För mig som ABBA-fan och mina likasinnade – och musikintresserade i allmänhet för den delen – har den senaste veckan känts minst sagt omtumlande och smått surrealistisk. Tre och ett halvt år efter att ABBA först meddelade att de återförenats och spelat in två nya låtar, vilka man sedan inte har fått höra eller se något mer om, lanserade de nu plötsligt den kryptiska sajten ”ABBA Voyage”, och i torsdags släpptes bomben, då Björn och Benny berättade på en storstilad presskonferens att kvartetten passat på att spela in några låtar till utöver de första två och att det nu därför blir ett helt nytt ABBA-album med titeln Voyage som kommer den 5 november. I samband med presskonferensen offentliggjordes också två av låtarna från albumet, närmare bestämt just de båda som det pratades om 2018, I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down.
Lägg till detta att det nästa år också planeras för premiär för den konsertshow som det var tal om redan före 2018: en högteknisk föreställning där ABBA visserligen inte uppträder själva men kommer att finnas på scen i form av ”abbatarer”, ett slags hologramprojektioner som är konstruerade efter ABBA-medlemmarnas egna utseenden och rörelsemönster: det blir ungefär som att de fyra nutida abborna robotprogrammeras till att se ut som sina 1970-talsjag. I London ska denna showserie äga rum.
Även om vi redan visste att det förr eller senare skulle komma ny ABBA-musik, så är detta verkligen helt otroligt stort. 39 år efter att min största favoritgrupp senast gav ut ny musik så kommer de igen, och detta inte bara med ett par enstaka låtar utan med ett helt album – och en show med ett rätt banbrytande koncept. Hur blir det? Hur låter det? Hur känns det? Vad tycker jag om det? Självklart kan jag inte avhålla mig från att kommentera.
Som en och annan vet (se t.ex. detta inlägg från 2018) var jag inte alldeles odelat positiv när nyheten om återföreningen kom för tre och ett halvt år sedan. Jag var skeptisk till om det verkligen skulle bli riktigt detsamma när det gått så lång tid, och tyckte att det kanske hade varit bäst för ABBA:s trovärdighet att låta det förflutna vara ifred. Dock ändrade jag snabbt inställning, eftersom det inte kan förnekas att det under alla omständigheter är intressant att det kommer ny ABBA-musik. Och jag har i likhet med alla andra fans mer och mer sett fram emot den och undrat om den inte ska presenteras nu snart.
Nu är vi där – jag följde presskonferensen live, om någon undrar – och det känns som sagt surrealistiskt. Man kan knappt tro att det är sant, det är svårt att ta in vad det innebär. Det var ju inte meningen att jag skulle få höra nya ABBA-låtar under min livstid. Samtidigt som ABBA är min favoritgrupp har de för mig också alltid varit en före detta grupp, en grupp som de äldre generationerna fick höra det senaste av men inte jag. De upplöstes ungefär i samma veva som jag började bli en medveten person (jag var fyra och ett halvt år på hösten 1982 när deras sista singlar kom). Så att få ta del av deras nya alster nu, när jag faktiskt vet vad det är fråga om, det är svindlande. Nästan så man inte kan tro att det verkligen är samma ABBA.
Men det är det. Det är faktiskt samma ABBA, och det kan man fröjda sig åt. De två nya låtarna har nämligen inte gjort mig besviken.
I Still Have Faith In You, som var den första man fick höra (i början av presskonferensen), är något av en powerballad som jag vid första lyssningen tyckte lät ganska musikalaktig, som någonting ur Chess ungefär. Fin och kompetent, om än inte bland det bästa ABBA gjort, var mitt första intryck. Men sedan har jag lyssnat på den fler gånger och konstaterat att den växer. För att vara exakt så växer den alldeles kolossalt. Jag har vid det här laget kommit så långt att jag får gåshud när refrängens ”we do have it in us … we need one another” kommer in med full kraft, för att inte tala om när detta mot slutet vävs ihop med låtens båda versmelodier till en vansinnigt snygg bombastisk komposition. Frida sjunger härligt också, även om man kan konstatera att hon numera är alt snarare än mezzosopran. Och texten är riktigt rörande och förtröstansfull – den kan syfta på ABBA själva och den resa de gjort tillsammans, men jag uppfattar också en andlig dimension bakom orden. Nästan lite lovsångskänsla över alltihop.
Don’t Shut Me Down är inte riktigt på samma nivå, i alla fall inte än så länge (jag har inte lyssnat på den lika många gånger), men här får vi å andra sidan en lite mer snabb och dansant poppighet – som exploderar igång efter den bedrägligt lugna inledningen – och vi kan konstatera att det funkar bra det också. Snygga wailande syntpartier, Agnetha är i fin form med sin soloinsats, och även här har vi en text som framstår som mogen och genomarbetad: någon återgång till det mer infantila ABBA från Arrival-tiden är det inte tal om.
Det är förstås inte lätt att jämföra de här nya låtarna med de 40+ år äldre ABBA-låtar som redan finns, men för mig känns det som att I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down tar vid ungefär där gruppen slutade med sitt sista album The Visitors. Här finns en mognad i text och musik som passar ihop med den LP:n, och det gäller även sådana saker som låtstruktur och harmonik. Det är alltså inte helt omedelbart och rakt på sak (vilket ju också visas av att jag behövde några lyssningar av I Still Have Faith In You innan den började växa på mig på allvar): refrängerna är inte helt tydliga, ackorden ibland mer klassiskt snygga än poppigt simpla, och det finns inga ”hookar” som var så viktigt för ABBA den första tiden. Men det fungerar i alla fall, och en stor skillnad jämfört med The Visitors-albumet är att här märker man av en viss grundläggande glädje som inte finns där. (The Visitors är ett strålande album men samtidigt dystert och färgat av gruppens inre motsättningar, och hos 2020-talets ABBA finns inte den dysterheten kvar – nu har de hittat varandra och arbetsglädjen igen.)
Ja, jag skulle allt vilja säga att ABBA helt enkelt har fortsatt där de slutade, efter fyrtio års paus. Sedan märks det ju ändå förstås att lite har hänt under pausen. Man har inte längre kunnat spela in i Polarstudion med Micke Tretow som tekniker, och följaktligen känns ljudbilden inte helt och hållet som den gjorde hos det tidiga 80-talets ABBA. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det, men någonting i produktionen är det. Vilket emellertid inte innebär att det är sämre nu … det känns bara varsamt uppdaterat till nutid. (Man får inte glömma att ABBA:s sound förändrades en del allt eftersom under deras förra period också, inte minst när Benny gradvis började använda Yamaha GX-1-synten mer och mer.) Och Agnethas och Fridas röster är fortfarande omisskännliga och det är framför allt de som gör ABBA-soundet, så enligt mig finns ABBA-soundet kvar.
Slutsats? Jag är nöjd – mer än nöjd till och med. ABBA behöver inte skämmas för sina nya låtar, och jag är otroligt taggad på att få höra de övriga, när albumet Voyage kommer.
Voyage blir på flera sätt ett ovanligt ABBA-album. Förutom att det kommer fyrtio år efter sin föregångare The Visitors, så kan kuriosanörden konstatera att det blir första gången som ABBA ger ut ett album som saknar titellåt och inte heller är självbetitlat på något sätt (som ABBA eller The Album). Det är också första gången som gruppmedlemmarna inte finns på foto på omslaget – där är det istället ett rymdmotiv som nästan känns mer som ett album av min andre favoritartist Vangelis än av ABBA.
Den saken leder mig in på det jag tycker är den enda lite tråkiga aspekten med ABBA:s nya musik och projekt. Nämligen att gruppen verkar ha inställningen att det ska vara svårt att se hur de egentligen ser ut nu för tiden, och att det trots återföreningen alltjämt är lika sällsynt att de framträder alla fyra tillsammans. På presskonferensen i torsdags var det bara Björn och Benny som var med – Agnetha och Frida nöjde sig med att skicka hälsningar. Omslaget till Voyage innehåller alltså inte ABBA:s ansikten. Och de där ”abbatarerna” som det kommer att bli en konsertshow av, de kommer att se mer ut som 70-talets ABBA (i rymdmundering) än de nutida. De färska bilder som just nu florerar på gruppen är över huvud taget en rätt märklig datoranimerad och kosmisk mix av gammalt och nytt. Skäms de fyra abborna (i synnerhet damerna) på något sätt för att de är över sjuttio år gamla numera? Är det någon som sagt åt dem att de måste hålla fast vid det utseende de hade när de var ”unga och vackra”? Jag kan inte låta bli att undra lite.
Men detta är faktiskt min enda reservation. I övrigt är jag, åter igen, tagen av det sensationella i ABBA:s återkomst. Det är så att jag nog till och med hade varit intresserad av att gå på någon av ”abbatar-showerna” nästa år, om jag hade bott närmare London, trots att jag fram till nu inte riktigt varit övertygad om meningen med en konsert där artisterna man lyssnar på inte ens är närvarande.
Sedan ska jag nämna att det över huvud taget känns otroligt kul med allt ståhej det genast blev kring presskonferensen och presentationen av de nya låtarna och albumplanerna. Att se stora skaror av ABBA-fans samlade på många olika ställen i världen, tillresta på kort varsel och jublande av förväntan … sådant värmer hjärtat. All ivrig nyhetsrapportering, och det faktum att I Still Have Faith In You/Don’t Shut Me Down genast började rusa uppåt på topplistorna (vi får väl se hur långt dubbelsingeln faktiskt når). ABBA är stora än idag. När ABBA har något på gång blir det uppmärksamhet. De förtjänar sin plats i Rock’n’Roll Hall of Fame. Ingen kan förneka det. Det känns gutt, som man säger i Kalmar. 😊
Avslutningsvis kanske någon undrar hur jag tänker göra nu när det har kommit två nya ABBA-låtar och åtta till är på gång. Jag gjorde ju en rankinglista i somras där jag rangordnade alla ABBA-låtar från 101 till 1. Kommer jag att uppdatera den på något sätt med det nya materialet?
Svaret är att jag kommer att återkomma i november när jag har lyssnat på Voyage, och recensera låtarna där. Då kommer jag också att ange på vilka placeringar på listan de ska stoppas in, och dra rankingen i en förkortad version i samma inlägg. Men de inlägg jag redan skrivit med de 101 tidigare ABBA-låtarna får stå kvar som de är.
Nog för att det kommer att bli svårt att placera in de nya låtarna … för om det ska bli rättvist så krävs det ju nästan att jag först lyssnar på dem lika många gånger som jag har lyssnat på de gamla. Å andra sidan vet jag inte hur många tusen lyssningar det då kan tänkas bli. 😊 Jag får göra mitt bästa för att bedöma rättvist ändå.
I höst blir det mycket ABBA, den saken är klar! Jag njuter.
