Igelkotten recenserar en skiva: Sexodus, Army of Lovers

(recension december 2023)

Återföreningar och återupplivanden ligger uppenbarligen i tiden – och ju fler år det har gått sedan sist, desto roligare blir det, verkar många artister och kreatörer tycka. ABBA:s reunion var uppseendeväckande, men inte det enda exemplet. Vi har ju också de senaste åren fått se nya säsonger av serier vi under många år trodde var historia, som Twin Peaks och här på hemmaplan Varan-TV. John Cleese är på gång att göra en nutida Pang i bygget. Och nu i höst har t.o.m. Beatles släppt ny musik (delvis med hjälp av AI), trots att 50 % av medlemmarna är avlidna. Det verkar inte finnas några gränser för viljan att göra återtåg.
Allra senast i raden är Army of Lovers, de knasiga, suspekta och extravaganta gayikonerna med Alexander Bard i spetsen, som nu i slutet av november släppte nytt album. När nyheten nådde mig att de skulle göra det reagerade jag med en alldeles särskilt stor förtjusning och förväntan som endast överträffades av den jag hade inför ABBA:s Voyage. För Army of Lovers har jag alltid gillat väldigt mycket, mot bättre vetande kan man kanske säga. Jag är ständigt svag för deras befriande smaklöshet och deras uppvisningar i iögonfallande klädsel och medryckande låtar framförda med glamorös ironi.

Army of Lovers hade sin karriär till största delen under åren 1988–1996, varefter de kastade in handduken. Sedan har de visserligen gjort vissa återföreningar vid ett par tillfällen, främst 2000 och 2013 då de släppte samlingsalbum som de båda gångerna lade till några nya låtar på (2013 var de också med i Melodifestivalen med en sådan ny låt, den otroligt störiga ”Rockin’ The Ride”.) Men något riktigt nytt album har det inte blivit, utan där har Glory, Glamour And Gold från 1994 fått utgöra slutpunkt. Fram till nu.
För nu har det alltså blivit en samling nya låtar från Armén: denna gång i konstellationen Alexander Bard, Jean-Pierre Barda och Dominika Peczynski. Ja, de två förstnämnda har varit med hela tiden och Dominika har varit medlem rätt ofta hon också, så det känns okej. Sexodus heter albumet, och redan den titeln är ju för mig fullkomligt klockren … finns det ett bättre och fyndigare namn att sammanfatta hela Army of Lovers stil och framtoning med? 😀 Nej, knappast. Här steg mina förväntningar skyhögt.
Albumet i fråga (som jag satte igång att lyssna på samma dag det låg ute på Spotify) inleds också lämpligt nog med en låt med samma titel, ”Sexodus”, och även den är väldigt mycket Army of Lovers i alla avseenden: helt arketypisk för gruppen. Vi hör genast Jean-Pierres och Dominikas karakteristiska pratsjungna partier, en refräng framförd av svulstig tabernakelkör (ja, de icke-creddade refrängsångarna på Army of Lovers skivor brukar ofta benämnas ”The Army Tabernacle Choir”) och en text full av religiösa referenser. Allt är som det ska. Allt är sig likt. Inget har förändrats. Det gillar vi.
Efter denna rivstart med titelspåret följer första singeln ”Love Is Blue” där det är ukrainska sångerskan Olya Polyakova som förstärker (i en låt som enligt Alexander Bard är tänkt att ”reta skiten ur Putin” då blå kärlek i Ryssland är en bild för homosexualitet), och det är alltjämt gasen i botten. Kanske inte på samma hitnivå som nittiotalets ”Crucified” eller ”Give My Life”, men vadå, det hade jag inte väntat mig heller. Det är liksom ändå rätt Lovers-känsla.

(Bild från Culturefix.co.)

Sedan följer ytterligare åtta låtar, sammanlagt tio på albumet alltså. Och här dyker en mer kritisk fråga upp – kan man verkligen prata om att det här är ett nytt album när allt kommer omkring? För även om första hälften (de två redan nämnda plus ”What’s That Look”, ”Romanism” och ”Bring Your Love”) är nyinspelade, så är låt 6–10 faktiskt idel återanvändningar i olika former. ”Israelism 2023” är som titeln antyder en ny version av gruppens kontroversiella ”Israelism” från 1993, och likadant är det med ”Clash Of The Titans”, för bakom den döljer sig en nyinspelning av ”Carry My Urn To Ukraine” från samma år. Och de tre sista låtarna kommer från 2013–14 då Army of Lovers sist hade en återförening. ”Tragedy” och ”Signed On My Tattoo” var med på samlingsskivan Big Battle of Egos som de släppte den gången, och den avslutande ”People Are Lonely” (både den och ”Signed On My Tattoo” är samproduktioner med Alexander Bards andra grupp Gravitonas) är från året därpå – ingen av dessa tre har ens blivit ommixad nu. Så vill man vara elak kan man mycket väl påstå att hälften av detta ”nya album” Sexodus är gammal skåpmat.
Nu gör det inte mig så mycket i och för sig, för jag lyssnade faktiskt aldrig på de där låtarna 2013–14 (jag uppfattade aldrig att gruppen gjort fler låtar än ”Rockin’ the Ride” i den omgången). Så de var nya för mig nu. Men lite falsk varubeteckning är det kanske ändå när ett ”nytt” album bara har fem av tio låtar som är nya.
Å andra sidan har Army of Lovers återanvänt låtar och varianter av låtar mellan sina album redan innan (och dessutom har Alexander Bard för vana att testa sina låtar i flera av sina olika popprojekt), så det är ju egentligen inte vare sig nytt eller förvånande att de gör det nu också. Jag ska kanske istället koncentrera mig på hur bra låtarna (och albumet som helhet) faktiskt är.

Och visst finns här kvaliteter. Sexodus-albumet är kanske inte riktigt lika spretigt och fullt av galen stilmässig variation och tvära kast som 90-talets Lovers-skivor var, utan det är mer jämn och enhetlig discopop i soundet, men som titelspåret och ”Love Is Blue” som sagt utlovar i början så går ändå Alexander Bard på i en välbekant stil och har inte tappat känslan utan vet vad han gör. Jean-Pierre och Dominika gör sina grejer, inte precis som skönsångare men som visuella profiler och ”pratmakare” i låtarnas verser och stick (i Jean-Pierres fall som vanligt på franska här och där), och i ett par av låtarna får man också höra Alexander själv sjunga med sin mycket säregna pipiga stämma … den är inte snygg, men den ger en upplevelse, det har jag alltid tyckt.
Tyvärr är det egentligen bara i ”Bring Your Love” och ”Tragedy” som den kommer fram ordentligt, och gästsångarna (Gravitonas med flera) får istället mer utrymme än vanligt på flera av spåren och tar över soundet. Lite synd, för även om ingen av Army of Lovers medlemmar är några sångstjärnor (och även om gruppen alltid gjort en grej av att de inte sjunger så mycket själva, särskilt inte i refrängerna) så är deras röster en viktig ingrediens i gruppens profil, vid de tillfällen då de hörs.

Men oavsett hur mycket gruppmedlemmarna själva märks, så hittar man en hel del goda låtar på Sexodus. Jag gillar såväl den poppigt teatrala ”Tragedy” som avslutningsspåret ”People Are Lonely” (även om det känns märkligt vemodigt att avrunda med just den låten efter alla halvkomiska provokationer). Och en annan låt som snabbt seglat upp som en favorit för mig är ”Romanism”. Här har Bard & co fått till en låt som är tänkt som en romsk motsvarighet till ”Israelism”, och han säger i en intervju att ”ingen av oss är rom, så det är kulturell appropriering rakt igenom”. Även om man naturligtvis ska vara försiktig med just kulturell appropriering så kan jag inte låta bli att roas av hans alltjämt lika ironiska attityd till hela grejen. Vanliga samhällstabun och hänsyn fungerar inte på Alexander Bard, han står över allt sådant och på något sätt har man överseende med det! 😊 Och ”Romanism” är ett härligt litet verk till låt: ett mischmasch av exotiska klanger och en medvetet religionsblandande refräng ”Shiva Rama Adonai” som är så avsiktligt fräck att det inte går att bli sur.
Två andra inslag på albumet som kanske inte är riktigt lika lyckade är de båda låtarna från 1993 som blivit nyinspelade. ”Israelism” i 2023 års version har ärligt talat blivit ganska mesig, då den mest bara är en tillputsning där man tappat det råa som fanns i originalet. ”Clash of the Titans” är en kanske något mer annorlunda tappning av ”Carry My Urn To Ukraine”, men även i detta fall har det blivit en mer komprimerad och inte fullt så dramatisk version. (Originalet är en av Army of Lovers bästa låtar i mitt tycke, så det är ju förstås inte lätt att få till en nytolkning av den som jag blir nöjd med.)

Dock ska sägas att närvaron av dessa båda låtar på Sexodus-albumet understryker något av det kännetecknande för Army of Lovers och Alexander Bard – och det gör även ”Love Is Blue” och i viss mån ”Romanism”. Nämligen att Bard vill provocera. Nu säger han i intervjun jag nämnde ovan att ”jag har aldrig någonsin provocerat med flit”, men det tror jag visst att han gör, och här har han dessutom haft en väldig tur med tajmingen. Att släppa en låt som ”Israelism” i ny version precis denna höst, när väldigt mycket på nyheterna handlar om Israel, det får man ändå säga är ganska typiskt. Liksom att lämpligt nog dra upp en gammal låt om Ukraina och en om ”blå kärlek” (med en medverkande ukrainsk sångerska) att reta Putin med. Army of Lovers må vara en kaotisk och hejdlös grupp, som säger precis vad de vill och älskar att reta alla till vansinne, men någonstans bakom alltihop ligger det något seriöst. Jag tror inte att en sådan som Jean-Pierre Barda (med judiskt påbrå, tidvis bosatt i Israel och enligt egen utsago stolt över sitt judiska arv) har särskilt mycket emot att vara med och hylla Israel på nytt efter trettio år – om än ironiskt och dubbeltydigt – i dagens läge. Eller att ge hela albumet en titel som anspelar på det israelitiska ”exodus”. Army of Lovers är som bäst när de liksom av en händelse råkar träffa samtiden med sin besynnerliga stil, och det har de kanske gjort nu.
Ja, om det nu inte är så att omvärlden vid det här laget helt har slutat ta Alexander Bard & co på allvar över huvud taget, och därför förbiser det här nya albumet. Det har ju hittills inte varit någon direkt hausse kring det. Men Army of Lovers kanske tycker det passar bra på det sättet också?

I vilket fall så tycker jag att Sexodus, även om det som sagt egentligen bara innehåller fem nya låtar och resten återanvändningar av gammalt material, är ett utmärkt comeback-album i dessa comeback-tider från den alltid lika beundransvärda Armén. Albumet har redan roterat ett antal gånger i mitt Spotify och fler lär det bli. Bard & co är fortfarande hitmakare. I alla fall i min värld.

Skiva: Army of Lovers, Sexodus, Bullgod Kommunikation.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Planethjältarna, Paul Kerensa & Ruth Valerio

(recension november 2023)

Den här månadens recension blir en aning ovanlig kan man säga – för det blir nämligen en recension av en bok som jag själv har varit inblandad i!
Närmare bestämt så har jag översatt den. Så jag är inte alldeles opartisk i min inställning till den. Men tanken slog mig att varför skulle jag inte kunna skriva en recension av den i alla fall? Den är ju nyutkommen, och handlar om något ganska viktigt, och jag tyckte att om jag kan väcka intresse för den på min egen blogg så skadar det väl inte. Dessutom kan det vara konstruktivt om jag tar upp eventuell problematik med den också.
Så då fick det bli så att jag ger mig på att recensera boken Planethjältarna, som den heter.

Den är alltså inte en roman eller så, utan en kristen fakta- och uppbyggelsebok för barn – i åldern 7 till 12 år ungefär, lite beroende på läskunnighet och mognad.
I engelskt original heter den Planet Protectors, den är skriven av det brittiska författarparet Paul Kerensa och Ruth Valerio, och det är en kristen uppbygglig barnbok om hur man på bästa sätt tar hand om miljön och bekämpar klimatförändringar och förbättrar världen – ur ett kristet perspektiv.
Redan den beskrivningen fick mig att förtjust gnugga händerna när det svenska förlaget Bornelings för något år sedan först erbjöd mig att få översätta boken. Det där med miljö och kristendom i kombination har ju ofta varit komplicerat. Själv har jag alltid varit en ”miljönisse” och har inte haft några som helst problem att vara både s.k. bibeltrogen kristen och miljömedveten i kombination – jag vurmar så att säga samtidigt för både kollektivtrafik, Jesus allena, källsortering och Bibeln som Guds ord. Men jag vet mycket väl att det finns andra inom den kristna världen som betraktar miljörörelsen med mycket större skepsis och förknippar den med både New Age-strömningar och ond radikal socialism, om de inte rentav ägnar sig åt direkt klimatförnekelse. Miljö är tyvärr ofta något av en vit fläck på kristnas karta. Om kristna tar upp ämnet miljö, då brukar det i regel vara de mer ”liberala” kristna som gör det (och då blir det ännu mer så att deras konservativa trosfränder sätter en viss nedlåtande stämpel på detta).
Därför kändes det riktigt kul när jag fick den här boken Planet Protectors att jobba med. En kristen miljöbok – en pedagogisk sådan, för barn. Och ändå uppbyggd ”traditionellt” med referenser till bibelord och med den klassiska gudstron i botten, utan något ”flum”, som belackarna skulle kalla det. Dessutom skulle den nu då ges ut på svenska av ett förlag som inte heller är särskilt ”flummigt” eller ”radikalt”, kan jag nog inte säga. Perfekt! Win-win för alla! Fler människor (särskilt barn) lär sig att ta hand om miljön och att se den bibliska poängen med att vårda Guds skapelse. Kanske kan boken bidra till att det blir mindre fördomar och polarisering mellan de kristna som är mer miljömedvetna och de som inte är det (och till mindre fördomar mot kristna från icke-kristna).
Ja, jag såg verkligen möjligheter när jag började jobba med Planethjältarna.

Och vad kan jag då säga om den färdigöversatta svenska versionen som den nu har blivit när den kommit i tryck?
Tja, min egen insats med översättningen ska jag förstås inte recensera – så långt ska det inte gå. På den punkten får det räcka med att säga att det var ett väldigt roligt jobb som jag tyckte passade mig förträffligt, och att jag också känner mig rätt nöjd med min insats. Det var många ordvitsar och andra finurliga skämt i boken, men jag är faktiskt ganska stolt över de olika sätt jag hanterade dem på. (Min favorit är nog kapitlet om palmolja, som i originalet har rubriken ”Facepalm!” – där införde jag en egen ordvits och kallade kapitlet för ”Palmolja? Palmol-nej!” 😊)
När det sedan gäller boken i allmänhet (som jag alltså under översättningen också lokaliserade så gott det gick så att den funkar för läsare i Sverige och Norden och inte bara för ursprungslandet Storbritannien) så tycker jag att den rent pedagogiskt fungerar alldeles utmärkt. Den är uppdelad i ett antal små kapitel, vart och ett om en viss miljöfråga, beskriven ur delvis bibliskt perspektiv och hela tiden med tillhörande uppgifter och utmaningar där den (troligtvis unga) läsaren själv får skriva ner sina resultat, funderingar, böner med mera. Där finns det mycket kreativt att jobba med, både på egen hand eller i en söndagsskolegrupp. Men vill man inte göra det så går boken utmärkt att läsa från pärm till pärm – faktum är att jag tror att även vuxna kan göra det med viss behållning, inte bara barnen.
Boken har också en väldigt trevlig stil, med käcka illustrationer med två barn iförda superhjältedräkter (därav mitt val av översättning av titeln, ”Planethjältarna”) som guidar läsaren genom alla moment. De heter Ruth och Paul precis som författarna, och där har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på om det faktiskt är författarna (i barnkostym) eller om det finns någon annan poäng med dessa alter-egon. Men det spelar egentligen mindre roll, det funkar i alla fall att ha de två barnen Ruth och Paul som ciceroner med deras rappa dialoger och kommentarer till allting (ofta är det Paul som frågar/undrar och Ruth som förnumstigt förklarar).
Sammantaget blir det en ganska så heltäckande genomgång av miljöansvar ur många aspekter (resvanor, plastföroreningar, energibesparing, närodlad mat, textilindustri, sopsortering, you name it). En hel del teman som mer hör till området ”socialt ansvar/solidaritet” får hänga med på köpet i många av kapitlen, men det känns för mig bara naturligt så, för det kristna ansvaret för jorden glider naturligt in i det kristna ansvaret för medmänniskorna. Hur som helst, hela tiden finns också Gud och Bibeln med som grund, och det talas även om vad läsaren kan göra ”i din församling” och ”i kyrkan”, vilket ju framstår som rätt sympatiskt och hederligt, om det nu särskilt blir barn från kristna familjer som läser.

Finns det någon problematik med boken då, som jag var inne på i början?
Nej, egentligen inte jättemycket – jag tycker faktiskt fortfarande att hela idén är förträfflig och att budskapet torde nå fram. Det enda jag har funderat på, under översättningens gång och nu när boken är klar och tryckt, är naturligtvis hur den kan tas emot av vissa av de kristna som den riktar sig till. Alltså de som är … ja, kanske inte nödvändigtvis miljöskeptiker, men negativa till allt som ger intryck av att vara liberalt.
För det finns ändå vissa små inslag som trots allt kan få mer fördomsfulla läsare att rynka på näsan åt boken. Trots alla bibelreferenser som finns här och där kan jag tänka mig att Planethjältarna drar på sig viss kritik för att den sätter det kristna grundbudskapet i skymundan – att det är en miljöbok med kristet tema istället för en kristen bok med miljötema, så att säga. Jag håller inte själv med om det perspektivet men kan tänka mig att det blir sådana reaktioner, då boken med sin struktur onekligen kan ge intryck av att vara en enda lång handbok om miljöåtgärder där bibelorden mest bara är med som krydda.
En läsare som är helt främmande för vegansk kost och som tycker att ”jo men vi måste ju ta bilen” och ”vi ska dyrka Skaparen och inte det skapade” kan kort och gott tänkas avfärda Planethjältarna som irriterande miljöstolligt snömos som nu har lyckats nästla sig in i den kristna sfären också.
Risken för detta är som allra störst i de kapitel som handlar om att protestera och säga sin mening – inte minst för att Greta Thunberg nämns som en förebild där. I det fallet fruktar jag lite att boken redan är efter sin tid: originalet kom förstås ut för några år sedan då Greta fortfarande var en beundransvärd liten tonårig skolstrejkande idealist, men på sistone har det ju sett ut om den vuxna Greta mer och mer har börjat väcka anstöt hos folk, särskilt hos evangelikala kristna misstänker jag, med hennes tydligt propalestinska protester nu i höst. Då har det råkat bli dålig tajming att hon här nämns på en lista med Martin Luther King, William Wilberforce, trädsittarna i Pureora och Jesus. ”Är Jesus bara en i raden av protestmakare, och det tillsammans med Greta Thunberg?” kan jag tänka mig att en och annan indignerat utbrister, och även kommentaren ”jaha, ska våra kristna barn ut och göra uppror nu också” kan kanske dyka upp.

Men, men. Själv har jag fortfarande inget emot något av det här, det är mest bara tajmingen och eventuella negativa reaktioner i nuvarande svensk tidsanda som jag oroar mig för. Innehållet i Planethjältarna i sig har jag inga problem med. Jag vidhåller att miljöansvar även det är en självklar del av en kristen världsbild, och om någon tycker det känns obekvämt med en hel kristen bok som handlar bara om det, så har det nog ganska mycket med ovana att göra – det finns ju trots allt inte så många sådana böcker. En uppbyggelsebok som tagit upp något annat tema ur kristet perspektiv på samma sätt hade kanske inte alls framstått som radikal eller blivit anklagad för att handla mer om temat än om kristendom.
Jag tycker att Planethjältarna är en mycket nyttig bok som kan ge en tankeställare till både vuxna och barn och få dem att ändra en aning på sin tillvaro (det skadar inte). Dessutom tycker jag att den passar att läsas av både kristna och icke-kristna, för i båda fallen kan den medföra nyttiga vidgade vyer. Att kritik mot den inte är omöjligt får jag väl leva med – och vem vet, det är kanske också bara jag som är paranoid och inbillar mig alltihop. I alla fall så hoppas jag att boken blir spridd och populär och använd, för det är den värd, inte bara för att jag själv har översatt den. 😊

Bok: Paul Kerensa och Ruth Valerio, Planethjältarna (originaltitel Planet Protectors), Bornelings.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar ett spel: Terraforming Mars

(recension oktober 2023)

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det – men någonting är det.
Det är någonting med spelet Terraforming Mars som gör det till ett av mina största favoritbrädspel. Inte bara mitt heller, utan hela min familjs: det är ett av få spel som alla fem gärna vill vara med på när det vankas ett parti. Dessutom är det ett spel som lyckats med något alldeles unikt, nämligen att vara ett spel som jag spelar både i brädspels- och datorspelsversion.

Det där sista är synnerligen anmärkningsvärt. Lika förtjust som jag är i att slå mig ner vid ett bord och spela sällskapsspel med vänner och släktingar, lika o-förtjust är jag ju i att sitta vid en skärm och spela datorspel. Det vet alla som känner mig. De datorspel jag spelat regelbundet går att räkna på ena handens fingrar. På mobilen i form av appar har det blivit några fler, men det är i så litet format att det inte räknas riktigt utan mest är förströelse. Stora datorspel, sådana som alla ”gamers” håller på med (mina barn till exempel), är överkurs och inte min grej alls.
Förutom då Terraforming Mars. Det har jag fastnat för i dess digitala datorversion. Och i dess analoga bordsversion med spelplan och kort. Både-och. Det finns inget annat spel som lyckats med den bedriften, och därför är Terraforming Mars värt att uppmärksamma. Jag är inte heller ensam om att tycka detta, utan spelet har blivit väldigt populärt och fått mycket beröm, och det är väl också därför det lanserats även i datorversion med gott resultat.
Värt att notera är för övrigt att det är ett svenskt spel: Jacob Fryxelius heter uppfinnaren, och det är lite kul bara det, för svenskuppfunna brädspel brukar inte få sådant genomslag.

Jag minns inte riktigt när det var som Terraforming Mars kom, men sisådär sju-åtta år sedan är det väl nu. När jag först blev presenterad för det (hemma hos min svåger) tyckte jag väl inte heller först att det verkade särskilt märkvärdigt. Ytterligare ett sådant där ganska ambitiöst spel där man ska bygga upp en värld, placera ut små pluppar och gå på en poängbana runt hela kanten av spelplanen. Det har man sett förut i många olika varianter. Att sedan Terraforming Mars är fullt av kort att spela ut och hålla reda på, kort som vart och ett är unikt (med rätt mycket text och symboler på) borde göra det hela onödigt krångligt och avskräckande … något som bara är för de mest initierade spelnördarna.
Ändå är det inte så, utan man blir liksom alltid helt fast när man spelar, lika ivrig att vinna varje gång och få revansch och bygga upp. Precis som ett bra spel ska vara.

Som man hör på namnet så handlar spelet Terraforming Mars om att i en avlägsen framtid göra planeten Mars beboelig för människor. Hela spelscenariot är på så vis som en science fiction-film, och det saknas verkligen inte allmänbildande vetenskapliga, astronomiska och geografiska (marsografiska?) detaljer på kort och spelplan. Varje spelare representerar ett företag som är med och gör om Mars så planeten blir jordalik, och det gör man med alla de där korten man spelar ut och betalar för med de olika resurser man lyckas skaffa sig, så att temperaturen på Mars gradvis höjs, syrehalten stiger, vattnet väller fram till hav och man i takt med detta kan införa mer och mer natur och bygga städer och tekniska underverk och vad det nu är man gör. Ända tills planeten är helt klar och spelet är slut. Då räknar man poäng och bonusar och den vinner som har mest poäng.
Ja, ni hör, det låter inte särskilt unikt när jag beskriver det. Ett spel där spelarna kommer in i en produktiv cirkel som snurrar igång och håller på tills det plötsligt är slut. Inget nytt. Det är just därför jag undrar lite vad det är som gör just detta spel, från ett litet svenskt familjeföretag, så speciellt och höjt över mängden.

Kanske är det just det där med allmänbildningen och alla detaljer som skapar stämningen i spelet. Det är onekligen kul att leva sig in i det marsianska landskapet (och i rymden i övrigt, för även ”granntrakter” som Jupiters och Saturnus månar finns med på ett hörn) och i alla intressanta tekniska detaljer som rymdhissar, kupolstäder och vågkraft. Eller för den delen allt det biologiska … det är få natur- och industriaspekter som inte finns med bland korten man spelar ut, så man märker att uppfinnare Fryxelius och hans medhjälpare har brainstormat ordentligt. Terraforming Mars är egentligen en enda lång hyllning till såväl livets och skapelsens under som de vetenskapliga framstegen, och det känns ju i det stora hela mäktigt på något sätt. (Dessutom är kortens förhandskrav och effekter otroligt skickligt uttänkta, på ett logiskt sätt, så att alla de där framstegen som gör Mars beboelig inträffar vid precis rätt tillfällen i spelet och hela terraformningsprocessen sker i rätt ordning och med rätt förutsättningar. Det förhöjer spelupplevelsen.)
Det är vidare ett vackert spel, med pengamarkörer som är utsökt guld-, silver- och bronsfärgade, och snygga och stämningsfulla illustrationer på kort och spelplan. Och så finns det humor i spelet, om än inte i stora mängder, men väldigt lyckad när den förekommer. Det gäller framför allt de små anmärkningarna i kursiv stil som ofta finns på korten: det bästa är mitt favoritkort ”Ner med Deimos”. Ett brutalt kort att spela ut, då det går ut på att man helt enkelt får marsmånen Deimos att störta till marken, med följden att Mars temperatur höjs många grader av nedslaget. Men då blir det extra kul att det i den där kursiva anmärkningen står med makaber torr humor: ”Den månen används ändå inte till något.”

Sedan är det förstås också en fördel att spelmekanismen flyter på hyfsat bra och att spelet funkar bra rent socialt sett vid spelbordet. Till skillnad från i flera andra ”bygga upp”-spel, där det ganska tidigt framgår vilka deltagare som kommer att få kämpa om segern och det mest blir en tråkig transportsträcka för de övriga, är det inte så förutsägbart i Terraforming Mars. Det kan svänga under partiets gång, och vid slutpoängräkningen är det fullt möjligt att flera spelare kan överraska med att i hemlighet ha samlat en massa poäng på ett sätt som ingen annan har märkt (kanske inte ens de själva).
Här finns också gott om utrymme för retsamheter mellan spelarna och konkurrens på ett trevligt sätt, när man trängs om de mer åtråvärda platserna på spelplanen och vill placera sina skogs- och stadsbrickor på det optimala sättet. Visst kan det bli elaka manövrar mot konkurrenterna ibland, när man tar växter och annat ifrån dem och sänker deras produktionstakt (korten ”Rovdjur” och ”Myror”, där man gång på gång får plocka åt sig av andras mödosamt ihopsamlade djur och mikrober, är oproportionerligt grymma). Men man måste ju inte använda sig av sådana möjligheter bara för att man får göra det. Och gör man det lär man få igen senare, så det jämnar ut sig och då blir det mest bara kul istället.
Det enda riktiga irritationsmomentet med spelet är väl att de små kubformade resursmarkörerna man plockar åt sig av i sin egen färg tar slut ganska fort, så att man måste komplettera dem med pengakuber (som det finns betydligt större mängder av). Det stör mig personligen en hel del i mitt ordningssinne. Dessutom finns det när man spelar Terraforming Mars en möjlig risk att varje spelare tar för lång tid på sig att göra sitt drag – det är inte så konstigt i så fall, då det är mycket att hålla reda på och använda sig av, särskilt när man hållit på en stund. Men tröttnar man på detta och vill förkorta speltiden kan man med fördel göra som vi i min familj har gjort på sistone: vi ”speedrunnar” partiet och har en gräns för hur lång tid våra drag sammanlagt får ta, så att vi skyndar oss lite extra och det inte blir någon tråkig väntetid.
Ja, det är helt enkelt så att det mesta funkar och känns kul och intressant när man spelar Terraforming Mars som brädspel. Någon annan förklaring kan jag inte komma på till att det känns som ett så väldigt bra spel.

Hur är det då med datorspelsversionen? Är den bättre eller sämre än brädspelet som är original?
Ja, på ett sätt är Terraforming Mars onekligen bättre på datorskärmen, och det är att man inte behöver tänka själv så mycket där. Annars är det ju, som jag redan varit inne på, en hel del att hålla reda på när man har hållit på och samlat kort ett tag: massor av bonusar och rabatter och effekter som ska användas och inkasseras och som ger upphov till hela kedjereaktioner av förmåner. Sitter man och spelar vid bordet är risken stor att man glömmer bort något av det och gör fel, men på datorn ser spelet förstås självt till att alla belöningar ramlar in som de ska och kostnaderna blir de rätta. Och så finns det inga sådana där konkreta resursmarkörer som kan ta slut. Det är onekligen bekvämt.
Samtidigt är nackdelen med datorversionen att de där små humoristiska korttexterna som jag nämnde inte syns där. Och nöjet i att konkurrera med andra försvinner också i viss mån, även om datorspels-Mars givetvis går att spela med flera spelare också (det har jag gjort vid ett antal tillfällen). Själva spelkänslan uppnår man så att säga fortfarande bäst analogt.
Men Terraforming Mars på datorn är ändå tillräckligt bra och beroendeframkallande även i den versionen för att jag ska ha suttit med det oräkneliga gånger och försökt slå personligt rekord. Jag är särskilt förtjust i att, när jag spelar med spelets egna robotmotståndare, försöka ta hem samtliga tre milstolpar och samtliga tre tävlingar och även bli bäst i alla de andra ”delgrenar” man får poäng i på slutet. Det är verkligen inte lätt, men jag har faktiskt klarat det en gång.

Oavsett om man spelar Terraforming Mars som brädspel eller datorspel är det sammanfattningsvis väldigt kul, det vill jag lova. Och precis som alla andra spel med självaktning har det ett antal expansioner (både i analog och digital version). Jag har testat en del av dem men inte alla, och kan mycket väl tänka mig att pröva på t.ex. den expansion där det istället för Mars är den bubblande heta och ogästvänliga Venus som ska tämjas.
Man får mersmak på Mars och på rymdkolonisation när man spelar det där spelet, den saken är klar.

Spel: Terraforming Mars, uppfinnare Jacob Fryxelius, FryxGames.
Betyg: 10 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Vinnarna (sista delen i Björnstad-serien), Fredrik Backman

(recension september 2023)

Fredrik Backmans Björnstad trollband mig riktigt ordentligt när jag läste den för några år sedan. Backman har skrivit flera bra böcker (han får nog sägas vara en av mina nutida favoritförfattare), och En man som heter Ove är väl naturligtvis den mest kända, men Björnstad är den bästa. En historia om livet på en hockeytokig ort ute i Norrlandsskogen och vad som händer när den orten skakas av ett våldtäktsfall där förövaren råkar vara samhällets älskade juniorhockeystjärna.
Jag slukade den boken, inte minst för att det var så intressant med hela skildringen av hockeyn och att kunna jämföra med min egen uppväxtort Landsbro, där ju just den sporten dominerar stort. Nog för att jag inte helt kände igen mig i beskrivningen av Björnstads sociala klyftor, med spänningarna mellan det rika området ”Höjden” och det fattiga ”Sänkan” – om det fanns sådana skillnader i Landsbro när jag växte upp så var det inget jag uppfattade – men all den där grabbiga hockeyjargongen och sportfanatismen, det var mitt i prick. Björnstad är en bok som inte bara har en fängslande intrig utan även beskriver på både gott och ont vad idrott betyder för människor, och den är på så vis mycket bildande och kan absolut läsas (bör läsas, till och med!) även av den som inte är sportintresserad.

Ja ja. Boken Björnstad visade sig bara vara början på konceptet, för sedan kom det en TV-serie också, baserad på boken. Tyvärr var den serien en stor besvikelse och gjorde inte förlagan rättvisa alls: synnerligen blek och tam, med konstiga rolltolkningar, slarv med stämning och persondynamik och på det hela taget så tråkigt och poänglöst att titta på att jag faktiskt avbröt efter bara två avsnitt. Väldigt synd att en så bra historia blev sabbad där.
Då var det intressantare att det även kom en uppföljande bok till Björnstad: Vi mot er heter den, inte så bra som sin föregångare men ändå bra så det räcker. Där får man veta mer om ”vad som hände sen” med alla personerna, men framför allt blir det mer om den fiendskap som orten Björnstad har med sin grannort Hed, som också har ett hockeylag – det blir ytterligare konflikter när tonen mellan de båda lokalrivalerna hårdnar.
Jag trodde när jag läste Vi mot er att det nog skulle vara punkt efter den, men icke. Häromåret kom det en tredje och sista del, som för övrigt är tjockare än de två första böckerna tillsammans. Den heter Vinnarna, och den har jag nu läst och tänkte skriva några ord om. Samtidigt blir då detta en reflektion över alla tre böckerna sammantaget.

Anledningen till att jag måste kommentera, det är också just att de tre böckerna tillsammans – Björnstad, Vi mot er och Vinnarna – utgör ett så pass flott och gediget verk att det måste uppmärksammas. Fredrik Backman har med sin ”hockeytrilogi” åstadkommit ett riktigt epos, med intriger och dramatik och människoöden och sportresultat som nystas ihop på ett sådant sätt att man blir klistrad. Jag är framför allt riktigt imponerad av hans persongalleri: det är många människor som är med i de tre böckerna (ungdomar och barn och föräldrar och tränare och lärare och huliganer och politiker och företagare och alla möjliga), men allihopa skildras oerhört övertygande och trovärdigt, och även om vissa förekommer mer än andra har de alla på ett eller annat sätt betydelse för handlingen som helhet. Det är alltid härligt när en bok- eller filmserie har så många karaktärer som engagerar.
Faktum är att jag nästan vill påstå att Björnstad-trilogins uppbåd av personer och dramatiska händelser är värdigt ett Game of Thrones. Alla plots och sub-plots som hänger ihop så bra, och så också det där att det är både en och två och flera karaktärer som under de tre böckerna dör (ganska oförutsägbart i flera fall) och blir utskrivna ur serien på bästa TV-serie-maner … det blir verkligen spännande. Och även om de inte dör så är det flera av dem som bara är med i bok ett, andra bara i bok två, andra bara i bok tre, och andra som tycks ha försvunnit för att sedan dyka upp igen. Alltsammans blir verkligen som ett storverk.

Till spänningen bidrar också Fredrik Backmans tendens att hemlighetsfullt avslöja viss, men inte all, information i förväg. Han är väldigt skicklig på att plantera ut upplysningar om att något kommer att hända (alternativt att det var något som hände!), men än så länge vet vi inte riktigt vad … sedan blir det undan för undan fler detaljer om vad det rör sig om, och en och annan missuppfattning trillar man som läsare dit med också innan bilden klarnar och händelsen verkligen inträffar. Tidvis är det riktig deckarkänsla över det där. Det finns gott om den sortens spänningsmoment i trilogin som helhet, inte minst i den tredje och sista boken jag har läst nu, men det allra bästa exemplet är den scen i slutet av bok ett där det sägs om fyra av berättelsens framträdande hockeykillar att ”om tio år kommer två av dem vara proffs. En kommer vara pappa. En kommer vara död”.
(Ja, Backman brukar utelämna infinitivmärket ”att”, men det har jag lärt mig leva med. Eller ”lärt mig att leva med”, beroende på hur man ser det. 😊 )
Den där framtidsförutsägelsen blev jag som läsare verkligen fullständigt fast i och grubblade febrilt på vem som skulle bli vad, och jag trodde att jag hade fått facit i och med bok två, men nu när jag läste bok tre så tänkte jag likväl tillbaka på den där profetian om de fyra killarna och funderade på om min första tolkning kanske inte var riktigt rätt i alla fall, och fick nu också steg för steg veta hur det faktiskt gick till när de råkade ut för sina respektive öden. Ja, när det gäller att jobba med sådana där grejer och kittla läsarens nyfikenhet och nervositet så är Backman ett riktigt proffs.
Och att Björnstad-bokserien känns som en storartad episk TV-serie, det får mig faktiskt att skära tänder … för den första boken blev ju TV-serie och det blev inte bra alls. Kan inte någon göra ett nytt försök, och göra serie av hela trilogin och tänka igenom alltihop ordentligt så vi får en svensk Björnstad-serie i rutan som matchar böckerna? Det skulle verket vara så oförskämt väl värt, istället för att som nu ha slarvats bort totalt (såvitt jag förstår har serien nu också blivit omöjlig att titta på p.g.a. något rättighetsstrul).

Nu kanske någon undrar om det inte finns något negativt också att säga om Björnstad-bokserien och dess avslutande del. Har jag bara lovord att komma med över Fredrik Backmans hockeyepos och personerna i det?
Nej då, det finns faktiskt små nackdelar. Den sista boken Vinnarna är som sagt tjock och mastig, någon rent konkret hockeydramatik på isen finns det inte så mycket av i handlingen längre, och om man inte helt gillar Backmans småpoetiska stil så kan det säkert hända att man tappar orken under läsningen – särskilt som det finns en viss tendens att en del saker upprepas och beskrivningar går på tomgång, mer än i de två första böckerna. Jag skulle nog inte heller rekommendera att man läser alla tre böckerna i ett sträck, för då blir man nog bara matt till slut. Bättre att ta det som en … ja, just det, TV-serie istället, med lite paus mellan säsongerna och avsnitten så att säga.
När det gäller den poetiska stilen så har jag ibland också svårt att uthärda att nästan alla personerna, även om de är trovärdiga i övrigt, tidvis låter som just fyndiga små vardagspoeter när de pratar med varandra och tröstar varandra i olika scener. Eller att de är så förvånansvärt kroppsligt ömma mot varann hela tiden (tycker i alla fall jag). Borde inte de flesta på så jordnära macho-orter som Björnstad och Hed vara lite mer råbarkade av sig, eller är det bara jag som har fördomar?
Jag kan inte heller låta bli att grubbla över det rent demografiska i böckerna. Björnstad och Hed är alltså två fiktiva städer i Norrland som ligger i samma kommun, på inte särskilt långt avstånd från varandra, och de sägs vara ganska små … femtusen invånare var eller något ditåt skulle jag gissa på … men ändå har de varsitt hockeylag. Är det verkligen troligt att de två orterna skulle kunna vara belägna på det sättet och ha bildat kommun tillsammans och att en så liten kommun kan ha fler än en hockeyklubb? Hm, ja, möjligen kan jag tänka mig att det kan vara ”tvilling-samhället” Gällivare och Malmberget som är förebilder. Där skulle kanske något liknande vara möjligt. Men jag som själv är uppväxt på en mindre ort får ändå verkligen huvudbry under läsningen och undrar hur stora Björnstad och Hed faktiskt ska föreställa att vara och (apropå de sociala klyftorna jag nämnde i början) om det är särskilt troligt att det finns både ett miljonprogramsområde och ett lyxvillaområde på en så liten ort som Björnstad. Trovärdigt undrar jag också om det verkligen är att Björnstads och Heds befolkningar hatar varandra så obeskrivligt mycket som de gör i Vinnarna (det som började försiktigt i bok ett har eskalerat till väldiga huliganhöjder här i bok tre). Jag är faktiskt inte säker på att det rent fysiska våld som AIK:s och Djurgårdens värsta supportergrupper gärna tar till mot varandra nere i Stockholm går att applicera på invånarna i två mindre samhällen i Norrlandsskogarna. Nej, där har nog Backman överdrivit rivalitetspotentialen kraftigt tror jag, och i likhet med alla andra kulturpersonligheter missförstått det där med ”samhälle där alla känner alla”. Även om det förstås blir spännande läsning av det och läsaren rimligen får förståelse för alla de faktorer som ligger bakom att man håller på ett lag.

Det sista jag ska säga innan jag avslutar, om Vinnarna, och om de två föregående böckerna, har att göra med det som hela serien egentligen allra mest handlar om och som är det mest allvarliga motivet i den – nämligen våldtäkt, och moralen kring sådana fall. Motivet i fråga förekommer även nu i den tredje och sista boken, och utforskas ett ganska rejält stycke till, för det dyker nämligen upp ytterligare ett fall förutom det gamla från bok ett. Faktiskt nästan mer motbjudande och tragiskt nu. (Så mycket kan jag nog säga utan att säga för mycket.)
Det man får anledning att fundera på under läsningen på den här punkten, det är inställningen till gärningsmännen och om det någonsin går att förlåta dem. Författaren Backman lämnar visserligen mycket demonstrativt öppet för läsaren att själv avgöra det, men med tanke på den underliggande tonen och vad som händer med de inblandade personerna så känns det ändå för mig på ett ganska olustigt sätt som att han själv har attityden att såväl våldtäktsmannen själv som ”vittnet som inte ingrep” har förverkat sin rätt att någonsin leva ett normalt liv och lika gärna kan gå och gräva ner sig någonstans. Spontant kanske det kan verka rimligt, för våldtäkt är ju något vidrigt, men i längden blir det ändå märkliga konsekvenser för moralen när man driver det så. Ungefär som att våldtäkt i praktiken borde vara belagt med dödsstraff fastän inte ens mord är det – att våldtäktsmän inte ska få beviljas någon ny chans någonstans. Var finns barmhärtigheten här?
Tänkvärd är hela skildringen förvisso, i Vinnarna och i serien som helhet, och man får ju som läsare verkligen mycket att nicka eftertänksamt åt och reflektera över. Inte minst över hela jämställdhetsaspekten och könsstrukturerna och den dåliga kvinnosynen som ligger bakom: i Vinnarna vinklas detta fram några varv till. Men att förlåtelsen känns utesluten i Björnstadstrilogin, det lämnar på något sätt ändå ett frågetecken för mig.

Sammanfattningsvis nu då? Jo, Vinnarna är en omfångsrik men fullt värdig, snygg och fördjupande avslutning på en trilogi som i sin helhet nu framstår som något av ett mästerverk. Detta trots vissa frågetecken i miljön, berättarrytmen och sensmoralen … det är ändå en bokserie som engagerar något oerhört.
Så läs de där böckerna. Särskilt ni som inte gillar sport, men gillar böcker, och gärna engagerar er i skakande intriger och könsorättvisor. Jag lovar, ni kommer att få er världsbild berikad om ni läser Björnstad, Vi mot er och Vinnarna. Sätt igång bara.

Bok: Fredrik Backman, Vinnarna (och även Björnstad och Vi mot er), Forum.
Betyg (på serien som helhet): 9 av 10.

”Igelkotten recenserar” – en ny månatlig idé

Nu har jag bestämt mig för att inleda en ny vana här på bloggen.
En gång i månaden ska jag lägga ut en recension här. ”Igelkotten recenserar” ska det få heta.
Jag är ju faktiskt rätt förtjust i att recensera saker emellanåt. Det har jag gjort förr, även på denna blogg – här har jag skrivit detaljerat om t.ex. remaken av TV-serien Pestens tid, om ABBA:s Voyage-album när det kom, och om avslutningen på Game of Thrones.
Så jag tänkte att det kunde bli trevligt att publicera nya recensioner här med jämna mellanrum; en gång i månaden kunde då vara lagom. På så sätt ser jag också till att hålla lite liv i bloggen. Det har ju varit dåligt med det på senare år … det har ibland gått åtskilliga månader i sträck då jag inte har lagt ut någonting. Har jag recensionerna att syssla med så kommer det ju i alla fall sådana regelbundet, även om det inte kommer något annat. (Fast jag hoppas förstås att det fortfarande ska kunna bli inlägg om annat också utöver recensionerna!)

Vad ska det bli recensioner av för något då?
Jo, det är just det som är det roliga tänkte jag. Jag föreställer mig att det skulle kunna bli recensioner av lite vad som helst, och att det kan variera mellan månaderna och vara ganska oförutsägbart. Det kan bli en recension av en bok, en film, en TV-serie eller ett TV-program, en skiva eller rentav en enstaka låt (om jag märker att jag bubblar av åsikter om en sådan) – men det kan också bli en recension av en teaterföreställning, en konsert, ett spel, en sevärdhet eller något helt annat som går att uttala sig om och sätta omdöme på.
Och jag tänker inte alltid nödvändigtvis vara dagsaktuell heller. Det kan nog förvisso ibland bli så att ”igelkotten recenserar” något alldeles nyutkommet, men det kan också lika gärna bli en recension av någon gammal klassiker eller annat verk som kan ha åtskilliga år på nacken. Allt beror på vad jag har lust att skriva om.
Beträffande tonen i recensionerna så kommer vissa av dem självklart att vara mycket positiva medan andra kan vara negativa. Det beror helt på.

Ja, jag kommer helt enkelt att recensera vad jag känner för och som jag känner för. Det får vi se. Jag vet just nu inte mer än ni. Bara att jag tänker betygsätta allt jag recenserar på en skala från 1 till 10 – och att jag för närvarande har en första recension på gång som jag tänkte inleda med endera dagen!
Förhoppningsvis kan detta bli en trevlig vana. Blir det inte det så är det bara för mig att lägga av igen. Men det känns som en rolig idé som kan vara värd ett testa ett tag åtminstone.
Häng gärna med när den första recensionen inom kort dyker upp, och så kan ni ju kika in här en gång i månaden och se vad som händer. (Ny recension kan komma såväl den 1:a dagen i en månad som den 31:a, men någon gång inom varje kalendermånad siktar jag på att få ut en.)
Dags att recensera!

Eller som Tage Danielsson har sagt: ”Om man inte kan hitta på något eget att skriva så kan man ju alltid bli recensent. Det är klart att eftersom man då egentligen hellre ville komma ut med något eget så är man lite småsur till lynnet redan från början. Läser recensenten sen en massa dåliga böcker eller ser dåliga filmer eller pjäser eller TV-program så blir han ju helt naturligt spritt språngande galen av ilska.”
Vi får hoppas att jag inte faller i den recensentfällan åtminstone. 😊

Tre saker jag sörjer

Det finns tre saker som jag verkligen sörjer djupt, därför att de alla tre verkar vara på väg bort och försvinna och bli passé och ett minne blott.
Jag tror jag har beklagat mig över hotet mot dem alla tre här på bloggen redan tidigare, vid olika tillfällen – men jag har inte skrivit något sammanfattande, så det tänkte jag göra nu. För det känns nämligen som att deras nedgång börjar bli mer och mer akut.
Till oändligt stor sorg för mig personligen alltså, för jag råkar vara väldigt förtjust i alla de här tre sakerna. Dessutom tror jag det blir till stor skada för världen när de försvinner.
Men vad är det för hotade saker jag pratar om nu då? Ja, vi kan ta dem en i taget med varsitt stycke.


1. Tåget.

Globalt sett kanske det inte verkar som tåget som färdmedel är speciellt hotat, men man vet aldrig vart utvecklingen går … och här i Sverige är situationen illa nog. Ja, här i landet är läget för tågen minst sagt prekärt. Jag har tidigare uttalat mig dystert om alla linjer som lagts ner sedan järnvägens blomstringstid för knappa hundra år sedan. Det är alltid lika deppigt: att tågen försvunnit från massor av ställen, utkonkurrerade av biltrafiken och bortprioriterade av politiker som inte insett hur kortsiktiga och ensidiga deras anti-tåg-beslut har varit. Tyvärr är det också så att den här utvecklingen inte har avstannat, utan den fortsätter än i denna dag, senast med västgötska Karlsborgsbanan som raskt rivits upp istället för att rustas upp och utnyttjas (en förbindelse Göteborg-Skövde-Karlsborg hade väl varit utmärkt?).
Visst finns det ljuspunkter på en del håll, där man har återinfört förbindelser och byggt nytt, men för varje sådan satsning någonstans i Sverige finns det minst ett annat ställe någon annanstans i Sverige där man istället minskat, försummat, lagt ner, rivit upp räls. Smidiga tågförbindelser blir verkligen inte alla förunnat när sådant sker hela tiden.
Till detta kommer att det järnvägsnät vi faktiskt har är förfärligt försummat. Det skulle behöva läggas mycket stora summor på att rusta upp det, höja kapaciteten så att såväl frekventa persontåg som näringsmässigt viktiga godståg får plats på banorna, och se till att det inte blir en massa trängsel och förseningar. Men här finns knappast den politiska viljan, särskilt inte med nuvarande regering som inte håller tågen högt alls (de har sagt rent ut att järnvägen ska fungera för arbetspendling och godstransporter, märk väl, inget tal om fjärrpersontrafik). Och nästan allra mest obehagligt och sorgligt är att tåg håller på att bli en politiskt polariserande fråga. Tåg avfärdas mer och mer av många som stolligheter och miljömuppspåfund, det finns ett hat och förakt mot tåg på samma sätt som mot vindkraftverk, vissa aktörer verkar nästan misstänkt ivriga att bli av med ”den där rälsen som bara är i vägen” (känner de sig hotade av tåg på något sätt?), och vid de tillfällen då det faktiskt planeras järnvägsprojekt och resecentrum bemöts de nyheterna med hånskrattande emojier – liksom nyheter om när det är stopp eller tillbud i tågtrafiken. Tåg står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige, med all den skepsisen och skadeglädjen.

Karlsborgsbanan – riven.
Vi har målat in oss i ett hörn där vi, genom alltför långtgående satsningar på smidiga bil- och flygrutter, har gjort oss totalt beroende av bilen och flyget och ”måste” ha fler och fler sådana möjligheter, i en tid då vi snarare borde skära ner på dem. Följaktligen bemöts också alla försök att gynna tåget och kollektivtrafiken i allmänhet, och begränsa bilarna och deras hastigheter (om än aldrig så lite), av vilda protester. Jag skulle kunna travestera Tage Danielsson för att summera den nutida bilmentaliteten: ”Varenda människa vet ju att bilen är det smidigaste sättet att ta sig fram. Ska vi då motarbeta detta naturliga förhållande och satsa på tåg och bussar istället? Hur ska då bilen kunna vara det smidigaste sättet att ta sig fram?”
Ja, här skulle jag kunna hålla på med en lång rant … men min uppfattning är alltså att tåget i Sverige går en mörk framtid till mötes. För att tågtrafiken ska överleva krävs det satsningar som i nuläget inte går att genomdriva, och den onda cirkeln fortsätter därför tills vi har nått ett läge som i USA (där tåget är något högst marginellt).
I resten av världen kan det hända att situationen inte är lika nedslående – trots allt finns det många länder där man har insett vikten av omställning och multimodala transporter – men det är fortfarande inte direkt lätt att resa med tåg i Europa, det kan vem som helst se. Då är det också lätt hänt att samma slags krafter som påverkar kommunikationsdebatten i Sverige tar över även i många andra länder, och får igenom att bilen och flyget prioriteras. Jag tror tyvärr att risken är mycket hög. När det gäller utvecklingen i Sverige finns det dessutom en risk att vi, även om man gör rätt ute i Europa, inte kan matcha de kommunikationerna och att de tågtransporter man vill satsa på nere på kontinenten (t.ex. via Fehmarn Bält-förbindelsen när den är klar) råkar ut för ohjälpliga flaskhalsar när de når upp till oss.
Alltsammans gör mig bedrövad, för tåget är i mina ögon ett underbart färdmedel och med tanke på miljö, klimatförändringar och utrymmes- och trängselproblem är det nödvändigt att använda det mer (även om jag självklart inte förespråkar något avskaffande av privatbilismen!).
Tåget känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


2. Kyrkorna.

Nästa sak som är på nedåtgående, i synnerhet i Sverige, är kyrkobyggnaderna.
Nu ska jag visserligen erkänna att jag är kluven på det området. Jag brukar nämligen inte per automatik stämma in i den där kristna klagokören om att Sverige har blivit så rysligt sekulariserat. För det första kan det diskuteras om så verkligen är fallet, och om Sverige nu är så sekulärt så behöver faktiskt inte detta heller vara enbart av ondo, för en mäktig och institutionaliserad kyrka som dominerar kulturen och dikterar villkoren i ett land är inte något särskilt bra det heller. Och de kyrkobyggnader vi har i Sverige är på sätt och vis spår av en maktfullkomlig kyrka av just det slaget från förr. Den kristna kyrkan kommer dessutom alltid att överleva oavsett byggnader, det är jag övertygad om, och den kan faktiskt få bättre förutsättningar för ande och liv och tillväxt om den får slå ur underläge.
Men samtidigt känns det också ytterst vemodigt när de många skatter till kyrkor vi har i Sverige används mindre och mindre. Det är liksom ändå så att jag kan sakna den tiden då varje kyrka hade sin egen präst och det hölls gudstjänst i varenda en av dem varje söndag. Det är deprimerande att det behovet inte längre finns, att församlingarna istället slås ihop till stora enheter där vissa kyrkor bara får stå värd för gudstjänster enstaka gånger och är helt övergivna mellan varven. Och det är tråkigt att de rent fysiskt så ofta är stängda och tillbommade när de inte används (det vill säga för det mesta). En kyrkspanare som jag har det inte lätt när man måste kontakta församlingarna och ha fullt sjå att stämma träff med någon som kan komma och öppna en kyrka åt en. Ofta känns det inte ens värt besväret. Fjärran är den tid då man bara kunde känna på dörren till en kyrka och belåtet konstatera att det var öppet, gå in och tillbringa en andäktig liten stund där inne och sedan gå igen.

Bleket – snart såld.
Värst av allt är förstås när kyrkorna avyttras, på samma sätt som när järnvägsräls rivs upp. Nu senast har det hänt precis i närheten av där jag bor, då Tjörns samfällighet helt sonika avsakraliserade Blekets kyrka och snart ska sälja den. En kyrka som helt slutat användas som sådan, och blir något helt annat, det är verkligen ett komplett misslyckande. Och det blir fler och fler sådana fall. Lyckligtvis begränsas det av att majoriteten av kyrkorna faktiskt är hyfsat gamla och därför i någon mån skyddade (och besvärliga att bygga om till något annat) men trenden är oroväckande … det blir allt vanligare att församlingarna tar till lösningen att sälja ut. På flera håll finns det dessutom kyrkor som står och vittrar sönder och inte kan restaureras eftersom det inte finns pengar – där är faran att de till slut måste rivas, ålder och K-märkning till trots. Det var vad som hände med Maglarps kyrka i Skåne, och det kan hända igen. De försvinner genom att sakta men säkert bara få förfalla.

Maglarp – riven.
Här finns egentligen många paralleller till tågen och järnvägarna. På samma sätt som ”stationen mitt i byn” har försvunnit på många håll när folk har föredragit bilen (med inaktivitet och företagsdöd som följd, när man har valt att snabbt ta bilen på de snabba vägarna till serviceinrättningar längre bort istället för de lokala), så har också ”kyrkan mitt i byn” försvunnit och efterlämnat ett tomrum, när folk har sökt sig till något annat och behovet av en lokal kyrka har upphört.
Som sagt, den världsvida kyrkan kommer att överleva vad som än händer (det är alltid en ljuspunkt), men kyrkobyggnaderna som en gång byggts som vackra och gudomligt inspirerade samlingslokaler för medlemmarna i kyrkan i fråga, de håller på att spela ut sin roll och tas ur bruk. Trots att de så att säga mycket praktiskt hade kunnat utnyttjas i en ny och kanske annorlunda kristen väckelsevåg.
Kyrkorna känns ofta dödsdömda, och det sörjer jag djupt över.


3. Språket.

Ja, jag vet vad ni tänker säga. Svenska språket har klarat sig tidigare. Vi har varit utsatta för kraftigt inflytande från både latin, tyska och franska i omgångar, och lånat in en massa ord därifrån men ändå bevarat ett rikt och fungerande språk. Då borde det väl inte vara värre nu när det är engelskan som tränger in? Är jag inte bara konservativ språkpolis i onödan?
Dessvärre är det inte så, utan det vi ser just nu är en språkutveckling utan motstycke – därför att förändringarna nu med teknikens och kommunikationernas hjälp kommer i en omfattning som det inte var fråga om på Gustav III:s förfranskade tid. Det handlar inte heller bara om att vi får in för mycket engelska ord (lite lånord här och där kan man väl stå ut med), utan det är hela språkbruket som förändras. Vilket för den delen inte bara gäller svenskan, utan många andra språk också (men svenskan är kanske särskilt utsatt eftersom vi blivit mer digitaliserade här än i flera andra länder). Med hjälp av maskinöversättning och AI, och all information, all reklam och alla budskap som strömmar över oss hela tiden och snabböversätts, så är det uppenbart att språket påverkas och detta på ett negativt sätt.
Här är problemet framför allt att inte bara enskilda ord, utan hela uttryck och formuleringar, faller i glömska. Det är så det blir när de typiska engelska standardfraserna kommer in hela tiden. Svenskan är full av smarta ord och uttryck som inte engelskan har, men när engelskan är standard för allting, då blir det ett slags mjölkig ”översättningssvenska” som i all hast direkt kalkeras från originalspråket. Och de uttryck, ordlekar och idiom vi hade kunnat använda istället om vi tänkt efter, och för den delen de uttryck som hade använts om det hade varit svenskan som varit originalspråk, de går då förlorade i folks vokabulär. Det blir ingenting kvar av den fyndiga och kreativa svenskan, för den glöms sakta men säkert bort. (Att flera sedan ovanpå detta menar att ”engelskan är överlägsen svenskan för den har ju så många synonymer och oöversättliga uttryck” känns då som extra hånfull grädde på det språkliga moset.)
Jag kan tyvärr märka detta på folk i min närmaste omgivning som jag ideligen hör använda torftiga och onaturliga svengelska uttryck som de (ofta omedvetet) hämtat från översättningssvenskan på sina skärmar. Ofta får jag påpeka att ”så heter det faktiskt på svenska” och ”du skulle väl kunna säga så istället?”
Den ”smarta svenskan” är alltså på väg bort. Men i rubriken där det står att jag sörjer ”språket”, så syftar jag inte bara på det, utan även på en annan sak, nämligen att fenomenet språk och språkstudier i största allmänhet är kraftigt på nedåtgående. Folk intresserar sig inte längre alls i samma utsträckning för att lära sig några främmande språk, bortsett från engelska. Här kan jag använda mina tonårsbarn som tydliga exempel – de har alla tre med stor glädje och lättnad valt bort moderna språk (tyska/spanska/franska) när de kom upp i gymnasiet och inte behövde ha det ämnet längre. De är inte heller ensamma, kan jag säga. Motivationen att lära sig andra språk sjunker kraftigt i Sverige. Vad ska man med dem till, är attityden.

Inget som är värt att intressera sig för längre ...
Och det är ju kanske inte heller så konstigt, när som sagt maskinöversättningen och AI är på stark frammarsch, liksom även språkappar som ska fungera som något slags babelfisk och direktöversätta både prat och skyltar åt folk när de är utomlands. Då tycker de naiva användarna naturligtvis att det räcker med att använda dessa fiffiga verktyg, så behöver man inte anstränga sig för att lära sig något språk på riktigt. Att kommunikationen förmodligen kommer att gå uselt – precis som maskinöversättningarna (även om de blir bättre) aldrig kommer att kunna återge svenskans riktigt kreativa och smarta funktioner – bryr man sig inte om. Vad blir resultatet då? Jo, åter igen, en utarmad svenska som tappat sina grammatiska, lexikala och fonetiska fyndigheter.
Svenskan, och världens språk i allmänhet, håller helt enkelt på att krympa ihop till pidginspråk. Dysfunktionella blandspråk där engelskan är bas och det egna ordförrådet i värsta fall endast en krydda. Och de enda som intresserar sig för språk är teknikerna, som mest bara är ute efter att få in språken i sina maskin- och verktygsmallar.
Som språkfantast ser jag med djup bedrövelse på den utvecklingen … och då har jag inte ens nämnt att mitt eget yrke som översättare är kraftigt i farozonen. Det är bara en extra deppighet ovanpå allt det andra.
Språket känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


Ja, det här var tre dödsdömda saker som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig hos mig när de slutgiltigt är borta.
Eller är det så väl att de kanske inte kommer att vara borta ändå …? Finns det någon som nu har orkat läsa igenom allt det här och som är mer positivt lagd och kan muntra upp mig med motargument? Någon som tror att tågen, kyrkorna eller språket (eller i bästa fall alla tre) kommer att fortleva och till och med få en renässans igen?
Kör bara på i så fall och muntra upp mig! Det skulle vara trevligt att slippa sörja djupt, om jag bara kan bli övertygad om att sorgen är obefogad.

Allsvensk värdighet – en undersökning av vilka klubbar som ”borde” spela i allsvenskan

Nu börjar snart herrallsvenskan i fotboll igen – och jag tänkte inleda 2023 års säsong med statistik.
Det var ju också så jag avslutade den förra säsongen i november. Då gjorde jag här på bloggen, som en och annan kanske minns, en stor statistisk analys av hur ofta de allsvenska lagen får sändas i TV. (Faktiskt så var det också då som jag sist bloggade … sidan har fått ligga i träda sedan dess.)
Men den här gången har jag en annan typ av genomgång att presentera. Nämligen en undersökning av vad man kanske kan kalla ”allsvensk värdighet”.

Det är nämligen så att på samma sätt som det förekommer ett visst ”bias” i TV-kanalernas urval av matcher, så finns det en hel del förutfattade meningar i fotbolls-Sverige om vilka lag/klubbar som borde ligga i allsvenskan. Vilka lag som är ”värdiga” att vara där.
Sådana kommentarer kan man ofta se såväl från vanliga tyckare och fans på nätforumen som från journalister. Kommentarer om att ”det och det laget hör hemma i allsvenskan”, ”jag vill att det och det laget ska klara sig kvar”, och ”det och det laget borde åka ut för de är så tråkiga”.
Visst kan man ha sådana åsikter. Jag har själv en ”drömallsvenska” med de 16 lag jag personligen helst skulle vilja se i högsta serien (tänker inte räkna upp dem just nu), och naturligtvis får då alla andra ha sina drömallsvenskor, helt efter vad de tycker rent subjektivt. Det tråkiga är när folk verkar se det som något slags objektiva fakta att vissa lag hör hemma, eller (vanligare) inte hör hemma, i allsvenskan. De motiverar då sin åsikt med att ett lag t.ex. gjort för få allsvenska säsonger och aldrig placerat sig bra, saknar fotbollskultur och anor, är ett hopköpt lag eller har för dåliga publiksiffror … ja, det där med publiksiffrorna är ett alldeles särskilt populärt argument, men skälen kan vara många även i övrigt. Då tror också kritikerna att de har något slags vetenskapliga bevis för att ett lag (självklart inte deras eget) borde förpassas ur allsvenskan.
Det är det beteendet jag kan reta mig lite på, och därför tänkte jag nu göra en liten analys – ja, den blir nog inte lika stor som min förra undersökning – för att se hur det faktiskt blir om man objektivt sammanställer alla klubbarnas meriter i siffror. Så kan man ju hänvisa till det sedan, nästa gång som någon säger t.ex. att ”Kalmar hör inte hemma i allsvenskan”. (Det påståendet om mitt favoritlag har jag sett fler än en gång.)
Sedan är alltså inte min tanke att hela fotbolls-Sverige måste rätta sig efter resultatet av min undersökning och övergå till att heja på och respektera enbart de lag som har bäst meriter. Tvärtom faktiskt. Min egen drömallsvenska kommer inte att påverkas av resultatet, så mycket kan jag säga med en gång. Men jag gör det här därför att jag har på känn att många nog skulle bli förvånade över vilka lag som kommer med om man sammanställer en ”allsvenska med de mest värdiga”. Det kunde ju vara trevligt om man fick tyst på de mest fördomsfulla tyckarna.

Hur har jag då gjort för att mäta allsvensk värdighet och räkna ut vilka klubbar som allra mest ”förtjänar” att spela i högsta serien?
Jo, om det ska bli rättvist så måste jag ju ta upp ett antal punkter i statistiken. Men allra först måste jag bestämma vilka klubbar som ska få ingå i mätningen. Och då känns det ju rimligt att alla klubbar i den allsvenska maratontabellen – alla som någon gång spelat i högsta serien – får vara med i min sammanställning. Det blir 67 stycken bara det. Sedan blir det några andra som slinker med fastän de aldrig spelat i högsta serien – de kommer med i alla fall därför att de lyckas få enstaka poäng av olika skäl.
Vilka områden ska jag mäta och ge poäng för då? Jo, det är sammanlagt tolv stycken, och nio av dem är dessa:

1. Placering i den allsvenska maratontabellen (källa).
2. Antal allsvenska säsonger (källa).
3. Poäng i medaljligan (där ett guld en säsong ger 4 poäng, andraplacering ”stora silver” ger 3, tredjeplacering ”lilla silver” ger 2 och fjärdeplacering ”brons” ger 1) (källa).
4. Antal SM-guld (källa).
5. Antal guld i Svenska Cupen (källa).
6. Publiksnitt under den senaste säsongen 2022 (vilket kräver en liten viktning, det återkommer jag till) (källa och källa).
7. Hemmaarenans storlek (källa).
8. Placering i Svenska Fotbollförbundets ranking för 2022 över hur bra akademiverksamheter Sveriges fotbollsklubbar har (källa).
9. Placering i 2022 års ”Hemmaklubben”-kampanj, som hålls i slutet av varje säsong och som är ett slags mått på hur engagerade supportrar klubbarna har (källa).

De här områdena, ”grenarna”, tycker jag själv återger en fotbollsklubbs tyngd ganska bra. För där ingår de främsta sportsliga resultaten och meriterna, men även det där med publik och publikkapacitet, samt ungdomsverksamhet/återväxt (akademirankingen) och supporterengagemang (Hemmaklubben), som ju inte heller är oviktigt för att avgöra allsvensk värdighet. Supporterskap/supporterkultur är det som är svårast att mäta i siffror, och där hade jag väl kanske kunnat använda mig av antal medlemmar i varje lags supporterförening(ar) – eller helt enkelt antal medlemmar i varje klubb! – men det visade sig väldigt svårt att få tag i sådana uppgifter, om man inte ville kontakta varje enskild klubb. Inte heller antal följare på Facebook och sådant fungerade riktigt att jämföra. Så då var det enklare att använda Hemmaklubben-kampanjen till den grenen istället.
En gren som jag har avstått från att ha med är klubbarnas ekonomiska styrka, vilket man hade kunnat mäta t.ex. i årsomsättning, men även i det fallet är det svårt att hitta information – och dessutom hänger en klubbs rikedom väldigt mycket på vilken serie den spelar i, så det hade inte blivit rättvist mot icke-allsvenska klubbar att ta med detta i beräkningen. (Plus att de flesta nog håller med mig om att pengar inte ska få avgöra, även om man tidvis kan se resonemang om att det behövs penningstarka klubbar för att lyfta svensk klubbfotboll internationellt och så där.)

Hur som helst, på alla de här nio punkterna har jag helt enkelt gjort så att jag har sorterat alla klubbar efter deras siffra på respektive område, och de sexton bästa på varje område har fått poäng från 16 till 1. Övriga har fått 0.
Att jag har valt just skalan 1–16 är givetvis för att allsvenskan består av sexton lag; ska man utse vilka sexton som av ren värdighet borde få spela i allsvenskan så borde ju då alltså poängen också delas ut till de sexton bästa i varje gren. (Ett system där alla får poäng, typ från 1 till 67, hade dessutom varit tämligen missvisande och framför allt svårhanterligt.)

Jag ska strax visa upp den stora tabellen/uppställningen där ni själva kan se vad det blir för poäng, men först ska jag påpeka att jag har tagit med ytterligare några ”grenar” utöver de första nio. Jag har nämligen också gett klubbarna poäng för vilket år de bildades och vilket år de debuterade i högsta serien (för om en klubb har anor långt tillbaka ska det naturligtvis uppmärksammas), samt minuspoäng om de inte har spelat i allsvenskan på länge, för ibland kan ju en klubb så att säga bli inaktuell och föråldrad också. (Här är mina källor alla Wikipedia-sidor om varje enskild klubb och fotbollssäsong.) Men de poängen blev jag tvungen att fördela på ett annat sätt, eftersom jag märkte att det hade blivit väldigt skevt att bara belöna de sexton bästa i de fallen. För dessa ”historiska grenar” har jag istället gjort så att varje klubb har fått 1 poäng för vart 10:e år som gått sedan de bildades respektive debuterade i högsta serien. Exempelvis har IFK Göteborg fått 11,9 poäng för att de bildades för 119 år sedan (1904) och 9,9 poäng för att det var 99 år sedan de gjorde debut bland de högsta (1924). På samma sätt har t.ex. Sleipner fått 8,3 minuspoäng för att de inte spelat i högsta serien på 83 år – sådant tycker jag man måste ta hänsyn till, för gör man inte det blir det vissa andra klubbar som nästan inte ens finns längre som kommer orimligt högt upp i min undersökning på bekostnad av sådana som är mer aktuella.
Nu, om ni godkänner de metoder jag använt, kan vi titta på tabellen. Så här ser den ut – klicka på den så kommer den förhoppningsvis upp som bild i lite större format. (Här finns den också som länkad fil.)

Ja, ni kan kika själva och studera alltihop. Här finns en hel del intressant att konstatera.
Jag kanske ska förklara att jag i en del grenar, som synes, inte har behövt redovisa detaljsiffrorna för samtliga klubbar – ibland har det räckt att bara konstatera vilka sexton som är bäst och ge dem deras poäng och sedan inte bry sig om resten. Men i en del fall där det varit möjligt att visa upp siffrorna även lite längre ner så har jag gjort det.
Vidare ska jag kanske förklara det där med publiksiffran. Där är det ju nämligen så att publiksiffror alltid minskar ju längre ner i serierna ett lag ligger – om ett lag rasar ner från allsvenskan till superettan så sjunker deras publiksiffror därefter – och det tyckte jag att jag borde göra en justering för. Därför har jag, för alla de klubbar som för närvarande ligger i superettan, multiplicerat deras publiksiffra med 1,5 för att återge hur det hade sett ut om de legat i allsvenskan istället. (Klubbar som under 2022 låg längre ner än superettan har jag för övrigt inte hittat publikstatistik för, så därför har alla dessa fått en nolla i publikgrenen – men det borde inte spela någon roll eftersom de näppeligen hade slagit sig in bland Sveriges sexton bästa och fått poäng i den grenen i vilket fall.)
Ytterligare en sak jag måste förtydliga är att en del klubbar ibland har fått delade placeringar i vissa grenar (särskilt cupguld och SM-guld). När detta inträffat har jag låtit de klubbarna dela lika på den sammanlagda poängen för de tabellpositionerna. AIK och IFK Göteborg ligger t.ex. på delad andra plats i antal cupguld, och då har de två fått dela på de 15 och 14 poäng som tvåan och trean får i den grenen, och alltså fått 14,5 poäng var (29 delat med 2). Jag antar att ni läsare hänger med på den principen också.

Vad kan man nu säga om tabellen så som den blev, med alla de här ”meritpoängen”?
Ja, det man först lägger märke till är givetvis vilken klubb som vinner och visar sig ha allra mest allsvensk värdighet. Det visade sig bli, kanske inte alldeles skrällartat, AIK. ”Gnagets” resultat i alla de tolv grenarna räckte sammantaget för att ge AIK en poäng på 154,6, och det blev en förstaplats av det. Grattis AIK. Den som stenhårt anser att man ska hålla på laget med de sammantaget främsta meriterna bör alltså hålla på AIK enligt min undersökning. Tvåa och trea blev, inte heller särskilt oväntat, Malmö FF och IFK Göteborg. (Dock klarar AIK förstaplatsen enbart p.g.a. sin framskjutna position i Hemmaklubben, så där kan man kanske invända att den grenen avgjorde det hela på ett orättvist sätt … men som sagt, jag hade ju ingen annan bra metod att mäta supporterskap på.)
Vi kan även se att det finns grenar i sammanställningen där en del klubbar oväntat plockar poäng. Norrby och IFK Malmö tar hem en hel del bara på att de råkar spela på väldigt stora arenor – å andra sidan har de inte särskilt många poäng utöver det, så de glider ändå en bra bit ner. En del klubbar som är väldigt gamla tar hem poäng tack vare det, men det motverkas ofta av att de också får mycket minuspoäng då de inte varit med på ett tag (gäller t.ex. Sandvikens IF och IFK Eskilstuna). Sedan har vi några ”udda fåglar” som jag har markerat på ett speciellt sätt: några klubbar existerar inte alls längre och dem har jag satt på rosa bakgrund, och så har vi några stycken som aldrig spelat i högsta serien men kommit med här ändå för att de förekommer i rangordningarna i enstaka grenar. (Göteborgs IF t.ex. tog ett SM-guld under den avlägsna dimmiga tiden innan allsvenskan fanns.) Dem har jag satt i röd text och placerat utanför tabellen.

Men vi kanske ska titta på det som jag själv tycker är intressantast – vilka sexton klubbar är det som är bäst? Det är ju min huvudfrågeställning … om man ”rent objektivt” ska plocka ut de sexton som har mest allsvensk värdighet och borde få bilda en ”objektiv” drömallsvenska, vilka blir det då?
Jo, vi ser att förutom topptrion AIK, Malmö FF och IFK Göteborg så blir det dessa:
Djurgården, IFK Norrköping, Helsingborg, Hammarby, Elfsborg, Örgryte, Halmstad, Kalmar FF, Gais, Öster, Örebro, Degerfors och Åtvidaberg.
Där har vi alltså facit. Det är de och inga andra som är värdiga att få spela i allsvenskan.
Nu ska det nämnas att det är en viss strid i tabellen om den sextonde och sista platsen. Den klubb som precis missar är Landskrona, till förmån för Åtvidaberg, och det kan jag ju medge att om jag var svartvitrandig Landskrona-supporter så skulle jag inte se med blida ögon på det resultatet. Särskilt inte med tanke på att det enda som avgör den kampen till Åtvidabergs fördel är att Landskrona tillbringat längre tid utanför allsvenskan fram till nu än Åtvidaberg har gjort (2005 respektive 2015 var de bådas senaste besök) och därför har fått en minuspoäng mer och då går miste om platsen bland de sexton.
Å andra sidan hade det blivit sådana målfoton hur jag än hade gjort … så jag får nog vidhålla att det är så här det ska se ut i alla fall.

I övrigt kan jag naturligtvis inte låta bli att påpeka att jag sitter och myser över att Kalmar FF har en ganska självklar plats bland de sexton. Kalmar gjorde sin högsta serien-debut rätt mycket senare än många andra lag, det är sant, men de samlar ändå poäng så det räcker till en elfteplats. Faktum är att KFF ligger bland de sexton bästa i Sverige både sett till maratontabellen, antal allsvenska säsonger, medaljligan, SM-guld, cupguld, publiksnitt, arenakapacitet, akademirankingen och Hemmaklubben. Samtliga nio alltså.
Det är något att stoppa upp i halsen på folk som ifrågasätter Kalmar FF:s värdighet och tradition. Som sagt så förekommer det nedlåtande kommentarer om KFF då och då, att de inte har tillräcklig fotbollskultur och anor och så, men det här resultatet visar att det påståendet stämmer helt enkelt inte. Det är fel. Det är bara struntprat. Inte ens anklagelsen att ”Kalmar har ingen publik” håller, för även sett till publiksiffra (och även med superettanlagens siffror uppjusterade) hör Kalmar till Sveriges sexton bästa.
Så var det med det. Ha! Där fick ni.
Jag är naturligtvis öppen för att man skulle kunna utforma den här undersökningen på ett annat sätt – har ni förslag så får ni gärna höra av er – men efter det här misstänker jag väldigt kraftigt att hur man än bär sig åt så har Kalmar FF allsvensk värdighet. (Ja, det skulle vara om man minskar ner allsvenskan till tio lag då … i en sådan platsar de inte. Men hur kul är det med en så liten allsvenska?)

En liten rolig parentes är att jag, bara för att testa mitt resultat, satte det där populära AI-verktyget Chat-GPT på att svara på min frågeställning. Jag ställde den här frågan till Chat-GPT:
Vilka sexton fotbollslag borde spela i Allsvenskan sett till meriter, tradition och popularitet?
Och det här svaret fick jag av roboten i fråga:
Det är svårt att välja endast sexton fotbollslag att spela i Allsvenskan baserat på meriter, tradition och popularitet eftersom det finns många lag med en rik historia och en stor fanskara. Men om man ska göra ett försök kan följande sexton lag nämnas:
AIK, Djurgårdens IF, IFK Göteborg, Malmö FF, Helsingborgs IF, Östers IF, IFK Norrköping, Gais, IF Elfsborg, Örebro SK, Hammarby IF, Kalmar FF, Landskrona BoIS, Trelleborgs FF, GIF Sundsvall, BK Häcken
Dessa lag har alla en lång och framgångsrik historia, stora fanskare [sic!] och har presterat väl på den svenska fotbollsscenen genom åren. Men det finns många andra lag som också skulle kunna ha rätt att spela i Allsvenskan baserat på sina meriter och sin popularitet.
Ett intressant (och diplomatiskt) svar! Jag och Chat-GPT är alltså överens om tolv av sexton lag. Och Kalmar FF är med även i AI-urvalet.

Nu ska jag avslutningsvis säga, som jag också var inne på i början, att i själva verket behöver man inte alls bry sig om min uppställning, eller Chat-GPT:s eller någon annans. Jag lovar att jag hade haft Kalmar FF som mitt favoritlag även om de legat längre ner på listan (och när jag först började hålla aktivt på dem i början av 1990-talet så gjorde de det!). Sympati för ett fotbollslag hänger inte alls enbart på hur förnäma anor och meriter klubben har, eller på publiksiffror eller arenastorlek för den delen, utan det ligger mycket mer än så i supporterkärleken. Det är självfallet fullt möjligt att ett lag har gedigen värdighet och fotbollskultur, och hängivna fans som älskar laget, trots att det sällan eller aldrig legat i allsvenskan.
Dessutom behöver jag väl nästan inte ens påpeka det självklara: att det i slutändan alltid ska vara det sportsliga som avgör om en klubb ska spela i allsvenskan eller inte. Ska man gå efter andra faktorer kan man lika gärna avskaffa vårt seriesystem med en gång och ha en stängd högsta serie som i NHL-ishockeyn, där klubbarna utifrån olika icke-sportsliga kriterier beviljas licenser och tillstånd för att få vara med. Ack så tråkigt det skulle bli.
Möjligen kan man ha sådana här siffror att stoltsera lite med emellanåt, om man råkar hålla på ett av lagen med digra meritlistor. Men ”allsvensk värdighet” hänger inte på sådant.

Och när det gäller min egen ”drömallsvenska”, de sexton lag som jag själv skulle tycka var roligast att ha i allsvenskan, så tar jag inte några hänsyn till tradition och historia. Eller jo, lite kanske (jag har nog ändå alltid tyckt att det är en fördel att vara ett ”gammalt fint och rutinerat allsvenskt lag” 😊), men min förkärlek för landsortslag och underdogs samt min lokalpatriotism spelar också in en hel del i mitt urval. Ifall ni undrar så kan jag nu också avslöja hur min drömallsvenska ser ut … den består av de här sexton:
AIK, Degerfors, Elfsborg, Gais, IFK Göteborg, Hammarby, Helsingborg, Jönköpings Södra, Kalmar FF, Ljungskile, Malmö FF, Mjällby, IFK Norrköping, GIF Sundsvall, Åtvidaberg och Örebro. (Sedan kan Brage, Halmstad och Öster ibland få kliva upp och byta plats med de tre sistnämnda, så blir det bra.)
Men det är alltså bara vad jag själv rent subjektivt skulle tycka var roligast. Jag kan inte underbygga det med några fakta.
Min poäng med hela det här inlägget och den här stora undersökningen är alltså (paradoxalt nog) att ingen behöver använda sig av den undersökningen. Men om ni ändå avser att tänka i de banorna, så vet ni nu vad rena fakta visar om allsvensk värdighet!