Landsbroisk språkskola

Glad fössta tossdan i mass!
Med anledning av dagens betydelse tänkte jag idag hylla Småland och de småländska dialekterna genom att publicera en liten språklära för den stoltaste småländska dialekten av dem alla, nämligen dialekten i Landsbro.
Landsbro – med betoning på ”bro” ifall ni inte vet det! – är ju min gamla uppväxtort, och jag har alltid hyst ett slags skräckblandad kärlek till det typiska landsbroiska tungomålet, som jag visserligen inte talade själv (förutom vissa influenser här och där) men som jag hörde från folk i omgivningen hela tiden. Och fastän det är länge sedan jag bodde på orten har den där kärleken aldrig avtagit och jag har aldrig glömt bort hur folk pratade under min tid där. Snarare har jag blivit mer fäst vid landsbroiskan under alla mina år som exilsmålänning i Bohuslän.

Så nu har jag med glimten i ögat gjort en språkvetenskaplig sammanställning över landsbroiskans mest utmärkande drag. Den kan då alla ”icke-smålänningar” ta del av för att lära sig ett och annat, och Landsbroborna själva kan förhoppningsvis glatt känna igen sig i den.
Innan vi börjar ska jag bara lägga in den lilla brasklappen att det kan vara så att vissa av de här språkliga egenheterna inte längre förekommer i nutida landsbroiska. Jag har ju som sagt inte bott i Landsbro på många år (och har aldrig själv varit infödd talare), så det här är mer en beskrivning av landsbroiskan ”så som jag minns den” än av ”hur den låter idag”. Men jag räknar med att den inte har utvecklats så mycket, så det mesta stämmer nog ändå. Säg till mig annars.
Då sätter vi igång, enligt det vanliga språkläroformatet.


UTTAL

Mest elementärt med landsbroiskt uttal är naturligtvis att man skorrar på r-ljuden – i exemplen återger jag detta med tecknet ř – och likaså att r-ljuden sväljs och blir nästan helt stumma (förutom en liten antydan nere i halsen) i tvåbokstavskombinationer som rs, rt, rm, rp, rv och så vidare. Vilket också gör att s- och t-ljuden inte som i rikssvenskan blir ”tjocka” i ord som ärtsoppa, fyrtio, först eller bärs; eftersom det inte finns något r-ljud före som påverkar så blir det vanliga s och t istället: ättsoppa, fötti, fösst, bäss.
Ofta försvinner r:en också på samma sätt nästan helt och hållet i slutet av ord – en liten, liten glidning är vad som återstår, här återgiven med ’. Det är samma som i stora delar av Småland i övrigt.
Vi ha’ det břa i Landsbřo. (”Vi har det bra i Landsbro.”)
Hos moofa’ fick baanen fösst vaam koov och sen tååta. (”Hos morfar fick barnen först varm korv och sedan tårta.”)
Det där är allmänt känt. Men det finns även andra små specialiteter.

Mycket karakteristiskt för landsbroiska är att i synnerhet konsonantljuden k och g ibland är lätt muljerade, alltså att de följs av ett litet j-liknande ljud. Inte superkraftigt, men en lätt j-glidning, som förmodligen är besläktad med skånskans diftonger. Det förekommer i synnerhet framför ett u eller ett kort a: alltså kombinationerna ka, ku, ga, gu. Samt framför e, i, y, ä, ö (de som i skolan kallades för ”mjuka vokaler”).
Jag třo’ Kjalma’ ta’ SM-gjuld i åř. (”Jag tror Kalmar tar SM-guld i år.”)
Han ä’ med i en kjöř. (”Han är med i en kör.”)
Třo’ du på Gjud? (”Tror du på Gud?”)
Den gjamle kjungen hette Gjustav Adolf. (”Den gamle kungen hette Gustav Adolf.”)
Kommer du som rikssvensk till Landsbro och ska försöka smälta in så ska du alltså inte uttala ett namn som Kalmar med k-ljudet långt bak i gommen, för då avslöjar du dig direkt! Kjalma’ ska det vara. (Men fenomenet förekommer alltså inte med ett långt a – man säger inte Kjarlstad.)

Vidare finns det en liten egenhet med vokalen ö. Ett långt ö-ljud kan på rikssvenska uttalas på två sätt, öppet eller slutet: jämför orden föra (öppet) och föda (slutet). Men i Landsbro är det nästan bara slutet uttal som gäller för långa ö. Föra, göra, höra, köra uttalas alltså med samma slags ö som föda, göda, höga, köpa. Och namnet Örgryte blir snarare Ö’gřyte.
Jag třo’ Ö’gřyte ta’ gjuld. (”Jag tror Örgryte tar guld.”)
Men tyst vad ä’ det nu jag höř, låte’ det inte som ännu en kjöř? (ur mellanstadiets luciatablåer …)
Man kan jämföra med Östergötland där det festligt nog är tvärtom – där uppe använder de bara öppna ö istället, nästan så det låter som a. (Jag kommer från Norrtjaping. Där tar vi oss gärna en al på Sadra Promenaden.)
Sedan ska det tilläggas att det öppna långa ö-ljudet faktiskt finns även i landsbroiskan – men då är det mer för bokstaven u (och enstaka gånger även y) som det används, företrädesvis i de fall då u (eller y) är långt och följs av r + konsonant.
Vill du ha bostongjöökja på kooven? (”Vill du ha bostongurka på korven?”)
Jag hař en Saab Tööbo. (”Jag har en Saab Turbo.”)
Vi hař en gammal köökja utanfö’ Landsbřo. (”Vi har en gammal kyrka utanför Landsbro.”)
Dom är inte töökjař, dom är kjöödeř. (”De är inte turkar, de är kurder.”)

D-ljudet uttalas nästan alltid mer postalveolart än dentalt, alltså med tungspetsen mer mot tandvallen än mot tänderna. Glöm stockholmarnas eleganta fjäderlätta d-ljud i låttextrader som du har tränat bort din dumma dialekt … det ska vara ett tjockare d så att säga, [ɖ].

Sj-ljudet uttalas alltid med den bakre varianten: det sj-ljud som i rikssvenskan används för sked [ɧ] är i Landsbro också det som används för t.ex. duscha, bagage och Porsche. Det prydliga journalfilmsuttalet där sj-ljudet väses långt fram i munnen [ʂ] är okänt i Landsbro.

Slutligen om uttal: även om r-ljudet ofta kommer bort i slutet av ord, så finns det i regel kvar när ordet betonas särskilt eller kommer sist i meningen och när det är en lång vokal före r:et. R-ljudet uttalas då faktiskt också desto tydligare. Ord som här och där, när man avslutar en sats med dem, får sålunda ett kraftigt ljudligt skorrande r på slutet och vokalen blir nästan som en diftong: häeř, däeř.
Lucia ä’ det namn jag bäeř, som ljusets dřottning stå’ jag häeř. (”Lucia är det namn jag bär, som ljusets drottning står jag här.”)
Eřik Kaalsson fřån Landsbřo spela’ hockey och ä’ miljonäeř. (”Erik Karlsson från Landsbro spelar hockey och är miljonär.”)
Då ha’ du den däeř. (”Då har du den där”, när man får någonting t.ex. vid en postdisk)
Riktigt inbitna talare av landsbroiska skjuter rentav fram hela käkpartiet och sticker ut tungan i någon sorts gurgel: 😊
Nu s’a vi si häeöřřřh … (”Nu ska vi se här …”)


ORDFÖRRÅD

Det finns vissa ord och uttryck som är väldigt typiskt landsbroiska … eller ja, de förekommer nog i viss mån i andra delar av småländska höglandet också, men i alla fall.

Rent lexikalt har vi framför allt orden katig (mallig, stöddig, kaxig, småelak) – eventuellt bildat av ordet kart, alltså något surt och frånstötande – och så luv (barn, unge). Även ředig (synonym till riktig) är vanligt förekommande.
Den döö, han ä’ allt en ředigt katig luv. (”Den du, han är allt en riktigt stöddig unge.”)
Familjen Ande’son ha’ tře luvař. (”Familjen Andersson har tre barn.”)
Jag vill ha en ředig hund och en ředig kanin. (”Jag vill ha en riktig hund och en riktig kanin.”)

Sedan finns det landsbroiska bruket att upprepa det man just sagt med en konstruktion med ordet så. Så det göř, så han ska, så hon kan, osv. (med betoningen på verbet i slutet). Det används för att understryka att det man sade alldeles innan verkligen är sant, men kanske ännu mer ifall det verkar som samtalspartnern inte riktigt har uppfattat det som sades: då tar man till så-tillägget i betydelsen ”hörde du vad jag sa?”
Bořo spela’ mot Åseda i kväll, så dom göř.
Det s’a bli vacke’t vädeř i mořřon. (inget svar från den man talar till) Så det ska.
Märk väl att hjälpverben (ska, kan, får osv.) används som de är i upprepningen, men vanliga verb byts i regel ut mot gör.
Hon få' komma idag, så hon fåř.
Hon kommeř idag, så hon göř.

En annan vanlig tilläggsfras i dagligt tal är uttrycket att någon ”lääř göra ngt”. Det är en aning besläktat med så-tillägget, då det också används för att bekräfta att något är på ett visst sätt, men lääř brukar mer användas som ett jakande svar från den andra parten i samtalet.
Jag třo’ Kjalma’ ta’ gjuld. – Det lääř dom göřa.
Han bli’ nog hockeypřoffs när han blir stoř. – Det lääř han bli.
Ä’ det bostongjöökja på kooven? – Det lääř det va.
Jag třo’ det ska řegna idag. – Det lääř det ska.

Andra landsbroiska ord och uttryck är t.ex. dessa:
Dän – synonym till bort, att ta dän någonting. (Ursprunget är ordet dädan.)
Svulla – synonym till äta.
Mylla – att man myllar någon betyder att man gnider in dennes ansikte med snö. (Det är ju något som varje ort i Sverige har sitt eget ord för, mer eller mindre.)

Slutligen ska också nämnas att landsbrobor, i likhet med göteborgare, gärna använder la istället för väl, och dessutom ordet du som tillägg till ganska mycket – ett du som de då uttalar med ett öppet ö-ljud, döö (jämför uttalet av u i bostongurka ovan). Det är inte riktigt lika brett som göteborgskans ô, men nästan.
S’a ’u ha en snus? – Tack döö. (”Ska du ha en snus? – Tack du.”)
Det ä’ la inte slut på snus än, döö? (”Det är väl inte slut på snus än, du?”)
Matchen ä’ la inte fö’ns klockjan sju? (”Matchen är väl inte förrän klockan sju?”)
Nu komme’ det visst en lastbil, döö. (”Nu kommer det visst en lastbil, du.”)


GRAMMATIK

Substantiv

Mycket karakteristiskt för Landsbro (och för flera av grannbygderna) är att den bestämda pluraländelsen -arna ofta reduceras till ett vokalljud någonstans mellan å och a, här återgivet med â.
Ha’ du sett te’ käřingâ? (”Har du sett till käringarna?”)
Rätt ofta (men inte alltid) gäller detta även de bestämda singularändelserna -en och -an.
Ös upp allting på přesenningâ. (”Ös upp allting på presenningen.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)
Ha’ du sett te’ käřingâ? (”Har du sett till käringen?”)
Vid nio řingde klockâ, och vi s’ulle upp till köökâ, så då väckte jag pojkâ. (”Vid nio ringde klockan, och vi skulle upp till kyrkan, så då väckte jag pojkarna.”)
Men detta berör alltså bara de bestämda formerna – den obestämda pluralformen är den vanliga rikssvenska i ord som luvař.

Även en annan pluraländelse, -erna, är något annorlunda på landsbroiska. Den brukar nämligen bli till -eřâ. Och det brukar också -orna bli, för det är nämligen så att substantiv som slutar på -a, och som i rikssvenskan böjs med -or i plural, i landsbroiskan får ändelserna -eř (obestämd form) och -eřâ (bestämd form). Jämför alla följande exempel för att se mönstret:
Gillar du flickjeř? – Inte di häř flickjeřâ. – Men kanske den häř flickâ?
Gillar du pojkjař? – Inte di häř pojkâ. – Men kanske den häř pojkâ?
Jag tänkte köpa den häř klockâ. – Men det finns fleřa andřa fina klockjeř. Vilken utav klockjeřâ s’a du ha?
Här har jag försökt kategorisera böjningsmönstret någorlunda, men det är inte helt förutsägbart i vilka substantiv man använder de där â- och eřâ-ändelserna och när man inte gör det – språkbruket kan variera en aning från en landsbrobo till en annan.

På området substantiv kan det också noteras att substantiv som slutar på -el på landsbroiska inte får den bestämda formen -eln, som fallet är i rikssvenskan, utan istället -len.
Läse’ du Biblen? (”Läser du Bibeln?”)
Hon ha’ pie’cat sig i navlen. (”Hon har piercat sig i naveln.”)
Bilnycklen va’ botta, så jag fick ta cyklen. (”Bilnyckeln var borta, så jag fick ta cykeln.”)

Prepositioner

Under rubriken prepositioner är det egentligen bara en sak att påpeka, nämligen att till på landsbroiska heter ti’ eller ännu vanligare te’. Och när det betonas är det bara te’.
Hon gick ti’ skolan. (”Hon gick till skolan.”)
Sa du te’ han att man inte få’ slå te’ nån annan? (”Sa du till honom att man inte får slå till någon annan?”)
Eller javisstja, vi har ju prepositionen vid också, den heter ve' på landsbroiska.
Han stod ve' affäřen och sålde lotteř. (”Han stod vid affären och sålde lotter.”)

Pronomen

Rikssvenskans objektspronomen mig, dig och sig är i landsbroiskan för det allra mesta ersatta med formerna mee, dee och see.
Det ä’ telefon ti’ dee. – Ä’ de ti’ mee? (”Det är telefon till dig. – Är det till mig?”)
Man kanske s’ulle ta see en bonnaöl. (”Man kanske skulle ta sig en folköl.”)

Och när man ändå talar om objekt ska det nämnas att det maskulina objektspronomenet honom i de flesta fall är utelämnat från landsbroiskan, som istället använder han. Likaså är henne ofta ersatt av ’na, och det är ju ganska vanligt även i många andra svenska dialekter (det är en ädel och historiskt sett fullt korrekt rest av det gamla hana).
Jag såg ’na ve' affäřen. (”Jag såg henne vid affären.”)
Ge dom däř penga’na te’ han, inte te’ mee. (”Ge de där pengarna till honom, inte till mig.”)
Han ville inte ge ’na nånting. (”Han ville inte ge henne någonting.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)

Även i plural har landsbroiskan en särskild pronomenvariant, nämligen det demonstrativa pronomenet domma, som används istället för de här, särskilt när pronomenet står för sig självt utan substantiv.
Vatt s’a jag ställa domma nånstans? (”Var ska jag ställa de här någonstans?”)

Om ett demonstrativt pronomen faktiskt följs av ett substantiv kan dessutom varianten häřinga eller däřinga förekomma som variant på den här/det här/de här. Det kan inträffa både i singular och plural.
Den häřinga massipantååtâ ä’ allt břa go’, döö. (”Den här marsipantårtan är allt bra god, du.”)
Dom däřinga Möö’esjöbo’na ä’ katiga. (”De där Myresjöborna är stöddiga.”)

Observera slutligen att denna och detta inte följs av substantiv i obestämd form som i rikssvenskan (denna bok tillhör mig) utan av bestämd!
Denna boken tillhöř Maakjus. (”Denna bok tillhör Markus.”)
Kjungen boř inte i detta slottet. (”Kungen bor inte i det här slottet”/”detta slott”.)

Adverb

Adverbet vart (fast med nedsvalt r-ljud givetvis) används i landsbroiskan även där man på standardsvenska säger var.
Vatt ä’ hon? (”Var är hon?”)
Vatt finns det bäss? (”Var finns det bärs?”)

Vidare har landsbroiskan en särskild form av det kontrasterande adverbet ändå, nämligen ändån. Det används alltid i slutet av en mening, när man understryker att något skedde trots omständigheterna. Betoningen ligger i slutet.
Det řegna’ igåř, men vi åkte och bada’ ändån. (”Det regnade igår, men vi åkte och badade ändå.”)
Det hä’ få’ jag betalt föř, men jag s’ulle ha gjott det ändån. (”Det här får jag betalt för, men jag skulle ha gjort det ändå.”)

Verb

Svaga verb i dåtid får som bekant i rikssvenskan böjningen -ade, men denna reduceras i landsbroiskan till bara -a’.
Jag va’ och handla’ mat igåř. (”Jag var och handlade mat igår.”)
LIF spela’ mot Möö’esjö och fö’lořa’ med 1-2. (”LIF spelade mot Myresjö och förlorade med 1-2.”)
Hästen spaakja’ han i řövâ. (”Hästen sparkade honom i bakdelen.”)

Hjälpverbet ska, och dess dåtidsform skulle, är likadana som i rikssvenskan när man betonar dem särskilt. Om de däremot sägs snabbt mitt i en mening blir de på landsbroiska reducerade till s’a och s’ulle.
Nu i helgen, då s’a vi ta lite, vet döö. (”Nu i helgen, då ska vi ta lite [sprit], vet du.”)
Doma’n s’ulle inte ha dömt střaff däeř. (”Domaren skulle inte ha dömt straff där.”)
Du s’a inga andřa gjuda’ hava jämte mee. (”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.”)

Observera också att svenskans andra futurala hjälpverbskonstruktion kommer att i landsbroiskan är reducerad till kommeř å. (Men det kanske ändå är att föredra att ha kvar ett infinitivmärke i ”slarvig” form än att helt utelämna det, som på så många andra håll i Sverige där man bara säger kommer?)
Vi kommeř å gå på hockey ikväll. (”Vi kommer att gå på hockey ikväll.”)
Bořo kommeř nog å vinna. (”Boro kommer nog att vinna.”)

SÅ DÄR!

Nu har vi gått igenom de viktigaste kännetecknen för landsbroiskan, och ni icke-småländska läsare som förut varit främmande för detta tungomål är nu kanske lite mera redo att bege er till Landsbro och konversera urinnevånarna på deras eget språk. (Om inte annat kan ni säga ”jag hålle’ på Bořo i hockey” så blir de glada.)
Vi ska avsluta med en sammanfattning i form av en favorit i repris – nämligen mina översättningar till landsbroiska av två välkända bibeltexter. Dessa texter innefattar många av de landsbroiska särdrag vi har tagit upp nu. Pröva att läsa dem på landsbroiska och observera alla de språkliga egenheterna.

Folk kom te’ Jesus med luvař för att han s’ulle řöřa ve’ dom. Men lää’jungâ to’ dän dom. Nä’ Jesus såg det blev han föřaajad och sa: ”Låt luvâ komma te’ mee, och hindřa dom inte. Gjuds řike tillhöř såna som dom. Den som inte tař emot Gjuds řike som en luv kommeř aldřig in däeř, så han inte göř.” Och han to’ luvâ i famnen, la händeřâ på dom och välsigna’ dom.
(Maakjusevangeliet, kapitel tio, vesseřâ tretton te’ sexton)

Medan dom svulla’ sa han: ”Sanne’ligen, en av eř kommeř å föřřåda mee.” … Judas, som s’ulle föřřåda han, sa: ”Det ä’ la inte jag, döö?” Jesus svařa’: ”Det lääř det va.”
(Matteusevangeliet, kapitel tjusex, vesseřâ tjuett och tjufem)

Tack för uppmärksamheten och ett fyrfaldigt leve för Landsbro och Småland! 😊

Ett dynamiskt elände i översättningsbranschen

Nu har jag jobbat första arbetsveckan efter semestern, och det mesta är väl som det brukar med mitt översättningsjobb. Kunderna har börjat höra av sig och skicka projekt och jag är igång på nytt. Som det har varit under de 14 år som gått sedan jag började min tillvaro som frilansare med enskild firma.
Men samtidigt finns det ett hot i bakgrunden: något ruskigt som dök upp i början av sommaren, bara några veckor innan jag gick på semester. Något som på allvar kan hota hela översättartillvaron både för mig och ett stort antal kollegor. Och det kan sätta igång på riktigt nu den närmaste tiden, och det ska bli både intressant och olustigt att se hur det går.
Vad jag talar om? Jo, det är något som kallas för ”dynamic pricing”. Dynamisk prissättning. I min översättningsvärld är det rena dynamiten. En smärre revolution.
Jag ska förklara. Får väl ta det från grunden kanske.

Maskinöversättning (MT) antar jag att de flesta vet vad det är? Ja, tyvärr vet ni väl det, för det tar över mer och mer. Allt fler väljer att maskinöversätta texter och få dem snabbgranskade efteråt istället för att låta översätta texterna på vanligt sätt. Vi översättare blir då allt oftare reducerade till ”efterredigerare”. Vissa i branschen har funnit sig i det, men själv tycker jag hjärtligt illa om det, och jag brukar fortfarande tacka nej till att efterredigera maskinöversättningar. Det är i mitt tycke en helt annan sak och ett helt annat yrke än vanlig översättning, och det känns så tröstlöst och oinspirerande att jag blir alldeles matt … jag kan bara inte syssla med sådant. Maskinöversättningarna är visserligen lite bättre och mindre skrattretande nu än förr, det får jag medge, men de är fortfarande inte bra alls och dessutom kan det ofta dölja sig riktigt lömska fel i en formulering som vid första anblicken är okej. Så efterredigering är kort och gott inget jag vill syssla med.
Men det där är inget nytt. Jag kommer strax till det som är det nya.

Nu är det så att en stor översättningsbyrå som jag väldigt ofta översätter åt, och som genom åren har blivit min överlägset största kund (jag översätter framför allt EU-texter åt dem), sedan ett par år tillbaka har gått över just till modellen maskinöversättning + efterredigering, som standard. Ett tag kunde jag ändå tjata mig till att fortsätta få sådana jobb som var traditionell översättning, men till slut insåg jag att byrån snart inte tänkte skicka fler sådana, och då gick jag med på att testa maskinformatet. Dock på ett mer skonsamt sätt – för grejen var att jag fortfarande inte behövde läsa igenom maskinöversatta texter rakt igenom. Istället har det nu de senaste två åren funkat så med den här byråns projekt att jag har översatt som vanligt, en mening i taget i mitt översättningsprogram, och så har maskinöversättningsförslagen synts i en särskild ruta intill och jag behöver inte infoga dem om jag inte vill. Och för det mesta vill jag inte – så då har det inte blivit någon skillnad och allt har varit frid och fröjd trots den där MT-rutan. Jag har mest ignorerat den.
Att jag gick med på upplägget i fråga fick dessvärre den följden att mitt pris per ord i praktiken blev sänkt, eftersom betalningen för efterredigering (som det nu alltså rent formellt är) naturligtvis är lägre än den för översättning, men eftersom jag samtidigt fick en lätt höjning av mitt grundpris så blev inte skillnaden så stor. Så långt är alltså allt bra … eller ja, kanske inte bra, men okej åtminstone.

Men nu – ja, nu kommer det.
Nu har den här byrån, min absolut största kund som jag får långt över hälften av mina inkomster från, infört ytterligare en ny modell för sina frilansöversättare. Det är den som kallas för ”dynamisk prissättning”. Jag hade hört talas om det tidigare, då det finns andra byråer som infört det, men nu är det alltså min stora byråkund som börjat med eländet.
Metoden går ut på att jag som översättare, när jag får en ny EU-text att översätta från byrån, inte får veta i förväg hur mycket betalt det blir. Istället tas det för givet att jag kommer att använda mig av maskinöversättningsförslagen som dyker upp där i sin ruta när jag arbetar med texten, och när jag sedan är klar och lämnar in jobbet så kör byrån en analys och jämför med maskinöversättningsförslagen för att i efterhand se hur mycket min översättning liknar dem – för att på det sättet kunna avgöra hur mycket jag kan sägas ha använt dem! Och då blir betalningen därefter. Om det i analysen ser ut som att jag har använt MT-förslagen ganska mycket, uttryckt i likhetsprocent, så blir det inte så mycket betalt, för då hade jag ju redan en hel del gratis så att säga (tycker översättningsbyrån). Om jag däremot har avvikit i högre grad från förslagen, så får jag lite mer pengar. Men det avgörs alltså inte förrän i efterhand. Det är det som är det ”dynamiska”.

För en tekniskt lagd/rationaliserande person utan språkkänsla kan kanske det här förefalla smart och rimligt och effektivt, men för oss översättare är det rent åt skogen. Det är ju nämligen så att även om det kan se ut som att en mening i min översättning är till 80 % lik maskinöversättningsförslaget, så behöver det ändå inte alls vara så att jag har jobbat bara ”lite grann” med den meningen och fått det mesta gratis. Tvärtom kan det ligga en hel del ansträngning bakom från min sida. I synnerhet i EU-texter, som det ju nästan uteslutande gäller när jag jobbar för den här byrån, är det mycket som måste dubbelkollas hela tiden: både formuleringar och uttryck och hänvisningar och termer som kan vara olika på svenska från en gång till en annan, beroende på. Det har byrån till och med själva upprepade gånger förmanat mig och sina andra översättare, att vi ska kolla allting mycket noga! Sedan kan det faktiskt hända att jag, efter att ha dubbelkollat, kommer fram till samma översättning som redan råkade stå i MT-förslaget (för ibland kan maskinöversättningar som sagt vara delvis korrekta, de fylls ju hela tiden på med godkänt textmaterial) – men det kunde jag inte veta säkert i förväg och det var inte mindre jobb som krävdes. Kort sagt är det så att en ”dynamisk efterhandsanalys” mycket dåligt återspeglar det arbete jag som översättare faktiskt lagt ner.
Plus att det givetvis är befängt i sig att få uppdrag där man inte har den blekaste aning om vad man ska få i betalning utan är helt utlämnad åt kundens och en maskins godtycke.
Byrån som har infört det här är nog delvis medvetna om problemen, men när jag haft kontakt med dem har de försökt släta över det och påminna om att det ändå finns ett minimipris (man kan inte få noll betalt för en mening, påpekar de), och försäkra mig att metoden ändå kommer att bli rättvisande i slutändan. Men sanningen är – det är jag övertygad om – att det här i praktiken kommer att innebära en rejäl prissänkning. Det blir mindre betalt när de där analyserna får det att framstå som att vi översättare har haft nytta av maskinöversättningen på ett sätt som vi i själva verket inte alls har. Samtidigt som byråns stränga krav på ”kvalitet” i dess EU-översättningar kvarstår.
Och för mig som inte ens brukar titta särskilt mycket på de där MT-förslagen i sin ruta blir det här nya systemet en extra stor omvälvning. Kommer jag ens att kunna översätta på samma sätt längre nu när allt blir helt beroende av överensstämmelsen med maskinöversättningarna?

När jag nu har börjat jobba igen efter semestern så har de automatiska projektförfrågningarna från den här byrån börjat trilla in. De flesta av dem har än så länge varit enligt den gamla modellen, men vissa har jag sett är med ”dynamic pricing”. Och jag antar att det kommer att bli fler och fler och att jag förväntas börja ta dem vad det lider, och finna mig i en lägre betalning.

Emellertid sker inte detta utan protester från oss enkla översättare. Jag är inte ensam om att ha reagerat mot det här, utan i en svensk översättargrupp på Facebook där jag är med är vi en skara som har börjat beklaga oss och startat en särskild tråd om problemet. Vi översätter alla åt den här byrån, och vi har gått ihop och gemensamt formulerat och skrivit under en protest till dem. Det gjorde vi i juni, och då hotade vi med att överväga att helt enkelt sluta ta uppdrag från dem om de genomförde ”dynamic pricing”. Vi var så pass många som skrev under att det ändå borde ge dem något att fundera på, tyckte vi. Tyvärr uppnådde vi inte avsedd effekt med det strejkhotet, utan byrån har gått vidare ändå och börjat rulla ut det hela, varför vi just nu fortsätter att rådgöra och fundera på vad vi ska göra härnäst. Strategierna är lite olika, men negativa är vi alla. (Vad som än händer känns det uppmuntrande för mig att få vara med ett gäng översättarkollegor på denna protest, i sann facklig anda!)

För min del är det svårt att helt sluta jobba åt byrån det gäller, för det har ju som sagt dessvärre råkat bli så att min inkomst i nuläget kommer till stor del från just dem. Så jag går än så länge inte ut i någon ”strejk”, utan tar uppdrag i ”vanligt format” under den övergångsperiod då byrån fortfarande skickar sådana. Jag har till och med, för att visa god vilja och moget beteende gentemot byrån, gått med på att ta några stycken uppdrag med dynamisk prissättning bara för att själv se hur det är. Det ska jag göra någon gång framöver. Men när jag gör det, då ska jag räkna på ordantal och ordpris och göra ordentliga jämförelser för att se hur betalningen hade blivit om den varit ”normal” och hur mycket jag då förlorar på dynamisk prissättning, så som den utfaller. Jag är i nuläget övertygad om att det blir en markant förlust som kommer att framträda – en och annan av kollegorna har redan testat och meddelat att det blir just det som blir effekten – och när jag även själv har sett det, då ska jag konfrontera byrån med det och vägra jobba med dynamisk prissättning, helt enkelt.
(Om det nu inte mot förmodan är så att byrån har rätt och att det är fördelaktigt för mig med dynamisk prissättning, men det tvivlar jag mycket starkt på.)

Kampen går vidare! Sista ordet är inte sagt. Jag och kollegorna tänker fortsätta driva vår linje och bekämpa dynamisk prissättning.
Därför kan det arta sig till en intressant höst på jobbet när det nu har startat igen. Det är väl mest det jag vill ha sagt med detta inlägg. 😊
Men hur det än går med just denna strid, så känns det sammanfattningsvis högst deprimerande att det får gå till så här i översättningsbranschen. ☹ Den håller på att urarta totalt i idiotisk sparsamhet, naiv tilltro till teknikens under och noll respekt för språkkänsla och språkets värde (och noll respekt för översättare och deras hantverk). Och när det är min största kund som ger efter för denna dekadens så blir det naturligtvis extra kännbart och sorgesamt, då det kan drabba hela min arbetstillgång och ekonomi.
Jag har redan tänkt i flera år att jag borde byta bana och skola om mig och bli något annat. Samtidigt har jag alltjämt lika svårt att klura ut vilken bana det då skulle bli. Det står verkligen totalt still. Jag måste helt enkelt fortsätta med översättning så länge jag kan, och in i det längsta hålla fast vid ren översättning istället för MT och dynamisk prissättning – hur svårt det än är och hur förfärliga förhållandena än är, beroende som man ju är av mäktiga översättningsbyråer.

Ja, så här kan det vara att vara översättare i nutiden. Dynamiskt.

Igelkotten recenserar en bok: Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, Ali Jonasson

(recension april 2025)

Att jag har mitt ursprung i Finland är som bekant något som är väldigt betydelsefullt för mig. Och fast jag för egen del kommer från en släkt som är till största delen finlandssvensk, så omfattar min kärlek till Finland även den finskspråkiga aspekten av landet. Jag har en vurm för Finland oavsett språk.
Likadant är det med min attityd till det finländska i Sverige. Jag är själv ”sverigefinlandssvensk”, som det heter – barn till en svenskspråkig mamma inflyttad från Finland – men jag har också starka sympatier för sverigefinnar, alltså finsktalande i Sverige. De sympatierna har jag de senaste åren fått tillfälle att odla vidare, i och med att jag är med i en liten studiecirkel i finsk konversation. Där är alla deltagarna av finsk härkomst, och förutom att jag har lärt mig mer finska där (låt vara att det går långsamt) så har det varit intressant med alla aktiviteter där vi fördjupat oss i hur det är att ha finsktalande bakgrund i Sverige. Helt lätt har det inte alltid varit, den saken är klar.
Just nu är det en viss bok som cirkulerar bland oss medlemmar i gruppen; vi turas om att få låna hem den och läsa den själva, och de senaste två veckorna är det jag som har haft den. Det är en illustrerad faktabok – en sorts historie- och samhällskunskapsbok delvis i serieform, kan man säga – som helt handlar om sverigefinnarna och hur de haft det i Sverige ända sedan 1600-talet. Den heter passande nog Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, och är författad av Ali Jonasson, som själv är uppväxt som andra generationens finsk invandrare och har varit väldigt engagerad i finnarnas kamp redan tidigare.

Här ska alltså sägas för tydlighetens skull att när det talas om ”sverigefinnar” i boken, så syftar det på alla finskspråkiga bosatta i Sverige – alltså inte bara de som kommit som invandrare de senaste hundra åren (t.ex. krigsbarnen och arbetskraftsinvandrarna) utan även de finskspråkiga som funnits här tidigare. Finskan har nämligen förekommit i Sverige mycket länge, och det är en poäng som lyfts fram rejält i boken och som också är ett gott skäl till att finskan numera klassas som minoritetsspråk här i landet på ett sätt som andra invandrarspråk inte gör.

Finnkampen är onekligen mycket intressant läsning (och bildtittning 😊) och det jag måste säga med en gång är att jag varmt rekommenderar den och rentav tycker att det är en mycket viktig bok att ha läst igenom – för personer av finländsk härkomst i Sverige är den ett måste, för övriga i Sverige är den nyttig och allmänbildande och en potentiell ögonöppnare. Här finns väldigt mycket viktiga saker att ta in.
Själva formatet för boken är också idealiskt för ändamålet. I och med att hela sverigefinnarnas historia beskrivs på ett enkelt sätt med serier och andra illustrationer hela tiden, blir den förhållandevis lättläst och oerhört lätt att fastna i (det räcker att börja bläddra och kika lite grann för att bli fast). På sätt och vis är hela skildringen uppbyggd som en populärvetenskaplig TV-dokumentär överförd till bokform. Det är Ali Jonassons egen självbiografiska berättarröst som beskriver både hans eget liv och diverse fakta, med en massa experter och vittnen som kommer in och blir intervjuade mellan varven. Kommentarerna från dessa medverkande är i form av illustrationer av dem med pratbubblor. Men det funkar utmärkt med detta TV-upplägg och man blir som sagt fängslad. Samtidigt är boken stundtals textrik och späckad med information, så någon förenklad ”historiebok för barn” är det verkligen inte utan vi håller oss på en vetenskaplig och facklig nivå, men i och med att det är så bra upplagt så tar man till sig alltihop ändå.

När det gäller innehållet så berättas alltså sverigefinnarnas historia mycket grundligt: först lite om bakgrunden och alla begrepp (de kan ju som bekant vara nog så svåra för ”rikssvenskar” som inte begriper något om Finland), sedan kommer historiedelen, från de finnar som kom till ”finnmarkerna” för flera hundra år sedan och så vidare framåt steg för steg. Ibland med återblickar till Alis egen dystra uppväxt som självutplånande finne i förorts-Göteborg (han förkastade först sitt finska ursprung men fick sedan en ny stolthet över det). I bokens andra halva blir det naturligtvis nutidshistorien och den senaste, största finska invandrarvågen och alla de människornas erfarenheter som överväger (och då blir det också mycket om sverigefinskhet i kulturen) men det är knappast något som förbises på vägen dit och inte heller när vi väl går djupare in på 1900-talets alla språkmotsättningar och dylikt.

En del av det som berättas i boken kände jag förstås redan till, jag har ju som sagt fått höra en del i min studiecirkel och lite visste jag om på andra sätt, men andra detaljer var nya för mig också och dem noterade jag med stort intresse. Som till exempel att det redan på 1600- och 1700-talet fanns anmärkningsvärt många finsktalande i Stockholm (så många att de inte bara kan avfärdas som en liten minoritet ”gästarbetare”). Eller att Finland genom tatarerna hade en muslimsk befolkningsgrupp långt innan Sverige hade det. Eller att den finska påskdesserten memma härstammar från Persien som de finsk-ugriska folken hade kontakter med. Eller att det faktiskt är vetenskapligt säkert att finnar i Sverige (och även finlandssvenskar i Sverige) oftare drabbats av stress och depression och psykisk ohälsa, ofta för att de fick ta de tyngsta jobben och fick stå ut med de tristaste levnadsförhållandena.

Framför allt är min stora känsla när jag läst Finnkampen att det finns väldigt många paralleller mellan hur finsktalande har haft det i Sverige genom alla år, och hur invandrare från andra länder har haft det och fortfarande har det nu. Jag visste detta redan innan, men nu efter att ha läst boken kan jag se det ännu mer uppenbart. I dagens läge har väl kanske personer från Finland fått högre status i Sverige (även om detta är omtvistat, Finnkampen tar faktiskt upp en del om ifall det stämmer eller inte), och finnar ses som ”skötsamma utlänningar” som till och med sverigedemokrater kan tolerera, men tidigare har fördomar och hat och anklagelser och diverse annat elände förekommit från svenskar mot finnar på precis samma sätt som dagens invandrare får stå ut med nu. Det finns ingen skillnad. När ”sverigevännerna” försöker påstå att de minsann inte alls är rasister utan att det främst är en motbjudande religion och äckliga värderingar de vänder sig mot, främst islam förstås, så är det bara nys. Det lät nämligen precis likadant från sverigevännerna mot finnarna, trots att dessa inte alls är muslimer. Påståenden om att ”snart kommer Sverige att helt ha tagits över av dem”, ”de är bortskämda med sina krav”, ”de är våldsamma” och ”de är lata och utnyttjar systemet” kunde höras även då, det syns obarmhärtigt tydligt i boken.
Och då har jag inte ens nämnt allt den berättar om rasbiologi, skallmätningar, övergrepp, språkligt tvång, trakasserier och annat som svenskar utsatt finnar för.
Något av det som sedan griper mig allra mest är detaljen om modersmålsundervisning, som varit en stor fråga för sverigefinnarna och som det också står mycket om i Finnkampen. Det där att alla trodde att barnen skulle bli förvirrade om de fick lära sig fler än ett språk, och att massor av föräldrar därför förbjöds att prata finska med sina barn (och inte blev erbjudna något ”hemspråk” åt dem i skolan), det är beklämmande men intressant att läsa om. Inte minst för att det än i dag i mångas hjärnor inte har gått in att det allra bästa faktiskt är att lära sig både svenska och familjens språk samtidigt, för då blir man bättre på båda. De som fortfarande tvivlar borde ta och läsa Finnkampen. Över huvud taget är det ett faktum – ett annat som lyfts fram i boken – att ser man till hela världens befolkning så är det normala inte att bara tala ett språk, utan att tala minst två olika! Det är inte alls något hinder för integrationen. Det borde ni ta till er, ”sverigevänner” och andra som har en nedlåtande smygrasistisk syn på saken.

Ja, det står verkligen allt möjligt tankeväckande och intressant i den här boken – och det är därför jag ser att så många som möjligt läser den, för att få sig ett antal nya perspektiv.
Sedan är jag tyvärr inte helt övertygad om att alla skulle hålla med om dess framställning. Analysen har i hög grad ett ”kolonialperspektiv”, det ska medges (och det är Ali Jonasson fullt medveten om och förklarar det också), och vissa läsare är säkerligen inte med på noterna när man utgår från det perspektivet. En del som läste Finnkampen skulle därför kanske mena att beskrivningen är kraftigt överdriven och att svenskarna i själva verket har varit snälla mot finnarna och att man inte alls behöver framställa det som någon kamp. Eller möjligen att jovisst, det har begåtts oförrätter, men det är väl inget att bry sig om nu.
När sedan en vänsterprofil som Göran Greider finns med bland dem som intervjuats så kan jag mycket väl tänka mig att många avfärdar hela boken på en gång som något slags vänsterliberalt snömos. Men även om de gör det så kvarstår ju ändå alla de konkreta besvär och motgångar som sverigefinnarna har mött och som beskrivs i boken – man måste bemöta det på något sätt, för uppdiktat är det ju knappast, och för att förstå Sveriges historia är det mycket viktigt att även uppmärksamma sådana saker och lära av dem, inte bara ignorera dem (för då fortsätter man i samma anda som när sverigefinnarna ignorerats tidigare).
Och Finnkampen är verkligen en bok som man lär sig tragisk historia av.

Det jag nu avslutningsvis känner att jag vill göra härnäst, det är att spana för att se om det inte finns någon lika underhållande bok om sverigefinlandssvenskar. Min egen grupp. För som jag sade är jag inte själv sverigefinne, jag har bara starka sympatier för dem. Finlandssvenskarna som kom till Sverige däremot, som mina morföräldrar gjorde med min mamma och hennes syskon: till den gruppen skulle jag verkligen kunna relatera. Och det är fortfarande en del jag inte vet om den. Hur fick de det när de emigrerade från Finland till Sverige? Vilka var deras erfarenheter? De hade det lättare på så vis att de redan kunde språket, men att det ändå kunde bli problem på vissa områden på samma sätt som för de finsktalande, det är jag övertygad om, för folk från Finland har en del saker gemensamma oavsett vilket av de båda språken de talar. Så de finlandssvenskarnas upplevelser, dem skulle jag mycket gärna vilja veta mer om och läsa om på samma engagerande sätt som jag nu fått ta del av Finnkampen. Hoppas det finns någon sådan bok där ute någonstans.
Till dess har Finnkampen vidgat mina vyer ordentligt. Särskilt mycket understryker den sanningen att det främlingsfientliga motståndet mot andra folkgrupper, det finns i alla tider och hatet får alltid något slags ursäkt och det är bara föremålen för det som växlar.

Böcker: Ali Jonasson, Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, teckningar Mats Kejonen, Verbal.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar två spel: Bananagrams och Apostlaspelet

(recension januari 2025)

I vanlig ordning var det flera stycken spel som delades ut som julklappar i vår familj nu under den gångna julen. Två av dem är inte bara spel utan samtidigt något av ”intressanta fenomen”, och denna månads recension blir därför av dem båda på samma gång.
Det ena heter ”Bananagrams” och är ett bokstavsspel.
Och det andra heter ”Apostlaspelet” och är ett kristet kortspel.
Även om de två spelen är av helt olika konstruktion och handlar om olika saker, så har de det gemensamt att de båda är väldigt små och behändiga att ta med sig, och också båda kan spelas av ganska många spelare samtidigt. Samt att de båda är fyndiga och har en tendens att fängsla och fascinera.

Om vi börjar med Bananagrams så är det verkligen enkelt men genialt. Banantemat visar sig i att spelet ligger i en liten bananformad påse, och de tre repliker man yttrar i spelet har också med bananer att göra (startsignalen ”split” samt utropen ”skala” och ”banan”). Men det är alltså ett bokstavsspel – namnet är en ordlek med ”banan” och ”anagrams” – och det innehåller faktiskt inte något annat än små brickor med bokstäver på. Det ser ut som ett Alfapet, fast utan spelplan, och utan poängsiffror på brickorna.
Själva spelandet handlar inte heller om något mer än att bilda ord av sina bokstavsbrickor och göra en ordfläta där de alla är med, och varje gång någon klarat det säger vederbörande ”skala” så att alla spelare måste ta varsin bokstav till och få in den också i sin fläta, och så håller man på så ända tills bokstäverna är slut och den som då blir klar först får säga ”banan” istället och har vunnit hela spelet.
Det är precis lika simpelt som det låter, men det räcker för att Bananagrams ska vara riktigt rejält beroendeframkallande. I min familj ville genast alla vara med, inklusive yngste sonens flickvän – det är annars långt ifrån alla spel som brukar engagera alla sex på en gång – och ungdomarna fick till råga på allt ett uppsving i sitt ordkunskaps- och bokstavsintresse bara på grund av detta enkla spel. Även på släktträffen på annandagen var det åtskilliga i sällskapet som genast blev fast i Bananagrams, trots att det blev nästan obekvämt många deltagare runt bordet samtidigt.
Ett så simpelt spel, och dessutom ett så pass språkinriktat spel, borde inte kunna ha den effekten på så många … men faktum är att det har det. Kanske har det att göra med att man blir så revanschsugen och längtar efter att få försöka igen med förhoppningsvis bättre bokstäver. Det finns dessutom oändligt med utrymme för egna varianter – spelarna kan komma överens om att spela enbart med egennamn istället för vanliga ord, eller med något annat tema, eller så kan man utmana sig genom att bara tillåta ord som är minst tre bokstäver långa (eller fyra eller fem eller sex … vi hos oss har redan prövat det mesta). Man behöver inte ens spela likadant allihop, utan var och en kan köra på sitt eget sätt med egna utmaningar, parallellt med alla andra som också säger ”skala” och drar bokstäver ideligen. Ja, faktum är att det i slutändan inte spelar så stor roll vem som vinner, för var och en kör sitt eget race! Likväl är Bananagrams en social grej, då det ligger nära till hands att spelarna hjälper varandra med att få ihop kompletta flätor (spelet brukar fortsätta även när någon sagt ”banan”, ända tills alla är färdiga).

När man sedan så småningom har tröttnat på Bananagrams, i den mån det nu är möjligt, så kan man med fördel gå över till det andra spelet jag tänkt berömma här, och som också är rätt socialt – nämligen Apostlaspelet.
Det är helt nyutkommet och designat av en viss Micael Grenholm, som är en mycket begåvad kristen förkunnare med vettiga åsikter (särskilt om miljö och migration) och många strängar på sin lyra. Tidigare har han skrivit både vetenskapliga och skönlitterära böcker och talat sig varm för såväl kristen klimataktivism som miraklers existens, och nu har han gjort ett spel också: från början ett rent hobbyprojekt avsett för ungdomsgrupper han arbetat med, men det blev så populärt där att han fick det publicerat. Apostlaspelet är ett kortspel där korten föreställer en mängd personer från Nya testamentet – de tolv apostlarna givetvis, men även en hel massa andra bekantingar – och målet med spelet är att lägga ut och flytta kort och se till att få in tolv stycken apostlar från ”byn” via ”stranden och olivlunden” till sin egen ”båt” på bordet. Det behöver då alltså inte bli de tolv originalapostlarna, utan det kan bli andra kombinationer av bibelpersoner, och det är till stor del det som är det roliga.
Plus att alla korten med personer logiskt följer det som sägs om dem i Bibeln, och därför används på lite olika sätt. De personer som är fiskare får t.ex. stå obegränsat på stranden, sådana som blivit ”helade” kan ibland hamna direkt i båten utan omvägar, och ”bibelskribenter” ger ett extra drag när de är på plats i ens båt. Dessutom hör korten ibland ihop med varandra beroende på vad personerna har för relationer: Jakob och Johannes är ju t.ex. bröder, och deras mor är också med, så de i den familjen kan ”kalla på” varandra när de är i båten.
Över huvud taget fungerar hela spelet just så att varje kort/person har diverse funktioner, som påverkar hur de får flyttas och vad som händer med ens egna kort och med motspelarnas. Alltsammans inom en ”bibeltrogen” ram kan man säga, även om det kanske inte är så bibeltroget just det där att man kan få tolv andra apostlar i sin båt än hur det var i verkligheten (men det tycker jag då inte gör något). Det blir onekligen underhållande när man är igång att spela och den ena förflyttningen och manövern leder till den andra hela tiden och spelarna rumsterar om hejvilt bland sina båtar och stränder. Några kort är förstås negativa också, i synnerhet Judas Iskariot som alltid flyttar sig från ens egen båt till en annan spelare, och Tomas Tvivlaren som fördröjer saker och ting.
Sammantaget så funkar också hela spelet bra, och är befriande proffsigt gjort för att vara ett kristet spel … ja, jag kanske är fördomsfull, men det är faktiskt inte särskilt vanligt att sinne för spelkonstruktion kombineras med bibliskt budskap. Kristna spel brukar snarare mest förekomma i söndagsskolpysseltidningar och ligga på nivån ”det kommer en pojke med fem bröd och två fiskar, gå fem steg framåt och slå två extra slag”. 😊 Men med Apostlaspelet är det inte så, utan här rör det sig om ett ”riktigt” kortspel, som fungerar och kan spelas av en förtjust skara. (Även av icke-kristna, skulle jag vilja påstå.) Helt enkelt är inte spelet, för man kan lätt bli överväldigad av all info på korten och få svårt att hantera de där effekterna, särskilt när det blir kedjereaktioner av effekter som påverkar varandra … men det går att vänja sig vid och komma in i.

Några nackdelar finns det väl sedan med Apostlaspelet, och även med Bananagrams som jag redan skrivit om.
Apostlaspelet skulle för sin del bli ännu bättre om det faktiskt fanns något slags spelplan. Som det nu är så är korten det enda som spelet består av, och varje spelare får själv lägga upp korten på de tänkta platser som benämns båt, strand, olivlund och by. Det skulle vara roligare och även visuellt mer lättspelat om man hade tecknade spelplaner där båten, stranden, olivlunden och byn faktiskt syntes och gick att lägga korten på.
Dessutom känns några av korten och manövrarna på dem lite överflödiga – vad har man egentligen för nytta av att få smygtitta på en annan spelares hand eller på korten överst i högen? – och på ett och annat ställe i spelet är bibelreferenserna dessutom lite väl cyniska. Att skriftlärda som Nikodemos enligt en specialregel inte kan sitta i samma båt som tullindrivare som Sackaios är förvisso komiskt, men samtidigt lite nedslående, för har man blivit en Jesu apostel bryr man sig väl inte längre om sådana meningsskiljaktigheter?

Om jag sedan ska återgå till Bananagrams och ha en synpunkt på det så är det väl att om man nu till äventyrs bryr sig om vem som vinner bananspelet i fråga, så finns det en viss risk för ganska missvisande segrar. Med det upplägg som gäller blir allt som händer under spelets gång ganska betydelselöst, i och med att det är den som gör den sista ordflätan när bokstäverna är slut som vinner partiet. Ifall någon annan gjorde färdiga flätor och ropade ”skala” tio gånger innan dess så räknas det ändå inte, och det kan ju kännas lite surt för den personen. Därför skulle jag kunna tänka mig att det delades ut någon ”spurtprismarkör” eller ”delpoäng” åt alla som får till sina flätor under spelets gång, även om det fortfarande kan vara slutvinnaren som får extra mycket. Det skulle nog bli mer rättvist, och det är ju förstås en ganska enkel sak att man själv som husregel plockar fram några pjäser eller annat och delar ut poäng på det viset med.

I det stora hela är ändå såväl Bananagrams som Apostlaspelet mycket trevliga och spelvärda spel. Och ytterligare en sak de har gemensamt är att de inspirerar och höjer allmänbildningen och spär på spelarnas intresse för en viss sak: i det första fallet språklig finess och ordkunskap, i det andra fallet bibelkunskap och i förlängningen (förhoppningsvis) tron och det andliga livet.
Plocka med Bananagrams och Apostlaspelet nästa gång ni är ute på resa eller när det vankas släktbesök eller annan sammankomst! De tar inte stor plats och chanserna är goda att det blir succé när ni plockar fram dem.

Spel: Bananagrams, uppfinnare Abraham & Rena Nathanson, Bananagrams.Inc./Martinex, och Apostlaspelet, uppfinnare Micael Grenholm, Argument.
Betyg: 9 resp. 8 av 10.

Mina iriska försök: roligt språk men klen Duolingo-kurs

Den senaste månaden har jag börjat med ett nytt språk i Duolingo. Eftersom jag är klar med den ryska och den finska kursen där i appen och nu inte kan göra mer med de språken än att repetera dem, och det i övrigt bara är tyskan jag aktivt jobbar med, så tyckte jag att det fanns plats för något nytt. (Nej, det finns ingen gräns för hur många språk jag kan tänka mig att lära mig!)
Och den här gången blev jag sugen på att testa iriska. Jag har alltid haft en viss fascination för detta sagoklingande språk, och just nu är jag dessutom inne i en ”Irlandsperiod” och intresserar mig lite extra för Irland och har vissa planer på att resa dit nästa år, och då blev suget extra starkt. Så jag satte helt sonika igång.

Iriska är naturligtvis intressant eftersom det hör till en språkgrupp som jag hittills inte försökt mig på, nämligen de keltiska språken. Det är inte speciellt många som har det som modersmål, men det hålls ändå rätt aktivt vid liv på Irland (alla i republiken måste lära sig det i skolan), och i Duolingo finns det alltså med bland språken man kan välja. Jag tycker också det är jätteintressant och roligt, det måste jag säga direkt.
Men det jag också märkte nästan med en gång, det är att iriska i Duolingo är en utmaning och riktigt, riktigt lurigt.

Iriska har flera ovanliga egenskaper som gör det lite udda och svårinlärt för svenskar, men värst är det med uttal och stavning och förhållandet mellan dem. Den som har sett iriska i skrift tycker nog att det mest verkar vara en enda röra av ”bpllewllhuoihfgchlogogogoch”, och att om man sedan hör Enya sjunga detta i någon av sina låtar så låter det som ”woo” kort och gott. 😊 När jag började med iriska i Duolingo och hörde rösterna i iriskkursen uttala de första orden, kände jag också med en gång att det här måste jag kolla upp i någon formell grammatik så att jag fattar hur det där uttalet egentligen fungerar. (Det är också över huvud taget så med Duolingo, att man kan inte lära sig ett språk enbart i den appen och det räcker inte att bara göra övningarna där, utan de måste kompletteras med egna studier på annat håll så att man begriper varför grammatik och uttal är som de är.)
Därför har jag, förutom själva övningarna i Duolingo, nu i några veckor gång på gång återkommit till lite olika webbartiklar och Youtube-tutorial-klipp där iriskans uttalssystem förklaras. I viss mån har jag också börjat förstå lite grann – det känns inte alldeles besynnerligt längre. Jag har förstått att nästan alla iriskans konsonanter finns i både en ”tunn” och en ”tjock” variant och att den skillnaden är viktig, och att konsonanterna även förändrar sig i olika sammanhang: de påverkas av kringliggande vokaler och de mjukas ibland upp i början av ord och så kommer det in ”glidvokaler” för att få ljuden att anpassa sig som de ska. Det hela är inte helt olikt finskans stadieväxling eller ryskans muljering (som gör att ryssarna stoppar in små j-ljud i orden hela tiden). Det är alla de där sakerna som återges på olika sätt i iriskans stavning, och den är därför faktiskt inte så ologisk egentligen. Att stava till ett iriskt ord man hör är fortfarande omöjligt, men att uttala ett iriskt ord man ser i skrift är fullt möjligt när man hajat principerna. Jag har också till min glädje kopplat varför ett namn som Ó Súilleabháin i själva verket är samma sak som O’Sullivan.
Problemet är att det ändå är svårt att verkligen ta in alltihop – det är ett logiskt system, men samtidigt synnerligen komplicerat, med alla vokal- och konsonantkombinationer som jag inte riktigt fått ihop ännu hur mycket jag än försökt. Och här hjälper tyvärr inte Duolingo till alls.

För de två rösterna som säger iriska ord och fraser i Duolingo, de låter väldigt syntetiska och konstgjorda … det skulle inte förvåna mig om det är AI-röster, och i vilket fall tycker jag mig höra en viss engelsk brytning i deras uttal. Plus att vissa ord märkligt nog uttalas på två olika sätt av den manliga respektive kvinnliga rösten. Jag tror inte jag kan lita helt på att det faktiskt är så där man uttalar iriska.
Den känslan hade jag från början, och därför har jag som sagt sökt mig till andra källor som komplement. Det Youtube-klipp jag tittat mest på är med en amerikansk irisklärare som förklarar språkets ljudsystem. Det underlättade mycket, att höra hennes förklaringar – där fick jag åtminstone en uppfattning om det där med tjocka respektive tunna konsonanter och hur de uttalas. Vilket ju annars inte är så lätt att läsa sig till, för på Wikipedias artikel om iriska står det att ett ”tjockt” iriskt b ska uttalas ”med tungan upp mot mjuka gommen”, och hur bär man sig åt för att göra det? Svaret tycks vara att det helt enkelt är det b:et som är ett vanligt b och det tunna är något slags ”bj”. En princip som verkar gälla för de flesta andra konsonanterna också, och detta framgår tydligare av Youtube-klippet än av Wikipedias alltför teoretiska artikel.
Men helt övertygad är jag inte av det där klippet heller … för jag har vissa aningar om att den där amerikanska iriskläraren faktiskt själv bryter lite grann när hon pratar iriska. Som ju många språklärare i USA tyvärr gör. Hon verkar också, när man tänker närmare på det, vara hemfallen åt just den usla språkpedagogik som engelsktalande sysslar med, nämligen att för varje ljud i språket de ska lära sig använda det engelska ljud som ligger närmast. (Det är därför amerikaner som ska prata franska jämt hankar sig fram med sitt ”paar-lej voo aan-glej?”) Det känns som jag inte kan lita helt och fullt på henne heller.
Och inte på någon annan för den delen. Jag har sökt information även på andra håll på webben och sett diverse andra pedagoger, både svenska och anglosaxiska, förklara hur iriskan funkar, men ibland verkar det vara helt olika bud från olika personer – till och med den vanligaste hälsningsfrasen ”dia duit” verkar ha lika många uttal som det finns irisktalande. Så vem ska man tro på? Det blir bara förvirring, som späs på ytterligare av sådana där utmattande anvisningar på Wikipedia om att meabhair /mʲəuɾʲ/ ”förståelse” på grund av en vokalglidning uttalas [mʲəui̯ɾʲ]. WTF …?

Samtidigt går jag alltså vidare med iriskan i Duolingo, och bygger åtminstone upp ett litet grundläggande ordförråd där – men uttalet från de där rösterna tar jag med en stor nypa salt. Att de kanske inte är helt värda att efterapa märks också på att det i iriskkursen (till skillnad från i t.ex. tyskkursen) inte finns någon övning där man själv ska säga efter rösterna för att få in uttalet. Kanske för att rösterna inte är mänskliga …? Iriskan är uppenbarligen en av de Duolingo-kurser som är begränsade och håller en rätt låg nivå.
Hur länge det då blir meningsfullt att hålla på med den vet jag inte riktigt. Det känns ju inte precis som jag kan våga mig på att säga något på iriska på plats på Irland när jag inte har en aning om hur korrekt det låter. Samtidigt är det alltid kul med språkstudier just för ordförrådets och grammatikens skull, om inte annat … men det kommer inte att ge mig någon muntlig språkfärdighet alls.

Kanske skulle jag lyssna på en del av Enyas iriskspråkiga låtar och hänga med i texterna och försöka snappa upp hur hon uttalar orden hon sjunger. Men jag uppfattar ju säkert inte alla små glidvokaler, och Enya kan som bekant inte heller rätta mig när jag sedan försöker imitera henne.
Den bästa lösningen är nog egentligen att jag öga mot öga träffar någon som kan iriska och kan sätta mig in i de där uttalsreglerna så att jag verkligen hör hur det ska vara. Det jag behöver är just att säga efter och bli rättad tills jag fattar. Jag är övertygad om att det då skulle ringa rätt många klockor och trilla ner många polletter och gå upp många ljus (så hemskt svårt kan inte uttalet vara i praktiken), så att jag efter det kan fortsätta med iriskan i Duolingo och ha koll på uttal/stavning i fortsättningen och komma vidare på ett fungerande sätt.
Tyvärr är det ju verkligen inte var dag man träffar någon som kan ett så litet och obskyrt språk som iriska. Det är ju inte ens särskilt många av irländarna själva som kan det ordentligt, även om de läst det en del i skolan.

Jag får väl se om det löser sig, och under tiden får jag fortsätta sitta där och fundera varje gång jag stöter på något iriskt ord som innehåller ”aoi” och inte alls vet om det är a:et, o:et, i:et eller någon kombination av dem som ska uttalas. Och så får jag fortsätta att febrilt (och helt teoretiskt) försöka analysera bokstäverna före och efter ett m för att avgöra om det ska uttalas ”m”, ”mj”, ”w” eller kanske ”v”.
(Jadå, på iriska är alla varianterna möjliga!)

P.S. Om ni vill läsa mer om min inställning till Duolingo så skrev jag ett annat blogginlägg om det för några år sedan – finns här!)

Igelkotten recenserar en bok: Och så var de bara en, Agatha Christie

(recension januari 2024)

Bra detektivromaner finns det många, och det finns många författare som varit skickliga på att sätta ihop sådana – men det finns en deckare som jag anser tar förstapriset i alla avseenden.
Den har allt. Den bygger på en smart idé, den har ett otroligt snillrikt uttänkt pussel, den utspelar sig i en miljö som ger precis den rätta stämningen, den är så där härligt krypande kuslig och spännande, den är skriven på ett korthugget men effektfullt sätt som gör att man fastnar i läsningen, den har ett utmärkt persongalleri, och förutom själva mysteriet är den dessutom lite tänkvärd. Allt det där som en bra deckare ska ha.
Och det är Agathas Christies vidunderliga Tio små …

Ja, ni vet vad – och det är väl också det enda riktigt problematiska med den boken i svensk version. Att den är känd som, för att säga det rent ut (jag gör det i den här texten, bara för enkelhetens skull), Tio små negerpojkar.
På den här sidan millennieskiftet har detta förstås blivit mer och mer besvärande, inte minst för oss Agatha-älskare som gärna pratar om boken. Även om N-ordet används tämligen neutralt i historien och den inte är rasistisk i överkant (åtminstone inte mer än vad som var vanligt i England 1939 när den kom) låter det rätt illa att kalla den så där. Så det var inte så konstigt att den för några år sedan kom ut i svensk nyöversättning med ny titel. Nu heter den Och så var de bara en, helt analogt med den amerikanska utgåvans titel And Then There Were None. (Allra först i England hette den Ten Little Niggers, inte heller det speciellt vackert.)

Jag har numera både den gamla översättningen Tio små negerpojkar och den nya Och så var de bara en i min bokhylla, och har läst dem båda. Som översättare tycker man ju förstås att det blir särskilt intressant att kunna jämföra dem, ungefär som när alla Tintin-albumen kom ut i ny version i början av 2000-talet. Vilken svensk utgåva är bäst?
Det är förstås inte särskilt lätt att uttala sig om det när man som jag har läst den tidigare versionen ett oräkneligt antal gånger och fått världens bästa läsupplevelse av den – den hör till de böcker som jag kommer ihåg stora partier av utantill. Språket i Einar Thermænius första översättning sitter i ryggmärgen och känns oklanderligt, och det medför en viss risk att man blir kritisk till varje nyöversättningsförsök redan från början.
Men så mycket kan jag säga att Helen Ljungmarks uppdaterade översättning gör åtminstone inte att jag tappar passionen för Agatha Christies mästerverk. Det är samma känsla som tidigare och man lever sig genast in i intrigen. Ni vet förmodligen redan vad boken handlar om, men om ni inte vet så drar jag resumén mycket fort:
Tio personer anländer till en isolerad ö dit de blivit inbjudna på olika sätt. De känner inte varandra och är ganska olika typer men har det gemensamt att de en gång i tiden har dödat någon och kommit undan med det. Första kvällen blir de alla förskräckta när en inspelad röst plötsligt anklagar dem i tur och ordning för deras respektive brott. Varefter de tio börjar bli mördade, en efter en, av sin okände värd som inte syns till och som de börjar inse måste vara en bland dem själva. Och varje mord sker på ett sätt som anknyter till ramsan om ”tio små negerpojkar” – i den nya versionen ”tio små tennsoldater” – som försvinner en i taget, och för varje mord är det en av de små statyetterna i matsalen som saknas.

Det är handlingen det, och i det stora hela känns det alltså inte som den har gått förlorad eller tagit skada av nyöversättningen. Någon stor radikal bearbetning är det kort och gott inte fråga om. Den största skillnaden, som man tänker allra mest på, är förstås att alla omnämningar av ”negerpojkar”, ”negrer”, ”negerstatyetter” och ”Negerön” har strukits och ersatts med ”tennsoldater” istället. Till största delen går detta att vänja sig vid, ändamålet är ju onekligen gott och välbehövligt. Mina invändningar kring denna redigering rör mest bara att det i översättningen av den där ramsan på tio verser (den som fungerar som ledmotiv och mordschema) känns lite konstigt med ”tio små tennsoldater gjorde si och så …”. Tennsoldater är väl inga levande varelser som ”negerpojkar” är? Jag hade nog för egen del nöjt mig med bara ”soldater”. Plus att namnet på ön i den nya versionen har behållits på engelska, så att den kallas ”Soldier Island”: hade man inte lika gärna kunnat kalla den ”Soldatön”?
Just detta är över huvud taget en annan skillnad mellan översättningarna, nämligen att fler engelska ord och begrepp har behållits i nyversionen istället för att översättas. Att ”herr” och ”fru” har översatts med ”mr” och ”mrs” till exempel, och att ”butler” har införts istället för ”betjänt” (fast det är onekligen skillnad på dessa två, så det må vara korrekt i alla fall). Effekten blir att man får en starkare känsla av att det är England vi befinner oss i, men även att kopplingen till en svunnen tid 1939 (då vi titulerade mer även på svenska) har blivit lite svagare.
Det blir den även av att språket i boken känns ännu mer avskalat nu än innan. Förutom att en del mindre lämpliga ordval har tagits bort (utöver ”neger”) så är det en del ord av det svårare slaget hos Thermænius som Ljungmark har ersatt med enklare synonymer. Lite grann störs jag av det, för Thermænius ordvändningar var snitsiga på sitt vis, och det är synd att stryka alla anstötliga ord och anpassa för mycket till nutiden … vissa detaljer vill man ju spara för att bevara tidskänslan också. Men å andra sidan bidrar den korthuggna stilen faktiskt till dramatiken, så det skadar egentligen inte att göra den ännu mer utpräglad.

Den allra största nackdelen och besvikelsen med Och så var de bara en är istället en poetisk brist, kan man säga. I ovan nämnda ramsa om de tio små tennsoldaterna fanns det nämligen redan i den förra svenska versionen ett översättningsproblem – det är i den vers som på engelska lyder ”five little soldier boys going in for law, one got in Chancery and then there were four”. I berättelsen illustreras den versen med ett mord på samma sätt som de övriga verserna, men på svenska har versen översatts helt annorlunda (förmodligen för att Thermænius inte kom på något bra rim på ”fyra” som gick att få ihop med domstolstemat). Med viss logisk förvirring som följd eftersom mordmetoden då inte alls stämmer på svenska i det fallet (det förklaras i översättningen men blir ändå konstigt).
Jag hade sett fram emot att få se någon riktigt smart lösning på det problemet här nu i den nya versionen – men nej, versen ser fortfarande likadan ut och logikbrottet kvarstår. Versen efter däremot (”a red herring swallowed one and then there were three”) har fått ett liknande problem löst, då det märkliga uttrycket ”svälja en anka” har tagits bort, men helt bra har det inte blivit nu heller, och övriga verser har mer eller mindre behållits som de var fastän man gott hade kunnat fila lite extra på dem också. Poesi och verser och rim är förvisso mycket svåröversättliga, men hade man inte kunnat lägga manken till för att få till ramsan riktigt snyggt den här gången? Så omöjligt kan det väl inte vara.
För övrigt är fenomenet att samma ordval använts i den nya översättningen som i den gamla något som förekommer även på fler ställen i boken. Det är lite olika i olika partier, men rätt ofta framstår det faktiskt som att förutom ”soldat”-justeringarna och liknande uppdateringar av tidsmarkörer, så är den nya versionen nästan som en bearbetad version av den gamla snarare än ett helt nytt jobb från scratch. Kanske är det oundvikligt, för man måste onekligen ha den gamla översättningen som referens när man gör en ny. Men lite förvånad blir jag ändå över att likheterna tidvis är så stora som de är. (De ändringar som faktiskt gjorts sticker då ut mer, kan man säga.)

Oavsett invändningar är Och så var de bara en fortfarande det mästerverk jag alltid sett det som. Även om man förstås, när man som jag har läst boken massor av gånger, kan fundera lite närmare på om det inte finns vissa logikbrister i handlingen ändå. Är det t.ex. troligt att gärningsmannen klarar sig utan upptäckt eller misstankar så många gånger, när hen smusslar med gift precis i närheten av de andra, och verkligen inte har många sekunder på sig att obemärkt gå iväg och fixa nästa mord? (Särskilt mord fem och sex känns väldigt svårgenomförda.) Tja, jo, rent teoretiskt är det väl möjligt fortfarande förstås, och då sväljer jag det eftersom det knappast går att få det mer trovärdigt än så inom ramen för en så fantastisk intrig.
Oavsett översättningsversion är det förstås också fortfarande fullt möjligt att reflektera över boken, för den är som sagt tänkvärd. Personligen brukar jag vara extra intresserad av det där som mördaren säger i sitt avslutande bekännelsebrev, att hen tänkt ut en lämplig ordning för offren att avlida i, så att de ”minst skyldiga skulle få dö först” och de mer kallblodiga mot slutet. Jag håller bara delvis med om den ordningen. Även om den grymma gamla Emily Brent är väldigt otrevlig är det knappast ett mord hon har begått (nätt och jämnt vållande till annans död), så hon hade nog fått gå bland de första om det varit jag som bestämde – och sådana som den fullständigt hänsynslöse Anthony Marston och den beräknande Rogers hade jag nog tvärtom låtit få hänga med lite längre. (Rogers är för övrigt en av förhållandevis få av de tio anklagade som faktiskt planerade sitt mord, och det gör ju honom genast mer skyldig i mitt tycke.) Men Agatha Christie och jag är åtminstone överens om att det är de två som är kvar precis på slutet som har gjort de två mest fasansfulla sakerna.
Apropå Agathas egen inställning så märks det förstås i boken, både i gammal och ny version, att hon själv på sin tid hade samma uppfattning som de flesta i England då – att den naturliga konsekvensen av mord är dödsstraff. ”Efteråt kunde man inte glömma”, skriver hon om hur det är att döda en människa, och det blir då helt följdriktigt att den ensamma kvarvarande personen som tänker detta går och hänger sig i samvetskval. Själv är jag kraftigt emot dödsstraff och håller inte med Agatha på den punkten, men det är onekligen ett intressant etiskt ämne som här skildras på ett rörande och känsligt sätt så att man får en hel del att fundera på.

Sammanfattningsvis – om ni inte har läst Och så var de bara en/Tio små negerpojkar, så gör det!
Och har ni läst den, så läs om den, nu när det finns en modernare version.
Vilken översättning ni än väljer så är och förblir boken storartad.

Bok: Agatha Christie, Och så var de bara en, översättning Helen Ljungmark, Bookmark Förlag.
(Alternativt Tio små negerpojkar, översättning Einar Thermænius, Bonniers.)
Betyg: 10 av 10.

Tre saker jag sörjer

Det finns tre saker som jag verkligen sörjer djupt, därför att de alla tre verkar vara på väg bort och försvinna och bli passé och ett minne blott.
Jag tror jag har beklagat mig över hotet mot dem alla tre här på bloggen redan tidigare, vid olika tillfällen – men jag har inte skrivit något sammanfattande, så det tänkte jag göra nu. För det känns nämligen som att deras nedgång börjar bli mer och mer akut.
Till oändligt stor sorg för mig personligen alltså, för jag råkar vara väldigt förtjust i alla de här tre sakerna. Dessutom tror jag det blir till stor skada för världen när de försvinner.
Men vad är det för hotade saker jag pratar om nu då? Ja, vi kan ta dem en i taget med varsitt stycke.


1. Tåget.

Globalt sett kanske det inte verkar som tåget som färdmedel är speciellt hotat, men man vet aldrig vart utvecklingen går … och här i Sverige är situationen illa nog. Ja, här i landet är läget för tågen minst sagt prekärt. Jag har tidigare uttalat mig dystert om alla linjer som lagts ner sedan järnvägens blomstringstid för knappa hundra år sedan. Det är alltid lika deppigt: att tågen försvunnit från massor av ställen, utkonkurrerade av biltrafiken och bortprioriterade av politiker som inte insett hur kortsiktiga och ensidiga deras anti-tåg-beslut har varit. Tyvärr är det också så att den här utvecklingen inte har avstannat, utan den fortsätter än i denna dag, senast med västgötska Karlsborgsbanan som raskt rivits upp istället för att rustas upp och utnyttjas (en förbindelse Göteborg-Skövde-Karlsborg hade väl varit utmärkt?).
Visst finns det ljuspunkter på en del håll, där man har återinfört förbindelser och byggt nytt, men för varje sådan satsning någonstans i Sverige finns det minst ett annat ställe någon annanstans i Sverige där man istället minskat, försummat, lagt ner, rivit upp räls. Smidiga tågförbindelser blir verkligen inte alla förunnat när sådant sker hela tiden.
Till detta kommer att det järnvägsnät vi faktiskt har är förfärligt försummat. Det skulle behöva läggas mycket stora summor på att rusta upp det, höja kapaciteten så att såväl frekventa persontåg som näringsmässigt viktiga godståg får plats på banorna, och se till att det inte blir en massa trängsel och förseningar. Men här finns knappast den politiska viljan, särskilt inte med nuvarande regering som inte håller tågen högt alls (de har sagt rent ut att järnvägen ska fungera för arbetspendling och godstransporter, märk väl, inget tal om fjärrpersontrafik). Och nästan allra mest obehagligt och sorgligt är att tåg håller på att bli en politiskt polariserande fråga. Tåg avfärdas mer och mer av många som stolligheter och miljömuppspåfund, det finns ett hat och förakt mot tåg på samma sätt som mot vindkraftverk, vissa aktörer verkar nästan misstänkt ivriga att bli av med ”den där rälsen som bara är i vägen” (känner de sig hotade av tåg på något sätt?), och vid de tillfällen då det faktiskt planeras järnvägsprojekt och resecentrum bemöts de nyheterna med hånskrattande emojier – liksom nyheter om när det är stopp eller tillbud i tågtrafiken. Tåg står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige, med all den skepsisen och skadeglädjen.

Karlsborgsbanan – riven.
Vi har målat in oss i ett hörn där vi, genom alltför långtgående satsningar på smidiga bil- och flygrutter, har gjort oss totalt beroende av bilen och flyget och ”måste” ha fler och fler sådana möjligheter, i en tid då vi snarare borde skära ner på dem. Följaktligen bemöts också alla försök att gynna tåget och kollektivtrafiken i allmänhet, och begränsa bilarna och deras hastigheter (om än aldrig så lite), av vilda protester. Jag skulle kunna travestera Tage Danielsson för att summera den nutida bilmentaliteten: ”Varenda människa vet ju att bilen är det smidigaste sättet att ta sig fram. Ska vi då motarbeta detta naturliga förhållande och satsa på tåg och bussar istället? Hur ska då bilen kunna vara det smidigaste sättet att ta sig fram?”
Ja, här skulle jag kunna hålla på med en lång rant … men min uppfattning är alltså att tåget i Sverige går en mörk framtid till mötes. För att tågtrafiken ska överleva krävs det satsningar som i nuläget inte går att genomdriva, och den onda cirkeln fortsätter därför tills vi har nått ett läge som i USA (där tåget är något högst marginellt).
I resten av världen kan det hända att situationen inte är lika nedslående – trots allt finns det många länder där man har insett vikten av omställning och multimodala transporter – men det är fortfarande inte direkt lätt att resa med tåg i Europa, det kan vem som helst se. Då är det också lätt hänt att samma slags krafter som påverkar kommunikationsdebatten i Sverige tar över även i många andra länder, och får igenom att bilen och flyget prioriteras. Jag tror tyvärr att risken är mycket hög. När det gäller utvecklingen i Sverige finns det dessutom en risk att vi, även om man gör rätt ute i Europa, inte kan matcha de kommunikationerna och att de tågtransporter man vill satsa på nere på kontinenten (t.ex. via Fehmarn Bält-förbindelsen när den är klar) råkar ut för ohjälpliga flaskhalsar när de når upp till oss.
Alltsammans gör mig bedrövad, för tåget är i mina ögon ett underbart färdmedel och med tanke på miljö, klimatförändringar och utrymmes- och trängselproblem är det nödvändigt att använda det mer (även om jag självklart inte förespråkar något avskaffande av privatbilismen!).
Tåget känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


2. Kyrkorna.

Nästa sak som är på nedåtgående, i synnerhet i Sverige, är kyrkobyggnaderna.
Nu ska jag visserligen erkänna att jag är kluven på det området. Jag brukar nämligen inte per automatik stämma in i den där kristna klagokören om att Sverige har blivit så rysligt sekulariserat. För det första kan det diskuteras om så verkligen är fallet, och om Sverige nu är så sekulärt så behöver faktiskt inte detta heller vara enbart av ondo, för en mäktig och institutionaliserad kyrka som dominerar kulturen och dikterar villkoren i ett land är inte något särskilt bra det heller. Och de kyrkobyggnader vi har i Sverige är på sätt och vis spår av en maktfullkomlig kyrka av just det slaget från förr. Den kristna kyrkan kommer dessutom alltid att överleva oavsett byggnader, det är jag övertygad om, och den kan faktiskt få bättre förutsättningar för ande och liv och tillväxt om den får slå ur underläge.
Men samtidigt känns det också ytterst vemodigt när de många skatter till kyrkor vi har i Sverige används mindre och mindre. Det är liksom ändå så att jag kan sakna den tiden då varje kyrka hade sin egen präst och det hölls gudstjänst i varenda en av dem varje söndag. Det är deprimerande att det behovet inte längre finns, att församlingarna istället slås ihop till stora enheter där vissa kyrkor bara får stå värd för gudstjänster enstaka gånger och är helt övergivna mellan varven. Och det är tråkigt att de rent fysiskt så ofta är stängda och tillbommade när de inte används (det vill säga för det mesta). En kyrkspanare som jag har det inte lätt när man måste kontakta församlingarna och ha fullt sjå att stämma träff med någon som kan komma och öppna en kyrka åt en. Ofta känns det inte ens värt besväret. Fjärran är den tid då man bara kunde känna på dörren till en kyrka och belåtet konstatera att det var öppet, gå in och tillbringa en andäktig liten stund där inne och sedan gå igen.

Bleket – snart såld.
Värst av allt är förstås när kyrkorna avyttras, på samma sätt som när järnvägsräls rivs upp. Nu senast har det hänt precis i närheten av där jag bor, då Tjörns samfällighet helt sonika avsakraliserade Blekets kyrka och snart ska sälja den. En kyrka som helt slutat användas som sådan, och blir något helt annat, det är verkligen ett komplett misslyckande. Och det blir fler och fler sådana fall. Lyckligtvis begränsas det av att majoriteten av kyrkorna faktiskt är hyfsat gamla och därför i någon mån skyddade (och besvärliga att bygga om till något annat) men trenden är oroväckande … det blir allt vanligare att församlingarna tar till lösningen att sälja ut. På flera håll finns det dessutom kyrkor som står och vittrar sönder och inte kan restaureras eftersom det inte finns pengar – där är faran att de till slut måste rivas, ålder och K-märkning till trots. Det var vad som hände med Maglarps kyrka i Skåne, och det kan hända igen. De försvinner genom att sakta men säkert bara få förfalla.

Maglarp – riven.
Här finns egentligen många paralleller till tågen och järnvägarna. På samma sätt som ”stationen mitt i byn” har försvunnit på många håll när folk har föredragit bilen (med inaktivitet och företagsdöd som följd, när man har valt att snabbt ta bilen på de snabba vägarna till serviceinrättningar längre bort istället för de lokala), så har också ”kyrkan mitt i byn” försvunnit och efterlämnat ett tomrum, när folk har sökt sig till något annat och behovet av en lokal kyrka har upphört.
Som sagt, den världsvida kyrkan kommer att överleva vad som än händer (det är alltid en ljuspunkt), men kyrkobyggnaderna som en gång byggts som vackra och gudomligt inspirerade samlingslokaler för medlemmarna i kyrkan i fråga, de håller på att spela ut sin roll och tas ur bruk. Trots att de så att säga mycket praktiskt hade kunnat utnyttjas i en ny och kanske annorlunda kristen väckelsevåg.
Kyrkorna känns ofta dödsdömda, och det sörjer jag djupt över.


3. Språket.

Ja, jag vet vad ni tänker säga. Svenska språket har klarat sig tidigare. Vi har varit utsatta för kraftigt inflytande från både latin, tyska och franska i omgångar, och lånat in en massa ord därifrån men ändå bevarat ett rikt och fungerande språk. Då borde det väl inte vara värre nu när det är engelskan som tränger in? Är jag inte bara konservativ språkpolis i onödan?
Dessvärre är det inte så, utan det vi ser just nu är en språkutveckling utan motstycke – därför att förändringarna nu med teknikens och kommunikationernas hjälp kommer i en omfattning som det inte var fråga om på Gustav III:s förfranskade tid. Det handlar inte heller bara om att vi får in för mycket engelska ord (lite lånord här och där kan man väl stå ut med), utan det är hela språkbruket som förändras. Vilket för den delen inte bara gäller svenskan, utan många andra språk också (men svenskan är kanske särskilt utsatt eftersom vi blivit mer digitaliserade här än i flera andra länder). Med hjälp av maskinöversättning och AI, och all information, all reklam och alla budskap som strömmar över oss hela tiden och snabböversätts, så är det uppenbart att språket påverkas och detta på ett negativt sätt.
Här är problemet framför allt att inte bara enskilda ord, utan hela uttryck och formuleringar, faller i glömska. Det är så det blir när de typiska engelska standardfraserna kommer in hela tiden. Svenskan är full av smarta ord och uttryck som inte engelskan har, men när engelskan är standard för allting, då blir det ett slags mjölkig ”översättningssvenska” som i all hast direkt kalkeras från originalspråket. Och de uttryck, ordlekar och idiom vi hade kunnat använda istället om vi tänkt efter, och för den delen de uttryck som hade använts om det hade varit svenskan som varit originalspråk, de går då förlorade i folks vokabulär. Det blir ingenting kvar av den fyndiga och kreativa svenskan, för den glöms sakta men säkert bort. (Att flera sedan ovanpå detta menar att ”engelskan är överlägsen svenskan för den har ju så många synonymer och oöversättliga uttryck” känns då som extra hånfull grädde på det språkliga moset.)
Jag kan tyvärr märka detta på folk i min närmaste omgivning som jag ideligen hör använda torftiga och onaturliga svengelska uttryck som de (ofta omedvetet) hämtat från översättningssvenskan på sina skärmar. Ofta får jag påpeka att ”så heter det faktiskt på svenska” och ”du skulle väl kunna säga så istället?”
Den ”smarta svenskan” är alltså på väg bort. Men i rubriken där det står att jag sörjer ”språket”, så syftar jag inte bara på det, utan även på en annan sak, nämligen att fenomenet språk och språkstudier i största allmänhet är kraftigt på nedåtgående. Folk intresserar sig inte längre alls i samma utsträckning för att lära sig några främmande språk, bortsett från engelska. Här kan jag använda mina tonårsbarn som tydliga exempel – de har alla tre med stor glädje och lättnad valt bort moderna språk (tyska/spanska/franska) när de kom upp i gymnasiet och inte behövde ha det ämnet längre. De är inte heller ensamma, kan jag säga. Motivationen att lära sig andra språk sjunker kraftigt i Sverige. Vad ska man med dem till, är attityden.

Inget som är värt att intressera sig för längre ...
Och det är ju kanske inte heller så konstigt, när som sagt maskinöversättningen och AI är på stark frammarsch, liksom även språkappar som ska fungera som något slags babelfisk och direktöversätta både prat och skyltar åt folk när de är utomlands. Då tycker de naiva användarna naturligtvis att det räcker med att använda dessa fiffiga verktyg, så behöver man inte anstränga sig för att lära sig något språk på riktigt. Att kommunikationen förmodligen kommer att gå uselt – precis som maskinöversättningarna (även om de blir bättre) aldrig kommer att kunna återge svenskans riktigt kreativa och smarta funktioner – bryr man sig inte om. Vad blir resultatet då? Jo, åter igen, en utarmad svenska som tappat sina grammatiska, lexikala och fonetiska fyndigheter.
Svenskan, och världens språk i allmänhet, håller helt enkelt på att krympa ihop till pidginspråk. Dysfunktionella blandspråk där engelskan är bas och det egna ordförrådet i värsta fall endast en krydda. Och de enda som intresserar sig för språk är teknikerna, som mest bara är ute efter att få in språken i sina maskin- och verktygsmallar.
Som språkfantast ser jag med djup bedrövelse på den utvecklingen … och då har jag inte ens nämnt att mitt eget yrke som översättare är kraftigt i farozonen. Det är bara en extra deppighet ovanpå allt det andra.
Språket känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


Ja, det här var tre dödsdömda saker som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig hos mig när de slutgiltigt är borta.
Eller är det så väl att de kanske inte kommer att vara borta ändå …? Finns det någon som nu har orkat läsa igenom allt det här och som är mer positivt lagd och kan muntra upp mig med motargument? Någon som tror att tågen, kyrkorna eller språket (eller i bästa fall alla tre) kommer att fortleva och till och med få en renässans igen?
Kör bara på i så fall och muntra upp mig! Det skulle vara trevligt att slippa sörja djupt, om jag bara kan bli övertygad om att sorgen är obefogad.