Igelkotten rangordnar ... de 11 bästa bohuslänska (”bästkustska”) smultronställena

(ranking juni 2026)

Den här månaden är jag för lat för att skriva något nytt, så jag har nu istället rotat fram en gammal topplista – som jag kom på att jag bara publicerat som personligt Facebookinlägg tidigare och där hittar man den ju inte så lätt i efterhand, så det kan vara bra att ha den publicerad på ett mer tillgängligt ställe.
Det handlar dessutom om en topplista med tips som förtjänar att spridas och förevigas, särskilt nu när det vankas semestertider för många. För det är en lista över de i mitt tycke bästa elva bohuslänska smultronställena. Inte bara bohuslänska förresten, utan ”bästkustska”.
Saken är den att jag för två är sedan, på sommaren 2024, fick lust att sammanställa en lista över mina tio bästa favoritsmultronställen här i mina bohuslänska hemtrakter. Och så gjorde jag det. Det blev då en ranking över platser jag är särskilt förtjust i att besöka på ”Bästkusten”, vilket är vad Stenungsund-Tjörn-Orust-regionen (STO) ibland har brukat kalla sig i turistreklamsammanhang. Som bekant så är jag bosatt mitt i detta trekommunsområde, och sevärdheterna bara där räckte mer än väl till en lista.
Faktum är att det även bokstavligt räckte mer än väl. Trots att jag alltså inte tog med hela Bohuslän utan bara mitt eget lokalområde, så blev det för många ställen jag ville ha med, och när jag lyckats gallra ner antalet till elva var det komplett omöjligt att välja ytterligare en att ta bort. Så det fick bli en Topp 11-lista istället, där de två längst ner fick dela på en tiondeplats. Det är kanske inte så dumt med en sådan lista heller, för det visar vilken alltigenom förträfflig trakt jag råkar bo i.
Här kommer alltså de elva smultronställen som jag allra mest kan rekommendera till besökarna här i STO-regionen, den bästa delen av Bohuslän, ”Bästkusten”.
(Tjänstvillig som jag är så ger jag er koordinaterna också.)

10. ÅSTOL, Tjörn. (57°55'26.5"N 11°35'20.3"E)
Har man lust att ta sig ut till någon av de där småöarna med fiskelägen som finns längs Tjörn och Orust så är Åstol ett lämpligt val: en kvart med båten från Rönnäng så är man där. Åstol är en ganska typisk bohusö där de vita husen ligger hemtrevligt ihopgyttrade, med en prima hamn i en vik, och även om flera av serviceinrättningarna (skola m.m.) tyvärr har blivit nedlagda så känns det fortfarande som en stad i miniatyr där ute. Dessutom är ju ön ett måste för alla Galenskaparna & After Shave-älskare som kan sin ”Åke från Åstol”.

10. STENUNGSBADEN, Stenungsund. (58°03'52.1"N 11°48'25.8"E)
Regnar det? Håller den efterlängtade badsemestern på västkusten på att bli förstörd? Då kan ni (åtminstone om ni inte har småbarn med er) få er ett skönt bad i alla fall, genom att uppsöka det eleganta Stenungsbaden och dess spaavdelning Bluewater, där man mår gott i bastu och bubbelpooler. Stenungsbaden är över huvud taget förträffligt som hotell och restaurang betraktat, med utsökt mat och god frukostbuffé, och så ett av västkustens bästa julbord, ifall man skulle ha råkat förväxla jul med juli.

9. HONUNGSGÅRDEN, TEGNEBY, Orust. (58°08'54.2"N 11°34'49.8"E)
På väg till eller från någon av de andra sevärdheter jag räknar upp här kan man med fördel göra uppehåll på Tavlebords honungsgård, strategiskt men ändå lantligt belägen. Gott fika finns det där och även mat på ”bi-tema”, och bin och honung återkommer fyndigt i form av både honungsbutik, bi- och blomutställningar och rentav en bikupa att övernatta i om man vill pröva något extra. Och så har två av mina barn jobbat där, även om de inte gör det nu längre.

8. KVARNEN PÅ LILLA ASKERÖN, Tjörn. (58°04'56.8"N 11°44'22.6"E)
Min egen hemö är naturligtvis också representerad här på listan, i form av den dryga 100 år gamla, vindpinade och rödmålade kvarnen, ”Petter Schwänsas kwärn”, som står där på sin ensliga udde. Inte helt lättillgänglig men det går att ta sig till den, och om man har tur står dörren olåst så att man kan kliva in och känna den gamla trädoften, balansera upp på loftet och höra vinden susa i väggplankorna. Utsikten där uppifrån bergknallen är inte så dum heller – kanske går det rentav att få en glimt av sälarna som hasar omkring på kobbarna i vattnet utanför.

7. GRINDSBYVATTNET, Orust. (58°14'15.7"N 11°45'17.3"E)
Om man får lust att byta det salta badvattnet mot sött dito så är Grindsbyvattnet en mysig och fridfull liten sjö belägen mitt på Orust: på dess östsida stryker vägen förbi sjön och det finns flera ställen där man kan ställa bilen och hoppa i från klipphällarna. Här befinner man sig alltså mitt på en ö på västkusten, men samtidigt fjärran från det turistiga hektiska badlivet vid havet. Sjön brukar värmas upp snabbt, den är sällan särskilt välbesökt, och förutom bad passar den utmärkt att både fiska i och paddla kanot på. (Mina barn kallade den länge för ”Pettson-och-Findus-sjön”, eftersom de tyckte att den påminde om den idylliska skogssjö där Pettson och Findus går och fiskar.)

6. HÄRSVATTEN, SVARTEDALEN, Stenungsund. (58°01'12.2"N 12°01'59.4"E)
Samma sorts smultronställe som det föregående, men beläget lite mer ute i vildmarken. Öster om E6:an vid Stenungsund breder Svartedalen ut sig, ett stort och vidsträckt skogsområde fullt av sjöar och små slingrande vägar, och här kan säkert var och en hitta sitt eget smultronställe men sjön Härsvatten är det jag fäst mig vid. Sjön är speciell på så vis att vattnet är ganska försurat – till skillnad från de andra sjöarna i området har den inte blivit kalkad utan behållits som ”referensvärde” – och någon fisk finns därför inte här, men bada och paddla går utmärkt att göra ändå och vattnet är ovanligt klart. Runt sjön finns flera äventyrliga promenad- och klätterstigar.

5. KUSTVÄGEN NÖSUND–HÄLLEVIKSSTRAND, Orust. (58°06'19.5"N 11°30'34.3"E)
En liten men mycket givande rutt som man inte får missa att åka per bil (eller cykel naturligtvis)! Börja i det lilla samhället Nösund och kör därifrån mot nordväst utmed viken, genom Sveriges äldsta vägtunnel Boxvikstunneln, och fortsätt sedan åt vänster mot Mollösund och strax före Edshultshall tar ni till höger så att ni kommer in i Hälleviksstrand ”bakvägen”. Där får ni se oceanen breda ut sig, med Käringön och Måseskär längst bort, och när ni sedan kört igenom Hälleviksstrand (och kanske gått bryggpromenaden runt bergknallen mitt i samhället) så avslutar ni med en titt på Hälleviksstrands kyrka: vackrast i Bohuslän, med sin sagoslotts- och stavkyrkoliknande stil.

4. SUNDSBY, Tjörn. (58°04'13.0"N 11°41'18.6"E)
På ön/halvön Mjörn i norra delen av Tjörns kommun ligger Sundsby säteri, en gång tillhåll för den legendariska matronan och donatorn Margareta Huitfeldt. Bara hon och hennes historia gör Sundsby värt att besök – i själva säteriet och dess sidobyggnader finns det förutom servering och småbutiker också utställningar om Margareta – men Sundsby är dessutom ett stort naturområde med massor av promenadstigar och äventyrligheter, i fantasyliknande lövskogsmiljö. Här finns något för alla: bergsklättring upp till utsikten på Solklinten, spännande grottformationer, naturlekplats, hundmotionsbana, en stor damm där det är så mycket grodor och paddor att vägen utanför har varningsskyltar för dem (!?!), och på våren blommar ett hav av blåsippor på skalbankarna. Vi i vår familj har alltid haft Sundsby som ständigt utflyktsmål, liksom åtskilliga andra Tjörnbor.

3. PILANE SKULPTURPARK, KLÖVEDAL, Tjörn. (58°01'47.1"N 11°33'21.4"E)
Det här stället liknar inget annat ... eller jo, det påminner lite om Wanås konstpark i Skåne, men i området Skulptur i Pilane är den ”konstiga konsten” utställd på soliga bergknallar och hedar istället för i en skog. Känslan blir dock något liknande: en småsurrealistisk upplevelse där man går omkring i naturen och tittar på diverse fantasifulla och uppseendeväckande installationer och verk, utspridda här och var bland bräkande får och trappstigar. Lite motion och havsutsikt blir det också på köpet, och ett gammalt gravfält som var det som gjorde platsen intressant från början. Ödsligt och mäktigt.

2. SVENS ALTARE, MORLANDA, Orust. (58°11'41.0"N 11°32'27.2"E)
Jag är ju för min del särskilt svag för ställen med utsikt, och i STO-regionen så är det Svens Altare som är min favoritutsiktsplats: inte minst för att det faktiskt finns ett häftigt rangligt utsiktstorn där också som man kan kliva upp i och se över trädtopparna. Namnet ”Svens Altare” har platsen fått efter en predikant som med tordönsstämma förkunnade Ordet där uppifrån på den tiden då det inte vuxit upp några träd ännu. Det tar en stund att hitta upp hit genom skogen från parkeringen men det ska gå om man följer markeringarna. Väl uppe i tornet belönas man med en storslagen vy där det går att se inte bara Lysekil utan till och med Smögen ännu längre bort, och så elva kyrkor eller hur många det nu var.

1. LYR med RESTAURANG BRYGGVINGEN, Orust.(58°04'11.7"N 11°30'07.4"E)
En liten vägfärja tar besökaren över till ön Lyr, belägen vid sydvästra Orust, och när man kommit över befinner man sig till sin häpnad på en oerhört lummig ö med trånga, smala skogsvägar där grönskan riktigt hukar sig ner över en och till och med ljuset verkar förändras ... är detta verkligen fortfarande Sverige? Följer ni sedan huvudvägen så hamnar ni vid Bryggvingen, en fantastisk restaurang som byggts inklämd mellan klippor där vägen tar slut och havet börjar. Där kan man sitta uppe på uteserveringsdelen och njuta såväl av vyerna över hav och berg (husen längst bort på andra sidan viken är Mollösund) som av Bryggvingens utsökta mat: moules frites eller fish & chips eller vad man nu önskar. Att klättra upp på bergen intill ligger nog också nära till hands för många.

Välkomna till Bästkusten i Bohuslän och mycket nöje!

Landsbroisk språkskola

Glad fössta tossdan i mass!
Med anledning av dagens betydelse tänkte jag idag hylla Småland och de småländska dialekterna genom att publicera en liten språklära för den stoltaste småländska dialekten av dem alla, nämligen dialekten i Landsbro.
Landsbro – med betoning på ”bro” ifall ni inte vet det! – är ju min gamla uppväxtort, och jag har alltid hyst ett slags skräckblandad kärlek till det typiska landsbroiska tungomålet, som jag visserligen inte talade själv (förutom vissa influenser här och där) men som jag hörde från folk i omgivningen hela tiden. Och fastän det är länge sedan jag bodde på orten har den där kärleken aldrig avtagit och jag har aldrig glömt bort hur folk pratade under min tid där. Snarare har jag blivit mer fäst vid landsbroiskan under alla mina år som exilsmålänning i Bohuslän.

Så nu har jag med glimten i ögat gjort en språkvetenskaplig sammanställning över landsbroiskans mest utmärkande drag. Den kan då alla ”icke-smålänningar” ta del av för att lära sig ett och annat, och Landsbroborna själva kan förhoppningsvis glatt känna igen sig i den.
Innan vi börjar ska jag bara lägga in den lilla brasklappen att det kan vara så att vissa av de här språkliga egenheterna inte längre förekommer i nutida landsbroiska. Jag har ju som sagt inte bott i Landsbro på många år (och har aldrig själv varit infödd talare), så det här är mer en beskrivning av landsbroiskan ”så som jag minns den” än av ”hur den låter idag”. Men jag räknar med att den inte har utvecklats så mycket, så det mesta stämmer nog ändå. Säg till mig annars.
Då sätter vi igång, enligt det vanliga språkläroformatet.


UTTAL

Mest elementärt med landsbroiskt uttal är naturligtvis att man skorrar på r-ljuden – i exemplen återger jag detta med tecknet ř – och likaså att r-ljuden sväljs och blir nästan helt stumma (förutom en liten antydan nere i halsen) i tvåbokstavskombinationer som rs, rt, rm, rp, rv och så vidare. Vilket också gör att s- och t-ljuden inte som i rikssvenskan blir ”tjocka” i ord som ärtsoppa, fyrtio, först eller bärs; eftersom det inte finns något r-ljud före som påverkar så blir det vanliga s och t istället: ättsoppa, fötti, fösst, bäss.
Ofta försvinner r:en också på samma sätt nästan helt och hållet i slutet av ord – en liten, liten glidning är vad som återstår, här återgiven med ’. Det är samma som i stora delar av Småland i övrigt.
Vi ha’ det břa i Landsbřo. (”Vi har det bra i Landsbro.”)
Hos moofa’ fick baanen fösst vaam koov och sen tååta. (”Hos morfar fick barnen först varm korv och sedan tårta.”)
Det där är allmänt känt. Men det finns även andra små specialiteter.

Mycket karakteristiskt för landsbroiska är att i synnerhet konsonantljuden k och g ibland är lätt muljerade, alltså att de följs av ett litet j-liknande ljud. Inte superkraftigt, men en lätt j-glidning, som förmodligen är besläktad med skånskans diftonger. Det förekommer i synnerhet framför ett u eller ett kort a: alltså kombinationerna ka, ku, ga, gu. Samt framför e, i, y, ä, ö (de som i skolan kallades för ”mjuka vokaler”).
Jag třo’ Kjalma’ ta’ SM-gjuld i åř. (”Jag tror Kalmar tar SM-guld i år.”)
Han ä’ med i en kjöř. (”Han är med i en kör.”)
Třo’ du på Gjud? (”Tror du på Gud?”)
Den gjamle kjungen hette Gjustav Adolf. (”Den gamle kungen hette Gustav Adolf.”)
Kommer du som rikssvensk till Landsbro och ska försöka smälta in så ska du alltså inte uttala ett namn som Kalmar med k-ljudet långt bak i gommen, för då avslöjar du dig direkt! Kjalma’ ska det vara. (Men fenomenet förekommer alltså inte med ett långt a – man säger inte Kjarlstad.)

Vidare finns det en liten egenhet med vokalen ö. Ett långt ö-ljud kan på rikssvenska uttalas på två sätt, öppet eller slutet: jämför orden föra (öppet) och föda (slutet). Men i Landsbro är det nästan bara slutet uttal som gäller för långa ö. Föra, göra, höra, köra uttalas alltså med samma slags ö som föda, göda, höga, köpa. Och namnet Örgryte blir snarare Ö’gřyte.
Jag třo’ Ö’gřyte ta’ gjuld. (”Jag tror Örgryte tar guld.”)
Men tyst vad ä’ det nu jag höř, låte’ det inte som ännu en kjöř? (ur mellanstadiets luciatablåer …)
Man kan jämföra med Östergötland där det festligt nog är tvärtom – där uppe använder de bara öppna ö istället, nästan så det låter som a. (Jag kommer från Norrtjaping. Där tar vi oss gärna en al på Sadra Promenaden.)
Sedan ska det tilläggas att det öppna långa ö-ljudet faktiskt finns även i landsbroiskan – men då är det mer för bokstaven u (och enstaka gånger även y) som det används, företrädesvis i de fall då u (eller y) är långt och följs av r + konsonant.
Vill du ha bostongjöökja på kooven? (”Vill du ha bostongurka på korven?”)
Jag hař en Saab Tööbo. (”Jag har en Saab Turbo.”)
Vi hař en gammal köökja utanfö’ Landsbřo. (”Vi har en gammal kyrka utanför Landsbro.”)
Dom är inte töökjař, dom är kjöödeř. (”De är inte turkar, de är kurder.”)

D-ljudet uttalas nästan alltid mer postalveolart än dentalt, alltså med tungspetsen mer mot tandvallen än mot tänderna. Glöm stockholmarnas eleganta fjäderlätta d-ljud i låttextrader som du har tränat bort din dumma dialekt … det ska vara ett tjockare d så att säga, [ɖ].

Sj-ljudet uttalas alltid med den bakre varianten: det sj-ljud som i rikssvenskan används för sked [ɧ] är i Landsbro också det som används för t.ex. duscha, bagage och Porsche. Det prydliga journalfilmsuttalet där sj-ljudet väses långt fram i munnen [ʂ] är okänt i Landsbro.

Slutligen om uttal: även om r-ljudet ofta kommer bort i slutet av ord, så finns det i regel kvar när ordet betonas särskilt eller kommer sist i meningen och när det är en lång vokal före r:et. R-ljudet uttalas då faktiskt också desto tydligare. Ord som här och där, när man avslutar en sats med dem, får sålunda ett kraftigt ljudligt skorrande r på slutet och vokalen blir nästan som en diftong: häeř, däeř.
Lucia ä’ det namn jag bäeř, som ljusets dřottning stå’ jag häeř. (”Lucia är det namn jag bär, som ljusets drottning står jag här.”)
Eřik Kaalsson fřån Landsbřo spela’ hockey och ä’ miljonäeř. (”Erik Karlsson från Landsbro spelar hockey och är miljonär.”)
Då ha’ du den däeř. (”Då har du den där”, när man får någonting t.ex. vid en postdisk)
Riktigt inbitna talare av landsbroiska skjuter rentav fram hela käkpartiet och sticker ut tungan i någon sorts gurgel: 😊
Nu s’a vi si häeöřřřh … (”Nu ska vi se här …”)


ORDFÖRRÅD

Det finns vissa ord och uttryck som är väldigt typiskt landsbroiska … eller ja, de förekommer nog i viss mån i andra delar av småländska höglandet också, men i alla fall.

Rent lexikalt har vi framför allt orden katig (mallig, stöddig, kaxig, småelak) – eventuellt bildat av ordet kart, alltså något surt och frånstötande – och så luv (barn, unge). Även ředig (synonym till riktig) är vanligt förekommande.
Den döö, han ä’ allt en ředigt katig luv. (”Den du, han är allt en riktigt stöddig unge.”)
Familjen Ande’son ha’ tře luvař. (”Familjen Andersson har tre barn.”)
Jag vill ha en ředig hund och en ředig kanin. (”Jag vill ha en riktig hund och en riktig kanin.”)

Sedan finns det landsbroiska bruket att upprepa det man just sagt med en konstruktion med ordet så. Så det göř, så han ska, så hon kan, osv. (med betoningen på verbet i slutet). Det används för att understryka att det man sade alldeles innan verkligen är sant, men kanske ännu mer ifall det verkar som samtalspartnern inte riktigt har uppfattat det som sades: då tar man till så-tillägget i betydelsen ”hörde du vad jag sa?”
Bořo spela’ mot Åseda i kväll, så dom göř.
Det s’a bli vacke’t vädeř i mořřon. (inget svar från den man talar till) Så det ska.
Märk väl att hjälpverben (ska, kan, får osv.) används som de är i upprepningen, men vanliga verb byts i regel ut mot gör.
Hon få' komma idag, så hon fåř.
Hon kommeř idag, så hon göř.

En annan vanlig tilläggsfras i dagligt tal är uttrycket att någon ”lääř göra ngt”. Det är en aning besläktat med så-tillägget, då det också används för att bekräfta att något är på ett visst sätt, men lääř brukar mer användas som ett jakande svar från den andra parten i samtalet.
Jag třo’ Kjalma’ ta’ gjuld. – Det lääř dom göřa.
Han bli’ nog hockeypřoffs när han blir stoř. – Det lääř han bli.
Ä’ det bostongjöökja på kooven? – Det lääř det va.
Jag třo’ det ska řegna idag. – Det lääř det ska.

Andra landsbroiska ord och uttryck är t.ex. dessa:
Dän – synonym till bort, att ta dän någonting. (Ursprunget är ordet dädan.)
Svulla – synonym till äta.
Mylla – att man myllar någon betyder att man gnider in dennes ansikte med snö. (Det är ju något som varje ort i Sverige har sitt eget ord för, mer eller mindre.)

Slutligen ska också nämnas att landsbrobor, i likhet med göteborgare, gärna använder la istället för väl, och dessutom ordet du som tillägg till ganska mycket – ett du som de då uttalar med ett öppet ö-ljud, döö (jämför uttalet av u i bostongurka ovan). Det är inte riktigt lika brett som göteborgskans ô, men nästan.
S’a ’u ha en snus? – Tack döö. (”Ska du ha en snus? – Tack du.”)
Det ä’ la inte slut på snus än, döö? (”Det är väl inte slut på snus än, du?”)
Matchen ä’ la inte fö’ns klockjan sju? (”Matchen är väl inte förrän klockan sju?”)
Nu komme’ det visst en lastbil, döö. (”Nu kommer det visst en lastbil, du.”)


GRAMMATIK

Substantiv

Mycket karakteristiskt för Landsbro (och för flera av grannbygderna) är att den bestämda pluraländelsen -arna ofta reduceras till ett vokalljud någonstans mellan å och a, här återgivet med â.
Ha’ du sett te’ käřingâ? (”Har du sett till käringarna?”)
Rätt ofta (men inte alltid) gäller detta även de bestämda singularändelserna -en och -an.
Ös upp allting på přesenningâ. (”Ös upp allting på presenningen.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)
Ha’ du sett te’ käřingâ? (”Har du sett till käringen?”)
Vid nio řingde klockâ, och vi s’ulle upp till köökâ, så då väckte jag pojkâ. (”Vid nio ringde klockan, och vi skulle upp till kyrkan, så då väckte jag pojkarna.”)
Men detta berör alltså bara de bestämda formerna – den obestämda pluralformen är den vanliga rikssvenska i ord som luvař.

Även en annan pluraländelse, -erna, är något annorlunda på landsbroiska. Den brukar nämligen bli till -eřâ. Och det brukar också -orna bli, för det är nämligen så att substantiv som slutar på -a, och som i rikssvenskan böjs med -or i plural, i landsbroiskan får ändelserna -eř (obestämd form) och -eřâ (bestämd form). Jämför alla följande exempel för att se mönstret:
Gillar du flickjeř? – Inte di häř flickjeřâ. – Men kanske den häř flickâ?
Gillar du pojkjař? – Inte di häř pojkâ. – Men kanske den häř pojkâ?
Jag tänkte köpa den häř klockâ. – Men det finns fleřa andřa fina klockjeř. Vilken utav klockjeřâ s’a du ha?
Här har jag försökt kategorisera böjningsmönstret någorlunda, men det är inte helt förutsägbart i vilka substantiv man använder de där â- och eřâ-ändelserna och när man inte gör det – språkbruket kan variera en aning från en landsbrobo till en annan.

På området substantiv kan det också noteras att substantiv som slutar på -el på landsbroiska inte får den bestämda formen -eln, som fallet är i rikssvenskan, utan istället -len.
Läse’ du Biblen? (”Läser du Bibeln?”)
Hon ha’ pie’cat sig i navlen. (”Hon har piercat sig i naveln.”)
Bilnycklen va’ botta, så jag fick ta cyklen. (”Bilnyckeln var borta, så jag fick ta cykeln.”)

Prepositioner

Under rubriken prepositioner är det egentligen bara en sak att påpeka, nämligen att till på landsbroiska heter ti’ eller ännu vanligare te’. Och när det betonas är det bara te’.
Hon gick ti’ skolan. (”Hon gick till skolan.”)
Sa du te’ han att man inte få’ slå te’ nån annan? (”Sa du till honom att man inte får slå till någon annan?”)
Eller javisstja, vi har ju prepositionen vid också, den heter ve' på landsbroiska.
Han stod ve' affäřen och sålde lotteř. (”Han stod vid affären och sålde lotter.”)

Pronomen

Rikssvenskans objektspronomen mig, dig och sig är i landsbroiskan för det allra mesta ersatta med formerna mee, dee och see.
Det ä’ telefon ti’ dee. – Ä’ de ti’ mee? (”Det är telefon till dig. – Är det till mig?”)
Man kanske s’ulle ta see en bonnaöl. (”Man kanske skulle ta sig en folköl.”)

Och när man ändå talar om objekt ska det nämnas att det maskulina objektspronomenet honom i de flesta fall är utelämnat från landsbroiskan, som istället använder han. Likaså är henne ofta ersatt av ’na, och det är ju ganska vanligt även i många andra svenska dialekter (det är en ädel och historiskt sett fullt korrekt rest av det gamla hana).
Jag såg ’na ve' affäřen. (”Jag såg henne vid affären.”)
Ge dom däř penga’na te’ han, inte te’ mee. (”Ge de där pengarna till honom, inte till mig.”)
Han ville inte ge ’na nånting. (”Han ville inte ge henne någonting.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)

Även i plural har landsbroiskan en särskild pronomenvariant, nämligen det demonstrativa pronomenet domma, som används istället för de här, särskilt när pronomenet står för sig självt utan substantiv.
Vatt s’a jag ställa domma nånstans? (”Var ska jag ställa de här någonstans?”)

Om ett demonstrativt pronomen faktiskt följs av ett substantiv kan dessutom varianten häřinga eller däřinga förekomma som variant på den här/det här/de här. Det kan inträffa både i singular och plural.
Den häřinga massipantååtâ ä’ allt břa go’, döö. (”Den här marsipantårtan är allt bra god, du.”)
Dom däřinga Möö’esjöbo’na ä’ katiga. (”De där Myresjöborna är stöddiga.”)

Observera slutligen att denna och detta inte följs av substantiv i obestämd form som i rikssvenskan (denna bok tillhör mig) utan av bestämd!
Denna boken tillhöř Maakjus. (”Denna bok tillhör Markus.”)
Kjungen boř inte i detta slottet. (”Kungen bor inte i det här slottet”/”detta slott”.)

Adverb

Adverbet vart (fast med nedsvalt r-ljud givetvis) används i landsbroiskan även där man på standardsvenska säger var.
Vatt ä’ hon? (”Var är hon?”)
Vatt finns det bäss? (”Var finns det bärs?”)

Vidare har landsbroiskan en särskild form av det kontrasterande adverbet ändå, nämligen ändån. Det används alltid i slutet av en mening, när man understryker att något skedde trots omständigheterna. Betoningen ligger i slutet.
Det řegna’ igåř, men vi åkte och bada’ ändån. (”Det regnade igår, men vi åkte och badade ändå.”)
Det hä’ få’ jag betalt föř, men jag s’ulle ha gjott det ändån. (”Det här får jag betalt för, men jag skulle ha gjort det ändå.”)

Verb

Svaga verb i dåtid får som bekant i rikssvenskan böjningen -ade, men denna reduceras i landsbroiskan till bara -a’.
Jag va’ och handla’ mat igåř. (”Jag var och handlade mat igår.”)
LIF spela’ mot Möö’esjö och fö’lořa’ med 1-2. (”LIF spelade mot Myresjö och förlorade med 1-2.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)

Hjälpverbet ska, och dess dåtidsform skulle, är likadana som i rikssvenskan när man betonar dem särskilt. Om de däremot sägs snabbt mitt i en mening blir de på landsbroiska reducerade till s’a och s’ulle.
Nu i helgen, då s’a vi ta lite, vet döö. (”Nu i helgen, då ska vi ta lite [sprit], vet du.”)
Doma’n s’ulle inte ha dömt střaff däeř. (”Domaren skulle inte ha dömt straff där.”)
Du s’a inga andřa gjuda’ hava jämte mee. (”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.”)

Observera också att svenskans andra futurala hjälpverbskonstruktion kommer att i landsbroiskan är reducerad till kommeř å. (Men det kanske ändå är att föredra att ha kvar ett infinitivmärke i ”slarvig” form än att helt utelämna det, som på så många andra håll i Sverige där man bara säger kommer?)
Vi kommeř å gå på hockey ikväll. (”Vi kommer att gå på hockey ikväll.”)
Bořo kommeř nog å vinna. (”Boro kommer nog att vinna.”)

SÅ DÄR!

Nu har vi gått igenom de viktigaste kännetecknen för landsbroiskan, och ni icke-småländska läsare som förut varit främmande för detta tungomål är nu kanske lite mera redo att bege er till Landsbro och konversera urinnevånarna på deras eget språk. (Om inte annat kan ni säga ”jag hålle’ på Bořo i hockey” så blir de glada.)
Vi ska avsluta med en sammanfattning i form av en favorit i repris – nämligen mina översättningar till landsbroiska av två välkända bibeltexter. Dessa texter innefattar många av de landsbroiska särdrag vi har tagit upp nu. Pröva att läsa dem på landsbroiska och observera alla de språkliga egenheterna.

Folk kom te’ Jesus med luvař för att han s’ulle řöřa ve’ dom. Men lää’jungâ to’ dän dom. Nä’ Jesus såg det blev han föřaajad och sa: ”Låt luvâ komma te’ mee, och hindřa dom inte. Gjuds řike tillhöř såna som dom. Den som inte tař emot Gjuds řike som en luv kommeř aldřig in däeř, så han inte göř.” Och han to’ luvâ i famnen, la händeřâ på dom och välsigna’ dom.
(Maakjusevangeliet, kapitel tio, vesseřâ tretton te’ sexton)

Medan dom svulla’ sa han: ”Sanne’ligen, en av eř kommeř å föřřåda mee.” … Judas, som s’ulle föřřåda han, sa: ”Det ä’ la inte jag, döö?” Jesus svařa’: ”Det lääř det va.”
(Matteusevangeliet, kapitel tjusex, vesseřâ tjuett och tjufem)

Tack för uppmärksamheten och ett fyrfaldigt leve för Landsbro och Småland! 😊

Tåg på Tjörn och Orust – en fantasifull vision

Jag drömmer ju som bekant om att Sverige ska bli fullt av järnvägar igen, så där som det såg ut på 1930-talet.
Det gäller inte minst den trakt där jag själv bor, dvs. regionen Stenungsund-Tjörn-Orust. I de två sistnämnda ökommunerna har det nu förvisso aldrig funnits någon järnväg, inte ens på 1930-talet, men det hindrar inte att jag gärna skulle vilja ha nybyggda sådana ändå. Det behöver inte vara någon stor stambana, utan det räcker med ett litet regionalt nät. Jag ser framför mig hur härligt det skulle vara att stå och vänta på ett mysigt lokaltåg till Myggenäs eller Henån, en höstmorgon på någon station i det bohuslänska landskapet … kanske rentav på min hemö Lilla Askerön, om det nu var möjligt att dra en eventuell tåglinje dit.
Ja, om det var möjligt ja. Är det det? Är det möjligt att bygga järnvägar på Tjörn och Orust?
På sistone har mina fantasier om detta blivit så avancerade att jag faktiskt har börjat grubbla över hur järnvägarna skulle gå om det byggdes några och jag fick äran att bestämma hur de skulle dras. Jag märkte då genast att det skulle medföra en hel del utmaningar och svårlösta problem – och om det hade varit i verkligheten skulle därför idén ha lagts ner med en gång – men jag tänkte vidare ändå eftersom jag är en visionär och idealist som inte utan vidare låter mina fantasier stoppas av att något ”inte går”.
Vid det här laget har jag funderat tillräckligt mycket för att kunna presentera ett förslag, med ett alternativ till och med.

AI-genererad bild på järnväg på Tjörn. Fejk alltså, men visst ser det ganska trevligt och idylliskt ut ...? 😊
Innan jag börjar måste jag dock poängtera att förslaget i fråga verkligen inte är seriöst! Åtminstone inte på det sättet att jag på allvar skulle lägga fram det inför Trafikverket eller de berörda kommunerna. Jag vet mycket väl att det knappast är samhällsekonomiskt försvarbart och att det nog dessutom är tekniskt svårgenomförbart – jag är ju varken ingenjör eller lantmätare eller samhällsplanerare eller något sådant, och saknar därför säkert känsla för åtskilliga aspekter. Men som jag redan sagt, detta är en vision, och man kan kanske se det som inspiration för att fundera vidare på hur mer realistiska järnvägslösningar skulle se ut. För jag tycker ändå inte att man helt ska utesluta järnvägsbyggen på Tjörn och Orust för all framtid. Järnvägar har byggts på många betydligt mer osannolika ställen än så, och därför borde det gå på dessa öar också. Hoppas ni fattar och respekterar just den poängen.

Jaha, vad är det då jag skulle vilja se för järnvägsförbindelser på Tjörn och Orust? Vilka är mina grundförutsättningar?
Jo, jag skulle vilja att de största tätorterna på de båda öarna fick tågförbindelse i någon form. På Orust handlar det om Henån, Ellös, Svanesund och Varekil, och på Tjörn är det Myggenäs, Höviksnäs, Kållekärr, Skärhamn och Rönnäng – plus att den rätt viktiga godshamnen Wallhamn borde få ett stickspår.
Från dessa orter vill jag sedan att järnvägen går åt åtminstone två håll: dels norrut mot Uddevalla, dels österut mot Stenungsund. I det sistnämnda fallet behöver det gå särskilt smidigt, med tanke på alla som snabbt vill över till Stenungsundssidan och vidare mot Göteborg. De behöver bli övertygade om att det är käckt att välja tåget istället för att sitta i en bilkö över Tjörnbroarna! Men över huvud taget ska det vara snabba förbindelser mellan de ovan nämnda tätorterna.

Jag ska också nämna något om vissa hänsynstaganden jag försökt göra. För det är några saker jag vill undvika när (ja, okej, om då) mina järnvägar byggs.
1. Rent tekniskt sett får järnvägarna inte ha för kraftig lutning. Värt att tänka på i Bohusläns kuperade terräng. Max 3 procent är vad som gäller, eller rättare sagt 1, för annars får inte godståg köra där (och det är väl en fördel om de kan det).
2. Vidare vill jag helst lägga järnvägarna så att tågen kör där bilarna inte kör. Först tänkte jag faktiskt tvärtom, att det skulle vara bra att följa befintliga vägar, men risken med det är ju att eventuella missöden på en väg drabbar järnvägen också (och tvärtom). Bättre då om det ena transportmedlet kan fortsätta köra när det andra får stopp.
3. När det gäller broar kan det dock vara bra att sätta upp järnvägsbroarna precis intill de vägbroar som redan finns, för jag vill inte blockera sjöfarten för mycket med nya broar.
4. Jag vill inte behöva tvångsavhysa folk från deras hus och hem utan i möjligaste mån dra järnvägarna över obebyggd mark.
5. Och jag vill inte inkräkta på skyddad natur, särskilt inte fågelskyddsområden, men inte Natura 2000-områden och liknande över huvud taget. Inte heller platser som är särskilt populära för friluftsliv och bad och sådant.

Rent realistiskt sett är det sedan naturligtvis så att hur jag än gör så skulle järnvägsbyggen på Tjörn och Orust utlösa vilda protester från en del av allmänheten, med argument om ”förstörd natur”, ”buller”, ”slöseri med skattemedel”, ”not in my backyard”, ”tänk på våra äldre” och liknande. 😉 Jag kan inte ta hänsyn till det i min vision, för då skulle jag få ge upp det här blogginlägget med en gång … jag får avfärda protesterna med det tänkvärda motargumentet att om det hade rört sig om utbyggda bilvägar istället så hade ingen sagt något. 😃 Men hur som helst, det är ju onödigt att reta upp folk för mycket, och även om jag själv nu tycker att tåg passar in i naturen så vill inte heller jag förstöra särskilt känsliga platser med byggprojekt, så de här grundhänsynstagandena vill jag ändå göra.

Nåväl. Beträffande hur järnvägarna faktiskt ska gå så ser jag i grova drag framför mig tre huvudstråk – som går in i varandra, så det är inget som hindrar att ett tåg kan köra en rutt som omfattar fler än en linje samtidigt, och vika av vid någon av knutpunkterna och fortsätta åt ett annat håll. Tvärtom önskar jag mig just sådan flexibilitet, med lite olika start- och slutpunkter för tågen i tidtabellerna. Men i grunden är det de här tre sträckningarna som gäller. Se kartan, där jag har ritat dem med bruna linjer och den befintliga Bohusbanan i blått. (Linjerna är ej detaljplanerade överallt, jag har ritat ut dem i grova drag.)

Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla.
Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng.
Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile).

Vi tar dem en i taget.


Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla

Jag börjar med att redogöra för denna eftersom det är här vi stöter på det allra största hindret.

För jag vill ju naturligtvis ha en järnväg från Tjörn till Orust, en järnvägsmotsvarighet till väg 160, men grejen är att hela området mellan de båda öarna består av idel naturreservat och Natura 2000-områden – ni ser det själva här intill, på ett utdrag ur kartan ”Skyddad Natur” från Naturvårdsverket. Det är Stigfjorden och västra Askeröfjorden och ön Mjörn och lite till som har olika slags skydd för stränder och vatten och holmar. Och som jag sade förut, dessa områden vill jag inte röra eller störa (även om det ibland går att få tillstånd för exploatering där också).
Nu känns det där i och för sig på ett sätt lite förargligt, för bilvägarna finns ju redan i området, bara för att de råkade byggas innan det var naturskyddat. Hade det varit idag hade de också fått problem, men som det nu är så går det utmärkt att dundra fram i bil i den där naturen medan tåget är stoppat. Det är högst orättvist, men faktum är alltså att jag varken kan eller vill dra någon räls där.

Så hur gör jag då? Ja, då får ju enda lösningen bli att dra järnvägen i tunnel under fjorden, från Myggenäs upp till Varekil på Orustsidan. Det blir naturligtvis dyrare, men rakare, och då undviker man förhoppningsvis att sabba naturvärdena (såvida entreprenören inte gör bort sig med tätningsmedel som på Hallandsåsen). Faktum är att jag redan har funderat på att göra Myggenäs station underjordisk – eftersom Myggenäs delvis ligger på en kulle och det är en ganska trång tätort med både marinor, stränder och rekreationsområden där det är svårt att få plats med en järnväg. Då får det bli så att järnvägen i Myggenäs över huvud taget inte kommer upp till ytan, utan tågen går under vattnet och Stora Askerön och upp i dagsljuset någonstans vid Trätte på Orust. (Att jag väljer att dra linjen just under Stora Askerön har vissa skäl som jag ska förklara närmare i stycket om linje B.)
Väl på Orust kommer järnvägen till Varekil, där stationen kan få ligga i nära anslutning till där det nu är busstation. Efter Varekil går sträckningen vidare upp till Henån, inte helt utmed väg 160 utan längre åt väster, på obruten mark så långt det är möjligt (och delvis gemensamt med linje C, se den redogörelsen). I det backiga Henån blir det bäst om stationen placeras långt ner i samhället, även där nära busstationen, och sedan kan järnvägen få gå rätt in i det där berget som tornar upp sig öster om orten. Här ska jag kanske nämna att det i största allmänhet i hela projektet kommer att krävas en del tunnlar och bergsskärningar, och så blir säkerligen fallet även här, när järnvägen fortsätter från Henån och norrut mot Nötesundsbron.

När det gäller vilken väg linjen ska ta till Uddevalla funderade jag först på att låta den gå på en bro till södra sidan av Byfjorden, och där ansluta till den befintliga Bohusbanan, men jag kan inte låta bli att tycka att det vore fördelaktigt med en järnvägsstation vid Torps stora köpcentrumområde före Uddevalla. Därför tar jag sikte ditåt. Jag ger järnvägen en egen bro- och tunnelled precis bredvid Vindöbron/-tunneln och Nötesundsbron som redan finns för biltrafiken, och även efter det får järnvägen följa vägen ganska mycket, då den egentligen inte har någon annanstans att gå just där. (Märk väl att den i regel får hålla sig till vänster om väg 160, då det är naturskydd mest hela tiden åt andra hållet.) Så småningom kommer vi fram till Torp, och bara några kilometer därefter går det att ansluta till Bohusbanan och ta sig sista biten in till Uddevalla.


Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng

Det här blir en pulsåder för Tjörnborna, så det är viktigt att den fungerar bra och att det går fort att komma över. Vilken väg järnvägen ska ta från Stenungsund till Myggenäs är dock en hård nöt att knäcka. Länge var jag inne på att låta den gå parallellt med Tjörnbroleden hela vägen över (på nya egna broar), men detta skulle försvåras av att det blir knepigt att bygga anslutningen från Bohusbanan inne i Stenungsund – en järnvägsviadukt över Stenunge allé och upp mot Stenungsöbron är nog möjlig, men bökig – och även av att västra Stenungsön och vattnet mellan Stenungsön och Källön är … just det, naturskyddat område. Visserligen har jag läst att både Stenungsöbron, Stenungsötunneln och Källösundsbron börjar bli för gamla och senast 2050 kommer att behöva rivas och ersättas av en ny förbindelse (trots naturskyddet), och då skulle man kunna passa på att låta det gå järnväg också på samma led, men det känns ändå som att det blir alltför hiskligt att gå via Tjörnbroarna. På en så strategiskt viktig punkt är det nog dessutom klokt att låta tåget ha sin egen rutt: händer det något med broleden så vill vi inte stå där utan bilväg och utan järnväg!

Därför har jag mer fastnat för det som också faktiskt var min ursprungliga idé, nämligen att man vid utgångspunkten i Stenungsund skulle kunna utnyttja det stickspår som redan går in i det norra industriområdet och ut mot vattnet (se fotot), och ta sig över till Myggenäs därifrån. Går man via Stora Askerön på broar blir det faktiskt också nästan den kortaste vägen.
Men en ny bro från industriområdet till Stora Askerön skulle vara tvungen att bli extra hög, för att inte blockera farleden, och det är kanske över huvud taget inte så praktiskt att lägga räls och två brofästen på den ön. Alltså får det bli en tunnel även här! Jag har ju redan bestämt mig för en tunnel på linje A mellan Myggenäs och Varekil, och om jag då låter den tunneln gå under Stora Askerön så kan linje B få ansluta till linje A där. (Jag räknar med att nedfarten i tunneln från industriområdet kan göras med tillräckligt svag lutning.) Det är smått fascinerande att placera ett slags underjordisk järnvägsknut dold under den lantliga Stora Askerön, men helt ologiskt är det faktiskt inte eftersom ön rent ”fågelvägsmässigt” utgör en mittpunkt i STO-regionen. (Att följden sedan skulle bli en egen järnvägsstation åt de båda Askeröarna, där jag själv råkar bo på grannön Lilla, är bara en välkommen bonus. 😊)
Vi får alltså en underjordisk station på Stora Askerön, där det går järnväg åt tre håll under vattnet, som en trippel-tunnelbana. Givetvis gör vi ett triangelspår där också, så att det går att köra både Varekil-Myggenäs, Myggenäs-Stenungsund och Stenungsund-Varekil efter behag. Och på samma spår som linje A kommer sedan alltså linje B över till Myggenäs och dess likaledes underjordiska station, utan att ha tappat alltför mycket tid. Simsalabim!

Hur blir det med linje B efter Myggenäs då? Jo, den får komma ut i det fria igen någonstans vid Gamla Myggenäs och sätta kurs mot Höviksnäs (mestadels över öppna fält). Höviksnäs får sedan sin station någonstans i närheten av Häggvallrondellen.

Från Höviksnäs kan järnvägen följa den s.k. Wallhamnsrakan på väg 169 – där har jag faktiskt en gång rentav sett en visionär teckning av en järnväg längs just det stråket, gjord av några studenter på Chalmers, och jag hakar gärna på den idén. Ett stickspår ner till Wallhamn får det också bli för godstrafiken, och själva linjen fortsätter genom mestadels obebyggd terräng bort till Kållekärr. Inga problem där, och fram till Skärhamn är det också ett ganska öppet landskap där tåget inte borde innebära något nämnvärt intrång. Väl i Skärhamn är nog den mest idealiska platsen för en station områdena kring Ica Nordevik.
Sista biten mellan Skärhamn och Rönnäng tar bergknallarna vid, vilket innebär att det blir en hel del bergsskärningar och kanske också en bro över viken vid Aröd, men det borde väl gå. I det gyttrigt bebyggda Rönnäng blir det sedan en säckstation som nog med nödvändighet får ligga i utkanten: vid ishallen ungefär.


Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile)

Ellös, som är det centrala navet för västra Orust, blir utgångspunkten för denna linje. Vi lägger en säckstation där – kanske inte för långt in i samhället eftersom det är mycket berg och höjder här och var, men i närheten av idrottsplatsen kanske … dessvärre är jag ingen expert på just Ellös. Men jag vet att öster om samhället tornar en stor bergsförkastning upp sig; väg 178 tar sig upp för den genom en lång brant backe, men det kommer inte järnvägen att kunna göra. Det får bli en tunnel in i berget där istället och så kommer tåget upp i det fria några kilometer senare, efter en mer skonsam stigning inne i tunneln.
Över huvud taget tänkte jag att denna linje inte behöver följa väg 178 så mycket, utan jag drar den lite mer norr därom (men utan att råka komma in i området runt Rödsvattnet där det är naturskydd). En station i närheten av köpmeckat Göksäter skulle kanske inte vara så dumt heller, så jag låter järnvägen stryka förbi där, och sedan ansluter linje C till linje A någonstans mellan Henån och Varekil. Med ett triangelspår givetvis, för åter igen, jag vill gärna att tågen ska kunna gå med lite olika kombinationer av start- och slutpunkter, och om det kan gå direkttåg Ellös-Henån-Uddevalla är det inte helt fel.

Annars blir det nu alltså Varekil som linjerna C och A fortsätter till på gemensamt spår, och efter Varekil kommer den punkt (vid Trätte) där linje A dyker ner för att ta sig under vattnet via Stora Askerön ner till Myggenäs. Linje C får då istället fortsätta till Svanesund, där den avslutas med en säckstation. Ett upplägg som kan förefalla något underligt, men om man tänker efter så blir det ju faktiskt så att om vi har ett triangelspår även vid nämnda punkt vid Trätte så kan det gå tåg från Svanesund även ner mot Myggenäs och Stenungsund – det kan faktiskt gå rätt fort det med, även om det inte är samma väg som Svanesundsborna just nu tar bil- och bussledes till Stenungsund (via färjan och Ödsmål).

Men om man insisterar på att järnvägen borde få fortsätta även efter Svanesund, då föreslår jag att man som ”option” utnyttjar den ”Orustbro” som varit planerad ända sedan 1940-talet (ursprungstanken var att den skulle byggas samtidigt med Tjörnbron) och som nu faktiskt verkar kunna bli av vad det lider, placerad strax norr om Svanesund. Den nya Orustbron kan då med fördel göras till en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro (eller två broar bredvid varandra) och från bron kan järnvägen få gå upp till Ljungskile, så blir det ytterligare en förbindelse mot Uddevalla den vägen. Eller om man går ner mot Stenungsund istället efter bron, men som det nu ser ut på min karta så tycks detta något överflödigt.
Var Svanesunds station ska ligga beror nog lite på vilket alternativ man väljer: ska linjen fortsätta över Orustbron är det nog bättre att följa bilarnas anslutningsväg och alltså ha stationen i Svanesunds utkanter (se karta över de två alternativ som finns för ny väg till den blivande bron vid Svanesund), men en säckstation kan placeras närmare ortens centrum.


En alternativ variant

Nu borde jag egentligen vara klar med min beskrivning, men medan jag har funderat igenom det här har ett alternativt scenario dykt upp och jag har tidvis haft rysligt svårt att välja mellan det och det här som jag just föreslagit. Så jag ska ta och beskriva kort hur alternativet skulle vara.

Det ser till stora delar likadant ut, förutom biten mellan Stenungsund, Myggenäs, Varekil och Svanesund. För som jag redan har sagt så skulle man ju kunna tänka sig att dra järnvägen Stenungsund-Myggenäs precis via Tjörnbroarna: passa på att bygga järnväg i samband med att det ändå byggs en ny Stenungsöbro, Stenungsötunnel och Källösundsbro, senast 2050. Jo men visst – om någon nu anser att det är vansinnigt att bygga tunnlar via Stora Askerön så kan vi köra på den idén istället och kanske komma undan lite billigare.
I så fall tar vi faktiskt och bygger den där anslutningen från Stenungsund upp på den nya Stenungsöbron, och sedan får väg och järnväg följas åt en bit – och när den stora Tjörnbron och bron över Tjörnbro parks camping kommer så får tågen egna broar alldeles intill. Väl framme i Myggenäs åker de in i den underjordiska stationen där, och inne på den stationen möter linje B linje A (med triangelspår). Vad linje A beträffar så måste den fortfarande gå i tunnel upp mot Varekil, men med det här alternativet behöver inte den tunneln heller gå via Stora Askerön, utan då kan den ta den allra rakaste vägen och utmynna någonstans norr om Säckebäck på Orust, innan den når Varekil. (Kanske kan den få snudda vid Lilla Askerön på vägen, med en nedgrävd station där istället? 😊) Slutligen innebär detta alternativ också att Svanesund inte kan utnyttja någon sväng ner via Stora Askerön till Stenungsund, men det kan man kompensera genom att linje C får fortsätta på den nya Orustbron som jag redan beskrivit, och sedan gå ner till Stenungsund, med anslutning till Bohusbanan någonstans vid Ödsmål. Kanske med möjlighet att nå Uddevalla därifrån också.


Några kompletterande kommentarer

Det här är alltså mitt föreslagna järnvägsnät för Tjörn och Orust. Verklighetsfrånvänt kanske, men i mitt tycke en ljuvligt fascinerande tanke, för jag vill kunna hoppa ombord på ett tåg här i min egen hemtrakt. Stå på Varekils station och plötsligt se i fjärran hur ljusen från framänden på det annalkande tåget från Rönnäng med destination Ellös bryter igenom morgondimman … ja, nu kommer tåget! 😊
Under tankearbetet har jag förstås märkt att det inte är lätt att komma på en lösning som skulle funka optimalt och ge alla de berörda orterna snabb ömsesidig tågkontakt med varandra och med Uddevalla och Göteborg, men det här är nog det bästa jag kommit på. Genom alla de triangelspår jag föreslår möjliggörs också den flexibilitet jag är ute efter: att vissa avgångar t.ex. kan vara direkt Rönnäng-Henån-Uddevalla, andra Göteborg-Stenungsund-Varekil-Ellös, andra Svanesund-Myggenäs-Rönnäng, andra Göteborg-Stenungsund-Svanesund, you name it.
Sedan känner jag mig förstås på ett sätt inte helt nöjd med att det blev så mycket tunnlar – för dels blir det dyrt, dels skulle ju en av tjusningarna med järnväg på Tjörn och Orust vara att man ser en del bohuslänsk natur under resan och det gör man nu ibland inte med mitt förslag, särskilt inte kring mittpunkten vid Askeröfjorden. Eventuellt skulle man kunna överväga att ändå ha bro istället för tunnel på åtminstone något av partierna där, och att låta en del av linjen på Stora Askerön gå ovan jord. Om man nu inte vill övergå till Tjörnbrovarianten! Men det där lämnar jag till diskussion.

Vidare har jag inte nämnt vissa tekniska aspekter, som det där med planskilda korsningar och inte minst ifall det ska vara enkel- eller dubbelspår på mina järnvägar. Här föreställer jag mig att det i regel får bli enkelspår, eftersom det skulle ta för stor plats annars (jag är ju inte direkt ute efter stambanor utan mer små lokala linjer), men att det förstås är dubbelspår på stationerna och att mötesplatser förekommer här och var. Och i de längre tunnlarna är nog dubbelspår att rekommendera.

Slutligen en extra idé som jag måste nämna: Förutom att jag har med den där ”optionen” att förlänga linje C från Svanesund upp mot Ljungskile, så finns det en annan spännande option, och det är att låta linje B fortsätta efter Rönnäng – gå över till Kungälvssidan, kanske med landning i Tjuvkil eller där omkring, och därefter ansluta till Bohusbanan strax norr om Ytterby. I det fallet måste det dock helt klart ske i form av ännu en tunnel under havet, och det blir då en väldigt lång sådan, så det är kanske inte värt att ha med i beräkningen … men en viss tidsvinst skulle det onekligen bli för de boende på västra Tjörn om det fanns en sådan genväg från Göteborgshållet till Rönnäng och Skärhamn.
På samma sätt är det frestande att inte nöja sig med ändpunkt för linje C i Ellös utan börja föreställa sig en länk därifrån (via tunnlar eller broar) över till Lysekil …

Ja, här kan man hålla på och länge och fundera, och det är precis vad jag har gjort också. Sedan ska ni, åter igen, kanske inte ta så allvarligt på det här förslaget (med alternativ) – ni behöver inte omedelbart dyka på mig för att jag vill förstöra er närmiljö med fula järnvägsspår, jag har ju inte detaljplanerat något! 😊 Men om jag har lyckats sätta er fantasi i rörelse så har jag kanske ändå uppnått någonting.
Mitt bland alla mina vilda påhitt finns det dessutom en realistisk omständighet att tänka på. För närvarande är Tjörnbroleden hårt belastad av vägtrafiken, och det är något som bara måttligt kommer att lösas av en ny Orustbro (det har Trafikverket själva sagt). Problemet kan dessutom bli värre så småningom, då Tjörns och Orusts befolkning kommer att öka och säkert turismen också. Alltså kommer det på sikt att behövas ny och uppdaterad infrastruktur till öarna i fråga. Och vad är det då som säger att de nya byggena bara måste utgöras av vägar? Det kan väl lika gärna vara järnvägar också, till på köpet så här i en tid då det är viktigt med multimodala transporter? Då kan det bli läge att fundera som jag har gjort nu, fast mer på allvar.

Så sätt igång bara, låt er inspireras av mina spekulationer och kom gärna med synpunkter och egna förslag! Bara ni alltså inte genast avfärdar järnvägsbyggen på Tjörn och Orust som en omöjlighet för all framtid. För det sväljer jag inte.

Mina iriska försök: roligt språk men klen Duolingo-kurs

Den senaste månaden har jag börjat med ett nytt språk i Duolingo. Eftersom jag är klar med den ryska och den finska kursen där i appen och nu inte kan göra mer med de språken än att repetera dem, och det i övrigt bara är tyskan jag aktivt jobbar med, så tyckte jag att det fanns plats för något nytt. (Nej, det finns ingen gräns för hur många språk jag kan tänka mig att lära mig!)
Och den här gången blev jag sugen på att testa iriska. Jag har alltid haft en viss fascination för detta sagoklingande språk, och just nu är jag dessutom inne i en ”Irlandsperiod” och intresserar mig lite extra för Irland och har vissa planer på att resa dit nästa år, och då blev suget extra starkt. Så jag satte helt sonika igång.

Iriska är naturligtvis intressant eftersom det hör till en språkgrupp som jag hittills inte försökt mig på, nämligen de keltiska språken. Det är inte speciellt många som har det som modersmål, men det hålls ändå rätt aktivt vid liv på Irland (alla i republiken måste lära sig det i skolan), och i Duolingo finns det alltså med bland språken man kan välja. Jag tycker också det är jätteintressant och roligt, det måste jag säga direkt.
Men det jag också märkte nästan med en gång, det är att iriska i Duolingo är en utmaning och riktigt, riktigt lurigt.

Iriska har flera ovanliga egenskaper som gör det lite udda och svårinlärt för svenskar, men värst är det med uttal och stavning och förhållandet mellan dem. Den som har sett iriska i skrift tycker nog att det mest verkar vara en enda röra av ”bpllewllhuoihfgchlogogogoch”, och att om man sedan hör Enya sjunga detta i någon av sina låtar så låter det som ”woo” kort och gott. 😊 När jag började med iriska i Duolingo och hörde rösterna i iriskkursen uttala de första orden, kände jag också med en gång att det här måste jag kolla upp i någon formell grammatik så att jag fattar hur det där uttalet egentligen fungerar. (Det är också över huvud taget så med Duolingo, att man kan inte lära sig ett språk enbart i den appen och det räcker inte att bara göra övningarna där, utan de måste kompletteras med egna studier på annat håll så att man begriper varför grammatik och uttal är som de är.)
Därför har jag, förutom själva övningarna i Duolingo, nu i några veckor gång på gång återkommit till lite olika webbartiklar och Youtube-tutorial-klipp där iriskans uttalssystem förklaras. I viss mån har jag också börjat förstå lite grann – det känns inte alldeles besynnerligt längre. Jag har förstått att nästan alla iriskans konsonanter finns i både en ”tunn” och en ”tjock” variant och att den skillnaden är viktig, och att konsonanterna även förändrar sig i olika sammanhang: de påverkas av kringliggande vokaler och de mjukas ibland upp i början av ord och så kommer det in ”glidvokaler” för att få ljuden att anpassa sig som de ska. Det hela är inte helt olikt finskans stadieväxling eller ryskans muljering (som gör att ryssarna stoppar in små j-ljud i orden hela tiden). Det är alla de där sakerna som återges på olika sätt i iriskans stavning, och den är därför faktiskt inte så ologisk egentligen. Att stava till ett iriskt ord man hör är fortfarande omöjligt, men att uttala ett iriskt ord man ser i skrift är fullt möjligt när man hajat principerna. Jag har också till min glädje kopplat varför ett namn som Ó Súilleabháin i själva verket är samma sak som O’Sullivan.
Problemet är att det ändå är svårt att verkligen ta in alltihop – det är ett logiskt system, men samtidigt synnerligen komplicerat, med alla vokal- och konsonantkombinationer som jag inte riktigt fått ihop ännu hur mycket jag än försökt. Och här hjälper tyvärr inte Duolingo till alls.

För de två rösterna som säger iriska ord och fraser i Duolingo, de låter väldigt syntetiska och konstgjorda … det skulle inte förvåna mig om det är AI-röster, och i vilket fall tycker jag mig höra en viss engelsk brytning i deras uttal. Plus att vissa ord märkligt nog uttalas på två olika sätt av den manliga respektive kvinnliga rösten. Jag tror inte jag kan lita helt på att det faktiskt är så där man uttalar iriska.
Den känslan hade jag från början, och därför har jag som sagt sökt mig till andra källor som komplement. Det Youtube-klipp jag tittat mest på är med en amerikansk irisklärare som förklarar språkets ljudsystem. Det underlättade mycket, att höra hennes förklaringar – där fick jag åtminstone en uppfattning om det där med tjocka respektive tunna konsonanter och hur de uttalas. Vilket ju annars inte är så lätt att läsa sig till, för på Wikipedias artikel om iriska står det att ett ”tjockt” iriskt b ska uttalas ”med tungan upp mot mjuka gommen”, och hur bär man sig åt för att göra det? Svaret tycks vara att det helt enkelt är det b:et som är ett vanligt b och det tunna är något slags ”bj”. En princip som verkar gälla för de flesta andra konsonanterna också, och detta framgår tydligare av Youtube-klippet än av Wikipedias alltför teoretiska artikel.
Men helt övertygad är jag inte av det där klippet heller … för jag har vissa aningar om att den där amerikanska iriskläraren faktiskt själv bryter lite grann när hon pratar iriska. Som ju många språklärare i USA tyvärr gör. Hon verkar också, när man tänker närmare på det, vara hemfallen åt just den usla språkpedagogik som engelsktalande sysslar med, nämligen att för varje ljud i språket de ska lära sig använda det engelska ljud som ligger närmast. (Det är därför amerikaner som ska prata franska jämt hankar sig fram med sitt ”paar-lej voo aan-glej?”) Det känns som jag inte kan lita helt och fullt på henne heller.
Och inte på någon annan för den delen. Jag har sökt information även på andra håll på webben och sett diverse andra pedagoger, både svenska och anglosaxiska, förklara hur iriskan funkar, men ibland verkar det vara helt olika bud från olika personer – till och med den vanligaste hälsningsfrasen ”dia duit” verkar ha lika många uttal som det finns irisktalande. Så vem ska man tro på? Det blir bara förvirring, som späs på ytterligare av sådana där utmattande anvisningar på Wikipedia om att meabhair /mʲəuɾʲ/ ”förståelse” på grund av en vokalglidning uttalas [mʲəui̯ɾʲ]. WTF …?

Samtidigt går jag alltså vidare med iriskan i Duolingo, och bygger åtminstone upp ett litet grundläggande ordförråd där – men uttalet från de där rösterna tar jag med en stor nypa salt. Att de kanske inte är helt värda att efterapa märks också på att det i iriskkursen (till skillnad från i t.ex. tyskkursen) inte finns någon övning där man själv ska säga efter rösterna för att få in uttalet. Kanske för att rösterna inte är mänskliga …? Iriskan är uppenbarligen en av de Duolingo-kurser som är begränsade och håller en rätt låg nivå.
Hur länge det då blir meningsfullt att hålla på med den vet jag inte riktigt. Det känns ju inte precis som jag kan våga mig på att säga något på iriska på plats på Irland när jag inte har en aning om hur korrekt det låter. Samtidigt är det alltid kul med språkstudier just för ordförrådets och grammatikens skull, om inte annat … men det kommer inte att ge mig någon muntlig språkfärdighet alls.

Kanske skulle jag lyssna på en del av Enyas iriskspråkiga låtar och hänga med i texterna och försöka snappa upp hur hon uttalar orden hon sjunger. Men jag uppfattar ju säkert inte alla små glidvokaler, och Enya kan som bekant inte heller rätta mig när jag sedan försöker imitera henne.
Den bästa lösningen är nog egentligen att jag öga mot öga träffar någon som kan iriska och kan sätta mig in i de där uttalsreglerna så att jag verkligen hör hur det ska vara. Det jag behöver är just att säga efter och bli rättad tills jag fattar. Jag är övertygad om att det då skulle ringa rätt många klockor och trilla ner många polletter och gå upp många ljus (så hemskt svårt kan inte uttalet vara i praktiken), så att jag efter det kan fortsätta med iriskan i Duolingo och ha koll på uttal/stavning i fortsättningen och komma vidare på ett fungerande sätt.
Tyvärr är det ju verkligen inte var dag man träffar någon som kan ett så litet och obskyrt språk som iriska. Det är ju inte ens särskilt många av irländarna själva som kan det ordentligt, även om de läst det en del i skolan.

Jag får väl se om det löser sig, och under tiden får jag fortsätta sitta där och fundera varje gång jag stöter på något iriskt ord som innehåller ”aoi” och inte alls vet om det är a:et, o:et, i:et eller någon kombination av dem som ska uttalas. Och så får jag fortsätta att febrilt (och helt teoretiskt) försöka analysera bokstäverna före och efter ett m för att avgöra om det ska uttalas ”m”, ”mj”, ”w” eller kanske ”v”.
(Jadå, på iriska är alla varianterna möjliga!)

P.S. Om ni vill läsa mer om min inställning till Duolingo så skrev jag ett annat blogginlägg om det för några år sedan – finns här!)

Igelkotten recenserar en resa: Silja-kryssning Stockholm-Helsingfors

(recension juni 2024)

Nu är det sista dagen i juni månad och jag har inte fått ur mig någon recension för månaden ännu … mycket för att jag helt enkelt inte kommit på något att recensera.
Men jag kom i sista stund på att jag kan ta till ett annorlunda grepp och recensera en typ av produkt som jag inte recenserat tidigare, åtminstone inte på det sättet. Nämligen en resa.
Jag är ju inte bara förtjust i resor utan har precis nyligen varit ute på en, närmare bestämt en kryssning mellan Stockholm och Helsingfors med Silja Line. Och varför inte recensera hur det är? Så blir det som ett slags rekommendation av vad som ju faktiskt också är ett inramat resepaket som går att fälla omdömen om.

Det är förstås inte första gången som jag och familjen gör just den där trippen – från Stockholm till Helsingfors över en natt, en dag i Helsingfors och så tillbaka igen över en natt till. Det konceptet har vi gjort så många gånger att de inte går att räkna. Har man en gång blivit Finlandskryssningsfantast så bara måste man återkomma då och då. Följaktligen är jag väl kanske lite partisk från början, för jag anser ju att en Helsingforskryssning i grunden är trevlig och minnesvärd nästan oavsett vad som händer under resan och hur kvaliteten är på detaljerna. Men jag ska ändå försöka vara någorlunda saklig i min redovisning och skriva så att någon som själv aldrig gjort resan kan få en rättvis uppfattning.

Sammanfattningsvis, beträffande omständigheterna: När vi åkte nu den här gången så gjorde vi alltså det med Silja Serenade, som tillhör Silja Line (egentligen heter de numera Tallink Silja, men jag kommer aldrig att helt förlika mig med att rederiet köptes upp av Tallink och därför tänker jag fortsätta säga Silja i all oändlighet). Vi utgick från Värtahamnen i Stockholm söndagen efter midsommar klockan 16:45, vi var framme i Helsingfors måndag förmiddag klockan 10:30 finsk tid (09:30 svensk), sedan avgick båten hemåt igen samma dag 17:00 finsk tid (16:00 svensk) och vi var tillbaka i Stockholm på tisdagen 10:00. Det är det upplägg det brukar vara.
Och jag tar och delar upp detta i två olika delar, båtresan respektive Helsingforsvistelsen, och tänkte rada upp diverse olika aspekter av dem som är värda att kommentera, i synnerhet för en utomstående.


BÅTRESAN

Först och främst: för den som inte vet så är Silja Serenade, och hennes nästan identiska systerfartyg Silja Symphony, två stora och flotta fartyg som bara i sig ger en upplevelse och är värda att man åker en tur med dem. De har vid det här laget varit i trafik i många år mellan Stockholm och Helsingfors, men de har fräschats upp då och då så att man inte märker att de faktiskt är byggda redan 1990, och den senaste renoveringen var ganska nyligen, så för närvarande känns det extra fräscht att vara ombord på dem. Det är prydligt i hytterna och i alla de allmänna utrymmena. Och Silja Serenade (som alltså var den av systrarna vi åkte med nu i det här fallet) är på det hela taget en förträfflig kryssningsskuta som är ett slags föregångare till alla de enorma vräkiga kryssare som nu för tiden stävar omkring i Medelhavet och Västindien. Fartyget utmärks framför allt av sin snitsiga promenadgata på däck 7, Promenade, som skär rakt igenom hela båten på längden och är kantad av butiker och restauranger – plus att den är öppen hela vägen upp till glastaket ovanför däck 12 så att många av hytterna har kunnat placeras i långa rader med fönster ner mot Promenade. Nu hade inte vi en sådan hytt, och det brukar vi sällan ha eftersom vi föredrar de hytter som har havsutsikt istället, men det är en klar fördel att kunna välja antingen-eller och det innebär också att det är en större andel av fartygets hytter som har fönster i någon form, inåt eller utåt. Mycket praktiskt och som sagt oerhört snyggt designat – en alltid lika maffig syn. Fartygets beskaffenhet höjer alltså upp betyget på en Helsingforskryssning rejält redan från början, för det här är liksom ingen vanlig tråkig färja!
När det gäller allt vad man kan sysselsätta sig med ombord så har jag följande att säga.

Maten brukar vi på våra kryssningar alltid inta i den stora bufférestaurangen Buffet Serenade (ligger på däck 6 men har en smart ingång/nedgång från Promenade på däck 7), där det serveras smörgåsbord. Vill man välja något annat så finns det ett antal andra matställen ombord också, längs hela Promenade, men buffén känns för oss alltid som det mest prisvärda och trevliga alternativet, för där kan man ju äta och dricka hur mycket man vill. Och smörgåsbordet gjorde oss inte besvikna den här gången heller: där finns goda och intressanta rätter i överflöd och kvaliteten är utmärkt. Så där på sommaren tenderar det visserligen att bli ganska trångt i lokalen när det är många resenärer som äter, men det är snabbt övergående: när man väl har börjat förse sig och är på plats vid bordet är det bara att njuta, och det dröjer inte länge förrän folk har börjat gå och det genast blir tystare och mer svängrum. Likadant är det vid frukosten, som serveras i samma restaurang och också alltid är utsökt.

Karaoke är något som ofta brukar förknippas med kryssningar, och detta finns också längst upp i fartyget, på ”extradäcket” däck 13, i den festvåning precis under skorstenen som numera går under namnet ”New York Club and Lounge”. (Jag föredrog det ursprungliga namnet ”Stardust”, som ännu lever kvar i och med att hissknappen som leder dit är märkt med en stjärna.) Tyvärr är klubben/loungen nu för tiden inredd på ett ganska spartanskt sätt, med borden glest utströdda på en enda rad så att det inte blir någon riktigt intim stämning i publiken. För en svensk resenär är det kanske inte heller jättekul att de allra flesta som sjunger karaoke där i lokalen är finnar som sjunger okända finska låtar – men där blir det ju vad man gör det till, för dels kan man se den finska karaoken som en exotisk del av kryssningsnöjet, dels är det fritt fram att själv gå fram och sjunga något ”svenskt”! Förut hade stället en katalog med låtar man kunde bläddra i, men numera får man istället söka fram lämplig låt i en app … ja, det kanske går att vänja sig vid. Tröttnar man sedan på karaoken ligger det nära till hands att beundra utsikten genom glasfönstren (det är ju som sagt högst upp i fartyget, så det går att se en del därifrån) eller gå ut och ströva på däckpartierna intill. En del av karaokebarens sittplatser är, åtminstone sommartid, förlagda utomhus, och däck 12 alldeles nedanför utgörs dels av ett prima soldäck – där vistades vi nu den här gången med stor behållning, då vädret var perfekt – dels av den vindskyddade passagen Moonlight Promenade som är trevlig att gå i.

För övrig underhållning ombord finns det flera olika ställen, bland annat en pub i akterdelen av Promenade, men den plats som vi i vår familj oftast söker oss till är ”Starlight”, tidigare kallat ”Atlantis Palace”. Det är en stor show- och danslokal i två våningar som upptar en stor del av fartygets för, med ett dansgolv som görs om till scen när det blir dags för uppträdanden, och där finns också barer och en spelhall med roulette/Black Jack och spelautomater. Så där kan man uppehålla sig länge: oftast finns det gott om sittplatser, utom kanske just när showen ska börja. Showen i fråga, som brukar kallas ”midnattsshow” även fast den inte alltid börjar vid midnatt (det märkte vi brådstörtat nu under vår resa), brukar vara något slags dansuppvisning som alltid är trevlig att titta på om än inget överdådigt, och beträffande besökarnas egna dansmöjligheter så finns det alltid något fullt kompetent liveband på plats som håller igång under kvällen. Ibland är det mest barn som skuttar runt på dansgolvet, men då och då blir det tillfälle för oss ”gamla” att ta en svängom också. Är man inte jätteangelägen om att dansa eller se på showen så rekommenderar jag att man åtminstone tillfälligt slår sig ner i den del av Starlight som ligger ”bakom” scenen/dansgolvet, det vill säga precis framme i fören med utsikt genom panoramafönstret rakt fram. Så där en ljus kväll och natt i juni blir det synnerligen angenämt att kunna se ut dit. Så länge man nu kan … för tyvärr stänger Starlight redan klockan ett på natten (finsk tid) så att man blir mer eller mindre tvungen att gå och lägga sig. Det hade inte skadat om de erbjudit möjligheten till mer långvarigt nattsudd.

När det gäller spel så har jag länge haft en passion för att pröva lyckan på pokerautomaterna, där det faktiskt har brukat finnas vissa möjligheter att gå med vinst. Tyvärr har automaterna bytts ut och gjorts om rätt mycket på senare år, och för närvarande är de inställda så att det är ganska meningslöst att försöka dubblera vinsten (där gäller en ”slumpa ett kort högre än dealerns”-princip som uppenbart missgynnar den som spelar). Plus att de nu också är helt kontantfria så att man måste inleda med att blippa sitt kort och får lösa ut eventuella vinster med en utskriven kupong … det är väl en oundviklig konsekvens av det kontantlösa samhället i både Sverige och Finland, men jag tyckte det var roligare att stoppa mynt i automaterna och höra hur det rasslade. Jag tänker nog inte spela på automaterna mycket mer på kryssningarna.

En helt annan aspekt av färden på Silja Serenade är resvägen, och där måste jag säga (vilket jag märkte särskilt tydligt den här gången) att om det är på sommaren och vackert väder så gör man klokt i att stå på däck långa stunder, särskilt de första timmarna efter avfärden från Stockholm. Naturen och miljöerna där i skärgården är fantastiska att se från ett båtdäck. Likaså är det stämningsfullt att befinna sig där ute när fartyget på utresan anlöper Mariehamn vid elvatiden på kvällen. Eller att göra det på tillbakavägen från Helsingfors, när det går att skåda Hangö och Bengtskärs fyr i fjärran.

Shopping till slut finns det rika möjligheter till i den rejält tilltagna taxfreebutiken ombord. Hur pass fördelaktiga priserna är kan förstås diskuteras, men det kan nog finnas ett och annat fall där man kan kommer över någonting billigare än man hade gjort iland. Sortimentet på alkohol, godis och parfymer är i alla fall, och har alltid varit, rikt.


I HELSINGFORS

Nu går vi över till vad man kan hitta på under den tid då Silja Serenade ligger vid kaj i Helsingfors och man som kryssningsresenär går av (såvida man inte ligger bakfull i sin hytt 😊). Den tid man har är alltså sex och en halv timme, i praktiken fem och en halv eftersom man bör vara noga med att vara tillbaka ombord i god tid och inte råka bli strandsatt när fartyget ger sig av igen.
Och faktum är att fem och en halv timme nästan känns för lite, åtminstone om man har tänkt sig en sådan aktivitet som att åka ut till fästningsstaden Sveaborg (som är Helsingfors allra största sevärdhet) eller till Högholmens djurpark. De sakerna tar sin lilla tid, särskilt som man ska passa båttider fram och tillbaka, och vill man använda Helsingforsvistelsen till dem är det nog bäst att inte göra något annat först utan att sätta igång så fort man kommit av Silja Serenade.

Nu är det ju det att i min familj så vill vi alltid gå på stan också, och gå i affärer och handla typiska finska mat- och godisvaror som inte finns i Sverige, och då blir det svårt att kombinera med Sveaborg eller Högholmen. Då blir det helt enkelt en fråga om vad man prioriterar. Jag vet i alla fall sedan tidigare att Sveaborg är värt att besöka, men som sagt, man ska ha tid på sig för att få ut något av det. Väljer man bort detta får man nöja sig med att ströva omkring i Helsingfors – och det är förstås inte så dumt det heller. Senatstorget med domkyrkan och de andra monumentala byggnaderna är ståtligt, Salutorget är mysigt att gå omkring på och Stockmanns varuhus har väl kanske inte direkt låga priser men är ett tjusigt Mammon-tempel.
Andra saker som går att hinna med under de timmar man har (även om vi inte tog dem nu på den här resan) är den mycket originella Tempelplatsens kyrka (som man brukar få ta spårvagnen till), den likaså iögonfallande ortodoxa Uspenskijkatedralen, en sightseeingtur med båt som utgår från Salutorget (Helsingfors är en stad som passar att se från vattnet) samt en tur i det pariserhjul som också står där i närheten. Mycket mer hinner man nog inte med av det som finns på gångavstånd. Men det är åtminstone en riktigt stor fördel att färjeläget där Silja Serenade lägger till är beläget en ganska kort bit från Salutorget och Helsingfors centrum. Det måste vara mycket värre för de finländare som åker på Sverigekryssning och som när de kommer till Stockholm hamnar i den avsides belägna Värtahamnen och är tvungna att söka sig till Gärdets tunnelbanestation innan de över huvud taget kan börja ”göra stan”.

Ja, det här var nog allt jag hade att säga om en Helsingforskryssning för den oinvigde. Sammanfattningsvis kan jag, även om jag nu också har nämnt vissa mindre bra detaljer, helt klart rekommendera den där turen.
Sedan är det ju oundvikligen så att en stor trivselfaktor för min egen del är att jag, med mina finska rötter och mina besök hos släkten i Finland som barn, naturligtvis älskar Finland och alltid blir smått galen av patriotism och blodsbandskänslor varje gång jag kommer dit. Därför känns det alltid större för mig att komma till Finland än det kanske gör för andra. Men med tanke på att min fru och våra barn (som inte har samma anknytning till Finland som jag) har smittats och uppskattar de där kryssningarna väldigt mycket de också – det gjorde de även denna gång – så måste det ju ändå vara någonting som gör en tripp till Helsingfors till en garanterat trivsam resa för vem som helst. (Vilket också märks på den stora mängd internationella passagerare som brukar finnas med.)
Testa själva vetja! Om ni inte redan gjort det. Båten är en minnesvärd farkost, om inte annat.

Resa: 2 dagars kryssning Stockholm-Helsingfors-Stockholm, Silja Line.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar en film: Chocolat

(recension februari 2024)

I vår familj har vi en mycket lustig tradition. Vi samlas alla fem och ser på filmen Chocolat varje år någon gång i februari eller mars, under fastan. Och så äter vi en massa choklad medan vi tittar.
Allt började med att hustrun och jag såg Chocolat någon gång för många år sedan, och tyckte att den var bra och skaffade den på köp-DVD, och eftersom den utspelar sig i fastan så fick vi för oss att vi skulle titta på den när det var fastan för det passade ju bra. Det gjorde vi sedan fler gånger. Dessutom tillkom ganska snart chokladen som tillbehör, för man kan nämligen inte titta på en film som Chocolat utan att bli sugen, så då började vi äta choklad till. Mycket snart hade det hela blivit en tradition och en ritual – att se Chocolat och äta en hel liten chokladbuffé. Sedan fick även våra tre ungdomar nys om det hela, och nu vill de också vara med varje gång, och på den vägen är det och vi lär inte sluta. (Chokladbuffén brukar numera inte heller vara särskilt liten, utan vi dukar hela vardagsrumsbordet fullt.)
En märklig familjetradition, javisst, men den är onekligen väldigt trevlig. Dessutom förtjänar filmen att bli hyllad på det sättet av oss. Den är nämligen riktigt bra och tål att ses om en gång om året. (Till skillnad från t.ex. Ivanhoe, som ju många ser en gång om året på nyårsdagen, men själv har jag tråkat mig igenom den en gång och det räckte med det!)

Filmen Chocolat kom år 2000, och är regisserad av Lasse Hallström. Han har verkligen gjort filmer av de mest skilda slag (det är svårt att tänka sig att han står bakom både Alla vi barn i Bullerbyn, Gilbert Grape och ABBA – The Movie!) men Chocolat är i mitt tycke kronan på hans verk. Även om den hamnade lite i skuggan av hans föregående film Ciderhusreglerna och faktiskt (otroligt nog) blev helt utan Oscar.
Chocolat utspelar sig år 1959 i en liten by (eller kanske småstad) på obestämd plats i Frankrike. Dit kommer en ganska ung kvinna och hennes dotter som lever ett kringresande liv runtom i Europa och brukar slå sig ner tillfälligt på olika ställen, men alltid flyttar vidare förr eller senare – drivna av ”den listiga nordanvinden”, som berättarrösten säger i filmen. Kvinnan, Vianne, försörjer sig på att sälja choklad (med inspiration från mayaindiansk kakaomystik som hon ärvt av sin ”vandrande” mamma från Mellanamerika), och hon öppnar en chokladbutik i byn som hon och dottern nu kommer till. Något som är till stor förtret för flera i byn, för hon råkar nämligen anlända just när fastetiden börjat, och den där byn är konservativ av sig och i synnerhet dess borgmästare, greve de Reynaud, blir uppretad av att Vianne dyker upp och börjar fresta hans medborgare med sina läckerheter när de egentligen borde iaktta avhållsamhet. Inte blir det bättre av att Vianne är provocerande även på flera andra sätt, som att hon är icke-troende och ogift med en ”oäkta” dotter.
Men hon drar alltså igång verksamheten och hennes närvaro medför att en hel del folk i byn får uppleva en viss förändring i sina liv, påverkade av Vianne och (ytligt sett) av hennes choklad. Allt medan borgmästaren/greven och hans medhjälpare försöker motarbeta henne på alla sätt det går – och just när de tror att det inte kan bli värre så sätts deras orörda idyll på ännu svårare prov när det resande ”flodfolket” dyker upp och lägger till med sina båtar vid byns flodstrand (att de är romer sägs inte rent ut men är tämligen uppenbart). Naturligtvis lierar sig Vianne genast med dem, och det blir ännu fler spänningar i byn ända tills det hela kulminerar i en serie konfrontationer och dramatiska vändpunkter.
Det är vad filmen handlar om. Utan att säga för mycket kan jag säga att även om vissa tragiska händelser sker innan filmen är över så slutar den i stort sett lyckligt, och inte helt förutsägbart.

På det hela taget är det en fantastisk och gripande film, och som sagt alldeles förträfflig att se just när det är fastan, för det är ju den tid då den utspelar sig och hela filmens intrig bygger på hur provocerande det är att Vianne öppnar en chokladbutik i fastan.
Sedan är jag ju själv kristen och tar faktiskt en sådan grej som fasta på allvar (även om jag vanligen inte brukar fasta/avstå så mycket själv), så då undrar kanske någon hur jag och min kristna familj kan sitta och vräka i oss choklad när vi ser på den där filmen i fastan. Men jag tycker faktiskt att det är precis det som är poängen. Det allra viktigaste budskapet i Chocolat (sedan finns det förstås flera) är att det inte blir bra om man är alltför dogmatisk – man kan följa regler och bud efter sitt samvete, men det blir enbart inskränkt om man tvingar sitt levnadssätt på andra och för den delen aldrig själv är öppen för förändring i tillvaron. Kristna har faktiskt ett visst mått av frihet och en hel värld att röra sig i och ha kontakt med istället för att sitta inrutade på en och samma fläck, och det påminner Chocolat och dess intrig om på ett inte alltför dömande sätt.
Överlag är det så att Chocolat säkert kan framstå som kristendomskritisk för någon som tittar på den för första gången utan ett öppet sinne, men den blir tänkvärd och respektfull och nyanserad och inte alls särskilt religionsfientlig om man väl har det öppna sinnet – och sinnet öppnar sig mer och mer ju mer man tittar på den. (Svårt att förklara … nästan lite meta över det där.)

Att Chocolat är tänkvärd ur ett etiskt/religiöst perspektiv är sedan egentligen bara en del av (choklad)kakan, för filmen har mängder av andra fördelar också.
Vi har ju till exempel det stora persongalleriet, och det imponerande gäng av skådespelare som spelar personerna i fråga. Här finns det ganska gott om karaktärer, som alla engagerar mycket och känns äkta, både de större rollerna och de lite mindre. Huvudrollen som chokladförsäljerskan Vianne spelas av Juliette Binoche (själv fransyska), på ett utmärkt sätt, men det säger en del om skådespelarkvaliteterna i Chocolat att det inte alls är hon som är min favorit av personerna. Istället diggar jag framför allt Judi Dench – hon är alltid fantastisk! – i rollen som den buttra men godhjärtade (och komiskt vulgära) gamla damen Armande, som är den som äger lokalen som Vianne hyr in sig i och som också blir hennes främsta bundsförvant. Även Alfred Molina spelar storartat som greve de Reynaud; han är filmens huvudantagonist, men faktiskt ändå inte värst av stadens invånare utan på sätt och vis ändå en rättskaffens person, och han är dubbelbottnad och kämpar med sig själv på ett sätt som gör honom högintressant – ingen ensidigt skildrad skurk där inte. Och så har vi Johnny Depp, som är den som dyker upp som den sarkastiske men hygglige ”flodråttan” Roux: en roll som är som klippt och skuren för honom och förebådar hans senare insatser som både Willy Wonka och kapten Jack Sparrow.
Även många av de mindre viktiga rollerna är högst minnesvärda … som byns bortkomne unge präst (som tvingas läsa upp de bitska predikningar som borgmästaren skrivit åt honom), eller Carrie-Anne Moss överbeskyddande mamma Caroline som försöker hålla sin son borta från chokladbutiken, eller regissör Hallströms båda svenska landsmän Peter Stormare och Lena Olin som våldsam man och hans hustru som fattar mod att smita. (Ja, mäns våld mot kvinnor är ett annat mycket viktigt tema i filmen.) Eller paret som använder Viannes råa kakaobönor som afrodisiakum – det är de som ger upphov till några av filmens hjärtligaste skratt.

Rent filmiskt finns det verkligen inget att klaga på i Chocolat heller. Stämningen i filmen, med den där ”listiga nordanvinden” som blåser över den lilla franska byn, är så påtaglig att det nog kraftigt har bidragit till vår vana att alltid se filmen i februari-mars. Vädret i filmen tinar sedan angenämt nog upp i takt med att ortsbornas känslor gör det, och sedan känns det som man även i verkligheten kan möta våren och påsken som är i antågande.
Den bildmässiga skildringen av 1950-talets Frankrike är över huvud taget högst övertygande, in i varje detalj, med bakgrunder och dekor. All choklad som förekommer hela tiden (i form av både chokladfigurer, kakor, praliner, varm choklad eller helt enkelt bara smet) får det förstås att vattnas i munnen precis som det ska vara i en film om choklad – jag sade ju att det är omöjligt att se den utan att äta choklad samtidigt!
Och när det gäller manuset så känns det riktigt väl genomarbetat, med både drama, allvar och komik; dessutom är Chocolat den sortens film där man kan upptäcka nya kluriga och fyndiga detaljer hela tiden, både i repliker och andra detaljer, och det är en av de saker som gör den slitstark och värd att se om. Nu senast insåg jag t.ex. dels att hunden i filmen faktiskt också tuggar i sig kakaobönor vid ett tillfälle (med vissa komiska konsekvenser), dels hur symboliskt det faktiskt är när Caroline rättar sin sons matteläxa med orden ”jag sa inte hur det skulle rättas, bara att det är ett fel”. Det är på sätt och vis en sammanfattning av hela den fördömande bymentaliteten i Chocolat.
Annars brukar jag ju ha lite svårt för filmer och böcker där en lantlig befolkning beskrivs som inskränkt och intolerant och obildad och taskig mot dem som avviker, men i Chocolat beskrivs problemen på något sätt utan att själva människorna dumförklaras. Det är ytterligare en fördel.
Sammanfattningsvis så är det svårt att tro, när man ser Chocolat, att den bygger på en bok som är betydligt sämre. Ja, den gör faktiskt det – förlagan är en roman av Joanne Harris, men den boken saknar fullkomligt filmens magi och är mycket mer av en svartvit skildring. Detta är sålunda ett fall där filmen är bättre än boken. Svartvit är filmen egentligen bara i en enstaka scen mot slutet, då en av karaktärerna blir tvungen att lämna stan: för mig skaver det en aning att inte den personen tycks få någon förlåtelse, men kanske gick det inte att få ihop på något annat sätt.

Den enda nackdelen jag annars kan komma på med Chocolat är den som jag faktiskt också minns att recensenterna hakade upp sig på när den kom, nämligen att personerna i filmen pratar engelska trots att den utspelar sig i Frankrike. I vissa fall talar de till på köpet engelska med lätt fransk accent, och sådant blir ju alltid lite fånigt. Men jag sväljer för min del språkvalet, för jag är så förtjust i alla de ovan nämnda rolltolkningarna att jag liksom tycker att jag vill behålla dem och deras engelska ändå. Den franska atmosfären i filmen är i vilket fall som helst fortfarande väldigt tydlig.
Ja, faktum är att den är så tydlig att jag varje gång jag ser den brukar drabbas av väldigt stark lust att resa till Frankrike, och då besöka den lilla stad där utomhusscenerna i Chocolat är inspelade. Flavigny-sur-Ozerain heter den, och den ligger mitt i Bourgogne. Vi har i flera år sagt i familjen att vi ska åka dit någon gång. Och nu i år kan det kanske bli av … planerna på en tripp till Frankrike är rätt långt gångna, och det har vi Chocolat att tacka för.

Huset i Flavigny-sur-Ozerain där chokladbutiken låg vid inspelningen.

Oavsett om vi åker dit och får se stället på riktigt eller inte, så kommer vi säkerligen att fortsätta med vår Chocolat-tradition. Choklad i fastan ska det vara. Medan den listiga nordanvinden blåser utanför.

Film: Chocolat, regi Lasse Hallström.
Betyg: 10 av 10.