, trots alla pengar som går förlorade. Sporten och kulturen vissnar.
Sedan har vi ekonomin. Börserna kraschar, hela världsekonomin går i kras och det blir en oreda som kommer att ta lång tid att återställa (om det nu är någon idé att återställa, för mig känns det nästan mer vettigt att omställa istället, men det behöver vi inte ta nu). Att det blir så mycket karantän och utegångsförbud att mängder av hotell och restauranger och andra företag måste slå igen, det var inget man någonsin kunde tänka sig skulle hända före 2020, men det är ditåt det lutar. Ekonomin vissnar.
Tyvärr kan det nog också mycket väl bli så att det här inte är över än utan att det påverkar även fester och firanden. Årets studentfestligheter svävar i mycket överhängande fara, liksom konfirmationerna. Valborg blir det inte mycket med, vi ska nog inte ta för givet att det går att fira midsommar på vanligt sätt heller i år, och en sommar med sol och bad och semester blir kanske inte alla förunnat. :( Festerna vissnar.
Kanske kan det också hända, när skolor på såväl låg som hög nivå måste hållas stängda, att hela utbildningssystemet kommer i olag. Högskoleprovet har redan ställts in – kan det bli så att många inte kommer att få ta några examina och gå ut sina årskurser i år, för att de fick för lite studier och kunskaper? Ja, omöjligt är det inte, att terminer eller hela läsår blir förskjutna. Det blir i så fall ett tecken det också. Kunskapen vissnar.
Allra intressantast är att det här vissnandet även gäller kyrkan. Just nu är det väldigt många länder där det ser ut som de kristna inte kommer att kunna samlas i sina kyrkor och fira påsk i år, och det blir väl i så fall första gången på mer än 1 700 år eller något åt det hållet. Men jag tycker inte det är det minsta konstigt att även detta går i stöpet när allt annat också gör det. För även om jag personligen tycker om kyrkobyggnader och gärna firar kristna högtider, så inser jag att dessa kyrkor och högtider inte på något sätt är centrala eller oumbärliga i det kristna livet – det är inte dem det hela egentligen handlar om. Därför är det symptomatiskt att de också drabbas. Det gäller för den delen inte bara etablerade kyrkor utan även mer alternativa husförsamlingar – de kan ju inte heller samlas om sammankomster är förbjudna ner till 2 personer som i Tyskland. Religionsutövningen vissnar. (Och det gäller förstås även andra religioner, till exempel islam, där det för närvarande är väldigt tomt på pilgrimer i Mekka.)

Listan kan säkert göras längre.
Jag låter förstås pessimistisk när jag rabblar upp det här, men jag känner mig faktiskt inte pessimistisk själv när jag tänker på det. Tvärtom blir det nästan något slags fridfull känsla, att kunna konstatera att allting är fåfängligt (som det står i en annan bibelbok, Predikaren) och att det bara är en enda sak som består, nämligen Guds ord.
Att jag inte är orolig i nuläget kan jag verkligen inte påstå, jag bekymrar mig allt rätt ordentligt. Men mitt i den oron kan jag ibland tänka på just detta och känna en viss trygghet i att Gud och hans ord är fullständigt orubbliga i allt kaos.
Som den kristna keltiska rockgruppen Iona sjunger i sin bästa låt ”Kells”:

When beauty’s colours fade away
And earthly pages find decay
The Word divine, always the same
His Word shall live forever – His Word shall live forever
The Word is a sword that pierces the heart
The truth is a light that cuts through the dark of this world
Nations shall rise, nations shall fall
but nothing shall stand in the way of the Word

Det tror jag faktiskt på. Och det ger också en smula hopp för framtiden, och för livet efter detta om inte annat. Även om det förvisso är omskakande och bedrövligt att just nu få se med egna ögon hur allting runt omkring oss bara ställs in och kraschar och vissnar.

Till alla er som rasar

Till alla er som rasar över Löfven och regeringen och Folkhälsomyndigheten och deras ”inkompetens” i dessa coronatider, och att de gör hårresande misstag som inte stänger och spärrar av så mycket som möjligt. Jag ska påpeka ett och annat innan ni fortsätter rasandet.

1. Regeringen gör inte det minsta fel när de följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Det är precis så det ska gå till. Att regeringen följer sina rådgivare. Regeringen kan inte själva ha detaljkunskaper om allt, och det är just det de har alla sina organ och myndigheter till. Det är naturligt att regeringen lyssnar på dem istället för tvärtom. Eller ni vill kanske ha det tvärtom? Att experterna måste rätta sig efter vad regeringen tycker? I så fall är ni ute och cyklar.

2. Men är inte Folkhälsomyndigheten inkompetenta då? Tillsatta av den inkompetente Löfven? Nej ni, så är det inte. Såväl Anders Tegnell som Johan Carlson är läkare med doktorsgrad och långa CV:n. Inkompetenta kan man inte kalla dem. Dessutom tillsattes de på sina tjänster inte av regeringen Löfven, utan av regeringen Reinfeldt. Alltså går det inte att anknyta dem och deras insats till nuvarande regerings politik på något sätt. Folkhälsomyndigheten hade inte betett sig annorlunda om regeringen varit en annan. (Även om många på något underligt sätt verkar tro att om en regering är röd så är hela dess tillhörande statsapparat också röd, och inkompetent, och så fort regeringen byts ut mot en blå så blir alla myndigheterna under den också genast blå. Så är det alltså inte. Fatta det.)

3. Sedan kan förstås inte ens Folkhälsomyndigheten veta med hundraprocentig säkerhet vad som funkar och inte funkar i den situation vi nu befinner oss i. Det vet man inte i något land. Det kommer vi att kunna se först när allt är över (och just därför är det kanske på sitt sätt bra att länderna gör lite olika). Det kan hända att den strategi Sverige just nu kör med kommer att misslyckas. Men det är fortfarande inte inkompetens eller tjänstefel för det, som många tycks vilja ha det till. Och inte heller någon illvillig ondska. Såväl regeringen som Folkhälsomyndigheten vill naturligtvis vårt bästa. Eller tror ni verkligen på fullt allvar att de inte vill det?

4. En sak är ju säker, och det är att vi vanliga människor självklart inte vet bättre än experterna på Folkhälsomyndigheten. Hur skulle vi kunna det? Det är som att sitta och kolla fotboll på TV och tycka att t.ex. John Guidetti är inkompetent när han väljer att inte skjuta i ett visst läge, och tycka att det där hade jag ju gjort bättre själv.

Lägg av med gnället. Läget är tillräckligt otrevligt ändå utan att vi ska se oss själva som mer experter än experterna och plocka politiska poänger på påstådd inkompetens som vi i själva verket inte vet ett smack om. Håll ihop och kämpa tappert istället. Vi är alla i samma båt.

P.S. Nu idag har WHO sagt att man inte sett coronaviruset sprida sig på skolor. Så om Folkhälsomyndigheten är inkompetenta så är de i sällskap med hela FN:s världshälsoorganisation. Sug på den.

Resan som inte blir av – och det är lika bra

Vi har väldigt länge tänkt att vi på påsklovet detta år skulle åka på en liten tågsemester nere i Europa – huvudsakligen Schweiz och Österrike.
Jag har sedan länge haft en resplan uppgjord för detta och har under många månader i sträck regelbundet varit inne och tittat på bokningssajterna för både österrikiska ÖBB och tyska DB, för att få tag i tågbiljetter. Men det har inte fungerat ... de rätta nattågskombinationerna har aldrig dykt upp och blivit bokningsbara, fastän jag har väntat och väntat och väntat. Särskilt dåligt har det funkat med vår planerade nyckelsträcka Hamburg-Zürich.
Självklart finns det andra sätt att få tag på biljetter än att gå just via bokningssajterna, men jag har in i det längsta velat använda mig av dem för att se till att allt skulle bli rätt, och därför spanade jag envist, nästan varenda dag.

Till slut (i januari) ringde jag ÖBB i Österrike och frågade, och fick beskedet att just Hamburg-Zürich var låst för bokningar men att den skulle öppnas igen senare. Så vi valde att avvakta lite till med alltihop. Och jag har fortsatt att kolla, men det har inte gått att boka något, annat än mindre bra förbindelser till hutlösa priser, och vissa andra delsträckor vi tänkt oss på färden har under tiden också verkat bli fullbokade så att resplanen blivit allt mindre genomförbar.
Följaktligen är vi fortfarande utan tågbiljetter med bara några veckor kvar till det datum vi hade tänkt åka. Stundtals har jag varit hemskt sur när det där inte har funkat och jag har sett den spännande tågresan gå upp i rök.
Men just nu känns just detta faktiskt som vår smala lycka ... jag är snarast ganska tacksam över att vi inte sitter här med inköpta tågbiljetter som vi p.g.a. läget i Europa och världen kanske inte alls hade kunnat använda ändå.

Jag vill med detta naturligtvis inte retas och skryta och säga ”puh, vilken tur vi har, vad präktiga vi är” eller ”haha, vi bokade aldrig nån resa, det gjorde ni, nu får ni avboka, pilutta er”. Tvärtom, jag beklagar verkligen dem som hade turen (eller rättare sagt oturen) att få biljetterna vi inte fick.
Men jag kan ändå inte låta bli att känna en viss lättnad över att vi aldrig fick biljetterna. Det är egentligen mest bara det jag vill uttrycka. Att något som ser ut som förarglig otur kanske inte behöver vara det. Och att man inte behöver ta så allvarligt på det där att försöka ”spika sina planer”, för rätt vad det är så är det ändå nåt som gör att spikarna dras ut igen med tång och planen fladdrar iväg i fjärran.

Hur som helst. Under väntetiden har det nu istället framträtt flera andra saker vi kan göra på påsklovet, så vi kanske utför någon av de idéerna istället. Dock är även detta högst osäkert. Allt ”beror väldigt mycket på”, och det skulle inte förvåna mig om vi stannar hemma helt och hållet. Det finns säkert fördelar med det också i så fall.
Ja, avslutningsvis får jag ju verkligen hoppas att det där eländet till influensavirus avtar snart och att alla som fått och får det blir friska. :(

Svenskans vackraste ord

Språkexperten Fredrik Lindström (en av mina ”idoler” kan man nog säga) berättar i sin bok ”Världens dåligaste språk” att han en gång blev tillfrågad vilket han tyckte var det allra vackraste ordet i svenskan. Han nämner två stycken ord som han tycker är särskilt fina, nämligen ”rodna” och ”kvällssol”, och han bestämmer sig för det senare.

Ibland kan jag naturligtvis inte låta bli att komma att tänka på och fundera på det där själv. Vilket ord som är det allra vackraste. Några skulle jag allt kunna nämna.
Jag tycker att Fredrik Lindström är inne på ett rätt bra spår med ”kvällssol”, även om jag nog själv inte skulle höja upp just det ordet till prispallen. För just de där orden som uttrycker årets och dygnets skiftningar och ljus kontra mörker och himlens fenomen, de känns av någon anledning alldeles särskilt vackra för mig. Eftersom de doftar natur och skönhetsupplevelse.
Det gäller alldeles särskilt ordet ”afton” tror jag. Det uttrycker inte bara en angenäm och skön tid på dygnet, utan det märks i hur själva ordet klingar vilket behagfullt fenomen en afton är. Följaktligen är jag svag för rätt många ord där ”afton” ingår. ”Lördagsafton” är en riktigt snygg sammansättning, med idel positiva associationer. ”Aftonsol” och ”aftonstjärna” är inte dumma heller, för att inte tala om ”midsommarafton”, för där kommer ju en årstid in också.
Men även ”morgon” kan låta väldigt härligt, trots att morgnar ibland kan kännas motiga också; under rätt omständigheter är jag fullt öppen för den positiva känslan med en vacker morgon, och därför gillar jag också ord som ”vårmorgon”, ”morgonrodnad” och så motsatserna till de ovan nämnda afton-orden: ”morgonsol” och ”morgonstjärna”.
Andra kombinationer som ingår i den här kategorin, och som jag likaledes är förtjust i, är ”sommarnatt”, ”vinternatt”, ”månsken”, ”stjärnklar”, ”morgongåva”, ”solnedgång” … ja, man kan hålla på ett tag och visst låter de sköna på något sätt allihop? (Och visst har påskpsalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd” den finaste första raden av alla psalmer?)
Dock finns det ett av alla dessa natur- och årstidsord som jag tycker höjer sig något över alla de andra, och det är ”aftonsång”. Där har det inte bara med naturen och tiden på dagen att göra, utan där kommer även en ren stämning in, där man ser framför sig munkar som sjunger en andlig hymn som klingar bort i fjärran samtidigt som solen går ner.

Är då ”aftonsång” mitt favoritord i svenskan? Nej, nu ska vi i inte vara för snabba. Jag ska nämligen också ta upp ett annat ord, ett annat led, som jag är rätt glad åt – nämligen ”drottning”. Jag vet inte riktigt varför, men hos mig klingar ”drottning” oerhört majestätiskt, praktfullt, ståtligt och glänsande, på ett sådant sätt att man verkligen ser den vackra drottningen framför sig. Jag tror faktiskt att det svenska ordet för regenten i fråga är särskilt väl lämpat för att nå den effekten. ”Drott-ning”, liksom – det är en helt annan sak än andra språks ”queen” eller ”reina”. Det är till och med en annan sak än ”kung”, för detta svenska ord för den manliga motsvarigheten fungerar inte alls lika bra tycker jag. Den längre formen ”konung” låter lite flottare, men når ändå inte upp till ”drottning”.
Sammansättningar med ”drottning” kommer därför också högt på min lista. När Sofia i Bröderna Lejonhjärta kallas för ”duvdrottningen” så är det en fonetisk höjdare. ”Drottningholm” är ett av Sveriges vackraste ortnamn. Blomman med namnet ”nattens drottning” (och karaktären med samma namn i Mozarts ”Trollflöjten”) låter storslaget på svenska, fast det är ju visserligen två ord så det är kanske fusk. Men jag kan också nämna ett ord som ”drottningsylt”. Trots att jag inte ens är direkt galen i drottningsylt utan bara tycker det är gott i allmänhet, och trots att ordets senare led i själva verket är något kladdigt och sötsliskigt, så tycker jag att det i kombination med ”drottning” blir en lysande ordbildning som låter riktigt härligt. Kanske för att jag gillar ljudet av bokstaven Y.

Drottningholm - visst låter det snyggt?
Nu har jag samlat på mig några ord som jag gillar särskilt mycket, kanske i synnerhet då ”aftonsång”, ”morgonrodnad” och ”drottningsylt”. Ska någon av dem få titeln?
Svar nej – för det absolut vackraste ordet i svenskan i mitt tycke, det är inte ett sammansatt ord i den meningen. Det är inte heller ett svenskt ord från början, men svenskan har lånat in det, precis som alla andra språk också har gjort, för det är i högsta grad internationellt. Dessutom är det andligt.
Vilket ord jag talar om?
”Halleluja”.
Där har vi vinnaren. ”Halleluja”, som ordagrant betyder ”prisa Herren”, är inte bara den bästa interjektionen som finns, avsedd att uttrycka gränslös glädje och jubel och för att frambringa lov och pris. Det slår inte heller bara världsrekord i positiva konnotationer. Nej, det är dessutom fantastiskt att bolla runt i munnen. Ett fonetiskt underverk, med de två L:en och de olika vokalljuden. För att inte tala om hur lämpligt ordet är att sjunga. Det kunde ju redan Händel vittna om (”haaal-leluja!”).
Betydelsen av ”halleluja” i kristen historia och kristen musik, och som sammanbindande faktor för kristna, kan inte underskattas (även om det finns flera uttalsvarianter av det). Faktiskt så inser jag att ”halleluja” dessutom är något av ett universellt ord, som är så tilltalande att det gärna används även av många icke-kristna och förekommer ymnigt även i icke-kristna sammanhang. Alla kan någon gång ha sitt ”hallelujah moment”.
Tänk på hur många gånger halleluja har använts i låtar, både i titlar och refränger … det är ingen slump, utan låtskrivarna inser helt enkelt vilken potential som finns i detta ord. Några exempel på sådana som gladeligen sjungit halleluja i sin musik är Leonard Cohen, Dr Alban, Ray Charles, Karl Gerhard och Orup, och ytterligare ett antal har haft gott om halleluja i bakgrundskörerna, eller helt enkelt bara stoppat in ordet här och där. Två Eurovision-vinnarlåtar har haft ordet i sin titel, och det är minsann inte heller någon tillfällighet, för vill man göra en låt catchy och vinna musiktävlingar så ska man ta till ett halleluja.

Det är knappast möjligt för mig att inte högeligen älska ett ord som ”halleluja”. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som att det oundvikligen blir den största favoriten, bara för att det är så oemotståndligt välfungerande. Med största sannolikhet påhittat av Gud själv. ”Halleluja” är mitt favoritord i svenskan.
Och kom inte och säg att det inte räknas för att det är ett lånord. Lånord är också svenska. Ständiga inlån ingår i hela paketet.
Halleluja på det!

Min topp 5-lista över vackra ord i svenskan:
1. halleluja
2. aftonsång
3. morgonrodnad
4. drottningsylt
5. lördagsafton