Igelkotten rangordnar ... de 11 bästa bohuslänska (”bästkustska”) smultronställena

(ranking juni 2026)

Den här månaden är jag för lat för att skriva något nytt, så jag har nu istället rotat fram en gammal topplista – som jag kom på att jag bara publicerat som personligt Facebookinlägg tidigare och där hittar man den ju inte så lätt i efterhand, så det kan vara bra att ha den publicerad på ett mer tillgängligt ställe.
Det handlar dessutom om en topplista med tips som förtjänar att spridas och förevigas, särskilt nu när det vankas semestertider för många. För det är en lista över de i mitt tycke bästa elva bohuslänska smultronställena. Inte bara bohuslänska förresten, utan ”bästkustska”.
Saken är den att jag för två är sedan, på sommaren 2024, fick lust att sammanställa en lista över mina tio bästa favoritsmultronställen här i mina bohuslänska hemtrakter. Och så gjorde jag det. Det blev då en ranking över platser jag är särskilt förtjust i att besöka på ”Bästkusten”, vilket är vad Stenungsund-Tjörn-Orust-regionen (STO) ibland har brukat kalla sig i turistreklamsammanhang. Som bekant så är jag bosatt mitt i detta trekommunsområde, och sevärdheterna bara där räckte mer än väl till en lista.
Faktum är att det även bokstavligt räckte mer än väl. Trots att jag alltså inte tog med hela Bohuslän utan bara mitt eget lokalområde, så blev det för många ställen jag ville ha med, och när jag lyckats gallra ner antalet till elva var det komplett omöjligt att välja ytterligare en att ta bort. Så det fick bli en Topp 11-lista istället, där de två längst ner fick dela på en tiondeplats. Det är kanske inte så dumt med en sådan lista heller, för det visar vilken alltigenom förträfflig trakt jag råkar bo i.
Här kommer alltså de elva smultronställen som jag allra mest kan rekommendera till besökarna här i STO-regionen, den bästa delen av Bohuslän, ”Bästkusten”.
(Tjänstvillig som jag är så ger jag er koordinaterna också.)

10. ÅSTOL, Tjörn. (57°55'26.5"N 11°35'20.3"E)
Har man lust att ta sig ut till någon av de där småöarna med fiskelägen som finns längs Tjörn och Orust så är Åstol ett lämpligt val: en kvart med båten från Rönnäng så är man där. Åstol är en ganska typisk bohusö där de vita husen ligger hemtrevligt ihopgyttrade, med en prima hamn i en vik, och även om flera av serviceinrättningarna (skola m.m.) tyvärr har blivit nedlagda så känns det fortfarande som en stad i miniatyr där ute. Dessutom är ju ön ett måste för alla Galenskaparna & After Shave-älskare som kan sin ”Åke från Åstol”.

10. STENUNGSBADEN, Stenungsund. (58°03'52.1"N 11°48'25.8"E)
Regnar det? Håller den efterlängtade badsemestern på västkusten på att bli förstörd? Då kan ni (åtminstone om ni inte har småbarn med er) få er ett skönt bad i alla fall, genom att uppsöka det eleganta Stenungsbaden och dess spaavdelning Bluewater, där man mår gott i bastu och bubbelpooler. Stenungsbaden är över huvud taget förträffligt som hotell och restaurang betraktat, med utsökt mat och god frukostbuffé, och så ett av västkustens bästa julbord, ifall man skulle ha råkat förväxla jul med juli.

9. HONUNGSGÅRDEN, TEGNEBY, Orust. (58°08'54.2"N 11°34'49.8"E)
På väg till eller från någon av de andra sevärdheter jag räknar upp här kan man med fördel göra uppehåll på Tavlebords honungsgård, strategiskt men ändå lantligt belägen. Gott fika finns det där och även mat på ”bi-tema”, och bin och honung återkommer fyndigt i form av både honungsbutik, bi- och blomutställningar och rentav en bikupa att övernatta i om man vill pröva något extra. Och så har två av mina barn jobbat där, även om de inte gör det nu längre.

8. KVARNEN PÅ LILLA ASKERÖN, Tjörn. (58°04'56.8"N 11°44'22.6"E)
Min egen hemö är naturligtvis också representerad här på listan, i form av den dryga 100 år gamla, vindpinade och rödmålade kvarnen, ”Petter Schwänsas kwärn”, som står där på sin ensliga udde. Inte helt lättillgänglig men det går att ta sig till den, och om man har tur står dörren olåst så att man kan kliva in och känna den gamla trädoften, balansera upp på loftet och höra vinden susa i väggplankorna. Utsikten där uppifrån bergknallen är inte så dum heller – kanske går det rentav att få en glimt av sälarna som hasar omkring på kobbarna i vattnet utanför.

7. GRINDSBYVATTNET, Orust. (58°14'15.7"N 11°45'17.3"E)
Om man får lust att byta det salta badvattnet mot sött dito så är Grindsbyvattnet en mysig och fridfull liten sjö belägen mitt på Orust: på dess östsida stryker vägen förbi sjön och det finns flera ställen där man kan ställa bilen och hoppa i från klipphällarna. Här befinner man sig alltså mitt på en ö på västkusten, men samtidigt fjärran från det turistiga hektiska badlivet vid havet. Sjön brukar värmas upp snabbt, den är sällan särskilt välbesökt, och förutom bad passar den utmärkt att både fiska i och paddla kanot på. (Mina barn kallade den länge för ”Pettson-och-Findus-sjön”, eftersom de tyckte att den påminde om den idylliska skogssjö där Pettson och Findus går och fiskar.)

6. HÄRSVATTEN, SVARTEDALEN, Stenungsund. (58°01'12.2"N 12°01'59.4"E)
Samma sorts smultronställe som det föregående, men beläget lite mer ute i vildmarken. Öster om E6:an vid Stenungsund breder Svartedalen ut sig, ett stort och vidsträckt skogsområde fullt av sjöar och små slingrande vägar, och här kan säkert var och en hitta sitt eget smultronställe men sjön Härsvatten är det jag fäst mig vid. Sjön är speciell på så vis att vattnet är ganska försurat – till skillnad från de andra sjöarna i området har den inte blivit kalkad utan behållits som ”referensvärde” – och någon fisk finns därför inte här, men bada och paddla går utmärkt att göra ändå och vattnet är ovanligt klart. Runt sjön finns flera äventyrliga promenad- och klätterstigar.

5. KUSTVÄGEN NÖSUND–HÄLLEVIKSSTRAND, Orust. (58°06'19.5"N 11°30'34.3"E)
En liten men mycket givande rutt som man inte får missa att åka per bil (eller cykel naturligtvis)! Börja i det lilla samhället Nösund och kör därifrån mot nordväst utmed viken, genom Sveriges äldsta vägtunnel Boxvikstunneln, och fortsätt sedan åt vänster mot Mollösund och strax före Edshultshall tar ni till höger så att ni kommer in i Hälleviksstrand ”bakvägen”. Där får ni se oceanen breda ut sig, med Käringön och Måseskär längst bort, och när ni sedan kört igenom Hälleviksstrand (och kanske gått bryggpromenaden runt bergknallen mitt i samhället) så avslutar ni med en titt på Hälleviksstrands kyrka: vackrast i Bohuslän, med sin sagoslotts- och stavkyrkoliknande stil.

4. SUNDSBY, Tjörn. (58°04'13.0"N 11°41'18.6"E)
På ön/halvön Mjörn i norra delen av Tjörns kommun ligger Sundsby säteri, en gång tillhåll för den legendariska matronan och donatorn Margareta Huitfeldt. Bara hon och hennes historia gör Sundsby värt att besök – i själva säteriet och dess sidobyggnader finns det förutom servering och småbutiker också utställningar om Margareta – men Sundsby är dessutom ett stort naturområde med massor av promenadstigar och äventyrligheter, i fantasyliknande lövskogsmiljö. Här finns något för alla: bergsklättring upp till utsikten på Solklinten, spännande grottformationer, naturlekplats, hundmotionsbana, en stor damm där det är så mycket grodor och paddor att vägen utanför har varningsskyltar för dem (!?!), och på våren blommar ett hav av blåsippor på skalbankarna. Vi i vår familj har alltid haft Sundsby som ständigt utflyktsmål, liksom åtskilliga andra Tjörnbor.

3. PILANE SKULPTURPARK, KLÖVEDAL, Tjörn. (58°01'47.1"N 11°33'21.4"E)
Det här stället liknar inget annat ... eller jo, det påminner lite om Wanås konstpark i Skåne, men i området Skulptur i Pilane är den ”konstiga konsten” utställd på soliga bergknallar och hedar istället för i en skog. Känslan blir dock något liknande: en småsurrealistisk upplevelse där man går omkring i naturen och tittar på diverse fantasifulla och uppseendeväckande installationer och verk, utspridda här och var bland bräkande får och trappstigar. Lite motion och havsutsikt blir det också på köpet, och ett gammalt gravfält som var det som gjorde platsen intressant från början. Ödsligt och mäktigt.

2. SVENS ALTARE, MORLANDA, Orust. (58°11'41.0"N 11°32'27.2"E)
Jag är ju för min del särskilt svag för ställen med utsikt, och i STO-regionen så är det Svens Altare som är min favoritutsiktsplats: inte minst för att det faktiskt finns ett häftigt rangligt utsiktstorn där också som man kan kliva upp i och se över trädtopparna. Namnet ”Svens Altare” har platsen fått efter en predikant som med tordönsstämma förkunnade Ordet där uppifrån på den tiden då det inte vuxit upp några träd ännu. Det tar en stund att hitta upp hit genom skogen från parkeringen men det ska gå om man följer markeringarna. Väl uppe i tornet belönas man med en storslagen vy där det går att se inte bara Lysekil utan till och med Smögen ännu längre bort, och så elva kyrkor eller hur många det nu var.

1. LYR med RESTAURANG BRYGGVINGEN, Orust.(58°04'11.7"N 11°30'07.4"E)
En liten vägfärja tar besökaren över till ön Lyr, belägen vid sydvästra Orust, och när man kommit över befinner man sig till sin häpnad på en oerhört lummig ö med trånga, smala skogsvägar där grönskan riktigt hukar sig ner över en och till och med ljuset verkar förändras ... är detta verkligen fortfarande Sverige? Följer ni sedan huvudvägen så hamnar ni vid Bryggvingen, en fantastisk restaurang som byggts inklämd mellan klippor där vägen tar slut och havet börjar. Där kan man sitta uppe på uteserveringsdelen och njuta såväl av vyerna över hav och berg (husen längst bort på andra sidan viken är Mollösund) som av Bryggvingens utsökta mat: moules frites eller fish & chips eller vad man nu önskar. Att klättra upp på bergen intill ligger nog också nära till hands för många.

Välkomna till Bästkusten i Bohuslän och mycket nöje!

Igelkotten rangordnar ... de sju bästa liveinspelningarna

(ranking mars 2026)

Den här månaden ska det bli livelåtar på tapeten.
Varför det nu då? Jo, det slog mig att ljudupptagningar från konserter är en lite intressant grej, för de är nästan alltid tråkiga att lyssna på men i enstaka fall bra.
Ja, precis, enstaka var ordet. Det är sällan som liveinspelningar är speciellt bra. Ska man uppleva musik framförd live är väl poängen att man själv är på plats på konserten i fråga och får in känslan, och om man inte är det och ska lyssna på samma musik hemma är ju en ordentlig studioversion att föredra i 99 fall av 100. Björn Ulvaeus i ABBA har också sagt så här (apropå att han och de andra i ABBA var ganska motvilliga att låta ge ut skivan ABBA Live 1986, och gick med på det mest för fansens skull):
”Själv hatar jag liveplattor. Det är jättetrist att höra ’reproduktioner’ av låtar som låter mycket bättre i studion. Sånt funkar bara med artister som gör nya tolkningar av sitt material på scenen.”
Jag håller till stor del med Björn om detta, och jag kan här också nämna ett typexempel på hur trista livealbum kan vara, nämligen Dire Straits (ö)kända dubbel-live-LP Alchemy. Visst var Dire Straits med Mark Knopfler i spetsen bra på att spela, även live, och de kunde onekligen trollbinda sin publik på plats och för stunden, men det kommer inte fram det minsta på den där dubbelskivan utan den känns bara helt enkelt seg att lyssna på som skiva. Det är inte så konstigt att de manliga stripporna i filmen The Full Monty, när de försöker spåna fram saker som är riktigt tråkiga och avtändande att tänka på – för att inte få erektion under föreställningen – kläcker ur sig förslagen ”gardening … the Queen’s speech … Dire Straits’ double album …” 😊

Men som sagt, trots detta så finns det faktiskt några fall då liveinspelningar funkar att lyssna på hemmavid. Det är de fallen jag tänkte ta med här och rangordna: alltså de livelåtar jag själv råkar tycka bäst om att lyssna på.
Märk alltså att det enbart är fråga om antingen låtar där jag faktiskt föredrar liveversionen framför motsvarande studioversion, eller låtar som bara spelats in live och inte i studio. Övriga liveinspelningar är diskvalificerade från början. Det här gäller just livelåtar som bryter mönstret.
En detalj till innan vi börjar: jag har valt att inte ta med humorlåtar. Om jag gjorde det skulle det bli en betydligt längre lista, för just humornummer brukar komma mer till sin rätt på en liveinspelning än vad vanliga låtar gör. Man smittas så att säga av publikens förtjusta skratt. Några exempel på det är Robert Brobergs ”Öken”, Povel Ramels och Martin Ljungs ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” och Galenskaparna & After Shaves ”Under en filt i Madrid”. Eller för den delen mycket annat ur dessa och andra komikers produktion. Roligheten gör dem så lyckade som liveinspelningar att de inte riktigt passar in här.
De livelåtar jag tänkte uppmärksamma, från mer ”seriösa” artister, är istället dessa:

7. ”Give Peace A Chance”, John Lennon.
Om det här är en livelåt kan kanske diskuteras, för den är inte inspelad med en stor publik – men det finns en publik som skrålar med, och nog tycker jag inspelningen har livekänsla. Alla som kan sin Beatleshistoria känner naturligtvis till bakgrunden: datumet var 1 juni 1969, John Lennon skrev ihop ”Give Peace A Chance” under den ”bed-in”-aktion för freden som han och Yoko Ono just då hade i rum 1742 på Queen Elisabeth Hotel i Montreal, och så fixades det fram en bandspelare och hela den brokiga skaran som befann sig i rummet hjälpte till och så blev resultatet detta odödliga mantra till freds- och protestsång. Även om låten blir något tjatig efter en stund (när omkvädet repeterats ca 468 gånger) så blir man ofrånkomligen berörd av stämningen och energin och budskapet, som knappast hade gått att få fram på samma sätt med en prydlig studioinspelning, det är det jag försöker komma till. Särskilt charmigt är det med sådana detaljer som att trumljudet i själva verket lär komma från en av garderobsdörrarna som någon bankar på där i hotellrummet.

6. ”The Way Old Friends Do”, ABBA.
Efter vad jag precis berättade om Björn Ulvaeus och hans aversion mot liveplattor kan det kanske verka lite konstigt att uppmärksamma en liveframförd ABBA-låt, särskilt som ABBA faktiskt inte var världens bästa liveband (ärligt talat). Men ”The Way Old Friends Do” är undantaget från både det ena och det andra. Den skrevs inför gruppens världsturné 1979 och där blev det ett riktigt mäktigt framförande av den på varje konsert. Inledningsvis är det dragspel från Benny och solopartier från först Frida och sedan Agnetha innan de börjar sjunga i stämmor. I andra omgången kommer sedan hela ensemblen in (och i förlängningen publiken) i vad som blir en dundrande allsångshymn, vars vänskaps- och trofasthetstext dessutom matchar bönemötesatmosfären. Ja, i det här fallet så funkade det med ABBA live, och gruppen var så nöjd även med inspelningen (från Wembley) att de lade ner försöken att spela in låten i studio och istället tog med den i befintligt skick på Super Trouper-albumet året efter.

5. ”Live Is Life”, Opus.
Ja, att det här är en äkta livelåt märks ju redan på titeln – för den heter inte ”Life Is Life” som många tror, utan ”Live Is Life”. Och den är inte bara textmässigt utan även musikaliskt som gjord för att framföras live och inte alls i studio. Österrikiska rockgruppen Opus (en av få populärmusikaliska akter från Österrike som haft framgång utanför hemlandet) trummar på ordentligt och sångaren tar i från tårna i en låt som är väldigt repetitiv, men ack så medryckande. Lyssna på groovet och det där oemotståndliga ”na-naa-na-na-na” som åskådarna stämmer in i så pass att de mot slutet får fylla i det helt själva. Den här låten har sådan storpublikstämning att den med fördel kan spelas upp på evenemang där det i sin tur finns storpublik – vem har liksom inte gått på hockey och skrålat med i ”Live Is Life” i väntan på tekning?

4. ”Don’t Let The Sun Go Down On Me”, George Michael och Elton John.
Kan en entusiastisk publikreaktion lyfta en låt så att man blir lite extra förtjust i att lyssna på liveinspelningen av den? Ja, det är ju så man kan undra – åtminstone så är detta den klart bästa version som finns av ”Don’t Let The Sun Go Down On Me”. Elton John gjorde låten från början, sedan sjöng han den ihop med George Michael på Live Aid-galan 1985, och när George sedan turnerade 1991 hade han med den på låtlistan – och vid ett tillfälle på Wembley (samma ställe där ABBA gjorde ”The Way Old Friends Do”) tog han in Elton som pianospelande överraskningsgäst. Till publikens stora förtjusning, vilket man verkligen hör när Michael säger ”Ladies and gentlemen, Mr. Elton John!” Det ger faktiskt en lite speciell känsla, det där. Men det är en övertygande inspelning även i övrigt: de båda herrarna funkar riktigt bra ihop i liveduetten med sina förträffliga röster, bandet hänger på fint och inspelningen har en ypperlig ljudkvalitet för att vara hämtad från en jättearena. Så ska en liveinspelning göras.

3. ”Aria”, Yanni.
Att jag gillar Vangelis vet ju alla, men han är inte den ende instrumentalisten från Grekland som spelar synt och har nått världsberömmelse. Yanni finns också, och till skillnad från Vangelis som ytterst sällan spelade live så har Yanni ofta gjort det med den äran. Inte minst när han 1993 fick privilegiet att hålla en alldeles särskild, historisk konsert i Akropolis i Aten – det är det inte många som har fått göra, och det var över huvud taget hans första spelning i ursprungslandet (han bor egentligen i USA). Jag har själv sett konserten på film en gång, det är onekligen imponerande när Yanni brakar loss med både kompband och full symfoniorkester och sina egna keyboards, och höjdpunkten är den svulstiga ”Aria” där två operasångerskor sjunger vokalpartierna. ”Aria” är över huvud taget Yannis bästa låt – den är en omarbetning av ett stycke från Léo Delibes opera Lakme – och i framförandet av den är den musikaliska energin och spelglädjen så intensiv att Akropolis gamla pelare nästan välter, särskilt i de höga tonerna på slutet. Det kommer mycket väl fram i ljudinspelningen också.

2. ”For Emily, Whenever I May Find Her”, Simon & Garfunkel.
Den här låten finns i studioinspelad version på albumet Parsley, Sage, Rosemary and Thyme, men där låter den anmärkningsvärt torftig och torr har jag alltid tyckt. Här i liveversionen framträder den däremot som en av Simon & Garfunkels allra finaste skapelser. Publikens applåder hörs faktiskt bara lite grann i början och lite grann i slutet, däremellan hör vi enbart Art Garfunkels sång till Paul Simons gitarr – och det låter mycket vackert sprött och ekande i konsertarenan, så att man riktigt ser framför sig hur de står ensamma på scenen och framför det lilla romantiska stycket med känsla inför en andäktig skara åskådare. Riktigt vackert är det. När samlingsalbumet The Definitive Simon and Garfunkel kom ut var det liveversionen av ”For Emily” som tog plats där, inte studioversionen, och det var rätt tänkt.

1. ”High Hopes”, Nightwish.
Det var Pink Floyd som gjorde ”High Hopes” från början, på det strålande albumet The Division Bell, och deras studioversion är också mästerlig med den där klockan (som jag blev störtförälskad i redan första gången jag hörde låten, även om jag då inte visste vem som gjort den, den historien har jag berättat förut). Gott så, men Nightwish är bra på att göra covers och de snappade upp låten till sin stora turné 2005 och gjorde där något nästan ännu bättre av den. Keyboardisten/gruppledaren Tuomas Holopainen har vridit till Pink Floyds klockmotiv en aning till ett ännu mer ödesmättat riff, och gruppen åstadkommer sammantaget en dov och mäktig stämning i arenan som även når ut genom högtalarna till den vanlige lyssnaren. Märk väl att det är basisten Marco Hietala som sjunger, sångerskan Tarja Turunen är inte med just här (bandet brukade köra låten under ett av hennes klädbyten), och det något mer tragiska som man nästan kan höra ”mellan raderna” är att de 2005 bakom kulisserna precis står i begrepp att sparka henne. Nåväl, vad man än läser in i inspelningen så är låten ett mästerverk i Nightwishs händer.

Har jag glömt någon? Ja, det är det naturligtvis mycket sannolikt att jag har. Men eftersom det är de här låtarna som råkar vara live av de låtar jag gillar mest, så är det väl logiskt att det blir de som får gälla som en livelåts-topp-7 enligt min personliga smak. Fast ni kan ju påpeka fler bra liveversioner för mig om ni tycker det är något som fattas.

Landsbroisk språkskola

Glad fössta tossdan i mass!
Med anledning av dagens betydelse tänkte jag idag hylla Småland och de småländska dialekterna genom att publicera en liten språklära för den stoltaste småländska dialekten av dem alla, nämligen dialekten i Landsbro.
Landsbro – med betoning på ”bro” ifall ni inte vet det! – är ju min gamla uppväxtort, och jag har alltid hyst ett slags skräckblandad kärlek till det typiska landsbroiska tungomålet, som jag visserligen inte talade själv (förutom vissa influenser här och där) men som jag hörde från folk i omgivningen hela tiden. Och fastän det är länge sedan jag bodde på orten har den där kärleken aldrig avtagit och jag har aldrig glömt bort hur folk pratade under min tid där. Snarare har jag blivit mer fäst vid landsbroiskan under alla mina år som exilsmålänning i Bohuslän.

Så nu har jag med glimten i ögat gjort en språkvetenskaplig sammanställning över landsbroiskans mest utmärkande drag. Den kan då alla ”icke-smålänningar” ta del av för att lära sig ett och annat, och Landsbroborna själva kan förhoppningsvis glatt känna igen sig i den.
Innan vi börjar ska jag bara lägga in den lilla brasklappen att det kan vara så att vissa av de här språkliga egenheterna inte längre förekommer i nutida landsbroiska. Jag har ju som sagt inte bott i Landsbro på många år (och har aldrig själv varit infödd talare), så det här är mer en beskrivning av landsbroiskan ”så som jag minns den” än av ”hur den låter idag”. Men jag räknar med att den inte har utvecklats så mycket, så det mesta stämmer nog ändå. Säg till mig annars.
Då sätter vi igång, enligt det vanliga språkläroformatet.


UTTAL

Mest elementärt med landsbroiskt uttal är naturligtvis att man skorrar på r-ljuden – i exemplen återger jag detta med tecknet ř – och likaså att r-ljuden sväljs och blir nästan helt stumma (förutom en liten antydan nere i halsen) i tvåbokstavskombinationer som rs, rt, rm, rp, rv och så vidare. Vilket också gör att s- och t-ljuden inte som i rikssvenskan blir ”tjocka” i ord som ärtsoppa, fyrtio, först eller bärs; eftersom det inte finns något r-ljud före som påverkar så blir det vanliga s och t istället: ättsoppa, fötti, fösst, bäss.
Ofta försvinner r:en också på samma sätt nästan helt och hållet i slutet av ord – en liten, liten glidning är vad som återstår, här återgiven med ’. Det är samma som i stora delar av Småland i övrigt.
Vi ha’ det břa i Landsbřo. (”Vi har det bra i Landsbro.”)
Hos moofa’ fick baanen fösst vaam koov och sen tååta. (”Hos morfar fick barnen först varm korv och sedan tårta.”)
Det där är allmänt känt. Men det finns även andra små specialiteter.

Mycket karakteristiskt för landsbroiska är att i synnerhet konsonantljuden k och g ibland är lätt muljerade, alltså att de följs av ett litet j-liknande ljud. Inte superkraftigt, men en lätt j-glidning, som förmodligen är besläktad med skånskans diftonger. Det förekommer i synnerhet framför ett u eller ett kort a: alltså kombinationerna ka, ku, ga, gu. Samt framför e, i, y, ä, ö (de som i skolan kallades för ”mjuka vokaler”).
Jag třo’ Kjalma’ ta’ SM-gjuld i åř. (”Jag tror Kalmar tar SM-guld i år.”)
Han ä’ med i en kjöř. (”Han är med i en kör.”)
Třo’ du på Gjud? (”Tror du på Gud?”)
Den gjamle kjungen hette Gjustav Adolf. (”Den gamle kungen hette Gustav Adolf.”)
Kommer du som rikssvensk till Landsbro och ska försöka smälta in så ska du alltså inte uttala ett namn som Kalmar med k-ljudet långt bak i gommen, för då avslöjar du dig direkt! Kjalma’ ska det vara. (Men fenomenet förekommer alltså inte med ett långt a – man säger inte Kjarlstad.)

Vidare finns det en liten egenhet med vokalen ö. Ett långt ö-ljud kan på rikssvenska uttalas på två sätt, öppet eller slutet: jämför orden föra (öppet) och föda (slutet). Men i Landsbro är det nästan bara slutet uttal som gäller för långa ö. Föra, göra, höra, köra uttalas alltså med samma slags ö som föda, göda, höga, köpa. Och namnet Örgryte blir snarare Ö’gřyte.
Jag třo’ Ö’gřyte ta’ gjuld. (”Jag tror Örgryte tar guld.”)
Men tyst vad ä’ det nu jag höř, låte’ det inte som ännu en kjöř? (ur mellanstadiets luciatablåer …)
Man kan jämföra med Östergötland där det festligt nog är tvärtom – där uppe använder de bara öppna ö istället, nästan så det låter som a. (Jag kommer från Norrtjaping. Där tar vi oss gärna en al på Sadra Promenaden.)
Sedan ska det tilläggas att det öppna långa ö-ljudet faktiskt finns även i landsbroiskan – men då är det mer för bokstaven u (och enstaka gånger även y) som det används, företrädesvis i de fall då u (eller y) är långt och följs av r + konsonant.
Vill du ha bostongjöökja på kooven? (”Vill du ha bostongurka på korven?”)
Jag hař en Saab Tööbo. (”Jag har en Saab Turbo.”)
Vi hař en gammal köökja utanfö’ Landsbřo. (”Vi har en gammal kyrka utanför Landsbro.”)
Dom är inte töökjař, dom är kjöödeř. (”De är inte turkar, de är kurder.”)

D-ljudet uttalas nästan alltid mer postalveolart än dentalt, alltså med tungspetsen mer mot tandvallen än mot tänderna. Glöm stockholmarnas eleganta fjäderlätta d-ljud i låttextrader som du har tränat bort din dumma dialekt … det ska vara ett tjockare d så att säga, [ɖ].

Sj-ljudet uttalas alltid med den bakre varianten: det sj-ljud som i rikssvenskan används för sked [ɧ] är i Landsbro också det som används för t.ex. duscha, bagage och Porsche. Det prydliga journalfilmsuttalet där sj-ljudet väses långt fram i munnen [ʂ] är okänt i Landsbro.

Slutligen om uttal: även om r-ljudet ofta kommer bort i slutet av ord, så finns det i regel kvar när ordet betonas särskilt eller kommer sist i meningen och när det är en lång vokal före r:et. R-ljudet uttalas då faktiskt också desto tydligare. Ord som här och där, när man avslutar en sats med dem, får sålunda ett kraftigt ljudligt skorrande r på slutet och vokalen blir nästan som en diftong: häeř, däeř.
Lucia ä’ det namn jag bäeř, som ljusets dřottning stå’ jag häeř. (”Lucia är det namn jag bär, som ljusets drottning står jag här.”)
Eřik Kaalsson fřån Landsbřo spela’ hockey och ä’ miljonäeř. (”Erik Karlsson från Landsbro spelar hockey och är miljonär.”)
Då ha’ du den däeř. (”Då har du den där”, när man får någonting t.ex. vid en postdisk)
Riktigt inbitna talare av landsbroiska skjuter rentav fram hela käkpartiet och sticker ut tungan i någon sorts gurgel: 😊
Nu s’a vi si häeöřřřh … (”Nu ska vi se här …”)


ORDFÖRRÅD

Det finns vissa ord och uttryck som är väldigt typiskt landsbroiska … eller ja, de förekommer nog i viss mån i andra delar av småländska höglandet också, men i alla fall.

Rent lexikalt har vi framför allt orden katig (mallig, stöddig, kaxig, småelak) – eventuellt bildat av ordet kart, alltså något surt och frånstötande – och så luv (barn, unge). Även ředig (synonym till riktig) är vanligt förekommande.
Den döö, han ä’ allt en ředigt katig luv. (”Den du, han är allt en riktigt stöddig unge.”)
Familjen Ande’son ha’ tře luvař. (”Familjen Andersson har tre barn.”)
Jag vill ha en ředig hund och en ředig kanin. (”Jag vill ha en riktig hund och en riktig kanin.”)

Sedan finns det landsbroiska bruket att upprepa det man just sagt med en konstruktion med ordet så. Så det göř, så han ska, så hon kan, osv. (med betoningen på verbet i slutet). Det används för att understryka att det man sade alldeles innan verkligen är sant, men kanske ännu mer ifall det verkar som samtalspartnern inte riktigt har uppfattat det som sades: då tar man till så-tillägget i betydelsen ”hörde du vad jag sa?”
Bořo spela’ mot Åseda i kväll, så dom göř.
Det s’a bli vacke’t vädeř i mořřon. (inget svar från den man talar till) Så det ska.
Märk väl att hjälpverben (ska, kan, får osv.) används som de är i upprepningen, men vanliga verb byts i regel ut mot gör.
Hon få' komma idag, så hon fåř.
Hon kommeř idag, så hon göř.

En annan vanlig tilläggsfras i dagligt tal är uttrycket att någon ”lääř göra ngt”. Det är en aning besläktat med så-tillägget, då det också används för att bekräfta att något är på ett visst sätt, men lääř brukar mer användas som ett jakande svar från den andra parten i samtalet.
Jag třo’ Kjalma’ ta’ gjuld. – Det lääř dom göřa.
Han bli’ nog hockeypřoffs när han blir stoř. – Det lääř han bli.
Ä’ det bostongjöökja på kooven? – Det lääř det va.
Jag třo’ det ska řegna idag. – Det lääř det ska.

Andra landsbroiska ord och uttryck är t.ex. dessa:
Dän – synonym till bort, att ta dän någonting. (Ursprunget är ordet dädan.)
Svulla – synonym till äta.
Mylla – att man myllar någon betyder att man gnider in dennes ansikte med snö. (Det är ju något som varje ort i Sverige har sitt eget ord för, mer eller mindre.)

Slutligen ska också nämnas att landsbrobor, i likhet med göteborgare, gärna använder la istället för väl, och dessutom ordet du som tillägg till ganska mycket – ett du som de då uttalar med ett öppet ö-ljud, döö (jämför uttalet av u i bostongurka ovan). Det är inte riktigt lika brett som göteborgskans ô, men nästan.
S’a ’u ha en snus? – Tack döö. (”Ska du ha en snus? – Tack du.”)
Det ä’ la inte slut på snus än, döö? (”Det är väl inte slut på snus än, du?”)
Matchen ä’ la inte fö’ns klockjan sju? (”Matchen är väl inte förrän klockan sju?”)
Nu komme’ det visst en lastbil, döö. (”Nu kommer det visst en lastbil, du.”)


GRAMMATIK

Substantiv

Mycket karakteristiskt för Landsbro (och för flera av grannbygderna) är att den bestämda pluraländelsen -arna ofta reduceras till ett vokalljud någonstans mellan å och a, här återgivet med â.
Ha’ du sett te’ käřingâ? (”Har du sett till käringarna?”)
Rätt ofta (men inte alltid) gäller detta även de bestämda singularändelserna -en och -an.
Ös upp allting på přesenningâ. (”Ös upp allting på presenningen.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)
Ha’ du sett te’ käřingâ? (”Har du sett till käringen?”)
Vid nio řingde klockâ, och vi s’ulle upp till köökâ, så då väckte jag pojkâ. (”Vid nio ringde klockan, och vi skulle upp till kyrkan, så då väckte jag pojkarna.”)
Men detta berör alltså bara de bestämda formerna – den obestämda pluralformen är den vanliga rikssvenska i ord som luvař.

Även en annan pluraländelse, -erna, är något annorlunda på landsbroiska. Den brukar nämligen bli till -eřâ. Och det brukar också -orna bli, för det är nämligen så att substantiv som slutar på -a, och som i rikssvenskan böjs med -or i plural, i landsbroiskan får ändelserna -eř (obestämd form) och -eřâ (bestämd form). Jämför alla följande exempel för att se mönstret:
Gillar du flickjeř? – Inte di häř flickjeřâ. – Men kanske den häř flickâ?
Gillar du pojkjař? – Inte di häř pojkâ. – Men kanske den häř pojkâ?
Jag tänkte köpa den häř klockâ. – Men det finns fleřa andřa fina klockjeř. Vilken utav klockjeřâ s’a du ha?
Här har jag försökt kategorisera böjningsmönstret någorlunda, men det är inte helt förutsägbart i vilka substantiv man använder de där â- och eřâ-ändelserna och när man inte gör det – språkbruket kan variera en aning från en landsbrobo till en annan.

På området substantiv kan det också noteras att substantiv som slutar på -el på landsbroiska inte får den bestämda formen -eln, som fallet är i rikssvenskan, utan istället -len.
Läse’ du Biblen? (”Läser du Bibeln?”)
Hon ha’ pie’cat sig i navlen. (”Hon har piercat sig i naveln.”)
Bilnycklen va’ botta, så jag fick ta cyklen. (”Bilnyckeln var borta, så jag fick ta cykeln.”)

Prepositioner

Under rubriken prepositioner är det egentligen bara en sak att påpeka, nämligen att till på landsbroiska heter ti’ eller ännu vanligare te’. Och när det betonas är det bara te’.
Hon gick ti’ skolan. (”Hon gick till skolan.”)
Sa du te’ han att man inte få’ slå te’ nån annan? (”Sa du till honom att man inte får slå till någon annan?”)
Eller javisstja, vi har ju prepositionen vid också, den heter ve' på landsbroiska.
Han stod ve' affäřen och sålde lotteř. (”Han stod vid affären och sålde lotter.”)

Pronomen

Rikssvenskans objektspronomen mig, dig och sig är i landsbroiskan för det allra mesta ersatta med formerna mee, dee och see.
Det ä’ telefon ti’ dee. – Ä’ de ti’ mee? (”Det är telefon till dig. – Är det till mig?”)
Man kanske s’ulle ta see en bonnaöl. (”Man kanske skulle ta sig en folköl.”)

Och när man ändå talar om objekt ska det nämnas att det maskulina objektspronomenet honom i de flesta fall är utelämnat från landsbroiskan, som istället använder han. Likaså är henne ofta ersatt av ’na, och det är ju ganska vanligt även i många andra svenska dialekter (det är en ädel och historiskt sett fullt korrekt rest av det gamla hana).
Jag såg ’na ve' affäřen. (”Jag såg henne vid affären.”)
Ge dom däř penga’na te’ han, inte te’ mee. (”Ge de där pengarna till honom, inte till mig.”)
Han ville inte ge ’na nånting. (”Han ville inte ge henne någonting.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)

Även i plural har landsbroiskan en särskild pronomenvariant, nämligen det demonstrativa pronomenet domma, som används istället för de här, särskilt när pronomenet står för sig självt utan substantiv.
Vatt s’a jag ställa domma nånstans? (”Var ska jag ställa de här någonstans?”)

Om ett demonstrativt pronomen faktiskt följs av ett substantiv kan dessutom varianten häřinga eller däřinga förekomma som variant på den här/det här/de här. Det kan inträffa både i singular och plural.
Den häřinga massipantååtâ ä’ allt břa go’, döö. (”Den här marsipantårtan är allt bra god, du.”)
Dom däřinga Möö’esjöbo’na ä’ katiga. (”De där Myresjöborna är stöddiga.”)

Observera slutligen att denna och detta inte följs av substantiv i obestämd form som i rikssvenskan (denna bok tillhör mig) utan av bestämd!
Denna boken tillhöř Maakjus. (”Denna bok tillhör Markus.”)
Kjungen boř inte i detta slottet. (”Kungen bor inte i det här slottet”/”detta slott”.)

Adverb

Adverbet vart (fast med nedsvalt r-ljud givetvis) används i landsbroiskan även där man på standardsvenska säger var.
Vatt ä’ hon? (”Var är hon?”)
Vatt finns det bäss? (”Var finns det bärs?”)

Vidare har landsbroiskan en särskild form av det kontrasterande adverbet ändå, nämligen ändån. Det används alltid i slutet av en mening, när man understryker att något skedde trots omständigheterna. Betoningen ligger i slutet.
Det řegna’ igåř, men vi åkte och bada’ ändån. (”Det regnade igår, men vi åkte och badade ändå.”)
Det hä’ få’ jag betalt föř, men jag s’ulle ha gjott det ändån. (”Det här får jag betalt för, men jag skulle ha gjort det ändå.”)

Verb

Svaga verb i dåtid får som bekant i rikssvenskan böjningen -ade, men denna reduceras i landsbroiskan till bara -a’.
Jag va’ och handla’ mat igåř. (”Jag var och handlade mat igår.”)
LIF spela’ mot Möö’esjö och fö’lořa’ med 1-2. (”LIF spelade mot Myresjö och förlorade med 1-2.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)

Hjälpverbet ska, och dess dåtidsform skulle, är likadana som i rikssvenskan när man betonar dem särskilt. Om de däremot sägs snabbt mitt i en mening blir de på landsbroiska reducerade till s’a och s’ulle.
Nu i helgen, då s’a vi ta lite, vet döö. (”Nu i helgen, då ska vi ta lite [sprit], vet du.”)
Doma’n s’ulle inte ha dömt střaff däeř. (”Domaren skulle inte ha dömt straff där.”)
Du s’a inga andřa gjuda’ hava jämte mee. (”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.”)

Observera också att svenskans andra futurala hjälpverbskonstruktion kommer att i landsbroiskan är reducerad till kommeř å. (Men det kanske ändå är att föredra att ha kvar ett infinitivmärke i ”slarvig” form än att helt utelämna det, som på så många andra håll i Sverige där man bara säger kommer?)
Vi kommeř å gå på hockey ikväll. (”Vi kommer att gå på hockey ikväll.”)
Bořo kommeř nog å vinna. (”Boro kommer nog att vinna.”)

SÅ DÄR!

Nu har vi gått igenom de viktigaste kännetecknen för landsbroiskan, och ni icke-småländska läsare som förut varit främmande för detta tungomål är nu kanske lite mera redo att bege er till Landsbro och konversera urinnevånarna på deras eget språk. (Om inte annat kan ni säga ”jag hålle’ på Bořo i hockey” så blir de glada.)
Vi ska avsluta med en sammanfattning i form av en favorit i repris – nämligen mina översättningar till landsbroiska av två välkända bibeltexter. Dessa texter innefattar många av de landsbroiska särdrag vi har tagit upp nu. Pröva att läsa dem på landsbroiska och observera alla de språkliga egenheterna.

Folk kom te’ Jesus med luvař för att han s’ulle řöřa ve’ dom. Men lää’jungâ to’ dän dom. Nä’ Jesus såg det blev han föřaajad och sa: ”Låt luvâ komma te’ mee, och hindřa dom inte. Gjuds řike tillhöř såna som dom. Den som inte tař emot Gjuds řike som en luv kommeř aldřig in däeř, så han inte göř.” Och han to’ luvâ i famnen, la händeřâ på dom och välsigna’ dom.
(Maakjusevangeliet, kapitel tio, vesseřâ tretton te’ sexton)

Medan dom svulla’ sa han: ”Sanne’ligen, en av eř kommeř å föřřåda mee.” … Judas, som s’ulle föřřåda han, sa: ”Det ä’ la inte jag, döö?” Jesus svařa’: ”Det lääř det va.”
(Matteusevangeliet, kapitel tjusex, vesseřâ tjuett och tjufem)

Tack för uppmärksamheten och ett fyrfaldigt leve för Landsbro och Småland! 😊

Igelkotten rangordnar ... de tio snyggaste introna

(ranking januari 2026)

Gott nytt år 2026! Årets första rankinglista från mig här på bloggen blir av något som inte är oväsentligt för musiklyssnaren och som man säkert kan fundera på länge – nämligen bra intron till låtar.
Ett lyckat intro kan ju onekligen göra mycket för att lyfta upp en låt, och i vissa fall finns det intron som är så bra att resten av låten som sedan kommer inte klarar att matcha dem. Några sådana exempel finns det här på min lista. Men framför allt handlar det om intron som verkligen får en att ryckas med i musiklyssningen och få upp förväntan och intresset för låten. Det är det som är huvudsaken.
Det jag märkte när jag försökte tänka efter och sammanställa denna topp 10-lista var att det var mycket svårt att gallra, för jag kom genast på väldigt många låtar med bra intron (och då finns det säkert ändå fler som jag har glömt). Men jag lyckades få ner dem till tio till slut. Jag försökte då i viss mån följa principen att ett riktigt bra intro ska vara ett sådant som är delvis frigjort från låten i övrigt – eller ja, självklart kan och bör det anknyta till huvudlåten, men om introt låter helt och hållet likadant som senare delar i låten så är det inte riktigt det jag är ute efter, även om det fortfarande kan vara snyggt. Introt ska så att säga ha ”det lilla extra”.
Här följer mina ”tio bästa intron” i ordning nerifrån och upp (och även om jag har försökt beskriva musikaliskt varför jag gillar dem så kan det naturligtvis vara så att personliga minnen och associationer spelar in lite grann också).

10. ”Bitter Sweet Symphony”, The Verve
En gammal favorit sedan länge, naturligtvis tack vare den där lilla ljusa kvittrande stråkslingan som upprepas om och om igen i refräng och mellanspel. Och så finns den med i introt också givetvis! Hela introt i fråga är ett skolexempel på hur man bygger upp steg för steg mot något storslaget … det börjar med att stråkarna spelar själva grundackorden till låten, sedan kommer ”huvudslingan” in, följd av ytterligare små gimmickar, och efter att man fått in förväntan mer och mer sätter det slutligen igång på allvar med trumspår och allt. Det blir en minst sagt praktfull inledning inte bara till låten ”Bitter Sweet Symphony” utan till hela albumet Urban Hymns, där den är förstaspår.

9. ”Where The Streets Have No Name”, U2
Jag har en förkärlek för sådana intron som är lite dissonanta och innehåller ett mischmasch av ljud som skapar en viss stämning … och ett sådant intro är det till ”Where The Streets Have No Name” (och tillika till hela albumet The Joshua Tree). Det börjar på ett just sådant diffust sätt, med en mörk elorgelliknande och mystisk bakgrund – helt uppenbart upprunnen i producenten Brian Enos hjärna – som surrar på och växer sig starkare samtidigt som The Edges karakteristiska smattrande gitarr börjar komma in. Och sedan blir det dags för trummorna och basen som introducerar en puls och får låten att börja på riktigt, fortfarande i samma suggestiva anda. Det är ett otroligt snyggt intro kort och gott. Som helhet hör låten också till U2:s bästa, men den lider en aning av att den inte fortsätter med riktigt samma dramatik och framför allt saknar en tillräckligt tung rytm. Jag brukar tycka att om man kombinerade de båda kända versioner som finns av den här låten, dels originalet och dels Pet Shop Boys discoaktiga cover, så skulle det bli en av tidernas bästa låtar. Nu är det inte så – men introt ska U2 verkligen ha beröm för.

8. ”I morgon”, Di Leva
Ett bra intro ska vara sådant att man, när man plötsligt hör det, tänker ”wow, nu kommer den här låten ju, åh vad bra den är!” på ett alldeles särskilt sätt – även om man har hört den massor av gånger förut. Så är det för mig med Thomas Di Levas ”I morgon”, förstaspår på skivan Vem ska jag tro på? Den kosmiske Di Leva är ju annars inte känd just som någon avancerad kompositör, men när jag hör de inledande slagen på baskagge till denna låt (”dunk! – dunk, dunk!”) reagerar jag alltid med samma förtjusning, för jag vet vad som är på gång! Nämligen ett omsorgsfullt uppbyggt introparti med originella, svävande klanger: Di Leva presenterar det på sätt och vis själv i och med att man svagt hör honom säga orden ”Väx! Lyft!” Det är precis vad man som lyssnare gör – det blir en stämning som är atmosfärisk (ett av mina favoritord), med gott om synt och oscillator och snygga elgitarrer, och så till och med ett ödsligt klagande munspel så småningom, strax innan Thomas ska börja sjunga. Hela introt är en och en halv minut långt och det är en och en halv gyllene minut.

7. ”Voda” (”Water”), Elitsa Todorova & Stojan Jankulov
I Eurovisionvärlden finns det inte så många superbra intron att hämta, mycket för att de låtarna bara brukar vara tre minuter långa och då har man i regel inte tid med några ambitiösa intron. Men den här låten är ett av undantagen. Det är Bulgariens bidrag 2007 (som kom femma) och jag har berömt den tidigare på min Eurovisionblogg, där jag utnämnde den till tidernas bästa ESC-låt och även uppmärksammade just att den har en otroligt bra början. Det tycker jag alltjämt att den har. En trolsk stämningsfull syntmatta över vilken sångerskan Elitsa ylar ”mo-o-reeee …”, sedan blir det en mungiga, sedan kommer trummorna in, och lite till, och lite till, och sedan sätter det igång på allvar med en svettig, exotisk, dunkande puls. Ett mycket ambitiöst verk som motbevisar alla och envar som tycker att Eurovision är trams eller att bra musik inte kan komma från Bulgarien. Och introt är det som sätter tonen för hela låten på ett föredömligt sätt.

6. ”Born in the USA”, Bruce Springsteen
Slagkraftigt är bara förnamnet – ja, det är faktiskt ett rent bokstavligt slagkraftigt intro som den här låten har! Det är två av medlemmarna i Springsteens klassiska kompgrupp E-Street Band som står för det, nämligen trummisen Max Weinberg, som (med viss hjälp av en studioeffekt) dundrar på med fullständigt explosiva trumslag, samt naturligtvis keyboardisten Roy Bittan som samtidigt spelar det där helt unika riffet, med ett svajande klockspelsliknande ljud som ingen annan lyckats efterlikna. (Bittan är nog min favoritkeyboardist, bortsett från Benny Andersson och Vangelis.) Som lyssnare hajar man bara till och är fast, och det blir ju inte sämre när huvudmannen Bruce själv kommer in och börjar vrålsjunga sin text ”born down in a dead man’s town …”. Ett hyperenergiskt rockmästerverk, från början till slut men allra mest i början får man nog säga.

5. ”Thunderstruck”, AC/DC
Kanske är det egentligen inte introt som sådant som gör den här låten så mästerlig, utan mer riffet som introt består av – och som fortsätter höras hela låten ut. Ja, ni vet säkert vad jag menar, det är Angus Youngs otroligt snabba elgitarrmotiv med trettioandradelsnoter (eller vad det nu är) som liksom bara flyger fram. Men det introduceras ju sagolikt i låtens början – för faktum är att ”Thunderstruck” egentligen har en annan inledning (fast fortfarande urtjusigt, det sätter tonen direkt) och sedan går den över i huvudtemat först efter drygt tio sekunder. När det väl är infört kompletteras det sedan med det allsångsvänliga, skrålande, stampande ”THUNDER!”, och takt för takt kommer vi längre och längre in i denna hejdundrande värld. Energin fortsätter även efter att Brian Johnson till slut har börjat sjunga (eller vad det nu är han gör …) och det är en ypperlig låt som helhet, men den första minuten är bäst.

4. ”Pretty Tied Up”, Guns N’Roses
Den här låten har jag skrivit om här på bloggen redan tidigare, häromåret när jag recenserade Guns N’Roses två Use Your Illusion-plattor, och redan då nämnde jag att den har ett av tidernas bästa intron. Det anser jag fortfarande, och jag kan beskriva det igen: ”Pretty Tied Up” inleds med att kompgitarristen Izzy Stradlin’ spelar på något så ovanligt som en sitar, och utifrån detta orientaliska inslag bygger Guns sedan under några dramatiska sekunder upp en suggestiv stämning när de övriga instrumenten börjar komma in. Via en snitsig basbrygga från Duff McKagan brakar det sedan löst ordentligt med en finurlig, hårdrockspoppig GNR-låt av bästa märke. Visserligen kan den inte helt matcha sin högklassiga inledning – men Guns N’Roses vet hur man ska väcka intresse och energi och få det att rock’n’roll-aktigt spritta i benen på lyssnaren.

3. ”Chariots of Fire”, Vangelis
Självklart måste denna vara med på en sådan här lista – för när jag först hörde detta stycke så var det ju faktiskt just bara introt som jag hörde (och gillade), och i flera år visste jag inte ens om att det var början till en riktig låt! Jag talar naturligtvis om slutet av 80- och början av 90-talet då ”Chariots of Fire” var signaturmelodi till Mitt i naturen i TV2. Redan då älskade jag den signaturmelodin, ”Mitt i naturen-musiken”, som jag tyckte var fantastisk bara under det fåtal sekunder den varade där i TV-rutan. Sedan fick jag till sist höra resten av låten, och blev då fortsatt stormförtjust både i den och i Vangelis och hela hans musikskatt. En kärlek som håller i sig än i denna dag, och allt detta tack vare ett intro kan man säga. Om man dessutom ska kommentera det rent musikaliskt så är detta intro verkligen Vangelis i sin prydno, med det där snygga kosmiska sequencerdroppandet och det minimalistiska tvåtonstemat (ett kvintintervall) och så stegringen när det elektroniska klappandet kommer in. Det är inte konstigt att det här filmmotivet har blivit en sådan klassiker.

2. ”Freestyler”, Bomfunk MC’s
Denna breakbeat-hiphop-dänga från år 2000, skapad av en finsk duo som fick en monster-kult-hit med den (men sedan inte har hörts av så mycket igen), är för all del en förträfflig låt: en av de bästa i en genre som jag annars inte uppskattar nämnvärt. Men grejen med ”Freestyler” är att den finns i en kortare och en längre version (singel- kontra albumversion tror jag), och man måste absolut lyssna på den längre, för det är den som har ett av tidernas bästa intron! Det som förgyller låten är ju det där blippande ljudet i refrängerna, och detta ljud finns även i introt i fråga. Där fungerar det som bakgrund till ett slags ”overtyr” som egentligen inte hör så mycket ihop med den övriga låten men som låter superläckert – med ett slags fågelliknande elektro-lockrop, drillar på en akustisk gitarr och en viss spänning som bygger upp sig fram tills själva ”Freestyler”-stuket ska börja. Jag har varit förälskad i detta intro från första stund, det är den klart bästa delen i låten, och den är som sagt bra även utan det, men med det blir den ett mästerverk.

1. ”Money For Nothing”, Dire Straits (med Sting)
Det här är en nästan självskriven vinnare! Visserligen är själva låten ”Money For Nothing”, när den väl har kommit igång, betydligt mindre märkvärdig än sin inledning (och därför brukar jag inte heller ha med den på några favoritlåtslistor), men just därför blir introt så väldigt minnesvärt. Och det är onekligen klassiskt och har hyllats och citerats av många. Sting är gästsångare på låten och det är han som i introt upprepade gånger sjunger ”I want my MTV” över en svävande elektronisk bakgrund, vilket pågår ett tag, men sedan kliver han åt sidan och istället kommer trummorna in: först ett par slag, sedan ett par till, och så blir det mer och mer och syntmattan ökar i volym och så stegras alltihop till en hel kakafoni. Underbart läckert – och plötsligt så klipps alltihop av till förmån för Mark Knopflers snitsiga gitarriff, och via ett trumbreak kommer vi pang in i låten. Alltså, det är svårt att beskriva det där, men det är helt enkelt bara att lyssna på alltihop. På hög volym. För det är mästerligt. MTV finns inte mer men ”I want my MTV”-introt består.

Det här var mina tio favoritintron. Man kan notera att sex av de tio låtarna faktiskt också är öppningsspår på de album de finns med på (plats 10, 9, 8, 6, 5, 3) och ytterligare en (plats 4) är öppningsspår på sida B på sitt album, om man nu lyssnar i gammalt dubbelsidigt format. Det visar väl att även artisterna själva insett att introna i fråga är slagkraftiga.

Som sagt, detta var en rätt svår lista att göra och gallra i, för det finns väldigt många ytterligare intron som är väldigt bra och som jag egentligen hade velat ha med här. För rättvisans skull vill jag faktiskt nämna en del av dem, som ni kan gå vidare och lyssna på om ni vill höra ännu fler läckra intron: det är t.ex. ”Baba O’Riley” med The Who, ”Wild Dances” med Ruslana, ”The Visitors” och ”Gimme! Gimme! Gimme!” med ABBA, ”Wherever I May Roam” med Metallica, ”Coma” med Guns N’Roses, ”Blue Monday” med New Order, ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys, ”Little Bird” och ”No More I Love You’s” med Annie Lennox, ”Stockholm” med Orup, ”It’s All Too Much” med The Beatles, ”Dark Allies” med Light Asylum, ”Great Southern Land” med Icehouse, ”Genom eld och vatten” med Sarek, ”Mea culpa” med Enigma …
Ja, nu är det lika bra att jag avslutar, för annars blir det att jag istället får gallra bland dem som ska få nämnas i snabbuppräkningen. 😊 Ni får också ursäkta att jag säkerligen har glömt åtskilliga. Men jag hoppas att jag med detta lyckats väcka er inspiration till att själva avnjuta era egna favoriter bland snygga intron!

Igelkotten rangordnar ... fem andliga sånger jag har svårt för

(ranking december 2025)

Under fyrtiosju år i diverse kyrkliga och kristna sammanhang har jag förstås fått höra och sjungit med i en mycket stor mängd andliga sånger. Både på gudstjänster och möten och andaktsstunder och på skiva … och både psalmer och lovsånger och bibelvisor och mässmusik och allt möjligt annat.
Det säger då sig självt att det i detta överflöd av kristen musik har varit vissa bitar som jag kommit att uppskatta lite extra, och jag skulle mycket väl kunna rangordna dessa till något slags ”kristen topp-10”. Jag kommer nog också att göra just det i ett inlägg någon annan gång.
Men innan dess tänkte jag faktiskt göra tvärtom och vara lite motvalls och berätta om fem kristna sånger/psalmer/låtar/visor jag inte gillar. För det är klart att det finns en del sådana också. Man kan inte uppskatta allt som rinner in i öronen i kyrkan bara för att det är andligt – tvärtom har man ibland sina skäl att slå bakut.
Sedan ska jag väl kanske inte uttrycka det som att jag faktiskt ogillar de här fem kristna musikstyckena. Det är ett lite starkt ord när det ändå handlar om musik som kommit till i bästa gudomligt inspirerade välmening. Men det är så att säga sånger som brukar få mig att reagera ungefär med ”å nej, inte den” när de dyker upp på någon andakt eller så. Sånger som jag av vissa anledningar har svårt för. Jag ska ta upp dem och förklara varför.
En definitionsdetalj först bara: nu handlar det uteslutande om sånger som brukar sjungas i kristna mötes- och gudstjänstlokaler och söndagsskolor/barngrupper, inte mer regelrätta ”låtar” inspelade på skiva av kristna artister, för dem lyssnar man på mer än man sjunger med själv. (Även om det förstås finns rätt stora gråzoner här, men jag kan nog ändå dra en gräns mellan en ”låt” och en vanlig ”kristen sång”.)

5. Pris vare Gud som låter oss glada vakna opp (psalm 177 i den svenska psalmboken).
Den här olidligt käcka morgonpsalmen brukade jag ondgöra mig över redan i min ungdom, och skrev då till och med en mycket ironisk parodi på den (som jag är rätt så nöjd med faktiskt). Originalet är skrivet av Johan Olof Wallin, som uppenbarligen var morgonmänniska och hade en tendens att använda ett hurtigt och inte alldeles bibeltroget ljus-och-morgon-bildspråk även i flera andra av sina psalmer (t.ex. den likaledes irriterande ”Var hälsad sköna morgonstund”, som jag tack och lov inte hört speciellt ofta eftersom jag inte brukar gå på några julottor). Här är han i sitt esse, med en morgonhyllningstext som i kombination med den höga melodin – lycka till att nå upp till de tonerna på morgonkvisten liksom – känns som rena hånet mot de morgontrötta. Alla morgonpsalmer är inte outhärdliga, jag tycker t.ex. mycket om ”Tänk att få vakna”, men råkar jag ut för just denna i kyrkbänken blir det nog att jag snarare moltiger, eller möjligen sjunger med av ren artighet två oktaver längre ner (vilket ligger mer naturligt till för mig vid den tiden på dygnet).

Min gamla parodi på Wallins psalm, skriven 2001 (klicka på bilden och zooma så ser ni bättre). Som synes driver jag bl.a. med att Wallin i sina morgongalna psalmer ibland fick det till att nattliga bibelhändelser utspelade sig på morgonen istället.
(Detaljen om Anders Frostenson är ett extra subtilt litet skämt som syftar på att Frostenson, en annan beryktad psalmförfattare, hade en tendens att strunta i rimmen i de psalmer han skrev eller bearbetade. 😊)


4. Majestät, konung i evighet.
En vän till mig utbrast en gång för många år sedan att ”jag står inte ut med Credo-lovsångerna, jag gillar inte den sortens gapande sång, och så är det några typiska ackord [gnol, gnol] som brukar vara med jämt i de där sångerna …”
Jag förstår honom till viss del. Den sortens ”lovsånger” som sjungs i Svenska kyrkans mer karismatiska kretsar, som den kristna studentrörelsen Credo och Oasrörelsen, och som onekligen har en viss typisk stil – och ofta framförs med hjälp av lovsångsteam – borde egentligen göras till föremål för såväl en musikhistorisk analys (hur har genren utvecklats egentligen?) som en lätt kritisk teologisk dito (hur har det kommit sig att just den genren och formatet blivit en obligatorisk standard och själva definitionen av ordet lovsång?). Sedan är jag själv absolut inte enbart negativ, jag har många positiva minnen av denna form av tillbedjan och tycker om åtskilliga av ”Credo- och Oas-lovsångerna” och kan mycket väl resa mig och vifta med en lovprisningsflagga till dem – men i en sång som ”Majestät” blir det även för mig arketypiskt på något sätt. Särskilt som jag mycket väl fattar det där som min vän sade om ackordföljden: det är den som finns i raden ”skapat utav dig” i versen till ”Majestät”, och den finns mycket riktigt i fler Credo-lovsånger! Den mättnad man kan känna när det blir för mycket av det där stuket, den har för mig helt enkelt manifesterat sig just i sången ”Majestät”. Sedan kan det också, på ett personligt plan, ha att göra med att jag tydligt minns att just ”Majestät” sjöngs vid något av de första tillfällena jag försökte komma in i och trivas på Credo som nybliven student i Göteborg … det gick lite trevande i början, då det kändes som att alla redan kände varandra och det inte var så lätt att vara nykomling, och ”Majestät” (som jag då inte hade hört förut) blev ett soundtrack till den känslan också. Så kan det bli. Lovsjungande karismatiska gemenskaper är bra, men de får se upp så att de inte råkar stöta bort folk.

3. Du morgonstjärna mild och ren (psalm 478).
Jag nämnde alldeles nyss Wallin-julottepsalmen ”Var hälsad sköna morgonstund” (psalm 119). Den har jag inte med här på listan, dels för att jag som sagt sällan behöver sjunga den, men också för att den på sätt och vis redan är dubbelt representerad – både på femteplatsen i samma andetag som ”Pris vare Gud som låter”, och så här på tredjeplatsen i form av den här psalmen, kyndelsmässopsalmen ”Du morgonstjärna mild och ren”. Den psalmen har nämligen samma melodi som ”Var hälsad sköna morgonstund” – fast värre, kan man säga!
Grejen är att ”Var hälsad”-melodin, som ju är väldigt lång och seg redan som den är, blir ännu segare i ”Du morgonstjärna”, för där dras åtskilliga av tonerna ut till halvnoter istället för fjärdedelsnoter och psalmen lunkar därmed fram i ytterligare långsam takt. Om kantorn sedan väljer att dra igenom alla åtta verserna så blir det en låååång sångstund i kyrkbänken. Jag har själv minnen av att ha suttit med denna psalm och räknat taktslagen: ”du-u mo-or-go-on-stjä-är-na-a mild och re-en paus Guds nåds och sa-an-ni-ings klara ske-en paus …” Det blir ingen engagerad psalmsång precis, utan mest bara något att rent matematiskt tråka sig igenom. Inget jag är särdeles förtjust i.
(Notera: det finns faktiskt i psalmboken även en tredje psalm med denna melodi, nämligen nr 132, trettondagspsalmen ”Nu segrar alla trognas hopp”, även den i segdragen ”halvnotsversion”. Dessa tre (119, 132, 478) är för mig minst två för mycket – även om det annars inte är många psalmer jag har aversioner mot.)

2. Du vet väl om att du är värdefull.
Javisst, den är egentligen väldigt fint menad, och texten stämmer och äger sin giltighet, det är inget fel med sången på så vis. Men problemet med ”Du vet väl om att du är värdefull” är att den kommit att användas så konstigt. Den är egentligen mer av en uppbygglig text ur ett kristet perspektiv, som man kan lyssna på (och ta till sig personligen) på en skiva, eller möjligen få framförd av en barn- eller ungdomskör. Som det nu är sjungs den istället alltför ofta unisont av hela församlingen, nästan som en lovsång – och det är den verkligen inte, den riktar sig inte alls till Gud i den meningen, och då blir det nästan som att man rentav glömmer Gud och slår över till att lovprisa den enskilda människans förträfflighet. Till detta kommer att texten, även om den i grunden som sagt är vacker, känns väldigt uttjatad och klyschig och riskerar att klinga tomt. För mig har den här helt enkelt blivit för utsliten, och som sagt felanvänd.

1. Jag kan inte vad du kan.
”Jag kan inte vad du kan, du kan inte vad jag kan, men Gud har en uppgift som passar för dig, och en annan som passar för mig …”
Även med den här lilla muntra Kyrkans barntimmar-visan är det så att den i grunden stämmer, men den stämmer med mycket modifikation, och rent barnpsykologiskt skulle jag vilja påstå att den är mindre lyckad och till och med kan vara förödande i sitt budskap. För sanningen är att det inte är riktigt så enkelt – vissa människor är allround-begåvningar som i praktiken kan allt, medan andra kan ha rysligt svårt att hitta ens något som de känner sig bra på och därför också blir bittra och avundsjuka på de där andra som kan allt. Ur det perspektivet framstår då ”Jag kan inte vad du kan” som otroligt naiv, enfaldig och rentav hånfull. Jag vet – jag har själv varit med om det där som barn och tonåring, och bland annat med just den där visan i bakhuvudet klamrat mig fast vid saker som jag tänkt att det är jag som kan (som tröst och kompensation när jag inte kunnat vissa andra saker), för att sedan bli förvirrad och olycklig när många andra visat sig kunna samma saker som jag och rentav kunna dem bättre.
Jag tror visst att varje människa har en uppgift i skapelsen (vilket ju också redan nämnda ”Du vet väl om att du är värdefull” handlar om), men om man ska muntra upp barn och förklara och betona hur gåvorna på riktigt är fördelade, så tror jag att man får välja andra sätt än denna alltför förenklade text. Nej, jag tycker inte alls om den, jag får nästan rysningar när jag hör den, och hoppas att den inte används alltför mycket i nutida söndagsskolor.

Som sagt, en annan gång återkommer jag med de kristna sånger jag faktiskt tycker om. Då blir det nog en topp-10 istället, för de sångerna är betydligt fler (trots den negativa inställning jag kanske gett intryck av i detta inlägg). De jag har svårt för är nog egentligen inte många fler än just de här jag nu räknat upp.
Det får väl trots allt anses vara ett rätt gott betyg till det kristna musiklivet. Och den negativa kritik jag ger här är i bästa fall något som präster, kantorer och församlingspedagoger kanske kan fundera lite extra på, i all välmening.

Igelkotten recenserar en TV-serie: Cassandra

(recension juni 2025)

Att titta på serier från andra länder än USA och Storbritannien kan ofta vara trevligt: som omväxling och för att vidga sina vyer och språkkunskaper. Norska serier brukar vara bra och intressanta, spanska likaså – för att inte tala om en viss koreansk med maskerade soldater i rosa overaller.
Men även Tyskland kan få till det ibland, och det tycker jag de har fått med den senaste serien som vi har tittat på här hemma. Det är en miniserie i sex avsnitt som heter Cassandra, och som man kanske kan förse med etiketten ”psykologisk thriller” med inslag av deckare. I alla fall är det en fascinerande liten historia. Bisarr förvisso, och inte så lite osannolik – den teknik som beskrivs i serien är inte möjlig ens idag och kan än mindre ha varit det på 1970-talet där serien har sin utgångspunkt – men med en säregen stämning och en kuslig känsla och diverse tragiska och tänkvärda undertoner som gör att man har överseende med alla luckor.
Framför allt kännetecknas Cassandra av den ytterst minnesvärda titelkaraktären (spelad av Lavinia Wilson), en kvinnlig hemmafru-robot som med sitt konstlade AI-skärmleende har förutsättningar att bli riktigt ikonisk i TV-kulturen. Hon bränner sig liksom fast på tittarens näthinnor på samma sätt som de ovan nämnda soldaterna i rosa overall, om inte rentav ännu mer. Tyvärr har jag hittills inte märkt någon vidare hausse kring Cassandra-serien, fast den är förstås helt nyutkommen så man får väl hoppas att fler upptäcker den vad det lider.

Vad handlar då Cassandra om? Jo, handlingen går ut på att det är en tysk kärnfamilj i vår nutid (mamma, pappa, tonårsson, lite mindre dotter) som flyttar in i vad som sägs vara Tysklands första ”smarta hem”, byggt redan i början av 1970-talet men av någon anledning tomt och övergivet och oanvänt alltsedan dess. Det visar sig att detta smarta hem styrs av den nämnda roboten Cassandra, som familjen startar upp efter att hon varit i viloläge i femtio år. Cassandra är egentligen ett helt system: förutom att hon uppträder som en surrande robot vars huvud är en datorskärm med ett kvinnoansikte i (och som glider omkring och utför hushållssysslor med olika redskap i ärmarna), så syns samma ansikte på skärmar i alla de enskilda rummen. Cassandra verkar alltså se allt och höra allt i huset, och i början tycker förstås familjen att det är coolt, men – surprise, surprise – det är förstås någonting som inte riktigt stämmer med den toppmoderna och samtidigt gammalmodiga roboten. Framför allt verkar Cassandra av någon anledning ha något emot mamman i familjen, men mamman i fråga får inledningsvis inget gehör från övriga familjemedlemmar när hon hävdar att roboten motarbetar henne. Ja, och sedan tilltar spänningen när Cassandra med sitt skärmansikte blir mer och mer obehaglig och oberäknelig, utan att familjen kan göra så mycket åt det, för vem skulle tro dem om de berättade?
Parallellt med den här handlingen finns det en handling till, som utsökt kompletterar den första – för den utspelar sig nämligen på 1960- och 70-talet och där får man möta den familj som först bodde i det där smarta huset, innan det blev smart. Och frun i den familjen är uppenbarligen samma Cassandra, fast där i vanlig mänsklig form som en präktig (men hunsad) hemmafru. Vilket ju naturligtvis får en som tittare att börja undra hur det kom sig att kvinnan blev till en robotversion av sig själv, och så är man fast och vill veta mer och titta vidare. Småkusligt är det hela tiden, men märk väl att det egentligen inte är tekniken som utgör hotet (tvärtom vad man kunde tro i en serie om en AI) utan snarare psykologin bakom den.
Både på 1970-talet och 2020-talet bär de där familjerna som bor i huset på diverse hemligheter, psykiska problem och trauman, och i vissa fall dolda aggressioner. Det är lika intressant i båda tiderna och driver på hela händelseutvecklingen. I den tidiga tiden är både den mänskliga Cassandra och hennes tonårsson (som hon kraftigt värnar om) riktigt illa behandlade av den egoistiske och fördomsfulle pappan, som jobbar på något slags avancerat teknikföretag som han sätter betydligt högre än sin familj. I den sena tiden finns en bihistoria om den tonårssonen, som är gay och får ihop det med en klasskompis som har svårt att komma ut ur garderoben – samtidigt som mamman kämpar med sin psykiska ohälsa och pappan med sin trovärdighet och mellanstadiedottern med sina sociala kontakter. Allt det där smälter i mitt tycke ihop till en finfin intrig, med utmärkta personteckningar – och mäns behandling av kvinnor och trasiga relationer och sociala förväntningar kommer igen och projiceras från 1900- till 2000-tal på samma sätt som Cassandras mänskliga ansikte projiceras i känslolös datorform på det smarta hemmets skärmar.

Symboliken i serien är egentligen ett kapitel för sig: det finns så många finurliga samband och reflektioner och associationer man kan göra att det är svårt för mig att sammanställa allt. Namnet på figuren Cassandra är bara en sådan detalj: förutom att ”Cassandra” är en ABBA-låt så var ju Kassandra i den grekiska mytologin en sierska som hade förbannelsen över sig att ingen någonsin trodde på hennes profetior, och det temat är något som i serien stämmer in mycket väl både på Cassandra själv och på övriga karaktärer som har svårt att göra sig trodda och förstådda.
Hemmafrutemat och ”den manipulative mannen” är en annan intressant symboldetalj, inte bara för associationerna till filmen Välkommen till Pleasantville (även där är det en dockliknande hemmafru som är fast i konventioner). Det gäller mer än så. Cassandra är i serien en opålitlig och lömsk karaktär, och hennes mänskliga motsvarighet på 1970-talet är inte alldeles fläckfri hon heller om man säger så, men vad är det som har gjort att de har blivit sådana? Även här är det nästan som ett slags projektion … nämligen att Cassandra är som en spegel av vad hon själv blivit utsatt för av den som känns som seriens allra mest obehaglige karaktär, nämligen hennes man Horst. Precis i slutet av det sista avsnittet tas detta ”destruktiva män”-tema ett steg längre och de båda tonårskillkaraktärerna i nutiden säger rentav till varandra att ”alltid är det papporna” – det är nog en nyckelreplik. Jag borde väl som man och pappa bli förorättad över sådana antydningar, men det blir jag inte utan tycker helt enkelt bara det är intressant (och tragiskt).

Förutom att det finns vissa logiska luckor i handlingen – hur kan huset i serien vara så otroligt avancerat och futuristiskt samtidigt som Cassandra själv rent visuellt fortfarande framstår som en primitiv robotkonstruktion à la 70-talet? – så har jag egentligen bara en invändning mot serien som helhet, och det är slutscenerna. Efter allt som har byggts upp fram till dem, med ytterligare nya moment och perspektiv och karaktärer i vart och ett av avsnitten (det är inte slut på överraskningar ens i det sista!), känns det som att den sista uppgörelsen faller lite platt och försvinner i ett dubbeltydigt moln där det fortfarande är en del som inte har förklarats och många punkter där man inte får veta hur det gick.
Men där kan det förstås hända att jag blev distraherad av att plötsligt som bakgrundsmusik till dessa slutscener oväntat höra en sjungen tyskspråkig version av Vangelis-stycket ”To The Unknown Man”. Jag var tvungen att kolla upp det och det är en version från 1981 som heter ”Ich hab’ keine Angst” och framförs av den italienska sångerskan Milva (jag hade ingen aning om att den inspelningen fanns). Och med den texten funkar låten onekligen rätt bra som suggestiv och tvetydig ljudbakgrund till en tvetydig seriefinal.
I bästa fall är också den där tvetydigheten till för att serien ska kunna fortsätta med en säsong till … spontant trodde jag först att hela tanken var att det bara skulle vara en säsong och att det inte gick med mer, men när jag tänker på det så finns det nog en öppning för att gå vidare. Inte mig emot i så fall, jag känner mig inte färdig med den fascinerande Cassandra.

En eloge till de tyska seriemakarna som med Cassandra har fått till en utmärkt och spännande historia, som också har något som för mig känns som en avgörande faktor med en TV-serie för att den ska skilja ut sig från mängden (när det nu finns så många) – nämligen en speciell stämning och en visuell egenart. Som sagt, Cassandra-karaktären på sin skärm kan bli ikonisk, och det skulle hon förtjäna – med tanke på att den mänskliga Cassandra i serien aldrig fick komma till sin rätt.

TV-serie, Cassandra, Netflix.
Betyg: 8 av 10.

(Bild från Netflix.)

Igelkotten recenserar en bok: Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, Ali Jonasson

(recension april 2025)

Att jag har mitt ursprung i Finland är som bekant något som är väldigt betydelsefullt för mig. Och fast jag för egen del kommer från en släkt som är till största delen finlandssvensk, så omfattar min kärlek till Finland även den finskspråkiga aspekten av landet. Jag har en vurm för Finland oavsett språk.
Likadant är det med min attityd till det finländska i Sverige. Jag är själv ”sverigefinlandssvensk”, som det heter – barn till en svenskspråkig mamma inflyttad från Finland – men jag har också starka sympatier för sverigefinnar, alltså finsktalande i Sverige. De sympatierna har jag de senaste åren fått tillfälle att odla vidare, i och med att jag är med i en liten studiecirkel i finsk konversation. Där är alla deltagarna av finsk härkomst, och förutom att jag har lärt mig mer finska där (låt vara att det går långsamt) så har det varit intressant med alla aktiviteter där vi fördjupat oss i hur det är att ha finsktalande bakgrund i Sverige. Helt lätt har det inte alltid varit, den saken är klar.
Just nu är det en viss bok som cirkulerar bland oss medlemmar i gruppen; vi turas om att få låna hem den och läsa den själva, och de senaste två veckorna är det jag som har haft den. Det är en illustrerad faktabok – en sorts historie- och samhällskunskapsbok delvis i serieform, kan man säga – som helt handlar om sverigefinnarna och hur de haft det i Sverige ända sedan 1600-talet. Den heter passande nog Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, och är författad av Ali Jonasson, som själv är uppväxt som andra generationens finsk invandrare och har varit väldigt engagerad i finnarnas kamp redan tidigare.

Här ska alltså sägas för tydlighetens skull att när det talas om ”sverigefinnar” i boken, så syftar det på alla finskspråkiga bosatta i Sverige – alltså inte bara de som kommit som invandrare de senaste hundra åren (t.ex. krigsbarnen och arbetskraftsinvandrarna) utan även de finskspråkiga som funnits här tidigare. Finskan har nämligen förekommit i Sverige mycket länge, och det är en poäng som lyfts fram rejält i boken och som också är ett gott skäl till att finskan numera klassas som minoritetsspråk här i landet på ett sätt som andra invandrarspråk inte gör.

Finnkampen är onekligen mycket intressant läsning (och bildtittning 😊) och det jag måste säga med en gång är att jag varmt rekommenderar den och rentav tycker att det är en mycket viktig bok att ha läst igenom – för personer av finländsk härkomst i Sverige är den ett måste, för övriga i Sverige är den nyttig och allmänbildande och en potentiell ögonöppnare. Här finns väldigt mycket viktiga saker att ta in.
Själva formatet för boken är också idealiskt för ändamålet. I och med att hela sverigefinnarnas historia beskrivs på ett enkelt sätt med serier och andra illustrationer hela tiden, blir den förhållandevis lättläst och oerhört lätt att fastna i (det räcker att börja bläddra och kika lite grann för att bli fast). På sätt och vis är hela skildringen uppbyggd som en populärvetenskaplig TV-dokumentär överförd till bokform. Det är Ali Jonassons egen självbiografiska berättarröst som beskriver både hans eget liv och diverse fakta, med en massa experter och vittnen som kommer in och blir intervjuade mellan varven. Kommentarerna från dessa medverkande är i form av illustrationer av dem med pratbubblor. Men det funkar utmärkt med detta TV-upplägg och man blir som sagt fängslad. Samtidigt är boken stundtals textrik och späckad med information, så någon förenklad ”historiebok för barn” är det verkligen inte utan vi håller oss på en vetenskaplig och facklig nivå, men i och med att det är så bra upplagt så tar man till sig alltihop ändå.

När det gäller innehållet så berättas alltså sverigefinnarnas historia mycket grundligt: först lite om bakgrunden och alla begrepp (de kan ju som bekant vara nog så svåra för ”rikssvenskar” som inte begriper något om Finland), sedan kommer historiedelen, från de finnar som kom till ”finnmarkerna” för flera hundra år sedan och så vidare framåt steg för steg. Ibland med återblickar till Alis egen dystra uppväxt som självutplånande finne i förorts-Göteborg (han förkastade först sitt finska ursprung men fick sedan en ny stolthet över det). I bokens andra halva blir det naturligtvis nutidshistorien och den senaste, största finska invandrarvågen och alla de människornas erfarenheter som överväger (och då blir det också mycket om sverigefinskhet i kulturen) men det är knappast något som förbises på vägen dit och inte heller när vi väl går djupare in på 1900-talets alla språkmotsättningar och dylikt.

En del av det som berättas i boken kände jag förstås redan till, jag har ju som sagt fått höra en del i min studiecirkel och lite visste jag om på andra sätt, men andra detaljer var nya för mig också och dem noterade jag med stort intresse. Som till exempel att det redan på 1600- och 1700-talet fanns anmärkningsvärt många finsktalande i Stockholm (så många att de inte bara kan avfärdas som en liten minoritet ”gästarbetare”). Eller att Finland genom tatarerna hade en muslimsk befolkningsgrupp långt innan Sverige hade det. Eller att den finska påskdesserten memma härstammar från Persien som de finsk-ugriska folken hade kontakter med. Eller att det faktiskt är vetenskapligt säkert att finnar i Sverige (och även finlandssvenskar i Sverige) oftare drabbats av stress och depression och psykisk ohälsa, ofta för att de fick ta de tyngsta jobben och fick stå ut med de tristaste levnadsförhållandena.

Framför allt är min stora känsla när jag läst Finnkampen att det finns väldigt många paralleller mellan hur finsktalande har haft det i Sverige genom alla år, och hur invandrare från andra länder har haft det och fortfarande har det nu. Jag visste detta redan innan, men nu efter att ha läst boken kan jag se det ännu mer uppenbart. I dagens läge har väl kanske personer från Finland fått högre status i Sverige (även om detta är omtvistat, Finnkampen tar faktiskt upp en del om ifall det stämmer eller inte), och finnar ses som ”skötsamma utlänningar” som till och med sverigedemokrater kan tolerera, men tidigare har fördomar och hat och anklagelser och diverse annat elände förekommit från svenskar mot finnar på precis samma sätt som dagens invandrare får stå ut med nu. Det finns ingen skillnad. När ”sverigevännerna” försöker påstå att de minsann inte alls är rasister utan att det främst är en motbjudande religion och äckliga värderingar de vänder sig mot, främst islam förstås, så är det bara nys. Det lät nämligen precis likadant från sverigevännerna mot finnarna, trots att dessa inte alls är muslimer. Påståenden om att ”snart kommer Sverige att helt ha tagits över av dem”, ”de är bortskämda med sina krav”, ”de är våldsamma” och ”de är lata och utnyttjar systemet” kunde höras även då, det syns obarmhärtigt tydligt i boken.
Och då har jag inte ens nämnt allt den berättar om rasbiologi, skallmätningar, övergrepp, språkligt tvång, trakasserier och annat som svenskar utsatt finnar för.
Något av det som sedan griper mig allra mest är detaljen om modersmålsundervisning, som varit en stor fråga för sverigefinnarna och som det också står mycket om i Finnkampen. Det där att alla trodde att barnen skulle bli förvirrade om de fick lära sig fler än ett språk, och att massor av föräldrar därför förbjöds att prata finska med sina barn (och inte blev erbjudna något ”hemspråk” åt dem i skolan), det är beklämmande men intressant att läsa om. Inte minst för att det än i dag i mångas hjärnor inte har gått in att det allra bästa faktiskt är att lära sig både svenska och familjens språk samtidigt, för då blir man bättre på båda. De som fortfarande tvivlar borde ta och läsa Finnkampen. Över huvud taget är det ett faktum – ett annat som lyfts fram i boken – att ser man till hela världens befolkning så är det normala inte att bara tala ett språk, utan att tala minst två olika! Det är inte alls något hinder för integrationen. Det borde ni ta till er, ”sverigevänner” och andra som har en nedlåtande smygrasistisk syn på saken.

Ja, det står verkligen allt möjligt tankeväckande och intressant i den här boken – och det är därför jag ser att så många som möjligt läser den, för att få sig ett antal nya perspektiv.
Sedan är jag tyvärr inte helt övertygad om att alla skulle hålla med om dess framställning. Analysen har i hög grad ett ”kolonialperspektiv”, det ska medges (och det är Ali Jonasson fullt medveten om och förklarar det också), och vissa läsare är säkerligen inte med på noterna när man utgår från det perspektivet. En del som läste Finnkampen skulle därför kanske mena att beskrivningen är kraftigt överdriven och att svenskarna i själva verket har varit snälla mot finnarna och att man inte alls behöver framställa det som någon kamp. Eller möjligen att jovisst, det har begåtts oförrätter, men det är väl inget att bry sig om nu.
När sedan en vänsterprofil som Göran Greider finns med bland dem som intervjuats så kan jag mycket väl tänka mig att många avfärdar hela boken på en gång som något slags vänsterliberalt snömos. Men även om de gör det så kvarstår ju ändå alla de konkreta besvär och motgångar som sverigefinnarna har mött och som beskrivs i boken – man måste bemöta det på något sätt, för uppdiktat är det ju knappast, och för att förstå Sveriges historia är det mycket viktigt att även uppmärksamma sådana saker och lära av dem, inte bara ignorera dem (för då fortsätter man i samma anda som när sverigefinnarna ignorerats tidigare).
Och Finnkampen är verkligen en bok som man lär sig tragisk historia av.

Det jag nu avslutningsvis känner att jag vill göra härnäst, det är att spana för att se om det inte finns någon lika underhållande bok om sverigefinlandssvenskar. Min egen grupp. För som jag sade är jag inte själv sverigefinne, jag har bara starka sympatier för dem. Finlandssvenskarna som kom till Sverige däremot, som mina morföräldrar gjorde med min mamma och hennes syskon: till den gruppen skulle jag verkligen kunna relatera. Och det är fortfarande en del jag inte vet om den. Hur fick de det när de emigrerade från Finland till Sverige? Vilka var deras erfarenheter? De hade det lättare på så vis att de redan kunde språket, men att det ändå kunde bli problem på vissa områden på samma sätt som för de finsktalande, det är jag övertygad om, för folk från Finland har en del saker gemensamma oavsett vilket av de båda språken de talar. Så de finlandssvenskarnas upplevelser, dem skulle jag mycket gärna vilja veta mer om och läsa om på samma engagerande sätt som jag nu fått ta del av Finnkampen. Hoppas det finns någon sådan bok där ute någonstans.
Till dess har Finnkampen vidgat mina vyer ordentligt. Särskilt mycket understryker den sanningen att det främlingsfientliga motståndet mot andra folkgrupper, det finns i alla tider och hatet får alltid något slags ursäkt och det är bara föremålen för det som växlar.

Böcker: Ali Jonasson, Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, teckningar Mats Kejonen, Verbal.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar två böcker: Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, Max Seeck

(recension februari 2025)

Finska deckare är något jag inte kommit i kontakt med mycket tidigare – om ens någonsin. Jag gillar deckare, och jag gillar ju som bekant Finland, men ändå har det inte blivit av att jag stiftat bekantskap med kombinationen av dem. Kanske för att det då sannolikt skulle bli en modern finsk deckare jag läste, och moderna deckare brukar inte vara min genre riktigt … det är för lite pussel och för mycket action/samhällskritik/psykopati (ja, just de tre hänger samman!).
Dessutom är det faktiskt inte jättevanligt att detektivromaner från Finland översätts från finska till svenska, vilket är nödvändigt, för en hel vuxenbok på finska har jag trots mina finskstudier ingen chans att klara av.

Men nu har det ändå blivit av att jag läst ett par deckare från Finland, närmare bestämt två stycken som jag fick i julklapp av dottern. Max Seeck heter författaren – det låter inte särskilt finskt, men han är finsk och skriver på finska – och böckerna som alltså finns i svensk översättning heter ”Den trogne läsaren” och ”Ondskans nätverk”.
De två böckerna är de två första i en serie som det finns minst en del till i, och jag borde kanske läsa även den – det är nog till och med sannolikt att jag gör det – men jag tar och recenserar de båda jag nu har läst så länge. Den huvudperson som figurerar i dem (och i återstoden av serien förstås) heter Jessica Niemi, och böckerna om henne hänger ihop handlingsmässigt och bör absolut läsas i rätt ordning, vilket jag nu alltså också har gjort. Annars blir man spoilad när bok 2 nämner händelser i bok 1.
I en typisk nordisk deckare måste huvudpersonen som vi vet alltid vara en deppig polis 😊 och det är Jessica Niemi också, men hon skiljer sig ändå en liten aning från andra deppiga poliser. Förutom att hon är kvinna (och inte en försupen medelålders manlig kommissarie) så har hon en ovanligt traumatisk bakgrund, då hela hennes familj omkom i en bilolycka när hon var liten och hon själv blev skadad både fysiskt och psykiskt. Eftersom hennes mamma var berömd Hollywood-skådespelerska fick Jessica ärva en hel förmögenhet efter henne, men hon har växt upp ”inkognito” och lever nu därför ett dubbelliv där (nästan) ingen annan fått veta att hon förutom sin lilla enkla enrummare också har en betydligt större och lyxigt inredd våning en liten bit bort i samma hus. Det där är ett lite annorlunda grepp som jag nästan inte kopplade först, att Jessica har en hel hemlig ”lönn-bostad”, och det blir en fascinerande del av hennes personlighet som funkar rätt bra. Till detta kommer att Jessica Niemi har varit med även om en hel del annat jobbigt i sitt liv, och därför är ganska så lynnig och ansatt av inre demoner (och svajig i sina kärleksrelationer), men mitt i alltihop är hon en kvicktänkt och skicklig polis. Inte för att hon nu är den enda allt kretsar kring: berättarperspektivet lämnar henne ibland så att man som läsare får träffa ett antal av hennes kollegor också, och en del av dem är också rätt bra beskrivna personligheter (särskilt gillar jag den svettige IT-nördexperten Rasmus), men Jessica är onekligen ändå mest i fokus.
I både bok ett ”Den trogne läsaren” och bok två ”Ondskans nätverk” är det Helsingfors och dess olika stadsdelar och omgivningar som är centrum för handlingen. Mycket längre bort än så i Finland kommer man inte (förutom att det i den första boken görs en utflykt till Nyslott och vägen därifrån) men det räcker bra för mig med Helsingfors … jag gillar ju den staden väldigt mycket och jag tyckte nu vid läsningen att det var riktigt trevligt att få lite fördjupning och nya kunskaper om den. Beskrivningarna av den väderbitna finska huvudstaden, där det är bister vinter i bok ett och kulen höst i bok två, är också helt okej och ger stämning så det räcker.

De båda böckerna jag läst har som brukligt är varsin kuslig handling: i den ena duggar morden riktigt tätt, i den andra är det något mindre av den varan men det är ändå riktigt ruggiga saker som händer. Ja, jag brukar inte bli avskräckt av mörker och grymheter så länge det inte blir ett enda inferno av fysiskt våld och slagsmål, och det blir det inte här utan Max Seeck lyckas hålla det på en subtil nivå. I ”Den trogne läsaren” blir en massa människor mördade enligt metoder som följer en berömd finsk författares böcker på häxtema, och det tycks mer och mer som att mördarna är flera stycken och att de är besatta av just häxeri. Några övernaturliga inslag är det dock inte fråga om, även om det nästan är så man börjar undra stundtals. I ”Ondskans nätverk” handlar det om mer jordnära brott, fast nog så otrevliga ändå, då det är trafficking och våldsporr och annat sådant som ligger bakom när två influencers försvinner spårlöst och ytterligare ett par misstänkt inblandade personer får sätta livet till.

Jag konstaterade till min stora tillfredsställelse att båda böckerna är sådana deckare där man ständigt får bläddra tillbaka och kolla upp detaljer, därför att Jessica Niemi och hennes kollegor plötsligt kommer på saker som de observerat tidigare fast de inte tänkte på det. Det gillar jag verkligen, för att man måste göra så är tecken som tyder på att det är något i stil med en ”whodunnit”-deckare man har att göra med. Nu vill jag ändå inte gå så långt som att jämföra Max Seeck med Agatha Christie eller Maria Lang, för sådana traditionella intrignystan som de körde med finns det inte här … men man kommer ändå en liten bit åt det hållet, nästan anmärkningsvärt långt för att vara en (som sagt) nutida deckare. Särskilt markant blir det mot slutet av ”Ondskans nätverk”, då det på ett riktigt spännande sätt planteras ut diverse villospår och antydningar så att man som läsare kastas hit och dit mellan de misstänkta och måste bläddra tillbaka och använda fingrarna som bokmärken ännu mer än tidigare. Varpå det avslutas med att ”den minst men samtidigt ändå mest misstänkte” är den skyldige, i stort sett. Där blir det riktigt snyggt, och det gör också att bok två i mitt tycke blir betydligt bättre än bok ett, även om den är ganska okej den också.
Vidare är kapitlen korta och effektfulla och innehåller många cliffhangers, så att det blir lätt att fastna och sträckläsa, och det är ju alltid en fördel. Betydligt mer störigt är att Max Seeck kanske inte har den mest originella av författarstilar utan tvärtom hemfaller åt trötta klyschor ibland – det är rätt vanligt att Jessica och de andra personerna ”väcks ur sina funderingar” och får ”kalla kårar” och sådant som man hört förr.
Miljö- och researchmässigt tycker jag däremot att båda böckerna är grundligt utförda – det märks att Seeck ordentligt har gjort sina efterforskningar om manga, häxprocesser, psykoterapi, flummig alternativmedicin och inte minst hur polisen kan jobba med IT (mobiltelefoner, sociala mediekonton, bloggtrafik, övervakningskameror med mera) för att spåra och upptäcka och bevisa saker och ting.

Hur är det då med kvaliteten på översättningen? För de här böckerna är ju alltså skrivna på finska och översatta till svenska.
När jag googlade på vad det nu var om någon detalj i den första boken ”Den trogne läsaren” råkade jag faktiskt på en annan litterär blogg, där innehavaren inte var nådig i sin kritik mot översättningen av just den boken. Det kändes lite märkligt, för själv uppfattade jag inte den översättningen som helhet som speciellt dålig (även om jag höll med om de flesta av de exempel bloggaren räknade upp – jag hade tydligen missat dem). Med tanke på att jag själv är översättare är detta förstås högst alarmerande och kan tyda på att jag själv fullständigt saknar kompetens i branschen 😉 men det har nog att göra med att jag alltid läser böcker på ett ganska ”skummande” sätt. Och med den lästekniken var det inte heller särskilt mycket som störde mig i översättningen. Jag tyckte tvärtom att det var rätt bra flyt i läsningen (jag tappade inte några stora sammanhang) och även en rik vokabulär, med tanke på att finska som är så annorlunda borde vara tämligen utmanande att översätta från.
Jag fick över huvud taget i de här böckerna vad jag tycker var en bra bild av det nutida Finland, bortom klichéerna med bastu och vemod och piroger och mumintroll … i Max Seecks böcker är det ett modernt, hippt, mångsidigt och världstillvänt Helsingfors som framträder, inte alls någon exotisk avkrok. Och översättningen till svenska gjorde då inte något för att försämra eller förvirra den bilden. Författarens ovan nämnda stilklyschor är knappast heller översättarens fel.

Sammantaget så är jag motiverad att läsa även den tredje Jessica Niemi-boken, och kanske även fortsätta om det kommer ännu fler på svenska, men jag tror väl inte att jag i längden kommer att ta den ändå ganska impulsiva och småenerverande Jessica helt till mitt hjärta och ha Max Seecks böcker bland mina favoriter i många år. Nej, så väldigt märkvärdiga var de inte. Men det var trivsamt och givande att få in lite mer känsla för Finland i litterär form, få en stämningsfull och spännande transport till andra sidan Östersjön och framför allt läsa ett par polisromaner med utrymme för variation och små grepp hämtade från den gamla hederliga pusseldeckaren.

Böcker: Max Seeck, Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, översättning Bo Samuelsson, Albert Bonniers Förlag.
Betyg: 6 av 10.