Igelkotten rangordnar ... fem andliga sånger jag har svårt för

(ranking december 2025)

Under fyrtiosju år i diverse kyrkliga och kristna sammanhang har jag förstås fått höra och sjungit med i en mycket stor mängd andliga sånger. Både på gudstjänster och möten och andaktsstunder och på skiva … och både psalmer och lovsånger och bibelvisor och mässmusik och allt möjligt annat.
Det säger då sig självt att det i detta överflöd av kristen musik har varit vissa bitar som jag kommit att uppskatta lite extra, och jag skulle mycket väl kunna rangordna dessa till något slags ”kristen topp-10”. Jag kommer nog också att göra just det i ett inlägg någon annan gång.
Men innan dess tänkte jag faktiskt göra tvärtom och vara lite motvalls och berätta om fem kristna sånger/psalmer/låtar/visor jag inte gillar. För det är klart att det finns en del sådana också. Man kan inte uppskatta allt som rinner in i öronen i kyrkan bara för att det är andligt – tvärtom har man ibland sina skäl att slå bakut.
Sedan ska jag väl kanske inte uttrycka det som att jag faktiskt ogillar de här fem kristna musikstyckena. Det är ett lite starkt ord när det ändå handlar om musik som kommit till i bästa gudomligt inspirerade välmening. Men det är så att säga sånger som brukar få mig att reagera ungefär med ”å nej, inte den” när de dyker upp på någon andakt eller så. Sånger som jag av vissa anledningar har svårt för. Jag ska ta upp dem och förklara varför.
En definitionsdetalj först bara: nu handlar det uteslutande om sånger som brukar sjungas i kristna mötes- och gudstjänstlokaler och söndagsskolor/barngrupper, inte mer regelrätta ”låtar” inspelade på skiva av kristna artister, för dem lyssnar man på mer än man sjunger med själv. (Även om det förstås finns rätt stora gråzoner här, men jag kan nog ändå dra en gräns mellan en ”låt” och en vanlig ”kristen sång”.)

5. Pris vare Gud som låter oss glada vakna opp (psalm 177 i den svenska psalmboken).
Den här olidligt käcka morgonpsalmen brukade jag ondgöra mig över redan i min ungdom, och skrev då till och med en mycket ironisk parodi på den (som jag är rätt så nöjd med faktiskt). Originalet är skrivet av Johan Olof Wallin, som uppenbarligen var morgonmänniska och hade en tendens att använda ett hurtigt och inte alldeles bibeltroget ljus-och-morgon-bildspråk även i flera andra av sina psalmer (t.ex. den likaledes irriterande ”Var hälsad sköna morgonstund”, som jag tack och lov inte hört speciellt ofta eftersom jag inte brukar gå på några julottor). Här är han i sitt esse, med en morgonhyllningstext som i kombination med den höga melodin – lycka till att nå upp till de tonerna på morgonkvisten liksom – känns som rena hånet mot de morgontrötta. Alla morgonpsalmer är inte outhärdliga, jag tycker t.ex. mycket om ”Tänk att få vakna”, men råkar jag ut för just denna i kyrkbänken blir det nog att jag snarare moltiger, eller möjligen sjunger med av ren artighet två oktaver längre ner (vilket ligger mer naturligt till för mig vid den tiden på dygnet).

Min gamla parodi på Wallins psalm, skriven 2001 (klicka på bilden och zooma så ser ni bättre). Som synes driver jag bl.a. med att Wallin i sina morgongalna psalmer ibland fick det till att nattliga bibelhändelser utspelade sig på morgonen istället.
(Detaljen om Anders Frostenson är ett extra subtilt litet skämt som syftar på att Frostenson, en annan beryktad psalmförfattare, hade en tendens att strunta i rimmen i de psalmer han skrev eller bearbetade. 😊)


4. Majestät, konung i evighet.
En vän till mig utbrast en gång för många år sedan att ”jag står inte ut med Credo-lovsångerna, jag gillar inte den sortens gapande sång, och så är det några typiska ackord [gnol, gnol] som brukar vara med jämt i de där sångerna …”
Jag förstår honom till viss del. Den sortens ”lovsånger” som sjungs i Svenska kyrkans mer karismatiska kretsar, som den kristna studentrörelsen Credo och Oasrörelsen, och som onekligen har en viss typisk stil – och ofta framförs med hjälp av lovsångsteam – borde egentligen göras till föremål för såväl en musikhistorisk analys (hur har genren utvecklats egentligen?) som en lätt kritisk teologisk dito (hur har det kommit sig att just den genren och formatet blivit en obligatorisk standard och själva definitionen av ordet lovsång?). Sedan är jag själv absolut inte enbart negativ, jag har många positiva minnen av denna form av tillbedjan och tycker om åtskilliga av ”Credo- och Oas-lovsångerna” och kan mycket väl resa mig och vifta med en lovprisningsflagga till dem – men i en sång som ”Majestät” blir det även för mig arketypiskt på något sätt. Särskilt som jag mycket väl fattar det där som min vän sade om ackordföljden: det är den som finns i raden ”skapat utav dig” i versen till ”Majestät”, och den finns mycket riktigt i fler Credo-lovsånger! Den mättnad man kan känna när det blir för mycket av det där stuket, den har för mig helt enkelt manifesterat sig just i sången ”Majestät”. Sedan kan det också, på ett personligt plan, ha att göra med att jag tydligt minns att just ”Majestät” sjöngs vid något av de första tillfällena jag försökte komma in i och trivas på Credo som nybliven student i Göteborg … det gick lite trevande i början, då det kändes som att alla redan kände varandra och det inte var så lätt att vara nykomling, och ”Majestät” (som jag då inte hade hört förut) blev ett soundtrack till den känslan också. Så kan det bli. Lovsjungande karismatiska gemenskaper är bra, men de får se upp så att de inte råkar stöta bort folk.

3. Du morgonstjärna mild och ren (psalm 478).
Jag nämnde alldeles nyss Wallin-julottepsalmen ”Var hälsad sköna morgonstund” (psalm 119). Den har jag inte med här på listan, dels för att jag som sagt sällan behöver sjunga den, men också för att den på sätt och vis redan är dubbelt representerad – både på femteplatsen i samma andetag som ”Pris vare Gud som låter”, och så här på tredjeplatsen i form av den här psalmen, kyndelsmässopsalmen ”Du morgonstjärna mild och ren”. Den psalmen har nämligen samma melodi som ”Var hälsad sköna morgonstund” – fast värre, kan man säga!
Grejen är att ”Var hälsad”-melodin, som ju är väldigt lång och seg redan som den är, blir ännu segare i ”Du morgonstjärna”, för där dras åtskilliga av tonerna ut till halvnoter istället för fjärdedelsnoter och psalmen lunkar därmed fram i ytterligare långsam takt. Om kantorn sedan väljer att dra igenom alla åtta verserna så blir det en låååång sångstund i kyrkbänken. Jag har själv minnen av att ha suttit med denna psalm och räknat taktslagen: ”du-u mo-or-go-on-stjä-är-na-a mild och re-en paus Guds nåds och sa-an-ni-ings klara ske-en paus …” Det blir ingen engagerad psalmsång precis, utan mest bara något att rent matematiskt tråka sig igenom. Inget jag är särdeles förtjust i.
(Notera: det finns faktiskt i psalmboken även en tredje psalm med denna melodi, nämligen nr 132, trettondagspsalmen ”Nu segrar alla trognas hopp”, även den i segdragen ”halvnotsversion”. Dessa tre (119, 132, 478) är för mig minst två för mycket – även om det annars inte är många psalmer jag har aversioner mot.)

2. Du vet väl om att du är värdefull.
Javisst, den är egentligen väldigt fint menad, och texten stämmer och äger sin giltighet, det är inget fel med sången på så vis. Men problemet med ”Du vet väl om att du är värdefull” är att den kommit att användas så konstigt. Den är egentligen mer av en uppbygglig text ur ett kristet perspektiv, som man kan lyssna på (och ta till sig personligen) på en skiva, eller möjligen få framförd av en barn- eller ungdomskör. Som det nu är sjungs den istället alltför ofta unisont av hela församlingen, nästan som en lovsång – och det är den verkligen inte, den riktar sig inte alls till Gud i den meningen, och då blir det nästan som att man rentav glömmer Gud och slår över till att lovprisa den enskilda människans förträfflighet. Till detta kommer att texten, även om den i grunden som sagt är vacker, känns väldigt uttjatad och klyschig och riskerar att klinga tomt. För mig har den här helt enkelt blivit för utsliten, och som sagt felanvänd.

1. Jag kan inte vad du kan.
”Jag kan inte vad du kan, du kan inte vad jag kan, men Gud har en uppgift som passar för dig, och en annan som passar för mig …”
Även med den här lilla muntra Kyrkans barntimmar-visan är det så att den i grunden stämmer, men den stämmer med mycket modifikation, och rent barnpsykologiskt skulle jag vilja påstå att den är mindre lyckad och till och med kan vara förödande i sitt budskap. För sanningen är att det inte är riktigt så enkelt – vissa människor är allround-begåvningar som i praktiken kan allt, medan andra kan ha rysligt svårt att hitta ens något som de känner sig bra på och därför också blir bittra och avundsjuka på de där andra som kan allt. Ur det perspektivet framstår då ”Jag kan inte vad du kan” som otroligt naiv, enfaldig och rentav hånfull. Jag vet – jag har själv varit med om det där som barn och tonåring, och bland annat med just den där visan i bakhuvudet klamrat mig fast vid saker som jag tänkt att det är jag som kan (som tröst och kompensation när jag inte kunnat vissa andra saker), för att sedan bli förvirrad och olycklig när många andra visat sig kunna samma saker som jag och rentav kunna dem bättre.
Jag tror visst att varje människa har en uppgift i skapelsen (vilket ju också redan nämnda ”Du vet väl om att du är värdefull” handlar om), men om man ska muntra upp barn och förklara och betona hur gåvorna på riktigt är fördelade, så tror jag att man får välja andra sätt än denna alltför förenklade text. Nej, jag tycker inte alls om den, jag får nästan rysningar när jag hör den, och hoppas att den inte används alltför mycket i nutida söndagsskolor.

Som sagt, en annan gång återkommer jag med de kristna sånger jag faktiskt tycker om. Då blir det nog en topp-10 istället, för de sångerna är betydligt fler (trots den negativa inställning jag kanske gett intryck av i detta inlägg). De jag har svårt för är nog egentligen inte många fler än just de här jag nu räknat upp.
Det får väl trots allt anses vara ett rätt gott betyg till det kristna musiklivet. Och den negativa kritik jag ger här är i bästa fall något som präster, kantorer och församlingspedagoger kanske kan fundera lite extra på, i all välmening.

Igelkotten recenserar en skiva: The Gods Of Earth And Heaven, Army of Lovers

(recension oktober 2025)

Livet är fullt av sammanträffanden. Precis som förra månaden ska den här månadens recension handla om en gammal skiva från 1993.
Egentligen var jag lite i valet och kvalet vad jag skulle recensera. Jag funderade på att skriva om en kristen bok som precis har kommit ut och som jag har varit med och översatt: Guds ord, Guds hjärtslag heter den. Det hade sett värdigt, vördnadsfullt och andligt ut. Men när jag tänkte på saken så kände jag att jag i längden inte kan ta för vana att hålla på och recensera böcker jag själv varit inblandad i – det känns självbelåtet på något sätt och jag har gjort det en gång redan, det får räcka.
Så då fick det på nytt bli ett hopp tillbaka trettiotvå år i tiden, och till något som (om man vill vara elak) kan påstå är så långt från ”värdigt, vördnadsfullt och andligt” som man kan komma. 😀 Eller jo, kanske lite andligt ändå på sätt och vis. För nu snackar vi Army of Lovers och deras album The Gods Of Earth And Heaven.
Det blir då ett slags fortsättning från förra månaden, för då skrev jag ju om Pet Shop Boys Very, och förutom att båda skivorna kom ut 1993 finns här en hbtq-faktor som förenar dem, då ju Army of Lovers är ”gayikoner”. Jag håller mig alltså kvar i den sfären ett tag till (samtidigt som jag just översatt en konservativ kristen bok – det är jag i ett nötskal).

Nåväl. Vad var det då jag hade tänkt säga om Army of Lovers och albumet The Gods Of Earth And Heaven? Behöver jag ens recensera en skiva av den gruppen på nytt, med tanke på att jag har gjort även det en gång tidigare när deras comebackalbum Sexodus kom häromåret? Ja, det tycker jag att jag kan göra, för The Gods Of Earth And Heaven skulle jag nämligen påstå är Army of Lovers bästa album. Åtminstone det avgjort mest helgjutna.
Gruppens bakgrund och profil behöver jag inte beskriva längre, det gjorde jag redan i Sexodus-recensionen, men The Gods Of Earth And Heaven kom alltså 1993 (på våren det året) och vid det tillfället hade Alexander Bards grupp genomgått vissa förändringar. Sedan den föregående skivan Massive Luxury Overdose 1991 hade originalmedlemmen La Camilla sparkats och ersatts med Michaela de la Cour, och nu när den nya skivan kom så var det plötsligt något oväntat ytterligare en ny medlem med också, nämligen Dominika Peczynski, som gjorde sin debut i Army of Lovers i och med detta skivsläpp. Istället för en trio var därmed också gruppen en kvartett, två killar och två tjejer: Alexander Bard, Jean-Pierre Barda, Michaela de la Cour och Dominika Peczynski.
Och det kändes på sätt och vis som att gruppens kreativa motor herr Bard hittat en lämplig form åt sitt ”band” och sitt koncept på det sättet. Dock ville inte publiken riktigt följa med, utan The Gods Of Earth And Heaven fick ett svalare mottagande än Armén fått innan och det kan man nästan förstå, men som album är det som sagt ändå Bards & co:s mest intressanta. Och typiska. Och konstnärliga.

Rent teoretiskt sett borde man väl annars se Massive Luxury Overdose som Army of Lovers bästa. Den skivan innehåller ju en hel drös med bra låtar, bland annat gruppens största hits ”Crucified” och ”Obsession”, och ett antal till. Visst, men samtidigt känns det som att den skivan inte är mer än summan av de enskilda låtarna – den är mer som ett antal hits man stoppat in och varvat med annat material, och några av spåren är dessutom återanvändningar av låtar gruppen gjort redan tidigare. (Att Massive Luxury Overdose sedan även finns i en ”US Edition” med delvis annan låtlista gör den svårbedömd som platta.)
Med The Gods Of Earth And Heaven är det snarare tvärtom. Där är det inte lika stor hitpotential i de enskilda låtarna – och faktum är att det är minst tre av dem som är direkt motbjudande – men som helhet glänser ändå albumet som ett slags sammansatt konstnärligt verk. Det låter paradoxalt, men Army of Lovers är paradoxala, och hela idén med dem som grupp framkommer särskilt tydligt på The Gods. Det är både smaklöshet, galenskap, burleskhet, kryptiskhet, ironi och religiösa influenser om vartannat – och så ibland lite allvar ovanpå det. När skivan först kom vill jag minnas att jag läste att den var ”ett konceptalbum på temat religion” (jag tror det var Bard själv som sade så), och det kanske den med lite god vilja kan sägas vara – titeln ger ju också en vink om det – men framför allt är den ett konceptalbum på temat Army of Lovers i sin mest utblommade prydno.
The Gods är också den enda Army of Lovers-skiva som inte innehåller några versioner av tidigare låtar Alexander Bard gjort med gruppen själva och andra, utan hela skivan bestod av fullständigt nytt material när den kom, och det bidrar till bilden man får att Bard här har gjort ett kitsch-pop-konstverk ända från grunden.

Albumet innehåller sexton spår, men egentligen är det bara tolv, för fyra är små korta ”minilåtar” som bara är sådär fyrtio sekunder långa. Dock ska man inte hoppa över dessa, för de ingår på något sätt i upplevelsen. I praktiken är de något slags små solonummer för var och en av gruppens fyra medlemmar, och som sådana är de ganska besynnerliga och sticker ut med en knas-dramatisk stil. Michaelas minilåt handlar om hur hon som barn bad till Gud om en hund (och fick en), Jean-Pierres går ut på att han beundrar sin skönhet i spegeln, Dominika läser upp en saga på italienska om ”en flicka som hette O”, och Alexander rabblar religiösa motiv hämtade från zoroastrismen (som han var anhängare till just då). Man kan onekligen grubbla på vad de fyra vill säga med de här små ”presentationerna”, men de bidrar till intrycket; de kommer in mellan varven under skivans lopp. Michaelas låt är till och med öppningsspår på hela albumet, och kan nog tänkas avskräcka en och annan lyssnare – dock dröjer det inte länge förrän skivan inleds på riktigt med ”We Are The Universe”.

Om man kommer så långt och lyssnar igenom alltsammans, då är det som sagt tolv låtar och dessa utgör ett minst sagt brokigt musikaliskt utbud. Både textteman och musikgenrer varierar riktigt ordentligt, även om det är Army of Lovers vanliga house-disco-sound i botten på rätt många av dem, och även om en hel del på något sätt har med religion och världsåskådningsfrågor att göra.
Till den kategorin hör förstås ”Israelism”, förmodligen den mest kända låten på The Gods, och som bekant en lätt kontroversiell bearbetning av den judiska kyrkobarnkörsången ”Evenu shalom alechem” (”Jag blir så glad när jag ser dig”) till en discolåt. Hånfull mot judendomen har en del tyckt, men i själva verket är det en hyllning – även om det förvisso inte alltid är lätt att avgöra vilket när man har med Army of Lovers att göra.

”Israelism” är bland de låtar som finns på den första halvan av skivan – på sida A, skulle jag uttrycka det som, då det inledningsvis var på vinyl som vi hade albumet i mitt familjehem (precis som med Pet Shop Boys Very var det min lillebror som köpte det). Hur som helst, på sida A finns också fler pärlor bland låtarna. Religiösa motiv är det även i ”Carry My Urn To Ukraine”, även om den mer är en tribut till det forna Sovjet i allmänhet, och den låten hör till mina största favoriter på skivan. Liksom även ”The Grand Fatigue”, som är en discolåt med en vemodig och mörk underton och tar upp något så allvarligt och konkret som anorexia mitt bland alla mer suspekta nummer. Sedan är det kanske inte direkt religiöst, men åtminstone existentiellt, i ”We Are The Universe” – en sett till soundet väldigt typisk Army of Lovers-låt som behandlar fertilitetens under, samt i ”I Am” som utforskar egoism och narcissism. Blir allt detta lite för tungt att analysera för lyssnaren så finns sedan också på sida A ”La plage de Saint Tropez”, som är betydligt mer ytlig, glad, solig och somrig; den är för övrigt också unik då det är den enda Army of Lovers-låt som alla fyra medlemmarna har varsitt soloparti på – sjungna solopartier, alltså inte bara pratsång.

Det var sida A, och den är onekligen rätt stark, med till stora delar gyllene pop som man är van vid från Armén … hur är det med sida B då?
Jo, den är däremot ytterligt ojämn och innehåller en del minst sagt märkliga inslag. ”The Ballad Of Marie Curie” (där religionstemat utökas till vetenskapen kan man säga) är för all del en helt okej låt, och ”Blood In The Chapel” kan jag också tåla även om jag inte fattar vad för slags religiösa ritualer den egentligen beskriver. Värre är det dock med ”Sebastien” … den är egentligen en vidareutveckling av hiten ”Crucified”, men till skillnad från i den låten känns det här som att Alexander Bard tar i för mycket och får till någon sorts förvanskning av Jesu lidande som mest bara låter hädisk och elak. Det tyckte jag som femtonåring och det tycker jag nu också. (Varifrån kommer namnet Sebastien förresten?)
Jag är inte heller förtjust i ”Sons Of Lucy”, en uppvisning i infantil ”grottmänniskopop” som man till på köpet inte kan få ur hjärnan när man hört den en gång. Evolutionen har inte hunnit långt i den låten kan man lugnt säga. Men den går ändå i viss mån att spela upp för andra människor och skratta åt – däremot får man tänka sig för innan man låter någon annan få höra ”Heterosexuality”. Den är något i hästväg. Egentligen en bra låt musikaliskt sett, men alltså, det som Bard & co har kryddat den med … nej, jag säger inte mer, ni får upptäcka den själva, men ni gör det på egen risk!
Trots alla dessa besynnerligheter avslutas ändå sida B – och hela albumet – mycket starkt. För den sista låten är ”The Day The Gods Help Us All”, och den är som en sammanfattning efter allt det religiösa, suspekta, underfundiga och filosofiska som föregått den på skivan. En sorgsen och domedagsaktig låt, ackompanjerad av en hel symfoniorkester som får till den riktigt pampigt mot slutet. Även om jag inte har något emot Alexander Bards kväkiga röst så är det nästan så att ett klassiskt verk som detta hade förtjänat en något större sångare som framförde texten – men han ville kanske göra det själv för att den faktiskt just i detta fall betydde något för honom (han var ju som sagt i en personlig andlig period just då) och inte bara är ironisk och avsedd att sätta myror i huvudet på lyssnaren.

När det stora slutackordet till ”The Day The Gods Help Us All” har klingat ut sitter man som lyssnare och är nog tämligen omtumlad av albumet The Gods Of Earth And Heaven som helhet – men som jag redan sagt, även om där finns smaklösheter och övertramp och man kastas fram och tillbaka mellan de kreativa greppen så funkar alltsammans som en vrickad och tänkvärd existentiell föreställning. Och detta helhetsintryck är något som Army of Lovers övriga skivor inte når upp till, även om det finns åtskilliga bra låtar på de skivorna också.
Det känns helt enkelt som att Alexander Bards popkonst när sin fulländning här – vilket också tar sig uttryck i att Army of Lovers medlemmar på The Gods sjunger själva i större utsträckning än de gjort tidigare. Det där att ironiskt mima till andras röster blev kanske inte lika viktigt längre när Bard ville tänja på det oseriösa till något mer ”meta-oseriöst”.
Vad sedan de olika låtarna egentligen betyder går nog att fundera länge på. Jag har i efterhand läst en artikel från när albumet kom, där Bard säger att en av låtarna handlar om abort (jag gissar att det måste vara ”We Are The Universe”) och att ”Sons Of Lucy” från början hette ”Guns N’Roses” och var en parodi på den gruppen och att refrängen då gick ”we are the Guns N’Roses, oh-oh-oh”. Inget av detta hade jag kunnat ana 1993, eller senare … så det finns nog mycket att ösa ur om man ska tolka innehållet på The Gods.
Däremot är ”gaydiscofaktorn” inte lika uppenbar här som på gruppens övriga album, även om den kan anas lite i bakgrunden. På The Gods är det mer det kryptiska som Army of Lovers glamour går hand i hand med.

Sammantaget kan jag säga att jag som uppskattar ett ”helgjutet album” uppskattar The Gods Of Earth And Heaven för att det är just det – en helgjuten albumupplevelse. Det är till och med ett särskilt bra exempel på det, i och med att vi som kontrast till de bättre låtarna även har de där spåren som känns pinsamma och störiga (”Sebastien”, ”Sons Of Lucy”, ”Heterosexuality”) plus de fyra konstiga ”små-låtarna”, men på något sätt hör ändå allting samman och passar ihop och bildar en show.
Oanständig är den showen. Och provocerande. Och smaklös. Och inte så lite blasfemisk. Och oäkta, skulle kanske många kritiker tycka som stör sig på att Army of Lovers inte är ett riktigt ”band” som spelar sin egen musik. Men jag kan inte låta bli att gilla helheten i alla fall. Då har man lyckats bra som ironisk konstnär – vilket man kan säga att Alexander Bard är.
Det där med det värdiga och vördnadsfulla får jag väl ta en annan gång.

Skiva: Army of Lovers, The Gods Of Earth And Heaven, Stockholm Records.
Särskilt bra spår: ”Carry My Urn To Ukraine”, ”The Day The Gods Help Us All”, ”The Grand Fatigue”.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar två spel: Bananagrams och Apostlaspelet

(recension januari 2025)

I vanlig ordning var det flera stycken spel som delades ut som julklappar i vår familj nu under den gångna julen. Två av dem är inte bara spel utan samtidigt något av ”intressanta fenomen”, och denna månads recension blir därför av dem båda på samma gång.
Det ena heter ”Bananagrams” och är ett bokstavsspel.
Och det andra heter ”Apostlaspelet” och är ett kristet kortspel.
Även om de två spelen är av helt olika konstruktion och handlar om olika saker, så har de det gemensamt att de båda är väldigt små och behändiga att ta med sig, och också båda kan spelas av ganska många spelare samtidigt. Samt att de båda är fyndiga och har en tendens att fängsla och fascinera.

Om vi börjar med Bananagrams så är det verkligen enkelt men genialt. Banantemat visar sig i att spelet ligger i en liten bananformad påse, och de tre repliker man yttrar i spelet har också med bananer att göra (startsignalen ”split” samt utropen ”skala” och ”banan”). Men det är alltså ett bokstavsspel – namnet är en ordlek med ”banan” och ”anagrams” – och det innehåller faktiskt inte något annat än små brickor med bokstäver på. Det ser ut som ett Alfapet, fast utan spelplan, och utan poängsiffror på brickorna.
Själva spelandet handlar inte heller om något mer än att bilda ord av sina bokstavsbrickor och göra en ordfläta där de alla är med, och varje gång någon klarat det säger vederbörande ”skala” så att alla spelare måste ta varsin bokstav till och få in den också i sin fläta, och så håller man på så ända tills bokstäverna är slut och den som då blir klar först får säga ”banan” istället och har vunnit hela spelet.
Det är precis lika simpelt som det låter, men det räcker för att Bananagrams ska vara riktigt rejält beroendeframkallande. I min familj ville genast alla vara med, inklusive yngste sonens flickvän – det är annars långt ifrån alla spel som brukar engagera alla sex på en gång – och ungdomarna fick till råga på allt ett uppsving i sitt ordkunskaps- och bokstavsintresse bara på grund av detta enkla spel. Även på släktträffen på annandagen var det åtskilliga i sällskapet som genast blev fast i Bananagrams, trots att det blev nästan obekvämt många deltagare runt bordet samtidigt.
Ett så simpelt spel, och dessutom ett så pass språkinriktat spel, borde inte kunna ha den effekten på så många … men faktum är att det har det. Kanske har det att göra med att man blir så revanschsugen och längtar efter att få försöka igen med förhoppningsvis bättre bokstäver. Det finns dessutom oändligt med utrymme för egna varianter – spelarna kan komma överens om att spela enbart med egennamn istället för vanliga ord, eller med något annat tema, eller så kan man utmana sig genom att bara tillåta ord som är minst tre bokstäver långa (eller fyra eller fem eller sex … vi hos oss har redan prövat det mesta). Man behöver inte ens spela likadant allihop, utan var och en kan köra på sitt eget sätt med egna utmaningar, parallellt med alla andra som också säger ”skala” och drar bokstäver ideligen. Ja, faktum är att det i slutändan inte spelar så stor roll vem som vinner, för var och en kör sitt eget race! Likväl är Bananagrams en social grej, då det ligger nära till hands att spelarna hjälper varandra med att få ihop kompletta flätor (spelet brukar fortsätta även när någon sagt ”banan”, ända tills alla är färdiga).

När man sedan så småningom har tröttnat på Bananagrams, i den mån det nu är möjligt, så kan man med fördel gå över till det andra spelet jag tänkt berömma här, och som också är rätt socialt – nämligen Apostlaspelet.
Det är helt nyutkommet och designat av en viss Micael Grenholm, som är en mycket begåvad kristen förkunnare med vettiga åsikter (särskilt om miljö och migration) och många strängar på sin lyra. Tidigare har han skrivit både vetenskapliga och skönlitterära böcker och talat sig varm för såväl kristen klimataktivism som miraklers existens, och nu har han gjort ett spel också: från början ett rent hobbyprojekt avsett för ungdomsgrupper han arbetat med, men det blev så populärt där att han fick det publicerat. Apostlaspelet är ett kortspel där korten föreställer en mängd personer från Nya testamentet – de tolv apostlarna givetvis, men även en hel massa andra bekantingar – och målet med spelet är att lägga ut och flytta kort och se till att få in tolv stycken apostlar från ”byn” via ”stranden och olivlunden” till sin egen ”båt” på bordet. Det behöver då alltså inte bli de tolv originalapostlarna, utan det kan bli andra kombinationer av bibelpersoner, och det är till stor del det som är det roliga.
Plus att alla korten med personer logiskt följer det som sägs om dem i Bibeln, och därför används på lite olika sätt. De personer som är fiskare får t.ex. stå obegränsat på stranden, sådana som blivit ”helade” kan ibland hamna direkt i båten utan omvägar, och ”bibelskribenter” ger ett extra drag när de är på plats i ens båt. Dessutom hör korten ibland ihop med varandra beroende på vad personerna har för relationer: Jakob och Johannes är ju t.ex. bröder, och deras mor är också med, så de i den familjen kan ”kalla på” varandra när de är i båten.
Över huvud taget fungerar hela spelet just så att varje kort/person har diverse funktioner, som påverkar hur de får flyttas och vad som händer med ens egna kort och med motspelarnas. Alltsammans inom en ”bibeltrogen” ram kan man säga, även om det kanske inte är så bibeltroget just det där att man kan få tolv andra apostlar i sin båt än hur det var i verkligheten (men det tycker jag då inte gör något). Det blir onekligen underhållande när man är igång att spela och den ena förflyttningen och manövern leder till den andra hela tiden och spelarna rumsterar om hejvilt bland sina båtar och stränder. Några kort är förstås negativa också, i synnerhet Judas Iskariot som alltid flyttar sig från ens egen båt till en annan spelare, och Tomas Tvivlaren som fördröjer saker och ting.
Sammantaget så funkar också hela spelet bra, och är befriande proffsigt gjort för att vara ett kristet spel … ja, jag kanske är fördomsfull, men det är faktiskt inte särskilt vanligt att sinne för spelkonstruktion kombineras med bibliskt budskap. Kristna spel brukar snarare mest förekomma i söndagsskolpysseltidningar och ligga på nivån ”det kommer en pojke med fem bröd och två fiskar, gå fem steg framåt och slå två extra slag”. 😊 Men med Apostlaspelet är det inte så, utan här rör det sig om ett ”riktigt” kortspel, som fungerar och kan spelas av en förtjust skara. (Även av icke-kristna, skulle jag vilja påstå.) Helt enkelt är inte spelet, för man kan lätt bli överväldigad av all info på korten och få svårt att hantera de där effekterna, särskilt när det blir kedjereaktioner av effekter som påverkar varandra … men det går att vänja sig vid och komma in i.

Några nackdelar finns det väl sedan med Apostlaspelet, och även med Bananagrams som jag redan skrivit om.
Apostlaspelet skulle för sin del bli ännu bättre om det faktiskt fanns något slags spelplan. Som det nu är så är korten det enda som spelet består av, och varje spelare får själv lägga upp korten på de tänkta platser som benämns båt, strand, olivlund och by. Det skulle vara roligare och även visuellt mer lättspelat om man hade tecknade spelplaner där båten, stranden, olivlunden och byn faktiskt syntes och gick att lägga korten på.
Dessutom känns några av korten och manövrarna på dem lite överflödiga – vad har man egentligen för nytta av att få smygtitta på en annan spelares hand eller på korten överst i högen? – och på ett och annat ställe i spelet är bibelreferenserna dessutom lite väl cyniska. Att skriftlärda som Nikodemos enligt en specialregel inte kan sitta i samma båt som tullindrivare som Sackaios är förvisso komiskt, men samtidigt lite nedslående, för har man blivit en Jesu apostel bryr man sig väl inte längre om sådana meningsskiljaktigheter?

Om jag sedan ska återgå till Bananagrams och ha en synpunkt på det så är det väl att om man nu till äventyrs bryr sig om vem som vinner bananspelet i fråga, så finns det en viss risk för ganska missvisande segrar. Med det upplägg som gäller blir allt som händer under spelets gång ganska betydelselöst, i och med att det är den som gör den sista ordflätan när bokstäverna är slut som vinner partiet. Ifall någon annan gjorde färdiga flätor och ropade ”skala” tio gånger innan dess så räknas det ändå inte, och det kan ju kännas lite surt för den personen. Därför skulle jag kunna tänka mig att det delades ut någon ”spurtprismarkör” eller ”delpoäng” åt alla som får till sina flätor under spelets gång, även om det fortfarande kan vara slutvinnaren som får extra mycket. Det skulle nog bli mer rättvist, och det är ju förstås en ganska enkel sak att man själv som husregel plockar fram några pjäser eller annat och delar ut poäng på det viset med.

I det stora hela är ändå såväl Bananagrams som Apostlaspelet mycket trevliga och spelvärda spel. Och ytterligare en sak de har gemensamt är att de inspirerar och höjer allmänbildningen och spär på spelarnas intresse för en viss sak: i det första fallet språklig finess och ordkunskap, i det andra fallet bibelkunskap och i förlängningen (förhoppningsvis) tron och det andliga livet.
Plocka med Bananagrams och Apostlaspelet nästa gång ni är ute på resa eller när det vankas släktbesök eller annan sammankomst! De tar inte stor plats och chanserna är goda att det blir succé när ni plockar fram dem.

Spel: Bananagrams, uppfinnare Abraham & Rena Nathanson, Bananagrams.Inc./Martinex, och Apostlaspelet, uppfinnare Micael Grenholm, Argument.
Betyg: 9 resp. 8 av 10.

Igelkotten recenserar en film: Miséria

(recension november 2024)

Kristna filmer brukar jag ofta ha lite svårt för. Inte för att jag nu sett särskilt många egentligen, men varje gång jag ser en brukar jag uppleva den som ganska tröttsam, eller amatörmässig, eller i något fall obehaglig (som den gamla skräckpropagandistiska Som en tjuv om natten). Framför allt brukar kristna filmer vara ohyggligt övertydliga. Det är som att de kristna filmmakarna är så ivriga att få visa upp det viktiga budskapet i filmform att de glömmer att film faktiskt är en konstart också och att det därför kanske kan vara en god idé att göra filmen filmisk i första hand.
Ja, det finns vissa problem med kristen film – och det brukar inte heller bli bättre av att kristna filmvisningar ofta åtföljs av en viss upphaussning bland de redan övertygade: ”ååååh, den här filmen är så fiiiin och så braaaaa!” Den där filmen som bara heter Jesus kort och gott, den som kallas ”Jesus-filmen”, är ett bra exempel på det. Jag har alltid föredragit Zefferellis Jesus från Nasaret-filmer istället för den, för de berättar samma historia men på ett mycket bättre sätt – och med vissa konstnärliga friheter. Och det är just det, att ska det vara kristet på film så blir det faktiskt bättre om det bäddas in i vanlig Hollywood-filmstil istället för att vara så troget och tydligt nischat just för en kristen publik. (Jag tycker att t.ex. Forrest Gump, Sound of Music, Dead Man Walking eller Chocolat funkar bättre än kristna filmer som kristna filmer.)
Filmer som är väldigt uppenbart kristna redan från början känns inte som min grej.

Av den anledningen har jag också varit lite tveksam till filmen Miséria, med Sebastian Stakset, som gick upp på bio tidigare i höst.
(Varför det ska skrivas ”Miséria” med accenttecken har jag inte begripit, men ska det nu skrivas så så följer jag det.)
Visst är det på sitt sätt intressant att det kommer en sådan film, särskilt som jag mycket väl vet vad Sebastian Stakset är för en. Jag har hört honom flera gånger på kristna stormöten och där har han talat bra. Han var tidigare med i hiphopgruppen Kartellen, en av Sveriges ilsknaste får man nog säga, och då kallade han sig Sebbe Staxx och levde ett synnerligen destruktivt och tumultartat liv. Senare har han kommit till tro och bytt inriktning: han rappar fortfarande och ger ut musik, men är nu även förkunnare, och det är i de sammanhangen jag har fått tillfälle att höra honom. Nu har han alltså gett sig på skådespelarbanan också, i en film som är löst baserad på hans eget liv, då när han levde som värst och var kriminell och drogberoende och insyltad i allt möjligt elände. Han spelar själv huvudrollen, och regisserat filmen har Liam Norberg gjort, även han tidigare kriminell men numera kristen istället.
Vad kan det tänkas bli för en film med de förutsättningarna …? Jag som alltså vet hur Sebastian Stakset brukar låta på möten och känner till hur intensivt känslosamt evangelisk han är numera, jag kunde förstås inte tänka mig annat än att den stil han visar som predikant måste komma fram i den där filmen också, om den nu handlar om hans liv. Och just därför blev jag genast orolig att det skulle bli övertydligt, så där som det gärna blir i kristna filmer. Att Miséria har gått upp på Filmstaden-biografer runtom i landet precis som vilken profan film som helst har inte fått den betänkligheten att minska, hur intressant det än är att den faktiskt fått det utrymmet.
Särskilt oroväckande blev det när jag läste en recension av Miséria, där den blev totalsågad som en av de sämsta svenska filmerna i alla tider, mer eller mindre, och kritiserad för sitt helt outhärdligt patetiska frälsningsbudskap som lösning på allt på slutet. Även om nu recensenten kanske inte var särskilt kristen av sig och därför mer negativ från början så bådade den recensionen inte gott, så att säga.

Men jag såg filmen på bio nu i oktober, till stor del av ren sympati för Sebastian Stakset, och lyckligtvis måste jag säga att jag för det mesta inte kände något behov av att dyka ner i en skämskudde i salongen. Miséria är inte någon av de bästa filmer jag sett, det kan jag absolut inte säga, men jag har sett många som är sämre också.

Att filmen ändå fungerar någorlunda och går att se sig igenom, det beror på att det faktiskt ändå finns någon sorts grundläggande respekt för filmmediet – en viss professionalitet som inte åsidosätts av den kristna ambitionen. Det beror till stor del på skådespeleriet. Sebastian Stakset själv är faktiskt inte alls någon dum skådespelare, han övertygar i rollen, men så spelar han ju också i hög grad sig själv (även om hans karaktär heter Adam istället) och då är det klart att han har kunnat hitta rätt känsla. Flera av de övriga rollerna är också tillsatta av ”riktiga” skådisar som castats utanför den kristna nischen och som gör sitt jobb: Ola Rapace gör faktiskt i mitt tycke den allra bästa skådespelarinsatsen i Miséria, som den lömske gängledaren Chicago, och Amanda Renberg är också helt okej som huvudpersonen Adams hårt prövade flickvän/fru. Ingen av dem är väl förstås direkt skådisar i ropet just nu, men de lyfter handlingen och stämningen i filmen, det tycker jag allt.
Själva storyn, och den rent filmmässiga skildringen av hur Adam går ner sig och dras in i det kriminella träsket där han förväntas skaffa snabba pengar, skjuta ihjäl folk, smuggla knark och sopa igen spår, blir också någorlunda sammanhållen och känns inte bara klyschig utan hyfsat övertygande. Jag hade fruktat något slags verklighetsdistanserat berättande som fullständigt skulle sakna paralleller till dagens Sverige med dess gängkriminalitet och organiserade brottslighet, men det känns som att man när man ser filmen faktiskt kan göra kopplingen till den världen och hur det är ”på riktigt”. Det är också en av de starkaste sidorna med Miséria att människorna bakom de kriminella karaktärerna kommer fram – naturligtvis måste de alltid få göra det i en kriminalfilm av det slaget, men Miséria klarar inte den uppgiften sämre än någon annan film i genren, det vill jag bara ha sagt. Det är inte bara en rad av ytligt otäcka typer och miljöer, utan personer som faktiskt interagerar och gör någonting och känner någonting samtidigt. (Och ett antal av dem är helt korrekt ”svenskar”, så att det inte blir några schablonbilder av en värld med idel kriminella invandrare.)
Sedan är ju ändå den scenografiska stämningen i filmen rå, grå, skamfilad, sjabbig, förortsaktig och tuff, på ett sätt som kan verka uttjatat, men det är alltså inte som en målad kuliss utan det känns tillräckligt autentiskt.

Annars är väl i och för sig inte regin och manuset i filmen någon direkt höjdare … tempot är hoppigt ibland men till största delen går det långsamt och utdraget, och det finns en del scener där handlingen går helt på tomgång. Värst är nog den sekvens där en apatisk Adam försöker mata sin bebis i köket; visst, poängen med den scenen är väl just att man ska uppfatta hur psykiskt dåligt han mår samtidigt som han ska försöka vara pappa, men det hela blir verkligen väldigt långrandigt. Något slags i praktiken innehållslös köksvaskrealism som helt tar över, där och i viss mån även på andra ställen. Det är tur att handlingen ändå går framåt mellan de ställena, så att man som tittare inte tappar fokus alldeles.
Tidsmässiga och logiska luckor i manuset hanteras för övrigt ibland genom diverse musikaliska inslag som får fylla ut, främst Staksets egna raplåtar. Det får mig att gäspa en aning eftersom det inte riktigt är en musikstil i min smak, men för all del, det är ett passande soundtrack.

Hur var det med övertydligheten då? Jodå, visst finns det en sådan, det kan jag inte förneka. Miséria är en film med ett kristet budskap, och det budskapet är inte speciellt subtilt. Sedan har man i och för sig lagt upp det lite stegvis, då Adam tre gånger under filmen råkar på en fängelsepräst som försöker prata med honom: han är helt negativ första gången, lyssnar en aning mera andra gången och så tredje gången när alla andra vägar är uttömda blir han helt mottaglig. Där finns också korset med som en mycket tydlig och synlig symbol, och hela filmen avslutas med ett ord från Johannesevangeliet: det känns väldigt ”Staksigt”.
Självklart kan jag förstå om detta är tröttsamt och överdrivet förenklat/naivt för många som tittar, och även om jag nu själv sympatiserar med innehållet i fråga så tycker också jag att det hade kunnat göras mer originellt eller allegoriskt. Men ändå … det hade kunnat vara värre, just i och med att man i manuset har tagit det steg för steg, och dessutom väntat med den stora omvändelsen till precis i slutet. Man har inte tagit i för mycket och skyfflat på med sensmoral i stora doser under hela filmen, vilket är tur, för det hade blivit svåruthärdligt.

Sammanfattningsvis: är det värt att se Miséria? Ja, nu vid det här laget har den väl slutat gå på bio förstås, men är det värt att skaffa den på DVD eller strömma den?
Jo, det tycker jag allt att det kan vara värt. Filmen är Sebastian Stakset i filmform helt enkelt, både i huvudroll och manus och soundtrack, och det blir inte något magplask tack vare att han ändå fått tillfälle att jobba professionellt med projektet och fått god hjälp. För att anknyta till det jag skrev i början så känns det alltså inte som en helt ”nischad” kristen film, utan den följer det Hollywood-filmiska, om än med vissa brister men den försöker.
Icke-kristna tittare kan se Miséria som en stunds förströelse och kanske förhoppningsvis begrunda det faktum att verklighetens Sebbe Staxx hittade en väg ut på samma sätt som Adam gör i filmen. Men jag har en känsla av att filmen gör allra störst nytta för tittare som redan är ”frälsta” så att säga. För det är faktiskt möjligt att de kan behöva en viss förståelse åt andra hållet – en inblick i hur den ”gudlösa” världen ser ut och att det finns människor av kött och blod i den också. Ja, det gäller förstås även andra tittartyper.
Miséria är inte något mästerverk, den känns stundtals seg och den är förvisso kategorisk så det förslår, men en ganska nyttig film får jag nog ändå säga att den är.

Film: Miséria, regi Liam Norberg.
Betyg: 5 av 10.

Igelkotten recenserar en film: Chocolat

(recension februari 2024)

I vår familj har vi en mycket lustig tradition. Vi samlas alla fem och ser på filmen Chocolat varje år någon gång i februari eller mars, under fastan. Och så äter vi en massa choklad medan vi tittar.
Allt började med att hustrun och jag såg Chocolat någon gång för många år sedan, och tyckte att den var bra och skaffade den på köp-DVD, och eftersom den utspelar sig i fastan så fick vi för oss att vi skulle titta på den när det var fastan för det passade ju bra. Det gjorde vi sedan fler gånger. Dessutom tillkom ganska snart chokladen som tillbehör, för man kan nämligen inte titta på en film som Chocolat utan att bli sugen, så då började vi äta choklad till. Mycket snart hade det hela blivit en tradition och en ritual – att se Chocolat och äta en hel liten chokladbuffé. Sedan fick även våra tre ungdomar nys om det hela, och nu vill de också vara med varje gång, och på den vägen är det och vi lär inte sluta. (Chokladbuffén brukar numera inte heller vara särskilt liten, utan vi dukar hela vardagsrumsbordet fullt.)
En märklig familjetradition, javisst, men den är onekligen väldigt trevlig. Dessutom förtjänar filmen att bli hyllad på det sättet av oss. Den är nämligen riktigt bra och tål att ses om en gång om året. (Till skillnad från t.ex. Ivanhoe, som ju många ser en gång om året på nyårsdagen, men själv har jag tråkat mig igenom den en gång och det räckte med det!)

Filmen Chocolat kom år 2000, och är regisserad av Lasse Hallström. Han har verkligen gjort filmer av de mest skilda slag (det är svårt att tänka sig att han står bakom både Alla vi barn i Bullerbyn, Gilbert Grape och ABBA – The Movie!) men Chocolat är i mitt tycke kronan på hans verk. Även om den hamnade lite i skuggan av hans föregående film Ciderhusreglerna och faktiskt (otroligt nog) blev helt utan Oscar.
Chocolat utspelar sig år 1959 i en liten by (eller kanske småstad) på obestämd plats i Frankrike. Dit kommer en ganska ung kvinna och hennes dotter som lever ett kringresande liv runtom i Europa och brukar slå sig ner tillfälligt på olika ställen, men alltid flyttar vidare förr eller senare – drivna av ”den listiga nordanvinden”, som berättarrösten säger i filmen. Kvinnan, Vianne, försörjer sig på att sälja choklad (med inspiration från mayaindiansk kakaomystik som hon ärvt av sin ”vandrande” mamma från Mellanamerika), och hon öppnar en chokladbutik i byn som hon och dottern nu kommer till. Något som är till stor förtret för flera i byn, för hon råkar nämligen anlända just när fastetiden börjat, och den där byn är konservativ av sig och i synnerhet dess borgmästare, greve de Reynaud, blir uppretad av att Vianne dyker upp och börjar fresta hans medborgare med sina läckerheter när de egentligen borde iaktta avhållsamhet. Inte blir det bättre av att Vianne är provocerande även på flera andra sätt, som att hon är icke-troende och ogift med en ”oäkta” dotter.
Men hon drar alltså igång verksamheten och hennes närvaro medför att en hel del folk i byn får uppleva en viss förändring i sina liv, påverkade av Vianne och (ytligt sett) av hennes choklad. Allt medan borgmästaren/greven och hans medhjälpare försöker motarbeta henne på alla sätt det går – och just när de tror att det inte kan bli värre så sätts deras orörda idyll på ännu svårare prov när det resande ”flodfolket” dyker upp och lägger till med sina båtar vid byns flodstrand (att de är romer sägs inte rent ut men är tämligen uppenbart). Naturligtvis lierar sig Vianne genast med dem, och det blir ännu fler spänningar i byn ända tills det hela kulminerar i en serie konfrontationer och dramatiska vändpunkter.
Det är vad filmen handlar om. Utan att säga för mycket kan jag säga att även om vissa tragiska händelser sker innan filmen är över så slutar den i stort sett lyckligt, och inte helt förutsägbart.

På det hela taget är det en fantastisk och gripande film, och som sagt alldeles förträfflig att se just när det är fastan, för det är ju den tid då den utspelar sig och hela filmens intrig bygger på hur provocerande det är att Vianne öppnar en chokladbutik i fastan.
Sedan är jag ju själv kristen och tar faktiskt en sådan grej som fasta på allvar (även om jag vanligen inte brukar fasta/avstå så mycket själv), så då undrar kanske någon hur jag och min kristna familj kan sitta och vräka i oss choklad när vi ser på den där filmen i fastan. Men jag tycker faktiskt att det är precis det som är poängen. Det allra viktigaste budskapet i Chocolat (sedan finns det förstås flera) är att det inte blir bra om man är alltför dogmatisk – man kan följa regler och bud efter sitt samvete, men det blir enbart inskränkt om man tvingar sitt levnadssätt på andra och för den delen aldrig själv är öppen för förändring i tillvaron. Kristna har faktiskt ett visst mått av frihet och en hel värld att röra sig i och ha kontakt med istället för att sitta inrutade på en och samma fläck, och det påminner Chocolat och dess intrig om på ett inte alltför dömande sätt.
Överlag är det så att Chocolat säkert kan framstå som kristendomskritisk för någon som tittar på den för första gången utan ett öppet sinne, men den blir tänkvärd och respektfull och nyanserad och inte alls särskilt religionsfientlig om man väl har det öppna sinnet – och sinnet öppnar sig mer och mer ju mer man tittar på den. (Svårt att förklara … nästan lite meta över det där.)

Att Chocolat är tänkvärd ur ett etiskt/religiöst perspektiv är sedan egentligen bara en del av (choklad)kakan, för filmen har mängder av andra fördelar också.
Vi har ju till exempel det stora persongalleriet, och det imponerande gäng av skådespelare som spelar personerna i fråga. Här finns det ganska gott om karaktärer, som alla engagerar mycket och känns äkta, både de större rollerna och de lite mindre. Huvudrollen som chokladförsäljerskan Vianne spelas av Juliette Binoche (själv fransyska), på ett utmärkt sätt, men det säger en del om skådespelarkvaliteterna i Chocolat att det inte alls är hon som är min favorit av personerna. Istället diggar jag framför allt Judi Dench – hon är alltid fantastisk! – i rollen som den buttra men godhjärtade (och komiskt vulgära) gamla damen Armande, som är den som äger lokalen som Vianne hyr in sig i och som också blir hennes främsta bundsförvant. Även Alfred Molina spelar storartat som greve de Reynaud; han är filmens huvudantagonist, men faktiskt ändå inte värst av stadens invånare utan på sätt och vis ändå en rättskaffens person, och han är dubbelbottnad och kämpar med sig själv på ett sätt som gör honom högintressant – ingen ensidigt skildrad skurk där inte. Och så har vi Johnny Depp, som är den som dyker upp som den sarkastiske men hygglige ”flodråttan” Roux: en roll som är som klippt och skuren för honom och förebådar hans senare insatser som både Willy Wonka och kapten Jack Sparrow.
Även många av de mindre viktiga rollerna är högst minnesvärda … som byns bortkomne unge präst (som tvingas läsa upp de bitska predikningar som borgmästaren skrivit åt honom), eller Carrie-Anne Moss överbeskyddande mamma Caroline som försöker hålla sin son borta från chokladbutiken, eller regissör Hallströms båda svenska landsmän Peter Stormare och Lena Olin som våldsam man och hans hustru som fattar mod att smita. (Ja, mäns våld mot kvinnor är ett annat mycket viktigt tema i filmen.) Eller paret som använder Viannes råa kakaobönor som afrodisiakum – det är de som ger upphov till några av filmens hjärtligaste skratt.

Rent filmiskt finns det verkligen inget att klaga på i Chocolat heller. Stämningen i filmen, med den där ”listiga nordanvinden” som blåser över den lilla franska byn, är så påtaglig att det nog kraftigt har bidragit till vår vana att alltid se filmen i februari-mars. Vädret i filmen tinar sedan angenämt nog upp i takt med att ortsbornas känslor gör det, och sedan känns det som man även i verkligheten kan möta våren och påsken som är i antågande.
Den bildmässiga skildringen av 1950-talets Frankrike är över huvud taget högst övertygande, in i varje detalj, med bakgrunder och dekor. All choklad som förekommer hela tiden (i form av både chokladfigurer, kakor, praliner, varm choklad eller helt enkelt bara smet) får det förstås att vattnas i munnen precis som det ska vara i en film om choklad – jag sade ju att det är omöjligt att se den utan att äta choklad samtidigt!
Och när det gäller manuset så känns det riktigt väl genomarbetat, med både drama, allvar och komik; dessutom är Chocolat den sortens film där man kan upptäcka nya kluriga och fyndiga detaljer hela tiden, både i repliker och andra detaljer, och det är en av de saker som gör den slitstark och värd att se om. Nu senast insåg jag t.ex. dels att hunden i filmen faktiskt också tuggar i sig kakaobönor vid ett tillfälle (med vissa komiska konsekvenser), dels hur symboliskt det faktiskt är när Caroline rättar sin sons matteläxa med orden ”jag sa inte hur det skulle rättas, bara att det är ett fel”. Det är på sätt och vis en sammanfattning av hela den fördömande bymentaliteten i Chocolat.
Annars brukar jag ju ha lite svårt för filmer och böcker där en lantlig befolkning beskrivs som inskränkt och intolerant och obildad och taskig mot dem som avviker, men i Chocolat beskrivs problemen på något sätt utan att själva människorna dumförklaras. Det är ytterligare en fördel.
Sammanfattningsvis så är det svårt att tro, när man ser Chocolat, att den bygger på en bok som är betydligt sämre. Ja, den gör faktiskt det – förlagan är en roman av Joanne Harris, men den boken saknar fullkomligt filmens magi och är mycket mer av en svartvit skildring. Detta är sålunda ett fall där filmen är bättre än boken. Svartvit är filmen egentligen bara i en enstaka scen mot slutet, då en av karaktärerna blir tvungen att lämna stan: för mig skaver det en aning att inte den personen tycks få någon förlåtelse, men kanske gick det inte att få ihop på något annat sätt.

Den enda nackdelen jag annars kan komma på med Chocolat är den som jag faktiskt också minns att recensenterna hakade upp sig på när den kom, nämligen att personerna i filmen pratar engelska trots att den utspelar sig i Frankrike. I vissa fall talar de till på köpet engelska med lätt fransk accent, och sådant blir ju alltid lite fånigt. Men jag sväljer för min del språkvalet, för jag är så förtjust i alla de ovan nämnda rolltolkningarna att jag liksom tycker att jag vill behålla dem och deras engelska ändå. Den franska atmosfären i filmen är i vilket fall som helst fortfarande väldigt tydlig.
Ja, faktum är att den är så tydlig att jag varje gång jag ser den brukar drabbas av väldigt stark lust att resa till Frankrike, och då besöka den lilla stad där utomhusscenerna i Chocolat är inspelade. Flavigny-sur-Ozerain heter den, och den ligger mitt i Bourgogne. Vi har i flera år sagt i familjen att vi ska åka dit någon gång. Och nu i år kan det kanske bli av … planerna på en tripp till Frankrike är rätt långt gångna, och det har vi Chocolat att tacka för.

Huset i Flavigny-sur-Ozerain där chokladbutiken låg vid inspelningen.

Oavsett om vi åker dit och får se stället på riktigt eller inte, så kommer vi säkerligen att fortsätta med vår Chocolat-tradition. Choklad i fastan ska det vara. Medan den listiga nordanvinden blåser utanför.

Film: Chocolat, regi Lasse Hallström.
Betyg: 10 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Planethjältarna, Paul Kerensa & Ruth Valerio

(recension november 2023)

Den här månadens recension blir en aning ovanlig kan man säga – för det blir nämligen en recension av en bok som jag själv har varit inblandad i!
Närmare bestämt så har jag översatt den. Så jag är inte alldeles opartisk i min inställning till den. Men tanken slog mig att varför skulle jag inte kunna skriva en recension av den i alla fall? Den är ju nyutkommen, och handlar om något ganska viktigt, och jag tyckte att om jag kan väcka intresse för den på min egen blogg så skadar det väl inte. Dessutom kan det vara konstruktivt om jag tar upp eventuell problematik med den också.
Så då fick det bli så att jag ger mig på att recensera boken Planethjältarna, som den heter.

Den är alltså inte en roman eller så, utan en kristen fakta- och uppbyggelsebok för barn – i åldern 7 till 12 år ungefär, lite beroende på läskunnighet och mognad.
I engelskt original heter den Planet Protectors, den är skriven av det brittiska författarparet Paul Kerensa och Ruth Valerio, och det är en kristen uppbygglig barnbok om hur man på bästa sätt tar hand om miljön och bekämpar klimatförändringar och förbättrar världen – ur ett kristet perspektiv.
Redan den beskrivningen fick mig att förtjust gnugga händerna när det svenska förlaget Bornelings för något år sedan först erbjöd mig att få översätta boken. Det där med miljö och kristendom i kombination har ju ofta varit komplicerat. Själv har jag alltid varit en ”miljönisse” och har inte haft några som helst problem att vara både s.k. bibeltrogen kristen och miljömedveten i kombination – jag vurmar så att säga samtidigt för både kollektivtrafik, Jesus allena, källsortering och Bibeln som Guds ord. Men jag vet mycket väl att det finns andra inom den kristna världen som betraktar miljörörelsen med mycket större skepsis och förknippar den med både New Age-strömningar och ond radikal socialism, om de inte rentav ägnar sig åt direkt klimatförnekelse. Miljö är tyvärr ofta något av en vit fläck på kristnas karta. Om kristna tar upp ämnet miljö, då brukar det i regel vara de mer ”liberala” kristna som gör det (och då blir det ännu mer så att deras konservativa trosfränder sätter en viss nedlåtande stämpel på detta).
Därför kändes det riktigt kul när jag fick den här boken Planet Protectors att jobba med. En kristen miljöbok – en pedagogisk sådan, för barn. Och ändå uppbyggd ”traditionellt” med referenser till bibelord och med den klassiska gudstron i botten, utan något ”flum”, som belackarna skulle kalla det. Dessutom skulle den nu då ges ut på svenska av ett förlag som inte heller är särskilt ”flummigt” eller ”radikalt”, kan jag nog inte säga. Perfekt! Win-win för alla! Fler människor (särskilt barn) lär sig att ta hand om miljön och att se den bibliska poängen med att vårda Guds skapelse. Kanske kan boken bidra till att det blir mindre fördomar och polarisering mellan de kristna som är mer miljömedvetna och de som inte är det (och till mindre fördomar mot kristna från icke-kristna).
Ja, jag såg verkligen möjligheter när jag började jobba med Planethjältarna.

Och vad kan jag då säga om den färdigöversatta svenska versionen som den nu har blivit när den kommit i tryck?
Tja, min egen insats med översättningen ska jag förstås inte recensera – så långt ska det inte gå. På den punkten får det räcka med att säga att det var ett väldigt roligt jobb som jag tyckte passade mig förträffligt, och att jag också känner mig rätt nöjd med min insats. Det var många ordvitsar och andra finurliga skämt i boken, men jag är faktiskt ganska stolt över de olika sätt jag hanterade dem på. (Min favorit är nog kapitlet om palmolja, som i originalet har rubriken ”Facepalm!” – där införde jag en egen ordvits och kallade kapitlet för ”Palmolja? Palmol-nej!” 😊)
När det sedan gäller boken i allmänhet (som jag alltså under översättningen också lokaliserade så gott det gick så att den funkar för läsare i Sverige och Norden och inte bara för ursprungslandet Storbritannien) så tycker jag att den rent pedagogiskt fungerar alldeles utmärkt. Den är uppdelad i ett antal små kapitel, vart och ett om en viss miljöfråga, beskriven ur delvis bibliskt perspektiv och hela tiden med tillhörande uppgifter och utmaningar där den (troligtvis unga) läsaren själv får skriva ner sina resultat, funderingar, böner med mera. Där finns det mycket kreativt att jobba med, både på egen hand eller i en söndagsskolegrupp. Men vill man inte göra det så går boken utmärkt att läsa från pärm till pärm – faktum är att jag tror att även vuxna kan göra det med viss behållning, inte bara barnen.
Boken har också en väldigt trevlig stil, med käcka illustrationer med två barn iförda superhjältedräkter (därav mitt val av översättning av titeln, ”Planethjältarna”) som guidar läsaren genom alla moment. De heter Ruth och Paul precis som författarna, och där har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på om det faktiskt är författarna (i barnkostym) eller om det finns någon annan poäng med dessa alter-egon. Men det spelar egentligen mindre roll, det funkar i alla fall att ha de två barnen Ruth och Paul som ciceroner med deras rappa dialoger och kommentarer till allting (ofta är det Paul som frågar/undrar och Ruth som förnumstigt förklarar).
Sammantaget blir det en ganska så heltäckande genomgång av miljöansvar ur många aspekter (resvanor, plastföroreningar, energibesparing, närodlad mat, textilindustri, sopsortering, you name it). En hel del teman som mer hör till området ”socialt ansvar/solidaritet” får hänga med på köpet i många av kapitlen, men det känns för mig bara naturligt så, för det kristna ansvaret för jorden glider naturligt in i det kristna ansvaret för medmänniskorna. Hur som helst, hela tiden finns också Gud och Bibeln med som grund, och det talas även om vad läsaren kan göra ”i din församling” och ”i kyrkan”, vilket ju framstår som rätt sympatiskt och hederligt, om det nu särskilt blir barn från kristna familjer som läser.

Finns det någon problematik med boken då, som jag var inne på i början?
Nej, egentligen inte jättemycket – jag tycker faktiskt fortfarande att hela idén är förträfflig och att budskapet torde nå fram. Det enda jag har funderat på, under översättningens gång och nu när boken är klar och tryckt, är naturligtvis hur den kan tas emot av vissa av de kristna som den riktar sig till. Alltså de som är … ja, kanske inte nödvändigtvis miljöskeptiker, men negativa till allt som ger intryck av att vara liberalt.
För det finns ändå vissa små inslag som trots allt kan få mer fördomsfulla läsare att rynka på näsan åt boken. Trots alla bibelreferenser som finns här och där kan jag tänka mig att Planethjältarna drar på sig viss kritik för att den sätter det kristna grundbudskapet i skymundan – att det är en miljöbok med kristet tema istället för en kristen bok med miljötema, så att säga. Jag håller inte själv med om det perspektivet men kan tänka mig att det blir sådana reaktioner, då boken med sin struktur onekligen kan ge intryck av att vara en enda lång handbok om miljöåtgärder där bibelorden mest bara är med som krydda.
En läsare som är helt främmande för vegansk kost och som tycker att ”jo men vi måste ju ta bilen” och ”vi ska dyrka Skaparen och inte det skapade” kan kort och gott tänkas avfärda Planethjältarna som irriterande miljöstolligt snömos som nu har lyckats nästla sig in i den kristna sfären också.
Risken för detta är som allra störst i de kapitel som handlar om att protestera och säga sin mening – inte minst för att Greta Thunberg nämns som en förebild där. I det fallet fruktar jag lite att boken redan är efter sin tid: originalet kom förstås ut för några år sedan då Greta fortfarande var en beundransvärd liten tonårig skolstrejkande idealist, men på sistone har det ju sett ut om den vuxna Greta mer och mer har börjat väcka anstöt hos folk, särskilt hos evangelikala kristna misstänker jag, med hennes tydligt propalestinska protester nu i höst. Då har det råkat bli dålig tajming att hon här nämns på en lista med Martin Luther King, William Wilberforce, trädsittarna i Pureora och Jesus. ”Är Jesus bara en i raden av protestmakare, och det tillsammans med Greta Thunberg?” kan jag tänka mig att en och annan indignerat utbrister, och även kommentaren ”jaha, ska våra kristna barn ut och göra uppror nu också” kan kanske dyka upp.

Men, men. Själv har jag fortfarande inget emot något av det här, det är mest bara tajmingen och eventuella negativa reaktioner i nuvarande svensk tidsanda som jag oroar mig för. Innehållet i Planethjältarna i sig har jag inga problem med. Jag vidhåller att miljöansvar även det är en självklar del av en kristen världsbild, och om någon tycker det känns obekvämt med en hel kristen bok som handlar bara om det, så har det nog ganska mycket med ovana att göra – det finns ju trots allt inte så många sådana böcker. En uppbyggelsebok som tagit upp något annat tema ur kristet perspektiv på samma sätt hade kanske inte alls framstått som radikal eller blivit anklagad för att handla mer om temat än om kristendom.
Jag tycker att Planethjältarna är en mycket nyttig bok som kan ge en tankeställare till både vuxna och barn och få dem att ändra en aning på sin tillvaro (det skadar inte). Dessutom tycker jag att den passar att läsas av både kristna och icke-kristna, för i båda fallen kan den medföra nyttiga vidgade vyer. Att kritik mot den inte är omöjligt får jag väl leva med – och vem vet, det är kanske också bara jag som är paranoid och inbillar mig alltihop. I alla fall så hoppas jag att boken blir spridd och populär och använd, för det är den värd, inte bara för att jag själv har översatt den. 😊

Bok: Paul Kerensa och Ruth Valerio, Planethjältarna (originaltitel Planet Protectors), Bornelings.
Betyg: 9 av 10.

Tre saker jag sörjer

Det finns tre saker som jag verkligen sörjer djupt, därför att de alla tre verkar vara på väg bort och försvinna och bli passé och ett minne blott.
Jag tror jag har beklagat mig över hotet mot dem alla tre här på bloggen redan tidigare, vid olika tillfällen – men jag har inte skrivit något sammanfattande, så det tänkte jag göra nu. För det känns nämligen som att deras nedgång börjar bli mer och mer akut.
Till oändligt stor sorg för mig personligen alltså, för jag råkar vara väldigt förtjust i alla de här tre sakerna. Dessutom tror jag det blir till stor skada för världen när de försvinner.
Men vad är det för hotade saker jag pratar om nu då? Ja, vi kan ta dem en i taget med varsitt stycke.


1. Tåget.

Globalt sett kanske det inte verkar som tåget som färdmedel är speciellt hotat, men man vet aldrig vart utvecklingen går … och här i Sverige är situationen illa nog. Ja, här i landet är läget för tågen minst sagt prekärt. Jag har tidigare uttalat mig dystert om alla linjer som lagts ner sedan järnvägens blomstringstid för knappa hundra år sedan. Det är alltid lika deppigt: att tågen försvunnit från massor av ställen, utkonkurrerade av biltrafiken och bortprioriterade av politiker som inte insett hur kortsiktiga och ensidiga deras anti-tåg-beslut har varit. Tyvärr är det också så att den här utvecklingen inte har avstannat, utan den fortsätter än i denna dag, senast med västgötska Karlsborgsbanan som raskt rivits upp istället för att rustas upp och utnyttjas (en förbindelse Göteborg-Skövde-Karlsborg hade väl varit utmärkt?).
Visst finns det ljuspunkter på en del håll, där man har återinfört förbindelser och byggt nytt, men för varje sådan satsning någonstans i Sverige finns det minst ett annat ställe någon annanstans i Sverige där man istället minskat, försummat, lagt ner, rivit upp räls. Smidiga tågförbindelser blir verkligen inte alla förunnat när sådant sker hela tiden.
Till detta kommer att det järnvägsnät vi faktiskt har är förfärligt försummat. Det skulle behöva läggas mycket stora summor på att rusta upp det, höja kapaciteten så att såväl frekventa persontåg som näringsmässigt viktiga godståg får plats på banorna, och se till att det inte blir en massa trängsel och förseningar. Men här finns knappast den politiska viljan, särskilt inte med nuvarande regering som inte håller tågen högt alls (de har sagt rent ut att järnvägen ska fungera för arbetspendling och godstransporter, märk väl, inget tal om fjärrpersontrafik). Och nästan allra mest obehagligt och sorgligt är att tåg håller på att bli en politiskt polariserande fråga. Tåg avfärdas mer och mer av många som stolligheter och miljömuppspåfund, det finns ett hat och förakt mot tåg på samma sätt som mot vindkraftverk, vissa aktörer verkar nästan misstänkt ivriga att bli av med ”den där rälsen som bara är i vägen” (känner de sig hotade av tåg på något sätt?), och vid de tillfällen då det faktiskt planeras järnvägsprojekt och resecentrum bemöts de nyheterna med hånskrattande emojier – liksom nyheter om när det är stopp eller tillbud i tågtrafiken. Tåg står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige, med all den skepsisen och skadeglädjen.

Karlsborgsbanan – riven.
Vi har målat in oss i ett hörn där vi, genom alltför långtgående satsningar på smidiga bil- och flygrutter, har gjort oss totalt beroende av bilen och flyget och ”måste” ha fler och fler sådana möjligheter, i en tid då vi snarare borde skära ner på dem. Följaktligen bemöts också alla försök att gynna tåget och kollektivtrafiken i allmänhet, och begränsa bilarna och deras hastigheter (om än aldrig så lite), av vilda protester. Jag skulle kunna travestera Tage Danielsson för att summera den nutida bilmentaliteten: ”Varenda människa vet ju att bilen är det smidigaste sättet att ta sig fram. Ska vi då motarbeta detta naturliga förhållande och satsa på tåg och bussar istället? Hur ska då bilen kunna vara det smidigaste sättet att ta sig fram?”
Ja, här skulle jag kunna hålla på med en lång rant … men min uppfattning är alltså att tåget i Sverige går en mörk framtid till mötes. För att tågtrafiken ska överleva krävs det satsningar som i nuläget inte går att genomdriva, och den onda cirkeln fortsätter därför tills vi har nått ett läge som i USA (där tåget är något högst marginellt).
I resten av världen kan det hända att situationen inte är lika nedslående – trots allt finns det många länder där man har insett vikten av omställning och multimodala transporter – men det är fortfarande inte direkt lätt att resa med tåg i Europa, det kan vem som helst se. Då är det också lätt hänt att samma slags krafter som påverkar kommunikationsdebatten i Sverige tar över även i många andra länder, och får igenom att bilen och flyget prioriteras. Jag tror tyvärr att risken är mycket hög. När det gäller utvecklingen i Sverige finns det dessutom en risk att vi, även om man gör rätt ute i Europa, inte kan matcha de kommunikationerna och att de tågtransporter man vill satsa på nere på kontinenten (t.ex. via Fehmarn Bält-förbindelsen när den är klar) råkar ut för ohjälpliga flaskhalsar när de når upp till oss.
Alltsammans gör mig bedrövad, för tåget är i mina ögon ett underbart färdmedel och med tanke på miljö, klimatförändringar och utrymmes- och trängselproblem är det nödvändigt att använda det mer (även om jag självklart inte förespråkar något avskaffande av privatbilismen!).
Tåget känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


2. Kyrkorna.

Nästa sak som är på nedåtgående, i synnerhet i Sverige, är kyrkobyggnaderna.
Nu ska jag visserligen erkänna att jag är kluven på det området. Jag brukar nämligen inte per automatik stämma in i den där kristna klagokören om att Sverige har blivit så rysligt sekulariserat. För det första kan det diskuteras om så verkligen är fallet, och om Sverige nu är så sekulärt så behöver faktiskt inte detta heller vara enbart av ondo, för en mäktig och institutionaliserad kyrka som dominerar kulturen och dikterar villkoren i ett land är inte något särskilt bra det heller. Och de kyrkobyggnader vi har i Sverige är på sätt och vis spår av en maktfullkomlig kyrka av just det slaget från förr. Den kristna kyrkan kommer dessutom alltid att överleva oavsett byggnader, det är jag övertygad om, och den kan faktiskt få bättre förutsättningar för ande och liv och tillväxt om den får slå ur underläge.
Men samtidigt känns det också ytterst vemodigt när de många skatter till kyrkor vi har i Sverige används mindre och mindre. Det är liksom ändå så att jag kan sakna den tiden då varje kyrka hade sin egen präst och det hölls gudstjänst i varenda en av dem varje söndag. Det är deprimerande att det behovet inte längre finns, att församlingarna istället slås ihop till stora enheter där vissa kyrkor bara får stå värd för gudstjänster enstaka gånger och är helt övergivna mellan varven. Och det är tråkigt att de rent fysiskt så ofta är stängda och tillbommade när de inte används (det vill säga för det mesta). En kyrkspanare som jag har det inte lätt när man måste kontakta församlingarna och ha fullt sjå att stämma träff med någon som kan komma och öppna en kyrka åt en. Ofta känns det inte ens värt besväret. Fjärran är den tid då man bara kunde känna på dörren till en kyrka och belåtet konstatera att det var öppet, gå in och tillbringa en andäktig liten stund där inne och sedan gå igen.

Bleket – snart såld.
Värst av allt är förstås när kyrkorna avyttras, på samma sätt som när järnvägsräls rivs upp. Nu senast har det hänt precis i närheten av där jag bor, då Tjörns samfällighet helt sonika avsakraliserade Blekets kyrka och snart ska sälja den. En kyrka som helt slutat användas som sådan, och blir något helt annat, det är verkligen ett komplett misslyckande. Och det blir fler och fler sådana fall. Lyckligtvis begränsas det av att majoriteten av kyrkorna faktiskt är hyfsat gamla och därför i någon mån skyddade (och besvärliga att bygga om till något annat) men trenden är oroväckande … det blir allt vanligare att församlingarna tar till lösningen att sälja ut. På flera håll finns det dessutom kyrkor som står och vittrar sönder och inte kan restaureras eftersom det inte finns pengar – där är faran att de till slut måste rivas, ålder och K-märkning till trots. Det var vad som hände med Maglarps kyrka i Skåne, och det kan hända igen. De försvinner genom att sakta men säkert bara få förfalla.

Maglarp – riven.
Här finns egentligen många paralleller till tågen och järnvägarna. På samma sätt som ”stationen mitt i byn” har försvunnit på många håll när folk har föredragit bilen (med inaktivitet och företagsdöd som följd, när man har valt att snabbt ta bilen på de snabba vägarna till serviceinrättningar längre bort istället för de lokala), så har också ”kyrkan mitt i byn” försvunnit och efterlämnat ett tomrum, när folk har sökt sig till något annat och behovet av en lokal kyrka har upphört.
Som sagt, den världsvida kyrkan kommer att överleva vad som än händer (det är alltid en ljuspunkt), men kyrkobyggnaderna som en gång byggts som vackra och gudomligt inspirerade samlingslokaler för medlemmarna i kyrkan i fråga, de håller på att spela ut sin roll och tas ur bruk. Trots att de så att säga mycket praktiskt hade kunnat utnyttjas i en ny och kanske annorlunda kristen väckelsevåg.
Kyrkorna känns ofta dödsdömda, och det sörjer jag djupt över.


3. Språket.

Ja, jag vet vad ni tänker säga. Svenska språket har klarat sig tidigare. Vi har varit utsatta för kraftigt inflytande från både latin, tyska och franska i omgångar, och lånat in en massa ord därifrån men ändå bevarat ett rikt och fungerande språk. Då borde det väl inte vara värre nu när det är engelskan som tränger in? Är jag inte bara konservativ språkpolis i onödan?
Dessvärre är det inte så, utan det vi ser just nu är en språkutveckling utan motstycke – därför att förändringarna nu med teknikens och kommunikationernas hjälp kommer i en omfattning som det inte var fråga om på Gustav III:s förfranskade tid. Det handlar inte heller bara om att vi får in för mycket engelska ord (lite lånord här och där kan man väl stå ut med), utan det är hela språkbruket som förändras. Vilket för den delen inte bara gäller svenskan, utan många andra språk också (men svenskan är kanske särskilt utsatt eftersom vi blivit mer digitaliserade här än i flera andra länder). Med hjälp av maskinöversättning och AI, och all information, all reklam och alla budskap som strömmar över oss hela tiden och snabböversätts, så är det uppenbart att språket påverkas och detta på ett negativt sätt.
Här är problemet framför allt att inte bara enskilda ord, utan hela uttryck och formuleringar, faller i glömska. Det är så det blir när de typiska engelska standardfraserna kommer in hela tiden. Svenskan är full av smarta ord och uttryck som inte engelskan har, men när engelskan är standard för allting, då blir det ett slags mjölkig ”översättningssvenska” som i all hast direkt kalkeras från originalspråket. Och de uttryck, ordlekar och idiom vi hade kunnat använda istället om vi tänkt efter, och för den delen de uttryck som hade använts om det hade varit svenskan som varit originalspråk, de går då förlorade i folks vokabulär. Det blir ingenting kvar av den fyndiga och kreativa svenskan, för den glöms sakta men säkert bort. (Att flera sedan ovanpå detta menar att ”engelskan är överlägsen svenskan för den har ju så många synonymer och oöversättliga uttryck” känns då som extra hånfull grädde på det språkliga moset.)
Jag kan tyvärr märka detta på folk i min närmaste omgivning som jag ideligen hör använda torftiga och onaturliga svengelska uttryck som de (ofta omedvetet) hämtat från översättningssvenskan på sina skärmar. Ofta får jag påpeka att ”så heter det faktiskt på svenska” och ”du skulle väl kunna säga så istället?”
Den ”smarta svenskan” är alltså på väg bort. Men i rubriken där det står att jag sörjer ”språket”, så syftar jag inte bara på det, utan även på en annan sak, nämligen att fenomenet språk och språkstudier i största allmänhet är kraftigt på nedåtgående. Folk intresserar sig inte längre alls i samma utsträckning för att lära sig några främmande språk, bortsett från engelska. Här kan jag använda mina tonårsbarn som tydliga exempel – de har alla tre med stor glädje och lättnad valt bort moderna språk (tyska/spanska/franska) när de kom upp i gymnasiet och inte behövde ha det ämnet längre. De är inte heller ensamma, kan jag säga. Motivationen att lära sig andra språk sjunker kraftigt i Sverige. Vad ska man med dem till, är attityden.

Inget som är värt att intressera sig för längre ...
Och det är ju kanske inte heller så konstigt, när som sagt maskinöversättningen och AI är på stark frammarsch, liksom även språkappar som ska fungera som något slags babelfisk och direktöversätta både prat och skyltar åt folk när de är utomlands. Då tycker de naiva användarna naturligtvis att det räcker med att använda dessa fiffiga verktyg, så behöver man inte anstränga sig för att lära sig något språk på riktigt. Att kommunikationen förmodligen kommer att gå uselt – precis som maskinöversättningarna (även om de blir bättre) aldrig kommer att kunna återge svenskans riktigt kreativa och smarta funktioner – bryr man sig inte om. Vad blir resultatet då? Jo, åter igen, en utarmad svenska som tappat sina grammatiska, lexikala och fonetiska fyndigheter.
Svenskan, och världens språk i allmänhet, håller helt enkelt på att krympa ihop till pidginspråk. Dysfunktionella blandspråk där engelskan är bas och det egna ordförrådet i värsta fall endast en krydda. Och de enda som intresserar sig för språk är teknikerna, som mest bara är ute efter att få in språken i sina maskin- och verktygsmallar.
Som språkfantast ser jag med djup bedrövelse på den utvecklingen … och då har jag inte ens nämnt att mitt eget yrke som översättare är kraftigt i farozonen. Det är bara en extra deppighet ovanpå allt det andra.
Språket känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.


Ja, det här var tre dödsdömda saker som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig hos mig när de slutgiltigt är borta.
Eller är det så väl att de kanske inte kommer att vara borta ändå …? Finns det någon som nu har orkat läsa igenom allt det här och som är mer positivt lagd och kan muntra upp mig med motargument? Någon som tror att tågen, kyrkorna eller språket (eller i bästa fall alla tre) kommer att fortleva och till och med få en renässans igen?
Kör bara på i så fall och muntra upp mig! Det skulle vara trevligt att slippa sörja djupt, om jag bara kan bli övertygad om att sorgen är obefogad.

Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.