onsdag 17 februari 2021

Den nya ”Pestens tid” ... nej, den gamla var bättre!


Stephen Kings ”Pestens tid”, eller ”The Stand” som den heter på engelska, hör avgjort till mina favoritböcker. Förr om åren när jag gjorde upp rankinglistor över vilka böcker jag tyckte bäst om, så brukade det vara den som låg i topp, och jag har läst den ett antal gånger och slötittat i den ännu fler. Det är inte så konstigt, för utöver att det är en diger och spännande historia i sig – berättelsen om hur en superinfluensa utrotar 99 % av USA:s befolkning och de överlevande styrda av övernaturliga drömmar delar upp sig i två läger, som snart får anledning att konfrontera varandra – så innehåller ”Pestens tid” också ett otroligt persongalleri med en hel mängd gripande och mångfacetterade karaktärer (både onda och goda och ofta även både-och) som verkligen tar tag i läsaren: till och med hunden i boken gör det. Den bakomliggande teologin och alla tänkvärda och moraliska aspekter gör inte precis saken sämre.
Boken finns i två versioner: en kortare från 1978 som var den första som kom ut, och en längre från 1990 som kom efter att Stephen King själv sett över manuset och återinfört en massa partier som han tvingades stryka första gången. Personligen anser jag att den lilla versionen (som även den är lång så det räcker!) är den mer läsvärda, då många av detaljerna i den stora egentligen inte tillför så mycket utan mest bara är onödigt utbroderade och i flera fall alltför smaklösa. Men det hindrar inte att även den långa versionen är väldigt bra.

Storyn har förstås även inspirerat filmmakarna. 1994 kom en mini-TV-serie gjord efter boken, och den tycker jag fångade handlingen utmärkt: som film hade det säkerligen blivit alltför komprimerat och rumphugget, men som TV-serie blev det bra och allt det viktiga kom med. Utmärkta skådespelarinsatser, stämningsfull regi/scenografi och fängslande musik (av den ganska okände kompositören W.G. Snuffy Walden) gjorde att ”Pestens tid” i rutan matchade sin förlaga på papper.
Och sedan då? Jo, nu 2020–21 har det som en del kanske känner till kommit ytterligare en TV-serie, en remake på ”Pestens tid” helt enkelt, mycket lägligt så här i influensapandemitider. (Nej, det var inte med avsikt!)
Denna nya version, som kallas för ”The Stand” även på svenska, har jag nu precis sett igenom, och när det nu handlar om en historia som betytt så väldigt mycket för mig när jag läst den förr om åren, så måste jag ju kommentera och skriva en recension och rapportera om ifall det nya försöket är något att ha.
Är det det?

Om jag ska vara riktigt korthugget brutal så måste mitt spontana svar bli ett nej. Så här efter de nio avsnitten känns det nämligen för mig som att de nutida TV-seriemakarna i ganska stor utsträckning har slarvat bort mycket av den gripande handlingen i ”Pestens tid” och virrat till alltsammans och gjort mer ytlig thriller av det.
Inte så att alltihop är direkt illa utfört. Vissa av rollfigurerna har blivit mer intressant skildrade och tolkade här än i den förra TV-serien från 1994 (även om de inte var dåligt återgivna där). Det gäller kanske framför allt Harold Lauder, som alltid har varit den karaktär från boken som fascinerat mig mest: den misslyckade tonårskillen som driven av ryslig svartsjuka går sina egna vägar i den postapokalyptiska världen. Han får välförtjänt stort utrymme i den nya ”The Stand” och spelas utmärkt av Owen Teague. Även karaktärer som Lloyd Henreid, Julie Lawry och den traumatiserade lille pojken Joe har blivit bättre nu än förra gången.
Men samtidigt kan man vända sig mot vissa andra delar av castingen och det intryck de olika rollerna gör. Det tog mig ett antal avsnitt att vänja mig någorlunda vid Alexander Skarsgård som den demoniske Randall Flagg. Och när det gäller dennes motpol på den goda sidan, den blida mor Abagail, så tycker jag att Whoopi Goldberg med tuffa dreadlocks och allt gör lite väl mycket rock’n’roll av henne … även om Whoopi annars är en av mina favoritskådisar. Amber Heard som Nadine blir aldrig heller riktigt bra faktiskt, jag föredrog 1994 års Laura San Giacomo. Den dövstumme Nick hamnar anmärkningsvärt mycket i skymundan, och slutligen är de två som ska föreställa seriens huvudpersoner, Stu och Fran, väldigt slätstrukna och engagerar inte mycket alls. (Det gör onekligen Stu 1994, spelad som han då var av den geniale Gary Sinise.)

Framför allt, när man går längre än att bara kommentera rollprestationerna, så är det så mycket jag känner att jag bara saknar i den nya ”The Stand” i största allmänhet. Här finns inte alls samma stämning som i 90-talets version. I den kändes verkligen handlingen påtaglig, tryckande, domedagsaktig … mycket med musikens hjälp förstås, men även sättet allt var filmat på. De där scenerna där huvudpersonerna var och en för sig drömmer att de kommer till mor Abagails lilla stuga vid majsfälten i Nebraska, där hon sitter och knäpper på sin gitarr och bjuder in dem att komma och hälsa på henne, varpå de blir skrämda av ”den mörke mannen” Flagg som dyker upp ur majsen från andra hållet … det är sådana suggestiva inslag som jag saknar i det nya försöket. Ljuset, de utbredda vidderna, det folktomma, det ödesmättade, allt har liksom tonats ner till förmån för en mer ytlig handling och actionbetonade miljöer. Och soundtracket går inte ens att jämföra med W.G. Snuffy Waldens.
Ibland under den nya seriens gång inger den apokalyptiska världen faktiskt mer en känsla av den hårdkokta ”The Walking Dead” än av en smygande, kuslig ”Pestens tid” så som man upplevt den tidigare, och då är det något som är ganska fel.

Sedan har den nya ”The Stand” ytterligare ett mycket markant problem, och det är berättartekniken. I de första tre-fyra avsnitten hoppar nämligen handlingen fram och tillbaka på ett närmast vanvettigt sätt, så att vi ibland får se influensautbrottet och hur det utvecklar sig och ibland det nya livet som de överlevande på den goda sidan en tid senare har börjat bygga upp åt sig i Boulder i Colorado – och så tillbaka igen och framåt igen ett antal gånger. Det är inte förrän halva serien har gått som berättandet stabiliseras och går mer konsekvent rakt fram. Avsikten är uppenbarligen att man ska få stifta bekantskap med en huvudperson i taget och se hur de var och en för sig hamnade i Boulder där vi är nu, men i mitt tycke blir det ytterligt förvirrat på det sättet. Själv kan jag ändå hänga med någorlunda eftersom jag är så pass väl bekant med boken och den förra TV-serien, men om man tittar på den nya ”The Stand” utan att veta något sedan tidigare så tror jag risken är stor att man inte hänger med.
Plus att handlingen tar stryk i största allmänhet av det greppet. Stephen King är inte främmande för att använda parallella tidsplan i sina böcker och hoppa fram och tillbaka, men i ”Pestens tid” gör han inte det, och det vinner också boken på. Med ett sådant tema blir det bäst när man gradvis, en bit i taget och i rätt ordning, som läsare/tittare får bevittna hur smittan sprids och civilisationen går under – varpå berättelsen sedan går över i fas 2 (hur de överlevande börjar samla ihop sig) och fas 3 (hur det blir drabbning mellan de två sidorna). Även vissa av personernas karaktärsutveckling, i synnerhet Harolds och Nadines, behöver skildras utan hoppighet, annars når det inte fram. Det måste vara linjärt berättat kort och gott, tycker jag … och för att återanknyta till det där med stämning så tappas den ytterligare när man inte bygger upp storyn undan för undan utan hoppar hit och dit.

Ja, det finns på det hela taget ett slarv med seriens struktur och uppbyggnad, och nu nämnde jag i och för sig att det stabiliseras under seriens andra hälft, men samtidigt blir slarvet faktiskt som allra värst just mot slutet. I det näst sista avsnittet, nummer 8, hafsas det som är kvar av handlingen ihop så brutalt att intrycket verkligen blir att seriemakarna inte hann med att spela in något mer utan var tvungna att avverka det sista i all hast – men trots det visar det sig sedan att det kommer ett avsnitt 9 också, när alltsammans egentligen är (nästan) slut. Detta nionde avsnitt är ett fullständigt onödigt tillägg som till största delen inte ens finns med i Stephen Kings bok, och när man ser det blir det nästan skämskudde över alltihop. Eventuellt är det tänkt att fungera som en öppning till en eventuell ny säsong (som i så fall kommer att gå ifrån boken helt och hållet), men den har jag i så fall bestämt mig för att inte titta på. Det skulle kännas som ren misshandel och missbruk av förlagan. Nej, det får räcka så här.

Är jag då inte för besk i min kritik? Finns det verkligen inget som motiverar att man ser igenom den nya ”The Stand”? Jo, för all del … själva historien är ju fortfarande vad den är – åtminstone fram till avsnitt 9 – vilket gör att det är svårt att sabba den till fullständig katastrofnivå. Om man verkligen gillar ”Pestens tid” sedan tidigare låter man sig förstås inte hindras utan måste titta av ren nyfikenhet och för fullständighetens skull, och om man har en okunnigs perspektiv är det ändå fullt möjligt att man i viss mån fängslas av händelserna. Inte minst med parallellen till vår egen lilla pandemi.
Men samtidigt är det för mig ett ofrånkomligt faktum att såväl boken (både den korta och långa versionen) som den förra TV-serien vida överglänser 2021 års version, och om man inte vill ta del av samtliga versioner är det den senaste som är klokast att prioritera bort.
Jag kan tänka mig att seriemakarna ville göra en ny version av ”Pestens tid” för att placera handlingen i en lite modernare tid, men då har de gjort sig besvär i onödan, för det är inte många detaljer utplacerade i serien som tyder på att vi befinner oss i samtiden på 2020-talet. Det skulle egentligen lika gärna kunna vara 70-tal (som det var i den först utgivna bokversionen) eller 90-tal (som det var i den längre bokversionen och i den första TV-serien). ”Pestens tid” är på sätt och vis tidlös och behöver därför inte moderniseras.
Nej, nu ska jag vid tillfälle se om ”Pestens tid”-serien från 1994 istället. Den kan jag rekommendera – när det gäller den nya så kan jag inte det.

(Bild från IMDB.)

söndag 24 januari 2021

Jag vill läsa allas biografier!


Just nu läser jag en biografi om artisten, komikern, konstnären och mångsysslaren Robert Broberg (1940–2015).
Det är inte så omotiverat som det låter. När jag var tonåring hörde Robert Broberg till mina förebilder och inspirationskällor, och jag gillade hans ordvitsar och finurligheter och påverkades av dem när jag själv försökte sätta ihop roliga spexlåtar (vilket jag ofta har sysslat med).
Så småningom avtog min förtjusning i Robert något, då jag började inse att andra varit ännu bättre än han på att leka med ord (i synnerhet Tage Danielsson och Povel Ramel), och jag har på senare år mest tyckt att han hade en ganska billig och tramsig humor. Något som många andra också tycker, verkar det som, då Robert Broberg nästan blivit bortglömd i vår tid och avled ganska obemärkt år 2015. Men jag vidhåller att han var en trevlig underhållare, och han har lämnat ett avtryck och ett nostalgiskt minne som är tillräckligt starkt för att jag skulle bli akut nyfiken på biografin om honom, ”Robert Broberg letar efter sig själv”. Den är skriven av journalisten Klas Gustafson och kom ut förra året, och nu läser jag alltså den – med stort intresse, ska jag säga, för Robert Broberg var onekligen en fascinerande personlighet. Inte alltid helt sympatisk tydligen, men det handlar ändå om en människa och en livsgärning värd att uppmärksamma.

Fast i själva verket är ju faktiskt alla människor och livsgärningar värda att uppmärksamma.
Det tycker jag, och därför är jag också en stor vän av biografier – både självbiografier och biografier som någon annan sammanställt. Jag har tidigare läst levnadshistorier om (och ibland av) Maria Lang, Hergé, Jenny Berggren och Slash, för att nämna några, och den enda anledningen till att det inte blivit fler är att jag helt enkelt inte tänkt på att odla just det intresset vidare. För annars är jag inte främmande för att läsa en biografi om vem som helst egentligen. Det är fullt möjligt att jag hade läst Robert Brobergs biografi även om jag inte haft det gamla band till honom som jag har.
Jag anser att det är väldigt intressant och givande att få ta del av andra människors livsöden och få veta vad som låg bakom det de gjorde och vad som drev och motiverade dem och hur de kan ha tänkt och känt. Man får upp respekten och ödmjukheten inför sina medmänniskor på det sättet. Det kan man få även om de (som Robert) inte alltid handlade enbart trevligt.

Nu finns det förstås en del problem med biografier, och det gäller ju framför allt sanningshalten och tillförlitligheten i dem. Om en utomstående biografiförfattare har försökt skildra någon annan är det ganska lätt hänt att det blir mycket som inte kommer med, att bilden blir skev … inte minst om den det gäller inte längre är i livet och de enda källorna är diverse anhöriga och bekanta som ger andrahandsreferat, förmodligen delvis vinklat. Alla berörda har kanske inte blivit intervjuade heller, som i Klas Gustafsons bok om Robert Broberg; där medverkar inte något av Roberts fem barn (utan bara deras mammor), vilket är ett stort avbräck. Hur hade det blivit om barnen varit med också? Kanske helt annorlunda.
Omvänt så finns självbiografins ständiga problem – för där är det visserligen huvudpersonen själv som är berättare och då är det kanske mer sannolikt att detaljer blir rätt ihågkomna och inte lika mycket kommer bort, men å andra sidan passar memoarförfattaren säkerligen på att anpassa sin skildring och berätta bara det hen själv vill och taktiskt dölja det mest pinsamma. Då blir det kanske inte så trovärdigt i det fallet heller.
Det ligger därför en del i vad Thomas Di Leva säger i förordet till sin högst personliga bok ”Nu” (fritt citerat av mig): ”Det här är ingen självbiografi. Ingen människa känner sig själv eller andra så väl att man har rätt att framträda med pretentionen att skriva sådana böcker.
Det är tänkvärt. Men om Di Leva menar att det är olämpligt att över huvud taget skriva biografier, då tycker jag nog ändå att det är att dra det lite för långt. Självklart kan man ändå försöka ge sig på sådana projekt. Poängen blir väl bara att man som läsare alltid måste ha i åtanke att ingen biografi eller självbiografi i världen någonsin kan representera ”hela sanningen och inget annat än sanningen”. En viss felmarginal finns alltid där. Det instämmer jag i, att det är väldigt viktigt att inte svälja hela innehållet. Men i det stora hela tycker jag ändå att fördelen att få förståelse för en annan människa överträffar nackdelen att varje detalj kanske inte helt och hållet stämmer.

Jag har säkert sagt detta flera gånger förut i olika sammanhang, men jag är av den åsikten att jag tycker att varje människa borde försöka skriva sina memoarer vid minst ett tillfälle i livet. Det tycker jag på grund av det jag redan nämnt: att varje människa är unik och intressant, och varje gång hon delar med sig av sin bild av sitt liv och sin gärning åt eftervärlden så blir det en ovärderlig skatt. Och jag bryr mig inte om invändningar som ”men jag kan ju inte skriva!” Den språkliga kvaliteten på verket spelar ingen roll, dokumentationen är det viktiga.
En mer allvarlig invändning är väl kanske att det är lätt hänt att den som skriver självbiografi råkar trampa i klaveret och förolämpa folk och framställa dem i en inte alltför smickrande dager, kanske helt felaktigt. Det är en svår knut att lösa, att inte bryta mot åttonde budet när man skriver. Men dels är det ju faktiskt fullt möjligt att tänka efter och välja sina ord och försöka låta försonlig, dels kan det mycket väl hända att balansen återställs om vi tänker oss att andra biografier ger en annan bild, dels kommer läsaren själv att ha den där Di Leva-poängen i åtanke (att det finns en felmarginal), och sedan är det ju inte heller så att en självbiografi man skriver sprids till en stor allmänhet – i min biografiskrivande idealvärld skriver man väl mest för den närmaste släkten och vännerna.
Så det kanske funkar ändå. Hoppas jag.

Själv har jag, precis som jag har en förkärlek för att läsa biografier, också en förkärlek för att skriva sådana om mig själv. Jag har nämligen redan gjort det inte bara en utan två gånger … ja, kanske till och med tre, beroende på definition. När jag gick i nian hade vi som uppsatsuppgift på svenskan att skriva ner en liten kort levnadshistoria om vår egen uppväxt, och att skriva den uppsatsen (som jag gav titeln ”Här i min skrivmaskin”, för övrigt efter en låt av Robert Broberg!) tyckte jag var så kul att jag fick mersmak och därför fortsatte något år senare som 17-åring med att skriva en hel memoarbok, ”Mitt liv som igelkott”. Men den boken var jag inte särskilt nöjd med efteråt – med de krav jag själv ställde på mig – utan tyckte att jag tagit upp helt fel och irrelevanta saker i den och skrivit den i en för mig alltför omogen ålder, och därför började jag om från början med ett nytt försök år 2008 i samband med min 30-årsdag. Den boken heter ”Me & I” och denna lite bättre avvägda sammanfattning av mitt liv är jag än idag faktiskt ganska nöjd med (förutom titeln) och den gäller som min officiella självbiografi. Eller i alla fall som första delen i en dylik, för eftersom mitt liv förhoppningsvis är långt ifrån slut så lär det ju bli en uppföljare så småningom: kanske blir det till 70- eller 80-årsdagen jag skriver den.
Ja, jag gillar att skriva självbiografiskt. Det kanske gör mig egocentrerad, men jag kan försäkra att det är ett biografiintresse som inte bara är inåtriktat utan även utåtriktat. Om andra jag känner skulle skriva sina självbiografier så skulle jag vara bland de första att hugga tag i de alstren för att läsa. Varje gång någon släkting eller bekant säger till mig att ”jag funderar på att skriva mina memoarer” så brukar jag ivrigt utbrista ”ja, gör det!”

Tyvärr händer det nästan aldrig att någon faktiskt gör det, om man inte är kändis, och detta skulle jag mycket gärna se en ändring på. För det är inte bara kändisar som har intressanta liv. Det har vi alla, på sitt sätt.
Jag vill läsa fler biografier! Skriv era biografier och låt mig läsa dem! Det gäller inte bara Robert Broberg.

söndag 15 november 2020

Idrotten, kyrkan och alla andra som tänker likadant …


De senaste dagarna har jag sett vissa upprörda kommentarer om det orimliga i att elitidrotten just nu tillåts köra på som vanligt. Trots att vi är inne i en motbjudande andra våg, och trots att det just inom fotbollen och hockeyn ständigt dyker upp nya smittfall, så spelar de vidare och reser runt och möter varandra i matcher där de har en massa närkontakt så att viruset sprids hejvilt. Det är ju så typiskt att den heliga idrotten aldrig kan få maka på sig, det är bara pengarna som styr, det är så oansvarigt, sägs det.
Jag håller också med. Eller ja, med vissa reservationer då. Spontant vill jag ju gärna påminna kritikerna om att idrotten visst har fått maka på sig – den är inte helig, den fick minsann stryka på foten flera månader i våras då ju också både sommar-OS och fotbolls-EM sköts upp till nästa år, och fortfarande spelas alla matcherna utan publik och många klubbar har drabbats av ekonomisk kris till följd av det. Så jag skulle nog inte påstå att allt är som vanligt i sportvärlden: att antyda det är att ge en överdriven bild av en särbehandlad helig idrottsrörelse. Men annars håller jag med, jag tycker också det är ohållbart att matcher fortsätter spelas som läget är just nu, och jag hoppas att FHM snarast griper in och sätter stopp. Där är jag och idrottskritikerna helt överens.
Sverige spelade mot Kroatien i lördags. Inte bra. (Bild från SVT.)


Sedan kan jag ändå, åter igen, fortsätta känna att själva irritationen mot idrotten här är orättvis. För just att sportfolket försöker kämpa vidare med sin verksamhet in i det längsta, det är egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Det är tvärtom ett beteende som nästan alla intressegrupper, branscher och enskilda personer har, och det får man ha en viss förståelse för eftersom man nästan garanterat gör på samma sätt själv.
Grejen är ju att alla försöker hålla igång sina respektive branscher så mycket det bara går inom ramarna för de restriktioner som just nu gäller. För att klara sig, för att slippa lägga ner helt och hållet, för att driva vidare det de brinner för. Det är just det som idrottsrörelsen gör när de envist spelar vidare bara för att de rent teoretiskt får – och vi andra kan inget säga om det, för vi tänker själva likadant. Oavsett vad det är för slags verksamhet vi har – om vi jobbar i kyrkan, jobbar med kultur, driver en restaurang eller en affär, vad det nu kan vara – så gör vi vårt bästa för att hålla igång så mycket som möjligt fram till den gräns som finns. Och då finns där också för det mesta ett visst mått av önsketänkande och desperation som gör att man tänjer på gränsen i fråga och gärna också föreslår att den ska vara lättare för ens eget område. ”Jo men om vi gör så här så ska det nog funka!” ”Är det här smittsäkert? Ja, det måste det väl vara. Vi säger att det är det.” ”Ge oss lättare regler, det klarar vi, vi lovar!”
Idrotten gör just så, och det kan tänkas att det är överoptimistiskt och oansvarigt, men min poäng är att vi inte kan klandra dem, därför att så gör vi alla. Problemet inom idrotten är kanske inte dess eget oansvar utan att den fått för generösa gränser att hålla sig inom – det är därför jag hoppas att FHM griper in. Det desperata beteendet att vilja fortsätta till varje pris och ursäkta sig för det på olika sätt är kanske inte så vackert, men det är högst mänskligt och allomfattande, och för att bli kvitt det krävs en självinsikt som man kanske inte kan begära alltför lätt.

Jag fick ett väldigt tydligt kvitto på det här just idag, när jag var i kyrkan. Fram till nu i november denna månad har vi inte varit där på över ett halvår, just för att vi inte velat riskera att bidra till att det blir mer än 50 personer på gudstjänsterna, men nu har vi börjat gå igen eftersom yngste sonen ska konfirmeras och har fått en kyrkogångsbok att fylla i. Ja, åtminstone så testar vi ett tag.
Här i Västra Götaland tror jag att det fortfarande är 50 personer som gäller för sammankomster, även om det bara är en lokal riktlinje. På dagens högmässa kom det förhållandevis mycket folk. Jag tror inte att antalet verkligen gick över 50-gränsen, men det var nog bra nära … jag skulle tippa att vi var 47–48 eller något sådant. Och i församlingen kunde jag höra folk som både hostade och snöt sig (förhoppningsvis av andra skäl än corona, men visst studsar man till när man hör det).
Säkerhetsåtgärder fanns det gott om där i kyrkan förstås: det var skyltanvisningar i bänkarna med var man fick sitta för att kunna hålla avstånd, handsprit fanns på flera ställen och vid nattvarden delades oblaterna ut med tång. Men trots det så fick jag känslan av att församlingen verkligen balanserade på gränsen till vad som kan anses coronasäkert, inte minst då när det gällde besökarantalet (som jag inte märkte att någon kontrollerade).
Det var ju nu då bara det att högmässan genomfördes ändå, därför att församlingen så gärna ville, därför att det betyder mycket för folk att få ha gudstjänst. De tog så att säga en viss risk och intalade sig att det skulle fungera. Självklart. Det kan jag inte klandra dem för det allra minsta. Men om det hade kommit en mer religionsfientlig besökare till denna högmässa, så hade nog denna besökare blivit kritisk på ungefär samma sätt som de röster jag på sistone sett vredgas över idrottens oansvarighet. ”Jag besökte en kyrka i söndags och där var de runt 50 personer, och det hostades och snörvlades i bänkarna, fy vad oansvarigt, gränsen borde sänkas, det är ju självklart att det sprids smitta i såna där sammanhang!”

Jag tror helt enkelt det är så att vi (ja, det gäller säkert mig själv också i vissa fall) gärna blir extra uppretade på branscher och kretsar som vi inte tycker följer coronaråden, i de fall då vi själva inte är särskilt intresserade av dem eller rentav ogillar dem. Vi glömmer då bort att vi skulle göra likadant själva och anstränga oss till det yttersta för att få fortsätta med våra egna specialintressen så långt som tillåts.
Det är lätt att stå och vifta och säga att ”ni där borta, ni borde ta och lägga ner er fåniga smittspridande verksamhet helt och hållet!”, men betydligt svårare när man själv får regler att förhålla sig till för det man gillar att göra. Att försöka se allas perspektiv, även de man ogillar, är därför ingen dum idé. Man får lov att inse att det egentligen inte finns någon verksamhet som är oviktig, även om en del saker verkar oviktiga (och otillbörligt gynnade) i ens egna ögon.

Tyvärr har jag, redan långt innan allt det här med covid-19 satte igång, faktiskt i väldigt många år, konstaterat att det på många håll finns något slags motvilja mot idrott och i synnerhet ett märkligt motsatsförhållande mellan idrott och kyrka. (Ibland kommer det även in könsperspektiv på detta, något som för mig känns oerhört fel och missriktat och som jag har skrivit om i blogginlägg förr om åren, t.ex. här.) För en sådan som mig som gärna går i kyrkan men som också tycker att det är väldigt kul att titta på sport, och inser hur mycket sport betyder för många människor såväl hälsomässigt som socialt, känns det alltid lika ledsamt och nästan som ett personligt påhopp när sport beskrivs som en fiende och en avgud och vad det nu kan vara. Visst att sport är en pengamaskin, men föraktad behöver den väl inte vara för det?
I den här nya kritiken jag sett mot sportens oansvarighet i coronatider har jag delvis också tyckt mig se spår av denna gamla dikotomi, och därför blir jag hemskt olustig av hela diskussionen, även om jag i sak alltså håller med om att det är bäst att hockeyn och fotbollen och de andra får ta och blåsas av. (Det kanske också borde gälla för gudstjänster där de riskerar att komma upp i över 50 personer?)

Jag tycker kort och gott att visst borde man ta itu med smittspridningssituationen som råder inom idrotten, men det behöver inte betyda att man samtidigt dömer ut den. Alla har det besvärligt just nu, vissa kanske i mindre skala och andra i större, men besvärligt är det för alla och ingens besvär ska föraktas – och inte heller deras starka vilja att lösa situationen som den är och fortsätta spela och fortsätta hålla gudstjänst och vad det nu kan vara.
Vi kommer ingen vart med att fnysa åt det som är kärt för någon annan.

tisdag 3 november 2020

Gud och en tärning


Om man står inför en knepig valsituation och inte riktigt kan bestämma sig, kan man då som kristen överlåta åt Gud att avgöra saken genom ett till synes slumpartat prov som till exempel att slå med en tärning? Är den metoden verkligen riktigt okej?
Det är en fråga jag ställt mig ibland. Jag har personligen en tendens att ibland drabbas av jobbig beslutsångest – bland annat har jag ett litet obetydligt vardagsval att fundera på just i skrivande stund – och andra gånger har det faktiskt hänt att jag, efter att ha grubblat länge och väl, tröttnat på att grubbla och låtit högre makter få säga sitt. Då tar jag oftast en tärning och tänker för mig själv att ”slår jag jämnt så blir det alternativ A, slår jag udda blir det alternativ B, käre Gud visa mig” och så slår jag. Ibland har jag t.ex. på det sättet avgjort om jag ska ta eller inte ta ett visst projekt som jag tvekat inför på jobbet.
Om du som läser detta inte är gudstroende tycker du förmodligen att detta beteende är sorgligt vrickat och vidskepligt. Varsågod, det bjuder jag på. Min fråga riktar sig emellertid inte till icke-troende utan till troende (kristna och andra som tror på en allsmäktig Gud), för det kanske är så att även ni tycker att det mest bara är nojigt att göra så? Att det inte är riktigt så det är tänkt, att Gud inte fungerar på det sättet?

Jag kan tänka mig att det på ett sätt kan ses som nonchalant att bara skyffla över alla sina egna svåra val på Gud, och lita blint på hans försyn istället för att tänka själv. Han kanske inte engagerar sig så aktivt i riktigt varje liten grej som varje liten människa håller på med?
Nej visst, men samtidigt så finns det ju i Bibeln flera historier där folk ber Gud att visa sin vilja genom att de utför diverse experiment som de själva hittat på – och även får resultat. Det allra bästa exemplet är Gideon i Domarboken, som ju lägger ut ull på marken och ber Gud att det under natten ska regna på ullen och inte på marken runt omkring, så vet Gideon att Gud vill att han ska anföra Israels folk. Nästa morgon har det mycket riktigt ösregnat på ullen och enbart där – men Gideon är ändå fortfarande tveksam och ber att Gud nästa natt ska göra tvärtom, alltså att det regnar enbart på marken och inte på ullen. Så blir det också och Gideon blir övertygad. Här har han alltså genomfört ett prov där han helt själv bestämt villkoren, ungefär som när jag slår med en tärning och befaller Gud att visa mig si eller så.
Ja, eller rättare sagt så ställer Gideon lite högre krav än så, eftersom det han begär är ett rent och skärt mirakel, två gånger om dessutom. Så det kanske inte är helt jämförbart. Men vi har för all del Apostlagärningarna också, där Jesu lärjungar vill utse en efterträdare till framlidne Judas Iskariot och får fram de båda kandidaterna Justus och Mattias. De löser det genom att dra lott, efter att först ha bett att resultatet ska bli efter Guds vilja, och lotten faller på Mattias.
Där är det verkligen en 50-50-metod som gäller, och det är ju ungefär på det sättet jag själv brukar göra också, låt vara att min beslutsångest brukar gälla avsevärt mindre viktiga saker än att utse en ny apostel.
Så kan man inte se detta som att det är okej att ta hjälp av Gud och en tärning ibland när man har svårt att bestämma sig själv?

Helt övertygad är jag fortfarande inte. Om jag ska fortsätta rabbla upp bibelreferenser så står det ju på ett ställe att ”du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov” – det ordet drämmer rentav Jesus till med när djävulen försöker fresta honom att hoppa ner från tempelmuren och se om änglarna kommer och bär upp honom. Det talar emot att man skulle kunna överlåta en massa personliga beslut på Herren så lättvindigt.
Å andra sidan står det också (i Ordspråksboken närmare bestämt) att ”lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren”. Där bekräftas det att det finns något slags gudomlig slump. Apostlarna som lottade mellan Justus och Mattias hade nog det stället i åtanke, misstänker jag.
Det verkar också otvetydigt att många kristna verkligen ”lägger saker och ting i Guds händer”, även om det kanske inte alltid tar sig uttryck i att de slår med tärning. De överlåter beslut till Gud på diverse andra sätt också hela tiden, exempelvis genom att slå upp bibelord på måfå och söka tilltal i olika former, och de spanar efter tecken och använder för den delen också resonemang som att ”när Herren stänger en dörr öppnar han ett fönster” och ser därför öppna och stängda dörrar överallt runt omkring sig i vardagen. Jag tycker det är rätt trevligt med sådana vanor. Jag fick själv en gång i tiden mitt livs viktigaste personliga bibelord – det som sammanförde mig med min blivande fru – genom att slå slumpvis i Bibeln. Och även om de vanorna kan förefalla godtyckliga och något osäkra ibland (icke-troende skulle säkerligen betrakta även detta beteende som sorglig vidskepelse …) så fungerar de ju tydligen i alla fall, så varför skulle man inte kunna använda tärning som en av metoderna? Åtminstone i de fall då det verkligen rör sig om ett väldigt tydligt val mellan A och B och man av någon anledning inte riktigt vet.

Jag menar, bara för att man använder tärning behöver ju inte det betyda att man sätter Gud på prov, och inte heller att man är oseriös eller lättsinnig.
”Kasta era bekymmer på Herren” står det också i skriften. Det kanske är i form av en tärning som man kastar bekymren …?
En aning snedvridet blir det väl först om man gör som Adrian Plass (som vissa läsare kanske är bekanta med): den där engelske kristne humoristen som i sin ”Adrian Plass he(m)liga dagbok” känner sig motvillig att gå och sjunga carols en kväll när han egentligen vill vara hemma och se James Bond på TV, och därför ber Gud om ett tecken: ”Om en dvärg i japansk amiralsuniform ringde på dörren precis fyra minuter över nio så skulle jag veta att Gud ville att jag skulle sjunga carols. […] Ett under har skett! Det kom ingen! Så var det med det.”
Så behöver man ju inte göra. 😊 Men det tycker jag inte att jag gör när jag slår med tärning heller.

En sista invändning är dock en rent psykologisk: att det oavsett kristna motiv kanske inte är alldeles nyttigt att odla sina egna nojor genom att slå ett gudomligt tärningsslag varje gång man har beslutsångest. Kanske borde man ta itu med saker och ting istället och försöka analysera saken nyktert, och spara tecknen från Gud till de viktiga situationer då det verkligen kniper? Å andra sidan är det väl kanske viktigare än någonsin att försöka tänka själv just i de lägena …
För övrigt finns också den praktiska svårigheten att även om man slår med en tärning, så kanske man får eftertankar efter det tärningsslaget i alla fall. Ungefär som Gideon fick när det först hade regnat på ullen. Då är det ju inte mycket mening med att tala om gudomliga tärningsslag, om man ändå är så osäker att man fortsätter ifrågasätta dem, och då kan man lika gärna låta bli alltihop.

Ja, min slutsats är att jag fortfarande inte vet riktigt, så jag hoppas att någon kan svara mig en gång för alla. Helst genast, för nu måste jag snart bestämma mig för hur jag ska göra med det där lilla vardagsproblemet som jag nämnde i början och som jag funderar på att använda tärning till och som utlöste hela det här inlägget. 😊


tisdag 6 oktober 2020

Manni-manni-manni – lite om text och musik i musik


När jag var tonåring brukade jag då och då diskutera med en av mina bästa kompisar om det är musiken eller texten som är viktigast när man lyssnar på musik.
Jag tror väl inte att varken han eller jag egentligen hade inställningen att det bara är det ena eller det andra som spelar roll – så enkelspårig var ingen av oss. Men något förenklat kan man ändå säga att jag ansåg att det musikaliska alltid är viktigast och att textinnehållet kommer i andra hand, och det höll min kompis inte med om utan menade att texten har stor betydelse och att t.ex. en dålig text kan spoliera en hel låt. Något som säkert spelade in var att vi hade något olika musiksmak och estetik; han brukade gilla gitarrbaserade trubadurer och singer-songwriters med i regel mycket medvetna, poetiska och ordrika texter, medan jag var mer inne på melodiers och harmoniers skönhet i sig och hade en mer utpräglad popådra och dessutom en vurm för stämningsfull instrumental musik – och för syntar, något som han var mer skeptisk till.
Sedan fanns det förstås en del musik där min kompis och jag så att säga kunde mötas på halva vägen var (till exempel Beatles, Simon & Garfunkel och Dire Straits), så vi kunde ändå digga musik ihop i ganska hög grad när vi sågs. Men det där med text kontra musik i låtar var ändå ett samtalsämne som dök upp fler än en gång, i all vänskaplighet förstås, men dök upp gjorde det. I förlängningen blev det en fråga om ifall studiet av låtars texter och dess innehåll ska ingå i musikvetenskapen eller litteraturvetenskapen; han som ansåg att text är viktigt i musik höll på det förra, jag som ville se text och musik som två skilda saker förespråkade det senare.
Jag minns också att kompisen vid ett sådant tillfälle sade att texten ”är en del av musiken”, alltså att orden låter på ett visst sätt som påverkar hela lyssningsupplevelsen, och att man därför inte kan koppla loss text och musik från varandra. Något som jag var tvungen att hålla med om, men inte helt.

Det där har jag tänkt på av och till även under alla de år som förflutit sedan denna tid. Jag är också fortfarande böjd att hålla med min kompis om att en sjungen låttext faktiskt är en del av musiken. I alla fall håller jag delvis med om det. För fonetiskt, sett till själva ljudet av texten, så ingår texten i musiken. Däremot gör den det inte semantiskt, alltså sett till ordens budskap och betydelse.
Är texten en del av musiken? Fonetiskt ja – semantiskt nej. Det är mitt svar.
Fonetiskt finns det en del bra och intressanta exempel på vilken stor betydelse texten kan ha för musiken, i fråga om hur den klingar och låter. Så där finns det anledning för musikvetenskapen att studera låttexter, och min kompis skulle kanske ha blivit nöjd. Det är bara det att han fortfarande nog inte riktigt skulle ha gillat den sortens studier som det leder till – för det blir nämligen inte några djupsinniga studier av Cornelis Vreeswijks eller Bellmans texter som jag antar att han hade tänkt sig, utan istället av en av de grupper som jag gillade och som han ogillade när vi diskuterade musik, nämligen ABBA!
Närmare bestämt så finns det en ABBA-låt som utgör det allra bästa exemplet på en låttexts musikaliska kvalitet fonetiskt sett, och det är låten ”Money, Money, Money”.

Björn Ulvaeus i ABBA har själv kommenterat på ett intressant sätt hur han har tänkt när han har skrivit ABBA:s texter. Han har sagt att även om man förvisso kan skriva texter som verkligen betyder något för en (vilket han också har gjort) så är det ändå så att ”i en bra poptext måste budskapet underordnas ljudet” och ”en hook måste vara en hook i popmusik”. Detta kom som allra mest till uttryck när han gjorde texten till ”Money, Money, Money”. Han hade den frasen som arbetsnamn på låten när den först kom till, men han tyckte att det redan fanns så många ”money”-låtar att han prövade sig fram med andra varianter och bland annat försökte med ”gypsy, gypsy, gypsy”. Till slut var han dock tvungen att ge upp och återvända till ”money, money, money” eftersom det helt enkelt lät bäst!
Att låten inte kom att heta någonting med ”gypsy” (”Gypsy Girl”, som titeln förmodligen hade blivit i så fall) kan man tacka alla goda makter för, då den med ett sådant textinnehåll verkligen inte skulle ha åldrats med behag idag. Men även bortsett från detta var det ett lyckokast av ABBA att sjunga ”money, money, money”, eftersom det fungerar så pass bra som det gör. Låten blev med största sannolikhet en så stor hit som den blev just för att ordet ”money” ligger så bra till i munnen att uttala i kombination med låtens melodi.
Ett oerhört tydligt bevis på den fonetisk-musikaliska slagkraften i ”Money, Money, Money” är den scen i filmen ”Svart katt, vit katt” (som för övrigt uppskattas storligen av både mig och min ovan nämnde kompis!) där smågangstrarna Dadan och Matko spelar poker och Dadan vinner och triumferande sjunger just ”Money, Money, Money”. Han är serb och inte särskilt vass på engelska, men han sjunger låten ändå, så som han uppfattar den med sitt serbiska öra, och det blir något i stil med ”money money money, must be funny, in the richest girl … a-haaaa-a-a-a-a, oh the ricki-ki-soo …”
Svårt att beskriva, men det låter väldigt roligt i filmen. 😊 Och där märker man väldigt tydligt vilken fonetiskt briljant refräng det är i ”Money, Money, Money”. ”Manni-manni-manni …” ljudet av texten sitter så otroligt catchigt att den kan sjungas även av personer som inte förstår den något vidare men likväl attraheras av hur den låter. Där kan man snacka om att texten spelar roll för musiken. Men det är fortfarande i första hand fonetiskt som den gör det!

Ytterligare ett klassiskt exempel på när en låt fungerar musikaliskt för att texten låter bra, snarare än för vad texten i fråga faktiskt handlar om, är Roxettes ”The Look”. Där har nog många hört historien om hur Per Gessle rätt snabbt skrev ner texten på något slags nonsensengelska, som han sedan behöll eftersom han inte kunde komma på något bättre – varefter låten blev en dunderhit i USA och uppskattades mycket just för att orden lät så läckert och saknade alla språkliga hämningar. Jag kan själv inte annat än hålla med om att det är en fenomenalt välklingande text som är en fröjd att ta i munnen. ”Walking like a man, hitting like a hammer, she’s a juvenile scam, never was a quitter, tasty like a raindrop, she’s got the look!” Att sedan Roxette också fick kritik av mer seriösa rockmusikaliska kretsar för att texten var obegriplig och meningslös, rent semantiskt alltså, det tycker jag då personligen inte spelar någon roll. Som poptext är den vidunderlig och värd att uppmärksammas av musikvetare i allra högsta grad.
Åter igen, om musikvetenskapen ska studera låttexter, då ser jag det som att det är ljudet det handlar om. Inte budskapet. Analys av Ulf Lundells, Bruce Springsteens eller Bob Dylans texter och deras innehåll kan vara nog så intressant, absolut, men det är litteraturvetenskapen de sorterar under.
Ja, om någon vill säga emot mig här så kan ju vederbörande förklara för mig hur det kom sig att just Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur häromåret. Varför fick han det? Därför att hans texter är litteratur, låt vara sjungen sådan, och de bör studeras som litteratur. Precis som Iliaden och Odysséen studeras som litteratur trots att de förmodligen framfördes sjungna från början – och precis som textinnehållet i teaterpjäser studeras som litteratur, trots att deras syfte är att framföras på en scen. Jag tyckte jag fick lite vatten på min kvarn där, när Dylan fick Nobelpris.

Nu kan jag väl för all del som avslutning medge att det där med text kontra musik i musik inte alltid är så lätt. Det finns gränsfall och gråzoner. Det är inte så lätt att avgöra hur musik fungerar och på vilket sätt människor påverkas av låtar när innehållet i låtarnas texter, ljudet av låtarnas texter samt själva melodierna, harmoniken och rytmerna bildar en väv som uppfattas av lyssnaren som en helhet och är svår att bara plocka ut beståndsdelarna ur.
För att åter anknyta till ”Svart katt, vit katt” så kan man ju förvisso invända att även om det i första hand är fonetiskt intressant när rollfiguren Dadan återger ”Money, Money, Money”, så skulle han ju inte ha kommit på idén att sjunga låten om han inte först haft koll på att ”money” betyder pengar och att den alltså passar att sjunga just när han har vunnit en massa pengar – där är det alltså semantiken som kommer in.
Så jag kan inte banka näven i bordet och säga med absolut säkerhet att alla studier av låttexter måste skötas av litteraturvetenskapen. Men jag lutar ändå fortfarande åt det hållet. Och det som känns mest tillfredsställande för mig med min ”popådra”, det är att om man som lärd musikvetare tycker att det är viktigt att uppmärksamma låtars texter och att ett skäl till det är att ljudet av dem är en del av musiken, då får man allt finna sig i att lägga den seriösa rockmentaliteten åt sidan och analysera även till synes ytliga grupper som ABBA och Roxette.

söndag 12 juli 2020

Förvirrade känslor när Omar blir Moomin Creamy Fudge – i Sverige!


Jag har ett favoritgodis som heter Omar. Det har varit min överlägsna favorit ända sedan jag var barn, och det är för mig i godisvärlden vad ostbågar är i snacksvärlden. Det vill säga något som jag är fullkomligt galen i! Men i Sverige är det inte överdrivet många som känner till Omar. Därför att det – fram tills nu – bara har funnits i Finland.

Omar, eller Omar Kermakaramelli (”gräddkaramell”), är en mjuk och söt gräddkola som till både konsistens och smak påminner ganska mycket om fudge, men samtidigt har något eget som är svårt att exakt beskriva … ja, gräddkolakarameller är det i alla fall. Omar började tillverkas 1966 och har haft sin plats på Finlands godishyllor sedan dess. Företaget bakom var Chymos, som också var de som hittade på Marianne, och som hade sin tillverkning i Villmanstrand (på finska Lappeenranta) i sydöstra Finland. I början av 1990-talet köptes Chymos av Fazer, som då tog över hela produktportföljen inklusive Omar, men det medförde inga större förändringar och fabriken i Villmanstrand blev kvar. Varken Chymos eller Fazer har heller brytt sig om att lansera Omar på andra sidan Östersjön, till skillnad från nämnda Marianne, som ju funnits i Sverige sedan länge. Omar har förblivit något inhemskt finländskt.

När jag besökte Finland på somrarna i min barndom och ungdom blev jag bekant med Omar, och började mycket snart att älska det. Det blev ett av de småexotiska livsmedel som man förknippade med Finland och passade på att njuta av när man var där, därför att det inte gick att få i Sverige. Några andra sådana saker var ”lördagskorv”, Hartwalls Jaffa, smältosten Koskenlaskija samt ananaskarameller i en rund plåtburk (även dessa tillverkade av finska Fazer och sålda endast i Finland) … men Omar var det viktigaste av dem alla.
Mina minnen av Omar är oräkneliga: ivriga turer på cykel ner till den lokala lanthandeln där i byn Nivelax för att köpa några påsar till, tvister och slagsmål mellan familjemedlemmar om de hett eftertraktade små karamellerna, hiskliga vadslagningar och utmaningar med Omar som pris, sköna stunder på sängen med en omgång Omar och ett glas kallt vatten att släcka törsten med. Och så framför allt själva den ljuvliga känslan av en mjuk Omar-karamell vars gräddiga massa njutningsfullt tuggas, smälter i munnen och fyller munhålan med sin söta, himmelska arom.
Varje gång jag kommit till Finland har jag sett till att köpa med mig en rätt rejäl omgång Omar som räckt ett tag även efter hemkomsten. Länge gick det att köpa Omar i stora paket i taxfreebutiken på båten, så då var det naturligtvis där jag fyllde på förrådet, men sedan försvann Omar från Silja Lines taxfreeutbud och då har jag hamstrat i butiker iland istället (framför allt i en mataffär på Mannerheimvägen i Helsingfors). Jag har även använt mig av vissa andra metoder för att få tag på läckerheterna, som när jag kom över några påsar i en finsk matbutik som fanns ett tag i Göteborg; på svensk mark är det bara i sådana specialbutiker med importerat sortiment som det har gått att hitta Omar, och för den delen lördagskorv och Koskenlaskija och de andra specialiteterna.
Butiken i Göteborg upphörde tyvärr en kort tid senare, och eftersom jag inte har någon annan finsk matbutik inom räckhåll, så har Omar förblivit något som är svårt att få tag på. Något som jag i praktiken bara hittar i Finland, vilket också är en del av tjusningen med det. Att mellan varven få gå utan Omar och sedan njuta ordentligt när man får tillgång till Omar igen.

I år har det blivit ändring på det där, och på Omar-konceptet över huvud taget.
Det började med att jag i våras fick för mig att titta på finska Fazers webbplats för att se om det kanske skulle gå att beställa hem Omar därifrån. Den möjligheten har jag undersökt andra gånger utan att hitta någon sådan service, men nu hade det gått några år sedan sist så då kollade jag upp det igen. Denna gång fann jag också att det faktiskt gick att beställa Omar därifrån Finland, så då blev jag ju naturligtvis glad och gjorde det. Det som var något förvirrande var dock att Omar-påsarna i fråga hade bytt skepnad: där på sajten såldes de nu i en ny version, där namnet Omar var borttaget till förmån för den nya benämningen ”Moomin Creamy Fudge”, och det var Mumin-tema på alltihop. Nåväl, det framgick av beskrivningen att det rörde sig om vanliga Omar, så jag beställde ändå och när försändelsen kom ifrån Finland så var det alltjämt samma sak. Ja, möjligen att karamellerna verkade vara lite mindre än jag mindes dem. Annars var det samma och jag fick mitt tomma förråd påfyllt på nytt.

Men så nu då. Precis häromdagen. Då fick min omarianska världsbild sig en ordentlig omruskning. För tro det eller ej, men det här hittade jag i en vanlig godishylla i en vanlig ICA-affär i Sverige.
Det är Omar. Omar i Sverige. I den där nya Mumin-skepnaden visserligen, men ändå. Tydligen har Fazer börjat lansera den även här. Och jag som nyligen specialbeställde just sådana här påsar från Finland för dyra fraktpengar. 😀
Det hela ger onekligen upphov till en existentiell kris. Jag har som sagt alltid varit van vid att Omar är något som bara finns i Finland. Något man ser fram emot att få köpa när man kommer dit, och något man hamstrar när man är där (eller specialbeställer åt sig). Vad ska jag göra nu när läckerheten finns i vilken affär som helst nära mig? Det blir ju inte samma känsla längre. Hur hantera det?

Och en annan sak som känns förarglig är att nu kommer ju många okunniga svenskar att tro att det här Mumingodiset är något nytt från Fazer. I sin sorgliga okunskap om den stolta finska Omar-tradition som funnits sedan 1966 kommer de att se det här som vilket godis som helst, utan de känslor som jag själv har för den ädla konfektyren. Det känns bortkastat ... som att kasta pärlor för sv...svenskar. 🙂
Faktum är att jag googlade på det där nya namnet Moomin Creamy Fudge och hittade en recension från Expressens köksbilaga tidigare i år, där en godisskribent har provsmakat Fazers ”nya” sorter och ger Moomin Creamy Fudge det sorgligt låga betyget 2/5, med omdömet att den är ”för söt”. Ja, att Omar har en överdriven sötma har jag hört flera av mina egna anförvanter säga redan innan, så det var ingen överraskning, det är en för mig välbekant invändning, men det är ändå försmädligt med detta avfärdande omdöme som Expressen gett utan någon som helst bakgrundskännedom.

Jag funderar lite på hur Fazer har tänkt när de nu till sist bestämt sig för att lansera Omar i Sverige, och vad som ligger bakom deras grepp att göra det till ett Mumingodis. Så vitt jag kan se så finns namnet Omar fortfarande kvar på produkten inom Finland, men här i Sverige är det Mumin som gäller. Kanske ska det på sikt bytas i Finland också. Jag kan tänka mig att det orientaliskt klingande ”Omar” är en benämning som skulle kunna uppfattas som arab-stereotyp (även om det aldrig har funnits några arabrelaterade nidbilder på förpackningarna) och att det är därför som Fazer har börjat fasa ut det. Det är jag helt okej med, så länge själva godiset inte förändras – och så länge det finns kvar.
Men kommer det att finnas kvar …?
Även om det är trevligt att nu ha Omar på nära håll så känner jag mig faktiskt en aning orolig för att den här expansionen paradoxalt nog ska leda till att godiset tas helt ur tillverkning. Det där omdömet ”för söt” kan nog komma att fällas av flera i Sverige har jag en känsla av, för jag har fått intrycket att svenskar har mindre tolerans för sötma än vad finländare har. Följden kan bli att Omar (eller Moomin Creamy Fudge) säljer dåligt i Sverige, och då kanske Fazer börjar se över sin portfölj och rensar ut gräddkolan i fråga för gott – även från Finland, om det vill sig illa. Det är min absolut värsta mardröm. Fazer får inte ta bort Omar. De får bara inte. Det var illa nog att de tog bort de där ananaskaramellerna på burk som jag nämnde förut, vilket de gjorde för några år sedan. Om de fortsätter med att ta bort ytterligare en inhemsk finsk specialitet, nämligen Omar, så blir det för mig en djup personlig tragedi utan motstycke.

Ja, tills vidare får jag väl se det positiva med det hela – för det positiva är ju uppenbart, nämligen att det nu faktiskt är lättare för mig att få tag på Omar, eller vad man nu ska kalla dem. Jag får därför tacka och ta emot. Köpte spontant två påsar till att börja med. (För jag har en hel del kvar av det jag beställde på webben också.)

fredag 26 juni 2020

Totalitära styren och hemliga sällskap: vad jag trodde 2009 och vad jag tror nu


För elva år sedan (ja, uj vad tiden går …) skrev jag ett inlägg här på bloggen om hemliga sällskap, och att jag på ett sätt är lite fascinerad av sådana sällskap. Inte halvskumt frimureri, men däremot sällskap i form av underjordiska motståndsrörelser som med koder och hemliga tecken och budskap kämpar i det tysta mot någon totalitär regim. I det där inlägget gav jag ett par litterära exempel i form av Fenixorden i ”Harry Potter” och frihetskämparna i ”Bröderna Lejonhjärta”. Numera skulle jag kunna räkna upp ännu fler, bland annat ”Hungerspelen”-serien och ”The Handmaid’s Tale”. Det är alltid lika fascinerande med sådana skildringar.
I inlägget 2009 anknöt jag i rätt hög grad till kristna: till hur de levde i romarriket på den tiden då de fortfarande förföljdes där, med fisken som hemligt tecken. Jag spekulerade också i om det kanske på nytt kan bli sådana tider då kristna måste bli mer försiktiga och arbeta i hemlighet, även i västvärlden. Så här skrev jag: ”Det skulle inte alls förvåna mig om det redan någon gång under min livstid blir illegalt att vara kristen i traditionell mening. Ja, vid närmare eftertanke tror jag på allvar att det kan komma ganska svåra tider.
Hur ser jag på den saken nu, elva år senare? Det kan kanske vara intressant att fundera över.

Som sagt så tycker jag fortfarande det är spännande med motståndsrörelser, och att det kan komma totalitära tider då sådana rörelser bildas och verkar i smyg, det skulle inte förvåna mig nu heller. Däremot har jag under de elva år som gått fått en delvis annan bild av hur det skulle kunna se ut.
Mitt jag år 2009 var fortfarande ganska ensidigt och onyanserat kristet, om jag får uttrycka det så vanvördigt, och jag stod politiskt längre till höger då än vad jag gör nu. På den tiden befann jag mig lite mer i den sortens bibeltroget kristna träsk där man gärna tar på sig offerkoftan och tror sig vara hotad av diverse PK-folk och teologiska liberaler. Sverigedemokrater eller sådana grupperingar var det naturligtvis inte tal om att jag sympatiserade med, men ”PK-fobin” fanns där, just ur det kristna perspektivet.
Och detta har faktiskt förändrats något. Jag menar inte att jag inte är kristen längre – det är jag absolut, och dessutom kristen med inställningen att Bibeln är mitt oklanderliga rättesnöre, och jag kommer aldrig någonsin att ändra mig på de punkterna heller. Men det känns ändå som jag dels har glidit mer åt vänster politiskt, dels har blivit mer medveten om att världen faktiskt inte bara består av snälla kristna och vissa elaka icke-kristna, utan att verkligheten är mycket mer komplicerad än så. Jag har fått upp känslan för nyanserna och tycker faktiskt själv att jag numera är bättre på att tänka mig in i även hur andra sidor och grupper upplever saker, och jag kan ibland (eller rentav ofta) känna mig ganska kritisk mot personer och idéer i den konservativt kristna världen när jag tycker att det blir alltför egofixerat, nitiskt och direkt fel där. Därför känns det nu också som jag vill variera min gamla bild av att ett framtida totalitärt samhälle främst blir farligt för kristna.
Jag tror förvisso att det fortfarande skulle kunna uppstå extrema politiska klimat och samhällen där kristna blir de utsatta – där personer som vill tolka Bibeln bokstavligt på vissa ömma punkter (låt vara att jag egentligen tycker det är rätt onödigt av dem att bråka om de punkterna, men i alla fall) blir behandlade som något katten släpat in. Det är inte något jag önskar. Men det finns en minst lika stor risk att kristna själva är med och bidrar (aktivt eller i passivt oförstånd) till ett annat slags totalitärt samhälle, där det är de som själva på exakt samma sätt behandlar vissa oliktänkande och olikartade som något katten släpat in.

Självklart är det, om jag får säga det rent ut, i hög grad Sverigedemokraternas framgångar de senaste elva åren som bidragit till att jag känner så här. Nu ska jag i och för sig påpeka med skärpa att min skepsis till Sverigedemokraterna inte innefattar enskilda medlemmar och sympatisörer som personer – jag vill inte ha beröringsskräck på det sättet – men själva partiet rent politiskt är och förblir en skrämselfaktor. 2009 fanns SD inte ens med i riksdagen och jag kunde ännu betrakta dem mest som ett gäng stollar; nu är de med där och i läskigt stor omfattning, och det är inte alls omöjligt att SD inom en snar framtid kan komma att ingå i en regering, och jag har under de här åren med stort obehag och olust konstaterat att kristna (och borgerliga i allmänhet), fyllda av en allt större socialist-, feminist- och muslimskräck, i allt högre grad tar till sig SD:s i grunden vidriga narrativ och världsbild. SD med sina naziströtter är ett parti som i regeringsställning skulle förändra Sverige i totalitär riktning, som Orbán i Ungern eller Erdoğan i Turkiet eller Bolsonaro i Brasilien, det är jag övertygad om, och att de får så många fler med sig 2020 jämfört med 2009 tycker jag är riktigt obehagligt.
Det finns fog för att påstå att en totalitär höger skulle kunna bildas (med kristnas hjälp), i Sverige och i många andra länder, med t.ex. socialister, feminister och muslimer som hatobjekt, lika väl som att det skulle bildas en totalitär vänster med kristna som hatobjekt. Där tycker jag annorlunda nu mot 2009, och fruktar nog rentav den högra förtryckarvarianten mer än den vänstra för närvarande – även om den vänstra också kan bli verklighet.

Egentligen handlar alltsammans om polarisering, skulle jag vilja säga, och just polarisering är något av det som skrämmer mig allra mest i nutiden. Jag ser helt enkelt med fasa framför mig en värld (eller kanske framför allt ett Sverige) där alla har delats in i endast två grupper: en borgerlig, kristen, fascistisk, rasistisk, könskonservativ, islamofobisk, pengafixerad, miljönonchalant högersida, och en intolerant, ilsken, miljömedveten, solidarisk, feministisk, socialistisk och kristofobisk vänstersida som stöter ut var och en som avviker det minsta lilla från åsiktsnormen. En svart och en röd tupp, som i den gamla spanska revolutionärsvisan, som fäktas och bråkar med varandra så fjädrarna ryker, samtidigt som det inte finns någonting däremellan längre, inga andra färger och ingen spräcklighet, därför att de båda sidorna helt har slukat alla nyanserade grupper.
För elva år sedan var det inte lika uppenbart att det var på väg åt det hållet (även om det fanns tecken på det då också), men nu tycker jag mig se det ideligen, tyvärr från båda sidor. Det blev inte minst tydligt nu i och med ståhejet kring Black Lives Matter-rörelsen. Hela den grejen är egentligen ytterst viktig, något som alla sansat borde ta till sig av och göra något åt, men nu har det istället blivit något slags tvekamp mellan vänster och höger där högern tror att Black Lives Matter bara är ett gäng ligister och terrorister och inget man alls behöver lyssna på, medan vänstern urskillningslöst välter statyer med nutida ideal som måttstock för historiska gestalter som levde i en helt annan tid. Vad denna sorgliga förenkling i förlängningen kan få för negativa konsekvenser för kampen mot rasism, det törs man nästan inte ens tänka på.
Vänsterfolket kräver rättning i ledet och total oklanderlighet och tvekar inte att ”avfrienda” den de tycker har fel åsikter – en beröringsskräck som jag alltså inte ansluter mig till – medan högerfolket aldrig upphör att håna alla som försöker få till en bättre och rättvisare värld och utmåla dem som farliga, vilket säger mer om dem själva och vilket privilegiesystem de själva skulle vilja se. Och varje tecken på sådan här uppdelning, tecken på att den röda och den svarta sidan uppslukar alla andra, gör mig verkligen illamående. Liksom när kristna önskar sig att samhället ska vara präglat av något slags ”kristen standard” (som det var förr), för jag kan inte låta bli att tänka på vilken intolerans mot oliktänkande denna kristna standard uppenbart skulle leda till. Jag känner att det går i skenande totalitär och krigisk riktning på flera sätt. Hemliga sällskap och underjordiska rörelser känns då fullt möjliga.
Här tror jag som sagt i nuläget att det finns mer att frukta från högern än från vänstern, men som nog märks på min beskrivning så är jag inte okritisk till vänstern heller, bara så att alla har det klart för sig. Vänstern eldar så att säga på hatet från högern genom att hata tillbaka, och då blir det polarisering och det är inte bra, kort och gott.

Jag skulle vilja avsluta med att göra några jämförelser med olika bok-, film- och TV-verk (bland annat sådana verk som handlar om underjordiska rörelser).
Av ”Harry Potter” kan man lära sig att även till synes stygga och på andra sätt skumma typer faktiskt kan stå på rätt sida och att det går att lita på dem – att allt inte är svartvitt på det sättet.
Av ”The Handmaid’s Tale” kan man lära sig att totalitära styren kan ha många skepnader. De kan till och med vara kristna. Det handlar om att man ballar ur när man får makt.
Av ”Hungerspelen” kan man lära sig att det finns en risk att även den goda sidan kan slå över och bli lika grym som den onda sidan som den bekämpar.
Av ”Game of Thrones” kan man på samma sätt lära sig att saker och ting (och personer) verkligen inte behöver vara som de ser ut att vara och kanske inte blir de goda, frälsande gestalter man tror.
Av ”Bröderna Lejonhjärta” kan man lära sig att det går att vara frihetskämpe utan våld (det är Jonatan).
Av ”Sagan om ringen” kan man lära sig att man inte ska döma någon, ens de mest motbjudande, för även de kan ha en uppgift att fylla. (Därav min inställning att inte ha beröringsskräck för enskilda människor.)
Av ”Narnia” kan man lära sig att det under alla omständigheter är klokt att lita på Aslan och stå fast vid honom. (Vem Aslan symboliserar vet väl alla.)
Om det i framtiden skulle bli så att Sverige och världen präglas av konflikter, förtryck, extremism och bitter kamp mellan olika grupper som beter sig totalitärt, och förväntningar om att man ska ”välja sida”, och man inte riktigt vet hur man ska navigera med sina åsikter och sympatier och förbindelser i detta läskiga klimat, så tror jag att om man kommer ihåg de här sakerna och försöker hålla fast vid sitt samvete, så kan det nog gå rätt bra ändå.