Igelkotten rangordnar ... de 11 bästa bohuslänska (”bästkustska”) smultronställena

(ranking juni 2026)

Den här månaden är jag för lat för att skriva något nytt, så jag har nu istället rotat fram en gammal topplista – som jag kom på att jag bara publicerat som personligt Facebookinlägg tidigare och där hittar man den ju inte så lätt i efterhand, så det kan vara bra att ha den publicerad på ett mer tillgängligt ställe.
Det handlar dessutom om en topplista med tips som förtjänar att spridas och förevigas, särskilt nu när det vankas semestertider för många. För det är en lista över de i mitt tycke bästa elva bohuslänska smultronställena. Inte bara bohuslänska förresten, utan ”bästkustska”.
Saken är den att jag för två är sedan, på sommaren 2024, fick lust att sammanställa en lista över mina tio bästa favoritsmultronställen här i mina bohuslänska hemtrakter. Och så gjorde jag det. Det blev då en ranking över platser jag är särskilt förtjust i att besöka på ”Bästkusten”, vilket är vad Stenungsund-Tjörn-Orust-regionen (STO) ibland har brukat kalla sig i turistreklamsammanhang. Som bekant så är jag bosatt mitt i detta trekommunsområde, och sevärdheterna bara där räckte mer än väl till en lista.
Faktum är att det även bokstavligt räckte mer än väl. Trots att jag alltså inte tog med hela Bohuslän utan bara mitt eget lokalområde, så blev det för många ställen jag ville ha med, och när jag lyckats gallra ner antalet till elva var det komplett omöjligt att välja ytterligare en att ta bort. Så det fick bli en Topp 11-lista istället, där de två längst ner fick dela på en tiondeplats. Det är kanske inte så dumt med en sådan lista heller, för det visar vilken alltigenom förträfflig trakt jag råkar bo i.
Här kommer alltså de elva smultronställen som jag allra mest kan rekommendera till besökarna här i STO-regionen, den bästa delen av Bohuslän, ”Bästkusten”.
(Tjänstvillig som jag är så ger jag er koordinaterna också.)

10. ÅSTOL, Tjörn. (57°55'26.5"N 11°35'20.3"E)
Har man lust att ta sig ut till någon av de där småöarna med fiskelägen som finns längs Tjörn och Orust så är Åstol ett lämpligt val: en kvart med båten från Rönnäng så är man där. Åstol är en ganska typisk bohusö där de vita husen ligger hemtrevligt ihopgyttrade, med en prima hamn i en vik, och även om flera av serviceinrättningarna (skola m.m.) tyvärr har blivit nedlagda så känns det fortfarande som en stad i miniatyr där ute. Dessutom är ju ön ett måste för alla Galenskaparna & After Shave-älskare som kan sin ”Åke från Åstol”.

10. STENUNGSBADEN, Stenungsund. (58°03'52.1"N 11°48'25.8"E)
Regnar det? Håller den efterlängtade badsemestern på västkusten på att bli förstörd? Då kan ni (åtminstone om ni inte har småbarn med er) få er ett skönt bad i alla fall, genom att uppsöka det eleganta Stenungsbaden och dess spaavdelning Bluewater, där man mår gott i bastu och bubbelpooler. Stenungsbaden är över huvud taget förträffligt som hotell och restaurang betraktat, med utsökt mat och god frukostbuffé, och så ett av västkustens bästa julbord, ifall man skulle ha råkat förväxla jul med juli.

9. HONUNGSGÅRDEN, TEGNEBY, Orust. (58°08'54.2"N 11°34'49.8"E)
På väg till eller från någon av de andra sevärdheter jag räknar upp här kan man med fördel göra uppehåll på Tavlebords honungsgård, strategiskt men ändå lantligt belägen. Gott fika finns det där och även mat på ”bi-tema”, och bin och honung återkommer fyndigt i form av både honungsbutik, bi- och blomutställningar och rentav en bikupa att övernatta i om man vill pröva något extra. Och så har två av mina barn jobbat där, även om de inte gör det nu längre.

8. KVARNEN PÅ LILLA ASKERÖN, Tjörn. (58°04'56.8"N 11°44'22.6"E)
Min egen hemö är naturligtvis också representerad här på listan, i form av den dryga 100 år gamla, vindpinade och rödmålade kvarnen, ”Petter Schwänsas kwärn”, som står där på sin ensliga udde. Inte helt lättillgänglig men det går att ta sig till den, och om man har tur står dörren olåst så att man kan kliva in och känna den gamla trädoften, balansera upp på loftet och höra vinden susa i väggplankorna. Utsikten där uppifrån bergknallen är inte så dum heller – kanske går det rentav att få en glimt av sälarna som hasar omkring på kobbarna i vattnet utanför.

7. GRINDSBYVATTNET, Orust. (58°14'15.7"N 11°45'17.3"E)
Om man får lust att byta det salta badvattnet mot sött dito så är Grindsbyvattnet en mysig och fridfull liten sjö belägen mitt på Orust: på dess östsida stryker vägen förbi sjön och det finns flera ställen där man kan ställa bilen och hoppa i från klipphällarna. Här befinner man sig alltså mitt på en ö på västkusten, men samtidigt fjärran från det turistiga hektiska badlivet vid havet. Sjön brukar värmas upp snabbt, den är sällan särskilt välbesökt, och förutom bad passar den utmärkt att både fiska i och paddla kanot på. (Mina barn kallade den länge för ”Pettson-och-Findus-sjön”, eftersom de tyckte att den påminde om den idylliska skogssjö där Pettson och Findus går och fiskar.)

6. HÄRSVATTEN, SVARTEDALEN, Stenungsund. (58°01'12.2"N 12°01'59.4"E)
Samma sorts smultronställe som det föregående, men beläget lite mer ute i vildmarken. Öster om E6:an vid Stenungsund breder Svartedalen ut sig, ett stort och vidsträckt skogsområde fullt av sjöar och små slingrande vägar, och här kan säkert var och en hitta sitt eget smultronställe men sjön Härsvatten är det jag fäst mig vid. Sjön är speciell på så vis att vattnet är ganska försurat – till skillnad från de andra sjöarna i området har den inte blivit kalkad utan behållits som ”referensvärde” – och någon fisk finns därför inte här, men bada och paddla går utmärkt att göra ändå och vattnet är ovanligt klart. Runt sjön finns flera äventyrliga promenad- och klätterstigar.

5. KUSTVÄGEN NÖSUND–HÄLLEVIKSSTRAND, Orust. (58°06'19.5"N 11°30'34.3"E)
En liten men mycket givande rutt som man inte får missa att åka per bil (eller cykel naturligtvis)! Börja i det lilla samhället Nösund och kör därifrån mot nordväst utmed viken, genom Sveriges äldsta vägtunnel Boxvikstunneln, och fortsätt sedan åt vänster mot Mollösund och strax före Edshultshall tar ni till höger så att ni kommer in i Hälleviksstrand ”bakvägen”. Där får ni se oceanen breda ut sig, med Käringön och Måseskär längst bort, och när ni sedan kört igenom Hälleviksstrand (och kanske gått bryggpromenaden runt bergknallen mitt i samhället) så avslutar ni med en titt på Hälleviksstrands kyrka: vackrast i Bohuslän, med sin sagoslotts- och stavkyrkoliknande stil.

4. SUNDSBY, Tjörn. (58°04'13.0"N 11°41'18.6"E)
På ön/halvön Mjörn i norra delen av Tjörns kommun ligger Sundsby säteri, en gång tillhåll för den legendariska matronan och donatorn Margareta Huitfeldt. Bara hon och hennes historia gör Sundsby värt att besök – i själva säteriet och dess sidobyggnader finns det förutom servering och småbutiker också utställningar om Margareta – men Sundsby är dessutom ett stort naturområde med massor av promenadstigar och äventyrligheter, i fantasyliknande lövskogsmiljö. Här finns något för alla: bergsklättring upp till utsikten på Solklinten, spännande grottformationer, naturlekplats, hundmotionsbana, en stor damm där det är så mycket grodor och paddor att vägen utanför har varningsskyltar för dem (!?!), och på våren blommar ett hav av blåsippor på skalbankarna. Vi i vår familj har alltid haft Sundsby som ständigt utflyktsmål, liksom åtskilliga andra Tjörnbor.

3. PILANE SKULPTURPARK, KLÖVEDAL, Tjörn. (58°01'47.1"N 11°33'21.4"E)
Det här stället liknar inget annat ... eller jo, det påminner lite om Wanås konstpark i Skåne, men i området Skulptur i Pilane är den ”konstiga konsten” utställd på soliga bergknallar och hedar istället för i en skog. Känslan blir dock något liknande: en småsurrealistisk upplevelse där man går omkring i naturen och tittar på diverse fantasifulla och uppseendeväckande installationer och verk, utspridda här och var bland bräkande får och trappstigar. Lite motion och havsutsikt blir det också på köpet, och ett gammalt gravfält som var det som gjorde platsen intressant från början. Ödsligt och mäktigt.

2. SVENS ALTARE, MORLANDA, Orust. (58°11'41.0"N 11°32'27.2"E)
Jag är ju för min del särskilt svag för ställen med utsikt, och i STO-regionen så är det Svens Altare som är min favoritutsiktsplats: inte minst för att det faktiskt finns ett häftigt rangligt utsiktstorn där också som man kan kliva upp i och se över trädtopparna. Namnet ”Svens Altare” har platsen fått efter en predikant som med tordönsstämma förkunnade Ordet där uppifrån på den tiden då det inte vuxit upp några träd ännu. Det tar en stund att hitta upp hit genom skogen från parkeringen men det ska gå om man följer markeringarna. Väl uppe i tornet belönas man med en storslagen vy där det går att se inte bara Lysekil utan till och med Smögen ännu längre bort, och så elva kyrkor eller hur många det nu var.

1. LYR med RESTAURANG BRYGGVINGEN, Orust.(58°04'11.7"N 11°30'07.4"E)
En liten vägfärja tar besökaren över till ön Lyr, belägen vid sydvästra Orust, och när man kommit över befinner man sig till sin häpnad på en oerhört lummig ö med trånga, smala skogsvägar där grönskan riktigt hukar sig ner över en och till och med ljuset verkar förändras ... är detta verkligen fortfarande Sverige? Följer ni sedan huvudvägen så hamnar ni vid Bryggvingen, en fantastisk restaurang som byggts inklämd mellan klippor där vägen tar slut och havet börjar. Där kan man sitta uppe på uteserveringsdelen och njuta såväl av vyerna över hav och berg (husen längst bort på andra sidan viken är Mollösund) som av Bryggvingens utsökta mat: moules frites eller fish & chips eller vad man nu önskar. Att klättra upp på bergen intill ligger nog också nära till hands för många.

Välkomna till Bästkusten i Bohuslän och mycket nöje!

Igelkotten recenserar en bok: Planethjältarna, Paul Kerensa & Ruth Valerio

(recension november 2023)

Den här månadens recension blir en aning ovanlig kan man säga – för det blir nämligen en recension av en bok som jag själv har varit inblandad i!
Närmare bestämt så har jag översatt den. Så jag är inte alldeles opartisk i min inställning till den. Men tanken slog mig att varför skulle jag inte kunna skriva en recension av den i alla fall? Den är ju nyutkommen, och handlar om något ganska viktigt, och jag tyckte att om jag kan väcka intresse för den på min egen blogg så skadar det väl inte. Dessutom kan det vara konstruktivt om jag tar upp eventuell problematik med den också.
Så då fick det bli så att jag ger mig på att recensera boken Planethjältarna, som den heter.

Den är alltså inte en roman eller så, utan en kristen fakta- och uppbyggelsebok för barn – i åldern 7 till 12 år ungefär, lite beroende på läskunnighet och mognad.
I engelskt original heter den Planet Protectors, den är skriven av det brittiska författarparet Paul Kerensa och Ruth Valerio, och det är en kristen uppbygglig barnbok om hur man på bästa sätt tar hand om miljön och bekämpar klimatförändringar och förbättrar världen – ur ett kristet perspektiv.
Redan den beskrivningen fick mig att förtjust gnugga händerna när det svenska förlaget Bornelings för något år sedan först erbjöd mig att få översätta boken. Det där med miljö och kristendom i kombination har ju ofta varit komplicerat. Själv har jag alltid varit en ”miljönisse” och har inte haft några som helst problem att vara både s.k. bibeltrogen kristen och miljömedveten i kombination – jag vurmar så att säga samtidigt för både kollektivtrafik, Jesus allena, källsortering och Bibeln som Guds ord. Men jag vet mycket väl att det finns andra inom den kristna världen som betraktar miljörörelsen med mycket större skepsis och förknippar den med både New Age-strömningar och ond radikal socialism, om de inte rentav ägnar sig åt direkt klimatförnekelse. Miljö är tyvärr ofta något av en vit fläck på kristnas karta. Om kristna tar upp ämnet miljö, då brukar det i regel vara de mer ”liberala” kristna som gör det (och då blir det ännu mer så att deras konservativa trosfränder sätter en viss nedlåtande stämpel på detta).
Därför kändes det riktigt kul när jag fick den här boken Planet Protectors att jobba med. En kristen miljöbok – en pedagogisk sådan, för barn. Och ändå uppbyggd ”traditionellt” med referenser till bibelord och med den klassiska gudstron i botten, utan något ”flum”, som belackarna skulle kalla det. Dessutom skulle den nu då ges ut på svenska av ett förlag som inte heller är särskilt ”flummigt” eller ”radikalt”, kan jag nog inte säga. Perfekt! Win-win för alla! Fler människor (särskilt barn) lär sig att ta hand om miljön och att se den bibliska poängen med att vårda Guds skapelse. Kanske kan boken bidra till att det blir mindre fördomar och polarisering mellan de kristna som är mer miljömedvetna och de som inte är det (och till mindre fördomar mot kristna från icke-kristna).
Ja, jag såg verkligen möjligheter när jag började jobba med Planethjältarna.

Och vad kan jag då säga om den färdigöversatta svenska versionen som den nu har blivit när den kommit i tryck?
Tja, min egen insats med översättningen ska jag förstås inte recensera – så långt ska det inte gå. På den punkten får det räcka med att säga att det var ett väldigt roligt jobb som jag tyckte passade mig förträffligt, och att jag också känner mig rätt nöjd med min insats. Det var många ordvitsar och andra finurliga skämt i boken, men jag är faktiskt ganska stolt över de olika sätt jag hanterade dem på. (Min favorit är nog kapitlet om palmolja, som i originalet har rubriken ”Facepalm!” – där införde jag en egen ordvits och kallade kapitlet för ”Palmolja? Palmol-nej!” 😊)
När det sedan gäller boken i allmänhet (som jag alltså under översättningen också lokaliserade så gott det gick så att den funkar för läsare i Sverige och Norden och inte bara för ursprungslandet Storbritannien) så tycker jag att den rent pedagogiskt fungerar alldeles utmärkt. Den är uppdelad i ett antal små kapitel, vart och ett om en viss miljöfråga, beskriven ur delvis bibliskt perspektiv och hela tiden med tillhörande uppgifter och utmaningar där den (troligtvis unga) läsaren själv får skriva ner sina resultat, funderingar, böner med mera. Där finns det mycket kreativt att jobba med, både på egen hand eller i en söndagsskolegrupp. Men vill man inte göra det så går boken utmärkt att läsa från pärm till pärm – faktum är att jag tror att även vuxna kan göra det med viss behållning, inte bara barnen.
Boken har också en väldigt trevlig stil, med käcka illustrationer med två barn iförda superhjältedräkter (därav mitt val av översättning av titeln, ”Planethjältarna”) som guidar läsaren genom alla moment. De heter Ruth och Paul precis som författarna, och där har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på om det faktiskt är författarna (i barnkostym) eller om det finns någon annan poäng med dessa alter-egon. Men det spelar egentligen mindre roll, det funkar i alla fall att ha de två barnen Ruth och Paul som ciceroner med deras rappa dialoger och kommentarer till allting (ofta är det Paul som frågar/undrar och Ruth som förnumstigt förklarar).
Sammantaget blir det en ganska så heltäckande genomgång av miljöansvar ur många aspekter (resvanor, plastföroreningar, energibesparing, närodlad mat, textilindustri, sopsortering, you name it). En hel del teman som mer hör till området ”socialt ansvar/solidaritet” får hänga med på köpet i många av kapitlen, men det känns för mig bara naturligt så, för det kristna ansvaret för jorden glider naturligt in i det kristna ansvaret för medmänniskorna. Hur som helst, hela tiden finns också Gud och Bibeln med som grund, och det talas även om vad läsaren kan göra ”i din församling” och ”i kyrkan”, vilket ju framstår som rätt sympatiskt och hederligt, om det nu särskilt blir barn från kristna familjer som läser.

Finns det någon problematik med boken då, som jag var inne på i början?
Nej, egentligen inte jättemycket – jag tycker faktiskt fortfarande att hela idén är förträfflig och att budskapet torde nå fram. Det enda jag har funderat på, under översättningens gång och nu när boken är klar och tryckt, är naturligtvis hur den kan tas emot av vissa av de kristna som den riktar sig till. Alltså de som är … ja, kanske inte nödvändigtvis miljöskeptiker, men negativa till allt som ger intryck av att vara liberalt.
För det finns ändå vissa små inslag som trots allt kan få mer fördomsfulla läsare att rynka på näsan åt boken. Trots alla bibelreferenser som finns här och där kan jag tänka mig att Planethjältarna drar på sig viss kritik för att den sätter det kristna grundbudskapet i skymundan – att det är en miljöbok med kristet tema istället för en kristen bok med miljötema, så att säga. Jag håller inte själv med om det perspektivet men kan tänka mig att det blir sådana reaktioner, då boken med sin struktur onekligen kan ge intryck av att vara en enda lång handbok om miljöåtgärder där bibelorden mest bara är med som krydda.
En läsare som är helt främmande för vegansk kost och som tycker att ”jo men vi måste ju ta bilen” och ”vi ska dyrka Skaparen och inte det skapade” kan kort och gott tänkas avfärda Planethjältarna som irriterande miljöstolligt snömos som nu har lyckats nästla sig in i den kristna sfären också.
Risken för detta är som allra störst i de kapitel som handlar om att protestera och säga sin mening – inte minst för att Greta Thunberg nämns som en förebild där. I det fallet fruktar jag lite att boken redan är efter sin tid: originalet kom förstås ut för några år sedan då Greta fortfarande var en beundransvärd liten tonårig skolstrejkande idealist, men på sistone har det ju sett ut om den vuxna Greta mer och mer har börjat väcka anstöt hos folk, särskilt hos evangelikala kristna misstänker jag, med hennes tydligt propalestinska protester nu i höst. Då har det råkat bli dålig tajming att hon här nämns på en lista med Martin Luther King, William Wilberforce, trädsittarna i Pureora och Jesus. ”Är Jesus bara en i raden av protestmakare, och det tillsammans med Greta Thunberg?” kan jag tänka mig att en och annan indignerat utbrister, och även kommentaren ”jaha, ska våra kristna barn ut och göra uppror nu också” kan kanske dyka upp.

Men, men. Själv har jag fortfarande inget emot något av det här, det är mest bara tajmingen och eventuella negativa reaktioner i nuvarande svensk tidsanda som jag oroar mig för. Innehållet i Planethjältarna i sig har jag inga problem med. Jag vidhåller att miljöansvar även det är en självklar del av en kristen världsbild, och om någon tycker det känns obekvämt med en hel kristen bok som handlar bara om det, så har det nog ganska mycket med ovana att göra – det finns ju trots allt inte så många sådana böcker. En uppbyggelsebok som tagit upp något annat tema ur kristet perspektiv på samma sätt hade kanske inte alls framstått som radikal eller blivit anklagad för att handla mer om temat än om kristendom.
Jag tycker att Planethjältarna är en mycket nyttig bok som kan ge en tankeställare till både vuxna och barn och få dem att ändra en aning på sin tillvaro (det skadar inte). Dessutom tycker jag att den passar att läsas av både kristna och icke-kristna, för i båda fallen kan den medföra nyttiga vidgade vyer. Att kritik mot den inte är omöjligt får jag väl leva med – och vem vet, det är kanske också bara jag som är paranoid och inbillar mig alltihop. I alla fall så hoppas jag att boken blir spridd och populär och använd, för det är den värd, inte bara för att jag själv har översatt den. 😊

Bok: Paul Kerensa och Ruth Valerio, Planethjältarna (originaltitel Planet Protectors), Bornelings.
Betyg: 9 av 10.

En dokumentär värd att ta på allvar

Nu har jag också sett samtliga fem delar av den där dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär”. Väldigt intressant, och här är mina reflektioner om den. Med reservation för att andra redan sagt något liknande.

Jag var i viss mån beredd på att få blodstörtning över fientlig och vinklad kristendomsskildring när jag började titta, men jag kände mig snabbt lugnad på den punkten. I det stora hela tyckte jag faktiskt serien var välbalanserad, nyanserad och tänkvärd, och inte särskilt generaliserande. Jag har hört att den tydligen fått en del kritik från kristna kretsar, och nu vet jag inte så noga vad den kritiken rör sig om för jag har inte sett så mycket av den själv. Men ett av problemen anses tydligen vara att ”vanliga kristna” församlingar i dokumentären ges en sektstämpel à la Knutby och klumpas ihop med extrema och ”inte riktigt kristna” samfund, och så tyckte jag då inte var fallet i särskilt hög grad. Programmakarna är hela tiden tydliga med vilka kyrkor de respektive medverkande kommer från – det är många olika representerade, både diverse kristna samfund, Jehovas vittnen/mormoner och muslimer – och man markerar också sakligt var olika problem förekommer mest frekvent: i synnerhet att det är Jehovas vittnen som är värst på uteslutning av familjemedlemmar och islam som är värst på hedersvåld. (Även om det helt riktigt också påpekas att det sistnämnda inte enbart har med religionen att göra och att företeelserna även finns i olika former i andra samfund.)
I allmänhet kan man säga att serien beskriver människors negativa barndomsupplevelser rakt på sak och med klara besked om vilket samfund det gäller - och där förekommer inte bara de mer främmande extrema rörelserna och inte bara sekter som den i Knutby, utan även t.ex. (den vanliga) Pingstkyrkan, Södermalmskyrkan och Frälsningsarmén. Inget missvisande med det.

Om det sedan är någon av mina medkristna som oroar sig för att SVT genom detta program misstänkliggör kristna föräldrar och framställer det som att det är farligt att pracka kristendomen på barn (och i förlängningen att staten borde gripa in och fostra alla barn i Sverige sekulärt istället ...), så håller jag faktiskt inte med om det heller. ”Alla barn som växer upp i religiösa hem far inte illa”, upprepar berättarrösten diplomatiskt i samtliga fem delar i serien, och i sista delen fortsätter hon: ”Det finns förstås barn, uppvuxna i de samfund som nämnts här, som inte känt som barnen jag mött. Men de här barnen finns också.”
Det handlar om att ta upp deras historier helt enkelt. Hade det varit bättre att låta dem gå nedtystade?

På minussidan i programmet kan jag möjligen urskilja en viss naivitet i berättarnas attityd till religion, som att avsnitt 4 heter ”När Gud går före barnen” och föräldrar lätt förebrås för den saken. Sammanhanget är visserligen uteslutning, men ändå. Att kristna sätter Gud högst (vilket inte negativt påverkar den kärlek de har till sina barn – mycket viktigt!) känns ju för mig som kristet uppvuxet barn och kristen förälder mycket naturligt, så det skär sig lite för mig när det hela för tittaren målas upp som något slags val mellan ”Gud kontra barnet”. Där finns det en tendens till oförståelse för hur en gudstro fungerar, kan jag tycka.

En annan sak som åtminstone inledningsvis känns lite synd i dokumentären är att man inte så ofta framhåller det faktum att alla föräldrar i någon mån påverkar, och vill påverka, sina barn med sina egna värderingar: religiösa (alternativt religionsfria), politiska, etiska med mera. Ingen kan eller vill uppfostra ett barn till ett helt oskrivet blad, och det hade man kanske kunnat lyfta fram några gånger till i programmet, för att undvika att en del tittare ojar sig över hur de där galna kristna föräldrarna håller på och indoktrinerar. Å andra sidan så finns det faktiskt en passage där programledaren väldigt markant kommer in på just den aspekten:
”Jo, det är en förälders rätt att uppfostra sitt barn i enlighet med den tro man själv har, och självklart vill den förälder som tror att det finns en Gud och en sann väg ge det till sina barn. Men ingen förälder får glömma att barnet också har en egen rätt att välja.”
Så det är väl detta som är poängen lite, att man får lov att vara lyhörd och öppen och inte för nitisk och tvingande.

Jag tror också att det är klokt att ta till sig av de här historierna i dokumentären. Åter igen, jag har inte läst mycket av kritiken, men jag hoppas verkligen inte att SVT beskylls för kristofobi eller så, eller att kristna bara slår ifrån sig och menar att ”för mig var det ju bra att växa upp i kyrkan” och ”vi har minsann inte gjort något fel, så de är dumma som hoppar på oss”. Jag är säker på att vi inte alltid gör allting rätt, och även om SVT nu faktiskt skulle vara något slags ”röda SVT” som kommer med illvilliga påhopp mot kyrkorna, så kanske det ibland är praktiskt att ha röda SVT och andra utomstående som påminner oss kristna om sådant som vi inte själva har tillräckligt många egna ifrågasättande samvetsröster som påminner oss om? Som att en del av oss kanske kan bli bättre på att lyssna på barnen (och på vuxna för den delen) och ta till oss hur de faktiskt uppfattar saker och ting, och ta det på allvar. Om barn i våra kyrkor är rädda och känner sig tvingade och begränsade av olika saker i vår religionsutövning – och den här dokumentären visar ju att så är fallet – så får man hantera det. Och man kan inte bara tänka på att det är viktigt att säga och göra och undervisa om vissa saker i sin församling, utan man får också tänka ytterligare ett varv på hur man säger och gör och undervisar om dem.
Extra smärtsamt var det förresten att se det inslag med tjejen från Pingstkyrkan som berättar om hur hon efter att ha lämnat kyrkan drabbats av en massa näthat från folk i församlingen som tidigare varit snälla och vänliga. Det var alltså inte i någon sekteristisk församling, det var en vanlig pingstkyrka. Det är en tydlig signal om att en sådan här dokumentär borde få alla kristna (och alla religiösa) att tänka efter lite, inte bara de i Knutby.

Jodå, jag tyckte som sagt dokumentären var tänkvärd. Jag kände igen mig i vissa saker och tänkte att ”det där har ju jag varit med om i kyrkan och på möten och i undervisning flera gånger, är det något skadligt med det?” – och det kanske inte heller var skadligt för mig, men om andra har mått dåligt av det är det väl något som är bra att ta på allvar och rätt att uppmärksamma.
Andra kan självklart rikta häftig kritik mot ”Gud som haver barnen kär”, men se gärna alla fem delarna ordentligt först. Här är de.

(Bild ur dokumentären, SVT.)

En förfärligt ful ovana som jag måste lägga av med – genast!

En eftermiddag häromveckan höll jag på att fixa med middagsmaten i köket. Sextonåringen hade inte kommit hem från skolan ännu, och när hustrun märkte att jag höll på att ställa fram allt på bordet undrade hon om det inte skulle hinna kallna innan han kom. Jag var nära att svara ”nej då, han är precis på ingång”, men hejdade mig och sade istället ”nej då, han brukar komma precis så här dags”.
Någon minut senare dök han mycket riktigt också upp. Han var verkligen på ingång. Och jag visste att han var det. Varför visste jag det? Jo, därför att jag precis hade sett på kartan i appen ”Hitta iPhone” var han befann sig. Nästan hemma.
Och att jag istället sade ”han brukar komma precis så här dags” (vilket i och för sig också var sant), det var för att jag tyckte det var lite pinsamt att erkänna att jag hade kollat i Hitta iPhone. Nu igen.

Det där är en förfärligt ful ovana som jag skaffat mig på sistone.
Hitta iPhone är ju annars en väldigt praktisk app, som man framför allt kan använda för att se på kartan var en borttappad mobil befinner sig. Det är något som ibland brukar behövas i vår familj, och därför är alla våra fem mobiler (plus familjens gemensamma iPad) numera anslutna till samma hitta-funktion. Vilket vi alltså har haft nytta av.
Det är bara det att jag har börjat tycka det är så kul att använda funktionen i fråga till andra saker också. Som att kolla var familjemedlemmarna är just nu och hur lång tid det kan tänkas ta innan de kan förväntas dyka upp. Om inte annat är det roligt för mig, som både har familjekänsla och ett geografiskt intresse, att se oss alla på kartan som fem markörer på en Marodörkarta, som i Harry Potter … ja, när det gäller Harry Potter kan man förstås också jämföra med den där klockan som mrs Weasley har i Kråkboet där hon kan se på visarna var alla i hennes familj håller hus. Det är något trivsamt med sådana saker, och det är fascinerande att nutida teknik gjort dem till verklighet, varför det är svårt att låta bli att titta någon gång emellanåt.

Ibland kan det förstås också vara fullt motiverat att kolla läget på det här sättet. Jag kan tidvis vara lite orolig och nervös av mig och börja undra var någon i familjen egentligen håller hus och varför de dröjer så länge, och att kolla upp deras läge på kartan i mobilen (utan att man behöver ringa och störa) är ju då något som har en lugnande verkan.
Men för det mesta finns det faktiskt inte något behov av att göra så här. Tvärtom kan det sägas vara ett slags intrång i hustruns och ungdomarnas privatliv när jag kikar på dem i min mobil och konstaterar att hon är där och han är där. Jag gör det förstås inte stup i kvarten utan bara när jag börjar undra lite grann och funderar på hur länge till jag ska vänta med maten och sådant, men bara det är nog alltför ofta.

Visserligen har jag inte något illasinnat motiv till detta, det kan jag försäkra på heder och samvete. Jag är till exempel inte alls den svartsjuka typen, det är inte alls därför jag tittar. Det kan kvitta mig lika var min fru befinner sig, jag är inte den som blir jättemisstänksam om jag ser att hon är på något oväntat ställe (eller har mobilen avstängd så den inte kan hittas) och jag har inget behov av att spåra alla hennes rörelser för sakens egen skull. Likadant är det med tonåringarna, jag behöver verkligen inte ha superkoll på dem. Om jag skulle råka ta någon familjemedlem på bar gärning med en ljusskygg aktivitet i samband med att jag tittar i Hitta iPhone, så skulle jag nog inte bli så förebrående mot den familjemedlemmen utan snarare skamsen för egen del för att jag fick syn på det.
Nej, jag har inget kontrollbehov. Likväl kan jag inte låta bli att titta, lite för ofta. Bara för att det är praktiskt, för att det är kul, och i viss mån för att förebygga oro som sagt.

Om någon undrar så har jag frågat familjemedlemmarna vad de tycker om det här (ja, jag kan kommunicera med dem personligen!), och deras svar har inte varit särskilt alarmerande. De båda sönerna tycker inte att det gör något alls att jag kollar då och då var de är, och dottern har inte heller något emot det, ”så länge du inte spionerar”, påpekade hon, med ett raljant förorättat flin. Och det är som sagt inte min avsikt heller, att spionera. Hustrun för sin del verkar mest tycka att det hela är onödigt, och föredrar att jag tittar i Hitta iPhone endast när jag verkligen börjar oroa mig för var någon är. Dock är inte heller hon överdrivet upprörd.
Så jag går inte direkt emot familjens vilja just nu, men visst kan följden ändå bli att de i längden känner sig övervakade av mig. Därför måste jag nog se till att lägga av med det här. Nu, genast, innan jag blir beroende av det.

Eller vad tycker ni som läser detta? Ska jag verkligen ta mig i kragen och låta bli att spana in familjemedlemmarna på det här sättet? Finns det i så fall något undantag då jag faktiskt får göra det? Eller ska Hitta iPhone bara användas till att lokalisera borttappade mobiler och ingenting annat?
Å andra sidan, med tanke på att ungdomar själva brukar roa sig med att se på Snapchat var kompisarna befinner sig, och därför i någon mån är vana vid hela konceptet, så är det hela kanske inte så farligt i alla fall så länge jag inte utnyttjar det för att kontrollera familjen strängt?
Jag tar gärna emot åsikter i denna delikata fråga, men ni kan väl vara bussiga och inte överösa mig med upprörda förebråelser, för jag är som sagt redan medveten om att beteendet att kika på en Marodörkarta i mobilen kanske inte är alldeles föredömligt.

Här är en skärmdump från häromsistens när jag kollade i Hitta iPhone. Familjemedlemmar (inklusive jag själv) utspridda längs södra Bohuskusten. Bra att veta. Eller?

Den jugoslaviska sångerskan som (kanske) sådde ett frö

Nu har det blivit bestämt att vi nästa sommar drar till Kroatien, i sällskap med vår grann- och kompisfamilj, och utforskar detta fagra land.
Följaktligen har jag (så som alltid är fallet när jag är på gång att resa någonstans) genast gripits av en fascination för Kroatien och känner att jag måste kolla upp och kolla in en massa saker som har med Kroatien att göra.
Jag fick också ett infall och lyssnade på några bitar gammal kroatisk popmusik på Spotify. Faktiskt så visste jag genast om en specifik kroatisk artist jag ville lyssna på. Henne fick jag nämligen lyssna på redan som barn. Något som eventuellt rentav kan ha format en stor bit av min musiksmak. Och därför ville jag lyssna på henne igen nu, för jag har aldrig glömt henne helt och hållet.
Hon heter Tereza Kesovija.

Tereza, från Dubrovnik i Kroatien, är faktiskt en av Kroatiens allra populäraste sångerskor genom tiderna, kan jag konstatera när jag läser om henne. Hon har haft en mycket lång karriär och var under många år en av de största artisterna i det gamla Jugoslavien. Dessutom hade hon viss framgång i Frankrike och gästade även andra länder (bl.a. Sverige, där hon framträdde i SVT), och hon deltog i Eurovision Song Contest tre gånger på 60- och 70-talet, en gång för Monaco och två gånger för hemlandet Jugoslavien. Även efter att det landet splittrades har hon haft fortsatt stjärnstatus i sitt eget Kroatien och länderna däromkring.

Att jag själv fick Tereza Kesovija med mig i min musikaliska uppfostran var min pappas förtjänst. Eller kanske ännu mer mina farföräldrars. Vid ett tillfälle, 1982 eller om det var 1983, när jag var i fyra-femårsåldern, var nämligen farmor och farfar på semester i just Dubrovnik, och när de kom hem därifrån hade de med sig presenter till oss. Jag fick en ljusblå T-shirt med Dubrovnik-motiv (det minns jag) och pappa fick en kassett med jugoslavisk musik, för han hade nämligen en förkärlek för lite exotisk popmusik från olika hörn av Europa. Och den kassett han fick var en med Tereza Kesovija. Jag hade nyligen lärt mig läsa och lade därför på minnet vad det stod på kassetten: ”Tereza – Moja splitska ljeta”. (Min sommar i Split, gissar jag att det betyder, men om någon kan sydslaviska språk så får ni gärna rätta mig.)
Den kassetten lyssnade vi sedan på i bilen ett antal gånger: ”vi kan väl spela det jugoslaviska bandet” brukade det låta, och några av låtarna kommer jag ihåg sedan dess, precis som namnet Tereza och kassettens titel. Det har aldrig försvunnit ur minnet. Är man fem år och just har lärt sig läsa och börjat intressera sig för musik (och har en tendens att minnas detaljer) så är det just sådana saker som sätter sig.
Egentligen är det hela rätt intressant, för när jag reflekterar över detta så inser jag att jag redan då, när jag var bara fem år, bevisligen hade ett intresse för språk – eftersom jag intresserat läste låttitlarna på det som då kallades för serbokroatiska – och att dessutom hela min nuvarande passion för musik från olika länder kanske kan spåras till denna upplevelse. Var det fröet till min Eurovision Song Contest-galenskap som såddes tack vare Tereza och ett band som farmor och farfar köpt i Dubrovnik och som pappa spelade i bilen? Var det över huvud taget pappa som med sin fascination för europeisk pop (han gillade även italienska Al Bano & Romina Power och ryska Alla Pugatjova, bland annat) förstörde min smak? Ja, det var säkerligen mer än det som bidrog, men något slags samband finns det nog. En väldigt spännande tanke.

Av låtarna på Terezas kassett var det två-tre-fyra stycken som jag sparade särskilt i mitt minne, och en av dem kom senare till användning på ett lite lustigt sätt. Den låten hette ”Nježne strune mandoline” (något med ”mandolinens strängar” kanske?) och ni kan lyssna på den här.
Den har ett karakteristiskt för- och mellanspel (som mycket riktigt spelas på mandolin) och det förspelet tyckte jag lät alldeles särskilt vackert. Och några år senare, när jag var något större men ändå fortfarande barn, och jag lekte fantasilekar med min bror Kristoffer, så använde jag den melodisnutten som ”signaturmelodi” till en av de lekarna. Ja, Kristoffer och jag brukade alltså hitta på en hel del lekar som vi ofta utformade som barnprogrammen på TV, med diverse huvudpersoner med konstiga namn som var ute på äventyr och upptåg. I en av de lekarna var det dock snarare så att vi spelade oss själva och kallade leken/barnprogrammet för ”Carl-Henrik och Kristoffer” kort och gott, och det var där jag använde ”Nježne strune mandoline”. Till den förspelsmelodin sjöng jag ”Ca-arl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer …”, vilket passade riktigt bra. Jag vet inte om Kristoffer i dagsläget minns melodin i fråga, och gör han det sätter han den nog inte i samband med någon jugoslavisk kassett, men själv kommer jag minsann ihåg!

Efter denna nostalgitripp från min sida märker ni väl tydligt hur mina minnen kan sättas i rörelse som en hel lavin av det enkla faktum att jag nästa år ska resa till Kroatien.
Men tack vare att jag faktiskt mindes kassettiteln ”Tereza – Moja splitska ljeta” så kunde jag nu hitta detta album av Tereza Kesovija på Spotify, och lyssna lite.
Jag kan väl inte direkt påstå att det är vad jag skulle kalla för jättebra musik … den har inte helt motstått tidens tand. Men det var ändå på ett sätt trevligt att höra låtarna igen efter så många år och känna gamla tider komma tillbaka. Särskilt då när jag lyssnade på den där ”Nježne strune mandoline” som lät nästan precis som jag mindes den. Som sagt, kanske betydde den en hel del för min utveckling och mina intressen, även fast sådant är svårt att säga bestämt.
Som ”soundtrack” för att komma i rätt stämning inför en Kroatienresa fungerar för den delen också Terezas musik alldeles utmärkt. Om jag nu skulle vilja sätta ihop en spellista med kroatisk musik så skulle hon säkert få med flera låtar där. De har den rätta Balkanstämningen.
Nästa år är det i alla fall äntligen dags för mig, och familjen och vår kompisfamilj, att få se Kroatien. En tur till Dubrovnik blir det nog. Det hoppas jag verkligen. Även om staden numera nog är mer förknippad med Game of Thrones än med Tereza Kesovija.

Kristen musik och den kristna bubblan

”I’m no longer a slave to fear – I am a child of God.”
Detta är den mycket uppmuntrande och befriande refrängraden till en lovsång (om man nu inte bara vill kalla den för en kristen låt, helt enkelt) som jag har hört nu i sommar. Först på Oas-konferensen i Ljungby, och nu de senaste dagarna även på tältkampanjen ”Det finns hopp”, som precis har hållits här på Tjörn och som vi har följt både på plats och på webb-TV.
Den där lovsången, ”No Longer Slaves” som den heter, är relativt nyutkommen och faktiskt väldigt bra, känner jag. Den är rentav så bra att jag har letat upp den på Spotify och förmodligen kommer att lägga till den på min stora spellista. Något som annars är ytterst ovanligt för mig just när det gäller kristen musik, i synnerhet modern lovsång.
Hos mig finns det nämligen ett rätt intressant fenomen i min attityd till kristna sånger – nämligen att även om jag gärna sjunger med i dem när jag är på plats i en kyrka eller ett tält, så har jag svårt att faktiskt lyssna på dem. Normalt har jag väldigt få kristna låtar på spellistan. ”No Longer Slaves” ser ut att bli ett undantag från denna mångåriga tendens.

Jag vet inte säkert varför jag har den där inställningen till kristen musik, men jag har rätt ofta tänkt att det har att göra med min gamla uppfattning om musik kontra text. Sedan mycket länge lyssnar jag på musik i första hand för musikens skull, inte för textens (även om jag förvisso också uppskattar en bra text!), och jag har ibland till och med tyckt mig känna på något sätt instinktivt när en låt har gjorts med texten som det primära syftet. Har den det uppfattar jag den som tämligen tråkig.
Om jag verkligen har någon sådan instinkt på riktigt vet jag inte, men det är ju i alla fall fullt tänkbart att en musiker som lägger väldigt stor vikt vid sina texter kanske glömmer bort lite av det där att vara kreativ rent musikaliskt också. I så fall skulle det kunna vara så att jag uppfattar textcentrerad musik som tråkig därför att själva musiken inte är tillräckligt snyggt och omsorgsfullt ihopsnickrad (eller saknar spontan popkänsla) och därför inte rycker tag i mig tillräckligt mycket.
Det bästa exemplet på detta är progg och annan samhällskritisk musik, där ju texterna verkligen står i centrum; proggarna hade rentav tidvis den nonchalanta åsikten att ”vem som helst kan spela, det behöver inte vara perfekt”, och då lät det därefter, tycker jag. Men ett nästan lika bra exempel är kristen musik. För även där är det ofrånkomligen så att lovsångsmakare och psalmförfattare lägger krutet på texter som ärar Gud. Så måste det ju bara bli. Och följden blir att jag tycker att inspelningarna rent musikaliskt blir lite för anonyma för att lyssnas på till vardags.

Sedan har det kanske inte bara att göra med texterna heller, utan också skillnaden mellan sammanhangen. När jag befinner mig i en kyrka, eller i en stor arena där det är jättemöte med hejdundrande lovsång, så kan jag förvisso tycka att musiken är vacker – den kan rentav gripa mig så att jag får en andlig upplevelse med hjälp av den. (Det kan gälla både rockig lovsång, gospel, vanlig psalmsång med orgel och liturgisk mässande sång.) Men det är ändå inte musik som håller för att sättas på i lurarna eller i stereon hemma. Nog för att körer och organister och lovsångsteam gör ett bra jobb, absolut, jag menar inte att kritisera eller förringa deras insatser, men hemmavid blir det ändå liksom inte samma känsla som med annan ”vanlig” musik som så att säga är gjord för Spotify-lyssnare och skivköpare direkt. Det har just med sammanhanget att göra: utanför sitt rätta sammanhang känns kristen musik för mig inte lika medryckande, för då märks det på något sätt att livekänslan och stundens inlevelse musikaliskt sett inte matchar en professionellt gjord studioinspelning.

Tidigare i somras när dottern hade varit på Ungdoms-Oas, och var helt uppfylld av detta, så ville hon gärna köra en Spotify-spellista med lovsångsmusik när vi for hem. Det var visserligen väldigt trevligt att hon ville det (sådana tillfällen får man inte alltid uppleva med en 14-åring …). Men även om jag inte sade någonting så märkte jag när vi hade på den listan att själva musiken i mina öron ändå var rätt tråkig att lyssna på så där i bilstereon. Särskilt de låtar som var liveinspelningar från riktiga möten. Då föredrar jag absolut att vara där och uppleva det själv. Det är nästan så det blir frustrerande att lyssna i efterhand på någon annans upplevelse och hänryckning. Ja, faktum är att det för mig blir markant skillnad bara att följa ett kristet möte i direktsändning på webb-TV istället för att själv vara där … den talade förkunnelsen blir ungefär densamma, men just sången och musiken når inte fram till mig när jag inte är på plats.
Det är svagheten med mycket kristen musik för mig. Att jag måste uppleva den själv direkt och vara där den framförs för att den ska fungera. Kristen musik är rätt mycket ”bruksmusik” på det sättet.
Man kan rentav kalla det hela för en ”bubbla”, och här kan jag också tycka att det är ett fall då det går att använda det där uttrycket som jag verkligen avskyr när det yttras i Melodifestivalsammanhang, nämligen att en låt är ”bra på riktigt”. I kyrkan och möteshallen sitter jag och tycker att lovsånger och psalmer är bra just där och då, men de är mycket sällan ”bra på riktigt”, för utanför bubblan så funkar de inte på samma sätt för mig. När det gäller Melodifestivalen och Eurovision Song Contest så har många den uppfattningen att de tävlingarna på samma sätt är en bubbla, med låtar som är bra inom bubblan men för det mesta inte utanför, och där råkar det nu vara så att jag inte håller med dem utan tycker att den där bubblan är en fördom och en nidbild … men i gudstjänst- och mötessammanhang så har bubbelbilden mer fog för sig. För mig i alla fall. Det finns även andra situationer med bubblor och ”bra på riktigt”, till exempel när det framförs musik på skolavslutningar och andra tillställningar med mer amatörmässig nivå, eller när diverse band spelar i bakgrunden på restauranger och dylikt. Förvisso kan det diskuteras när det är fråga om bubblor (med bättre kvalitet utanför bubblan) och när det inte är det.

Nåväl. Jag råkar nu alltså för egen del tycka (andra upplever naturligtvis saken annorlunda) att en hel del kristen musik är bra och rentav andligt givande inom sin bubbla men inte helt fungerar utanför den, och att jag därför inte får ut något av att lyssna på den så där till vardags.
Ändå finns det alltså undantag. Två sådana, som jag har haft som kristna favoritartister i drygt tjugo år nu, är det brittiska progressiva bandet Íona som spelar ett slags kristen keltisk meditativ rock, och den amerikanske munken John Michael Talbot som är en skickligt gitarrspelande kristen trubadur. Just dessa två har för mig trängt igenom bubblan och fungerar att lyssna på. Som jag uppfattar det är det för att de inte bara bryr sig om sina kristna texter, utan också lägger ner särskild omsorg om själva musiken.
Det behöver inte heller ur kristet perspektiv vara fel att göra så. Någon kanske tycker att Gud kommer i skymundan om man som musiker koncentrerar sig för mycket på ljudbilden istället för på det textmässiga budskapet om Gud, men så är det inte alls enligt mig. Gud har uppfunnit även själva musiken, och man kan mycket väl ära honom bara genom musiken i sig som medel, utan text till och med. Det är fullt möjligt att spela enbart instrumental musik och kalla den för kristen. Att vara musikaliskt ambitiös utesluter inte att samtidigt tjäna Gud.

Sedan har vi ju då, avslutningsvis, den där nya låten ”No Longer Slaves”. Det är alltså en låt som lyckats slå an en sträng. Jag har hört den på de där mötena jag varit på i sommar, och tyckte att det för ovanlighetens skull verkade vara en lovsång som skulle kunna vara lyssningsbar även utanför sitt sammanhang. Vad som fick mig att känna så inför just den lovsången vet jag inte alls. Men jag kollade upp vilka som gjort den (det kristna lovsångskollektivet Bethel Music) och lyssnade, och studioversionen av ”No Longer Slaves” är faktiskt också så pass bra att den kan ta plats på min spellista som kristen ”poprock”.
Intresseväckande nog så lyssnade jag på låten även i en liveversion, och där var den inte lika fängslande, i alla fall inte i lurarna bortkopplat från mötessammanhanget där den spelades in. Det ska till hantverk i en studio för att det ska bli riktigt bra, i min värld.
Men det var ju bra att upphovspersonerna till den här lovsången lyckats på den punkten, för nu kan jag även i lurarna låta mig uppfyllas av sången i fråga. Även av texten (för som sagt även om jag tycker att musiken är viktigare så innebär det inte att jag tycker texten är oviktig). Den är verkligen upplivande.
”I’m no longer a slave to fear – I am a child of God.”

Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte

Det är möjligt att jag inte hade gillat tåg så mycket som jag gör om jag inte haft turen att ha släktingar i Gävle.
Att jag har det, och att jag var i Gävle och hälsade på den släktgrenen ett antal gånger under uppväxten, har inte bara medfört att jag har Brynäs som mitt favoritlag i ishockey. Det har också gett mig tillfälle att då och då besöka Gävles främsta sevärdhet, tillika eldorado för tågälskare.
Ja, jag pratar naturligtvis om Järnvägsmuseet. Det är inte mer än rätt att detta smultronställe också får nämnas här bland tågminnena innan jag börjar tänka på att avrunda serien så smått (det här är det näst sista inlägget).

För den som inte vet är Järnvägsmuseet i Gävle det största och mest officiella svenska järnvägsmuseet, även om det finns järnvägsmuseer på andra orter också (bl.a. i Ängelholm). Gävlemuseet är en förnäm inrättning med stora samlingar av lok, vagnar och prylar från Sveriges järnvägshistoria. För närvarande har jag förstått att det är stängt för en långvarig renovering, men jag räknar med att det kommer att återöppnas 2020 i nygammal skepnad.
Det är långt ifrån varje gång som jag har varit på Järnvägsmuseet under mina Gävlebesök, men rätt ofta har det ändå blivit. På något sätt känns det som att en vistelse i Gävle inte är riktigt komplett om man inte fått med en visit på Järnvägsmuseet också. Känslan av ”institution och tradition” har för mig inte heller avtagit i vuxen ålder utan snarare tilltagit, då jag ju nu på 2000-talet har haft egna barn och kunnat ta med dem för att titta på tåg. (Jadå, de har minsann varit intresserade.)

Jag och två av mina barn vid besöket 2007.
Redan museets läge är trevligt, då byggnaderna ligger precis bredvid den riktiga järnvägen där tågen med jämna mellanrum susar förbi uppe på sin banvall på väg in till och ut från Gävle Central. En perfekt inramning.
Även om det sedan finns ganska många gamla vagnar och annat uppställt utomhus på museiområdet, så är det man framför allt gör på Järnvägsmuseet att gå igenom de sex stora fordonshallarna (i sex gamla lokstall) där man får följa utvecklingen för Sveriges tåg och järnvägar genom decennierna, från de första primitiva försöken omkring år 1850 till mer modern tid. Det är alltid lika intressant. Jag har särskilt en förkärlek för linjekartorna där man ser hur Sveriges järnvägsnät vuxit mer och mer (och sedan krympt igen, dessvärre).
Att läsa på skyltarna och studera gamla järnvägsföremål (stoppbommar och ställverk och urgamla tidtabeller och vad det nu kan vara) är givande i sig, men allra bäst är naturligtvis att ta sig en titt på själva loken och vagnarna. Här är en otroligt positiv detalj att det faktiskt i de flesta fall är tillåtet att klättra upp på fordonen och gå in i dem. På den punkten blir jag nog aldrig riktigt vuxen … än idag uppskattar jag storligen att gripa om ett handtag och häva mig upp längs stegkramporna och klampa in i den svarta, metalliska förarhytten till ett lok från 1800-talet. Och även när man inte får gå in är det nog så trivsamt att kika in genom fönstret till den pråliga, sidenklädda kungavagnen.
Min allra främsta favorit av loken och vagnarna i de sex hallarna är annars fängelsevagnen. Den är från slutet av 1800-talet tror jag, och jag minns att jag redan som väldigt liten var fascinerad av att kika in i den mörka, unkna cellkupén med ett litet galler för dörren. Inte minst för att man verkligen kunde skymta en dömd brottsling som satt inspärrad där inne!
Ja, för Järnvägsmuseet har ju också den charmerande egenheten att det finns vaxdockor uppsatta på olika ställen i tågen och biljettluckorna och andra ställen: dockor uppklädda i tidstypiska kläder – lokförare och konduktörer och stinsar och rallare – så att det går ännu bättre att känna atmosfären från en svunnen järnvägstid. Dockorna är egentligen inte några mästerverk, men tillräckligt bra för att upplevelsen ska fungera.

Dottern vid besöket 2012 (lite mindre på den tiden ...) vid den gamla biljettluckan med biljettförsäljardocka.
Samma sak gäller ljudeffekterna som också finns med. När det gäller fängelsevagnen så ser man inte bara fången som sitter där inne i cellen, utan man hör honom också: på en burkig ljudfil hörs suset och dunket från tåget som far fram, och någonstans från en dold högtalare i vagnens dunkel hörs det en dov, knarrig röst som säger ”Släpp ut mig!” och förolämpar fångvaktarna. Mycket suggestivt.
Nu är ju förstås frågan om de där primitiva ljudeffekterna, som från början förmodligen spelats in på kassett för länge sedan, kan imponera på nutidens barn som bombarderas med ljud och ljus från första början på datorer och surfplattor. Jag blir inte förvånad om ljudinspelningarna tagits bort när Järnvägsmuseet öppnar igen 2020. Men mig gjorde det intryck på, det där ”Släpp ut mig!”, och mina barn var faktiskt tillräckligt o-datoriserade för att ta vissa intryck de också när de var små och fick se fängelsevagnen för sådär tio år sedan.

En egenhet med Järnvägsmuseet är att det sällan verkar vara särskilt välbesökt. Jag vet inte hur det är när det verkligen är högsäsong mitt i sommaren, men vid nästan samtliga tillfällen jag har varit där har det känts som man nästan har haft hela museet för sig själv. Det är väl på ett sätt dystert, i och med att man undrar om verksamheten verkligen går ihop och det inte finns nedläggningsrisk, men samtidigt har det ju varit en fördel att få gå omkring och titta på museet väldigt ostört. Det har nästan rentav varit extra stämningsfullt att höra ekot av sina egna steg bland vagnarna i de väldiga utställningshallarna. För att inte tala om att barnen har kunnat ägna sig åt Märklin-tåg och träjärnvägsskenor i lekrummet utan att behöva konkurrera med andra barn om det roliga!
Jag minns att vid ett av besöken på museet när jag var barn, så var det också så där folktomt … men farbrorn som skötte om minitåget ute i museiparken, han var hygglig nog att låta oss åka en sväng med det tåget fast det bara var vi. Jag och mina syskon satt helt själva ombord när han körde omkring oss i ”lilleputtetåget”, som var vårt eget ord för den sortens fordon. En mycket positiv upplevelse. Ödsliga museer har sin charm.

Det sista jag ska nämna om Järnvägsmuseet är dess museishop, som jag som vuxen har utforskat närmare. Där kan man göra roliga fynd av originella souvenirer, inte minst den autentiska tågrekvisita som finns till försäljning. Vid ett tillfälle inhandlade jag två sådana där gammaldags små bleckplåtskyltar som satt vid fönstren på tågen i äldre tider: ”Luta Er inte ut” fungerade ju väldigt bra att sätta på fönsterbrädan i den högt belägna lägenhet i Göteborg där jag bodde just då, och en liknande effekt blev det av den klassiska ”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.
Och än idag har vi i vårt köksskåp fyra muggar från Järnvägsmuseet med charmiga, åldersstigna tågskyltstexter, att roa våra gäster med. Ja, ni kan se själva här nedan.

För att inte tala om den där tröjan med det underbara mottot ”Var inte alltför optimistisk – ljuset i tunneln kan vara ett tåg”. Ett citat som tillskrivs Kafka, och nu tror jag inte att han har sagt det, men det är roligt oavsett vem som har sagt det.
Eller den klassiska gamla järnvägskartan från 1980-talet, som jag alltjämt har uppsatt på dörren till mitt arbetsrum … nej, jag skulle nog aldrig komma till slutet om jag gav mig på att räkna upp allt härligt järnvägsrelaterat krimskrams man kan komma över i Järnvägsmuseets butik.

Sammanfattat så är Järnvägsmuseet ett fantastiskt ställe, och jag har en känsla av att jag fortfarande inte har upptäckt allt heller, särskilt inte i utomhusdelen, trots mina många besök.
”Släpp ut mig!” säger den inspärrade fången i fängelsevagnen, men från Järnvägsmuseet i Gävle har jag då ingen större lust att bli utsläppt.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Hårklippning är jobbigt

Har varit hos en frisör idag och fått mig själv och båda grabbarna klippta. Puh. Skönt att ha det gjort.

Trots att jag är uppväxt med en frisör-farfar, som hade kli i fingrarna av längtan efter att få klippa alla han såg, tycker jag mest det är jobbigt att behöva tänka på hårklippning. Det är jobbigt att hitta en bra salong med lediga tider (vi har hittills inte hittat någon som är så bra att vi blivit stamkunder), det är jobbigt att boka en tid (för den ska ju passa med barnens scheman och helst ska det också vara en tidpunkt då det är två frisörer på plats i salongen samtidigt så två av oss kan klippas samtidigt och det då går lite fortare), och inte minst är det jobbigt att instruera personalen om hur frisyrerna ska vara, för det går inte att förklara, jag vet aldrig riktigt ens själv heller, och i slutändan är det mest bara ett lotteri där man får vara glad om det blir hyfsat.

Det känns som en jobbig apparat att klippa sig helt enkelt. Trots mitt arv från farfar. Eller kanske just därför. Som barn hade jag ju en trygghet i att det alltid var farfar som klippte mig och att han alltid gjorde det enligt sin egen invanda herr- och pojkfrisörsskola, utan att jag själv behövde bekymra mig ett dugg. Det är kanske därför jag haft svårt att som vuxen hantera att bli klippt av andra och övervaka när barnen blir det, och bara vill slippa alltihop.

Och om jag fått någon entusiastisk ”hårklippningsgen” från farfar har den nog snarare istället förvandlats till en ”rakningsgen”: egentligen föredrar jag att bara dra en maskin genom trasslet och gå helt avskalad. (Vilket jag ju också har gjort ibland, fast nu var det ett tag sedan.) Hår är opraktiskt, obekvämt, oekonomiskt, ohygieniskt, det är väl lika bra att slippa det, det finns många som skulle vara snyggare utan ... kan jag känna då och då.
Kanske tur att inte alla tänker så, för då skulle frisörerna få arbetsbrist och farfar skulle bli irriterad på mig (även om han själv har lagt saxen på hyllan sedan länge).
Å andra sidan kanske det inte skulle vara så dumt, för de tunnhårigas och cancerbehandlades skull, om det inte var norm med svallande vackert hår utan faktiskt mer accepterat och odramatiskt att inte ha något ...?

Nåja, nu är klippningen alltså avklarad för denna gång och det blev rätt bra (om än konventionellt) på både mig och sönerna. Proffsig frisör på salongen i Stenungsund som vi var på.

Minnen från en vecka 1988

Jag konstaterade idag att det är exakt 30 år sedan min familj och jag flyttade från Ekenässjön till Landsbro – en betydelsefull händelse under min uppväxt. Det skrev jag en status om på Facebook i morse.
Sedan började jag gräva ner mig i minnen, mer och mer … för jag kom på att just den där veckan i slutet av april och början av maj 1988, då jag var tio år, den var rätt händelserik i största allmänhet. Jag kan nu därför inte låta bli att berätta lite mer om den veckan, allmänt nostalgiskt så där. Som ett trettio år försenat inlägg om något jag borde ha bloggat om redan då (om det funnits bloggar på den tiden).

Tisdagen den 26 april 1988 gick alltså min familjs flyttlass från Ekenässjön till Landsbro, från en liten småländsk ort till en annan liten småländsk ort i samma kommun. Jag var emellertid inte med om själva flytten, för just under de där värsta flyttstöksdagarna så var jag och mina syskon hos farmor och farfar (vi fick ledigt från skolan för det) medan mamma och pappa bytte ut vår bostad. Vi vistades i farföräldrarnas stuga i Trånshult, och jag har alldeles bestämt för mig att det var just under den vistelsen som det inträffade en episod som vi kommit ihåg efteråt – nämligen att min syster Elisabet fick något slags raseriutbrott och välte omkull ett bord där i stugan. Farmor grälade på henne – vilket i sig var rätt ovanligt, för farmor är inte den som skäller mycket – och jag, som ofta haft en tendens att försvara lillasyster, försökte nu göra det med den förnämt förmanande repliken ”Hon råkade faktiskt bara välta bordet!” Det lät tydligen så pass komiskt (det tyckte även farmor) att det sedermera blev ett av familjens många ”interna citat” som vi ofta drog för varandra.

På fredagskvällen den 29 april åkte vi hem från farföräldrarna, och då kom vi alltså till prästgården i Landsbro där mamma och pappa fixat allting klart. Dagen därpå, lördagen den 30 april, var vi ute och promenerade i vår nya hemort, och då var syrran med om en ny episod: hon ramlade och skar sig rätt illa i handen på en glasskärva som låg på marken, vilket ledde till stor blodsutgjutelse och kalabalik. (Just på den platsen hade det bara några månader tidigare legat ett hus, med ett konditori, men det hade nyligen blivit totalförstört i en eldsvåda och det låg fortfarande en massa glas och tegel kvar.) Lyckligtvis kunde Elisabet bli omplåstrad av vår nya granne, som var skolsköterska och snabbt kunde rycka in.

När den uppståndelsen väl lagt sig blev det Valborgskväll, och inte bara det, utan det var Eurovision Song Contest också. Jag hade sett väldigt mycket fram emot detta (året innan hade jag ju på allvar fått ögonen för ESC) och jag gick till och med hem i förväg från majbrasan vi var och tittade på under kvällen där i Landsbro, bara för att jag ville hinna i tid tills programmet började. Jag såg också inledningen och Sveriges bidrag, en förkyld Tommy Körberg med ”Stad i ljus” som gick ut med startnummer två. Men sedan hände något som idag för mig är en gåta – det blev något intermezzo med familjen där i TV-soffan, och jag blev så sur att jag utan vidare gick till sängs och somnade och skippade hela resten av ESC, och det var först morgonen därpå jag fick veta vem som vunnit (Schweiz, Céline Dion, ”Ne partez pas sans moi”). Jag kommer verkligen inte alls ihåg vad det var som fick mig att tappa humöret så till den grad att jag missade det efterlängtade programmet, men jag var ju trött av alla nyheter och händelser och intryck … underligt vore väl annars. Faktum kvarstår i alla fall att detta är det senaste tillfället då jag frivilligt avstått från att se ESC (och också det senaste tillfället då jag över huvud taget missat det i stort sett helt och hållet).

Följande måndag, den 2 maj, gjorde jag min första skoldag i den nya klassen på Landsbro skola, med härliga nya klasskompisar som tog emot mig så vänligt. Annars var det väl en ganska märklig tidpunkt att byta skola, för det var bara en dryg månad kvar av terminen och jag gick i trean, så det skulle ändå ha blivit byte av årskurs och lärare till hösten … varför inte vänta till dess med övergången då? Men i och med att min nya klass skulle vara densamma även i fyran så tyckte vi i familjen att det skulle bli en ”mjukstart” för mig att börja redan på våren, och det utföll alltså till belåtenhet – jag kom genast in i klassen och nervositeten jag hade känt inför bytet släppte med en gång. Tack för det, alla ni som var med!

Avslutningsvis, på kvällen samma dag den 2 maj, så var jag med familjen på cirkus inne i Vetlanda – och inte vilken cirkus som helst heller utan Cirkus Scott, med den legendariske François Bronett. Det var mitt första cirkusbesök (och det har inte blivit många fler efter det, ärligt talat) och även detta hade jag sett fram emot – även om jag minns den ödesmättade känslan jag hade på förhand, att ”först måste jag klara av skoldagen på den nya skolan, sedan blir det cirkus som belöning på kvällen!” Ja, skoldagen i fråga hade ju som sagt gått bra, och nu kunde jag belåtet sitta där i cirkustältet och följa de olika upptågen som cirkusdirektör Bronett presenterade med sitt ”får jag be om största möjliga tys-s-s-s-stnad”.

Allt som allt en vecka som satte sina spår i minnet av olika orsaker, den där vårveckan 1988. Någon kanske förundras över att jag kommer ihåg alltsammans, och visst, jag har osedvanligt gott minne för meningslösa detaljer, men just här hände ju allt i så tät följd och därför kanske det inte är så konstigt att jag minns det med datum och allt.
En härlig tid, 1988!

Orion och ett felaktigt minne

De senaste veckorna, på vardagsmorgnarna när jag vaknat och tittat ut genom fönstret och det har varit stjärnklart, har jag kunnat se Orion.
Orion är utan tvekan min favoritstjärnbild, särskilt när den är så pass högt upp på himlen att man även ser min favoritstjärna Sirius en bit nedanför den till vänster. Sirius ingår inte i Orion, men den är alltså belägen i närheten, och tillsammans bildar de ett praktfullt skådespel som jag alltså nu den senaste tiden har kunnat njuta av klockan sex på morgonen.
Men samtidigt har den åsynen satt myror i huvudet på mig …
Jag har nämligen ett minne, från när min äldste son Isak var sex eller sju år (alltså för cirka sju år sedan). Det jag minns är att han och jag stod på busshållplatsen och väntade på hans skolbuss en mörk vintermorgon, och då såg vi stjärnor och jag pekade ut Orion för en intresserad Isak. Det är ett litet vardagsminne som satt sig av någon anledning. En liten ”father-son-thing”.
Det är bara det att minnet i fråga inte kan stämma!

För det är ju nu, i november, som Orion är synlig på morgonen innan solen går upp. Längre fram på vintern kommer jorden att ha rört sig vidare i sin bana, med följden att Orion sjunker under horisonten tidigare på natten. (Faktum är att den i skrivande stund redan har börjat göra det; klockan sex ser jag nu bara den översta delen med Betelgeuse och Bellatrix.)
Med tanke på att skolbussen dessutom går klockan halv åtta, och alltid har gjort det, så stämmer det ännu sämre. Som det är nu har Orion redan försvunnit helt vid halv åtta – den har inte varit uppe vid halv åtta sedan i oktober, och då var det ju naturligtvis ännu så ljust på morgnarna att vi inte kunde se den. Det är det för övrigt även nu här i Bohuslän. När det blir december och tillräckligt mörkt klockan halv åtta för att man ska kunna se stjärnor, så kommer Orion alldeles definitivt inte att vara bland dem. (Och det borde jag ju egentligen redan ha vetat med tanke på julpsalmen, ”borta i västerland slocknar Orion”, låt vara att det är lite oklart vilket lands horisont Viktor Rydberg egentligen utgick från när han skrev den raden.)
Det är helt enkelt fullkomligt uteslutet att jag och Isak skulle ha kunnat se Orion klockan halv åtta en morgon i januari eller när det nu kan ha varit. Jag har funderat på detta redan tidigare, och i år måste jag konstatera faktum att det är omöjligt.
Därför får jag också motvilligt medge att jag på ett eller annat sätt minns fel. Vilket är ett hårt slag mot min stolthet (för jag sätter mer eller mindre en ära i att mina minnen alltid ska vara korrekta). Och då kan jag inte sluta grubbla över vad det egentligen var för ett tillfälle med Isak som jag kommer ihåg. Det finns en hel del möjligheter.

1. Isak och jag såg inte Orion på morgonen utan på kvällen. Från och med januari och ett tag framåt är den ju väl synlig hela kvällarna. Men då kan man ju undra vad vi hade på busshållplatsen att göra så dags – jag är fortfarande väldigt säker på att det var just på busshållplatsen vi befann oss.
2. Eller så befann vi oss inte på busshållplatsen utan till exempel hemma (på kvällen då).
3. Vi kanske bara pratade om stjärnor i största allmänhet och jag nämnde Orion, utan att vi såg den.
4. Det var inte Orion jag pekade ut för Isak utan Karlavagnen. Den är jag rätt säker på att man kan se även en morgon i januari.
5. Eller något helt annat …

Jag lutar nog åt alternativ 4, det med Karlavagnen, men då är det ju lite snopet på ett sätt, att det inte var Orion ändå …
En sak kan jag ändå vara säker på, och det är att vi inte såg Orion när vi väntade på Isaks skolbuss, för det är astronomiskt omöjligt.
Inte för att det nu spelar jättestor roll. Och det gör inte heller något att Orion just nu håller på att göra sig osynlig på morgnarna. Mycket snart kommer den att gå upp tidigare på kvällarna istället, så småningom får den sällskap av Sirius, och att beundra denna stjärnhimmel är en av de (i mitt tycke ganska få) fördelarna med att vara ute och traska i vinter och kyla och snö.

Efter kvinnodagen: lite om tio punkter och om att jämställdheten här hemma går bakåt

I veckan har det varit Internationella kvinnodagen. Tyvärr skrev jag aldrig någonting för att kommentera det just på själva dagen, vilket nu känns lite dumt. Det borde jag egentligen ha gjort, för det är viktigt att män också har något att säga om detta (om det nu inte bara är gnäll över att ”feminismen har gått för långt”).

Men jag kan göra ett litet inlägg idag istället. Om den här artikeln till exempel. Det är en intressant och tänkvärd lista med tio råd om vad män (i synnerhet familjefäder verkar det som) kan göra för att uppnå en mer jämställd tillvaro i hem och familj.
Jag konstaterade att jag lyckligtvis klarar majoriteten av de här råden, men failar obevekligt på nr 1, 7 och 8.
Punkt 2 är i och för sig irrelevant, för jag läser egentligen inte speciellt mycket ... men om jag gör det så får man nog ändå säga att det är ”varannan damernas” där, rätt så omedvetet, men ändå. Sedan är det inte alldeles enkelt att jämställa sitt kulturella liv (även sett till musik och film och annat) för där spelar ju ens egen personliga smak in också. Jag tycker inte riktigt att man ska anpassa sina egna preferenser efter vad som är ”objektivt bra” och tvinga sig själv att kvotera och tänka att ”den där musiken måste jag gilla och lyssna på nu, för annars är jag inte tillräckligt jämställd”. Då undertrycker och förnekar man ju sin personlighet på sätt och vis. Men det man alltid kan göra är ju att åtminstone vara öppen för musikaliska/litterära/cineastiska influenser från både manligt och kvinnligt håll. Och det tycker jag ändå att jag är.
Angående punkt 7, där jag alltså misslyckas, så måste jag till mitt försvar säga att jag går rätt flitigt på föräldramöten och utvecklingssamtal ... men just det där att engagera sig extra i skolråd och sådant är något som jag verkligen inte gör, samtidigt som det på mina barns skolor onekligen är övervägande mammor som gör det. Så där kan jag inte anses få godkänt. Och på punkt 1 och 8 är jag verkligen ett hopplöst fall. Det får jag ta itu med.

När jag nu ändå är inne på det intressanta området jämställdhet i hemmet, så kan jag meddela att jämställdheten här i vårt hem har tagit ett steg bakåt på sistone, då J har lyckats få igenom att hon ska ta hand om dammsugningen.

Bakgrunden är att jag (lite på skoj och lite på allvar) häromveckan gjorde en lång lista med alla ”uppgifter i hus och hem och familj” som jag över huvud taget kunde komma på, och lät barnen fylla i den listan och uttala sig om vem av föräldrarna som gjorde mest av varje uppgift. Mitt syfte var att få hustrun att inse att det är hon som drar det tyngsta lasset, eller åtminstone att det är någorlunda rättvist som det är (vilket också var vad barnen tyckte – de ansåg att hon gör fler saker men att sakerna jag gör är större, och att det på det hela taget var rätt okej).
Men hon tolkade om listans resultat, till stor del genom att lägga mycket stor vikt vid konkret tidsåtgång istället för ”allmänt ansvar och koll”, och så fick hon det till att det är jag som gör mest.

Jag tycker egentligen att insatser med hus och hem och familj inte bara kan mätas i tid, utan även i den där ”ständiga känslan av allmänt ansvar”, något som flera feministiska debattörer också har varit inne på vet jag. Att jag kraftigt failar på punkt 1 och 8 i den där artikeln, detaljer som J alltid tar hand om här hemma, är en fingervisning om att arbetsfördelningen hos oss fortfarande kan vara skev och ojämställd på just det sättet. Ser man det så kan det mycket väl vara så att min äkta hälft är den som gör mest av oss. Men själv tycker hon alltså inte det.

Så därför får jag nu sitta här varje fredag och titta på när hon kommer med dammsugaren, som den mulliga mansgris jag är.
Ja ja, jag har i alla fall försökt ...

Mitt liv kors och tvärs

Den senaste månaden har jag ägnat mig väldigt mycket åt korsord i olika former – och det är också den främsta anledningen till att jag inte har bloggat någonting sedan slutet av november. Ja, det har ju naturligtvis varit advent och julförberedelser och jul också, det är inte en tid på året då man sätter sig och bloggar i första taget, men det är ändå så att när jag haft tid över på sistone är det dessutom korsord jag har hållit på med istället för blogg.
Vilket då inte innebär att bloggen är nerlagd, det har bara varit en mindre aktiv period på den och snart blossar inläggen säkert upp i en snabbare takt igen. (Jag har ända sedan tidigaste barnsben en tendens att ha favorithobbyer som kommer och går.)

I alla fall. Vad är det då för slags korsord jag är så väldigt engagerad i?
Jo, jag räknade efter och det är faktiskt inte mindre än fem slags korsordslösande som roar mig just nu.

1. Wordfeud. Detta Alfapet-spel i en app på mobilen har jag hållit på med i snart fem år, och har inte tröttnat trots att de flesta som först började med det omkring 2012 har lagt ner undan för undan. Numera är det bara två personer jag spelar Wordfeud med – min bror Kristoffer och min svåger David – men partierna går bara vidare. Och det lär de också fortsätta med, eftersom en av mina motståndare har ganska klar plusstatistik på mig, vilket gör att jag inte tänker sluta spela mot honom förrän jag har vänt den trenden – samtidigt som jag i min tur har plusstatistik på den andre motståndaren och han förmodligen därför inte heller tänker sluta spela mot mig förrän han har vänt. :)


Så här ser ett av mina Wordfeudpartier ut just nu (jag har suddat ut mina bokstäver samt motståndarens namn).
Som synes går det inte så bra för mig hittills ...

2. Cross Boss. Detta är en annan app med ett roligt korsordsspel, som jag har blivit uppmärksammad på ganska nyligen. Här tävlar man om att lösa ett litet korsord vars ledtrådar först är osynliga, och vinna poäng på avklarade ord och samtidigt sno åt sig poäng genom att utnyttja de ord och bokstäver som motståndaren redan fått fram. I Cross Boss är det ganska mycket tur som avgör (för ofta har man inget annat val än att chansa), men det är ändå roligt för att man måste fundera logiskt över vilka bokstäver som kan tänkas passa in, och för att det kan bli väldigt snabba omställningar i poängen. Cross Boss spelar jag med nämnde svågern David samt med svärfar Lars, som också var den som tipsade mig om detta roliga spel.

3. Melodikrysset. Jodå, varje lördag klockan tio sitter jag med detta klassiska kryss på radion om jag inte har något annat för mig (och till vardags har jag inte det). Krysset är inte alltid jättesnyggt ihopsatt och programledaren Anders Eldeman har en tendens att vara förutsägbar (och lite glättig av sig), men det är stor trivselfaktor på programmet och man får onekligen användning för sin musikaliska allmänbildning, och förbättrar densamma dessutom.

4. I julas fick jag en stor korsordstidning i julklapp av Jemima, späckad med en massa korsord, och den har jag också suttit med sedan julen i bästa pensionärsstil. :) Det är nu inte så väldigt många kryss kvar för mig att lösa i tidningen, men den lär nog ändå räcka ett tag till. När den är slut får det nog emellertid vara bra just med korsordstidningar – jag tänker inte börja prenumerera på någon sådan, för så mycket tid har jag i regel inte och tidningarna skulle nog komma i brevlådan snabbare än jag hinner göra klart dem.

5. Och så det sista – jag gör dessutom egna korsord! Det är inte första gången, jag hade redan för många år sedan en period då jag försökte mig på det, men nu har jag plötsligt råkat få ett förnyat intresse. Jag blev inspirerad redan före jul, då jag satte ihop ett stort kryss till barnen i julklapp (som delvis innehöll ord som just de hade särskilt stor chans att kunna), och även om det är hiskligt svårt att konstruera korsord och man ofta skär tänder över att man måste använda fler tråkiga två- och trebokstavsord än man egentligen ville, så kan jag inte låta bli att fortsätta och göra ännu fler.
Det går också något lättare i dessa moderna tider när man har tekniska hjälpmedel: det finns verktyg på nätet där jag kan skriva in bokstavskombinationer och bekvämt få fram ord som innehåller dessa och som jag då kan använda. Jag kan här också tillägga att jag skriver ut korsorden på datorn när de är färdiga, även om jag gör kladden för hand; det brukar kunna bli hyfsat snyggt med rutor och bilder och pilar när jag gör det i en tabell i Word.
Efter jul har jag följaktligen gjort ett nytt kryss som Lydia ska få på sin födelsedag nästa vecka: ett kryss på Lydia-tema med Lydia-relaterade ord, som när det är färdiglöst kommer att leda henne fram till en extra liten födelsedagspresent gömd någonstans i huset. (Jag tror inte hon läser detta före sin födelsedag, så det är nog riskfritt att prata om det på bloggen.)
Dessutom gör jag för närvarande också ett korsord som mer är för vuxna och som har min hemö Lilla Askerön som tema. Kunde liksom inte låta bli … Även det korsordet går nu mot sin fullbordan, jag tror att jag kan ha det klart idag, och alla Askeröbor och Askerökännare får då gärna lösa det om de vill.

Det var allt om mina korsordsaktiviteter. Som synes är de rätt omfattande, så det är kanske inte så konstigt att det inte blivit av att jag bloggat.
Men som sagt, det kommer säkert inlägg här snart igen. Min korsordsperiod kommer säkerligen inte att vara för alltid heller, åtminstone inte mitt eget konstruerande. Så det finns ingen anledning till oro för att jag ohjälpligt ska fläta in mig i vokaler och konsonanter och helt tappa all kontakt med omvärlden. :)

Nu testar jag sex timmars arbetsdag

För närvarande testar jag sex timmars arbetsdag.
Om nu det där med arbetstid gäller mig … jag är ju inte anställd utan frilansande egenföretagare som jobbar hemifrån och är flexibel och styr över min egen tid.
Men det angår nog mig ändå. Även om jag är frilansare så har jag ett väldigt kraftigt behov av att strukturera mina arbetsdagar för att inte bli alldeles nipprig i skallen, och så har det varit hela tiden. Jag försöker jobba efter ett så normalt schema som möjligt, med något så när regelbundna kontorstider i grunden. Jag har en timplan som jag använder för att planera vilka projekt jag ska jobba med olika dagar, och för att se om jag kan tacka ja till något mer eller om det är fullt på att göra-listan.
Den timplanen har jag hittills byggt på principen att översättning tar i genomsnitt 600 ord i timmen, och att varje arbetsdag i regel är åtta timmar lång (med smärre variationer).
Och det är de åtta timmarna som jag just nu prövar att göra till sex istället.

Stundtals känns det nämligen som att åtta timmar är för mycket – eller åtminstone som att det blir svårt att få ihop tiden då. Jag har ett visst ”livspussel”, med ärenden som måste uträttas och diverse tillställningar och tidsbokningar på dagtid (oftast sådant som har med barnen att göra), och även kvällsaktiviteter som gör att middag och sådant ibland måste tidigareläggas. Med åtta beräknade arbetstimmar och arbetsstopp först klockan 17 så gör de där sakerna ofta att min timplanering spricker. För att inte tala om alla oförutsedda uppgifter som jämt dyker upp på jobbet och tar en massa tid i anspråk. Ett åttatimmarsschema är helt enkelt väldigt känsligt för rubbningar. Resultatet blir då att jag antingen måste flexa jobb till kvällen (och även blir nojig och känner att jag måste jobba i förväg på kvällarna för att vara riktigt säker på att hinna med nästa dags projekt) eller helt enkelt får stryka timmar och försöka anpassa planeringen därefter. I båda fallen blir följden en allmänt stressig känsla.
Därför gör jag nu det som allt fler börjat pröva på sistone. Sedan några dagar tillbaka räknar jag med sex timmar varje dag. Standardarbetsdagen börjar då klockan 08:00 och slutar 15:00 (med en timmes lunchrast). Fördelarna blir många – en är till exempel att de där ärendena som tar tid på dagtid, dem kan jag då lägga efter klockan tre utan att det längre påverkar själva arbetsdagen.

Men kommer inte följden att bli en väldig ekonomisk förlust för mig nu när jag tappar två arbetstimmar varje dag? Jag kan väl omöjligt ta på mig lika mycket uppdrag längre när jag har så pass mycket mindre tid? Och då förlorar jag väl en massa pengar?
Nej då – här tänker jag att jag istället ska jobba mer koncentrerat och fokuserat under de sex timmar jag faktiskt jobbar. Bli effektivare under den arbetsdag jag har, så att säga. Jag tror inte alls att det är någon dum idé. Har man åtta timmars arbetsdag blir man lättare trött och hängig och orkeslös – det har jag verkligen märkt av för egen del – men om det bara är sex så blir effekten en positiv energistimulans: då blir man sporrad att verkligen få något uträttat under den tiden, och får i slutändan lika mycket gjort under sex timmar som man förut fick på åtta. I alla fall känns det som detta kan funka för mig. Som jag nämnde räknade jag tidigare med att översättning för mig i genomsnitt tar 600 ord per timme, och det var det måttet jag använde för att räkna ut hur mycket jag skulle kunna hinna med. Nu har jag ändrat till 800 per timme istället: ordmängden per dag blir då densamma (4 800) men antalet timmar är, som sagt, bara sex.
Visst kommer det säkerligen att hända vissa dagar att de sex timmarna inte räcker till. En del projekt går onekligen långsammare att tröska sig igenom än 800 ord per timme. Och sådana där oförutsedda uppdrag och extrauppgifter kan förstås alltid dyka upp och kullkasta tidsschemat. Men: här är fördelen att om min ordinarie arbetsdag slutar klockan 15 så har jag faktiskt tid kvar under resten av eftermiddagen, som jag kan använda till övertid om det krisar sig på det sättet. ”Reservtid”, helt enkelt, utan att det ställer till det alltför mycket och förstör hela kvällen som det hade gjort vid en åttatimmarsdag.
Och om jag inte behöver använda den reservtiden så är det bara för mig att koppla av, och ordna ärendena i privatlivet om sådana finns, och i övrigt bara varva ner efter jobbet och känna att jag inte behöver lida någon akut tidsnöd och stressa.

Jag tycker att detta åtminstone kan vara värt att pröva, så därför gör jag det nu. Jag har tidvis känt mig stressad på jobbet det senaste året, och det verkar vettigt att försöka vidta någon sorts åtgärd. Trots allt måste man vara rädd om sin hälsa.
Sedan vet jag ju att förslag om sex timmars arbetsdag inte faller i god jord på vissa håll, till exempel hos Svenskt Näringsliv, som snarast får skrämselhicka och panikångest och protesterar hysteriskt varje gång någon debattör ens andas om saken. I dessa kretsar verkar man tycka att åtta timmars arbetsdag är en spiksäker garant för prestanda och effektivitet och tillväxt, och att BNP sjunker snabbare än regalskeppet Vasa och hela ekonomin rasar ihop som ett korthus om det slöa folket har fräckheten att börja jobba ännu mindre.

Jag är inte så säker på att Svenskt Näringsliv har rätt i detta. Faktorer som hälsa och nödvändig vila borde inte försummas i dagens hektiska tid, och det där att man kan vara lika effektiv under sex timmar som man är på åtta ska vi inte utan vidare utesluta.
I alla fall kan man ju åtminstone föreslå det, och testa på vissa håll, innan man dömer ut konceptet. Inte utesluta det per rutin och i ren skräck.

Själv har jag väl ännu inte varit igång med detta tillräckligt länge för att kunna utvärdera på allvar, men just nu är min känsla av sex timmars arbetsdag väldigt positiv. Det har börjat bra så att säga. Det känns som jag redan märker en skillnad. Inte en negativ skillnad i resultat, men däremot en angenäm skillnad i mentalt lugn och förmåga att hantera saker och ting på jobbet utan att bli konfys och panikslagen.
Så det verkar väldigt lovande än så länge. Vad Svenskt Näringsliv än säger.

En mycket lång semester ...

Nu har jag jobbat i dryga tre veckor sedan vi kom hem från Grekland och semestern tog slut.
Det mesta har återgått i gamla gängor: jag har uppgifter så det räcker gott och väl, och jag verkar inte heller den här gången ha tappat några kunder på att vara helt frånvarande i en månad. Istället var det som det brukar: att flera av kunderna (om jag lite skrytsamt får lov att medge det …) kommenterade ”good to have you back” när jag var på plats igen. :)
Det funkade helt enkelt även nu att bara lämna alltsammans och låta alla mailande kunder mötas av ett autosvarsmeddelande som gjorde klart för dem att jag faktiskt inte var tillgänglig.

Men att ta semester hela fyra veckor i sträck är annars inte på något sätt självklart för facköversättare. Faktum är att jag tror att jag är en av ganska få översättare som tar sig friheten att vara ledig så länge – och dessutom i form av en total ledighet, alltså att jag inte låter mig frestas eller övertalas att ta något litet projekt eller över huvud taget svara på något under tiden. (Ja, låt gå för att jag i slutet av juli nu var tvungen att skicka fakturor och göra några andra administrativa småsaker, det måste jag helt enkelt ordna varje månadsskifte, men jag tackade inte ja till något nytt att översätta eller kolla.)
Många översättare törs inte ta risken att ha en hel månads sommarledighet, eller särskilt mycket ledighet över huvud taget. De kanske tycker att det blir ett alltför stort inkomstbortfall, eller så känner de att de bara måste vara ständigt tillgängliga eller åtminstone halvtillgängliga, för annars kanske de tappar kunderna.
Jag kommer ihåg från översättarutbildningen att det vid ett tillfälle var en facköversättare på besök som gästföreläsare. Hon pratade om sitt jobb och hur det fungerade för henne som frilansare, och jag minns särskilt att hon kommenterade det där med semester och då en aning dystert medgav att det inte kunde bli så mycket av den varan. ”Nu i somras lyckades jag äntligen ta två veckor”, sade hon, och vi i klassen fick det något förskräckta intrycket att man som översättare verkligen får vara tacksam om man kan komma ifrån i två veckor någon gång vart tredje år eller så.
Det var faktiskt delvis dessa framtidsutsikter som gjorde att jag själv under de första åren efter översättarexamen drog mig för att dra igång som frilansare och försökte få tag på en regelrätt anställning istället. En sådan anställning fick jag också som bekant, och det var först när jag efter några år blev uppsagd från den som jag bestämde mig för att pröva som frilansare i alla fall. Med viss bävan, men en sak kunde jag så småningom konstatera med frilanstillvaron när jag satt igång, och det var att skräckvisionen om ytterst lite semester inte alls besannades. För mig stämmer inte den. Jag har gått in för att ta lika mycket semesterledighet som om jag varit anställd, och det har fungerat.
Jag vet inte om det beror på att jag gör ett ovanligt bra jobb och är ovanligt pålitlig när jag väl är anträffbar (det har jag svårt att tro …), men faktum kvarstår att jag inte tappar kunder på att vara långledig. Inte heller känns det som mina inkomster blir lidande i särskilt hög grad: jag tjänar så pass bra att min ”årslön” ändå blir helt okej.

Att det är på detta sätt har fått mig att slappna av en del ibland, och bli så pass ”bortskämd” att jag har börjat fundera på om det kanske rentav skulle vara möjligt att ta ännu mer semester än jag redan gör. Det är ju inget som hindrar egentligen. Jag är min egen, jag bestämmer själv.
På sistone har min hustru också börjat ge uttryck för samma tanke som jag själv också slagits av ibland, nämligen att jag kanske rentav skulle kunna ha semester hela somrarna och inte bara en månad. Det skulle vara rätt skönt på ett sätt om jag kunde det, för eftersom hon är lärare är hon ju redan ledig större delen av sommaren (om än inte lika länge som barnen), och då är det praktiskt om jag är det också. Inte minst för att det kan kännas lätt besvärligt för såväl mig som familjen under de sommarveckor då jag jobbar samtidigt som fru och barn är lediga. Jag känner liksom att mitt jobb är i vägen för sådant som de skulle vilja att vi gjorde hela familjen under sommaren – och även vice versa, att en ständigt hemmavarande familj i kombination med sommar och vackert väder och utflyktsförslag och önskemål om flexibilitet gör det svårare för mig att jobba koncentrerat. I ärlighetens namn kan det ibland nästan bli som ett slags stress, som förvisso kan benämnas ”lyxstress” men likväl inte känns så rolig. Kanske skulle det därför vara mycket enklare om jag som enda kvarvarande jobbande familjemedlem gjorde slag i saken och var extra-långledig jag med.
Jag tvekar emellertid rätt mycket. Kan man verkligen vara så odräglig och lättjefull att man tar sig ett helt sommarlov utan att jobba? Det är ju rena hånet mot de människor som måste jobba hela sommaren för att få ihop pengar och samtidigt fixa livspusslet så att barnen kan få åtminstone någon sorts sommarlovskänsla. Dessutom är det kristligt att arbeta och sträva. Hustrun kompenserar åtminstone sitt långa sommarlov med att jobba längre dagar under terminerna, men för mig skulle det vara fråga om att direkt gå ner i arbetstid för att göra ingenting, och är det riktigt rätt egentligen? Det skulle kanske vara direkt förmätet av mig att, av en så futtig anledning som lätt smågnälliga situationer med hemmavarande familj på sommarlovet, ha fräckheten att vara ledig i åtta veckor istället för fyra.
Sedan har vi ju också det där med risken att tappa kunder, och inkomstbortfallet. Är jag borta i två månader blir det mindre pengar, det kommer man inte ifrån. Och kunderna kontaktar mig förvisso efter fyra frånvarande veckor, men kan jag vara riktigt säker på att de har tålamod även efter åtta? Tänk om de inte har det? Jag kan väl inte experimentera hur mycket som helst med en så viktig sak. Det är sant att jag redan nu tar större risker än många andra översättare någonsin skulle våga, och mot alla odds så går det bra ändå, men även för mina kunder måste det väl finnas en gräns? Jag kanske framstår som helt oseriös i deras ögon om jag är borta så mycket.

Läget för närvarande är sammanfattningsvis att jag inte är så trakterad av tanken på att ta sju eller åtta veckors sommarsemester istället för fyra. Det känns helt enkelt som det skulle bli för mycket – mer än jag riktigt har samvete för.
Men eftersom förslaget nu har kommit upp även från min äkta hälft, så kan det nog vara så att saken inte är avgjord ännu. Det kanske trots allt är något att fundera på.
Det är ju liksom inte så att man skulle säga nej till ett helt sommarlov om det var genomförbart att ta sig ett …