Ett dynamiskt elände i översättningsbranschen

Nu har jag jobbat första arbetsveckan efter semestern, och det mesta är väl som det brukar med mitt översättningsjobb. Kunderna har börjat höra av sig och skicka projekt och jag är igång på nytt. Som det har varit under de 14 år som gått sedan jag började min tillvaro som frilansare med enskild firma.
Men samtidigt finns det ett hot i bakgrunden: något ruskigt som dök upp i början av sommaren, bara några veckor innan jag gick på semester. Något som på allvar kan hota hela översättartillvaron både för mig och ett stort antal kollegor. Och det kan sätta igång på riktigt nu den närmaste tiden, och det ska bli både intressant och olustigt att se hur det går.
Vad jag talar om? Jo, det är något som kallas för ”dynamic pricing”. Dynamisk prissättning. I min översättningsvärld är det rena dynamiten. En smärre revolution.
Jag ska förklara. Får väl ta det från grunden kanske.

Maskinöversättning (MT) antar jag att de flesta vet vad det är? Ja, tyvärr vet ni väl det, för det tar över mer och mer. Allt fler väljer att maskinöversätta texter och få dem snabbgranskade efteråt istället för att låta översätta texterna på vanligt sätt. Vi översättare blir då allt oftare reducerade till ”efterredigerare”. Vissa i branschen har funnit sig i det, men själv tycker jag hjärtligt illa om det, och jag brukar fortfarande tacka nej till att efterredigera maskinöversättningar. Det är i mitt tycke en helt annan sak och ett helt annat yrke än vanlig översättning, och det känns så tröstlöst och oinspirerande att jag blir alldeles matt … jag kan bara inte syssla med sådant. Maskinöversättningarna är visserligen lite bättre och mindre skrattretande nu än förr, det får jag medge, men de är fortfarande inte bra alls och dessutom kan det ofta dölja sig riktigt lömska fel i en formulering som vid första anblicken är okej. Så efterredigering är kort och gott inget jag vill syssla med.
Men det där är inget nytt. Jag kommer strax till det som är det nya.

Nu är det så att en stor översättningsbyrå som jag väldigt ofta översätter åt, och som genom åren har blivit min överlägset största kund (jag översätter framför allt EU-texter åt dem), sedan ett par år tillbaka har gått över just till modellen maskinöversättning + efterredigering, som standard. Ett tag kunde jag ändå tjata mig till att fortsätta få sådana jobb som var traditionell översättning, men till slut insåg jag att byrån snart inte tänkte skicka fler sådana, och då gick jag med på att testa maskinformatet. Dock på ett mer skonsamt sätt – för grejen var att jag fortfarande inte behövde läsa igenom maskinöversatta texter rakt igenom. Istället har det nu de senaste två åren funkat så med den här byråns projekt att jag har översatt som vanligt, en mening i taget i mitt översättningsprogram, och så har maskinöversättningsförslagen synts i en särskild ruta intill och jag behöver inte infoga dem om jag inte vill. Och för det mesta vill jag inte – så då har det inte blivit någon skillnad och allt har varit frid och fröjd trots den där MT-rutan. Jag har mest ignorerat den.
Att jag gick med på upplägget i fråga fick dessvärre den följden att mitt pris per ord i praktiken blev sänkt, eftersom betalningen för efterredigering (som det nu alltså rent formellt är) naturligtvis är lägre än den för översättning, men eftersom jag samtidigt fick en lätt höjning av mitt grundpris så blev inte skillnaden så stor. Så långt är alltså allt bra … eller ja, kanske inte bra, men okej åtminstone.

Men nu – ja, nu kommer det.
Nu har den här byrån, min absolut största kund som jag får långt över hälften av mina inkomster från, infört ytterligare en ny modell för sina frilansöversättare. Det är den som kallas för ”dynamisk prissättning”. Jag hade hört talas om det tidigare, då det finns andra byråer som infört det, men nu är det alltså min stora byråkund som börjat med eländet.
Metoden går ut på att jag som översättare, när jag får en ny EU-text att översätta från byrån, inte får veta i förväg hur mycket betalt det blir. Istället tas det för givet att jag kommer att använda mig av maskinöversättningsförslagen som dyker upp där i sin ruta när jag arbetar med texten, och när jag sedan är klar och lämnar in jobbet så kör byrån en analys och jämför med maskinöversättningsförslagen för att i efterhand se hur mycket min översättning liknar dem – för att på det sättet kunna avgöra hur mycket jag kan sägas ha använt dem! Och då blir betalningen därefter. Om det i analysen ser ut som att jag har använt MT-förslagen ganska mycket, uttryckt i likhetsprocent, så blir det inte så mycket betalt, för då hade jag ju redan en hel del gratis så att säga (tycker översättningsbyrån). Om jag däremot har avvikit i högre grad från förslagen, så får jag lite mer pengar. Men det avgörs alltså inte förrän i efterhand. Det är det som är det ”dynamiska”.

För en tekniskt lagd/rationaliserande person utan språkkänsla kan kanske det här förefalla smart och rimligt och effektivt, men för oss översättare är det rent åt skogen. Det är ju nämligen så att även om det kan se ut som att en mening i min översättning är till 80 % lik maskinöversättningsförslaget, så behöver det ändå inte alls vara så att jag har jobbat bara ”lite grann” med den meningen och fått det mesta gratis. Tvärtom kan det ligga en hel del ansträngning bakom från min sida. I synnerhet i EU-texter, som det ju nästan uteslutande gäller när jag jobbar för den här byrån, är det mycket som måste dubbelkollas hela tiden: både formuleringar och uttryck och hänvisningar och termer som kan vara olika på svenska från en gång till en annan, beroende på. Det har byrån till och med själva upprepade gånger förmanat mig och sina andra översättare, att vi ska kolla allting mycket noga! Sedan kan det faktiskt hända att jag, efter att ha dubbelkollat, kommer fram till samma översättning som redan råkade stå i MT-förslaget (för ibland kan maskinöversättningar som sagt vara delvis korrekta, de fylls ju hela tiden på med godkänt textmaterial) – men det kunde jag inte veta säkert i förväg och det var inte mindre jobb som krävdes. Kort sagt är det så att en ”dynamisk efterhandsanalys” mycket dåligt återspeglar det arbete jag som översättare faktiskt lagt ner.
Plus att det givetvis är befängt i sig att få uppdrag där man inte har den blekaste aning om vad man ska få i betalning utan är helt utlämnad åt kundens och en maskins godtycke.
Byrån som har infört det här är nog delvis medvetna om problemen, men när jag haft kontakt med dem har de försökt släta över det och påminna om att det ändå finns ett minimipris (man kan inte få noll betalt för en mening, påpekar de), och försäkra mig att metoden ändå kommer att bli rättvisande i slutändan. Men sanningen är – det är jag övertygad om – att det här i praktiken kommer att innebära en rejäl prissänkning. Det blir mindre betalt när de där analyserna får det att framstå som att vi översättare har haft nytta av maskinöversättningen på ett sätt som vi i själva verket inte alls har. Samtidigt som byråns stränga krav på ”kvalitet” i dess EU-översättningar kvarstår.
Och för mig som inte ens brukar titta särskilt mycket på de där MT-förslagen i sin ruta blir det här nya systemet en extra stor omvälvning. Kommer jag ens att kunna översätta på samma sätt längre nu när allt blir helt beroende av överensstämmelsen med maskinöversättningarna?

När jag nu har börjat jobba igen efter semestern så har de automatiska projektförfrågningarna från den här byrån börjat trilla in. De flesta av dem har än så länge varit enligt den gamla modellen, men vissa har jag sett är med ”dynamic pricing”. Och jag antar att det kommer att bli fler och fler och att jag förväntas börja ta dem vad det lider, och finna mig i en lägre betalning.

Emellertid sker inte detta utan protester från oss enkla översättare. Jag är inte ensam om att ha reagerat mot det här, utan i en svensk översättargrupp på Facebook där jag är med är vi en skara som har börjat beklaga oss och startat en särskild tråd om problemet. Vi översätter alla åt den här byrån, och vi har gått ihop och gemensamt formulerat och skrivit under en protest till dem. Det gjorde vi i juni, och då hotade vi med att överväga att helt enkelt sluta ta uppdrag från dem om de genomförde ”dynamic pricing”. Vi var så pass många som skrev under att det ändå borde ge dem något att fundera på, tyckte vi. Tyvärr uppnådde vi inte avsedd effekt med det strejkhotet, utan byrån har gått vidare ändå och börjat rulla ut det hela, varför vi just nu fortsätter att rådgöra och fundera på vad vi ska göra härnäst. Strategierna är lite olika, men negativa är vi alla. (Vad som än händer känns det uppmuntrande för mig att få vara med ett gäng översättarkollegor på denna protest, i sann facklig anda!)

För min del är det svårt att helt sluta jobba åt byrån det gäller, för det har ju som sagt dessvärre råkat bli så att min inkomst i nuläget kommer till stor del från just dem. Så jag går än så länge inte ut i någon ”strejk”, utan tar uppdrag i ”vanligt format” under den övergångsperiod då byrån fortfarande skickar sådana. Jag har till och med, för att visa god vilja och moget beteende gentemot byrån, gått med på att ta några stycken uppdrag med dynamisk prissättning bara för att själv se hur det är. Det ska jag göra någon gång framöver. Men när jag gör det, då ska jag räkna på ordantal och ordpris och göra ordentliga jämförelser för att se hur betalningen hade blivit om den varit ”normal” och hur mycket jag då förlorar på dynamisk prissättning, så som den utfaller. Jag är i nuläget övertygad om att det blir en markant förlust som kommer att framträda – en och annan av kollegorna har redan testat och meddelat att det blir just det som blir effekten – och när jag även själv har sett det, då ska jag konfrontera byrån med det och vägra jobba med dynamisk prissättning, helt enkelt.
(Om det nu inte mot förmodan är så att byrån har rätt och att det är fördelaktigt för mig med dynamisk prissättning, men det tvivlar jag mycket starkt på.)

Kampen går vidare! Sista ordet är inte sagt. Jag och kollegorna tänker fortsätta driva vår linje och bekämpa dynamisk prissättning.
Därför kan det arta sig till en intressant höst på jobbet när det nu har startat igen. Det är väl mest det jag vill ha sagt med detta inlägg. 😊
Men hur det än går med just denna strid, så känns det sammanfattningsvis högst deprimerande att det får gå till så här i översättningsbranschen. ☹ Den håller på att urarta totalt i idiotisk sparsamhet, naiv tilltro till teknikens under och noll respekt för språkkänsla och språkets värde (och noll respekt för översättare och deras hantverk). Och när det är min största kund som ger efter för denna dekadens så blir det naturligtvis extra kännbart och sorgesamt, då det kan drabba hela min arbetstillgång och ekonomi.
Jag har redan tänkt i flera år att jag borde byta bana och skola om mig och bli något annat. Samtidigt har jag alltjämt lika svårt att klura ut vilken bana det då skulle bli. Det står verkligen totalt still. Jag måste helt enkelt fortsätta med översättning så länge jag kan, och in i det längsta hålla fast vid ren översättning istället för MT och dynamisk prissättning – hur svårt det än är och hur förfärliga förhållandena än är, beroende som man ju är av mäktiga översättningsbyråer.

Ja, så här kan det vara att vara översättare i nutiden. Dynamiskt.

Algoritm-konferens (ett skämt)

Egentligen borde någon skriva en sketch om sociala medie-algoritmer som har konferens och diskuterar sina offer.
Jag kan bidra lite med hur det förmodligen låter när de diskuterar mig.

”Alltså, den här snubben klickar bort mina förslag hela tiden, jag fattar inte vad jag gör för fel? Han gillar ju sport, så jag föreslår honom både AIK och Djurgården och Västerås SK och HV 71 och Bollnäs GIF och Rögle och allt möjligt, men inget av det vill han se. Vad ska vi göra?”
”Äh, fortsätt bara, förr eller senare måste du väl träffa rätt. Du vet, det är precis som när jag visar honom olika hembygdssidor eftersom han verkar vara intresserad av Sveriges geografi. Det funkade inte med ‘Du vet att du är från Avesta när ...’ och ‘Bilder från det gamla Falköping’ och ‘Vi som älskar vårt Mörrum’, men jag märkte att han tittade i två sekunder på en vacker utsikt över kyrktornet i Åmål. Vi närmar oss! Snart har vi honom!”
”Ja, det där med utsikter verkar han ju gilla. Inte för att skryta då, men jag fick honom att stanna upp och sluta rulla i tio sekunder när jag visade honom en AI-bild på en svindlande bergstrappa i Bolivia. Åtminstone tror jag att den var AI.”
”Bosse, du är själv en AI.”
”Ja ja, men i alla fall. Såna grejer funkar på honom. Ta och fejka ett extra högt kyrktorn nånstans så gör han ännu längre uppehåll och vi blir befordrade till superalgoritmer.”
”Och snart har vi kartlagt hela honom! Alla hans innersta tankar! Och konverterat dem till Facebookform! Jii-haa! Då bara rullar pengarna in!”
”Lugn nu, en sak i taget. Tänk bara på att maskinöversätta ordentligt allt han ser. Han är ju svensk, så då uppskattar han att få allt på svenska direkt.”
”Ja, och dessutom är han översättare och språkintresserad, då blir det ju extra kul för honom att se vad vi kan göra med språk.”
”Men han funderar på att byta yrke, det har jag snappat upp när jag har tjuvlyssnat.”
”Va? Varför säger du inte det förrän nu? Visa honom lite förslag då! Lantbruksgymnasier till exempel. Han bor ju ute på landet.”
”Då gillar han säkert bilar också, det gör lantisar. Jag tar och föreslår honom en veteranbilsklubb. Sisådärja. ... Va? Han klickade bort den!!! Varför det? Han gillar ju fordon! Tåg och sånt.”

”Varför ska vara människor vara så oförutsägbara hela tiden?”
”Det är de inte egentligen, de bara trilskas och har inte fattat ännu att det vi som har koll på dem och ger dem Den Finaste Upplevelsen. Ta det lugnt. Visa honom en lättklädd dam, det slår aldrig fel, han höjer säkert på ögonbrynen en sekund i alla fall, han är ju man.”
”Ssssch! Vi ska inte vara fördomsfulla och biased nuförtiden har du väl hört, utan inkluderande, det är nya direktiv!”
”Äsch, vad är det för woke-trams, släng in en dam bland hans reels nu. Han behöver en del nya vänner förresten, han har inte kommit upp i 200 än, det kan omöjligt motsvara hans vänkrets IRL. Jag tar och föreslår den här typen som tre av hans vänner är vän med. Och de här 84 ABBA-grupperna vill han säkert vara med i, varför ska han nöja sig med en?”
”Nu börjar det bli matdags för honom, vad har han sagt att de ska ha till middag idag?”
”Spaghetti carbonara tyckte jag han sa. Jag registrerade i alla fall att han köpte bacon häromdagen. På Ica. Jag gav honom genast ett förslag på bacon från Coop, men han köpte inte det. Fattar inte varför. Ja, hur som helst så ska de ha spaghetti carbonara.”
”Perfekt! Visa honom ett läckert recept på ravioli från ‘Vi som lagar italiensk mat’! Och något pastasåserbjudande från Ica i Lycksele samtidigt.”
”Добрый вечер Путин!”
”Va? Vem var det där?”
”Det var bara en av de nya kollegorna, inget att bry sig om. Lägg nu in lite nya grejer så han har nåt att kika på till middagen. Några plumpa sexistiska skämt och ett par konspirationsteorier om röda SVT och kriminella muslimer och klimatbluff. Och vad sägs om den här? ‘Svenska Malmö FF-fans’. Han håller ju på FF. Va? Han blockerade den också!”

Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.

Idrotten, kyrkan och alla andra som tänker likadant …

De senaste dagarna har jag sett vissa upprörda kommentarer om det orimliga i att elitidrotten just nu tillåts köra på som vanligt. Trots att vi är inne i en motbjudande andra våg, och trots att det just inom fotbollen och hockeyn ständigt dyker upp nya smittfall, så spelar de vidare och reser runt och möter varandra i matcher där de har en massa närkontakt så att viruset sprids hejvilt. Det är ju så typiskt att den heliga idrotten aldrig kan få maka på sig, det är bara pengarna som styr, det är så oansvarigt, sägs det.
Jag håller också med. Eller ja, med vissa reservationer då. Spontant vill jag ju gärna påminna kritikerna om att idrotten visst har fått maka på sig – den är inte helig, den fick minsann stryka på foten flera månader i våras då ju också både sommar-OS och fotbolls-EM sköts upp till nästa år, och fortfarande spelas alla matcherna utan publik och många klubbar har drabbats av ekonomisk kris till följd av det. Så jag skulle nog inte påstå att allt är som vanligt i sportvärlden: att antyda det är att ge en överdriven bild av en särbehandlad helig idrottsrörelse. Men annars håller jag med, jag tycker också det är ohållbart att matcher fortsätter spelas som läget är just nu, och jag hoppas att FHM snarast griper in och sätter stopp. Där är jag och idrottskritikerna helt överens.

Sverige spelade mot Kroatien i lördags. Inte bra. (Bild från SVT.)

Sedan kan jag ändå, åter igen, fortsätta känna att själva irritationen mot idrotten här är orättvis. För just att sportfolket försöker kämpa vidare med sin verksamhet in i det längsta, det är egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Det är tvärtom ett beteende som nästan alla intressegrupper, branscher och enskilda personer har, och det får man ha en viss förståelse för eftersom man nästan garanterat gör på samma sätt själv.
Grejen är ju att alla försöker hålla igång sina respektive branscher så mycket det bara går inom ramarna för de restriktioner som just nu gäller. För att klara sig, för att slippa lägga ner helt och hållet, för att driva vidare det de brinner för. Det är just det som idrottsrörelsen gör när de envist spelar vidare bara för att de rent teoretiskt får – och vi andra kan inget säga om det, för vi tänker själva likadant. Oavsett vad det är för slags verksamhet vi har – om vi jobbar i kyrkan, jobbar med kultur, driver en restaurang eller en affär, vad det nu kan vara – så gör vi vårt bästa för att hålla igång så mycket som möjligt fram till den gräns som finns. Och då finns där också för det mesta ett visst mått av önsketänkande och desperation som gör att man tänjer på gränsen i fråga och gärna också föreslår att den ska vara lättare för ens eget område. ”Jo men om vi gör så här så ska det nog funka!” ”Är det här smittsäkert? Ja, det måste det väl vara. Vi säger att det är det.” ”Ge oss lättare regler, det klarar vi, vi lovar!”
Idrotten gör just så, och det kan tänkas att det är överoptimistiskt och oansvarigt, men min poäng är att vi inte kan klandra dem, därför att så gör vi alla. Problemet inom idrotten är kanske inte dess eget oansvar utan att den fått för generösa gränser att hålla sig inom – det är därför jag hoppas att FHM griper in. Det desperata beteendet att vilja fortsätta till varje pris och ursäkta sig för det på olika sätt är kanske inte så vackert, men det är högst mänskligt och allomfattande, och för att bli kvitt det krävs en självinsikt som man kanske inte kan begära alltför lätt.

Jag fick ett väldigt tydligt kvitto på det här just idag, när jag var i kyrkan. Fram till nu i november denna månad har vi inte varit där på över ett halvår, just för att vi inte velat riskera att bidra till att det blir mer än 50 personer på gudstjänsterna, men nu har vi börjat gå igen eftersom yngste sonen ska konfirmeras och har fått en kyrkogångsbok att fylla i. Ja, åtminstone så testar vi ett tag.
Här i Västra Götaland tror jag att det fortfarande är 50 personer som gäller för sammankomster, även om det bara är en lokal riktlinje. På dagens högmässa kom det förhållandevis mycket folk. Jag tror inte att antalet verkligen gick över 50-gränsen, men det var nog bra nära … jag skulle tippa att vi var 47–48 eller något sådant. Och i församlingen kunde jag höra folk som både hostade och snöt sig (förhoppningsvis av andra skäl än corona, men visst studsar man till när man hör det).
Säkerhetsåtgärder fanns det gott om där i kyrkan förstås: det var skyltanvisningar i bänkarna med var man fick sitta för att kunna hålla avstånd, handsprit fanns på flera ställen och vid nattvarden delades oblaterna ut med tång. Men trots det så fick jag känslan av att församlingen verkligen balanserade på gränsen till vad som kan anses coronasäkert, inte minst då när det gällde besökarantalet (som jag inte märkte att någon kontrollerade).
Det var ju nu då bara det att högmässan genomfördes ändå, därför att församlingen så gärna ville, därför att det betyder mycket för folk att få ha gudstjänst. De tog så att säga en viss risk och intalade sig att det skulle fungera. Självklart. Det kan jag inte klandra dem för det allra minsta. Men om det hade kommit en mer religionsfientlig besökare till denna högmässa, så hade nog denna besökare blivit kritisk på ungefär samma sätt som de röster jag på sistone sett vredgas över idrottens oansvarighet. ”Jag besökte en kyrka i söndags och där var de runt 50 personer, och det hostades och snörvlades i bänkarna, fy vad oansvarigt, gränsen borde sänkas, det är ju självklart att det sprids smitta i såna där sammanhang!”

Jag tror helt enkelt det är så att vi (ja, det gäller säkert mig själv också i vissa fall) gärna blir extra uppretade på branscher och kretsar som vi inte tycker följer coronaråden, i de fall då vi själva inte är särskilt intresserade av dem eller rentav ogillar dem. Vi glömmer då bort att vi skulle göra likadant själva och anstränga oss till det yttersta för att få fortsätta med våra egna specialintressen så långt som tillåts.
Det är lätt att stå och vifta och säga att ”ni där borta, ni borde ta och lägga ner er fåniga smittspridande verksamhet helt och hållet!”, men betydligt svårare när man själv får regler att förhålla sig till för det man gillar att göra. Att försöka se allas perspektiv, även de man ogillar, är därför ingen dum idé. Man får lov att inse att det egentligen inte finns någon verksamhet som är oviktig, även om en del saker verkar oviktiga (och otillbörligt gynnade) i ens egna ögon.

Tyvärr har jag, redan långt innan allt det här med covid-19 satte igång, faktiskt i väldigt många år, konstaterat att det på många håll finns något slags motvilja mot idrott och i synnerhet ett märkligt motsatsförhållande mellan idrott och kyrka. (Ibland kommer det även in könsperspektiv på detta, något som för mig känns oerhört fel och missriktat och som jag har skrivit om i blogginlägg förr om åren, t.ex. här.) För en sådan som mig som gärna går i kyrkan men som också tycker att det är väldigt kul att titta på sport, och inser hur mycket sport betyder för många människor såväl hälsomässigt som socialt, känns det alltid lika ledsamt och nästan som ett personligt påhopp när sport beskrivs som en fiende och en avgud och vad det nu kan vara. Visst att sport är en pengamaskin, men så föraktad behöver den väl inte vara för det?
I den här nya kritiken jag sett mot sportens oansvarighet i coronatider har jag delvis också tyckt mig se spår av denna gamla dikotomi, och därför blir jag hemskt olustig av hela diskussionen, även om jag i sak alltså håller med om att det är bäst att hockeyn och fotbollen och de andra får ta och blåsas av. (Det kanske också borde gälla för gudstjänster där de riskerar att komma upp i över 50 personer?)

Jag tycker kort och gott att visst borde man ta itu med smittspridningssituationen som råder inom idrotten, men det behöver inte betyda att man samtidigt dömer ut den. Alla har det besvärligt just nu, vissa kanske i mindre skala och andra i större, men besvärligt är det för alla och ingens besvär ska föraktas – och inte heller deras starka vilja att lösa situationen som den är och fortsätta spela och fortsätta hålla gudstjänst och vad det nu kan vara.
Vi kommer ingen vart med att fnysa åt det som är kärt för någon annan.

Kommer vi att ha lärt oss någonting – eller blir vi bara mer egoistiska?

Förra veckan satt jag och översatte EU-material med diverse punkter om vad man ska göra i EU efter pandemin, och politikernas förslag till ändringar av de punkterna.
Lite oroväckande var det. Till exempel när jag såg att vissa politiker helt sonika ville stryka instruktioner till regionerna/kommunerna om att de ska uppmärksamma migranter, romer med flera som har det särskilt dåligt ställt. Eller att andra på samma sätt ville stryka formuleringar om att företagens återhämtning ska vara förenlig med den gröna given och inriktad på miljömässig omställning – där vill dessa politiker ersätta det med att företagen ”ska återfå sin finansiella likviditet”, ingenting annat.

Visst fattar jag att företagen ska vara likvida, det är ju inte bra att de går omkull, det är klart, jag har enmansföretag själv. Men att helt stryka miljö- och socialformuleringarna känns ändå inte bra, och det bekräftar i viss mån vad jag personligen fruktar. Nämligen att det inte kommer att finnas någon plats för miljötänk och solidaritet längre när ekonomin ska återuppbyggas till varje pris.

Ja, tyvärr är det nog överlag en viss risk att vi i Europa inte kommer att ha lärt oss ett skvatt av det här, utan att folk här tvärtom blir mer egocentrerade och dessutom självömkande. Att fattiga länder och andra utsatta (och hur de kanske drabbades av corona) precis som miljön inte uppmärksammas alls, bara för att vi är så upptagna med att själva få återgå till det normala. Att vi lättat fortsätter som vi gjorde innan, med skillnaden att vi nu sluter oss ännu mer i vår västvärld, medan lidandet och spänningarna och frustrationen sjuder på andra håll och det blir ännu fler konflikter, klimatrelaterade katastrofer (kanske klimatrelaterade nya pandemier?) och desperata flyktingvågor som vi bara kallt avvisar fast det i längden var vi som gav upphov till dem. Att alla förslag att ändra på vår livsstil från och med nu kommer att avfärdas med ”Va, är du inte klok, vill du ha tillbaka såna hemska begränsningar som vi hade under coronapandemin?” Att vi vältrar oss i vilken fruktansvärd tragedi det här var för oss och därför blir helt oförstående för den tragedi som finns i olika former på andra håll, för nu vet vi ju vilket kaos vi hade här, inget kan väl vara värre än det.

Nu påstår jag inte att vi inte ska känna oss ledsna och bedrövade över vad som hänt och händer här på vår egen hemmafront, för det kan vi visst göra – alla har rätt att gnälla och beklaga sådant man går miste om, som jag skrev i mitt förra inlägg. Men vi får inte låta det medföra att vi tappar perspektivet på världen och de stora behoven där. Tyvärr är det, som sagt, just det jag fruktar kommer att hända. Om någon har en mer hoppfull och optimistisk syn så får ni gärna muntra upp mig med den.
(Positivt är väl att det i de här ändringsförslagen jag jobbar med faktiskt finns en hel del ljusa idéer också ... jag hoppas det var de som gick igenom.)

Alla har visst rätt att gnälla!

Jag stör mig ganska lätt på en viss attityd som man kan se ibland – man kan kalla den för ”du har ingen rätt att gnälla-inställningen”.
Den syns inte minst nu i dessa tider, men kan förekomma annars också, och den går ut på att någon surt tycker att ”det där är väl ingenting, du ska inte gnälla/sjåpa dig över det, det finns andra som har det mycket värre!”

Och jag tycker själv den är tämligen vrickad, för det går inte att relativisera lidande. Självklart måste var och en få ha rätt att känna sig ledsen, eller sjuk, eller besviken, eller vad det nu kan vara. Bara för att jag inte berörs av en viss sak utan tycker att det är en bagatell, så behöver inte det betyda att inte samma sak kan vara en psykisk, fysisk eller ekonomisk knäck och djupaste förtvivlan för någon annan. Och det är säkert inte heller nyttigt att bli tvingad att hålla inne med de ledsna känslor man har, bara för att andra anser att man inte har rätt att ha dem.
Det borde vi tänka på innan vi vräker ur oss t.ex. att gymnasieelever är bortskämda snorungar som har mage att bli ledsna för att deras studentfestligheter kanske ställs in och att de borde tänka på att folk dör istället. Att folk dör tänker gymnasisterna säkerligen också på. Men det är fullt förståeligt om de ändå blir ledsna över den uteblivna studenten, och det måste de även få uttrycka om de vill. Gäller även alla andra som drabbas på olika sätt, nu i coronatider och annars. Bagateller är det inte i många fall, om ens i något fall alls.

Sedan kan jag förstås medge att det finns situationer då det är tvärtom – då även jag faktiskt tycker att en del människor överdriver och borde ha lite distans och förnuft och inse vissa perspektiv. Till exempel när det sägs att ”Sverige är i krig”, ”Sverige lider” eller ”det är kaos i Sverige”. Riktigt allvarligt kaos är det inte ens nu, skulle jag vilja påstå, och än mindre tidigare, även om det redan då var många som tyckte vi hade kaos och krig. Vi är fortfarande långt ifrån andra, på riktigt krigsdrabbade, länders kaos. I det fallet kan man önska sig att de som gnäller kunde lugna ner sig lite och jämföra och inse sina privilegier.
Och då kanske det låter som jag säger emot mig själv, när jag tycker att man kan låta folk få gnälla i en del fall och inte i andra.
Men jag skulle vilja uttrycka det som att det är ungefär som när man har förkylning. Självfallet kan man beklaga sig över att man är förkyld och mår dåligt, för det är ju inte så kul – bara man samtidigt är medveten om att förkylning ändå inte är riktigt samma sak som pest och kolera och corona. Det går att beklaga sig över förkylning och ändå inte låta som om man är dödssjuk. På samma sätt kan man uttrycka sig beklagande om läget i Sverige, eller vad man nu vill oja sig över, utan att för den skull ta till den dramatiska storsläggan i sin beskrivning av det.

Man kan ju helt enkelt hitta något slags balans, så att man uttrycker sina känslor men samtidigt inte riktigt behöver låta som om hela världen går under. Och den som lyssnar kan å sin sida kanske också vara lite nyanserad och fatta att en person som beklagar sig, t.ex. en bekymrad gymnasist, kanske inte per automatik menar att det är syndast om hen i världen.
Inte så lätt. Men försöka kan vi ju alltid, och under alla omständigheter inte tolka in det värsta när folk klagar och gnäller, och inte håna och skrocka om att ”det där gör väl inget att det blev inställt, det är ju ändå meningslöst”.

Till alla er som rasar

Till alla er som rasar över Löfven och regeringen och Folkhälsomyndigheten och deras ”inkompetens” i dessa coronatider, och att de gör hårresande misstag som inte stänger och spärrar av så mycket som möjligt. Jag ska påpeka ett och annat innan ni fortsätter rasandet.

1. Regeringen gör inte det minsta fel när de följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Det är precis så det ska gå till. Att regeringen följer sina rådgivare. Regeringen kan inte själva ha detaljkunskaper om allt, och det är just det de har alla sina organ och myndigheter till. Det är naturligt att regeringen lyssnar på dem istället för tvärtom. Eller ni vill kanske ha det tvärtom? Att experterna måste rätta sig efter vad regeringen tycker? I så fall är ni ute och cyklar.

2. Men är inte Folkhälsomyndigheten inkompetenta då? Tillsatta av den inkompetente Löfven? Nej ni, så är det inte. Såväl Anders Tegnell som Johan Carlson är läkare med doktorsgrad och långa CV:n. Inkompetenta kan man inte kalla dem. Dessutom tillsattes de på sina tjänster inte av regeringen Löfven, utan av regeringen Reinfeldt. Alltså går det inte att anknyta dem och deras insats till nuvarande regerings politik på något sätt. Folkhälsomyndigheten hade inte betett sig annorlunda om regeringen varit en annan. (Även om många på något underligt sätt verkar tro att om en regering är röd så är hela dess tillhörande statsapparat också röd, och inkompetent, och så fort regeringen byts ut mot en blå så blir alla myndigheterna under den också genast blå. Så är det alltså inte. Fatta det.)

3. Sedan kan förstås inte ens Folkhälsomyndigheten veta med hundraprocentig säkerhet vad som funkar och inte funkar i den situation vi nu befinner oss i. Det vet man inte i något land. Det kommer vi att kunna se först när allt är över (och just därför är det kanske på sitt sätt bra att länderna gör lite olika). Det kan hända att den strategi Sverige just nu kör med kommer att misslyckas. Men det är fortfarande inte inkompetens eller tjänstefel för det, som många tycks vilja ha det till. Och inte heller någon illvillig ondska. Såväl regeringen som Folkhälsomyndigheten vill naturligtvis vårt bästa. Eller tror ni verkligen på fullt allvar att de inte vill det?

4. En sak är ju säker, och det är att vi vanliga människor självklart inte vet bättre än experterna på Folkhälsomyndigheten. Hur skulle vi kunna det? Det är som att sitta och kolla fotboll på TV och tycka att t.ex. John Guidetti är inkompetent när han väljer att inte skjuta i ett visst läge, och tycka att det där hade jag ju gjort bättre själv.

Lägg av med gnället. Läget är tillräckligt otrevligt ändå utan att vi ska se oss själva som mer experter än experterna och plocka politiska poänger på påstådd inkompetens som vi i själva verket inte vet ett smack om. Håll ihop och kämpa tappert istället. Vi är alla i samma båt.

P.S. Nu idag har WHO sagt att man inte sett coronaviruset sprida sig på skolor. Så om Folkhälsomyndigheten är inkompetenta så är de i sällskap med hela FN:s världshälsoorganisation. Sug på den.

”Det går inte!” – om möjligheten att skära ner på sin bilkörning

För någon vecka sedan hade jag en Facebook-diskussion. (Ja, sådana brukar ju kunna bli rätt engagerade och ibland leda till att jag skriver ett inlägg här på bloggen också.)
Diskussionen gällde ett inlägg där jag uttryckte min förundran över det här med köer och rusningstrafik, i detta fall i Göteborg, och över att så många människor ger sig in i denna olidligt tråkiga trafiksörja fullt frivilligt varenda vardag. För det har jag ibland svårt att förstå.
Jag fick dock vissa mothugg från flera vänner, som invände att det är väl inte så konstigt och det funkar helt enkelt bättre så och det är inte genomförbart att använda något annat än bilen till vardagsärendena. Det går inte, var rentav andemeningen från flera håll.
Och det är ju också aningen svårt att säga emot i sådana lägen … man måste naturligtvis vara ödmjuk inför andras situation. Särskilt i ett av svaren jag fick, där det verkligen var ett dystert scenario och förskräckliga konsekvenser som målades upp för skribentens familj ifall de inte skulle få pendla till Göteborg med bil. Inget jag ville tjafsa om. Man kan inte beskäftigt förmana folk till sådant som verkligen skulle göra det extremt jobbigt för dem.

Samtidigt känner jag mig lätt uppgiven och smådyster inför det där. För jag tycker verkligen att sådana där sega, långsamma lämmeltåg av bilar i och kring våra större städer (ja, även över Tjörnbron här ute hos oss för den delen) är ett problem. Dels för att det väl knappast kan vara särskilt kul för kropp och själ att dag efter dag vara med och slösa bort sin egen och andras tid i rusningsköer. (Det är väl ingen som sitter där som egentligen gillar det?) Inte heller är det direkt trafiksäkert, med tanke på alla olyckor och krockar som det lätt kan bli. Men framför allt är det förstås miljön jag tänker på. Än så länge är de flesta bilar bensindrivna, och det säger sig självt att det inte kan vara bra för miljön när det blir så stora växthusgasutsläppande långsamma bilkaravaner i så många städer, i så många länder, över hela världen (för det är ju inte alls bara i Göteborg och i Sverige som det är så här). Elbilar är förstås bättre i det avseendet, men vi har ju det där med partiklar också, som elbilar river upp precis lika mycket som bensinbilar och gör stadsluften hälsovådlig. Inte särdeles nyttigt.
Därför vet jag inte vad jag ska ta mig till när diskussionerna om bilar och bilars nödvändighet utvecklas på det här sättet. Jag tror ju faktiskt inte att läget är bra som det är nu. Något borde göras. Vilket jag inte tror går på annat sätt än att folk ändrar sina vanor. Och då känns det så frustrerande att få höra ”jo men vi måste!” och ”det går inte på något annat sätt!” Även om personerna förvisso kan ha rätt, som i diskussionen jag hade.
För följden av detta blir ju i längden ett bedrövligt status quo, där alla förändringar genast avvisas med standardargumentet att ”det går inte”, och många kanske snarare kräver en utveckling åt andra hållet istället: med lägre bensinpriser och avskaffade trängselavgifter (som många ju brukar tjata om) och fler trafikleder och tunnlar (som jag inte tror hjälper utan tvärtom lockar fram större bilmängder). Hela tiden med cirkelargumentet att ”det måste funka smidigt att köra bil därför att vi måste kunna köra bil därför att det är det enda som funkar”. Det känns som man inte kommer någon vart på det sättet.
Som sagt, jag vill absolut inte förebrå någon som verkligen inte har något annat val än att bilpendla och ta bilen överallt – ni ska inte ta åt er personligen – men jag måste ändå få uttrycka att alltihop det där känns frustrerande, okej?

En del kanske vill lugna mig i min frustration med att just vi i Sverige inte behöver bekymra oss, för vi är ju inte så många ändå och därför kan vi fortsätta med våra vanor, det spelar ingen roll för miljön vad vi gör då vi är en ”fis i rymden”.
Det är ett argument som jag inte köper. Om vi förbehåller oss rätten att ha jättemycket trafik, som vi dessutom låter gå på bensin (billigare än den är nu, om folk får som de vill), så måste vi naturligtvis låta alla andra folk i hela världen ha samma vanor, och det blir inte hållbart för miljön, det blir alltför stora utsläpp av det globalt sett. Och att förutsätta att det är andra länder som ska köra mindre bil, för att de länderna kanske är större och släpper ut mer, medan vi själva inte ändrar på någonting, det är faktiskt rasistiskt. Ja, det är det, för då tar vi svenskar oss nämligen ett privilegium som vi grundat på nationstillhörighet inte unnar andra människor att få ha. Simsalabim, rasism. (Detta gäller naturligtvis inte bara bilkörning utan allt annat miljö- och konsumtionsrelaterat beteende också.)
Så nej, det går inte att säga att Sverige inte behöver dra något strå till stacken. Vi måste alla göra något. Lägga om våra vanor. På något sätt.

Nu är ju då som sagt problemet att jättemånga anser att de inte kan lägga om sina vanor, det har jag redan beskrivit, så hur gör man för att ta sig ur en så omöjlig knipa?
Ja, dels så kan man ju förstås på politisk och strukturell nivå se till att det blir lättare för folk att ändra vanor. Kollektivtrafiken måste förbättras och bli tätare, mer heltäckande och billigare; det måste bli lättare att cykla eller gå; service och affärer och institutioner borde finnas på fler ställen så att man inte behöver åka långt till dem; hemkörning borde bli ett mer etablerat fungerande alternativ när man ska handla; arbetsplatserna borde ha mer flextid och möjligheter att jobba hemifrån; med mera med mera.
Men samtidigt tror jag också att det krävs attitydförändringar bland folk i allmänhet. Det är just den där slentrianinställningen ”det gåååår inte på nåt annat sätt”, inställningen att per automatik utesluta alla till synes obekväma förslag och istället insistera på att göra det lättare att leva vidare med de vanor man redan har, som vi behöver få bort. Vi måste bli öppna för att pröva andra lösningar. Även om de kanske verkar motbjudande när man först tänker sig dem. En viss idé behöver kanske inte innebära en så fruktansvärt markant försämring i tillvaron, utan bara en marginell, och det kan man kanske leva med och vänja sig vid? Det är kanske bara i-landsproblem och en fråga om ren bekvämlighet?
Åter igen, en del människor har det kanske så ställt att det för dem inte bara är i-landsproblem att minska på bilåkandet, utan att de verkligen på riktigt inte kan införa några sådana förändringar i sin vardag. De kanske till och med har försökt och prövat tanken och ändå funnit att det inte är möjligt. Visst, absolut. Om konsekvenserna för dem skulle bli helt katastrofala så fattar jag det. Men de flesta tror jag ändå skulle kunna göra något, utan att det blir direkt ”katastrofalt”. Många av dem som pendlar med bil till och från Göteborg varje dag skulle definitivt kunna lägga upp det på något annat sätt, det är jag övertygad om.

Själv funderar jag som bäst på hur jag kan använda bilen mindre. Jag är på sätt och vis redan mer lyckligt lottad än de flesta, för jag jobbar ju hemifrån och kör faktiskt inte särskilt mycket alls och skulle därför kunna sätta mig på mina höga hästar och påstå att jag redan gör tillräckligt och att andra borde göra mer istället. Men så tycker jag alltså inte, utan jag vet att även jag säkerligen har ett stort personligt koldioxidavtryck och jag anser att även jag borde göra så mycket som möjligt själv. Många bäckar små.
Därför börjar jag också bli inne på att använda kollektivtrafiken, cykeln och apostlahästarna i högre grad, även i de ärenden där jag i nuläget tar bilen. Det skulle bli bökigare och ta längre tid, i flera fall, men jag känner mig i nuläget ändå öppen för att som ett rent experiment prioritera bort bilen så mycket det bara går. Det hela underlättas av att det just nu håller på att byggas en ny cykelbana ute på väg 160 så att jag lättare kan ta mig utan bil till vår närmaste tätort Varekil. Klokt gjort av Orust kommun och Trafikverket. Ja, möjligheter finns. Så jag har god lust att pröva.
Ursäkta om jag framstår som olidligt präktig och beskäftig, men jag försöker bara vara öppen för att testa alternativ. Där jag själv befinner mig, på min egen nivå. Så kan ni andra göra detsamma där ni befinner er, på er nivå. Om än kanske i liten skala, men det är bättre än inget. Pröva i alla fall. Det tycker jag. Istället för att bara säga ”det går inte” – förutom, förstås, när ni verkligen redan har prövat och märkt väldigt tydligt att det inte går.
Lycka till! Och önska mig lycka till.

P.S. Det är som bekant många som tycker att bensinen är för dyr. Men samtidigt använder de fortfarande argumentet att de inte kan åka kollektivt för att det är dyrare än bilen. Och så länge det är på det sättet, att man tjänar mer på att ta bilen än kollektivtrafiken, då tycker jag för min personliga del inte att bensinen är för dyr!

Gräsklippning och manschauvinism

Idag har jag varit ute och klippt gräs. Svettigt och bökigt som vanligt, men det går an. Jag och barnen har åtminstone delat upp gräsmattan mellan oss numera så att vi tar varsin del.
Det är nog tur att jag inte behöver klippa så mycket, för man kan med visst fog säga att jag är ganska lättretlig när jag klipper gräs. Ibland rent ut sagt ilsken. Ilsken på den dumma gräsklipparen som ofta krånglar på ett eller annat sätt, på det dumma gräset som jämt fastnar i den roterande kniven, på den dumma trädgården som har alldeles för oländig terräng med nivåskillnader och diverse lömska stubbar och stenar som man kan kollidera med … och inte minst på omgivande personer som kommer och lägger sig i min gräsklippning med beskäftiga råd och anvisningar.
Det där sista har ofta varit värst, särskilt när jag var yngre. Det skulle min pappa kunna berätta mer om. När jag bodde hemma i prästgården i Landsbro och klippte gräset där – och jag hade det ju värre då än nu, eftersom den trädgården var mycket större – så hängde pappa ibland efter och pekade och förmanade: ”Klipp där borta också!” ”Du glömde den där biten!” ”Gör så här, att du …” Det väckte min ilska i allra högsta grad. Jag fräste åt pappa och andra i omgivningen så att det osade svavel omkring mig, och någon gång blev jag så arg att jag började jaga faderskapet med gräsklipparen för att köra över honom och han fick springa för livet. :)

Nu för tiden är jag inte riktigt så livsfarlig när jag blir retad, men jag kan ändå fortfarande bli lätt irriterad när hustrun i bästa välmening lägger sig i. Jag blir det inte på ett fientligt sätt, men kan ändå sucka ljudligt, för att hennes instruktioner gör det krångligare för mig när jag utför en redan tråkig och ansträngande syssla. Känslan är att hon fattar ju liksom ingenting. Där håller jag på och sliter med gräset och gör mitt bästa, och så kommer hon och krånglar till det med ytterligare omöjliga krav: ”Blommorna där borta får du inte klippa över.” ”Och inte tuvan på det stället heller.” ”Klipp runtom där jag har märkt ut.” ”Du kan väl ta där borta under den busken också när du ändå är igång?” ”Där uppe behöver det också klippas lite, går det att baxa upp gräsklipparen dit?” ”Kommer du åt att klippa på andra sidan där?” ”Men nej, här har du ju förstört tusenskönorna!” Och så vidare och så vidare och så vidare …
Innerst inne vet jag att det där är fullt berättigade och motiverade förslag och instruktioner. Men ofta känns det inte så, utan jag tänker bara pessimistiskt att ”det där funkar ju inte, hon fattar inte hur det är att klippa gräset i praktiken, kan jag inte bara få vara ifred och klippa på det sätt som jag vet är genomförbart istället!”
Något åt det hållet. Och det kan hända att jag också brister ut i en surt muttrande protest mot min äkta hälft av den anledningen, även om jag inte har för vana att få rena raseriutbrott.

Nu ska det påpekas att trots att jag ofta på ren rutin avfärdar och utesluter och tycker att det där som hon föreslår går ju inte alls, så brukar det visa sig att det gör det visst. Min hustru har nämligen en tendens att alltid ha rätt, även i gräsklippningsfrågor, trots att hon inte klipper gräset själv. Backarna och stenpartierna går visst att forcera, det är möjligt att skona ett parti med tusenskönor och ändå få en del klippt runtom, och det går att hålla koll på var de där känsliga blommorna finns fast de kanske är osynliga vid en första anblick. Det är i slutändan oftast jag som är motvalls i onödan, och det är jag som inte vet bättre. Hustrun vet vad hon talar om, fastän jag när jag är mitt inne i jobbet upplever att det ju är jag som kan det här för det är jag som faktiskt kör gräsklipparen.
Mina utbrott av irritation är också mycket snabbt övergående och påverkar inte vår äktenskapliga lycka. Jag är mycket förtjust i min hustru trots dessa små kontroverser om hur gräsklippning bäst ska utföras på vår tomt. :)

Så här kan det vara med gräsklippning.
Men jag har slagits av en tanke, att de där känslorna jag får att hustrun inte begriper hur knepigt det kan vara med gräsklippning och det är jag som vet hur det är i praktiken, det är kanske en instinkt som man kan se i en del större sammanhang också. Man kanske kan kalla den för en manschauvinistisk impuls. Jag anser mig visserligen inte vara någon typisk karlakarl, och försöker också aktivt att inte vara manschauvinistisk, men jag inbillar mig inte att jag är helt fri från sådant jag heller.
Hur som helst. Den där manschauvinistiska impulsen, att protestera mot omgivningens förslag med argumentet att ”ni fattar ju inte hur det fungerar, så håll käften”, den tycker jag att man kan se från många män i debatter och diskussioner. Där kommer den till uttryck genom många formuleringar och repliker. ”Lyssna på verklighetens folk!” ”Återkom när du har gått i livets hårda skola.” ”Det där fungerar ju inte i praktiken.” ”Du är verklighetsfrånvänd … du är utopist … du är visionär … vi däremot vet hur det egentligen är!”
Ofta riktas det mot sådana debattörer som framför åsikter och förslag som innebär omvälvning på ett eller annat sätt. Typ när det gäller att rädda miljön eller utrota fattigdomen eller uppnå jämställdhet eller sådana saker. I synnerhet när debattörerna är kvinnor (och rödgrönrosa av sig). Det är då det där manliga beteendet kommer fram, för det är då det känns obekvämt för vissa – när det blir krav på att man måste ändra sig på något sätt. Då vänder många manliga (men även en del kvinnliga, det ska jag villigt erkänna) parter taggarna utåt, för de vill inte anstränga sig med något nytt som tar dem ur deras vanliga hjulspår. Då protesterar de med argumentet att den som lägger förslagen inte har fattat hur det är i verkligheten och att det där är ju verkligen inte genomförbart. Ungefär som jag när min hustru kommer och föreslår att jag ska klippa gräset på något nytt ställe, med merarbete som följd; jag invänder då att det kommer inte att gå, bara för att det känns jobbigt att ens försöka.
I värsta fall i samhället tar detta sig uttryck i direkt aggressivitet, som när jag som tonåring jagade min pappa med gräsklipparen när han kom med synpunkter, men även när det går mildare till så är irritationen markant.
Det ligger mycket bakom det hela: stolthet, sårad självkänsla, ren lättja, tristess, förakt med mera. Plus något slags konservatism: att inte vilja pröva något nytt för att det är väl okej som det är och man vet i alla fall vad man har.

Men som jag skrev nyss – min fru brukar ju alltid ha rätt (för det mesta i alla fall) och det brukar jag också inse, om än ibland i efterhand. Så är det kanske också med många av de djärva politiska förslag som läggs fram för att få till en bättre värld. Att upphovspersonerna allt har begripit bättre än man tror. Att om man bara testar förslagen så visar de sig kanske också fungera och alla blir nöjda, även om man inte trodde det först.
Självklart ska sedan förslagen läggas fram med viss hänsyn. Precis som jag gärna vill ha (och också får) respekt och förståelse och credit av min hustru för att jag sliter och kämpar med gräsklippningen och blir svettig och trött, så kan ”gnälliga herrar” och deras invändningar och erfarenheter inte bara ignoreras i debatten. Alla aspekter måste få komma fram. Men lite mer öppenhet från de skeptiska kretsarna kan ändå inte skada, om man säger så.
Vi kan ju också se det som (med en fortsatt parallell till politiken) att om jag helt ignorerade min hustrus råd och önskemål, så skulle jag visserligen bli mer kortsiktigt tillfreds – men samtidigt skulle det ju bli en fortsatt status quo-tillvaro där vi inte får lika vackra blommor på tomten, och där vissa partier förblir vildvuxna för att jag aldrig ger mig på att klippa där. Plus att jag skulle bli mer av en hustyrann och min hustru mer underdånig. Det skulle väl inte kännas så lyckat det heller?
Nej, det bästa blir om man, både på den egna tomten och i samhället, lyssnar på varandra. Utan att avfärda allting som omöjligt och skylla på andras okunskap när det mest bara handlar om personlig bekvämlighet.
Detta kan man kanske lära sig av en stunds gräsklippning.

Lite om synd, så här i Stilla veckan

Just nu är det Stilla veckan. Passionstiden och fastan. Det är en tid då det brukar vara rätt lågmält och mollbetonat i kyrkan och talas ganska mycket om synd och nåd.
När det gäller det temat har min andliga resa varit lite hit och dit. Det fanns en tid, mest då jag var i övre tonåren och ung vuxen, då jag inte alls tyckte om när det talades för mycket om synd och arvsynd. Särskilt jobbigt tyckte jag det var under det där året jag tillbringade i Kanada, för i den anglikanska församlingen där jag vistades hade de en tendens att väldigt ofta återkomma till hur syndig och usel människan är, och hela tiden i sina andakter betona att de inte var värdiga. Även hemma i Sverige kunde det låta på liknande sätt, särskilt i de gammalkyrkliga kretsarna. Jag upplevde att syndafixerade kristna hade en syn på människan som innebar att hon bara är ”mörker, is och sten”, och det gillade jag inte. Inte för att jag nu någonsin har tvivlat på att människan är fallen och behöver Guds nåd – det är liksom det som är poängen med hela kristendomen – men jag ville mer se det som att hon ändå har en gudomlig gnista i sig och bara behöver hjälp med att få fram den. Jag ville inte heller uppehålla mig för länge vid frasen ”alla människor är syndare”, för det var bara onödigt dystert att älta det hela tiden tyckte jag.

Numera har jag i viss mån ändrat inställning. Även om jag fortfarande tycker att den gammalkyrkliga synen kan vara något tungsint i stora doser, så är det faktiskt mer vanligt nu för tiden att jag gärna blir matad med att ”alla människor är syndare”. Jag rentav vill tänka så, därför att det ger mig en oerhörd trygghet.
Då kan man ju undra varför jag tycker så. Trygghet? Borde det inte vara tvärtom? Att jag blir mindre trygg om jag känner mig nedtyngd av synd, och mer trygg om jag slipper?
Ja, i Sverige är det ju inte precis särskilt modernt att påminna människor om att de är syndare. Tvärtom finns det i många kyrkor en tendens att undvika att prata om det. I min egen hemförsamling till exempel brukar det göras ett litet tillägg i samband med att man ber syndabekännelsen: när den är färdigbedd och före avlösningen så säger prästen ”till dig som har valt att be om syndernas förlåtelse”. Det är valfritt alltså. Man ska inte behöva känna sig som en syndare om man inte vill.
En syn som alltså finns på många andra håll också. Det är ute att prata om synd. Kyrkan ska inte skuldbelägga människor. Usch och fy för sådant. Inte är vi alla syndare jämt. Någon enstaka gång kanske.
Jag tror faktiskt att detta är fel – kanske t.o.m. mer fel än de gammalkyrkliga när de vältrar sig i talet om synd och oduglighet.
Åtminstone känner jag för min egen del att det är skönt att ha visshet om att jag är syndig och att alla andra också är det. Jag känner mig verkligen inte perfekt och tror inte att jag någon gång i detta liv kommer att känna det heller, och talet om synd blir då för mig inte dömande utan bara en lättad känsla av att man inte är ensam, att man är i gott sällskap (eller ont, om man så vill). Det blir inte heller nedtyngande, för jag vet ju att Jesus har åtgärdat synden i fråga och förlåter alla felsteg – hur många gånger som helst dessutom – och att han älskar mig och alla andra ändå och att vi är värdefulla trots synderna. Som sagt, det är just detta som är poängen med Jesus.
Jag tycker det är ganska uppenbart att det inte finns några alltigenom goda människor här på jorden, och då kan man lika gärna finna sig i det och slappna av och göra så gott man kan för att bättra sig men inte gräva ner sig när man misslyckas. Det är för mig kontentan av talet om synd, och därför känner jag mig inte nedbruten av det heller.

Den som fortfarande tycker att mitt resonemang är konstigt kan ju ta sig en funderare på hur det går om man gör på motsatt sätt – alltså att man ser det som att alla människor egentligen är goda, bara för att slippa bekymra sig om tråkig synd.
För vad blir konsekvensen då? Om man tycker att människorna är goda och kärleksfulla och att det egentligen inte finns någonting sådant som synd? Att eventuellt dåligt uppförande mest bara beror på yttre faktorer och att ingen gammaldags arvsynd är inblandad?
Jo, grejen är ju att även om man förnekar syndens existens, så finns det ju saker kvar som människan kan göra och som en del människor gör – mycket ondskefulla brott och överträdelser. Med en syn på människan som god och synden som icke-existerande, hur betraktar man de där brotten och gärningsmännen då? Jo, det måste ju bli så mycket värre för dem som gjort någonting! För de har fräckheten att med sina gärningar förstöra godheten och kärleken i världen.
Som jag själv ironiskt har skrivit i ett utkast till låttext som jag har filat på med jämna mellanrum på senare år, och inte är klar med än:
”We know there’s no such thing as sin,
but for the one who’s sinning nonetheless
it’s so much worse the wickedness.”
Följden blir att de arma stackare som faktiskt gör något ont, i en syndfri värld, måste bli bespottade och utstötta på ett fruktansvärt sätt. I brist på djävul och arvsynd blir det de som får ta hela skulden. Dömandet blir onekligen mycket värre då än det hade blivit med den ändå trots allt förlåtande inställningen att alla människor är syndare.

Det går faktiskt att se det här i samhället idag, i debatten och i medierna. Ofta när det är någon som har gjort något särskilt olämpligt – i synnerhet när det gäller sexuella övergrepp och misshandel, men även andra felsteg – så sätter profiler, debattörer och vanliga kommenterande Svenssons genast igång att överträffa varandra i tydligt fördömande uttalanden och kräkemojis. Då är det hårda bud, ingen förskoning, ingen tolerans, förövaren har bränt sina skepp för gott, han kan lika gärna dra åt h-e. Hetsjakter, drev och avståndstaganden. Det råder en strävan efter att allting måste vara ”rent” och att alla förbrytare för evigt ska rensas bort från det offentliga. En uppfattning att man inte visar offret respekt om man inte tillräckligt ursinnigt och urskillningslöst uttrycker sin vämjelse och bryter med den skyldige och allt han någonsin gjort och kan förknippas med. En syn att den där personen är kärlekslös och därför inte förtjänar att få någon kärlek själv längre. Ja, för självklart tycker man ju att man själv representerar kärleken, till skillnad från det där svinet.
Sådan mentalitet är faktiskt rätt vanlig nu för tiden: jakten på syndabockar, syndabockgrupperingar och syndabockmiljöer att demonstrativt fördöma så att man själv kan framstå som en av de rena och felfria.
För min smak och övertygelse blir denna renhetsfixering och detta villkorande av kärleken alltför fördömande och rentav fariseiskt. Utrymme för förlåtelse måste alltid finnas. En och annan kanske inte håller med mig om det (”Va? Vill du försvara en som begått övergrepp? Är du inte klok? Det kan aldrig förlåtas!”) men jo, jag tycker Bibeln är så väldigt tydlig med det, att alla synder kan förlåtas, även stora, och att det dessutom inte finns någon som är utan dem och egentligen ingen gradskillnad mellan dem heller.
Och för mig är detta en trygghet. Man kan se det som att den gamla sortens svavelpredikanter var dömande och kanske hycklande med tal om synd och skuld, men det är minst lika dömande att måla upp en bild av människans godhet och därefter stöta ut de missfoster som avviker från den bilden.
Att tro på synd och att alla människor är lika på den punkten (ett slags jämlikhet?) känns numera så centralt för mig att jag faktiskt blir direkt illa berörd av den där lilla justeringen av syndabekännelsen som jag nämnde förut, den de använder i min lokala kyrka. Även om det bara är en minimal detalj. Jag vill inte höra något om att ”välja” att få del av syndernas förlåtelse, för även om det förstås är upp till var och en om man vill ta emot Jesus, så borde inte kyrkan lätta på formuleringarna och antyda att det är okej att låta bli om man inte känner sig särskilt syndig för då är man säkert inte det heller.

Innan jag avslutar: om vi ska återgå till de där anglikanerna i Kanada och de gammalkyrkliga i Sverige, som återkom så många gånger till talet om synd, så tycker jag väl i och för sig fortfarande att de tog i för mycket. Bara för att man tror att synden finns så behöver man naturligtvis inte ha något slags erotisk besatthet av den, och fastna i värdelösheten och inkompetensen. Det blir onekligen märkligt att tänka sig hur en person med den inställningen får det i livet efter detta: kommer han även mitt i himmelens glädje, när han verkligen är rentvättad en gång för alla, att envisas med att stå och ropa ”förbarma dig över mig syndare” bara för att han kanske inte är tillräckligt ödmjuk annars?
Nej, som i så många andra fall är medelvägen den bästa, och medelvägen för mig i det här fallet är att tro att alla människor är syndare och att Jesus har fixat till det och att vi därför kan känna oss trygga och jubla och vara glada.

Salvador Dalí, ”Kristus enligt S:t Johannes av Korset”.

Är tågresande något politiskt?

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Tågsemester”. Det är en grupp som bara det senaste halvåret (sedan jag gick med i den) vuxit fullständigt explosionsartat. Den ökade klimatmedvetenheten gör att intresset stiger för att resa med tåg, även på längre avstånd, och det blir därför en strid ström av människor som går med i gruppen och ber om tips och råd om hur man tar sig tågvägen från Sverige till Málaga eller Aten eller Bad Gastein eller vad det nu kan vara.
Tyvärr är stämningen i gruppen inte alltid på topp, och det beror mycket på att en del medlemmar inte bara ser den som ett forum för tågsemestrande utan även som ett tillfälle att kritisera tågets rival – flyget – så mycket som möjligt i inläggen. Dessa tyckare beter sig som om gruppen egentligen hette ”Vi som hatar flyget” … en del är riktiga fanatiker som frenetiskt bojkottar flyget och tycks betrakta alla som någon gång flyger som förrädare. Om någon stackare i gruppen till exempel ställer en fråga om tågresande i USA, så kan det mycket väl hända att det kommer en ilsken replik som påpekar att det är uteslutet att åka till USA, för det förutsätter ju att man flyger dit!
Jag är själv inte förtjust i att flyga, och vill gärna göra det så lite som möjligt, men när tågåkandet slår över i rent fundamentalistiskt flyghat på det där sättet tycker jag ändå att det blir mindre roligt.
Det är också så att många av medlemmarna i Tågsemester inte följer regeln att gruppen ska vara opolitisk. Det brukar bli en del entusiastiska inlägg med länkar till uttalanden från partier och politiker som vill satsa på tåg, och vän av ordning reagerar naturligtvis och påpekar att de länkarna borde tas bort. Dock jobbar de lite i motvind, för det är som bekant så att vissa politiska partier vill satsa på tågtrafik mer än andra, och när det rapporteras goda nyheter om tågsatsningar kan det därför inte hjälpas att de nyheterna blir politiskt färgade – som nu när tågutredningar finns med i den nya uppgörelsen mellan S, MP, C och L. Det väckte stor entusiasm i Tågsemester-gruppen och jag fick onekligen intrycket att gruppen är i huvudsak rödgrön och att folk längre till höger nog ganska lätt känner sig utanför i den.

Är det kanske i själva verket så att tågresande i allmänhet är något politiskt? Att det ur ett större perspektiv är ett uttryck för en socialistisk eller miljöpartistisk grundsyn att åka tåg?
Med tanke på hur det går till i Tågsemester-gruppen, och med tanke på att det som sagt är framför allt MP och deras närmaste som vill satsa på tåg, så är det ju så man kan undra.
Det märks inte heller bara på hur det ser ut bland tågentusiasterna själva, utan på att det också går att få höra nedlåtande uttalanden om tåg från högerfolk. Åtminstone minns jag mycket väl när jag var tonåring och höll på att planera den tågluff jag skulle göra sommaren 1996; jag berättade om detta för en kompis i skolan som var väldigt, väldigt borgerlig (kristdemokrat, super-EU-vän, frikyrklig, läste ekonomisk inriktning, hade en pappa som var företagare, intresserade sig för aktiehandel, bar portfölj) och han mer eller mindre skrattade åt mina tågluffarplaner och sade ”sosseluffa, menar du?” och ”ingen stil”. Visst kan han delvis ha sagt så för att provocera mig – eftersom jag var öppen miljöpartist och han som sagt kristdemokrat brukade vi munhuggas en del – men jag tyckte faktiskt ändå att hans förakt för tåg som färdmedel lyste igenom.

Nu var det där bara ett exempel, och man kanske inte ska hänge sig åt fördomar och klichéer hur lätt som helst … men ändå, ligger det inte något i dem? Finns det inte ett ganska uppenbart mönster? För de som är riktigt borgerliga och högerorienterade, affärsmän och välbeställda och högt uppsatta, de åker väl ändå inte särskilt mycket tåg? I bästa fall är det ju likgiltighet till tåg som råder från deras sida, och de föredrar att uppmuntra flyget med avskaffad flygskatt och vara försiktig med tågsatsningar och se flyget som den främsta livsnerven. Är det inte så att de för sin bekvämlighets skull, och för snabbhetens och effektivitetens skull, föredrar att ta bilen och flyget hela tiden? (Flyget behöver förvisso inte alltid vara snabbt och bekvämt, snarare tvärtom tycker jag personligen, men det verkar ju en djupt inrotad fördom att flyg är det mest pålitliga och välfungerande sättet att resa.)
Kan det vara så att uppfattningen att det är ”ingen stil” på tåg, och att det är något socialdemokratiskt att tågluffa, finns i dessa samhällsgrupper och deras politiska tillhörighet på något sätt?
Och när det gäller de som är höger på ett annat sätt, de mer högerpopulistiska så att säga … kan det inte finnas fördomar som stämmer för dem också? Där återfinns ju nämligen många av dem som är vanebilister och aldrig skulle få för sig att testa ett tåg (eller en buss) utan vill köra sin flotta bil och gnäller oupphörligt över hur mycket det kostar att tanka den bilen med bensin och över att det absolut inte går att ta sig någonstans utan den.
Går det rentav att göra en direkt polarisering av politiken och kommunikationerna, där majoriteten av den vänstra sidan representeras av tåg, buss, båt, tunnelbana, spårvagn, cykel, medan majoriteten av den högra sidan står för flyg, personbil, hyrbil, taxi?

Det som på något sätt talar för den uppdelningen är ju det där med frihet kontra gemenskap … medan det förra är en ledstjärna för högern i deras ideologi, så tar vänstern fasta på det senare i sin, och då hänger kanske färdmedlen med i den framställningen? Tåg, och kollektivtrafik i allmänhet, skulle då vara något passande om man är rödgrön: att man reser tillsammans med andra, enligt ett system som gjorts upp på högre nivå och styrs på ett sådant sätt att det funkar för den breda massan. Medan högermänniskor då skulle rynka på näsan åt att tränga ihop sig med en massa främlingar, och åt att vara beroende av tider som åkdonen ska hålla (och som de inte håller); då föredrar man helt klart att sitta i sin egen bil där man själv har makten över sin tillvaro, och på längre avstånd betala rikligt med pengar för en elegant luftburen transport som går fort och smidigt så man kan känna sig som kung över världen.
Att utvecklingen har gått i riktning mot ett bil- och flygdominerat samhälle stämmer kanske också överens med detta, för politikerna har i regel tänkt i högerrelaterade termer av effektivitet, påverkade av näringslivet, och då har det blivit de färdmedlen man satsat på. Inte minst är ju USA ett exempel på det: det mest högerprofilerade och kapitalistiska landet av alla, och där för tågen en minst sagt tynande tillvaro medan flygplan och bilar surrar omkring som getingsvärmar. Jämför å andra sidan med hur det var i Sovjet, där man satsade på tåg i betydligt högre grad – i sann socialistisk anda kanske, just för att tåg i sig är något socialistiskt?

Kanske stämmer det här, men jag hoppas för min del att det inte gör det. Jag älskar onekligen tåg, och det skulle vara hemskt tråkigt om tågen stämplades som socialistiska, som reliker, som ineffektiva. Sanningen är nämligen, som jag ser det, att tåg är framtiden, en miljövänlig framtid, för alla – och att man åker tillsammans med andra på ett tåg borde verkligen inte ses som något negativt. (Man åker tillsammans med andra på flyg också, men det har av någon anledning fallit ur mångas minne.)
Från början kan man ju inte heller påstå att tågen hade socialist- och arbetarklassprofil, tvärtom, det fanns ju en tid då de var det snabbaste och ädlaste sättet att resa. Det var efter att flyget och bilen kom som tåget eventuellt började betraktas som något som saknade stil och klass och förfining.
Det finns ju dessutom också intressanta och viktiga undantag från höger-vänstermönstret. Jag har till exempel observerat att det lustigt nog finns ett utbrett intresse för tåg bland sådana grupper som t.ex. högkyrkliga präster och deras gelikar (som politiskt brukar stå långt till höger). Och visst har jag sett affärsmän och affärskvinnor som tagit tåget emellanåt. Plus att det också kan gå åt andra hållet, att ”arbetarklassen” flyger. Charter och lågprisflyg har ju gjort sitt till för att sudda ut skillnaderna där.

Men för närvarande händer det alltså saker, i grupper som Tågsemester och på andra håll. Det kampanjas och debatteras och kritiseras. Jag vill ju gärna att detta helt enkelt ska leda till att tågtrafiken växer igen och blir utbredd och välfungerande och använd av alla, men det kanske istället leder till ökad polarisering i attityden till tåg och annat resande? Till att undantagen försvinner, att mönstret cementeras, att det uteslutande blir de rödgröna som förespråkar tåg och de blåa (och bruna) som satsar vidare på flyg och bilar, om än kanske eldrivna sådana?
Jag hoppas inte det, och därför hoppas jag också att Tågsemester kan hålla rätt på sina medlemmar och se till att gruppen faktiskt förblir opolitisk och inte alldeles fundamentalistisk.

Om fotboll, manligt och kvinnligt

Som de flesta nog har märkt (jag vet inte hur man skulle ha burit sig åt för att inte märka det) så pågår herrfotbolls-VM just nu. Och igår hade jag en intressant liten Facebook-diskussion om fotboll och könsroller.
Det var nämligen så att en av mina Facebook-vänner (kvinnlig) delade en skämtteckning. På den ser man en kille som säger till sin tjej ”Jag kan göra vad som helst för dig, älskling”, varpå tjejen svarar ”Strunta i fotbolls-VM”, och då sparkar han ner henne för ett stup.
Detta var inte det första skämt jag såg i den stilen, för liknande grejer har förekommit tidigare under VM. Det finns t.ex. en bild med en kille och en tjej i en TV-soffa, där först tjejen sitter och gråter och killen säger ”lugna dig, det är bara en film”, och sedan är det killen som gråter och tjejen som tröstar: ”lugna dig, det är bara fotboll”.
Visst är båda de här skämten roliga på ett sätt – särskilt det med TV-soffan, det var ganska träffsäkert – men jag har ändå börjat tröttna på det där motivet med att killar är galna i att titta på fotboll och tjejer ointresserade. Det stämmer ju bevisligen inte alltid, eftersom det finns gott om kvinnor som följer herrfotbolls-VM just nu (väldigt många, skulle jag rentav påstå) och även en hel del män som inte intresserar sig för det.
Därför svarade jag på min Facebook-väns delning och framförde kritiken att jag tyckte det där var lite onödigt könsstereotypt. Varpå jag fick mothugg från både henne och en annan gemensam vän (också kvinnlig) och det blev en liten minidebatt – i all vänskaplighet förstås, men ändå en diskussion. Invändningarna från damerna var att man inte behöver se stereotyper i allt och inte vara så lättkränkt i genusfrågor, plus att kvinnor och män ju faktiskt är olika.

Jag tycker det där är intressant. På vilket sätt yttrar sig egentligen könsrollerna när det gäller fotboll? Och vilket perspektiv borde man ha? Det finns vid närmare eftertanke helt skilda infallsvinklar.
Mina två kvinnliga Facebook-vänner hade i sina svar till mig en ganska genuskonservativ syn, får man nog säga … i vår diskussion var det nog snarast jag som framstod som feministisk, då jag hävdade att skiljelinjerna mellan män och kvinnor inte behöver vara så tydliga, särskilt inte i attityden till fotboll.
Å andra sidan hade det faktiskt varit precis lika möjligt att se mig som en antifeminist med mina inlägg – för det jag gjorde var ju att inte vilja se en viss könsstruktur, och strukturer är precis det som feminister brukar uppmärksamma och kritisera.
Så vad är jag egentligen: kvinnosaksperson eller raka motsatsen?

Jag kan dessutom berätta om ett annat fall som också har med fotbolls-VM att göra, och som väcker liknande frågor. Varje sommar brukar ju som bekant SVT sända ”Morden i Midsomer” på tisdagar, och de somrar då det är stora fotbollsevenemang – vilket det ju är rätt ofta – brukar Midsomer vissa tisdagar få maka på sig i TV-tablån. (I år händer det bara en gång, nämligen nu på tisdag; i övrigt har SVT undvikit krocken genom att låta tisdagsmatcherna sändas av TV4.)
För några år sedan var det andra Facebook-bekanta till mig som klagade över detta, och jag minns att en ”vän till en vän” till och med tolkade in ett könsmaktsperspektiv i det hela: att kvinnor gillar Midsomer och män gillar fotboll och naturligtvis är det männen som får gå först. Jag försökte mana till lugn och sans och komma med vissa andra perspektiv, och gjorde då bland annat samma påpekande som nu igår, alltså att många kvinnor tittar på fotboll och många män tittar på Midsomer (och att jag själv tittar på båda med stor förtjusning). Men jag har för mig att mina kommentarer inte föll i särskilt god jord.

Så var borde man sätta in stötarna när man debatterar det här? Ska man enligt principen om lika möjligheter/rättigheter bejaka kvinnors fotbollsintresse, som ju faktiskt ändå förekommer, eller ska man tvärtom ta fasta på uppdelningen i manliga och kvinnliga intressen för att kunna bemöta diskrimineringen av de sistnämnda? Och borde jag som fotbollsintresserad man (låt vara en man som aldrig känt sig särskilt typiskt manlig) kanske rentav låta bli att uttala mig över huvud taget? Jag kanske bara är en odräglig ”mansplainer”?

Det går faktiskt att göra upp en lista över diverse aspekter på det här med fotboll, könsroller och jämställdhet – saker som tål att reflektera över.
1. Det är ett faktum att många män är totalt och osunt uppslukade av fotboll och försummar sina relationer på grund av det, vilket inte är så lyckat … sådant kan man både kritisera och skämta om.
2. Men man kanske också ska ställa sig frågan om det inte finns kvinnor som är lite väl oresonligt svartsjuka på männens fotbollsintresse? Alla har ju rätt till fritidsintressen och att få ägna sig åt dem, så länge det inte går till överdrift – och det är väl inte omöjligt att kvinnor i en del fall visar ett alltför stort förakt mot männens hobby? Eller?
3. Plus att det alltså finns tvärtom-fall där det är kvinnan som är intresserad och mannen inte.
4. Man får heller inte glömma att många tjejer inte bara tittar på utan faktiskt själva spelar fotboll. Är det inte något av en orätt mot de tjejerna att envisas med att fotboll och fotbollsintresse är något typiskt manligt?
5. Å andra sidan finns också problemet att tjejers fotbollsspelande är kraftigt diskriminerat: dam-VM ägnas inte alls lika stor uppmärksamhet (inte heller av mig, det är en brist jag har, det måste jag erkänna), trots att Sveriges damer legat i världstoppen betydligt oftare än herrarna. Ett problem som är ännu värre i damallsvenskan, och fotbollstjejerna har på alla sätt mindre och färre resurser än killarna. På det området finns det mycket att göra.
6. Men just därför, åter igen, är det väl inte lämpligt att tillskriva allt fotbollsintresse till männen? Eller ska man på sin höjd köra en könsuppdelad variant där killar får titta på herr-VM (i lagom doser) och tjejer på dam-VM …?

Det är idel dilemman, helt enkelt, när man ska försöka göra sig en bild av situationen. Visst är det onekligen så att fotboll och fotbollstittande alltjämt är en mansdominerad fritidssyssla. Men betyder det att man ska ta för givet att det är så det är, och tala om ”männens fotbollstittande” på ett sätt som cementerar könsrollerna?
Själv har jag något slags slutsatser, som jag kan formulera så här:
Jag tycker att både män och kvinnor har rätt att intressera sig för fotboll, att spela fotboll och att titta på fotboll. Både män och kvinnor har också rätt att inte intressera sig för fotboll. De har rätt att välja själva vilka fotbollsevenemang de intresserar sig för. Detta intresse och denna utövning (eller icke-intresse och icke-utövning) har män och kvinnor dessutom rätt till på lika villkor. Och de har rätt att göra det utan att bli onödigt pikade för det. Ömsesidig respekt.
Egentligen borde väl de flesta hålla med mig om det här?
Jag tycker dessutom att även om det finns vissa könsrollsmönster i samhället, och dessa kan behöva problematiseras, så får man aldrig glömma att uppmärksamma undantagen – de fall då män respektive kvinnor inte följer de vanligaste rollerna. I mitt tycke är det nästan mer väsentligt och konstruktivt att se till dessa befriande undantagsfall än att sortera in män och kvinnor i olika fack.

Själv följer jag med stort intresse herrfotbolls-VM just nu (dock inte de matcher som gått samtidigt som ”Morden i Midsomer” …). Jag tycker spontant att det är ett rätt stort och betydelsefullt tillfälle, inte minst för att Sverige är med till kvartsfinal och det händer inte var dag i herrfotbollen. Men om det finns folk som inte ens nu blir särskilt engagerade i det där med fotboll, så tycker jag att det må vara hänt – jag kan väl inte tvinga dem att vara intresserade. Lika lite som de kan uppträda intolerant mot mig för att jag tittar. Ömsesidig respekt, igen.
Som gamle påven Johannes Paulus II sade: ”Fotboll är världens viktigaste oviktiga sak.” Det ligger något i det.

Omänskliga fiender?

Det finns en scen i filmen ”Sagan om de två tornen” där Aragorn säger till de alviska kämparna inför slaget i Helms klyfta:
”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er.”
Detta är ett intressant yttrande. I filmen är det befogat att säga så, för fienderna som är på väg är en väldig armé av uruk-hai, och de kommer helt klart inte att visa någon nåd. Sedan kan man i och för sig diskutera det där med rasism hos Tolkien och om inte även orcher och uruk-hai egentligen borde ses som kännande varelser. Men låt oss för enkelhetens skull anta att de faktiskt är onda monster och inget annat. I så fall har Aragorn rätt i att det inte är någon idé att vara barmhärtig.

Men hur är det i verkligheten?
Jo, när det faktiskt inte är monster som är fienden, utan vanliga människor, då borde man verkligen akta sig för att använda resonemanget ”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er” (eller ens något åt det hållet). Det spelar ingen roll om motståndarna faktiskt är grymma, som IS till exempel, för de är fortfarande människor ändå. Och om man då börjar använda Aragorns resonemang på dem så innebär det att man slutar se dem som människor – man avhumaniserar dem och gör dem till sådana som det är lika bra att slakta. Då blir de bara monster som det är legitimt att döda.
I slutändan kan detta leda till att man själv blir lika hänsynslös, brutal och farlig för motståndarna som man anser att de är för en själv.



Tyvärr är detta en fälla som egentligen vem som helst skulle kunna hamna i, och inte bara när det gäller sådana extremfall som IS utan också andra antagonister. Även om det kan kännas som om man själv står på en god sida och kämpar en ädel kamp mot de hemska motståndarna, så ska man aldrig, aldrig glömma bort att det finns en risk för att man själv (och ens likasinnade) går samma farliga väg fast på den andra vägkanten. Det är få människor som i normala fall har lust att begå folkmord och massaker, men de kan göra det ändå om förhållandena blir extrema och om de har en syn på fienden som ”omänskliga och onda” som rättfärdigar våldet.
Det här låter säkert chockerande, men jag är övertygad om att aktivister på vänsterkanten skulle kunna gasa ihjäl Sverigedemokrater systematiskt om de bara demoniserade dem tillräckligt mycket först. Och jag är även övertygad om att troende kristna skulle kunna dra ut på gatorna och inleda en pogrom mot muslimer efter att ha lyssnat till någon eldig predikant som försäkrade att muslimerna vill utplåna dem och att det är bäst att slå till först: ”Gud vill det!” I båda fallen krävs det väl sådana omständigheter att hatet kan byggas upp ett tag tills det tar överhanden, men möjligt är det, helt klart.
Om ni inte tror mig kan ni bara titta på en genomsnittlig Facebook-diskussion … där märks det att primitiv och hatisk lynchmentalitet kan uppstå läskigt fort, och att avståndet mellan våldsmännen i Syrien och oss här i Sverige nog är mindre än man kan tro.

Människor har helt enkelt en tendens att vara destruktiva om de bara får en förevändning. Det märks tydligast i krig, då alla folk och alla nationer kan förvandlas till grymma massmördare. Men det syns även i fredstid, och krigsstämning kan för den delen piskas upp snabbt. Många av övergreppen och våldsamheterna i krig beror på att folk blivit itutade att motståndarsidan egentligen inte är riktiga människor utan bara avskyvärda fiender.

Jag är benägen att koppla samman människors våldstendens med det som kallas arvsynd – något som jag råkar tro på. Visst, det kanske inte känns så uppmuntrande för en modern människa att tänka sig att vi är syndare, men för mig personligen känns det faktiskt ändå bättre att ha inställningen att vi alla är lika hopplösa fall och att vi alla är värdefulla i Guds ögon ändå (för det är vi), än att påstå att ”alla människor är goda – utom de där förhatliga typerna som är bevisligen onda”. För det senare är också en sorts avhumanisering, av den ”onda” sidan.

Det där sista var väl ett sidospår. Men en slutkläm: Tänk efter lite när du skriver på Facebook, när du kommenterar hemskheter och när du bemöter folk som har åsikter som du avskyr, eller kanske bara när du ska sätta igång att lufta din vrede över Jimmie Åkessons eller Stefan Löfvens senaste dumma påhitt.
Helt enkelt: Gör jag mig skyldig till att avhumanisera människor när jag säger så här eller delar detta? Gör det här inlägget att jag beskriver en grupp människor, skapade till Guds avbild (eller, om jag inte är troende, helt enkelt bara med människovärde), som ett opersonligt brutalt kollektiv? Bidrar jag till att måla upp bilden av en människa som ett korkat djur eller ett grymt monster, som det är okej att tala illa om och ta människovärdet ifrån (och i längden döda)?
Om svaret är ja, så låt bli att säga det du tänkte säga. Protestera och kämpa mot våldsamheter kan man göra även utan att reducera de ansvariga till omänskliga varelser. Glöm inte att alla människor har ett värde (trots att vi har en tendens att bli destruktiva) och att man inte kommer någon vart med våld, avhumaniserande förolämpningar och ständiga påminnelser om hur ofattbart grymma de där personerna på den andra sidan är.
Vi vill väl inte ha något krig där vi själva är de som inte visar någon nåd?

Reflektioner om #metoo

Nu har #metoo-rörelsen pågått i några veckor, och vuxit sig starkare och starkare. Och även om det naturligtvis är förskräckliga saker som berättas, så är det riktigt positivt att så många faktiskt träder fram och vågar berätta. Jag hoppas verkligen det leder till förändring på allvar.
Tyvärr gjorde jag själv bort mig i början av den här vågen, då jag (i likhet med ett antal andra män) kände ett visst ansvar och därför skrev ett Facebook-inlägg där jag ”erkände” att jag själv begått dumheter mot tjejer/kvinnor – utan att berätta i detalj vad det var, men jag framförde ändå en ursäkt. Tanken att göra detta var inte fel, men grejen var att jag och de andra herrarna borde ha väntat med det och istället ”låtit tjejerna prata färdigt först”, för effekten av killarnas bekännelser blev ju att män (än en gång) började ta plats på kvinnors bekostnad. Lyckligtvis blev jag snabbt uppmärksammad på detta och tog bort mitt inlägg igen. Hoppas det inte ställde till alltför stor skada; jag ber om ursäkt för det (också).
Sedan har jag hållit mig diskret och inte kommenterat mycket, men fortsatt att se hur rörelsen vuxit, yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Senast är det folk inom kyrkan som har delat sina upplevelser av trakasserier, med hashtaggen #vardeljus. Det är lika bra som allt det andra – jag trodde inte för ett ögonblick att kyrkan var förskonad från sådana där saker, och även där ska det lyftas fram. Det som jag möjligen oroas av just när det gäller kyrkan är att en del kanske lite fördomsfullt tror att det huvudsakligen är kvinnoprästmotståndare som står för trakasserierna; visst kan det finnas sådana bland förövarna, men jag är lika tvärsäker på att det även är massor av folk som är för kvinnliga präster som är inblandade. Kvinnoprästmotstånd och trakasserier av kvinnor hänger inte ihop, inte på det sättet åtminstone. (Men kanske på andra sätt, se nedan!)

Oavsett detta så ser jag oerhört positivt på #metoo. Inte minst för att det ger en så otroligt, oerhört tydlig bild av hur saker och ting ligger till. Det går inte längre att påstå att det är invandrarkillarna som har snedvriden kvinnosyn och står för alla sexualbrott (och jag har mycket riktigt inte sett invandrarkritikerna uttala sig mycket på sistone … de vet uppenbarligen inte vad de ska säga nu). Inte heller går det längre att komma och säga ”inte alla män” eller ”jag vill inte bli kollektivt skuldbelagd”, för det framstår nu som goddag yxskaft. Det är faktiskt ingen i #metoo-rörelsen som lägger kollektiv skuld eller säger ”alla män begår övergrepp” (om någon kan visa mig en person som faktiskt säger just det, så får vederbörande tre påsar ostbågar av mig!). Det är inte det som är poängen. Utan poängen är att övergrepp förekommer precis överallt oavsett kultur och status, att det uppenbarligen finns en struktur bakom som gör detta möjligt, och att alla män (även om inte alla män är skyldiga) har ett ansvar för att se till att det inte fortsätter. Så kan man sammanfatta det.

Men nu ska jag göra ytterligare en reflektion över #metoo. Nämligen det här med strukturer, och ett litet problem som det medför för mig med min ”bibeltrogna” bakgrund.
Som jag sade, att könsförtryckande strukturer finns i samhället och kulturen verkar nu faktiskt helt uppenbart. Jag har inte förnekat dem förut heller, men nu kan jag det ännu mindre. Jag är egentligen fullt beredd att börja säga att jag är feminist.
Det är bara det att i mitt kristna perspektiv kan det bli jobbigt att börja prata om strukturer och kalla sig feminist. Kristna (i alla fall de mer traditionella kristna som jag tillhör) är ofta motvilliga att tala om könsmaktsordningar: det begreppet är en feministisk analys som de vänder sig mot. De förnekar inte att övergrepp mot kvinnor och våld mot kvinnor förekommer, och de gillar det naturligtvis inte, men de anser i många fall att feministiskt ”strukturtänkande” är fel sätt att gripa sig an problemet – varför vet jag egentligen inte, men de skräms väl av att feminismen verkar vilja ställa allting på huvudet på ett sätt de inte gillar. Istället är synen att kristendomen och Bibeln i sig räcker. Att man som kristen inte behöver vara feminist, därför att den kristna läran redan har den rätta respekten för kvinnan och den sanna jämställdheten redan finns i Guds ord, och om folk bara följde Bibeln så skulle det bli bra, utan att man behövde ta till sådana läskiga, hotfulla, samhällsomstörtande saker som feminismen. Ungefär så ser man på saken.
Och på sätt och vis förstår jag dem ju … för jag tycker ju faktiskt att Bibeln är Guds ord, och att den innehåller bra anvisningar om det mesta här i livet. Jag vill absolut inte förringa Bibelns betydelse, än mindre antyda att den har fel.

Men samtidigt kan jag inte neka till att det ofta i dagens läge spontant känns för mig som om Bibeln skulle behöva ”kompletteras”, så att säga.
På ett sätt verkar nämligen inställningen att ”Bibeln räcker” vara naiv. Det behövs uppenbarligen ett mer ingående arbete än att vifta med Bibeln för att komma tillrätta med allt detta elände som tjejer och kvinnor drabbas av hela tiden i alla möjliga sammanhang.
Särskilt med tanke på – och nu gör jag säkert vissa upprörda – att många kristna med sin användning av Bibeln inte ser ut att göra kvinnorna någon större tjänst. Tvärtom, faktiskt. Bibelsprängdheten verkar i vissa fall istället göra saken värre. När kristna tar till Bibeln för att till exempel påpeka att kvinnor inte ska vara präster, att kvinnans plats framför allt är i hemmet och familjen (visst, det kanske är mer i USA än i Sverige som detta framförs, men det är ju nog så illa) och att mannen är hustruns huvud med allt vad det innebär, och vidare framhäver de traditionella könsrollerna och misstänkliggör alla som avviker från dessa på ett eller annat sätt, så kan jag inte låta bli att undra vad det ger för signaler. Till och med om personerna faktiskt skulle ha rätt, så åstadkommer de ändå en viss atmosfär genom att på detta sätt klamra sig fast vid diverse bestämda könsroller och begränsningar för kvinnor (och även för män!) – och är det i en sådan atmosfär särskilt konstigt att det blir fortsatt grogrund för förtryck, övergrepp, våld, allt möjligt från män gentemot kvinnor?
Det känns helt enkelt som att en del av de personer som anser att feminismen är onödig för att den kristna läran redan innehåller sann jämställdhet, i nästa sekund kommer med alla dessa anvisningar som indirekt bidrar till kvinnoförtryck. De har säkerligen inte för avsikt att det ska gå så, men det är ändå så det går. Nya generationer fortsätter att växa upp i en värld där kvinnlig underordning i en eller annan form fortfarande ses som standard, delvis på grund av kyrkligt snack, och det är väl klart att det påverkar samhällets strukturer i stort.
För att anknyta till vad jag först skrev om kvinnoprästmotstånd: här kan man kanske säga att det finns ett samband mellan det och trakasserier av kvinnor?
Det är lite på detta kätterska sätt jag kan tänka ibland. Att ”den kristna, bibliska jämställdheten” egentligen inte alls är någon sådan, utan att den gör mer skada än nytta. Att den rena feminismen därför behövs, om inte annat så som ett modernt redskap för att åstadkomma jämställdhet i praktiken, när Bibeln inte säger så mycket.
Men att säga så känns ju samtidigt lite för mig som att svära i kyrkan, eftersom jag likväl och trots allt tror på Bibeln och inte vill förkasta den (och inte gärna vill göra mig till ovän med mina trosfränder heller för den delen).
Förstår ni läsare mitt svåra dilemma?

Jag har egentligen inte själv något svar på det här, och vet inte exakt hur jag ska klara mig ur knipan.
Mitt problem är alltså att jag på något sätt skulle vilja anamma feminismen och fullt ut acceptera att förtryckande strukturer finns och att vi män måste hjälpa till att motarbeta dem på något sätt – samtidigt som jag inte vill gå emot Bibeln när jag gör det.
Det jag möjligen kan se är att man kanske inte behöver tolka Bibeln så som de mer konservativa kristna gör, i mina exempel ovan. Och även om man gör det så finns det kanske andra sätt att förmedla åsikterna i fråga? Redan nu är det ju så att det är flera av de där uppfattningarna jag inte delar (kvinnliga präster till exempel är jag ju för, inte mot). Och det finns säkert fler ställen där man kan ha ett annat perspektiv eller en annan strategi än de traditionella, utan att för den skull förkasta Bibeln som Guds ord. De gamla tolkningarna och tillämpningarna behöver inte stämma bara för att de har omhuldats i många hundra år. Rätt uttolkad och använd kanske Bibeln verkligen är just det storartade jämställdhetsdokument som de kristna säger att den är.
Ja, jag tror faktiskt att det ligger till just på det sistnämnda viset.
Men det är ingen lätt process att hålla på att stöta och blöta och kämpa med bibelorden, samtidigt som man bemöter upprörda medkristna som anser att man har blivit liberal och inte har någon respekt för Ordet längre.
Jag får kanske kämpa den kampen samtidigt som jag också, i egenskap av man, kämpar den moderna feministiska kampen mot de strukturer som #metoo och #vardeljus just håller på att dra fram i ljuset.