Min recension av Voyage: ABBA gör som de själva vill

Nu har det hänt. Voyage är här. Jag har lyssnat några gånger, dels på hela albumet rakt igenom, dels på de enskilda låtarna allt eftersom jag fått lust att lyssna på dem igen. Och tiden är kommen att skriva min recension. En recension av ett färskt nyutkommet ABBA-album. Det känns högtidligt.

Det första jag ska säga är denna sats att understryka:
ABBA gör som de själva vill.
Ja, det är ett av de huvudintryck jag får av Voyage. Att ABBA inte bryr sig ett dugg om vad för musik som kan tänkas funka nu för tiden, hur samtidens musik låter, eller vad de borde göra rent kommersiellt sett för att deras nya album ska slå an år 2021. Eller för den delen vad fansen kan tänkas förvänta sig att få höra från dem med tanke på gamla tider. Det ABBA har gjort med Voyage är att de spelat in tio låtar som blev precis den musik som gruppen själva kände för att göra, varken mer eller mindre.

Och det är egentligen riktigt härligt, för det är så som ABBA alltid har jobbat. Det kan låta konstigt med tanke på att de på 1970-talet i mångas ögon var just kommersiellt sluga och beräknande, och medvetet siktade på att slå an och tjäna pengar, men sanningen var redan då att de gjorde musik på det sätt de kände för. Ibland valde de förvisso att ta intryck av omvärlden (som när de gjorde discoalbumet Voulez-Vous eller testade glamrock i låtar som So Long), men de kunde precis lika gärna strunta i det och hitta på något helt annat. ABBA gjorde alltid vad som föll dem in: prövade olika stilar och testade olika saker, hela tiden med samma arbetsglädje. Därför blev också musiken bra på ett spontant smittande sätt, och de blev en grupp som hade stor variation i sin musik men som ändå alltid lät som ABBA, och då fick de också publiken med sig vad de än gjorde.
Den här attityden var också själva förutsättningen för deras existens som grupp. Under åren 1972 till 1982 tyckte de det var kul att jobba ihop och göra musik, och så gjorde de det. Sedan tyckte de inte det var kul längre och då lät de bli. Och nu har de ett tag tyckt det varit kul igen och då har de gjort det. Fortfarande efter samma princip – de har spelat in låtar på det sätt de själva har känt för. Resultatet har blivit ett Voyage-album med stor variation och många influenser.

Ja, för lyssnar man igenom Voyage från början till slut är det onekligen tio helt olika spår man bjuds på. Det är i tur och ordning följande: en powerballad, ett stycke uppoppad svensk folkmusik, en julvisa, en ”adult pop”-låt, en dansbandsschlagerlåt, ett pianobaserat diskbänksdrama, en vemodig discosyntlåt, en etnodoftande ballad, en lekfull 80-talsrocklåt och en stillsam filmisk hymn. Enformigt kan man verkligen inte kalla det.
Samtidigt känns detta låtsortiment som ett väldigt lämpligt sista ABBA-album, då det på sätt och vis sammanfattar och återger hela deras karriär. Både hur de lät under sina olika tidigare perioder, vilka som är deras musikaliska rötter och inspirationskällor, och i viss mån även vad de har sysslat med under den långa pausen. Allt finns liksom representerat på något sätt i de tio låtar vi nu har fått. Det är nog inte heller någon slump att även Just A Notion, inspelad 1978 men färdigställd först nu, finns med bland dem – den låten är med för att illustrera den långa bryggan mellan det nya och det gamla.
Rent kompositionsmässigt, textmässigt och estetiskt sett känns det, precis som med de två första låtsmakproven I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down som vi fick höra i september, som att det nya albumet i sin helhet fortsätter där 1981 års The Visitors slutade. Men samtidigt är alltså Voyage ett slags bokslut över hela ABBA:s gärning. Det känns riktigt konstnärligt gjort av dem, även om de enskilda låtarna som sagt blev som de blev tack vare att ABBA gör som de vill och har lust med.

Hur är det nu då med de enskilda låtarna? Vad ska man säga om dem? Vilka är bra och vilka är mindre bra? Det är väl kanske ändå det som är det väsentliga för en vanlig musiklyssnare, och inte att filosofera över vad Voyage som sammantaget konstverk vill säga till oss?
Jag lovade ju tidigare i höstas att jag skulle stoppa in de tio nya låtarna på lämpliga placeringar i den stora rankinglista jag gjorde av hela ABBA:s låtkatalog tidigare i år. Jag har också börjat försöka göra det, men jag märkte mycket snart att det inte går. Känslan att sitta där med tio nya ABBA-låtar, utkomna många år efter att jag hörde alla de andra, är så märklig att jag helt enkelt inte kan jämföra gammalt med nytt på det sättet. Inte än i alla fall. Möjligen kan jag det senare, när jag lyssnat in de nya under en längre tid. Men just nu får det räcka med en summering av hur jag uppfattar Voyage och dess tio spår.
(Klicka på låttiteln så kommer låten upp på Spotify.)

I STILL HAVE FAITH IN YOU. Den här fick vi ju höra i september, och jag har inte tröttnat på den sedan dess. En värdig inledning på albumet och en rörande ”efter alla dessa år”-manifestation av ABBA-medlemmarnas inställning till varandra och sin musik. Ytterst mäktig refräng där röstharmonierna är fullt i klass med hur det lät förr.

WHEN YOU DANCED WITH ME. Hoppsan! Här blir det plötsligt svensk midsommardans (med ett för- och mellanspel som skulle kunna funka på säckpipa), fast folktonerna i fråga är klädda i popskrud. Jag var faktiskt på förhand lite orolig för att ABBA:s nya musik skulle låta alltför mycket som den Benny gör i BAO (med Du är min man som ett skräckexempel), men när den gör det i den här bemärkelsen så gör det ingenting. Riktigt upplivande och kul att ABBA ger sin publik en rejäl doft av Sverige. Synd bara att låten är så kort.

LITTLE THINGS. Mja … visst att ABBA gör som de själva vill, men här går det kanske lite till överdrift, när de till synes helt omotiverat har stoppat in en julsång (nöjde de sig inte med att redan ha en ofta sjungen nyårssång i form av Happy New Year i katalogen?). Dessutom en julsång som känns minst hundra år gammal, med en nästan parodiskt klyschig text om tindrande barn som får julklappar. Och precis när man inte trodde det kunde bli värre så kommer också en riktig barnkör in på slutet. Nej, om det är något spår på Voyage som faktiskt känns direkt pinsamt att visa upp för icke-ABBA-fans så är det detta. Till och med Just A Notion (se nedan) är njutbar i jämförelse.

DON’T SHUT ME DOWN. Den andra av de två låtarna som presenterades i september, och den har växt hos mig sedan dess. Förutom att den har en intressant och dubbeltydig berättande text – som också är ABBA:s första och enda med ett datorbildspråk i (”I’ve been reloaded […] a dream that’s been decoded […] don’t shut me down”) – så är det en av de mest renodlade poplåtarna på albumet. Skönt sväng och en härligt tjutande syntslinga.

JUST A NOTION. ”Bryggan” mellan 1970-tal och 2020-tal. Låten som vi fans tidigare bara har fått höra en liten del av har nu fullbordats, med bibehållna röster från 1978 års gamla inspelning men med nya pålägg i instrumenteringen. Den känns inte alldeles malplacerad på albumet, då den ju representerar schlagerdelen av ABBA:s karriär, men i sin fullständiga version känns den – just det, väldigt markant dansbandslik. Snygga röstharmonier men annars inte den sida av ABBA jag uppskattar mest. (Björn och Benny har själva glömt bort varför de ratade låten 1978, men jag har blivit uppmärksammad på den troligaste anledningen: det måste ha varit därför att den var alltför lik Jag vill vara din Margareta. 😊)

I CAN BE THAT WOMAN. En mer stillsam låt där Agnetha får kliva fram – det tar tid innan resten av gruppen kommer in – och sjunga en lätt köksvaskrealistisk men ändå gripande text om en trasslig relation med sprit och förnedring (och hunden som ser på). ”Screw you” har vi definitivt inte hört i en ABBA-låt tidigare. Hade kunnat falla platt men funkar ändå rätt bra. Melodin är också vacker men låten som helhet behöver nog tid att växa.

KEEP AN EYE ON DAN. Här har vi höjdpunkten på plattan! Mystisk inledning med en sorgsen nedåtgående och något dissonant melodi, och sedan kommer refrängen som sätter sig direkt – och ovanpå det ett discobeat, syntslingor och smattrande elektrokomp à la Gimme! Gimme! Gimme! Det är rätta takter … och så avslutas det med en snygg och stilfull blinkning i form av pianofiguren från SOS. Texten är inte dum heller, då den handlar om skilda föräldrars ”varannan vecka-tillvaro”, skildrad av Agnetha med desperat darr på rösten. Om det blir ytterligare ett singelsläpp från Voyage så hoppas jag definitivt att det blir denna, för här finns hitkvaliteter.

BUMBLEBEE. Nej, det var tydligen inte den gamla outgivna Free As A Bumble Bee som dolde sig bakom den här låttiteln, utan en helt annan låt på temat humlor. Lågtempo igen, nu med snygga etnoflöjter i stämmor som påminner om Fernando, och läckra pinglande keyboard-arpeggioinslag som väl ändå måste komma från Bennys gamla Yamaha GX-1? Harmoniskt överlag, men även denna kommer säkerligen att växa mera med tiden.

NO DOUBT ABOUT IT. Tempohöjning och en glädjefylld omruskning, när ABBA drar igång en lätt rockig syntlåt som har väldigt mycket tidigt 80-tal över sig. Ungefär som de själva lät under sin sista period, men det kunde också ha varit en låt av t.ex. Eurythmics. Jag diggar det kraftigt och tycker även att Frida gör en stark (om än lätt hes) insats i sitt högre register här. Vad texten beträffar har den redan börjat bli föremål för viss analys, då den beskriver en kvinna som uppenbarligen är i ett destruktivt förhållande men tycker att ”det är nog mig det är fel på”. Dubbelbottnat och intressant.

ODE TO FREEDOM. Skivan avslutas med ett stycke som till stora delar är instrumentalt (jag konstaterar att låten har ABBA:s längsta intro: en hel minut tar det innan de börjar sjunga) och stundtals låter som ett filmtema. Av titeln Ode To Freedom kunde man kanske förvänta sig att det skulle vara en pompös och svulstig hymn, men det är snarare en lågmäld dito, och det är inte ett direkt ode till friheten utan istället en önskan att någon annan ska skriva ett ordentligt sådant. Inget dumt koncept alls, och det är en tänkvärd och bitterljuv avrundning, på albumet och förmodligen också på hela ABBA-sagan.

Det var alla låtarna det, och som helhet känner jag (trots de mindre lyckade spåren Little Things och Just A Notion) respekt för hela insatsen.
Jag hade vissa farhågor inför släppet av Voyage: framför allt gällde det väl att ABBA inte längre skulle låta tillräckligt mycket som sig själva utan snarare (vilket jag nämnde ovan) som BAO eller liknande, och så framför allt att Agnethas och Fridas röster inte skulle hålla. Men det förstnämnda behövde jag inte alls oroa mig för, och när det gäller det där med rösterna så märks det förvisso att de inte klingar riktigt helt och hållet på samma sätt nu – Frida låter genomgående strävare och mörkare än förr, och inte heller Agnetha når upp till de väldigt höga höjder som var karakteristiska för henne – men man hör ändå fortfarande tydligt och klart att det är deras röster, de är stabila, och det är huvudsaken.
(Här kan man förresten nämna som ett par parenteser att Björn inte alls sjunger solo på någon av låtarna på Voyage – det närmaste man kommer är att han har en rätt tydlig bakgrundsstämma i Keep An Eye On Dan – och att Frida för första gången har solostämman på fler låtar på ett ABBA-album än vad Agnetha har.)

Om det är något negativt jag ska nämna om Voyage som helhet har det nog inte med röster och sound att göra, utan snarare med att många av låtarna kan kännas för korta, och flera av dem har ett arrangemang och en uppbyggnad som gör att gruppen så att säga inte tillräckligt ofta tar i från tårna och brassar på till max. Ett spår som When You Danced With Me hade t.ex. mått bra av om refrängen upprepats ett par gånger till istället för att låten tog slut nästan direkt. Likaså hade det kunnat vara fler partier med mer tydligt discodunk i Keep An Eye On Dan än vad det nu faktiskt är (även om den låten förvisso blev strålande ändå). Björn och Benny tycks som producenter helt enkelt ha kört fast lite väl mycket i att växla mellan lugnare och snabbare partier och att bygga upp låtarna gradvis, istället för att bara köra på med raka medryckande refränger. Detta är dock inget nytt hos dem, för många av låtarna på föregående plattan The Visitors kännetecknades också av just detta. Jag tycker inte heller att det är något jättestort problem, för melodierna är ju ändå vad de är (d.v.s. starka), men som sagt, om jag har någon större invändning så är det den. Vill man vara listetta får man kanske göra sig något mer catchig. Å andra sidan gör ju ABBA som de själva vill ... och att bli listetta överallt är kanske inte nödvändigtvis deras högsta prioritet.

Summa summarum: Voyage är måhända inte det bästa album ABBA givit ut, och ingen av låtarna är nog så pass bra att de kommer att kunna ta sig in på min personliga ABBA-topp-10 (när jag väl kommer så långt att jag kan ranka dem), men känslan är ändå att gruppen gjort en övertygande comeback. Många andra band som återförenats har gjort det under tämligen patetiska former, men ABBA har gjort det värdigt genom att – som sagt – sammanställa en samling låtar som tillsammans sammanfattar hela deras verk. Det blir då också en ordentlig punkt för alltsammans, för efter detta kommer det nog inte att bli något mer.

Som jag sade i början så gör ABBA precis som de vill, och de har valt att göra ett comeback-album med tio helt olika låtar som ändå bildar en helhet som säger väldigt mycket.
Eftersom de sedan är en global supergrupp, och eftersom de är tidlösa, spelar det heller ingen roll för framgången hur bra slutresultatet passar in i sin musikaliska samtid. Voyage blir en storsäljare och kommer att gå hem hos många alldeles oavsett. För även nu smittar spontaniteten och glädjen i ABBA:s musikskapande.