onsdag 28 juli 2021

ABBA-katalogen och jag – Del III. Låtarna 67–34

 

Hej igen! Nu har det blivit dags för mig att dra ”mellanlåtarna”, alltså de ABBA-låtar som jag tycker är de 34:e till 67:e bästa, nerifrån och upp. Här har det därför blivit omdömen med lite negativa och positiva aspekter påpekade om vartannat, kan man säga.

Jag har väl inte mer att tillägga just nu, utan vi fortsätter där vi var. Härnäst kommer …

 

67. HEY, HEY HELEN

(från albumet ABBA 1975)

Börjar intressant med bara trummor, varpå ett markant distat gitarriff kommer in som påminner kraftigt om Magnus Ugglas Jag skiter (men den här kom faktiskt först!). Ytterligare ett snyggt musikaliskt inslag är den lilla låga pianotrudelutten i refrängen, som ger låten en viss karaktär. Men det som tar min uppmärksamhet allra mest är faktiskt texten, som är en skilsmässotext men som sådan en tämligen kategorisk uppmaning till den nyss frånskilda ”Helen” att tänka på vad hon gör. Man kan verkligen fundera på vad Björn ville säga med det texttemat, om han nu ville säga något alls.

 

66. ROCK’N ROLL BAND

(från albumet Ring Ring 1973)

Avslutningsspår på Ring Ring, tillika det rockigaste numret därifrån, och ett ganska underskattat spår tycker jag … visst, texten är inget mästerverk och låten hade tjänat på om tjejernas sånginsats fått komma fram lite mer, men jag gillar när de där boogierockiga gitarrerna kommer igång i refrängen och bildar en snygg bakgrundsvägg. (Versen har för övrigt vissa likheter med Creedence Clearwater Revivals Have You Ever Seen The Rain.)

 

65. WHAT ABOUT LIVINGSTONE

(från albumet Waterloo 1974)

Ett smittande, taktfast och lite struttigt pianotema, åtföljt av ytterligare en sådan där text som är så befriande naivistisk som Björns texter ofta kunde vara omkring 1973–74. I det här fallet känns det ganska lyckat: en munter och småhumoristisk historia om att man inte ska förakta de tekniska/vetenskapliga framstegen. Annars inget mästerverk, men man kan som sagt inte undgå att påverkas av den glada spontaniteten i låten.

 

64. ANOTHER TOWN, ANOTHER TRAIN

(från albumet Ring Ring 1973)

Snygg liten poplåt, nästan countryaktig, som Björn lika gärna skulle ha kunnat sjunga med sitt tidigare band Hootenanny Singers, då det är precis deras stil. Samtidigt pekar låten framåt mot ABBA:s kommande storhet: produktionen känns visserligen mjuk och sliskig, liksom Björns sång, men melodin är stark och flöjtackompanjemanget vackert. Känslan av amerikansk folkmusik i kombination med textens tema om en rastlös man som reser vidare och lämnar sitt tillfälliga flicksällskap i sticket får mig att associera kraftigt till Simon & Garfunkel-låtar som Homeward Bound och Wednesday Morning, 3 A.M.

 

63. I WONDER (DEPARTURE)

(från albumet ABBA – The Album 1977)

The Album avslutas som bekant med tre låtar som hör ihop med varandra och bildar ”minimusikalen” The Girl With The Golden Hair, som ABBA först framförde som en särskild sekvens under 1977 års turné och sedan också spelade in i studio och tog med på skivan. Första scenen är Thank You For The Music där den gyllenhåriga flickan presenterar sig själv och sin musikpassion, andra scenen är I Wonder (Departure) där hon funderar på om hon ska lämna sin hemort och göra karriär eller inte, och tredje scenen är I’m A Marionette där hon har blivit framgångsrik men olycklig. (Från början fanns också en fjärde låt, Get On The Carousel, och den var med under turnén och man kan därför höra den i ABBA – The Movie, men den var inte bra nog för att komma med på The Album.) Hur som helst, I Wonder är alltså mellanlåten i denna minimusikal, och jag tycker den är den minst övertygande av de tre. Frida sjunger bra som alltid och Bennys pianospel är snyggt, plus att man kan känna igen sig i texten om ”småstaden på gott och ont”. Men låten är ändå något seg, och jag tycker att raden ”but who the hell am I” känns som ett väldigt stilbrott. Allt som allt ett mellanspel på den i övrigt fantastiska The Album-plattan.

 

62. THANK YOU FOR THE MUSIC

(från albumet ABBA – The Album 1977)


Den inledande låten från minimusikalen The Girl With Golden Hair, och onekligen den mest kända; den är dessutom en av ABBA:s mest älskade låtar överlag, trots att den aldrig var en singelhit. På något sätt har Thank You For The Music kommit att fungera som sammanfattning av hela ABBA:s filosofi och verk. Själv har jag låten som ytterligare ett exempel på när jag inte delar många andras förtjusning i en ABBA-låt … visst, jag kan hålla med om att melodin är snygg och angenämt sångbar (den är på ett sätt Benny Andersson i ett nötskal), men inspelningen är för lättviktig och hela känslan för sentimental och den har aldrig riktigt kunnat gripa tag i mig. Dock framstår även för mig standardversionen av Thank You For The Music som ett mästerverk jämfört med den s.k. ”Doris Day”-versionen som också finns – den är helt fruktansvärd, jag lovar.

 

61. SUPER TROUPER

(från albumet Super Trouper 1980 och singel samma år)


Strax innan 1980 års album skulle komma ut tyckte Björn och Benny att de borde ha en låt till att ta med där, ”något som var snäppet bättre än det andra”, och så klämde de fram Super Trouper – med följden att Put On Your White Sombrero åkte ut från albumet och den nya låten tog plats som öppningsspår. Titeln Super Trouper fick den eftersom det precis blivit bestämt att skivan skulle heta så och just de orden råkade passa perfekt även för låten. Detta är historien, och jag medger att Super Trouper har stora popkvaliteter i sin melodi och produktion och i form av gimmickar som det där ”su-pu-peer trou-pou-peer” … den är ganska typisk ABBA. Samtidigt har jag personligen då aldrig känt att den är ”snäppet bättre än det andra” på Super Trouper-LP:n, utan den känns för tillrättalagd på något sätt, och alldeles för mesigt mixad (trummorna hörs ju knappt). Jag hade inte klagat om Put On Your White Sombrero fått behålla platsen på skivan istället, eller åtminstone om de fått vara med båda två.

 

60. NINA, PRETTY BALLERINA

(från albumet Ring Ring 1973)

En av höjdpunkterna på Ring Ring-LP:n och ett bra exempel på hur ABBA kunde låta i sina tidigare år när de experimenterade uppsluppet och lite vimsigt och inte brydde sig så mycket om ifall det blev genomperfekt eller inte. Här är det en historia om en alldaglig tjej med dolda danstalanger (förebådar den Dancing Queen?), illustrerad av primitiva men charmiga ljudeffekter, och med en med 1973 års mått mätt riktigt stark refräng. Det ultrasnabba pianot, som spelades in långsammare och speedades upp i efterhand, låter riktigt läckert … och så skojar gruppen till det när de sjunger orden ”just like Cinderella” så att det mycket riktigt låter som Askungens möss.

 

59. HONEY, HONEY

(från albumet Waterloo 1974 och singel samma år i en del länder)

Lite sentimental kanske, och söt på ett sätt som matchar titeln (särskilt i sticket där killarna och tjejerna växelsjunger), men ändå ett mycket njutbart spår från Waterloo som visar att gruppen är på väg åt rätt håll och börjar få till ett harmoniskt sound som känns ABBA. Jag gillar särskilt när den där höga extra keyboardstämman kommer in i de senare refrängerna. Varning utfärdas dock för den svenska versionen av denna låt: den är det så mycket skämskudde på att jag inte står ut med att höra den över huvud taget.

 

58. IF IT WASN’T FOR THE NIGHTS

(från albumet Voulez-Vous 1979)

Var snubblande nära att bli en singel men ratades till förmån för Chiquitita och fick sedan inte chansen igen utan blev bara ett vanligt LP-spår. För min del tycker jag det var bäst så, för även om många fans ser den som en ”bortglömd pärla” är den för mig ganska tjatig … ett ganska skönt och lite udda dansant sväng förvisso, men refrängerna känns nästan överdrivet skrikiga, på ett sätt som förvånansvärt många av låtarna från just Voulez-Vous-albumet lider av.

 

57. RING RING

(från albumet Ring Ring 1973 och singel samma år)


Faktiskt så tycker jag att den här låten är bättre än Waterloo, trots att det var den senare låten som var ESC-vinnaren som banade vägen och Ring Ring bara var ”den där som kom trea”. Riffet är läckrare och snyggare här – det är inte så konstigt att gruppen Sator tyckte att det skulle passa i hårdrocksform och gjorde sin bejublade cover av låten i denna stil på 90-talet – och jag gillar hela ”wall of sound”-ambitionen och sättet låten är inspelad på. Att den ändå inte kommer högre på den här listan beror mest på glättigheten och den inte särskilt inspirerade texten: i synnerhet på svenska är den tämligen pinsam. (Den engelska versionen är den enda av ABBA:s originallåtar där någon annan än ABBA själva och Stikkan Anderson är inblandad – det var nämligen Neil Sedaka och hans kompanjon Phil Cody som anlitades för att skriva texten.)

 

56. HEAD OVER HEELS

(från albumet The Visitors 1981 och singel 1982)


The Visitors
är ett otroligt vackert album, men det här får nog ändå sägas vara det minst lysande spåret från den skivan, till stor del beroende på att den missar målet så präktigt. Den var tänkt att vara glad och munter och humoristiskt skildra den rika och nöjeslystna huvudpersonen som flänger omkring och roar sig, men den blir liksom inget annat än melankolisk (vilket återspeglar den dysterhet som hade börjat dominera i gruppen när den spelades in). Bennys syntarrangemang kan inget göra åt saken, även om det är snyggt, och att versen har en tangoaktig rytm känns mest bara förvirrande – plus att refrängen inte alls är särskilt sångbar egentligen.

 

55. HAPPY NEW YEAR

(från albumet Super Trouper 1980)


Den här har ju blivit något av en obligatorisk nyårslåt på många håll (trots att den egentligen inte passar att spela vid tolvslaget utan snarare på morgonen efter) och det har fått mig att inse dess kvaliteter som känslig och aningen tänkvärd hymn. Tyvärr har det också medfört att den känns lätt uttjatad, och jag tycker det är synd att texten med sitt ”it’s the end of a decade” och ”what lies waiting down the line in the end of 89” har kört fast i tiden. Men visst, angenäm inspelning rakt igenom.

 

54. THE KING HAS LOST HIS CROWN

(från albumet Voulez-Vous 1979)

Voulez-Vous är ett album fullt av danslåtar och den här hör egentligen också till dem, det finns en soulinfluerad rytmik i den precis som i de andra, men den är ändå ett inslag i något lägre tempo och med en viss nedtonad jazzkänsla som passar Frida utmärkt i hennes solopartier. Ett plus för texten med dess ganska intressanta ”kungabildspråk”. Tyvärr är låten över innan den ens har kommit igång, känns det som.

 

53. OUR LAST SUMMER

(från albumet Super Trouper 1980)

Brukar ofta hyllas som en av höjdpunkterna på Super Trouper, en av ABBA:s dolda skatter och en av Fridas bästa sånginsatser. Visst är den vacker och har en innerlig nostalgikänsla, det tycker jag också, men eftersom jag har andra favoriter på LP:n (i synnerhet den Frida-sjungna Me And I, se längre fram) har Our Last Summer liksom aldrig fått någon framskjuten ställning i min bok. Snarare blir den ibland lite ”over the top”, med en text som nästan känns för sentimentalt prosaisk, och ett gitarrsolo som blir alltför utdraget.

 

52. SLIPPING THROUGH MY FINGERS

(från albumet The Visitors 1981)

Den här uppskattar man nog helt klart bättre när man är vuxen och mogen och själv har blivit förälder … åtminstone var det så för mig. Även om låten kanske känns överdrivet vemodig och sentimental kan man alltid i viss mån känna igen sig i den där beskrivningen av hur tiden bara går och barnen plötsligt blir stora. Om man nu har barn alltså – som tonåring ryckte jag mest bara på axlarna. Rent musikaliskt är låten också lite dåsig, och jag tycker mest bara det låter konstigt när Agnetha sjunger i stämmor med sig själv i andra versen.

 

51. GONNA SING YOU MY LOVESONG

(från albumet Waterloo 1974)

Varför fick Frida sjunga så få solopartier under de första ABBA-åren? Hon har ju bara en låt på var och en av de tre första plattorna, medan Agnetha får höras betydligt mer. Det här är Fridas spår från Waterloo: egentligen en ganska bagatellartad ballad (den tredje och sista låten som Benny skrev texten till), men hon räddar den med sin varma sånginsats. Även om den allra största behållningen är det riktigt snygga ylandet från Bennys minimoog i de senare refrängerna.

 

50. SOLDIERS

(från albumet The Visitors 1981)

Det man kommer ihåg den här låten för är naturligtvis trumspelet, som låter mycket annorlunda och fängslande: en vals som vinklats om till marschtakt istället. Per Lindvall är studiotrummisen som ska ha äran för det. Själva låten är mer intetsägande, även om den har en viss hotfull känsla och är ytterligare ett exempel på att Björn verkligen gått in för att skriva subtilt seriösa texter på det här stadiet i ABBA-karriären … fruktan för krig är det som är på tapeten här.

 

49. DREAM WORLD

(outgiven låt från 1978 som senare släpptes i boxen Thank You For The Music 1994)

En av många låtar som spelades in 1978 men inte släpptes: istället återanvände man en bit av den i Does Your Mother Know, där den passade bättre. Många år senare tyckte sedan ABBA att just Dream World kanske ändå var tillräckligt bra för att ges ut i sin helhet som ett av lockbetena i Thank You For The Music-boxen, och så blev det så, trots att melodin alltså delvis är identisk med nämnda Does Your Mother Know. Jag tycker för min del att Dream World är helt okej, särskilt snyggt är det med karusellmusiken i början och slutet, men låtens struktur är underlig med mycket korta verser (med något slags ”ooga-chaka”-bakgrundsstämmor i) och desto längre refränger. Textmässigt har vi förresten här ett tema med ”person som har tappat kontakten med verkligheten och borde växa upp någon gång” som återkommer i flera senare ABBA-låtar också, t.ex. Put On Your White Sombrero och Should I Laugh Or Cry.

 

48. WATCH OUT

(från albumet Waterloo 1974)

Alla ABBA:s rockförsök blev som bekant inte bra (se t.ex. Rock Me) men det här är ett av deras mer roande experiment i genren, under den tidiga perioden då de prövade lite av varje. Detta kan man dock ha högst olika åsikter om: Björn och Benny har t.ex. sagt att om det gjordes en ”ABBA Wood”-samling med ABBA:s sämsta låtar så skulle Watch Out vara självskriven. 😊 Nog känns det också lite ovant att höra Björn morra fram texten, men tjejernas inpass sitter där de ska och jag gillar framför allt de läckra riffen på gitarr och synt, för att inte tala om de riktigt stiligt dundrande panorerade pukorna (som i slutet övergår i åskmuller).

 

47. MAMMA MIA

(från albumet ABBA 1975 och singel samma år)


I likhet med Thank You For The Music är detta en låt vars själva titel blivit något slags sammanfattning av allt vad ABBA står för … detta naturligtvis tack vare den mycket framgångsrika musikalen och de tillhörande filmerna som fått dess namn. Jag hör inte till dem som ohejdat uppskattar det konceptet, och låten Mamma Mia har aldrig heller varit bland de ABBA-låtar som trakterat mig mest, men jag kan förstå Micke Tretow när han menar att Mamma Mia är ”hela idén med ABBA samlad i ett enda spår”. Det är hela kombinationen av slagkraftig titel, trallvänlig melodi och alla finurligheter i produktionen. Personligen uppskattar jag mest det där greppet att vända på dynamiken så att versen är fullproducerad och refrängen avskalad istället för tvärtom. Och en sak måste jag en gång för alla framhålla och det är att under alla omständigheter så är ABBA:s version bättre än A-Teens. Glöm aldrig det.

 

46. MY LOVE, MY LIFE

(från albumet Arrival 1976)

Vackert med de där svävande bakgrundskörerna, jag brukar gilla sådan grötighet och gillar detta också … särskilt när det kompletteras med något som nästan liknar kyrkklockor. Andäktig stämning (och mycket riktigt finns det med ett ”God bless you” i texten). Tyvärr blir det nästan för mycket av det goda efter ett tag, då körerna liksom aldrig tar slut; jag kan därför hålla med Benny när han säger att låten är ”överarrangerad”. Trummorna känns lite överflödiga också. Läge för ommixning någon gång kanske?

 

45. DANCING QUEEN

(från albumet Arrival 1976 och singel samma år)


ABBA:s enda USA-etta och tillika deras största hit rent globalt sett (även om det i Sverige nog mest är Waterloo som är gruppens signaturmelodi) och visst är den utmärkt gjord på många sätt … bland annat har den ett mycket smittande sväng, och inspelningen kryllar av små gimmickar och ljudeffekter i ABBA:s bästa anda. Samtidigt har jag svårt att förstå varför just den här låten skulle vara så överlägsen alla andra … jag har helt enkelt aldrig fattat vad det var som gjorde att Frida ”tyckte den var så fantastiskt vacker att jag började gråta” när hon först fick höra bakgrunden. Jag saknar helt enkelt den extra wow-faktor jag hittar i andra ABBA-låtar i samma stil, t.ex. Take A Chance On Me.

 

44. HAPPY HAWAII

(B-sida på singeln Knowing Me, Knowing You 1977)

Känd som den tidigare provversionen av Why Did It Have To Be Me (undanstoppad men en tid senare framplockad igen för att användas som singelbaksida), och det är alltid en delikat fråga vilken av dessa två varianter som är bäst. Happy Hawaii har stora fördelar i form av en angenäm exotisk ljudbild med stämningsfullt vågbrus, drömmande soundtrackliknande pianoslingor och läckert svajande hawaiigitarrer, men detta är ju mest i början och slutet, och däremellan lider den till ganska stor del av att vara alltför dansbandslik. Texten är dessutom Stikkan Anderson när han var som allra värst. Att Hawaii uttalades ”havaj” i gammal svensk hawaiimusik innebär inte att det uttalet automatiskt är rätt på engelska också.

 

43. WHY DID IT HAVE TO BE ME

(från albumet Arrival 1976)

Nej, jag får nog säga att även om det första experimentet Happy Hawaii som sagt har sina fördelar, så hittade låten en bättre form i och med det här Fats Domino-gunget. Björns röst och växelsången med Agnetha och Frida ger också en annan känsla och dramatik. Visst är produktionen lite rakare, plattare och mindre suggestiv här än i Hawaii-försöket, men det har också det goda med sig att det blir det enda någorlunda tunga inslaget på Arrival-plattan.

 

42. TROPICAL LOVELAND

(från albumet ABBA 1975)

En uppföljning av Sitting In The Palmtree från Waterloo-albumet året innan: här blir det reggae igen, men tydligare i rytmiken den här gången och faktiskt ett ganska markant lyft jämfört med föregångaren. Faktiskt tycker jag det är en av de bästa låtarna på ABBA-albumet, tack vare den lågmälda men ändå somriga stämningen, marimbakompet och harmonierna. Att texten sedan vimlar av sol- och semesterklyschor enligt mönstret ”schlager om valfritt exotiskt resmål” som det finns massor av i svensk schlagertradition (och som Stikkan Anderson uppenbarligen var förtjust i och återkom till även i Happy Hawaii) kan man kanske ursäkta.

 

41. MEDLEY: PICK A BALE OF COTTON/ON TOP OF OLD SMOKEY/MIDNIGHT SPECIAL

(B-sida på singeln Summer Night City 1978)

Det här är ett intressant särfall i och med att det är den enda officiellt utgivna ABBA-låt som gruppen inte skrivit själva – istället är det som synes tre anglosaxiska folkvisor som klätts i ABBA-dräkt. Medleyt spelades in redan 1975 till en tysk välgörenhetsskiva, men blev även singelbaksida 1978. Jag tycker det är en förvånansvärt bra inspelning för att vara ett så pass udda inslag i ABBA-katalogen: det är poppigt, käckt och lite dansant på ett sätt som faktiskt passar melodierna. Den första, Pick A Bale Of Cotton, är den jag själv tycker bäst om, men man kan ju inte heller låta bli att uppskatta On Top Of Old Smokey, i Sverige kanske mest känd med Povel Ramel som Högt uppe på berget – vilken sedan i sin tur parodierades av Galenskaparna i sketchen om bergsbestigarna. Se där vad rätt så olika artister/underhållare plötsligt kan ha gemensamt.

 

40. ANGELEYES

(från albumet Voulez-Vous 1979 och singel samma år)

Kuriosa om den här låten – förutom att den alltså heter Angeleyes och inte Angel Eyes, det är feltryck på vissa skivutgåvor – är att den gavs ut på singel som en dubbel A-sida tillsammans med (låten) Voulez-Vous: ett format som ABBA inte använde så ofta. Och medan det i de flesta länder blev Voulez-Vous som kom att anses som ”huvudhiten” från den singeln så var det på sina håll (bl.a. Storbritannien) Angeleyes som fick mest speltid. Det är därför aningen svårt att avgöra om den ska räknas in i raden av ABBA-hits eller inte. Nåväl, en sak står i alla fall klar om Angeleyes, och det är att om man ska utse en låt som är ”urtypen för en ABBA-låt” eller om man så vill ”parodi på en ABBA-låt” så ligger den ganska nära till hands. Förvisso har den fått en discodräkt precis som de andra låtarna gruppen gjorde vid samma tid, men det är ändå en produktion och ett sound där alla de karakteristiska inslagen finns med. Vilket då också i ärlighetens namn innebär att det är en helt okej låt, även om ABBA hade mer inspirerade ögonblick. Jag gillar särskilt när stråkarna börjar virvla lite mer och lite läckrare precis mot slutet.

 

39. ONE OF US

(från albumet The Visitors 1981 och singel samma år)


Den största hiten från The Visitors och den sista någorlunda stora hiten ABBA hade över huvud taget (de sista singlarna 1982 gjorde mer blygsamt ifrån sig). Jag kan också hålla med om att av alla de svårmodiga låtarna från albumet är det den här som låter mest radiovänlig och kommersiell, så valet att släppa den som singel var nog rätt. En angenäm låt, i synnerhet i början med mandolinerna och de sorgsna ”aaah”-stämmorna, men om man har lyssnat sig fram genom ABBA:s hela katalog i kronologisk ordning så blir känslan vid det här laget mest bara ”jaha, ännu en låt där Agnetha sjunger melankoliskt om att det tagit slut”. Vi har hört det förr liksom.

 

38. CASSANDRA

(B-sida på singeln The Day Before You Came 1982)

Trots att detta bara var en singelbaksida, och detta dessutom på en av ABBA:s minst framgångsrika singlar, så var den faktiskt med på More ABBA Gold … man kan ju undra varför, men visst, dålig är den då rakt inte. Jag är inte helt säker på om texten ska tolkas bildligt eller om det verkligen är en bokstavlig omskrivning av historien om den grekiska mytologins Kassandra (sierskan vars profetior ingen trodde på) men den är intressant oavsett vilket: det är svårt att tänka sig att det här är samme Björn Ulvaeus som skrev King Kong Song! Musikaliskt är låten snygg och lite vemodig på samma sätt som flera av de andra från denna allra sista ABBA-period, och valstakten och melodin andas på något sätt en medelhavskänsla precis som texten.

 

37. YOU OWE ME ONE

(B-sida på singeln Under Attack 1982)

Wow, det där förspelet med syntriffet är ju jättesnyggt! Benny stilar på sin Yamaha GX-1 nu igen. Synd bara att det förspelet sedan följs av en helt annan låt som inte alls hör ihop med det utan är mindre imponerande. Körstämmorna i de senare refrängerna är snygga, men i övrigt är låten och i synnerhet texten anmärkningsvärt bagatellartad för att vara ett spår från slutet av ABBA:s karriär.

 

36. UNDER ATTACK

(fristående singel 1982)


Inte den sista låten ABBA spelade in, men däremot den sista de släppte på singel, i slutet av 1982 – och den tillhörande videon avslutas otroligt starkt, då de fyra gruppmedlemmarna går ut i ljuset och försvinner och man verkligen får känslan av att nu är det över. Själva låten matchar inte riktigt den stämningen. Den har en snygg och lätt mystisk och suggestiv inledning och mellanspel med dova syntpartier – där märks det att ABBA genom Bennys försorg blivit ett renodlat syntband – men i refrängen går mycket av den dramatiken förlorad och det låter mer ordinärt. Som om gruppen liksom inte orkar längre.

 

35. MONEY, MONEY, MONEY

(från albumet Arrival 1976 och singel samma år)


Det man framför allt får beundra den här låten för är att den är ett så ljuvligt exempel på hur själva ljudet av orden fungerar i poptexter – alltså att det är textens fonetiska innehåll som spelar roll för musiken, inte det semantiska. ”Money-money-money …”, det ligger förträffligt till i munnen (se bara på filmen Svart katt, vit katt, där låten ”tolkas” på ett mycket komiskt sätt!) och det hade inte gått att kalla låten för någonting annat än det. Även i övrigt är det en rätt så intressant låt, då den med sin nästan improvisatoriska, lätt oregelbundna och teatraliska känsla sticker ut lite grann.

 

34. THE WAY OLD FRIENDS DO

(från albumet Super Trouper 1980)

Här har vi det enda tillfället då ABBA gav ut en liveinspelad låt på ett originalalbum – The Way Old Friends Do skrevs specifikt för 1979 års turné och blev då också inspelad (under ett av gigen på Wembley i London), och sedan plockade man upp den och lade den som avslutningsspår på Super Trouper-plattan ett år senare. Där passar den också finfint. Benny tar fram dragspelet, Frida och Agnetha sjunger varsitt soloparti och sedan känslosamt i stämmor och så kommer hela ensemblen igång i en mäktig allsångsuppvisning. ABBA var aldrig något vidare liveband men just i det här fallet blir det ett konsertsammanhang där låten kommer till sin rätt. Texten känns väldigt stärkande och förtröstansfull också … det känns bara lite synd att gruppen med sina skilsmässor inte själva lyckades leva upp till den.

 

Nu drar det ihop sig – i nästa inlägg är det dags för de (som jag tycker) allra bästa ABBA-låtarna! På återseende.

 

ABBA-katalogen och jag – Del I. Albumen 

ABBA-katalogen och jag – Del II. Låtarna 101–68

ABBA-katalogen och jag – Del III. Låtarna 6734

 


torsdag 22 juli 2021

ABBA-katalogen och jag – Del II. Låtarna 101–68

 
 

Välkommen tillbaka! Nu har det blivit dags för mig att kommentera alla enskilda ABBA-låtar, i ordning från den sämsta till den allra bästa. (Mina övergripande kommentarer till ABBA-albumen finns i mitt förra inlägg här.)

Självklart kan det vara lite svårt att definiera vad som egentligen är en ABBA-låt. Men de låtar jag bedömer här är alla de som gavs ut på skiva under namnet ABBA eller det tidigare namnet ”Björn, Benny, Agnetha & Frida” under åren 1972–1982. Samt låtar som spelades in under samma period och givits ut i fullständig studioversion först senare (det finns några stycken sådana). Med den definitionen får jag med det mesta.

Alternativa versioner av en och samma låt är inte medtagna här (undantag Why Did It Have To Be Me/Happy Hawaii), och jag har inte med liveversioner av låtar som även gjorts i studio. Och inte versioner på andra språk, vilket det ju annars finns en del av i ABBA:s katalog.

 

Sammanlagt blir det då 101 spår jag har att bedöma – 101 dalmatiner, eller något – och i det här inlägget kommer den första (sämsta) tredjedelen, de 34 i botten. Det blir nu alltså till en början omdömen som kanske kan framstå som ovanligt negativa för att komma från mig riktat mot ABBA 😊 men vi ska komma ihåg att jag nog mest jämför ABBA-låtarna med varandra och inte med andra artister. ABBA är ju alltid ABBA och de har kvalitetsmässigt sett så att säga en grundläggande ”lägstanivå” som de sällan kom under och som ligger över många andra. Så man ska kanske inte se det som att jag sågar min favoritgrupp helt och hållet, även om det förvisso är nyttigt för mig att anlägga ett kritiskt perspektiv också.

Nu sätter vi igång. Klickar ni på respektive låttitel så kommer låten upp i ett nytt fönster på Spotify, och om låten har en musikvideo har jag lagt in den också. Förresten, mina omdömen är självklart helt subjektiva (även om jag gärna försöker motivera rationellt varför jag uppfattar låtarna som jag gör) och man är inte tvungen att hålla med mig: tvärtom blir det roligare om ni inte gör det!

 

101. ROCK ME

(från albumet ABBA 1975 och singel samma år i en del länder)

Nej, det här känns mest bara pinsamt … ett lågvattenmärke i ABBA:s produktion. Det var inte alltid det blev patetiskt när de försökte vara rockiga, men här är det minst sagt det, när Björn förgäves försöker låta som en vrålande rebell och hela rocktemat dessutom kraftigt motsägs av att produktionen i övrigt är alldeles för tam och mesig. Jag kan inte alls begripa att den i vissa länder faktiskt var singel-A-sida och att gruppen regelbundet körde den live och allt möjligt.

 

100. I SAW IT IN THE MIRROR

(från albumet Ring Ring 1973)

En mycket enkel melodi, nästan som en barnvisa eller något, och produktionen är inte mycket mer avancerad den heller … avskalad, långsam och trött. Det känns som Björn och Benny här fortfarande mest bara håller på att pröva sig fram: tjejernas sånginsats är högst marginell och ABBA-soundet är långt borta.

 

99. ÅH, VILKA TIDER

(B-sida på singeln Ring Ring [svensk version] 1973)

En udda fågel … det här är så vitt jag vet den enda låt som officiellt givits ut under de fyra abbornas gemensamma namn men som det inte finns någon engelsk version av utan bara en svensk. Faktiskt är den så pass obskyr att den inte ens finns på Spotify, men jag tycker att jag måste räkna med den ändå. Inte för att den nu är något att stolt visa upp direkt – hooken är en direkt imitation av Eurovision-klassikern Congratulations, och låten och inspelningen är också följdriktigt i en schlagerpopstil som numera för mig känns väldigt föråldrad, inte minst när det sjungs på svenska.

 

98. DISILLUSION

(från albumet Ring Ring 1973)

Också en mycket ovanlig ABBA-låt, för i vanliga fall var det ju Björn och Benny som skrev alla låtar – de gjorde musiken tillsammans (med Benny som motor och Björn som bollplank kan man säga) och sedan brukade Björn göra texterna, ibland med hjälp av managern Stikkan. Men här är det istället Agnetha som har skrivit musiken, med text av Björn. Att Disillusion kom med på Ring Ring-LP:n lär mest ha varit för att det snabbt behövdes några låtar till att slänga in där, och vill man anlägga ett feministperspektiv kan man för all del börja spekulera i om Agnetha machoaktigt åsidosattes av Björn och Benny och om det var därför hon aldrig fick bidra med fler låtar. Själv tror jag inte riktigt på det – Agnetha har sagt att det var hon själv som var blygsam och föredrog att hålla sina egna låtar utanför ABBA, och om man ser till den här låten så kan jag förstå det. Den är fin på sitt sätt men känns väldigt anonym och lyfter aldrig, utan är just ett utfyllnadsspår. Någon tydlig ABBA-känsla har den inte heller, trots att Frida kommer in med en andrastämma i vers två.

 

97. LOVE ISN’T EASY (BUT IT SURE IS HARD ENOUGH)

(från albumet Ring Ring 1973 och singel samma år)

Skrevs i all hast för att fylla ut Ring Ring-LP:n, och känns också som ett hafsverk. Har ett intro och en vers som inte särskilt väl matchar den (ganska skrikiga) refräng som sedan kommer. Låtens enda fördel är det där explosiva breaket på bastrumma före hooken – kanske ett utslag av teknikern Micke Tretows experimentlusta? – men det är också allt. För den språkintresserade kan jag förresten också bekräfta att ja, titelraden är felaktig engelska: den avsedda meningen är ”kärleken är inte lätt utan den är minsann svår så det räcker”, vilket har översatts ganska klumpigt. (Engelsktalande ABBA-fans har ofta förbryllats av denna titel.)

 

96. ME AND BOBBY AND BOBBY’S BROTHER

(från albumet Ring Ring 1973)

Nog måste väl titeln på denna vara en blinkning till countryhiten Me And Bobby McGee med Kris Kristofferson? Och nog är väl blockflöjterna strax före refrängen på samma sätt en blinkning till Beatles The Fool On The Hill …? Ja ja, förutom dessa referenser är låten inte speciellt märkvärdig: en ganska jolmig historia om barndomens glada lekar, och musikaliskt inget man kommer ihåg länge. Mest utfyllnad.

 

95. CRAZY WORLD

(B-sida på singeln Money, Money, Money 1976)

Släppt som baksida till Money, Money, Money men inspelad ganska långt före det, på hösten 1974 … och det märks, då det känns som låten mer hör ihop med gruppens tidiga era när det oftare var Björn som sjöng solo med tjejerna i bakgrunden. Här sjunger han med nästan irriterande silkeslen och gråtmild stämma historien om ett enkelt litet klichéartat svartsjukedrama, vilket blir konstigt då drama är just vad sången och inspelningen saknar (t.o.m. i plot-twisten). Ganska platt, även om arrangemanget är behagfullt.

 

94. BANG-A-BOOMERANG

(från albumet ABBA 1975)


Från början var den här låten tänkt för ABBA, sedan gav man den på svenska till Svenne & Lotta istället (som kom trea med den i Melodifestivalen 1975) och sedan lade ABBA på egen sång på engelska och tog med låten på sin egen LP trots allt. Det hade de kunnat bespara sig vad mig anbelangar ... jag vet att andra finner Bang-A-Boomerang mycket uppmuntrande, men för mig är den värsta sortens glättiga schlager – både musikaliskt och textmässigt – och den klingar dessutom på något sätt hårt och ihåligt, precis som flera andra ABBA-spår som spelades in i den inte helt optimala Glen Studio vid denna tid.

 

93. SANTA ROSA

(B-sida på singeln He Is Your Brother 1973)

Ett typiskt exempel på restprodukt från den period då ABBA fortfarande höll på att bildas och Björn och Benny inte riktigt landat i slutsatsen att de ville vara en kvartett istället för en duo, men likväl skrev och spelade in låtar. Den här har med knapp nöd tagit sig in i den officiella ABBA-katalogen i egenskap av singelbaksida. Killarna dominerar inspelningen nästan helt och hållet, tjejerna är inte med mycket, och det är ett oengagerat stycke lätt rockig schlager, dessutom stundtals misstänkt likt George Harrison-signerade Beatles-låtar som Here Comes The Sun och If I Needed Someone. Snyggast i ”ba-pa-pa-pa”-partierna där det blir lite eko.

 

92. MERRY-GO-ROUND

(B-sida på singeln People Need Love 1972)

I likhet med Santa Rosa en mindre engagerad låt från 1972, som överlevt bara för att den senare blev singelbaksida, och som mer är Björn och Benny med bakgrundssångerskor än en hel grupp. Den här är till på köpet något av ett beställningsjobb: en låt skriven för den japanska marknaden där Björn och Benny tillfälligt just lyckats få in en fot. Japanerna ville ha låtar om ”lost love” och det fick de också … och det märks faktiskt att Björn och Benny inte direkt hade hjärtat med i ”beställningen”. Det lätt tivoliliknande introt är bra, de dystra verserna duger väl också, men som helhet känns det lätt tröttsamt och klyschigt.

 

91. I AM JUST A GIRL

(från albumet Ring Ring 1973)

Här blir det schlager med mycket gammaldags ton och en kraftig doft av jazz, med det där blåset i bakgrunden. Inte direkt ett ABBA-sound, men det är inte så konstigt heller, då låten från början skrevs för och sjöngs av Jarl Kulle (kunde han sjunga?) med titeln Jag är blott en man, och ABBA helt enkelt bara lade på egen sång över den bakgrunden senare. Melodin är snygg, men i längden blir det svårt att stå ut med smörigheten och gruppens intensivt flåsande, viskande sång.

 

90. I DO, I DO, I DO, I DO, I DO

(från albumet ABBA 1975 och singel samma år)


Faktiskt så var detta en av mina första ABBA-favoriter, år 1989 när det begav sig, men på den tiden hade jag fortfarande ena foten i dansbandsvärlden … och idag är jag något kluven till I Do. Det är låten som brukar vara nästan ensam orsak till att ABBA:s belackare gärna sätter dansbandsstämpel på dem, och man kan inte förneka att det är väldigt mycket dansband över soundet. Samtidigt är det inte riktigt det ändå – för det är musikaliska rötter som går längre tillbaka än så, till äldre tiders saxofonspäckade storbandsschlager. Jag kan inte heller låta bli att tycka att även om den här låten är dansbandsmusik, så är det bättre dansbandsmusik än vad de flesta dansband klarar av. Men ändå. Nej, i längden är denna lätt tålamodsprövande.

 

89. DUM DUM DIDDLE

(från albumet Arrival 1976)

Börjar inte så dumt, med ett förspel som känns lite folkmusik- och spelmansaktigt, vilket ju också passar temat i den text som sedan följer – om killen som bara övar på sin fiol hela dagarna och tjejen som önskar att hon själv var hans ”darling fiddle”. Tyvärr är den texten just så fånig som det låter (hopknåpad i all hast klockan fem på morgonen före inspelningen, har Björn berättat), och musikaliskt är låten också på tok för lättviktig.

 

88. SITTING IN THE PALMTREE

(från albumet Waterloo 1974)

Ett exotiskt inslag på Waterloo-skivan i form av ett slags pseudo-reggae-låt, späckad med bongotrummor och andra söderhavsaktiga effekter. Det funkar någorlunda, atmosfären blir onekligen solig och lättsam av det – men hallå, vad är det för en text egentligen? Jag skrev själv en låt en gång i tiden där jag rimmade ”det är sent på dan, jag sitter i en gran, med utsikt över stan – jag spanar efter dig, för du hade sagt till mig, att du ville träffa mig …”, men då var jag tolv-tretton år och kanske därmed ursäktad. Vet inte om jag vill ursäkta Björn på samma sätt när han sjunger om att han sitter i en palm till allas beskådande och väntar på sin älskade ”Jeannie”, vem nu det är. Vrickat var ordet.

 

87. HASTA MAÑANA

(från albumet Waterloo 1974)

Har kommit att bli mest känd som ”låten som ABBA var nära att tävla med i Melodifestivalen istället för Waterloo”, och jag kan bara hålla med alla andra om att det var tur att de inte valde den. Samtidigt har Hasta Mañana med sitt typiska ”europeiska” snitt i och för sig också i viss mån kommit att räknas till ABBA:s mindre hits. I det tidiga 70-talets Eurovision-schlagerbubbla passar den perfekt, melodin är bra, men samtidigt blir det liksom för mycket med Agnethas ledsna smörsång (för att inte tala om när hon pratsjunger i andra versen).

 

86. MAN IN THE MIDDLE

(från albumet ABBA 1975)

Ett plus för ambitionen att göra något annorlunda med den här låten … musikaliskt är det funk (vilket gruppen bara prövade här och i My Mama Said) och textmässigt känns det nästan som ABBA tillfälligt försökte hänga på sin svenska progg-samtid med en text om den rike mannen som kan köpa allt utom vänner med sina pengar. Jag har dock en känsla av att seriösa kritiker skulle fnysa åt försöken i fråga, och själva låten hör till gruppens mindre minnesvärda … plus att den egentligen aldrig kommer igång.

 

85. KING KONG SONG

(från albumet Waterloo 1974)

Inte lika pinsam som Rock Me, men ändå lite skämskudde och dagispopvarning när ABBA ger sig på att sjunga om filmgorillan King Kong (textämnena under deras första år kunde verkligen vara allt mellan himmel och jord …) i pseudorockig stil. Småroligt men inget man som ABBA-fan vill skryta med inför de oinvigda. Dock har låten ett par positiva sidor i form av den ganska coola bakgrundsstämman ”baa-ba-ba-ba-ba-bom-bo-bo-bom” (vem är det egentligen som sjunger den?) och syntsolot precis i codan.

 

84. ELAINE

(B-sida på singeln The Winner Takes It All 1980)

Jag har alltid uppfattat den här som ganska udda och känner inte riktigt igen mitt ABBA i den. Det låter som ABBA, men samtidigt har de här halkat in i någon underlig ljudeffektspäckad mittemellanfåra mellan de respektive sounden på Voulez-Vous och Super Trouper, och verkar inte ha själen med sig, så att säga. Den minst sagt kusliga och märkliga texten (på samma klaustrofobiska ”du är fast och kommer inte loss”-tema som de tidigare låtarna Watch Out och Tiger) bildar också en våldsam kontrast mot den snabba och glatt banala musiken … och då blir känslan helt enkelt bara konstig.

 

83. TIGER

(från albumet Arrival 1976)

Det här ska föreställa att vara det rockiga inslaget på Arrival, men jag tycker inte detta märks så mycket, utan snarare faller låten in i samma glättighetsfälla som flera av de andra spåren på detta album. Texten är också tämligen fånig (”and if I meet you, what if I eat you?”) även om det är intressant att den fortsätter på samma ”passa dig för mig”-tema som 1974 års Watch Out och även ingår i en hel rad med ABBA-låtar som alla handlar om storstadsdjungeln på ett eller annat sätt (i synnerhet Elaine, Summer Night City och I Am The City).

 

82. THAT’S ME

(från albumet Arrival 1976)


Precis som Tiger, Dum Dum Diddle och When I Kissed The Teacher hör den här låten till avdelningen ”glättigt på Arrival”). Här tar sig denna glättighet uttryck i ett sväng som känns mer latinamerikanskt inspirerat, med en synt som kommer in här och där och knattrar lite upp och ner, och det är helt okej. Värre är det med texten, som innehåller ett par av ABBA:s (Stikkan Andersons?) mest fasansfulla rader: ”I’m Carrie, not the kind of girl you’d marry”. Mer behöver inte sägas.

 

 81. HE IS YOUR BROTHER

(från albumet Ring Ring 1973 och singel 1972)

Något osammanhängande i kompositionen, men precis som i People Need Love (kommer strax), som den känns som en typisk uppföljare till, så finns här faktiskt en del läckra inslag som visar att de tidiga ”Björn, Benny, Agnetha & Anni-Frid” har något på gång. Saxofonglissandona i refrängen är snygga, rytmiken också, och Bennys pianospel. Texten hör helt klart till de bättre och mindre naiva som Björn fick till vid denna tid. Och nog finns det väl lite Beatles-influenser över hela ljudbilden?

 

80. LOVERS (LIVE A LITTLE LONGER)

(från albumet Voulez-Vous 1979)

En intressant textidé (som Björn fick inspiration till från en riktig tidningsartikel om att kärlekslivet påverkar livslängden), och det är inget fel på svänget eller Fridas låga soloinsats … men refrängen är i mina öron lite för enformig, entonig och gäll. Jag har till och med ett minne av att detta var ett av de första tillfällena då jag faktiskt tyckte att en ABBA-låt var mindre bra.

 

79. DANCE (WHILE THE MUSIC STILL GOES ON)

(från albumet Waterloo 1974)

När jag var tonåring var detta en av de ABBA-låtar jag tyckte minst om, bara för att jag uppfattade den som onödigt dansbandssmörig. Jag är fortfarande inte överförtjust men har uppvärderat den något på senare år, främst för att jag nu fattar vilken snygg efterapning det är av Phil Spectors typiska sound från t.ex. The Ronettes låtar. Men fortfarande känns det som låten består av väldigt lite vers och väldigt mycket refräng, som blir tjatig efter ett tag.

 

78. WATERLOO

(från albumet Waterloo 1974 och singel samma år)


Jag älskar ABBA, och jag älskar Eurovision Song Contest – borde jag då inte också älska den här låten som är den gemensamma nämnaren för dessa två? Låten ABBA vann med och som gjorde dem berömda? Nej, det gör jag faktiskt inte … jag håller med Agnetha när hon säger att hon faktiskt tycker att det är ”en av de sämre låtar vi gjort”. Visst är den häftigt fartig på sitt sätt, så den kommer ju inte bland de allra understa, men samtidigt är den rätt enformig och hiskligt uttjatad och överskattad. Och den har bildat skola för en schlagertradition som jag blivit mer än lovligt trött på under alla år. ABBA förtjänar bättre än att i första hand vara förknippade med Waterloo.

 

77. SO LONG

(från albumet ABBA 1975 och singel 1974)

Ett försök till glamrock som var en kraftigt bidragande orsak till att ABBA:s karriär i England kom av sig ett tag i början. Det buggaktiga gunget är det inget fel på, men på något sätt saknas ändå den extra energin så att det hela blir ganska platt. Det är först under de sista sekunderna det tänder till, då Benny börjar släppa loss på pianot och det kommer in lite läckert blås … men just då fadar låten ut bara för det.

 

76. PEOPLE NEED LOVE

(från albumet Ring Ring 1973 och singel 1972)

Brukar anses som en milstolpe i ABBA:s tidiga karriär – det var med People Need Love som man för första gången testade att göra en inspelning som en regelrätt kvartett (och alltså inte bara med tjejerna som bakgrundssångerskor) och låten blev sedan gruppens första singelhit i den konstellationen och togs senare med på Ring Ring-LP:n. Den är också mycket markant en låt som bygger på växelsång mellan två killar och två tjejer. Framför allt är den medryckande, och även om de inte är riktigt framme än och melodin är lätt tjatig, så märks det verkligen på den här inspelningen att de fyra är något stort på spåren och att de själva också har detta på känn. Särskilt härligt blir det mot slutet när de börjar joddla lite spontant. 😊

 

75. MY MAMA SAID

(från albumet Waterloo 1974)

Ovanligt inslag från Waterloo-albumet i form av ett stycke ganska lågmäld funk, vilket man inte är van att höra från ABBA. Vers- och refrängstrukturen är också udda och röstarrangemanget låter inte riktigt heller som vanligt, jag gissar att det framför allt är Benny och Frida som hörs i refrängen och då blir det annorlunda. Texten är ytterligare ett exempel på ”ovanligt textämne de första åren” och i detta fall ganska intressant, med sin historia om den dominerande mamman och alla snygga rim på ”said” som Björn måste ha brainstormat fram. Njutbar att lyssna på som omväxling helt enkelt, men ingen jättehöjdare.

 

74. ANDANTE, ANDANTE

(från albumet Super Trouper 1980)

En låt från avdelningen ”ABBA-låtar som det är dansbandsvarning på”. Ja, det finns ju några stycken sådana, även om de tack och lov inte är speciellt många. Den här är visserligen som klippt och skuren för Frida att sjunga, och den är mycket behagfullt och vackert producerad på ett sätt som matchar den sensuella texten … det är betydligt bättre än vanliga dansband på så vis … men nog blir det allt en aning för sockersött ändå och det är ett av de mindre fantastiska spåren på Super Trouper.

 

73. WHEN I KISSED THE TEACHER

(från albumet Arrival 1976)


Björn och Benny har alltid haft den här som en av sina favoriter och tycker det är en bra gjord inspelning. Visst, det kanske det är … körerna är snyggt ihopsatta och låten är på sitt sätt ett muntert glädjepiller. Men samtidigt är den det bästa exemplet på hur överdrivet lättfotat och bagatellartat Arrival-albumet är, och det känns inte som den tramsiga texten har åldrats med behag, den känns tvärtom nästan frånstötande genom nutida glasögon. Det bästa med When I Kissed The Teacher är egentligen videon (i själva verket ett inslag ur SVT:s dokumentär Abba-Dabba-Doo! från 1976), där de fyra abborna är utklädda till tonåriga skolelever i sporttröjor och Magnus Härenstam spelar deras prudentlige lärare; där märker man glimten i ögat på ett annat sätt faktiskt.

 

72. SUZY-HANG-AROUND

(från albumet Waterloo 1974)

En mycket ovanlig ABBA-låt så till vida att det är Benny som sjunger solo på den, vilket är kul. I övrigt domineras låten av de snygga men i längden något påträngande pling-plongande gitarrerna, och av sin text, som skrivits av Benny och som även den är något ovanlig. Det är värt att notera att av de tre ABBA-låtar som Benny gjorde texten till så är det två som handlar om en flicka som vill leka med de äldre pojkarna: här får hon det inte, i den andra (Me And Bobby And Bobby’s Brother) får hon det. ”Vill man veta vad som ligger bakom detta får man nog fråga en psykolog”, har Benny själv sagt som kommentar.

 

71. KISSES OF FIRE

(från albumet Voulez-Vous 1979)

Här i avslutningsspåret från Voulez-Vous är kontrasten nästan brutal: i första versen sjunger Agnetha mycket sensuellt och viskande om het beröring (mer sexuellt explicita än så blev nog aldrig ABBA …) men sedan brakar det plötsligt igång med gäll disco igen, precis som på resten av plattan, och erotiktemat tappas då bort och hela låten blir på något sätt mest bara som en sammanfattning av albumet. Ingen dålig låt men den hade kunnat göras mer fokuserad och inspirerad.

 

70. SHE’S MY KIND OF GIRL

(fristående singel med Björn & Benny 1970, senare på albumet Ring Ring 1973 i en del länder och B-sida på singeln Ring Ring samma år)

Egentligen borde jag kanske inte ens ha med denna, för jag tror faktiskt inte att Agnetha och Frida är med och sjunger på den (även om de enligt vissa källor tydligen ska vara det) och då blir det ju mer en Björn & Benny-låt än en ABBA-låt. Men nu har den ju getts ut under ABBA:s namn ibland, så då får den hänga med. Jag tycker dessutom att den är intressant som ett väldigt tidigt tecken på vad som komma skulle, och att den klingar lite ovanligt och exotiskt för att vara en sen 60-talsschlager. Det kraftiga ekot på killarnas röster och den mollbetonade melodin ger en säregen känsla, även om det hela är enkelt gjort.

 

69. LOVELIGHT

(B-sida på singeln Chiquitita 1979)

En ganska standardmässig ABBA-låt där vi får oss en dos hederlig, stabil, lätt igenkännlig men kanske en aning för allmängiltig gladpop. Låtens stora behållning är väl det snyggt tjutande för- och mellanspelet på elgitarr, i övrigt är verserna rätt svaga (både textmässigt och musikaliskt … varför sjunger tjejerna så lågt nu helt plötsligt?) och refrängen aningen banal. ABBA måste själva ha tyckt detsamma, då de aldrig tog med LovelightVoulez-Vous, men låten är ändå en av deras mer uppskattade singelbaksidor och hamnade t.o.m. på More ABBA Gold. Nämnas ska förresten att den ofta dyker upp i sin något avkortade version på 3:13, men det finns alltså en längre som är 3:47 (med ett mer komplett intro och ett längre slut) och det var den som släpptes från början.

 

68. AS GOOD AS NEW

(från albumet Voulez-Vous 1979)

En mycket lämplig öppnare på Voulez-Vous-albumet, med sitt intro med de där taktfasta barockstråkarna som sedan varvas med Janne Schaffers discoriff på elgitarren: en intressant kontrast, och danstakterna sätter tonen för hela skivan som sedan följer. Likväl är själva låten As Good As New ganska anonym just som låt betraktad, och jag förstår inte heller poängen med det där ”ma-ma-ma-ma”-partiet där det mest bara låter som skivan har hakat upp sig.

 

Tack för uppmärksamheten – i nästa inlägg fortsätter jag längre upp på listan med nummer 67 till 34!

 

ABBA-katalogen och jag – Del I. Albumen

ABBA-katalogen och jag – Del II. Låtarna 101–68

ABBA-katalogen och jag – Del III. Låtarna 67–34