onsdag 17 februari 2021

Den nya ”Pestens tid” ... nej, den gamla var bättre!


Stephen Kings ”Pestens tid”, eller ”The Stand” som den heter på engelska, hör avgjort till mina favoritböcker. Förr om åren när jag gjorde upp rankinglistor över vilka böcker jag tyckte bäst om, så brukade det vara den som låg i topp, och jag har läst den ett antal gånger och slötittat i den ännu fler. Det är inte så konstigt, för utöver att det är en diger och spännande historia i sig – berättelsen om hur en superinfluensa utrotar 99 % av USA:s befolkning och de överlevande styrda av övernaturliga drömmar delar upp sig i två läger, som snart får anledning att konfrontera varandra – så innehåller ”Pestens tid” också ett otroligt persongalleri med en hel mängd gripande och mångfacetterade karaktärer (både onda och goda och ofta även både-och) som verkligen tar tag i läsaren: till och med hunden i boken gör det. Den bakomliggande teologin och alla tänkvärda och moraliska aspekter gör inte precis saken sämre.
Boken finns i två versioner: en kortare från 1978 som var den första som kom ut, och en längre från 1990 som kom efter att Stephen King själv sett över manuset och återinfört en massa partier som han tvingades stryka första gången. Personligen anser jag att den lilla versionen (som även den är lång så det räcker!) är den mer läsvärda, då många av detaljerna i den stora egentligen inte tillför så mycket utan mest bara är onödigt utbroderade och i flera fall alltför smaklösa. Men det hindrar inte att även den långa versionen är väldigt bra.

Storyn har förstås även inspirerat filmmakarna. 1994 kom en mini-TV-serie gjord efter boken, och den tycker jag fångade handlingen utmärkt: som film hade det säkerligen blivit alltför komprimerat och rumphugget, men som TV-serie blev det bra och allt det viktiga kom med. Utmärkta skådespelarinsatser, stämningsfull regi/scenografi och fängslande musik (av den ganska okände kompositören W.G. Snuffy Walden) gjorde att ”Pestens tid” i rutan matchade sin förlaga på papper.
Och sedan då? Jo, nu 2020–21 har det som en del kanske känner till kommit ytterligare en TV-serie, en remake på ”Pestens tid” helt enkelt, mycket lägligt så här i influensapandemitider. (Nej, det var inte med avsikt!)
Denna nya version, som kallas för ”The Stand” även på svenska, har jag nu precis sett igenom, och när det nu handlar om en historia som betytt så väldigt mycket för mig när jag läst den förr om åren, så måste jag ju kommentera och skriva en recension och rapportera om ifall det nya försöket är något att ha.
Är det det?

Om jag ska vara riktigt korthugget brutal så måste mitt spontana svar bli ett nej. Så här efter de nio avsnitten känns det nämligen för mig som att de nutida TV-seriemakarna i ganska stor utsträckning har slarvat bort mycket av den gripande handlingen i ”Pestens tid” och virrat till alltsammans och gjort mer ytlig thriller av det.
Inte så att alltihop är direkt illa utfört. Vissa av rollfigurerna har blivit mer intressant skildrade och tolkade här än i den förra TV-serien från 1994 (även om de inte var dåligt återgivna där). Det gäller kanske framför allt Harold Lauder, som alltid har varit den karaktär från boken som fascinerat mig mest: den misslyckade tonårskillen som driven av ryslig svartsjuka går sina egna vägar i den postapokalyptiska världen. Han får välförtjänt stort utrymme i den nya ”The Stand” och spelas utmärkt av Owen Teague. Även karaktärer som Lloyd Henreid, Julie Lawry och den traumatiserade lille pojken Joe har blivit bättre nu än förra gången.
Men samtidigt kan man vända sig mot vissa andra delar av castingen och det intryck de olika rollerna gör. Det tog mig ett antal avsnitt att vänja mig någorlunda vid Alexander Skarsgård som den demoniske Randall Flagg. Och när det gäller dennes motpol på den goda sidan, den blida mor Abagail, så tycker jag att Whoopi Goldberg med tuffa dreadlocks och allt gör lite väl mycket rock’n’roll av henne … även om Whoopi annars är en av mina favoritskådisar. Amber Heard som Nadine blir aldrig heller riktigt bra faktiskt, jag föredrog 1994 års Laura San Giacomo. Den dövstumme Nick hamnar anmärkningsvärt mycket i skymundan, och slutligen är de två som ska föreställa seriens huvudpersoner, Stu och Fran, väldigt slätstrukna och engagerar inte mycket alls. (Det gör onekligen Stu 1994, spelad som han då var av den geniale Gary Sinise.)

Framför allt, när man går längre än att bara kommentera rollprestationerna, så är det så mycket jag känner att jag bara saknar i den nya ”The Stand” i största allmänhet. Här finns inte alls samma stämning som i 90-talets version. I den kändes verkligen handlingen påtaglig, tryckande, domedagsaktig … mycket med musikens hjälp förstås, men även sättet allt var filmat på. De där scenerna där huvudpersonerna var och en för sig drömmer att de kommer till mor Abagails lilla stuga vid majsfälten i Nebraska, där hon sitter och knäpper på sin gitarr och bjuder in dem att komma och hälsa på henne, varpå de blir skrämda av ”den mörke mannen” Flagg som dyker upp ur majsen från andra hållet … det är sådana suggestiva inslag som jag saknar i det nya försöket. Ljuset, de utbredda vidderna, det folktomma, det ödesmättade, allt har liksom tonats ner till förmån för en mer ytlig handling och actionbetonade miljöer. Och soundtracket går inte ens att jämföra med W.G. Snuffy Waldens.
Ibland under den nya seriens gång inger den apokalyptiska världen faktiskt mer en känsla av den hårdkokta ”The Walking Dead” än av en smygande, kuslig ”Pestens tid” så som man upplevt den tidigare, och då är det något som är ganska fel.

Sedan har den nya ”The Stand” ytterligare ett mycket markant problem, och det är berättartekniken. I de första tre-fyra avsnitten hoppar nämligen handlingen fram och tillbaka på ett närmast vanvettigt sätt, så att vi ibland får se influensautbrottet och hur det utvecklar sig och ibland det nya livet som de överlevande på den goda sidan en tid senare har börjat bygga upp åt sig i Boulder i Colorado – och så tillbaka igen och framåt igen ett antal gånger. Det är inte förrän halva serien har gått som berättandet stabiliseras och går mer konsekvent rakt fram. Avsikten är uppenbarligen att man ska få stifta bekantskap med en huvudperson i taget och se hur de var och en för sig hamnade i Boulder där vi är nu, men i mitt tycke blir det ytterligt förvirrat på det sättet. Själv kan jag ändå hänga med någorlunda eftersom jag är så pass väl bekant med boken och den förra TV-serien, men om man tittar på den nya ”The Stand” utan att veta något sedan tidigare så tror jag risken är stor att man inte hänger med.
Plus att handlingen tar stryk i största allmänhet av det greppet. Stephen King är inte främmande för att använda parallella tidsplan i sina böcker och hoppa fram och tillbaka, men i ”Pestens tid” gör han inte det, och det vinner också boken på. Med ett sådant tema blir det bäst när man gradvis, en bit i taget och i rätt ordning, som läsare/tittare får bevittna hur smittan sprids och civilisationen går under – varpå berättelsen sedan går över i fas 2 (hur de överlevande börjar samla ihop sig) och fas 3 (hur det blir drabbning mellan de två sidorna). Även vissa av personernas karaktärsutveckling, i synnerhet Harolds och Nadines, behöver skildras utan hoppighet, annars når det inte fram. Det måste vara linjärt berättat kort och gott, tycker jag … och för att återanknyta till det där med stämning så tappas den ytterligare när man inte bygger upp storyn undan för undan utan hoppar hit och dit.

Ja, det finns på det hela taget ett slarv med seriens struktur och uppbyggnad, och nu nämnde jag i och för sig att det stabiliseras under seriens andra hälft, men samtidigt blir slarvet faktiskt som allra värst just mot slutet. I det näst sista avsnittet, nummer 8, hafsas det som är kvar av handlingen ihop så brutalt att intrycket verkligen blir att seriemakarna inte hann med att spela in något mer utan var tvungna att avverka det sista i all hast – men trots det visar det sig sedan att det kommer ett avsnitt 9 också, när alltsammans egentligen är (nästan) slut. Detta nionde avsnitt är ett fullständigt onödigt tillägg som till största delen inte ens finns med i Stephen Kings bok, och när man ser det blir det nästan skämskudde över alltihop. Eventuellt är det tänkt att fungera som en öppning till en eventuell ny säsong (som i så fall kommer att gå ifrån boken helt och hållet), men den har jag i så fall bestämt mig för att inte titta på. Det skulle kännas som ren misshandel och missbruk av förlagan. Nej, det får räcka så här.

Är jag då inte för besk i min kritik? Finns det verkligen inget som motiverar att man ser igenom den nya ”The Stand”? Jo, för all del … själva historien är ju fortfarande vad den är – åtminstone fram till avsnitt 9 – vilket gör att det är svårt att sabba den till fullständig katastrofnivå. Om man verkligen gillar ”Pestens tid” sedan tidigare låter man sig förstås inte hindras utan måste titta av ren nyfikenhet och för fullständighetens skull, och om man har en okunnigs perspektiv är det ändå fullt möjligt att man i viss mån fängslas av händelserna. Inte minst med parallellen till vår egen lilla pandemi.
Men samtidigt är det för mig ett ofrånkomligt faktum att såväl boken (både den korta och långa versionen) som den förra TV-serien vida överglänser 2021 års version, och om man inte vill ta del av samtliga versioner är det den senaste som är klokast att prioritera bort.
Jag kan tänka mig att seriemakarna ville göra en ny version av ”Pestens tid” för att placera handlingen i en lite modernare tid, men då har de gjort sig besvär i onödan, för det är inte många detaljer utplacerade i serien som tyder på att vi befinner oss i samtiden på 2020-talet. Det skulle egentligen lika gärna kunna vara 70-tal (som det var i den först utgivna bokversionen) eller 90-tal (som det var i den längre bokversionen och i den första TV-serien). ”Pestens tid” är på sätt och vis tidlös och behöver därför inte moderniseras.
Nej, nu ska jag vid tillfälle se om ”Pestens tid”-serien från 1994 istället. Den kan jag rekommendera – när det gäller den nya så kan jag inte det.

(Bild från IMDB.)

söndag 24 januari 2021

Jag vill läsa allas biografier!


Just nu läser jag en biografi om artisten, komikern, konstnären och mångsysslaren Robert Broberg (1940–2015).
Det är inte så omotiverat som det låter. När jag var tonåring hörde Robert Broberg till mina förebilder och inspirationskällor, och jag gillade hans ordvitsar och finurligheter och påverkades av dem när jag själv försökte sätta ihop roliga spexlåtar (vilket jag ofta har sysslat med).
Så småningom avtog min förtjusning i Robert något, då jag började inse att andra varit ännu bättre än han på att leka med ord (i synnerhet Tage Danielsson och Povel Ramel), och jag har på senare år mest tyckt att han hade en ganska billig och tramsig humor. Något som många andra också tycker, verkar det som, då Robert Broberg nästan blivit bortglömd i vår tid och avled ganska obemärkt år 2015. Men jag vidhåller att han var en trevlig underhållare, och han har lämnat ett avtryck och ett nostalgiskt minne som är tillräckligt starkt för att jag skulle bli akut nyfiken på biografin om honom, ”Robert Broberg letar efter sig själv”. Den är skriven av journalisten Klas Gustafson och kom ut förra året, och nu läser jag alltså den – med stort intresse, ska jag säga, för Robert Broberg var onekligen en fascinerande personlighet. Inte alltid helt sympatisk tydligen, men det handlar ändå om en människa och en livsgärning värd att uppmärksamma.

Fast i själva verket är ju faktiskt alla människor och livsgärningar värda att uppmärksamma.
Det tycker jag, och därför är jag också en stor vän av biografier – både självbiografier och biografier som någon annan sammanställt. Jag har tidigare läst levnadshistorier om (och ibland av) Maria Lang, Hergé, Jenny Berggren och Slash, för att nämna några, och den enda anledningen till att det inte blivit fler är att jag helt enkelt inte tänkt på att odla just det intresset vidare. För annars är jag inte främmande för att läsa en biografi om vem som helst egentligen. Det är fullt möjligt att jag hade läst Robert Brobergs biografi även om jag inte haft det gamla band till honom som jag har.
Jag anser att det är väldigt intressant och givande att få ta del av andra människors livsöden och få veta vad som låg bakom det de gjorde och vad som drev och motiverade dem och hur de kan ha tänkt och känt. Man får upp respekten och ödmjukheten inför sina medmänniskor på det sättet. Det kan man få även om de (som Robert) inte alltid handlade enbart trevligt.

Nu finns det förstås en del problem med biografier, och det gäller ju framför allt sanningshalten och tillförlitligheten i dem. Om en utomstående biografiförfattare har försökt skildra någon annan är det ganska lätt hänt att det blir mycket som inte kommer med, att bilden blir skev … inte minst om den det gäller inte längre är i livet och de enda källorna är diverse anhöriga och bekanta som ger andrahandsreferat, förmodligen delvis vinklat. Alla berörda har kanske inte blivit intervjuade heller, som i Klas Gustafsons bok om Robert Broberg; där medverkar inte något av Roberts fem barn (utan bara deras mammor), vilket är ett stort avbräck. Hur hade det blivit om barnen varit med också? Kanske helt annorlunda.
Omvänt så finns självbiografins ständiga problem – för där är det visserligen huvudpersonen själv som är berättare och då är det kanske mer sannolikt att detaljer blir rätt ihågkomna och inte lika mycket kommer bort, men å andra sidan passar memoarförfattaren säkerligen på att anpassa sin skildring och berätta bara det hen själv vill och taktiskt dölja det mest pinsamma. Då blir det kanske inte så trovärdigt i det fallet heller.
Det ligger därför en del i vad Thomas Di Leva säger i förordet till sin högst personliga bok ”Nu” (fritt citerat av mig): ”Det här är ingen självbiografi. Ingen människa känner sig själv eller andra så väl att man har rätt att framträda med pretentionen att skriva sådana böcker.
Det är tänkvärt. Men om Di Leva menar att det är olämpligt att över huvud taget skriva biografier, då tycker jag nog ändå att det är att dra det lite för långt. Självklart kan man ändå försöka ge sig på sådana projekt. Poängen blir väl bara att man som läsare alltid måste ha i åtanke att ingen biografi eller självbiografi i världen någonsin kan representera ”hela sanningen och inget annat än sanningen”. En viss felmarginal finns alltid där. Det instämmer jag i, att det är väldigt viktigt att inte svälja hela innehållet. Men i det stora hela tycker jag ändå att fördelen att få förståelse för en annan människa överträffar nackdelen att varje detalj kanske inte helt och hållet stämmer.

Jag har säkert sagt detta flera gånger förut i olika sammanhang, men jag är av den åsikten att jag tycker att varje människa borde försöka skriva sina memoarer vid minst ett tillfälle i livet. Det tycker jag på grund av det jag redan nämnt: att varje människa är unik och intressant, och varje gång hon delar med sig av sin bild av sitt liv och sin gärning åt eftervärlden så blir det en ovärderlig skatt. Och jag bryr mig inte om invändningar som ”men jag kan ju inte skriva!” Den språkliga kvaliteten på verket spelar ingen roll, dokumentationen är det viktiga.
En mer allvarlig invändning är väl kanske att det är lätt hänt att den som skriver självbiografi råkar trampa i klaveret och förolämpa folk och framställa dem i en inte alltför smickrande dager, kanske helt felaktigt. Det är en svår knut att lösa, att inte bryta mot åttonde budet när man skriver. Men dels är det ju faktiskt fullt möjligt att tänka efter och välja sina ord och försöka låta försonlig, dels kan det mycket väl hända att balansen återställs om vi tänker oss att andra biografier ger en annan bild, dels kommer läsaren själv att ha den där Di Leva-poängen i åtanke (att det finns en felmarginal), och sedan är det ju inte heller så att en självbiografi man skriver sprids till en stor allmänhet – i min biografiskrivande idealvärld skriver man väl mest för den närmaste släkten och vännerna.
Så det kanske funkar ändå. Hoppas jag.

Själv har jag, precis som jag har en förkärlek för att läsa biografier, också en förkärlek för att skriva sådana om mig själv. Jag har nämligen redan gjort det inte bara en utan två gånger … ja, kanske till och med tre, beroende på definition. När jag gick i nian hade vi som uppsatsuppgift på svenskan att skriva ner en liten kort levnadshistoria om vår egen uppväxt, och att skriva den uppsatsen (som jag gav titeln ”Här i min skrivmaskin”, för övrigt efter en låt av Robert Broberg!) tyckte jag var så kul att jag fick mersmak och därför fortsatte något år senare som 17-åring med att skriva en hel memoarbok, ”Mitt liv som igelkott”. Men den boken var jag inte särskilt nöjd med efteråt – med de krav jag själv ställde på mig – utan tyckte att jag tagit upp helt fel och irrelevanta saker i den och skrivit den i en för mig alltför omogen ålder, och därför började jag om från början med ett nytt försök år 2008 i samband med min 30-årsdag. Den boken heter ”Me & I” och denna lite bättre avvägda sammanfattning av mitt liv är jag än idag faktiskt ganska nöjd med (förutom titeln) och den gäller som min officiella självbiografi. Eller i alla fall som första delen i en dylik, för eftersom mitt liv förhoppningsvis är långt ifrån slut så lär det ju bli en uppföljare så småningom: kanske blir det till 70- eller 80-årsdagen jag skriver den.
Ja, jag gillar att skriva självbiografiskt. Det kanske gör mig egocentrerad, men jag kan försäkra att det är ett biografiintresse som inte bara är inåtriktat utan även utåtriktat. Om andra jag känner skulle skriva sina självbiografier så skulle jag vara bland de första att hugga tag i de alstren för att läsa. Varje gång någon släkting eller bekant säger till mig att ”jag funderar på att skriva mina memoarer” så brukar jag ivrigt utbrista ”ja, gör det!”

Tyvärr händer det nästan aldrig att någon faktiskt gör det, om man inte är kändis, och detta skulle jag mycket gärna se en ändring på. För det är inte bara kändisar som har intressanta liv. Det har vi alla, på sitt sätt.
Jag vill läsa fler biografier! Skriv era biografier och låt mig läsa dem! Det gäller inte bara Robert Broberg.