Någon dagbok är detta inte, men väl mitt eget lilla forum på nätet där jag pratar med mig själv (och eventuellt andra) och kommenterar lite olika saker som jag stöter på i min omgivning och i världen runtom... Hoppas på att det kan bli allt från melodifestivalen och Kalmar FF via barnuppfostran till religiösa tankegångar.
Tänker inte beskriva mig själv särskilt ingående. Jag nöjer mig med att dra några saker som man definitivt kan säga att jag är, nämligen:
45-åring. Gift (med Jemima). Trebarnspappa (till Isak, Lydia och Adam). Hundägare (till Joker). Husägare. Bohusläning. Förut smålänning. 50 % finlandssvensk. Frilansöversättare. Kristen. Kyrksamlare. Eurovisiontokig. Ohändig. Supporter till Kalmar FF, Brynäs IF och Vetlanda BK. Förtjust i ostbågar, tåg, ABBA, språk, resor, Tintin och smörgåstårta. Genom åren omväxlande väljare till både C, FI, MP, KD och S. Lite allmänt galen.
Bara det borde räcka för att få en hel del stoff till blogginlägg...
Nu har det hänt. Voyage är här. Jag har lyssnat några gånger, dels på hela albumet rakt igenom, dels på de enskilda låtarna allt eftersom jag fått lust att lyssna på dem igen. Och tiden är kommen att skriva min recension. En recension av ett färskt nyutkommet ABBA-album. Det känns högtidligt.
Det första jag ska säga är denna sats att understryka:
ABBA gör som de själva vill.
Ja, det är ett av de huvudintryck jag får av Voyage. Att ABBA inte bryr sig ett dugg om vad för musik som kan tänkas funka nu för tiden, hur samtidens musik låter, eller vad de borde göra rent kommersiellt sett för att deras nya album ska slå an år 2021. Eller för den delen vad fansen kan tänkas förvänta sig att få höra från dem med tanke på gamla tider. Det ABBA har gjort med Voyage är att de spelat in tio låtar som blev precis den musik som gruppen själva kände för att göra, varken mer eller mindre.
Och det är egentligen riktigt härligt, för det är så som ABBA alltid har jobbat. Det kan låta konstigt med tanke på att de på 1970-talet i mångas ögon var just kommersiellt sluga och beräknande, och medvetet siktade på att slå an och tjäna pengar, men sanningen var redan då att de gjorde musik på det sätt de kände för. Ibland valde de förvisso att ta intryck av omvärlden (som när de gjorde discoalbumet Voulez-Vous eller testade glamrock i låtar som So Long), men de kunde precis lika gärna strunta i det och hitta på något helt annat. ABBA gjorde alltid vad som föll dem in: prövade olika stilar och testade olika saker, hela tiden med samma arbetsglädje. Därför blev också musiken bra på ett spontant smittande sätt, och de blev en grupp som hade stor variation i sin musik men som ändå alltid lät som ABBA, och då fick de också publiken med sig vad de än gjorde.
Den här attityden var också själva förutsättningen för deras existens som grupp. Under åren 1972 till 1982 tyckte de det var kul att jobba ihop och göra musik, och så gjorde de det. Sedan tyckte de inte det var kul längre och då lät de bli. Och nu har de ett tag tyckt det varit kul igen och då har de gjort det. Fortfarande efter samma princip – de har spelat in låtar på det sätt de själva har känt för. Resultatet har blivit ett Voyage-album med stor variation och många influenser.
Ja, för lyssnar man igenom Voyage från början till slut är det onekligen tio helt olika spår man bjuds på. Det är i tur och ordning följande: en powerballad, ett stycke uppoppad svensk folkmusik, en julvisa, en ”adult pop”-låt, en dansbandsschlagerlåt, ett pianobaserat diskbänksdrama, en vemodig discosyntlåt, en etnodoftande ballad, en lekfull 80-talsrocklåt och en stillsam filmisk hymn. Enformigt kan man verkligen inte kalla det.
Samtidigt känns detta låtsortiment som ett väldigt lämpligt sista ABBA-album, då det på sätt och vis sammanfattar och återger hela deras karriär. Både hur de lät under sina olika tidigare perioder, vilka som är deras musikaliska rötter och inspirationskällor, och i viss mån även vad de har sysslat med under den långa pausen. Allt finns liksom representerat på något sätt i de tio låtar vi nu har fått. Det är nog inte heller någon slump att även Just A Notion, inspelad 1978 men färdigställd först nu, finns med bland dem – den låten är med för att illustrera den långa bryggan mellan det nya och det gamla.
Rent kompositionsmässigt, textmässigt och estetiskt sett känns det, precis som med de två första låtsmakproven I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down som vi fick höra i september, som att det nya albumet i sin helhet fortsätter där 1981 års The Visitors slutade. Men samtidigt är alltså Voyage ett slags bokslut över hela ABBA:s gärning. Det känns riktigt konstnärligt gjort av dem, även om de enskilda låtarna som sagt blev som de blev tack vare att ABBA gör som de vill och har lust med.
Hur är det nu då med de enskilda låtarna? Vad ska man säga om dem? Vilka är bra och vilka är mindre bra? Det är väl kanske ändå det som är det väsentliga för en vanlig musiklyssnare, och inte att filosofera över vad Voyage som sammantaget konstverk vill säga till oss?
Jag lovade ju tidigare i höstas att jag skulle stoppa in de tio nya låtarna på lämpliga placeringar i den stora rankinglista jag gjorde av hela ABBA:s låtkatalog tidigare i år. Jag har också börjat försöka göra det, men jag märkte mycket snart att det inte går. Känslan att sitta där med tio nya ABBA-låtar, utkomna många år efter att jag hörde alla de andra, är så märklig att jag helt enkelt inte kan jämföra gammalt med nytt på det sättet. Inte än i alla fall. Möjligen kan jag det senare, när jag lyssnat in de nya under en längre tid. Men just nu får det räcka med en summering av hur jag uppfattar Voyage och dess tio spår.
(Klicka på låttiteln så kommer låten upp på Spotify.)
I STILL HAVE FAITH IN YOU. Den här fick vi ju höra i september, och jag har inte tröttnat på den sedan dess. En värdig inledning på albumet och en rörande ”efter alla dessa år”-manifestation av ABBA-medlemmarnas inställning till varandra och sin musik. Ytterst mäktig refräng där röstharmonierna är fullt i klass med hur det lät förr.
WHEN YOU DANCED WITH ME. Hoppsan! Här blir det plötsligt svensk midsommardans (med ett för- och mellanspel som skulle kunna funka på säckpipa), fast folktonerna i fråga är klädda i popskrud. Jag var faktiskt på förhand lite orolig för att ABBA:s nya musik skulle låta alltför mycket som den Benny gör i BAO (med Du är min man som ett skräckexempel), men när den gör det i den här bemärkelsen så gör det ingenting. Riktigt upplivande och kul att ABBA ger sin publik en rejäl doft av Sverige. Synd bara att låten är så kort.
LITTLE THINGS. Mja … visst att ABBA gör som de själva vill, men här går det kanske lite till överdrift, när de till synes helt omotiverat har stoppat in en julsång (nöjde de sig inte med att redan ha en ofta sjungen nyårssång i form av Happy New Year i katalogen?). Dessutom en julsång som känns minst hundra år gammal, med en nästan parodiskt klyschig text om tindrande barn som får julklappar. Och precis när man inte trodde det kunde bli värre så kommer också en riktig barnkör in på slutet. Nej, om det är något spår på Voyage som faktiskt känns direkt pinsamt att visa upp för icke-ABBA-fans så är det detta. Till och med Just A Notion (se nedan) är njutbar i jämförelse.
DON’T SHUT ME DOWN. Den andra av de två låtarna som presenterades i september, och den har växt hos mig sedan dess. Förutom att den har en intressant och dubbeltydig berättande text – som också är ABBA:s första och enda med ett datorbildspråk i (”I’ve been reloaded […] a dream that’s been decoded […] don’t shut me down”) – så är det en av de mest renodlade poplåtarna på albumet. Skönt sväng och en härligt tjutande syntslinga.
JUST A NOTION. ”Bryggan” mellan 1970-tal och 2020-tal. Låten som vi fans tidigare bara har fått höra en liten del av har nu fullbordats, med bibehållna röster från 1978 års gamla inspelning men med nya pålägg i instrumenteringen. Den känns inte alldeles malplacerad på albumet, då den ju representerar schlagerdelen av ABBA:s karriär, men i sin fullständiga version känns den – just det, väldigt markant dansbandslik. Snygga röstharmonier men annars inte den sida av ABBA jag uppskattar mest. (Björn och Benny har själva glömt bort varför de ratade låten 1978, men jag har blivit uppmärksammad på den troligaste anledningen: det måste ha varit därför att den var alltför lik Jag vill vara din Margareta. 😊)
I CAN BE THAT WOMAN. En mer stillsam låt där Agnetha får kliva fram – det tar tid innan resten av gruppen kommer in – och sjunga en lätt köksvaskrealistisk men ändå gripande text om en trasslig relation med sprit och förnedring (och hunden som ser på). ”Screw you” har vi definitivt inte hört i en ABBA-låt tidigare. Hade kunnat falla platt men funkar ändå rätt bra. Melodin är också vacker men låten som helhet behöver nog tid att växa.
KEEP AN EYE ON DAN. Här har vi höjdpunkten på plattan! Mystisk inledning med en sorgsen nedåtgående och något dissonant melodi, och sedan kommer refrängen som sätter sig direkt – och ovanpå det ett discobeat, syntslingor och smattrande elektrokomp à la Gimme! Gimme! Gimme! Det är rätta takter … och så avslutas det med en snygg och stilfull blinkning i form av pianofiguren från SOS. Texten är inte dum heller, då den handlar om skilda föräldrars ”varannan vecka-tillvaro”, skildrad av Agnetha med desperat darr på rösten. Om det blir ytterligare ett singelsläpp från Voyage så hoppas jag definitivt att det blir denna, för här finns hitkvaliteter.
BUMBLEBEE. Nej, det var tydligen inte den gamla outgivna Free As A Bumble Bee som dolde sig bakom den här låttiteln, utan en helt annan låt på temat humlor. Lågtempo igen, nu med snygga etnoflöjter i stämmor som påminner om Fernando, och läckra pinglande keyboard-arpeggioinslag som väl ändå måste komma från Bennys gamla Yamaha GX-1? Harmoniskt överlag, men även denna kommer säkerligen att växa mera med tiden.
NO DOUBT ABOUT IT. Tempohöjning och en glädjefylld omruskning, när ABBA drar igång en lätt rockig syntlåt som har väldigt mycket tidigt 80-tal över sig. Ungefär som de själva lät under sin sista period, men det kunde också ha varit en låt av t.ex. Eurythmics. Jag diggar det kraftigt och tycker även att Frida gör en stark (om än lätt hes) insats i sitt högre register här. Vad texten beträffar har den redan börjat bli föremål för viss analys, då den beskriver en kvinna som uppenbarligen är i ett destruktivt förhållande men tycker att ”det är nog mig det är fel på”. Dubbelbottnat och intressant.
ODE TO FREEDOM. Skivan avslutas med ett stycke som till stora delar är instrumentalt (jag konstaterar att låten har ABBA:s längsta intro: en hel minut tar det innan de börjar sjunga) och stundtals låter som ett filmtema. Av titeln Ode To Freedom kunde man kanske förvänta sig att det skulle vara en pompös och svulstig hymn, men det är snarare en lågmäld dito, och det är inte ett direkt ode till friheten utan istället en önskan att någon annan ska skriva ett ordentligt sådant. Inget dumt koncept alls, och det är en tänkvärd och bitterljuv avrundning, på albumet och förmodligen också på hela ABBA-sagan.
Det var alla låtarna det, och som helhet känner jag (trots de mindre lyckade spåren Little Things och Just A Notion) respekt för hela insatsen.
Jag hade vissa farhågor inför släppet av Voyage: framför allt gällde det väl att ABBA inte längre skulle låta tillräckligt mycket som sig själva utan snarare (vilket jag nämnde ovan) som BAO eller liknande, och så framför allt att Agnethas och Fridas röster inte skulle hålla. Men det förstnämnda behövde jag inte alls oroa mig för, och när det gäller det där med rösterna så märks det förvisso att de inte klingar riktigt helt och hållet på samma sätt nu – Frida låter genomgående strävare och mörkare än förr, och inte heller Agnetha når upp till de väldigt höga höjder som var karakteristiska för henne – men man hör ändå fortfarande tydligt och klart att det är deras röster, de är stabila, och det är huvudsaken.
(Här kan man förresten nämna som ett par parenteser att Björn inte alls sjunger solo på någon av låtarna på Voyage – det närmaste man kommer är att han har en rätt tydlig bakgrundsstämma i Keep An Eye On Dan – och att Frida för första gången har solostämman på fler låtar på ett ABBA-album än vad Agnetha har.)
Om det är något negativt jag ska nämna om Voyage som helhet har det nog inte med röster och sound att göra, utan snarare med att många av låtarna kan kännas för korta, och flera av dem har ett arrangemang och en uppbyggnad som gör att gruppen så att säga inte tillräckligt ofta tar i från tårna och brassar på till max. Ett spår som When You Danced With Me hade t.ex. mått bra av om refrängen upprepats ett par gånger till istället för att låten tog slut nästan direkt. Likaså hade det kunnat vara fler partier med mer tydligt discodunk i Keep An Eye On Dan än vad det nu faktiskt är (även om den låten förvisso blev strålande ändå). Björn och Benny tycks som producenter helt enkelt ha kört fast lite väl mycket i att växla mellan lugnare och snabbare partier och att bygga upp låtarna gradvis, istället för att bara köra på med raka medryckande refränger. Detta är dock inget nytt hos dem, för många av låtarna på föregående plattan The Visitors kännetecknades också av just detta. Jag tycker inte heller att det är något jättestort problem, för melodierna är ju ändå vad de är (d.v.s. starka), men som sagt, om jag har någon större invändning så är det den. Vill man vara listetta får man kanske göra sig något mer catchig. Å andra sidan gör ju ABBA som de själva vill ... och att bli listetta överallt är kanske inte nödvändigtvis deras högsta prioritet.
Summa summarum: Voyage är måhända inte det bästa album ABBA givit ut, och ingen av låtarna är nog så pass bra att de kommer att kunna ta sig in på min personliga ABBA-topp-10 (när jag väl kommer så långt att jag kan ranka dem), men känslan är ändå att gruppen gjort en övertygande comeback. Många andra band som återförenats har gjort det under tämligen patetiska former, men ABBA har gjort det värdigt genom att – som sagt – sammanställa en samling låtar som tillsammans sammanfattar hela deras verk. Det blir då också en ordentlig punkt för alltsammans, för efter detta kommer det nog inte att bli något mer.
Som jag sade i början så gör ABBA precis som de vill, och de har valt att göra ett comeback-album med tio helt olika låtar som ändå bildar en helhet som säger väldigt mycket.
Eftersom de sedan är en global supergrupp, och eftersom de är tidlösa, spelar det heller ingen roll för framgången hur bra slutresultatet passar in i sin musikaliska samtid. Voyage blir en storsäljare och kommer att gå hem hos många alldeles oavsett. För även nu smittar spontaniteten och glädjen i ABBA:s musikskapande.
För mig som ABBA-fan och mina likasinnade – och musikintresserade i allmänhet för den delen – har den senaste veckan känts minst sagt omtumlande och smått surrealistisk. Tre och ett halvt år efter att ABBA först meddelade att de återförenats och spelat in två nya låtar, vilka man sedan inte har fått höra eller se något mer om, lanserade de nu plötsligt den kryptiska sajten ”ABBA Voyage”, och i torsdags släpptes bomben, då Björn och Benny berättade på en storstilad presskonferens att kvartetten passat på att spela in några låtar till utöver de första två och att det nu därför blir ett helt nytt ABBA-album med titeln Voyage som kommer den 5 november. I samband med presskonferensen offentliggjordes också två av låtarna från albumet, närmare bestämt just de båda som det pratades om 2018, I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down.
Lägg till detta att det nästa år också planeras för premiär för den konsertshow som det var tal om redan före 2018: en högteknisk föreställning där ABBA visserligen inte uppträder själva men kommer att finnas på scen i form av ”abbatarer”, ett slags hologramprojektioner som är konstruerade efter ABBA-medlemmarnas egna utseenden och rörelsemönster: det blir ungefär som att de fyra nutida abborna robotprogrammeras till att se ut som sina 1970-talsjag. I London ska denna showserie äga rum.
Även om vi redan visste att det förr eller senare skulle komma ny ABBA-musik, så är detta verkligen helt otroligt stort. 39 år efter att min största favoritgrupp senast gav ut ny musik så kommer de igen, och detta inte bara med ett par enstaka låtar utan med ett helt album – och en show med ett rätt banbrytande koncept. Hur blir det? Hur låter det? Hur känns det? Vad tycker jag om det? Självklart kan jag inte avhålla mig från att kommentera.
Som en och annan vet (se t.ex. detta inlägg från 2018) var jag inte alldeles odelat positiv när nyheten om återföreningen kom för tre och ett halvt år sedan. Jag var skeptisk till om det verkligen skulle bli riktigt detsamma när det gått så lång tid, och tyckte att det kanske hade varit bäst för ABBA:s trovärdighet att låta det förflutna vara ifred. Dock ändrade jag snabbt inställning, eftersom det inte kan förnekas att det under alla omständigheter är intressant att det kommer ny ABBA-musik. Och jag har i likhet med alla andra fans mer och mer sett fram emot den och undrat om den inte ska presenteras nu snart.
Nu är vi där – jag följde presskonferensen live, om någon undrar – och det känns som sagt surrealistiskt. Man kan knappt tro att det är sant, det är svårt att ta in vad det innebär. Det var ju inte meningen att jag skulle få höra nya ABBA-låtar under min livstid. Samtidigt som ABBA är min favoritgrupp har de för mig också alltid varit en före detta grupp, en grupp som de äldre generationerna fick höra det senaste av men inte jag. De upplöstes ungefär i samma veva som jag började bli en medveten person (jag var fyra och ett halvt år på hösten 1982 när deras sista singlar kom). Så att få ta del av deras nya alster nu, när jag faktiskt vet vad det är fråga om, det är svindlande. Nästan så man inte kan tro att det verkligen är samma ABBA.
Men det är det. Det är faktiskt samma ABBA, och det kan man fröjda sig åt. De två nya låtarna har nämligen inte gjort mig besviken. I Still Have Faith In You, som var den första man fick höra (i början av presskonferensen), är något av en powerballad som jag vid första lyssningen tyckte lät ganska musikalaktig, som någonting ur Chess ungefär. Fin och kompetent, om än inte bland det bästa ABBA gjort, var mitt första intryck. Men sedan har jag lyssnat på den fler gånger och konstaterat att den växer. För att vara exakt så växer den alldeles kolossalt. Jag har vid det här laget kommit så långt att jag får gåshud när refrängens ”we do have it in us … we need one another” kommer in med full kraft, för att inte tala om när detta mot slutet vävs ihop med låtens båda versmelodier till en vansinnigt snygg bombastisk komposition. Frida sjunger härligt också, även om man kan konstatera att hon numera är alt snarare än mezzosopran. Och texten är riktigt rörande och förtröstansfull – den kan syfta på ABBA själva och den resa de gjort tillsammans, men jag uppfattar också en andlig dimension bakom orden. Nästan lite lovsångskänsla över alltihop. Don’t Shut Me Down är inte riktigt på samma nivå, i alla fall inte än så länge (jag har inte lyssnat på den lika många gånger), men här får vi å andra sidan en lite mer snabb och dansant poppighet – som exploderar igång efter den bedrägligt lugna inledningen – och vi kan konstatera att det funkar bra det också. Snygga wailande syntpartier, Agnetha är i fin form med sin soloinsats, och även här har vi en text som framstår som mogen och genomarbetad: någon återgång till det mer infantila ABBA från Arrival-tiden är det inte tal om.
Det är förstås inte lätt att jämföra de här nya låtarna med de 40+ år äldre ABBA-låtar som redan finns, men för mig känns det som att I Still Have Faith In You och Don’t Shut Me Down tar vid ungefär där gruppen slutade med sitt sista album The Visitors. Här finns en mognad i text och musik som passar ihop med den LP:n, och det gäller även sådana saker som låtstruktur och harmonik. Det är alltså inte helt omedelbart och rakt på sak (vilket ju också visas av att jag behövde några lyssningar av I Still Have Faith In You innan den började växa på mig på allvar): refrängerna är inte helt tydliga, ackorden ibland mer klassiskt snygga än poppigt simpla, och det finns inga ”hookar” som var så viktigt för ABBA den första tiden. Men det fungerar i alla fall, och en stor skillnad jämfört med The Visitors-albumet är att här märker man av en viss grundläggande glädje som inte finns där. (The Visitors är ett strålande album men samtidigt dystert och färgat av gruppens inre motsättningar, och hos 2020-talets ABBA finns inte den dysterheten kvar – nu har de hittat varandra och arbetsglädjen igen.)
Ja, jag skulle allt vilja säga att ABBA helt enkelt har fortsatt där de slutade, efter fyrtio års paus. Sedan märks det ju ändå förstås att lite har hänt under pausen. Man har inte längre kunnat spela in i Polarstudion med Micke Tretow som tekniker, och följaktligen känns ljudbilden inte helt och hållet som den gjorde hos det tidiga 80-talets ABBA. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det, men någonting i produktionen är det. Vilket emellertid inte innebär att det är sämre nu … det känns bara varsamt uppdaterat till nutid. (Man får inte glömma att ABBA:s sound förändrades en del allt eftersom under deras förra period också, inte minst när Benny gradvis började använda Yamaha GX-1-synten mer och mer.) Och Agnethas och Fridas röster är fortfarande omisskännliga och det är framför allt de som gör ABBA-soundet, så enligt mig finns ABBA-soundet kvar.
Slutsats? Jag är nöjd – mer än nöjd till och med. ABBA behöver inte skämmas för sina nya låtar, och jag är otroligt taggad på att få höra de övriga, när albumet Voyage kommer.
Det har redan avslöjats vad låtarna på Voyage kommer att heta, och jag ska inte räkna upp dem nu, men nämnas ska att en av dem är Just A Notion och det är intressant. Just A Notion är nämligen en låt som ABBA spelade in 1978 men inte har gett ut, förutom att en liten del av den fanns med i det där medleyt med outgivna fragment i Thank You For The Music-boxen 1994. Vad kan ABBA ha hittat på med den låten nu månntro? (Eventuellt kan man ställa samma fråga om låten Bumblebee, då det kan vara ett annat av fragmenten från nämnda medley, Free As A Bumble Bee.) Voyage blir på flera sätt ett ovanligt ABBA-album. Förutom att det kommer fyrtio år efter sin föregångare The Visitors, så kan kuriosanörden konstatera att det blir första gången som ABBA ger ut ett album som saknar titellåt och inte heller är självbetitlat på något sätt (som ABBA eller The Album). Det är också första gången som gruppmedlemmarna inte finns på foto på omslaget – där är det istället ett rymdmotiv som nästan känns mer som ett album av min andre favoritartist Vangelis än av ABBA.
Den saken leder mig in på det jag tycker är den enda lite tråkiga aspekten med ABBA:s nya musik och projekt. Nämligen att gruppen verkar ha inställningen att det ska vara svårt att se hur de egentligen ser ut nu för tiden, och att det trots återföreningen alltjämt är lika sällsynt att de framträder alla fyra tillsammans. På presskonferensen i torsdags var det bara Björn och Benny som var med – Agnetha och Frida nöjde sig med att skicka hälsningar. Omslaget till Voyage innehåller alltså inte ABBA:s ansikten. Och de där ”abbatarerna” som det kommer att bli en konsertshow av, de kommer att se mer ut som 70-talets ABBA (i rymdmundering) än de nutida. De färska bilder som just nu florerar på gruppen är över huvud taget en rätt märklig datoranimerad och kosmisk mix av gammalt och nytt. Skäms de fyra abborna (i synnerhet damerna) på något sätt för att de är över sjuttio år gamla numera? Är det någon som sagt åt dem att de måste hålla fast vid det utseende de hade när de var ”unga och vackra”? Jag kan inte låta bli att undra lite.
Men detta är faktiskt min enda reservation. I övrigt är jag, åter igen, tagen av det sensationella i ABBA:s återkomst. Det är så att jag nog till och med hade varit intresserad av att gå på någon av ”abbatar-showerna” nästa år, om jag hade bott närmare London, trots att jag fram till nu inte riktigt varit övertygad om meningen med en konsert där artisterna man lyssnar på inte ens är närvarande.
Sedan ska jag nämna att det över huvud taget känns otroligt kul med allt ståhej det genast blev kring presskonferensen och presentationen av de nya låtarna och albumplanerna. Att se stora skaror av ABBA-fans samlade på många olika ställen i världen, tillresta på kort varsel och jublande av förväntan … sådant värmer hjärtat. All ivrig nyhetsrapportering, och det faktum att I Still Have Faith In You/Don’t Shut Me Down genast började rusa uppåt på topplistorna (vi får väl se hur långt dubbelsingeln faktiskt når). ABBA är stora än idag. När ABBA har något på gång blir det uppmärksamhet. De förtjänar sin plats i Rock’n’Roll Hall of Fame. Ingen kan förneka det. Det känns gutt, som man säger i Kalmar. 😊
Avslutningsvis kanske någon undrar hur jag tänker göra nu när det har kommit två nya ABBA-låtar och åtta till är på gång. Jag gjorde ju en rankinglista i somras där jag rangordnade alla ABBA-låtar från 101 till 1. Kommer jag att uppdatera den på något sätt med det nya materialet?
Svaret är att jag kommer att återkomma i november när jag har lyssnat på Voyage, och recensera låtarna där. Då kommer jag också att ange på vilka placeringar på listan de ska stoppas in, och dra rankingen i en förkortad version i samma inlägg. Men de inlägg jag redan skrivit med de 101 tidigare ABBA-låtarna får stå kvar som de är.
Nog för att det kommer att bli svårt att placera in de nya låtarna … för om det ska bli rättvist så krävs det ju nästan att jag först lyssnar på dem lika många gånger som jag har lyssnat på de gamla. Å andra sidan vet jag inte hur många tusen lyssningar det då kan tänkas bli. 😊 Jag får göra mitt bästa för att bedöma rättvist ändå.
I höst blir det mycket ABBA, den saken är klar! Jag njuter.
Och så var det nu då dags för de som jag tycker är de 33 allra bästa ABBA-låtarna! Håller ni med eller inte? Ja, jag ska inte hålla er på halster längre utan vi kör vidare där vi var och kommer härnäst till ...
En av ABBA:s mest
kända låtar som bekant, och en av de mest övertygande på Arrival, då en
utmärkt popdramatisk inspelning kombineras med en mer mogen text – en av den
första (men definitivt inte den sista) från ABBA om ”förhållanden med problem”.
Ovanligt med så korthuggna textrader i verserna (”no more – carefree – laughter,
silence – ever – after”), men det funkar, och killarnas ”a-haa” i refrängen är
utomordentligt. Det som gör mig frustrerad med låten är att jag fortfarande, 23
år efter att jag först läste det i Palms ABBA – Människorna och musiken,
inte har kommit på vilken ”amerikansk hit från tidigt 70-tal” som en liten del
av Knowing Me, Knowing You har påståtts vara ett plagiat av. Jag tycker
själv att raden ”breaking up is never easy, I know” är rätt lik The Air That
I Breathe med The Hollies, så det skulle kunna vara den, men den var ju
engelsk … jaja, jag får väl fortsätta grubbla hela livet.
Den minst
imponerande låten från den vidunderliga sida A på The Album – och då är
det ändå verkligen ingen dålig låt. Mycket förtröstansfull text om
äktenskapliga problem och att de alltid går att lösa (precis som med The Way
Old Friends Do känns det bara synd att ABBA-medlemmarna själva i det
privata inte var lika lyckosamma) och oklanderlig produktion där i synnerhet
Lasse Wellanders elgitarr glänser … men visst, Bennys pianospel i refrängen
eller andra versens körarrangemang ska inte heller glömmas bort.
På sätt och vis
anknyter den här låten till den tidigare ABBA-låten Crazy World, som jag
redan skrivit om, då det även här är en text med en överraskande komisk
slutpoäng framförd av Björn. (Här var det sista gången han sjöng på en
ABBA-låt.) Dock funkar det betydligt bättre här än i Crazy World:
slutskämtet i fråga är faktiskt roligt, liksom hela texten fram till dess, om
den lätt patetiske ensamme herrn som hittar en intressant kontaktannons. En
sådan låt borde inte alls passa in på det tunga och allvarsamma The Visitors-albumet,
men på något sätt gör den det ändå, kanske för att den har den rätta svärtan i
komiken och en ironiskt hurtig dov refräng. Sedan har jag aldrig riktigt fattat
varför den sista halvminuten utgörs av något slags marschorkester, men det får
man väl ta.
Även denna var ett
tag min största ABBA-favorit (1992–1993 ungefär), och jag gillar den
fortfarande men är ändå inte fullt lika entusiastisk numera. Det virvlande
discodunket till trots känns det som det är något som fattas i produktionen …
bakgrunden skulle ha kunnat vara något ännu bättre. Det som ändå lyfter den markant är
framför allt givetvis det geniala flöjtliknande för- och mellanspelet, och det
är inte underligt att det var just det som Madonna samplade i Hung Up.
ABBA hade inte
många influenser från blues och rock’n’roll i sin musik, särskilt inte längre
fram i karriären, men den här låten är ett undantag där refrängen är en tydlig
variant av en bluestolva. Dock har det blivit en hybrid av rock, doo-wop och
syntspäckad discopop … ja, inte för att det nu är så dumt, det blir väldigt medryckande,
och texten är festlig med sin skildring av folk som raggar och konverserar
pseudointellektuellt på något slags flott party (historien betyder ingenting
men låter bra!). Ett bra exempel på ABBA-låt som egentligen är
förträfflig men likväl hamnar i skuggan av många andra.
(från albumet Voulez-Vous
1979 och singel samma år)
En av de bättre
låtarna från ABBA:s discoperiod, tycker jag nog. Även om vers, refräng och
mellanspel känns ganska olika sinsemellan flyter de ihop bra, och det hela blir
en stark dansant komposition med läckert blås, snyggt rytmspår och inte minst
det karakteristiska ”a-ha!” som får hela refrängen att sätta sig som klister.
Att det tas om ett antal gånger mot slutet anser jag personligen inte gör
något. Nämnas ska förresten att delar av låten (främst den rytmiska bakgrunden
tror jag) spelades in i Miami med musiker därifrån, i samband med att Björn och
Benny var på låtskrivarresa på andra sidan Atlanten; det var enda gången som
ABBA spelade in utanför Sverige och utanför sin egen krets av studiomusiker.
Det medför ingen markant förbättring, men inte någon försämring heller.
ABBA:s enda helt instrumentala
låt (Arrival saknar också text, men innehåller sång) och något av ett
solonummer för Benny. Det är onekligen ett väldigt snyggt och intressant
stycke, som ger kraftiga associationer till Robert Wells Rhapsody In Rock,
många år innan det konceptet var påtänkt. En slagkraftig kombination av
klassisk musik med rocksättning, som alltid är lika trevlig att trycka upp i
ansiktet på häpna ABBA-skeptiker som aldrig hade kunnat tänka sig att gruppen
kunde göra något av det slaget.
(outgiven låt från
1982 som senare släpptes på More ABBA Gold 1993)
När den otroligt
framgångsrika ABBA Gold skulle få en uppföljare tyckte väl berörda
parter att det behövdes ett extra lockbete att lägga på den samlingen (som
annars hade kunnat få lite väl mycket andrahandskänsla över sig) och då
överraskade man med att gräva fram I Am The City, inspelad 1982 men
aldrig utgiven – det var det första tillfället då ABBA släppte fram något ur
sitt dolda arkiv. Jag hörde till dem som förundrades över vilken bra låt detta
faktiskt var för att vara en tidigare ratad inspelning, och jag tycker alltjämt
att den är mycket kompetent. Syntdominerad på ett tidstypiskt sätt à la 1982 men
ändå fortfarande omisskännligt ABBA … på något sätt pekar den framåt mot den
nya ABBA-period det hade kunnat bli om gruppen inte upplösts. Väldigt ordrik
och snabbt framrabblad text, men det gör inget utan blir tvärtom extra snyggt
när vers och refräng kopplas ihop mot slutet. Och så har vi det där panorerande
syntljudet som min lillebror när han var liten fascinerat tyckte lät som en
ambulans.
Låten som från
början bara var en ren och skär schlager framförd på svenska av Frida, men som
sedan gjordes till en ABBA-låt på engelska och som sådan blev en av deras
absolut största hits. Jag kan också utan vidare påstå att inledningen är
magnifik på ett nästan magiskt sätt, med de där stämningsfulla flöjtkörerna och
trumvirvlarna … det är som gjort för en lägereld under stjärnorna. Tyvärr tonas
ju det arret ner betydligt efter bara en kort stund och när refrängen sedan
kommer slår det våldsamt om till övertydlig schlager, vilket drar ner det hela.
Dock ett plus för den engelska texten, som är något helt annat och
intressantare än den svenska versionen.
Låten som fick
ABBA att komma tillbaka till toppen igen (och stanna där) efter det besvärliga
år då de hade svårt att följa upp Waterloo. Det går därför att påstå att
det inte var den låten som var deras egentliga genombrottshit, utan den här.
Personligen tycker jag ju också att detta är en bättre låt ur alla aspekter och
en storartad popkaramell. Kombinationen av lätt sorgsenhet och upptempo, och
alla de uppfinningsrika små detaljerna i produktionen – den där snabba gitarren
som funkar som brygga inför refrängen är vansinnigt snygg, det har jag alltid
tyckt – är så väldigt typisk för hur skickligt ABBA byggde upp en hit. (Och så
en internationell hookig titel ovanpå det, signerad Stikkan Anderson.)
(från albumet Voulez-Vous
1979 och singel samma år)
Redan det
inledande ”foff-foff-foffande” syntintrot (som var det första Benny gjorde med
sin nyinköpta Yamaha GX-1, på våren 1979) får det att börja spritta i benen på
lyssnaren … och sedan följer en härligt medryckande discolåt med vissa
rockinfluenser, mycket svår att motstå. Björn gör här enligt min mening sin
bästa sånginsats på någon av ABBA:s låtar: det hade inte alls blivit samma sak
om tjejerna sjungit mer (även om deras insats inte heller ska förringas). Den
som gillar udda detaljer kan med fördel också lyssna efter de små stönande och
grymtande ljud som studiotrummisen Ola Brunkert alltid gav ifrån sig när han
spelade och som just i den här låten faktiskt också går att uppfatta, under
för- och mellanspelen.
Det finns några
stycken ABBA-låtar som kan stoltsera med att någon gång ha varit min allra
största ABBA-favorit, och det här är en av dem. Närmare bestämt var det 1990
när jag började lyssna på mina föräldrars gamla kassettversion av The Album
som jag fick upp öronen för denna låt, som är den tredje, sista och bästa som
ingår i den LP:ns avslutande minimusikal The Girl With The Golden Hair.
Jag gillar fortfarande den något annorlunda harmoniken och rytmen och det
teatraliskt dramatiska, nästan spöklika, som jag 1990 tyckte gjorde låten
mycket lämplig att spelas i ett mörkt rum. (Djävulshårdrockarna Ghost måtte ha
fått samma känsla, då de har gjort en cover på I’m A Marionette.) Andra
intressanta inslag är att låten inleds med en ensam basgång och att den innehåller
ett väldigt långt gitarrsolo, båda sakerna rätt ovanliga för ABBA. Ja, det här
är en snygg särling till låt, och enda anledningen till att den inte
fortfarande är bland mina största favoriter är helt enkelt bara att jag hört
många fler sedan dess som är ännu bättre. (Det säger en del om ABBA:s storhet.)
På The Visitors
sjunger Agnetha solopartierna i fyra låtar och Frida i fyra – och enligt min
bestämda uppfattning är samtliga Fridas låtar bättre än samtliga Agnethas. Inte
för att Agnetha-låtarna är dåliga de heller, men hon låter mest bara dyster i
sina sånginsatser medan Frida får till en extra känslosam dimension i mycket
högre grad. Tycker jag alltså. When All Is Said And Done är den av
Frida-låtarna på The Visitors som är minst bra, och det säger en del …
för hon gör en oförglömlig insats även på den. En skilsmässolåt med
självbiografiska inslag i tolkningen, där det ligger så mycket under
ytan och det är så många känslor inblandade: det är Fridas motsvarighet
till Agnethas The Winner Takes It All, där hon låter beslutsam och rak i
ryggen men ändå har en biton av smärta i rösten. Texten (som för övrigt är den
enda av ABBA:s låtar som innehåller ordet ”sex” …) är också bland de mognaste
och mest övertygande Björn skrev för ABBA. Låtens svaga sida är att den känns
lite för kort, den hade kunnat ha en vers till (vilket den också lär ha haft
från början), men den är stark ändå och jag kan inte för mitt liv begripa att
gruppen inte lät den bli en singel istället för Head Over Heels; den
hade klarat sig betydligt bättre på listorna än vad den låten gjorde.
(från albumet Voulez-Vous
1979 och singel samma år)
Mycket sångbar
melodi som fastnar lätt, och med den texten blir det en ytterst allsångsvänlig
fredshymn med kraftigt religiösa undertoner. ”I believe in angels, when I know
the time is right for me I’ll cross the stream …”, det gillar jag, och det
känns för mig smått otroligt och beklagansvärt att Björn kunde bli övertygad
ateist efter att ha skrivit sådana rader (men det är väl hans sak förstås).
Inspelningen är också mycket njutbar, med det där sitarliknande ljudet i
mellanpartierna, och så barnkören som känns fullständigt rätt för låten.
(från albumet ABBA
– The Album 1977 och singel samma år)
Inte direkt någon
lättsmält låt egentligen, den är ganska lång för att vara ABBA och har en
struktur som inte är så där alldeles omedelbart radiovänlig – men en singelhit
blev den likafullt. Och det är ju en alldeles strålande inspelning, med stor
kreativitet i låtens olika delar: riffet i början är högst minnesvärt, men
allra mest gillar jag refrängsticket där gruppen övergår till a cappella-sång
(”du-du-du-du”) och det sedan kommer in en vansinnigt snygg liten
trumpetstämma. (Just den lär förresten vara bland de detaljer som spelades in i
mina hemtrakter, närmare bestämt i Bohus Studio i Kungälv där ABBA gjorde ett
högst tillfälligt besök på sommaren 1977.) Sammantaget ett oemotståndligt verk.
Men den som ska leta upp och lyssna på The Name Of The Game bör se upp
så att hen inte råkar få tag på den irriterande avkortade versionen: den smög
sig in på de första upplagorna av ABBA Gold, och många lyssnare vet
därför inte ens om att låten faktiskt har en andra vers.
Här har vi den låt
som jag tycker är ABBA:s bästa singelbaksida – bättre än framsidan – och ett av
deras mest underskattade spår. Jag gillar den lite dova och mörka stämningen, Bennys
syntspel och det massiva ekot på Fridas röst. Att den aldrig kom med på The
Visitors hade visst att göra med att versen och refrängen inte passar ihop
i Björns och Bennys öron, men då har de ju missuppfattat sin egen låt: den har
AABAB-form och refrängen är inte en refräng utan ett stick, så då tycker jag
för min del att kompositionen är helgjuten.
Det allra bästa
exemplet på en ”hidden gem” i ABBA-katalogen: låten blev aldrig någon
singel-A-sida och har en undanskymd position på albumet där den finns med, men
den är en riktig höjdare som många kännare och fans (och även ABBA själva)
kommit att uppskatta i efterhand. Till dem hör även jag – jag tycker det är en
sällsynt vacker ballad med en bra melodi, utmärkt sång av Agnetha och ett
jättesnyggt ”ylande” sound i produktionen (lite grann som det föregående
albumets Gonna Sing You My Lovesong fast ännu bättre). Just det soundet
tycker nu i och för sig Benny inte blev så lyckat har han sagt, men där har han
fel. Min egen enda reservation gäller att låten tar slut för snabbt, den hade
kunnat ha åtminstone någon refräng till innan den övergår i sin coda och fadar
ut.
Trots alla de
populära och kända låtar som föregår den på Arrival-albumet anser jag
att det är den här avslutande instrumentala titellåten som är hela den plattans
höjdpunkt. Riktigt härligt att ABBA släppte fram ett mer ovanligt inslag i form
av detta spår, som doftar mycket kraftigt av svensk folkmusik och ger en tidig
vink om var Benny egentligen har sin största musikaliska passion. Visst låter
det misstänkt likt Gånglåt från Äppelbo, men det är framför allt en
behaglig, atmosfärisk röra av stråkar, keyboards och vacker textlös körsång som
andas nordisk sommar. Det enda som känns lite synd är att ABBA inte följde sin
första impuls att kalla låten för Arrival In Dalecarlia (”ankomst till
Dalarna”) … hade de gjort det hade det kanske framgått tydligare att detta är svensk
etno, med en lektion i svensk geografi åt internationella fans till på köpet, och
man hade då sluppit korkade kommentarer från okunniga engelska musikskribenter
om att låten ”klingar skotsk”.
(outgiven låt från
1980 som senare släpptes i boxen Thank You For The Music 1994)
”Du måste SKÄMTA
om Put On Your White Sombrero! Den är ju så KITSCHIG!” protesterade min
tjejkompis när jag vid ett tillfälle som tonåring menade att denna låt var en
av de bästa jag någonsin hört. Och jovisst, nuförtiden har jag den kanske inte
bland allra mina allra främsta favoritlåtar, och jag kan instämma i att den är
kitschig, men jag tycker att just detta på något sätt är en del av dess charm.
Framför allt är den så oemotståndlig med sitt spanska sväng i flygande
valstakt, framfört av Benny med syntbrassljudet på GX-1:an, och Fridas sång ger
en känsla av europeisk schlager i positiv bemärkelse. Ja, det här är ett
exempel på ”outgiven och senare utgiven” ABBA-låt som borde ha varit utgiven
redan från början – Super Trouper-albumet hade blivit ytterligare ett
snäpp bättre om den också varit med.
(från albumet Super
Trouper 1980 och singel samma år)
Ett av ABBA:s
absolut mest hyllade verk: alla de fyra abborna har den bland sina favoriter,
Agnetha tycker rentav mest om den av allihop och Frida har uttryckt sin
avundsjuka över att hon inte själv fick sjunga solo på den. Och jag kan
instämma i hyllningskören: The Winner Takes It All är en mästerligt
utförd låt, med stänk av fransk chanson, där Agnetha får till precis den rätta
känslan av bitterljuvt vemod (texten handlar inte rent bokstavligt om hennes
och Björns skilsmässa, men deras personliga upplevelser har likväl färgat av
sig på orden och på hennes sång). Låtens enda nackdel är att melodin egentligen
är väldigt enkel och enformig, men det hanteras genialt genom att arrangemanget
växlar i intensitet under låtens gång. Lyssna sedan på Mike Watsons vidunderliga
basgång, och naturligtvis på den fyrstaviga bakgrundsslingan ”takes – it – a –
all, has – to – fa – all” … det är bara så proffsigt alltsammans. (Tyvärr finns
det ju många som inte har uppfattat låten på rätt sätt utan tycker det passar
att spela The Winner Takes It All varje gång man har vunnit en match
eller så, vilket ju är alldeles hejdundrande fel, men all reklam är väl bra
reklam förstås.)
(från albumet Voulez-Vous
1979 och singel samma år)
Inga andinska
flöjter den här gången, men precis som i Fernando blir det ändå en
känsla av lägereld i sydlig miljö när ABBA låter Ibanez-gitarren komma fram och
gör återbesök i Spanien och Latinamerika. Inte för att nu gitarren är det enda
angenäma i Chiquitita … Bennys pianokomp i verserna är inte av denna
världen, och när han övergår till det där taktfasta beatet i refrängen sitter
det som en smäck. Detta beat är inspirerat av Simon & Garfunkels El
Condor Pasa, som har exakt samma slags rytm, och nu för tiden hör jag också
detta tydligt, men lustigt nog tog det många år innan polletten trillade ner
för mig. Nåväl, ABBA har ändå gjort det till något eget i sin egen komposition,
och Chiquitita är i mitt tycke den bästa låten på Voulez-Vous.
Är detta en
ABBA-låt? En poplåt? Nej, inte det senare i alla fall … detta är mer som ett
klassiskt stycke, med lite olika delar som elegant binds ihop till en helhet.
Men en ABBA-låt är det, som så att säga bevisar att allt gruppen rörde vid blev
till guld. Här sjunker man som lyssnare in i musiken precis så som textens
berättarjag också gör; det är en rofylld och allvarsam stämning, mycket målande
och poetisk text, känslosam sång av Frida i verserna, sedan kommer Agnetha med
en ”halleluja”-liknande brygga och så blir det marschtakt med flöjtdrillar i
refrängen. Utsökt hantverk – Benny må inte kunna noter, men en Kompositör med
stort K, det är han allt.
Här återkommer
ABBA till en viss svensk folkmusikstämning, vilket till stor del beror på de
där supersnygga flöjterna. Men istället för ljust och somrigt som i Arrival
är det här ödesmättat och eftertänksamt. Texten är ganska kort och enkel men
ändå olycksbådande på ett fängslande sätt, i sin sagoartade beskrivning av
ledargestalten som får alla att dansa efter hans pipa – Björns inspiration var
Randall Flagg i Stephen Kings Pestens tid, men det kan handla om vilken
fascistisk ledare som helst, och det är intressant att göra kopplingar även
till vår egen tid, med rader som ”the fear was a weapon in his hand”. Hur som
helst späds känslan av mystik och hotfullhet på ytterligare av sådana inslag
som det där mässande partiet före varje ny vers: upplysningsvis så sjunger
Agnetha och Frida ”sub luna saltamus”, vilket är samma sak som refrängens ”we
dance beneath the moon” fast på latin.
Tack att ni hängt med så här långt – nu är det den stora finalen som återstår, nämligen topp 10! Den ser ut så här:
(från albumet Super
Trouper 1980 och singel 1981 i en del länder)
Den här och Summer
Night City är de två bästa discolåtarna ABBA gjorde, anser jag – och då
gjorde de ändå denna när deras ”discoperiod” egentligen redan var över.
Refrängens psalmliknande melodi hanterades helt enkelt på absolut bästa möjliga
sätt när gruppen valde att lägga discorytm på den. Många andra härliga
ljudeffekter finns också i inspelningen: det där harmonizerskapade glissandot
före varje refräng, trickinspelningen av körerna som gör att de klingar en
liten, liten aning ”out of tune” och därför låter ännu mer som en församling i
en kyrka … och så det stadiga beatet, den knattrande elgitarren, den lätt
översiggivna stämningen och inte minst Bennys syntspel. Uppfinningsrikedom i
studion när den är som bäst.
Oj, vilken bra
text det är till den här låten! En av Björns bästa: mycket förtröstansfullt och
positivt (utan att det blir för klyschigt) om att gå vidare och uppskatta allt
det vackra i livet. Släng er i väggen, proggare – popmusik kan minsann också ge
någonting! Sedan har jag inte ens nämnt alla de musikaliska kvaliteterna i Move
On. Maffigt drillande flöjtkörer. Vacker melodi och oslagbara röstharmonier
i refrängerna (och ännu bättre blir det när ”la-la-la-la”-partierna kommer in).
Muntert klapprande slagverk. Spansk känsla men samtidigt på något sätt
storslagen svensk naturhyllning och lovsång till Guds skapelse. Det här blir
man religiös av.
ABBA:s bästa
rocklåt? Ja, det vill jag lova – det var ett av deras sista försök i den genren
(efter 1977 tog de sig andra riktningar och rocken uteslöts nästan för gott)
och här känns det som att de äntligen fick till det och hittade den rätta
känslan och balansen. Läckert rivigt och energiskt utan att bli löjeväckande – låtuppbyggnaden
är en vidareutveckling av det föregående albumets Tiger men nu mer
fulländad. Snygga kontraster mellan det snabba i verserna och det stillsamma i
”aha-aha”-sticket, och sedan kommer Agnethas vansinnigt tjusiga falsettskrik
och det blir tummen upp. Ja, möjligen kan man ha invändningar mot delar av
texten, men för mig är ändå Hole In Your Soul som helhet något att
digga.
Björn och Benny
har upprepade gånger beklagat sig över att detta är ”en riktigt usel
inspelning” och ”den där skulle vi inte ha släppt”. Tydligen är det mest det
överdrivet komprimerade ljudet som de vänder sig mot. Jag har svårt att förstå
dem i detta fall – jag tycker att just det ljudet är riktigt läckert, och jag
smittas verkligen av det svettiga, pumpande, pulserande dunket i denna
briljanta och suggestiva discolåt. Plus att det även melodiskt finns många
snygga detaljer att uppskatta i produktionen, som den där lilla slingan efter
”I know what’s waiting there for me”. Nej, Summer Night City ligger
minsann på ABBA topp-10 för mig. Helst i den långa versionen med det lugna
förspelet (som släpptes först i Thank You For The Music-boxen 1994).
Tillsammans med Summer
Night City är detta det bästa exemplet på en låt som ABBA själva är mindre
förtjusta i men som jag uppfattar på ett helt annat sätt. Like An Angel …
är värd sin titel, för den ger verkligen en känsla av att ”det går en ängel
kring vårt hus”. Otroligt genialiskt mysig och stämningsfull, den idealiska
låten att kura ihop sig till när det är mörkt och man ska sova, en skön
vaggvisa med en ekande varm sångstämma av Frida (särskilt skönt blir det på
orden ”I close my eyes” och ”all too soon”), vacker text, och så Bennys
himmelska pinglande syntarrangemang ovanpå den där hypnotiskt tickande klockan.
Det låter inte som ABBA, när inte Agnetha är med och sjunger, men det låter bra
ändå. Minst sagt. (Kuriosa: För den som är nyfiken på hur den här låten
skapades finns det en på senare år utgiven specialare med titeln From A Twinkling Star To A Passing Angel: det är ett medley med bitar av alla de
försök ABBA gjorde att spela in låten innan de landade i den slutliga
versionen.)
Mars 1993 … jag
hade precis börjat intressera mig för ABBA efter att ABBA Gold kommit ut
hösten innan, nu fick jag skivorna Voulez-Vous och Super Trouper
i födelsedagspresent … det var då jag kom igång på allvar och blev
ABBA-fanatiker … och när jag lyssnade på Super Trouper så fastnade jag
direkt för Me And I … och man kan nästan se det som att den låten var
den slutgiltiga gnistan som gjorde att jag kom att älska ABBA för alltid. Det
blev sedan inte sämre av att Me And I blev en av de låtar som spelades
mest på mitt konfirmationsläger som följde på sommaren detta år och som också var
livsavgörande för mig. Ja, det är väldigt mycket positiv nostalgi över den här
låten, det ska medges, men jag tycker ändå faktiskt att den håller rent
musikaliskt också (trots att den inte hör till gruppens mest kända). Framför
allt beror det ju på syntbrassljudet från Bennys Yamaha GX-1: det var det som
trollband mig från början och jag är fortfarande så löjligt svag för det. Glatt
och smittande och syntigt … vad som än händer i livet finns Me And I
alltid där och muntrar upp: ”we’re like sun and rainy weather, sometimes we’re
a hit together, me and I”.
(från albumet ABBA
– The Album 1977 och singel 1978 i en del länder)
Här lånar jag en
annan ABBA-kännares omdöme: ”En låt som heter Eagle ska låta så här. En
låt som låter så här ska heta Eagle och ingenting annat.” Kunde inte ha
sagt det bättre själv. Magnifik stämning, majestätiskt och tjusigt, man ser
verkligen framför sig de stora fåglarna som breder ut sina vingar och flyger
mot friheten … och så hör man till och med deras vemodiga tjut i form av den
där klagande elgitarren. Det långa efterspelet gör Eagle till ABBA:s
längsta låt, men den hade gärna fått kunna vara ännu längre vad mig anbelangar,
man kan inte sluta insupa den.
(från albumet ABBA
– The Album 1977 och singel 1978)
Egentligen räcker
det med ett enda ord för att beskriva den här låten – popkänsla. Mer fulländad
pop än så här blir det helt enkelt inte … Take A Chance On Me är själva
essensen för vad medryckande, melodisk och välproducerad popmusik handlar om.
Och som det inte vore nog med själva låten och dess perfekta produktion,
välgjord in i minsta detalj, så finns ju det där fullkomligt oemotståndliga
”take-a-chance, take-a-chance, take-a-take-a-chance-chance …” som har sitt
ursprung i att Björn var ute och joggade och kom på rytmen ”t-k-ch, t-k-ch” i
takt med sina egna steg och sedan gjorde ett helt riff och en text av detta.
Det är så imponerande snillrikt att man baxnar. Sedan är det bara ytterligare
en bonus att Take A Chance On Me har vad jag tycker är den allra bästa
musikvideon ABBA gjort. (Och för den som undrar – nej, den här låten är
alltså inte samma som Lilla Sportspegeln-låten You Can Always Be
Number One, och den är inte heller ett plagiat på denna eftersom den kom
flera år före. Det har jag rett ut i ett annat blogginlägg en gång.)
Den här låten är
så vacker, så vacker, så vacker. Och vemodig. Och stämningsfull. Och
fängslande. Bland de bästa låtar som spelats in alla kategorier, verkligen inte
långt ifrån att vara ABBA:s bästa någonsin, och dessutom en av de bästa
syntlåtar som finns. The Day Before You Came var den sista låten ABBA
spelade in före upplösningen 1982, och som ABBA-kännaren Carl Magnus Palm skriver: ”ABBA kunde
knappast ha önskat sig en bättre låt att avsluta karriären med.” Han fortsätter
lovorden: ”... denna lysande lilla diskbänksmelodram ... en av ABBA:s allra
finaste skapelser som skivartister ... Björns text, kanske den bästa han
någonsin skrev för ABBA ... detta mästerverk ...” och så vidare. Palm är inte
ensam – låten är en stor fanfavorit, och det är många som har hyllat,
analyserat, tolkat eller helt enkelt bara avnjutit den. Själv får jag aldrig
nog av det enkla men effektfulla syntarrangemanget, av den lilla återkommande
flöjtljudstrudelutten, av den ljuvliga melodin, av Agnethas avmätt teatraliska
sånginsats eller av Fridas obligatstämma i mellan- och efterspelet. Eller av
texten, som jag tycker är
utsökt poesi, i sin skildring (med upprepningarnas hjälp) av ett inrutat liv
som sedan av okänd anledning ställs på ända. Mästerverk, som sagt, och det
sista jag ska nämna om The Day Before You Came är att den till på köpet
är det närmaste ABBA kom en så att säga ”äkta” gruppinspelning där bara de fyra
gruppmedlemmarna själva och ingen annan medverkar – för det är inga
medhjälpande studiomusiker på den alls, förutom slagverkaren Åke Sundqvist som
spelar en enstaka virveltrumma.
Visst är det väl
konstigt att jag, som är ABBA-fan, har som min största favoritlåt av ABBA en av
de låtar som är allra minst typisk för ABBA …? Ja, så är det i alla fall, men
det säger väl en del om den mångsidighet och variation som jag alltid har tyckt
är en av gruppens starkaste sidor. The Visitors är med sin mystiska och
orientaliskt influerade melodi, sin ödesmättade stämning och sin snillrika
produktion (bara det där surrande introt liksom, med sina rymdassociationer …)
ett verk som alltid har trollbundit mig, och låten har inte heller precis
blivit sämre efter att jag fick veta vilka de hemlighetsfulla besökarna
egentligen är: hemliga polisen i Sovjet, som huvudpersonen skräckslaget sitter
och väntar på. Allt är bra – det nämnda introt, Fridas kusligt lakoniska
sångstil, hela gruppens låga sång i den taktfasta refrängen, mellanspelet där
Benny som kontrast åter igen tar fram sitt syntbrassljud från GX-1:an. Det här
är ett mästerverk av en grupp mästare, och det är det som får förstapriset.
Ja, det här var hela ABBA:s låtkatalog. Man kan bara beklaga att den inte blev större än 101 låtar, men de 101 som finns är verkligen något att lyssna på – och det gäller även dem som jag placerat längre ner på den här listan!
Sedan finns det förutom de här låtarna även en del annat material som man skulle kunna kalla för ABBA-musik med lite god vilja. Det finns ytterligare några outgivna eller halvutgivna ABBA-rariteter som man kan söka rätt på, t.ex. gruppens födelsedagssånger Hovas Vittne och Sång till Görel (till managern Stikkan 1981 resp. Polars vice VD Görel Hanser 1979), och likaså det där långa medleyt ABBA Undeleted med fragment av en lång rad ofärdiga låtar.
Vi har också Björn och Bennys låtar som de spelade in som duo i början av 1970-talet och som Agnetha och Frida ibland är med och sjunger på (här ska särskilt Hej gamle man nämnas, som lär vara den första inspelningen där alla de fyra abborna medverkar samtidigt). Vi har diverse låtar med andra artister där ABBA-medlemmarna var inblandade på ett eller annat sätt: Agnetha och Frida hörs till exempel på flera av Ted Gärdestads låtar, och Kjerstin Dellerts uppoppade tolkning av den gamla revyvisan O, min Carl Gustaf är i själva verket en Björn & Benny-produktion med körsång av Frida, som låter så ABBA-lik att den nästan är en ”ABBA goes gammalvals”. Och på ABBA-teknikern Micke Tretows soloalbum Let’s Boogie från 1976 är alla abborna med, i en sprallig och uppsluppen improvisationsanda som är något helt annat än den vanliga ABBA-stilen och därför väldigt roligt att höra.
Glöm sedan inte att det är möjligt att inte bara lyssna på ABBA utan även att läsa om dem. Det har skrivits en hel del böcker om ABBA, inte alltid helt sanningsenligt eller kunnigt (särskilt inte de böcker som skrivits av engelsmän, för de begriper inget om Sverige😊), men den pålitligaste ABBA-experten är utan tvekan Carl Magnus Palm, som nästan är gruppens officiella biografiförfattare. Av honom kan jag rekommendera ABBA: människorna och musiken eller, om man verkligen vill nörda ner sig, den mycket längre och utförligare ABBA: Bright Lights Dark Shadows.
Men, men: allra viktigast är ju att det har sagts att det förr eller senare ska komma nya ABBA-låtar! Hur länge till det ska dröja får vi väl se ... det är ju så man kan undra om ABBA har bestämt sig för att slå det rekord i väntetid som Guns N’Roses slog inför sitt album Chinese Democracy. Jo men någon gång blir det väl, och när det händer ska jag minsann kommentera dessa alster också här på bloggen.
