Igelkotten recenserar en bok: Svensk rock, Lars Lilliestam

(recension juli 2024)

(Obs! Denna text skrev jag 2019 men lade aldrig ut den på bloggen – nu har jag grävt fram den och låter den bli recensionen för den här månaden!)

I bokhyllan i mitt arbetsrum står en bok som heter Svensk rock: musik, lyrik, historik, skriven av Lars Lilliestam. Den är en av några stycken böcker här i hemmet som jag har för vana att ibland dra ut ur hyllan och slötitta i vid tillfällen då jag inte har något annat för mig (typ väntar på någon i en enstaka minut eller så), med följden att jag kan den ganska bra.
Svensk rock är dessutom en av få böcker jag äger som jag har fått signerad av författaren. Det är inte så konstigt. Lars Lilliestam är professor emeritus i musikvetenskap i Göteborg, och läsåret 1997–98 läste jag grundkursen i just musikvetenskap och hade då honom som föreläsare och även handledare till B-uppsatsen jag skrev. (På den tiden var han docent i ämnet, men jag har sett att han senare avancerade till professor.) Han hade då precis givit ut Svensk rock, och jag fick köpa ett rabattexemplar med hans namnteckning i.
Som bekant fortsatte jag inte med mina musikvetenskapliga studier – jag är förvisso intresserad av musik, men så stor fallenhet för det har jag inte, och att jag valde att läsa musikvetenskap ett år berodde mest på att detta var tiden närmast efter studenten, då jag provade mig fram i studie- och yrkesvärlden. Men det var ändå väldigt intressant att studera ämnet, jag lärde mig faktiskt en hel del, jag minns Lars Lilliestam som en trevlig lärare (vet inte om han minns mig, men om han läser det här säger jag ett glatt hej!) och det är kul att fortfarande ha hans bok i hyllan som ett minne från gångna tider och ett rejält stycke allmänbildning.

Svensk rock är överlag ett mycket intressant verk, och märkligt nog finns det fortfarande så vitt jag vet inte så många andra böcker i samma stil – i alla fall inte på akademisk nivå som det är fråga om här. Det som Lilliestam gör i boken är att han går igenom svensk rockmusik, hur den låter, dess historia och ännu mer den kulturella och sociologiska bakgrunden: vad som är så typiskt svenskt med svensk rock och hur rocken här i Sverige har utvecklats jämfört med förebilderna från England och USA. Ackulturation, som det också kallas – på vilket sätt den anglosaxiska rocken har anpassats efter just svensk kultur. Lilliestam är mycket kunnig och insatt, och har förmågan att ingående och vetenskapligt analysera såväl låttexter som harmonik, melodier, spelteknik och allt annat musikaliskt – plus alla de där sociologiska faktorerna. Det som möjligen är lite trist är att han särskilt gärna använder artister han själv gillar som frekventa exempel: Eldkvarn, Ulf Lundell, Rolf Wikström, Peps Persson och andra som jag för min del anser vara ganska tråkiga (även om jag har respekt för dem), men det går väl att stå ut med och han nämner faktiskt väldigt många andra svenska artister också.

Särskilt positivt tycker jag det är att Lilliestam i Svensk rock försöker ha en respektfull hållning – även om han inte riktigt alltid lyckas (se nedan). Han är angelägen om att undvika att döma ut vissa musikstilar och band från förr: bland annat försvarar han de första försöken till rock i Sverige, som många andra musiklyssnare nog snarare hånskrattar åt, och han ifrågasätter gängse rockexperter som nästan alltid sätter England och USA som standard och tycker att rock i övriga länder bara är bleka efterapningar. Dessutom tar Lilliestam ibland upp fenomenet dansband, och kommenterar att detta är en genre med ytterst låg status men att man ändå inte borde avfärda den hur som helst. Även om jag själv inte tycker om dansband (och det tror jag inte att Lilliestam gör heller) så uppskattar jag när en lärd akademiker tar den musiken på allvar.
Faktum är att när jag gick den där musikvetenskapskursen och skulle skriva min uppsats med Lilliestam som handledare, så skrev jag om den då nyligen aktuella dagispoplåten ”Barbie Girl” med Aqua; det var mycket som en protest mot den rockestetiska elitism och snobberi som jag uppfattade fanns i den musikvetenskapliga världen (även i hög grad bland mina medstudenter) och jag tror faktiskt att jag hade Lilliestam på min sida där … man märker i hans bok att han försöker visa respekt även för de genrer som brukar avfärdas som smörja, och där var ju han och jag överens. (Sedan blev min uppsats om ”Barbie Girl” tyvärr inte särskilt bra utan mest bara en massa generaliseringar i kåserande stil – jag har inget sinne alls för vetenskapliga metoder – men det var ändå en givande process. Jag har ibland tänkt önsketanken att jag med mitt ämnesval kanske gav Lilliestam ytterligare en tankeställare.)

Hur som helst – även om Svensk rock alltså i det stora hela är en väldigt bra och tankeväckande bok, så märker jag när jag slöläser den att det finns vissa brister i den också. Små och få, men ur mitt perspektiv lätt irriterande … för jag är ett fan av ABBA och jag gillar Eurovision Song Contest, och det är just där som jag tycker att Lilliestam ”failar” och missar att följa sina egna toleranta principer för att istället börja generalisera.

Trots den i grunden neutrala tonen i Svensk rock kan man läsa rätt klart mellan raderna att Lars Lilliestam faktiskt har en rätt negativ syn på ABBA (och även på andra svenska ”exporter” som Roxette). Det är han förstås i sin fulla rätt att ha, men det är anmärkningsvärt att det poppar upp så synligt när han någon gång nämner dem i en i övrigt objektiv bok. Han säger till exempel mer eller mindre rakt ut att ABBA fick skylla sig själva för att de blev så kritiserade av proggare och andra smakdomare på 70-talet, och han verkar lätt skeptisk till att deras musik senare har uppvärderats. För mig, som upplever det som mycket rättvist och en lättnad att ABBA fått åtminstone ett visst mått av uppskattning efter att ha blivit rent ut sagt mobbade i Sverige under sin aktiva tid, är detta lite svårsmält.
Just när det gäller ABBA blir också Lilliestam lite väl kategorisk. På andra ställen i boken förklarar han att det finns en sorts skiljelinje mellan artister som tillmäter texterna stor betydelse och skriver utifrån sina egna tankar och erfarenheter (och därför underförstått är seriösa) och andra som inte gör det utan bara sysslar med underhållning, och även om han medger att den där skiljelinjen inte är helt absolut, så lyfter han just i fallet ABBA fram ett citat av Benny Andersson för att resolut kunna placera dem i den senare klassen. Vilket inte är helt sant. Även om ABBA i första hand var ett popband, så var deras texter (särskilt under de sista åren) både i hög grad personliga, med en historia bakom, och tänkta att säga något med. För att inte tala om deras sätt att arbeta i studion, som verkligen kännetecknades av kreativitet och skaparglädje. Det går inte att antyda att ABBA:s arbetssätt bara byggde på underhållning och kommersiell anpassning, och det är en myt att de enbart var en hitfabrik. Det känns som om Lilliestam förbiser eller helt enkelt inte känner till detta.
Han begår också ett kardinalfel när han i en fotnot gör det magstarka påståendet att ABBA har sitt ursprung ”i samma mylla som dansbanden”. Detta bygger han på en enda ABBA-låt, nämligen ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, och det känns lite klent i sig att låta en enda låt bli avgörande på det sättet. Sedan får man ju medge att just den låten är väldigt dansbandslik med sina saxofoner i stämmor, men dansband kan man ändå inte säga att det är – ”I Do” är inspirerad av betydligt äldre musik än så, närmare bestämt europeisk storbandsschlager från 1940- och 50-talet, och orkesterledare som Billy Vaughn. Det är en inspirationskälla som även dansbanden öst ur, men det går ju ändå inte att säga att ABBA har särskilt utpräglade dansbandsrötter för den sakens skull. Dansbanden har tillika hämtat mycket från rock’n’roll, vilket Lilliestam också medger på andra ställen, och med den logik han använder för ABBA och ”I Do” så skulle det betyda att alla de grupper som har element av rock’n’roll i sin musik är sprungna ur samma mylla som dansbanden – vilket knappast någon skulle vilja hålla med om!
Det här låter kanske som en bagatell, men för mig är det ett riktigt ordentligt skönhetsfel: ett alltför ivrigt försök att få in ABBA i ett fack som inte är till deras fördel. ABBA är faktiskt en av de grupper i populärmusikhistorien som är allra mest svårplacerade och har den rikaste floran av influenser från många håll, och då borde man i en bok om svensk populärmusikhistoria erkänna det istället för att sätta irrelevanta etiketter på dem.

När det gäller Eurovision Song Contest så nämns den tävlingen (och Melodifestivalen) väldigt lite i Lilliestams bok, och det är på sätt och vis inte så konstigt eftersom boken trots allt är koncentrerad på rock av anglosaxiskt ursprung, vilket har varit ganska underrepresenterat i ESC. Men jag upplever ändå att ESC- och MF-fenomenet skulle ha kunnat omnämnas och avhandlas åtminstone lite mer i boken, och även på ett mindre svepande sätt. Lilliestam använder den ytterst felaktiga benämningen ”Eurovisionsschlagern” och låter detta rentav syfta på såväl ESC som MF samtidigt, och han är även i detta fall väldigt kategorisk och verkar se det som att mer eller mindre alla låtar från de två musiktävlingarna är av ungefär samma likriktade karaktär.
Jag kan inte heller låta bli att tycka att det som Lilliestam skriver om rockexperters inställning att det bara är USA och England som kan göra riktig rock, och att de andra ländernas (även Sveriges) försök är patetiska, borde ha gått att vidareutveckla med en liten jämförelse med musiken i Eurovision. För där är ju just detta aktuellt i allra högsta grad, inte minst från svenska kritikerhåll … musiken från länder runtom i Europa i ESC döms febrilt ut och godkänns inte på något sätt som likvärdig med äkta och autentisk rock och pop från de ”riktiga” musikländerna. När jag läser vissa passager i Lilliestams bok, där han problematiserar anglocentrerad musikkritik men samtidigt inte ägnar Eurovisionfenomenet många tankar, så kliar det verkligen i mig att utbrista: ”Vad säger du då om inställningen till Eurovision?” ”Det där att kritiker och TV-tittare i Sverige hånskrattar åt bulgarisk disco, portugisisk progg och vitrysk folkrock, vad drar du för paralleller där?” ”Om nu icke-anglosaxiska länders rockmusik är värd respekt, varför gäller inte det musiken i Eurovision då?”
Det finns liksom ingenting på den fronten i boken – inga jämförelser, inte ens en liten anknytning. Och då är det ändå på det sättet att Eurovision Song Contest (precis som ABBA:s musikaliska bakgrund) är en hel smältdegel av influenser, stilkrockar och nationella särdrag. Det finns massor att studera och dra vetenskapliga slutsatser av i ESC – det är, för att använda Lilliestams egen favoritterm, ett under av musikalisk ackulturation. Det är minsann inte bara en likriktad smet … men ändå känns det som Lilliestam betraktar ESC och MF som just det och därför ignorerar dem.

Nu ska man förstås komma ihåg att det var 1998 som Lars Lilliestam gav ut Svensk rock. Det har gått över tjugo år sedan dess och mycket har hänt, inte minst i Eurovision- och Melodifestivalvärlden, som ju har vuxit och utvecklats stort. Jag vet inte heller om Lilliestam på senare år kanske faktiskt har uppmärksammat just det här jag påpekar. Jag har ju inte alls läst de alster han kommit med efter 1998 (vilket väl måste vara en hel del). Över huvud taget har jag väl knappast något att säga, då han är vetenskapsman med ett helt liv av musik bakom sig medan jag är på sin höjd amatörmusiklyssnare. Det är som om jag t.ex. skulle ringa upp Emmanuel Macron och komma med tips till honom om hur han ska styra Frankrike på bästa sätt.
Men i Svensk rock får jag i alla fall intrycket att Lilliestam, även om han i det stora hela visar upp en beundransvärd tolerans och objektivitet (särskilt mot dansbanden), ändå delvis är kvar i den rockestetik, inriktad på autenticitetsideal och förakt mot kommersialism, som det märks att han delvis har sin musikideologiska bakgrund i.
Om jag kunde prata med Lilliestam i nuläget så skulle jag (som den beskäftiga besserwisser jag är) tipsa honom om två intressanta verk. Dels Carl Magnus Palms bok ”ABBA – människorna och musiken”, som ger en mer rättvisande teckning av ABBA och vad de åstadkom och vad som låg bakom det. Och dels bloggen ”Tobson och alla bidragen”, där min Eurovision-bloggarkollega Tobson på ett otroligt intressant och respektingivande sätt berättar om vartenda bidrag och varenda artist som någonsin medverkat i ESC. Läser man de två verken (och kanske i synnerhet Tobsons blogg) så inser man verkligen vilka historier som ligger bakom musiken och vilken komplicerad väv av inspiration, impulser, intryck och personligheter som till slut leder fram till att en grupp blir världsstjärnor eller en artist ställer sig på scenen i Eurovision. Lilliestam har full respekt för denna bakgrund och den stora integriteten och konstnärligheten när det gäller Ulf Lundell och Eldkvarn … en respekt som också smittar när man läser hans bok, men samtidigt skulle det inte skada om han på allvar fick upp ögonen även för den musik som kanske kan framstå som mindre seriös än Lundell.
För professor Lilliestam är, som sagt, en oerhört skicklig forskare och vetenskaplig författare – och jag kan varmt rekommendera Svensk rock.

Bok: Lars Lilliestam, Svensk rock: musik, lyrik, historik, Bo Ejeby Förlag.
Betyg: 7 av 10.

Igelkotten recenserar en resa: Silja-kryssning Stockholm-Helsingfors

(recension juni 2024)

Nu är det sista dagen i juni månad och jag har inte fått ur mig någon recension för månaden ännu … mycket för att jag helt enkelt inte kommit på något att recensera.
Men jag kom i sista stund på att jag kan ta till ett annorlunda grepp och recensera en typ av produkt som jag inte recenserat tidigare, åtminstone inte på det sättet. Nämligen en resa.
Jag är ju inte bara förtjust i resor utan har precis nyligen varit ute på en, närmare bestämt en kryssning mellan Stockholm och Helsingfors med Silja Line. Och varför inte recensera hur det är? Så blir det som ett slags rekommendation av vad som ju faktiskt också är ett inramat resepaket som går att fälla omdömen om.

Det är förstås inte första gången som jag och familjen gör just den där trippen – från Stockholm till Helsingfors över en natt, en dag i Helsingfors och så tillbaka igen över en natt till. Det konceptet har vi gjort så många gånger att de inte går att räkna. Har man en gång blivit Finlandskryssningsfantast så bara måste man återkomma då och då. Följaktligen är jag väl kanske lite partisk från början, för jag anser ju att en Helsingforskryssning i grunden är trevlig och minnesvärd nästan oavsett vad som händer under resan och hur kvaliteten är på detaljerna. Men jag ska ändå försöka vara någorlunda saklig i min redovisning och skriva så att någon som själv aldrig gjort resan kan få en rättvis uppfattning.

Sammanfattningsvis, beträffande omständigheterna: När vi åkte nu den här gången så gjorde vi alltså det med Silja Serenade, som tillhör Silja Line (egentligen heter de numera Tallink Silja, men jag kommer aldrig att helt förlika mig med att rederiet köptes upp av Tallink och därför tänker jag fortsätta säga Silja i all oändlighet). Vi utgick från Värtahamnen i Stockholm söndagen efter midsommar klockan 16:45, vi var framme i Helsingfors måndag förmiddag klockan 10:30 finsk tid (09:30 svensk), sedan avgick båten hemåt igen samma dag 17:00 finsk tid (16:00 svensk) och vi var tillbaka i Stockholm på tisdagen 10:00. Det är det upplägg det brukar vara.
Och jag tar och delar upp detta i två olika delar, båtresan respektive Helsingforsvistelsen, och tänkte rada upp diverse olika aspekter av dem som är värda att kommentera, i synnerhet för en utomstående.


BÅTRESAN

Först och främst: för den som inte vet så är Silja Serenade, och hennes nästan identiska systerfartyg Silja Symphony, två stora och flotta fartyg som bara i sig ger en upplevelse och är värda att man åker en tur med dem. De har vid det här laget varit i trafik i många år mellan Stockholm och Helsingfors, men de har fräschats upp då och då så att man inte märker att de faktiskt är byggda redan 1990, och den senaste renoveringen var ganska nyligen, så för närvarande känns det extra fräscht att vara ombord på dem. Det är prydligt i hytterna och i alla de allmänna utrymmena. Och Silja Serenade (som alltså var den av systrarna vi åkte med nu i det här fallet) är på det hela taget en förträfflig kryssningsskuta som är ett slags föregångare till alla de enorma vräkiga kryssare som nu för tiden stävar omkring i Medelhavet och Västindien. Fartyget utmärks framför allt av sin snitsiga promenadgata på däck 7, Promenade, som skär rakt igenom hela båten på längden och är kantad av butiker och restauranger – plus att den är öppen hela vägen upp till glastaket ovanför däck 12 så att många av hytterna har kunnat placeras i långa rader med fönster ner mot Promenade. Nu hade inte vi en sådan hytt, och det brukar vi sällan ha eftersom vi föredrar de hytter som har havsutsikt istället, men det är en klar fördel att kunna välja antingen-eller och det innebär också att det är en större andel av fartygets hytter som har fönster i någon form, inåt eller utåt. Mycket praktiskt och som sagt oerhört snyggt designat – en alltid lika maffig syn. Fartygets beskaffenhet höjer alltså upp betyget på en Helsingforskryssning rejält redan från början, för det här är liksom ingen vanlig tråkig färja!
När det gäller allt vad man kan sysselsätta sig med ombord så har jag följande att säga.

Maten brukar vi på våra kryssningar alltid inta i den stora bufférestaurangen Buffet Serenade (ligger på däck 6 men har en smart ingång/nedgång från Promenade på däck 7), där det serveras smörgåsbord. Vill man välja något annat så finns det ett antal andra matställen ombord också, längs hela Promenade, men buffén känns för oss alltid som det mest prisvärda och trevliga alternativet, för där kan man ju äta och dricka hur mycket man vill. Och smörgåsbordet gjorde oss inte besvikna den här gången heller: där finns goda och intressanta rätter i överflöd och kvaliteten är utmärkt. Så där på sommaren tenderar det visserligen att bli ganska trångt i lokalen när det är många resenärer som äter, men det är snabbt övergående: när man väl har börjat förse sig och är på plats vid bordet är det bara att njuta, och det dröjer inte länge förrän folk har börjat gå och det genast blir tystare och mer svängrum. Likadant är det vid frukosten, som serveras i samma restaurang och också alltid är utsökt.

Karaoke är något som ofta brukar förknippas med kryssningar, och detta finns också längst upp i fartyget, på ”extradäcket” däck 13, i den festvåning precis under skorstenen som numera går under namnet ”New York Club and Lounge”. (Jag föredrog det ursprungliga namnet ”Stardust”, som ännu lever kvar i och med att hissknappen som leder dit är märkt med en stjärna.) Tyvärr är klubben/loungen nu för tiden inredd på ett ganska spartanskt sätt, med borden glest utströdda på en enda rad så att det inte blir någon riktigt intim stämning i publiken. För en svensk resenär är det kanske inte heller jättekul att de allra flesta som sjunger karaoke där i lokalen är finnar som sjunger okända finska låtar – men där blir det ju vad man gör det till, för dels kan man se den finska karaoken som en exotisk del av kryssningsnöjet, dels är det fritt fram att själv gå fram och sjunga något ”svenskt”! Förut hade stället en katalog med låtar man kunde bläddra i, men numera får man istället söka fram lämplig låt i en app … ja, det kanske går att vänja sig vid. Tröttnar man sedan på karaoken ligger det nära till hands att beundra utsikten genom glasfönstren (det är ju som sagt högst upp i fartyget, så det går att se en del därifrån) eller gå ut och ströva på däckpartierna intill. En del av karaokebarens sittplatser är, åtminstone sommartid, förlagda utomhus, och däck 12 alldeles nedanför utgörs dels av ett prima soldäck – där vistades vi nu den här gången med stor behållning, då vädret var perfekt – dels av den vindskyddade passagen Moonlight Promenade som är trevlig att gå i.

För övrig underhållning ombord finns det flera olika ställen, bland annat en pub i akterdelen av Promenade, men den plats som vi i vår familj oftast söker oss till är ”Starlight”, tidigare kallat ”Atlantis Palace”. Det är en stor show- och danslokal i två våningar som upptar en stor del av fartygets för, med ett dansgolv som görs om till scen när det blir dags för uppträdanden, och där finns också barer och en spelhall med roulette/Black Jack och spelautomater. Så där kan man uppehålla sig länge: oftast finns det gott om sittplatser, utom kanske just när showen ska börja. Showen i fråga, som brukar kallas ”midnattsshow” även fast den inte alltid börjar vid midnatt (det märkte vi brådstörtat nu under vår resa), brukar vara något slags dansuppvisning som alltid är trevlig att titta på om än inget överdådigt, och beträffande besökarnas egna dansmöjligheter så finns det alltid något fullt kompetent liveband på plats som håller igång under kvällen. Ibland är det mest barn som skuttar runt på dansgolvet, men då och då blir det tillfälle för oss ”gamla” att ta en svängom också. Är man inte jätteangelägen om att dansa eller se på showen så rekommenderar jag att man åtminstone tillfälligt slår sig ner i den del av Starlight som ligger ”bakom” scenen/dansgolvet, det vill säga precis framme i fören med utsikt genom panoramafönstret rakt fram. Så där en ljus kväll och natt i juni blir det synnerligen angenämt att kunna se ut dit. Så länge man nu kan … för tyvärr stänger Starlight redan klockan ett på natten (finsk tid) så att man blir mer eller mindre tvungen att gå och lägga sig. Det hade inte skadat om de erbjudit möjligheten till mer långvarigt nattsudd.

När det gäller spel så har jag länge haft en passion för att pröva lyckan på pokerautomaterna, där det faktiskt har brukat finnas vissa möjligheter att gå med vinst. Tyvärr har automaterna bytts ut och gjorts om rätt mycket på senare år, och för närvarande är de inställda så att det är ganska meningslöst att försöka dubblera vinsten (där gäller en ”slumpa ett kort högre än dealerns”-princip som uppenbart missgynnar den som spelar). Plus att de nu också är helt kontantfria så att man måste inleda med att blippa sitt kort och får lösa ut eventuella vinster med en utskriven kupong … det är väl en oundviklig konsekvens av det kontantlösa samhället i både Sverige och Finland, men jag tyckte det var roligare att stoppa mynt i automaterna och höra hur det rasslade. Jag tänker nog inte spela på automaterna mycket mer på kryssningarna.

En helt annan aspekt av färden på Silja Serenade är resvägen, och där måste jag säga (vilket jag märkte särskilt tydligt den här gången) att om det är på sommaren och vackert väder så gör man klokt i att stå på däck långa stunder, särskilt de första timmarna efter avfärden från Stockholm. Naturen och miljöerna där i skärgården är fantastiska att se från ett båtdäck. Likaså är det stämningsfullt att befinna sig där ute när fartyget på utresan anlöper Mariehamn vid elvatiden på kvällen. Eller att göra det på tillbakavägen från Helsingfors, när det går att skåda Hangö och Bengtskärs fyr i fjärran.

Shopping till slut finns det rika möjligheter till i den rejält tilltagna taxfreebutiken ombord. Hur pass fördelaktiga priserna är kan förstås diskuteras, men det kan nog finnas ett och annat fall där man kan kommer över någonting billigare än man hade gjort iland. Sortimentet på alkohol, godis och parfymer är i alla fall, och har alltid varit, rikt.


I HELSINGFORS

Nu går vi över till vad man kan hitta på under den tid då Silja Serenade ligger vid kaj i Helsingfors och man som kryssningsresenär går av (såvida man inte ligger bakfull i sin hytt 😊). Den tid man har är alltså sex och en halv timme, i praktiken fem och en halv eftersom man bör vara noga med att vara tillbaka ombord i god tid och inte råka bli strandsatt när fartyget ger sig av igen.
Och faktum är att fem och en halv timme nästan känns för lite, åtminstone om man har tänkt sig en sådan aktivitet som att åka ut till fästningsstaden Sveaborg (som är Helsingfors allra största sevärdhet) eller till Högholmens djurpark. De sakerna tar sin lilla tid, särskilt som man ska passa båttider fram och tillbaka, och vill man använda Helsingforsvistelsen till dem är det nog bäst att inte göra något annat först utan att sätta igång så fort man kommit av Silja Serenade.

Nu är det ju det att i min familj så vill vi alltid gå på stan också, och gå i affärer och handla typiska finska mat- och godisvaror som inte finns i Sverige, och då blir det svårt att kombinera med Sveaborg eller Högholmen. Då blir det helt enkelt en fråga om vad man prioriterar. Jag vet i alla fall sedan tidigare att Sveaborg är värt att besöka, men som sagt, man ska ha tid på sig för att få ut något av det. Väljer man bort detta får man nöja sig med att ströva omkring i Helsingfors – och det är förstås inte så dumt det heller. Senatstorget med domkyrkan och de andra monumentala byggnaderna är ståtligt, Salutorget är mysigt att gå omkring på och Stockmanns varuhus har väl kanske inte direkt låga priser men är ett tjusigt Mammon-tempel.
Andra saker som går att hinna med under de timmar man har (även om vi inte tog dem nu på den här resan) är den mycket originella Tempelplatsens kyrka (som man brukar få ta spårvagnen till), den likaså iögonfallande ortodoxa Uspenskijkatedralen, en sightseeingtur med båt som utgår från Salutorget (Helsingfors är en stad som passar att se från vattnet) samt en tur i det pariserhjul som också står där i närheten. Mycket mer hinner man nog inte med av det som finns på gångavstånd. Men det är åtminstone en riktigt stor fördel att färjeläget där Silja Serenade lägger till är beläget en ganska kort bit från Salutorget och Helsingfors centrum. Det måste vara mycket värre för de finländare som åker på Sverigekryssning och som när de kommer till Stockholm hamnar i den avsides belägna Värtahamnen och är tvungna att söka sig till Gärdets tunnelbanestation innan de över huvud taget kan börja ”göra stan”.

Ja, det här var nog allt jag hade att säga om en Helsingforskryssning för den oinvigde. Sammanfattningsvis kan jag, även om jag nu också har nämnt vissa mindre bra detaljer, helt klart rekommendera den där turen.
Sedan är det ju oundvikligen så att en stor trivselfaktor för min egen del är att jag, med mina finska rötter och mina besök hos släkten i Finland som barn, naturligtvis älskar Finland och alltid blir smått galen av patriotism och blodsbandskänslor varje gång jag kommer dit. Därför känns det alltid större för mig att komma till Finland än det kanske gör för andra. Men med tanke på att min fru och våra barn (som inte har samma anknytning till Finland som jag) har smittats och uppskattar de där kryssningarna väldigt mycket de också – det gjorde de även denna gång – så måste det ju ändå vara någonting som gör en tripp till Helsingfors till en garanterat trivsam resa för vem som helst. (Vilket också märks på den stora mängd internationella passagerare som brukar finnas med.)
Testa själva vetja! Om ni inte redan gjort det. Båten är en minnesvärd farkost, om inte annat.

Resa: 2 dagars kryssning Stockholm-Helsingfors-Stockholm, Silja Line.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar två skivor: Use Your Illusion I och Use Your Illusion II, Guns N’Roses

(recension maj 2024)

När jag först fick höra talas om Guns N’Roses – och hörde på Trackslistan hur de lät – så avfärdade jag dem som ”de där långhåriga suputerna och hårdrockarna”. Hårdrock hörde inte till mina favoritgenrer år 1991–92. (Möjligen kan min aversion mot GN’R också ha haft att göra med att en tjej, som jag var lätt intresserad av, mest bara hade ögon för sångaren Axl Rose.)
Och när min (jämfört med mig) rebelliske lillebror, trots mina enträgna varningar och förmaningar, i augusti 1992 köpte en kassett med Guns N’Roses – närmare bestämt Use Your Illusion I – då var också min första reaktion att det var skräpmusik. Som jag skrev i min dagbok den dagen: ”Det är för bedrövligt att han redan gått in på syndens stig. Vi hade på lite av bandet i bilen. Bara skrik och skrål.”
Men det dröjde inte länge förrän jag själv gått in på syndens stig. 😊 Jag kunde inte undgå att höra en del av den där kassetten Use Your Illusion I som brorsan spelade, och lyssnade till och med själv (för jag var alltid lite intresserad av all musik som alla i familjen införskaffade, jag hade faktiskt ett ganska öppet sinne på det sättet) och blev tvungen att medge att flera av låtarna där faktiskt var rätt bra trots allt. När jag väl vant mig vid Axl Roses sätt att sjunga så tyckte jag inte heller att det var ”bara skrik och skrål” utan insåg att Guns N’Roses på det hela taget var ett tekniskt skickligt band och att deras musik var både läcker och kreativ. Helt avgörande blev sedan när jag fick höra tvillingvolymen till Use Your Illusion I, alltså Use Your Illusion II. Där fanns det ännu fler guldkorn till låtar som gav mig wow-upplevelser, och så var jag fast och blev ett fan till Guns N’Roses för all framtid.

Fortfarande tycker jag att det är de där två Use Your Illusion-albumen från 1991, med sina respektive ikoniska omslag (samma motiv på båda, men ettan har gulröda färgtoner och tvåan blålila), som är det bästa GN’R har gjort. Jag är fullt medveten om att de flesta av fansen föredrar gruppens debutalbum Appetite For Destruction från 1987, och visst, det är också en bra skiva, men Use Your Illusion-dubbeln är i mitt tycke mer episk – som ett variationsrikt storverk, ett helt smörgåsbord av hårdrock i olika former.
Use Your Illusion-skivorna ska nu därför få bli föremål för denna månads recension. Men istället för att beskriva dem mer övergripande ska jag göra så som jag en gång såg att en musikskribent hade gjort med Beatles ”vita album” (också en klassisk ”dubbelskiva”, även om den noga räknat bara är ett album medan UYI formellt är två olika). Nämligen att skriva korta omdömen om de sammanlagt trettio UYI-spåren ett i taget, rangordnade så att jag börjar med den sämsta låten och slutar med den bästa.
Ja, för det får jag ju medge, att Illusion-skivorna inte enbart innehåller bra låtar. Några mindre lyckade finns det där, och det är kanske oundvikligt också när en grupp rapar ur sig så pass mycket musik på en gång. Jag kan därför inte heller sätta toppbetyget 10 av 10 på de båda albumen, det får räcka med 9. Men de är ändå som helhet mycket övertygande, och jag håller verkligen inte med de kritiker som tycker att det är alldeles för mycket utfyllnad på dem. De flesta låtarna är ändå utmärkta.
Nu börjar vi med min genomgång. Nerifrån och upp alltså. Här kommer de låtar som gjordes av Axl Rose (sång), Slash (sologitarr), Izzy Stradlin’ (kompgitarr), Duff McKagan (bas), Matt Sorum (trummor) och Dizzy Reed (keyboards) på den gula och den blå skivan. Inom parentes står vilken av skivorna varje låt är från och vilket nummer den har där.

30. ”My World” (II:14). En liten smaklös industrisyntuppvisning som Axl gjorde utan de andras vetskap och placerade sist på UYI II. Det borde han ha låtit bli … detta är mest bara sexism och inget annat, med stön och allt.
29. ”Don’t Cry (Alternative Lyrics)” (II:13). Som synes en alternativ version av ”Don’t Cry” vars ”riktiga” version finns på UYI I. Den här, som har en annan text och en något annorlunda melodi i versen men annars låter exakt likadant, är tillsammans med ”My World” något slags bonusspår på UYI II. Båda känns helt överflödiga och jag hade föredragit om skivan avslutats ordentligt med föregående ”You Could Be Mine” istället.
28. ”Perfect Crime” (I:5). I en recension jag läste för länge sedan stod det om UYI I att ”de verkar tro att det räcker med några snuskiga ord på varje låt för att det ska bli upproriskt och bra”. Just när det gäller den här låten så håller jag med. Den är kort, snabb och punkaktig men innehåller egentligen ingenting och flyger förbi i all hast.
27. ”Shotgun Blues” (II:6). Också en punkig låt, det finns några sådana på de båda skivorna, och det här är en av de mindre inspirerade och platsar inte riktigt på den i övrigt ganska progressiva blå skivan. Även här verkar det vara de snuskiga orden som är huvudsaken.
26. ”Bad Apples” (I:14). Inget fel på energin eller musikaliteten, men själva låten är mest bara entonig och skrikig, den hade kunnat göras mer spännande.

25. ”Right Next Door To Hell” (I:1). På sätt och vis en bra inledning på UYI I, introt lovar gott med den pumpande basen, men känslan blir att låten är just ett intro och inte så mycket mer. Rak, kortfattad punkrock på tre minuter.
24. ”Yesterdays” (II:3). En ganska lugn liten poprockbagatell, melodiös och snygg och på något sätt ganska typisk Guns N’Roses i deras mer tillrättalagda stunder … men snabbt överstökad.
23. ”Back Off Bitch” (I:8). Här är Axl åter igen punkaktig och ful(are) i mun, men till skillnad från de mer hafsiga låtarna i den stilen på UYI-skivorna har det här blivit en mer komplett låt av det hela. Ganska medryckande refräng och mellanspel.
22. ”Dust N’ Bones” (I:2). Svängig sak med gott om läckert pianospel och något slags Rolling Stones-anda över sig. Typisk ”mittemellan-låt”.
21. ”14 Years” (II:2). Påminner lite om föregående ”Dust N’ Bones”, och de båda ligger också som andra spår på den gula respektive blå skivan – och i båda fallen delar Axl och Izzy på sången. Pianokompet är ännu mer framträdande här och låten aningen bättre.

20. ”Don’t Cry” (I:4). Snyft-power-ballad som är en av Guns populäraste låtar, men det är inte utan anledning den har gett gruppen ett (i övrigt oförtjänt) rykte av att vara ett fejk-hårdrockband, och man tröttnar ganska snabbt på den. Bästa partiet är helt klart Axls ”aiii-ee-aa-ii-ee-aiiiii” i slutet, för där blir det nästan ironiskt istället.
19. ”Get In The Ring” (II:5). Guns N’Roses argaste låt? Ja, förmodligen, när en tvärilsken Axl med idel svavelosande svordomar sprutar galla över diverse namngivna musikjournalister. Hela låten är så full av energiskt musikaliskt raseri att man blir imponerad men samtidigt matt. (Här kan jag flika in att jag förr i tiden brukade säga att om Hammarby någon gång åker ur allsvenskan i bandy så ska jag skadeglatt spela partiet 4:06–4:17 i ”Get in The Ring” om och om igen. 😊 Det har hittills inte hänt, och jag har nog inte heller lust att göra allvar av det påfundet längre, men en lite kul idé var det ju.)
18. ”Don’t Damn Me” (I:13). Texten är den här låtens främsta tillgång – här riktar Axl uppmaningar till sina kritiker att inte fördöma honom och till fansen att inte avguda honom. Självutlämnande och intressant. Musikaliskt är låten mindre märkvärdig (och lite långdragen) men har en käck refrängmelodi.
17. ”You Could Be Mine” (II:12). Får sig ett rejält lyft av att den funkar så bra i eftertexterna till Terminator 2, med alla associationer det ger. Annars ingen kanonlåt egentligen utan bara plain hårdrock, även om det är fullt kompetent GN’R i fin form.
16. ”So Fine” (II:10). Vi slår av på tempot och det blir ganska känslosamt när Duff sjunger om sin framlidne idol Johnny Thunders samtidigt som Axl huttrande sjunger om erotisk besatthet. (Ja, jag tror låten handlar om båda sakerna på en gång.) Ganska snygg och lätt bluesaktig komposition där det plötsligt går fortare i sticket … lite som Beatles ”Something”.

15. ”Dead Horse” (I:15). Lite lustig låt som börjar mycket lugnt med endast akustisk gitarr, varpå den plötsligt vrålar igång med full speed efter en minut. Men egentligen är det en fullt duglig poprocklåt (nästan schlagerhårdrock) à la Rose. Slutar sedan likadant som den började, för att på skivan övergå via en suggestiv ultrarapid-loop till hjärtslagen i början av ”Coma”. Snyggt.
14. ”Knockin’ On Heaven’s Door” (II:4). De två UYI-skivorna har varsin cover på en låt av en 60-talslegendar – på den blå skivan är det Bob Dylan som är på tapeten. GN’R gör också verkligen det mesta möjliga av ett rätt simpelt original. Särskilt strålande blir det under låtens andra halva när de får sällskap av en gospelkör.
13. ”Garden of Eden” (I:12). Wow, här går det galet fort! En mycket lång och ordrik text rabblas/skriks fram av Axl inom loppet av två och en halv minut, och då hinner Slash ändå med ett gitarrsolo också. Inte särskilt melodiöst men otroligt energiskt, och den bästa av de punkinfluerade låtarna på UYI-skivorna. (Se gärna på den likaledes galna videon!)
12. ”You Ain’t The First” (I:6). Som otrolig kontrast kommer denna lilla stillsamma, akustiska countrylåt i valstakt … är det verkligen fortfarande samma grupp? Ja, det är och förblir finurliga Guns N’Roses, och den här har jag alltid gillat i all dess enkelhet.
11. ”Live And Let Die” (I:3). Den andra covern (apropå ”Knockin’ On Heaven’s Door”) är förstås hämtad från Paul McCartney, och den får verkligen liv och rörelse här, vilket den egentligen inte har i originalversionen. Riktigt läckert att klä den högst ovanliga kompositionen i hårdrocksskrud och krydda den med blås (om än syntifierat sådant).

10. ”Civil War” (II:1). En liten skillnad finns det i låturval mellan den gula och den blå skivan, och det är att UYI II har en större andel långa, ambitiösa och progressiva låtar. Det börjar direkt på det sättet i det mångfacetterade öppningsspåret ”Civil War”. Snyggt, vackert och avancerat rakt igenom, från den samplade rösten från filmen ”Rebell i bojor” ända fram till tempohöjningen mot slutet och så det fallande regnet som avslutar. Utmärkt pacifistisk text också.
9. ”November Rain” (I:10). Här var det Axl som fick fria händer och skapade denna synnerligen vemodiga och romantiska låt med hela den där väggen av syntstråkar. Ovanpå det lade sedan Slash några av sina mest beundransvärda gitarrinsatser. Episk låt, som dock tyvärr tenderar att tjatas ut ibland.
8. ”Bad Obsession” (I:7). Härligt, nu blir det munspel också! Ganska mycket dessutom, och allmänt röj och fart i en bluesaktig låt som var ett av de första tecknen jag uppsnappade på att de där Guns N’Roses kanske inte var så tokiga ändå.
7. ”The Garden” (I:11). Ytterligare ett exempel på hur många olika musikaliska influenser som faktiskt finns på UYI-skivorna. Här blir det countryaktigt, med snygg slidegitarr och utsökt samspel från hela gruppen på det hela taget. Varvat med detta kommer sedan också betydligt hårdare refränger, där Alice Cooper är gästsångare (eller snarare gästtalare), men det funkar bra ihop alltsammans ändå.
6. ”Double Talkin’ Jive” (I:9). En nästan instrumental låt, den har bara två korta verser som stökas undan i början av låten, och sedan blir det en ekvilibristisk stämningsfull gitarruppvisning – som går över i något slags stillsam flamenco. När GN’R har spelat den här live har de ibland hållit på och improviserat i åtskilliga minuter, och det kan jag förstå, den är verkligen värd att köra länge.

5. ”Pretty Tied Up” (II:8). Ett av de läckraste låtintron jag vet! Izzy gör en exotisk spännande insats på sitar, sedan kommer de övriga instrumenten in under några dramatiska sekunder och så brakar det loss. Även låten som följer fortsätter att sprudla av uppfinningsrikedom. Jättesnygg melodi i versen och gitarrsolot är ett av Slashs bästa.
4. ”Breakdown” (II:7). Avancerat ihopsnickrad låt som består av många olika delar, partier och tempon (och Matt har anmärkt på att den på grund av det var hiskligt svår för honom att lära sig), men den är sanslöst snygg som helhet. Jag har alltid varit svag för i synnerhet pianospelet som binder ihop alltsammans, men alla i gruppen är fulländade virtuoser här. Axls recitation i slutet är en fröjd att rabbla med i om man kan.
3. ”Locomotive” (II:9). Lyssna på Slashs gitarrvägg i den här … bättre kan det inte bli! Även Duff dundrar på med basen som en hel maskin, och Axl har åter igen fått ihop en riktigt snygg melodi i verserna. Texten är lång och låten stundtals brötig, men egentligen följer den ett schlagermönster (om än väldigt utdraget) och man tröttnar inte för det är helt enkelt bara så mycket positiv energi i detta.
2. ”Coma” (I:16). Avslutningsspåret på UYI I är också det längsta på de båda skivorna, tio minuter, och det är verkligen värt att vänta på. Otroligt stämningsfullt verk … redan inledningen med hjärtslagen skapar spänning, och så kommer det där ödesmättade, dova riffet och en riktigt spännande text om att sväva mellan liv och död (och till slut välja att leva). Även här är det en låt med en massa olika delar, och de är snygga allihop men allra bäst blir det i det överjordiska, svävande ”nära döden”-mellanpartiet. Perfekt låt att lyssna på i ett mörkt rum, tyckte jag länge.
1. ”Estranged” (II:11). Och allra bäst på de två skivorna är naturligtvis denna, som jag vet att jag har skrivit berömmande ord om redan tidigare. Översiggivet sjunger Axl självbiografiskt om ett förhållande som kraschat, och han spelar ljuvligt på sitt piano och Slash bidrar med sina vemodigt tjutande gitarrslingor. En rad olika verser och solon avlöser varandra och det hela blir ett mästerverk som nu i många, många år har legat på min personliga topp 10 med favoritlåtar.

Ja, det här var allihop. Sammanfattningsvis kan jag säga att om jag måste välja ett av de två albumen som är bättre än det andra, så tycker jag att den blåa UYI II är något bättre, därför att merparten av de låtar jag tycker är allra bäst på de båda skivorna kommer därifrån (vilket nu också syns på min ranking). Men det är målfoto. Båda skivorna har en mängd bra låtar i allmänhet.
Både Use Your Illusion I och Use Your Illusion II är helt enkelt två oförglömliga album. Har ni inte lyssnat på dem så gör det (alltid hittar ni några favoriter bland de trettio mycket olika spåren). Och har ni lyssnat så gör det igen. De här Guns N’Roses-albumen är kultur.
(”Bara skrik och skrål”? Nej, det var då för väl att jag lyssnade ordentligt så att jag fick denna grava missuppfattning ur hjärnan.)

Skiva: Guns N'Roses, Use Your Illusion I och Use Your Illusion II, Geffen Records.
Betyg (tillsammans): 9 av 10.

Igelkotten recenserar en TV-serie: Ronja Rövardotter

(recension april 2024)

Hur bär man sig åt för att göra en remake av något så ikoniskt, något så etablerat i det svenska hjärtat, som Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter?
Jag har ställt mig den frågan förut – jag skrev ju faktiskt för några år sedan en text här på bloggen där jag gick igenom alla gamla Astrid Lindgren-filmer och om de skulle kunna göras om eller inte. I Ronjas fall så drog jag slutsatsen att det nog kunde vara värt ett försök, eftersom den gamla filmen från 1984 ändå har vissa svagheter. Men samtidigt insåg jag att det verkligen inte blir lätt, när den filmen är så inrotad som den är och har helt oumbärliga inslag i form av ett klyftigt manus, minnesvärda rumpnissar och vildvittror och inte minst Björn Isfälts fantastiska musik (både i form av instrumentala teman, visor, rövarsånger och danser). Hur skulle man kunna hantera det arvet och ersätta det med något nytt?
Nu har jag och resten av Sverige fått svaret, i och med att den ”nya Ronja” har kommit i form av en TV-serie på Netflix. Tolv avsnitt sammanlagt, de sex första har funnits ute ett par veckor, de sex avslutande kommer lite senare, men recensera serien kan jag göra redan nu när jag sett färdigt första halvan.

Den naturliga rakt-på-sak-frågan som alla läsare vill att jag ska svara på direkt är förstås om den nya Ronja är bättre eller sämre än den gamla.
På det svarar jag att det i och för sig inte är så lätt att jämföra, eftersom själva formatet är så annorlunda – det är skillnad på en dryga två timmars långfilm och en hel serie som sammantaget kommer upp i betydligt mer tid än så – men i det stora hela så blir det ändå så att jag konservativt nog tycker att den gamla var bättre.

Inte så att den nya inte har sina fördelar, det har den visst. Bättre specialeffekter är det första jag tänker på givetvis, och i alla fall delvis bättre skådespelare: i synnerhet är barnskådespelarna bättre nu. När jag väl hade vant mig vid de två nya unga huvudrollsinnehavarna Kerstin Linden och Jack Bergenholz Henriksson som Ronja och Birk (och vid att Birk inte är rödhårig längre), så kunde jag inte undgå att konstatera att de faktiskt spelar riktigt bra och inlevelsefullt mot varandra; kemin mellan dem blir till på köpet bättre och bättre för varje avsnitt. Det är skillnad mot de gamla Ronja och Birk som mest bara rabblade upp sina repliker enligt äldre Astrid Lindgren-filmtradition.

Om vi ska dröja oss kvar vid det där med skådespelarna så är det också flera andra av dem som kanske inte direkt förbättrar sina rollkaraktärer från den gamla filmen, men som inte försämrar dem heller. Det gäller t.ex. Johan Ulveson som Skalle-Per – det blir förstås inte samma sak som när Allan Edwall spelade rollen, men det blir en utmärkt Skalle-Per ändå och det var nästan väntat med Ulvesons proffsighet som komiker. Likadant med Krista Kosonens Lovis: hon är stillsammare än Lena Nyman men har samma kombination av pondus och omtänksamhet.
Mattis däremot är jag mer tveksam till. Som jag skrev i mitt nämnda inlägg om Astrid Lindgren-filmerna så har jag aldrig riktigt gillat Börje Ahlstedts rolltolkning som Mattis i den förra Ronja-filmen, och Christopher Wagelin gör nu visserligen rollen i fråga på delvis ett annat sätt, men helt och hållet har han inte släppt den djupa respekten för föregångaren utan tar efter den (fast mer tamt). Jag är fortfarande inte riktigt säker på att det här är den Mattis jag helst velat se på skärmen.
Vad gäller alla Mattisrövarna så känner jag att de nu har blivit ett kollektiv i högre grad än i den förra filmen (och i boken). De fäller diverse repliker om saker och ting, på olika dialekter, men förutom åldermannen Skalle-Per har ingen av dem hittills fått någon större roll i handlingen – med ett intressant undantag. Jag hade gärna velat se rövarna få ta lite mer plats, när det nu finns speltid så det hade räckt till det. Här måste jag förresten självfallet nämna att en gammal vän till mig som är skådespelare är med i rövarbandet: jag nämner inga namn men han spelar Fjosok. 😊 Det är ju riktigt kul att se honom förstås, men tyvärr är han egentligen med för lite för att jag ska kunna säga något om hans insats, och det är på något sätt symptomatiskt för den här nya Ronja-versionen: för lite rövare!

Något som däremot finns med i nya Ronja, och som tar förhållandevis stor plats, är en uppsättning nya rollfigurer på annat håll i bygden runt Mattisskogen. Det är framför allt det som seriemakarna har använt det nya breda formatet och speltiden till. I boken och i den gamla filmen nämns ju ”fogden” och hans knektar som bekämpar Mattis- och Borkarövarna, och nu får vi bekanta oss lite mer med dem och med folket i närmaste by, med Vera Vitali som nitiskt rövarbekämpande kvinnlig fogde som smider diverse intrikata planer för att komma åt Mattis och Borka. Hennes skådespelarinsats är det inget fel på, och jag håller med om att man i tidigare Ronja-versioner onekligen blivit lite nyfiken på allt det där som aldrig nämns om trakten där Ronja bor och om personernas bakgrund (hur har Mattis rekryterat alla sina rövare, och hur kommer det sig att de har ”hört glunkas om” att Borka och Undis har en unge?). Sådana kunskapsluckor får man till viss del utfyllda genom den här kraftiga utökningen av Ronja-berättelsen. Det blir också rätt intressant när en av fogdens planer visar sig gå ut på att ha en hemlig informatör utplacerad bland rövarna i Mattisborgen.
Men trots detta känner jag ändå att det kanske ändå är att gå lite väl långt att introducera så pass mycket bihandling som är direkt ”icke-kanon”. Vi hamnar ganska långt från den rätta Ronja-känslan i de scenerna, och även om jag har förståelse för att det behövs några fler kvinnliga karaktärer, så hade jag nog föredragit att några av rövarna hade gjorts kvinnliga istället för att den där fogdebyn får ta så stor plats. (Jag tror då rakt inte att Astrid Lindgren hade misstyckt till kvinnliga Mattisrövare, särskilt inte som det ju faktiskt råder jämställdhet i Ronja-boken – det är aldrig någon som ifrågasätter att Ronja ska bli nästa hövding fast hon är tjej.)
Ska man nu göra en massa egna påhittade tillägg till boken så är det dessutom bättre med sådana tillägg som mer är vidareutvecklingar av detaljer i originalet. Det finns en del sådant också, som att vi nu får se lite mer av hur Birk har det hemma i Borkafästet (att stämningen inte är riktigt lika hjärtlig där som i Mattisborgen har man ju fattat tidigare, men nu beskrivs det lite mer) och att Ronjas tilltag att förse Birk med mat på vintern leder till intriger på båda sidor om Helvetesgapet. Samt förstås att Mattis rövande (som beskådas av en förskräckt Ronja) problematiseras mycket mer konkret här i nyversion än på 80-talet.

Bakom alla fördjupningar och nyintroduktioner så finns förstås själva ramen i Ronja Rövardotter-sagan kvar i den nya serien – men där kommer också en av dess allra största svagheter in. Nämligen att precis som i det enskilda fallet med Mattis, där Börje Ahlstedts skugga hänger tydlig över Christopher Wagelins skådespel, så hänger skuggan av den gamla Ronja-filmen kvar väldigt mycket över serien i det stora hela. Det är som att seriemakarna har en så oerhörd respekt för den gamla filmen att de inte har vågat släppa den för mycket, och resultatet har blivit att Ronja-serien till stora delar känns som en karbonkopia av originalet. Framför allt gäller detta musiken. Björn Isfälts soundtrack var förvisso strålande och inte lätt att ersätta, men här har man nästan inte ens försökt … flera av den gamla filmens teman och melodier finns faktiskt kvar här. Vargsången är alltjämt den gamla versionen, och en variant på ”ram-pu-ba-pu-ba-bum”-temat får tjäna som intromusik. Man kan fråga sig vad det är för mening med att göra en ny film om man så våldsamt blinkar åt den gamla? (Den musik som faktiskt är ny når sedan förstås inte heller upp till Isfälts, men det är ändå ingen anledning att gardera sig genom att behålla hans.)
Över huvud taget är det många detaljer som respektfullt har behållits, och ibland tekniskt gjorts bättre, men som ändå inte lyfter. Rumpnissarna går väl an, men vildvittrorna skriar inte lika coolt längre, de underjordiskas locksång har mest blivit ett susande ljud, rövardanser förekommer men kommer inte igång. Och något jag verkligen saknar (förutom den fina sjungande damen som skriker en enda lång ton i en halv minut när hon och hennes följe blir rövade) är alla de komiska repliker som år 1984 var ett resultat av Astrid Lindgrens och Tage Danielssons vidunderlighet i kombination:
”Hon liknar far sin, tror jag.” ”Nä, nu ska du inte vara elak.”
”Om det skulle komma nån ogärningsman och tas med Lovis, då får jag nog hålla min hand över ogärningsmannen!”
”Han vet väl inte hur man gör!” ”Åja, skryt lagom!”
Jag begär inte att samma repliker ska förekomma nu med, men nu har de försvunnit utan att några liknande vitsigheter kommit istället, och samma känsla får jag på något sätt för hela Ronja Rövardotter à 2024.

Allt är förstås inte negativt med serien – den har som sagt flera fördelar också, och jag tycker absolut att den är värd att titta på, i jämförelsesyfte om inte annat. Det kan ju dessutom hända att den lyfter rejält under andra halvan som inte kommit än.
Men min känsla är att upphovspersonerna, när de fått tillfälle att breda ut sig och göra lång TV-serie av Ronja, har riktat in sig på lite fel detaljer och breddat på fel ställen och i gengäld gjort de delar som är trogna mot originalhistorien ganska urvattnade, i ren ängslan att råka göra om dem för mycket.

TV-serie: Ronja Rövardotter, Netflix.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar en bokserie: Logan-serien, Mildred D. Taylor

(recension mars 2024)

Jag har en gammal favoritbokserie som jag gillade redan som nioåring, och som jag också har ägt sedan dess och som har följt mig genom livet, ständigt stående i bokhyllan för mig att ta fram och läsa om och slöbläddra i. Det är en serie som både har bidragit både till min allmänbildning och till min rättskänsla, och som har satt en viss prägel på min litterära smak. Ändå är inte böckerna särskilt kända bland svenskar (jag har inte träffat många andra som har läst dem).
Vilka böckerna är? Jo, det är Mildred D. Taylors böcker om familjen Logan och deras öden i de rasistiska sydstaterna i USA från 1930-talet och framåt.
Det är egentligen lite svårt att avgöra vilka böcker som ingår i serien, för det finns flera spinoffs och prequels till den. Men de tre som jag anser hör ihop och som jag är bekant med är Roll of Thunder, Hear My Cry (svenska Svart arv), Let the Circle Be Unbroken (Bryt inte ringen) och The Road To Memphis (Vägen till Memphis). De två förstnämnda fick jag i min ägo 1987, och den tredje kompletterade jag med i mitten av 90-talet någon gång. Senare har jag dessutom skaffat dem alla tre på engelska – så pass stor är min förtjusning i dem att jag tyckte det var värt det att få läsa dem i original.
Och faktiskt så har det nu precis på senare år också kommit en fjärde och avslutande del, som heter All the Days Past, All the Days To Come. Den köpte jag också så snart jag fick veta att den fanns, men den har inte kommit ut på svenska, så det är den första i serien som jag läst enbart på engelska.

Böckerna handlar alltså om den svarta familjen Logan som bor i Mississippi på 30- och 40-talet, och som är så lyckligt lottade så att de har en egen liten bit jord där de odlar sin bomull. Den där jordplätten måste de självklart kämpa bittert för att behålla i kärva depressionstider, samtidigt som de och deras vänner får utstå allt möjligt annat jobbigt som diverse vita i grannskapet ställer till med. Huvudperson och jag-berättare är Logan-familjens dotter Cassie, en ganska hetlevrad pojkflicka som inte utan vidare accepterar att bli trampad på hela tiden. Hon är nio år i början av den första boken och börjar närma sig tolv i slutet av den andra; de två böckerna hänger hyfsat väl ihop. I bok tre har vi gjort ett litet hopp och Cassie har blivit sjutton år, och i den sista, nyare, fjärde boken är hon vuxen (och gör så småningom juridisk karriär) och då accelererar tempot rejält när man får följa hennes och familjens vidare öden under ett antal år, vid det laget även utanför Mississippi, och med anknytningar till 60-talets medborgarrättsrörelse som Logans blir en del av. (Böckerna blir mognare i takt med Cassie; bok ett är snarast en barnbok, om än för lite större barn, medan det i slutet är unga vuxna som är målgruppen.)
Till stor del bygger de här böckerna på författaren Mildred D. Taylors egen bakgrund och på sanna släkthistorier från Mississippi som hon fick höra av sin pappa – Cassies storebror Stacey bygger mycket på honom, en släktparallell som blir särskilt uppenbar i bok fyra.
Nämnas ska förresten också att den första boken Svart arv, som är den mest kända, även har gjorts som TV-serie, så tidigt som 1978 (året efter att boken först kom ut i USA). Jag har sett vissa partier av den TV-serien: inte hela eftersom den bara finns fragmentvis i en väldig oordning på Youtube, men det kan egentligen kvitta, för att döma av det jag sett så gör serien inte boken rättvisa riktigt. Största fördelen med den är att man får se ordentligt i bild hur landskapet egentligen ser ut där i Mississippi; som svensk har man annars en aning svårt att föreställa sig det.

För att återgå till böckerna så minns jag att jag slukade Svart arv när den kom på svenska och jag fick den via min barnbokklubb. Jag var då nio år precis som Cassie, och jag blev verkligen gripen och upprörd av hur de svarta i boken behandlades av de vita. Att Sydafrika körde med apartheid visste jag ju då 1987, men att det för inte så länge sedan hade varit lika orättvist i USA var något nytt för mig. (Jag hade nog blivit ännu mer upprörd om jag hade vetat att det fortfarande inte alltid är så lätt att vara svart i USA.)
Så jag levde mig riktigt ordentligt in i berättelsen – jag har en tendens att gärna engagera mig just i böcker som beskriver orättvisor och nedrigheter av olika slag, och Logan-serien passar helt klart in i det facket. Den skakade verkligen om känslorna på mig kan man säga, och det tycker jag definitivt är en egenskap som en bra bok ska ha. Jag fäste mig ganska mycket vid bokpersonerna också, för Mildred D. Taylors böcker har ett ganska rejält tilltaget persongalleri med både snälla svarta, elaka vita, snälla vita och elaka svarta karaktärer (och vissa som är lite mittemellan), alla minnesvärda och bra skildrade. Och det är mycket spännande och intressanta saker de får vara med om där ute på landsbygden i 30-talets Mississippi. I samtliga böcker (utom möjligen den tredje, som har en mer rak handling) sker för övrigt berättandet lite ”episodvis”, med olika småintriger som avlöser varandra, även om de har en gemensam nämnare och känsla. Denna krönikeartade berättarform är jag rätt förtjust i.
Mitt nioåriga jag gottade sig förstås särskilt åt de tillfällen i den första boken Svart arv då Cassie faktiskt får revansch på dem som behandlar henne illa (bland annat gräver hon och hennes syskon en ambitiös fälla för de vita barnens skolbuss som brukar stänka ner dem med lera). Men man kan också mycket väl engageras av syskonen Logans strulige vän T.J. och hans sorgliga öde (domstolsprocessen i början av Bryt inte ringen är nog en av de bästa litterära rättegångar jag vet), av Cassies föräldrars försök att bojkotta den lokala lanthandeln som ägs av tre våldsamma rasistiska bröder, av den ”förening” där såväl svarta och vita tillsammans försöker börja engagera sig fackligt mot bomullsplantagernas orättvisor, eller av det tillfälliga men ödesdigra vredesutbrott från en av bipersonerna som leder till att Cassie och hennes gäng måste fly ut på en ofrivillig och otrevlig road trip i Vägen till Memphis.
Läser man alla böckerna i sträck kan det förstås hända att man efter ett tag börjar tycka det är tjatigt med alla dessa trakasserier och gliringar från de vita elakingarna, men å andra sidan gör alla bokpersonernas olika icke-rasrelaterade relationer och intriger med varandra mitt i alltihop att det hela tiden blir variation. Det finns också utrymme för moralisk eftertanke, med alla de situationer och problem som rasmotsättningarna och de trångsynta förväntningarna leder till där i USA-södern.

Som barn var jag så pass förtjust vid läsningen att jag inte tänkte så mycket på de mer negativa sidorna med böckerna, något som jag kanske gör i högre grad idag. Som till exempel att Cassie och hennes syskon nästan helt okritiskt sväljer det som deras pappa och i synnerhet deras koleriske farbror säger till dem, trots att dessa båda är lite väl onödigt misstänksamma mot vita (farbror Hammer gör sig egentligen skyldig till omvänd rasism). Jag tyckte förvisso även när jag läste som barn att de där vuxna var lite dumma – pappa David tvekar inte heller att i sann amerikansk anda ta till läderremmen när barnen misskött sig – men det bidrog ju egentligen mest bara till dramatiken i historien. När man däremot läser de partierna som vuxen kan det framstå som att författarens egen sensmoral är att svarta och vita ska vara skilda åt och att inget någonsin kan ändra på det. I den sist utkomna fjärde boken ställs det där ännu mer på sin spets, för då får Cassie själv tillfälligt ihop det med en vit man, utan att det i slutändan blir några riktiga signaler till läsaren att det är okej.
Men å andra sidan finns det också flera scener i bokserien där svarta och vita hjälper varandra, och i serien som helhet tycker jag allt att förbrödring och vänskap över rasgränserna uppmuntras. Dessutom är de två kanske allra mest sympatiska karaktärerna i bokserien vita: familjen Logans anmärkningsvärt rättvise advokat herr Jamison, och deras vite grannpojke Jeremy som envisas med att vara de svarta barnens vän trots att han blir grymt bestraffad för det av sitt rötägg till pappa.

Hur är det då att läsa de här böckerna på engelska? Ja, det är ju självklart lite skillnad gentemot svenskan... originalspråket är verkligen härligt. Alla pratar typisk sydstatsdialekt, sådan som en engelsk grammatiklärare skulle slita sitt hår i förtvivlan över, och säger y’all och Lordy och sho’ is och I knows ... för att inte tala om de säregna slangorden: redneck, peckerwood, yankee (i betydelsen nordstatare). Och folks smeknamn sedan: Big Ma, Little Man, Mama Batie, med flera. Det är samma sydstatsatmosfär som i Onkel Toms stuga eller Borta med vinden (även om jag alltså alltid har föredragit att läsa de här böckerna framför dessa).
Men trots det engelska språkets färg och särprägel har jag konstaterat att de svenska böckerna faktiskt är väldigt bra översatta. Självklart har de inte kunnat behålla hela den känsla och stämning i språket som finns i originalet, men det är ju inte heller möjligt. Översättaren Karin Nyman har ändå lyckats göra det bästa möjliga av ett väldigt svårt original, bland annat genom att ha en sorts talspråk i dialogen – men där många andra översättare markerar talspråk genom att antingen bara stava slarvigt (typ ”ja dä ä dä”) eller använda någon svensk dialekt (t.ex. skånska, vilket inte skulle se så snyggt ut i munnen på afroamerikaner...) har hon fått till en egen hemkonstruerad variant som känns hyfsat trovärdig. Uttryck och ordval som ”det dära”, ”fall det går bra” och ”gubbtjyv” är i mitt tycke helt okej motsvarigheter. Och underligt vore väl om inte Karin Nyman hade språket i sin hand, för hennes mamma råkar ju vara ingen mindre än Astrid Lindgren.

Nu har som sagt den senaste boken, All the Years Past, All the Years to Come, inte översatts. Den kom på engelska för några år sedan, och jag har faktiskt rentav frågat Rabén & Sjögren (som gett ut de tidigare Taylor-böckerna) om de tänker sig att ge ut en svensk version. Vilket de inte gör. Synd, för även om jag fattar att boken kanske inte skulle sälja så bra (det har gått för många år sedan föregångarna kom, och inte heller de slog ju på allvar i Sverige riktigt) så tycker jag personligen det vore värt att få serien avslutad även på svenska.
Det är ju också så att det kliar i fingrarna på mig personligen … som den som läst detta nu förmodligen har fattat så är jag både insatt och förtjust i familjen Logans värld, så nog är det en rolig tanke att få översätta den sista boken, om inte Karin Nyman själv skulle göra det.
Men oavsett vilket så tycker jag att serien är högst läsvärd. Den ger insikter och inblickar som verkligen inte skadar (särskilt inte i dessa tider då utvecklingen verkar gå bakåt och det blir fler som tycker det är fult att vara ”woke” …), och med sitt persongalleri och alla sina småhistorier (som bildar en helhet) ger de en läsupplevelse som jag på sätt och vis är förvånad över att inte fler har uppmärksammat genom åren.

Bokserie: Mildred D. Taylor, Svart arv/Bryt inte ringen/Vägen till Memphis, översättning Karin Nyman, Rabén & Sjögren – samt All the Days Past, All the Days To Come, Viking.
Betyg: 9 av 10.

Algoritm-konferens (ett skämt)

Egentligen borde någon skriva en sketch om sociala medie-algoritmer som har konferens och diskuterar sina offer.
Jag kan bidra lite med hur det förmodligen låter när de diskuterar mig.

”Alltså, den här snubben klickar bort mina förslag hela tiden, jag fattar inte vad jag gör för fel? Han gillar ju sport, så jag föreslår honom både AIK och Djurgården och Västerås SK och HV 71 och Bollnäs GIF och Rögle och allt möjligt, men inget av det vill han se. Vad ska vi göra?”
”Äh, fortsätt bara, förr eller senare måste du väl träffa rätt. Du vet, det är precis som när jag visar honom olika hembygdssidor eftersom han verkar vara intresserad av Sveriges geografi. Det funkade inte med ‘Du vet att du är från Avesta när ...’ och ‘Bilder från det gamla Falköping’ och ‘Vi som älskar vårt Mörrum’, men jag märkte att han tittade i två sekunder på en vacker utsikt över kyrktornet i Åmål. Vi närmar oss! Snart har vi honom!”
”Ja, det där med utsikter verkar han ju gilla. Inte för att skryta då, men jag fick honom att stanna upp och sluta rulla i tio sekunder när jag visade honom en AI-bild på en svindlande bergstrappa i Bolivia. Åtminstone tror jag att den var AI.”
”Bosse, du är själv en AI.”
”Ja ja, men i alla fall. Såna grejer funkar på honom. Ta och fejka ett extra högt kyrktorn nånstans så gör han ännu längre uppehåll och vi blir befordrade till superalgoritmer.”
”Och snart har vi kartlagt hela honom! Alla hans innersta tankar! Och konverterat dem till Facebookform! Jii-haa! Då bara rullar pengarna in!”
”Lugn nu, en sak i taget. Tänk bara på att maskinöversätta ordentligt allt han ser. Han är ju svensk, så då uppskattar han att få allt på svenska direkt.”
”Ja, och dessutom är han översättare och språkintresserad, då blir det ju extra kul för honom att se vad vi kan göra med språk.”
”Men han funderar på att byta yrke, det har jag snappat upp när jag har tjuvlyssnat.”
”Va? Varför säger du inte det förrän nu? Visa honom lite förslag då! Lantbruksgymnasier till exempel. Han bor ju ute på landet.”
”Då gillar han säkert bilar också, det gör lantisar. Jag tar och föreslår honom en veteranbilsklubb. Sisådärja. ... Va? Han klickade bort den!!! Varför det? Han gillar ju fordon! Tåg och sånt.”

”Varför ska vara människor vara så oförutsägbara hela tiden?”
”Det är de inte egentligen, de bara trilskas och har inte fattat ännu att det vi som har koll på dem och ger dem Den Finaste Upplevelsen. Ta det lugnt. Visa honom en lättklädd dam, det slår aldrig fel, han höjer säkert på ögonbrynen en sekund i alla fall, han är ju man.”
”Ssssch! Vi ska inte vara fördomsfulla och biased nuförtiden har du väl hört, utan inkluderande, det är nya direktiv!”
”Äsch, vad är det för woke-trams, släng in en dam bland hans reels nu. Han behöver en del nya vänner förresten, han har inte kommit upp i 200 än, det kan omöjligt motsvara hans vänkrets IRL. Jag tar och föreslår den här typen som tre av hans vänner är vän med. Och de här 84 ABBA-grupperna vill han säkert vara med i, varför ska han nöja sig med en?”
”Nu börjar det bli matdags för honom, vad har han sagt att de ska ha till middag idag?”
”Spaghetti carbonara tyckte jag han sa. Jag registrerade i alla fall att han köpte bacon häromdagen. På Ica. Jag gav honom genast ett förslag på bacon från Coop, men han köpte inte det. Fattar inte varför. Ja, hur som helst så ska de ha spaghetti carbonara.”
”Perfekt! Visa honom ett läckert recept på ravioli från ‘Vi som lagar italiensk mat’! Och något pastasåserbjudande från Ica i Lycksele samtidigt.”
”Добрый вечер Путин!”
”Va? Vem var det där?”
”Det var bara en av de nya kollegorna, inget att bry sig om. Lägg nu in lite nya grejer så han har nåt att kika på till middagen. Några plumpa sexistiska skämt och ett par konspirationsteorier om röda SVT och kriminella muslimer och klimatbluff. Och vad sägs om den här? ‘Svenska Malmö FF-fans’. Han håller ju på FF. Va? Han blockerade den också!”

Igelkotten recenserar en film: Chocolat

(recension februari 2024)

I vår familj har vi en mycket lustig tradition. Vi samlas alla fem och ser på filmen Chocolat varje år någon gång i februari eller mars, under fastan. Och så äter vi en massa choklad medan vi tittar.
Allt började med att hustrun och jag såg Chocolat någon gång för många år sedan, och tyckte att den var bra och skaffade den på köp-DVD, och eftersom den utspelar sig i fastan så fick vi för oss att vi skulle titta på den när det var fastan för det passade ju bra. Det gjorde vi sedan fler gånger. Dessutom tillkom ganska snart chokladen som tillbehör, för man kan nämligen inte titta på en film som Chocolat utan att bli sugen, så då började vi äta choklad till. Mycket snart hade det hela blivit en tradition och en ritual – att se Chocolat och äta en hel liten chokladbuffé. Sedan fick även våra tre ungdomar nys om det hela, och nu vill de också vara med varje gång, och på den vägen är det och vi lär inte sluta. (Chokladbuffén brukar numera inte heller vara särskilt liten, utan vi dukar hela vardagsrumsbordet fullt.)
En märklig familjetradition, javisst, men den är onekligen väldigt trevlig. Dessutom förtjänar filmen att bli hyllad på det sättet av oss. Den är nämligen riktigt bra och tål att ses om en gång om året. (Till skillnad från t.ex. Ivanhoe, som ju många ser en gång om året på nyårsdagen, men själv har jag tråkat mig igenom den en gång och det räckte med det!)

Filmen Chocolat kom år 2000, och är regisserad av Lasse Hallström. Han har verkligen gjort filmer av de mest skilda slag (det är svårt att tänka sig att han står bakom både Alla vi barn i Bullerbyn, Gilbert Grape och ABBA – The Movie!) men Chocolat är i mitt tycke kronan på hans verk. Även om den hamnade lite i skuggan av hans föregående film Ciderhusreglerna och faktiskt (otroligt nog) blev helt utan Oscar.
Chocolat utspelar sig år 1959 i en liten by (eller kanske småstad) på obestämd plats i Frankrike. Dit kommer en ganska ung kvinna och hennes dotter som lever ett kringresande liv runtom i Europa och brukar slå sig ner tillfälligt på olika ställen, men alltid flyttar vidare förr eller senare – drivna av ”den listiga nordanvinden”, som berättarrösten säger i filmen. Kvinnan, Vianne, försörjer sig på att sälja choklad (med inspiration från mayaindiansk kakaomystik som hon ärvt av sin ”vandrande” mamma från Mellanamerika), och hon öppnar en chokladbutik i byn som hon och dottern nu kommer till. Något som är till stor förtret för flera i byn, för hon råkar nämligen anlända just när fastetiden börjat, och den där byn är konservativ av sig och i synnerhet dess borgmästare, greve de Reynaud, blir uppretad av att Vianne dyker upp och börjar fresta hans medborgare med sina läckerheter när de egentligen borde iaktta avhållsamhet. Inte blir det bättre av att Vianne är provocerande även på flera andra sätt, som att hon är icke-troende och ogift med en ”oäkta” dotter.
Men hon drar alltså igång verksamheten och hennes närvaro medför att en hel del folk i byn får uppleva en viss förändring i sina liv, påverkade av Vianne och (ytligt sett) av hennes choklad. Allt medan borgmästaren/greven och hans medhjälpare försöker motarbeta henne på alla sätt det går – och just när de tror att det inte kan bli värre så sätts deras orörda idyll på ännu svårare prov när det resande ”flodfolket” dyker upp och lägger till med sina båtar vid byns flodstrand (att de är romer sägs inte rent ut men är tämligen uppenbart). Naturligtvis lierar sig Vianne genast med dem, och det blir ännu fler spänningar i byn ända tills det hela kulminerar i en serie konfrontationer och dramatiska vändpunkter.
Det är vad filmen handlar om. Utan att säga för mycket kan jag säga att även om vissa tragiska händelser sker innan filmen är över så slutar den i stort sett lyckligt, och inte helt förutsägbart.

På det hela taget är det en fantastisk och gripande film, och som sagt alldeles förträfflig att se just när det är fastan, för det är ju den tid då den utspelar sig och hela filmens intrig bygger på hur provocerande det är att Vianne öppnar en chokladbutik i fastan.
Sedan är jag ju själv kristen och tar faktiskt en sådan grej som fasta på allvar (även om jag vanligen inte brukar fasta/avstå så mycket själv), så då undrar kanske någon hur jag och min kristna familj kan sitta och vräka i oss choklad när vi ser på den där filmen i fastan. Men jag tycker faktiskt att det är precis det som är poängen. Det allra viktigaste budskapet i Chocolat (sedan finns det förstås flera) är att det inte blir bra om man är alltför dogmatisk – man kan följa regler och bud efter sitt samvete, men det blir enbart inskränkt om man tvingar sitt levnadssätt på andra och för den delen aldrig själv är öppen för förändring i tillvaron. Kristna har faktiskt ett visst mått av frihet och en hel värld att röra sig i och ha kontakt med istället för att sitta inrutade på en och samma fläck, och det påminner Chocolat och dess intrig om på ett inte alltför dömande sätt.
Överlag är det så att Chocolat säkert kan framstå som kristendomskritisk för någon som tittar på den för första gången utan ett öppet sinne, men den blir tänkvärd och respektfull och nyanserad och inte alls särskilt religionsfientlig om man väl har det öppna sinnet – och sinnet öppnar sig mer och mer ju mer man tittar på den. (Svårt att förklara … nästan lite meta över det där.)

Att Chocolat är tänkvärd ur ett etiskt/religiöst perspektiv är sedan egentligen bara en del av (choklad)kakan, för filmen har mängder av andra fördelar också.
Vi har ju till exempel det stora persongalleriet, och det imponerande gäng av skådespelare som spelar personerna i fråga. Här finns det ganska gott om karaktärer, som alla engagerar mycket och känns äkta, både de större rollerna och de lite mindre. Huvudrollen som chokladförsäljerskan Vianne spelas av Juliette Binoche (själv fransyska), på ett utmärkt sätt, men det säger en del om skådespelarkvaliteterna i Chocolat att det inte alls är hon som är min favorit av personerna. Istället diggar jag framför allt Judi Dench – hon är alltid fantastisk! – i rollen som den buttra men godhjärtade (och komiskt vulgära) gamla damen Armande, som är den som äger lokalen som Vianne hyr in sig i och som också blir hennes främsta bundsförvant. Även Alfred Molina spelar storartat som greve de Reynaud; han är filmens huvudantagonist, men faktiskt ändå inte värst av stadens invånare utan på sätt och vis ändå en rättskaffens person, och han är dubbelbottnad och kämpar med sig själv på ett sätt som gör honom högintressant – ingen ensidigt skildrad skurk där inte. Och så har vi Johnny Depp, som är den som dyker upp som den sarkastiske men hygglige ”flodråttan” Roux: en roll som är som klippt och skuren för honom och förebådar hans senare insatser som både Willy Wonka och kapten Jack Sparrow.
Även många av de mindre viktiga rollerna är högst minnesvärda … som byns bortkomne unge präst (som tvingas läsa upp de bitska predikningar som borgmästaren skrivit åt honom), eller Carrie-Anne Moss överbeskyddande mamma Caroline som försöker hålla sin son borta från chokladbutiken, eller regissör Hallströms båda svenska landsmän Peter Stormare och Lena Olin som våldsam man och hans hustru som fattar mod att smita. (Ja, mäns våld mot kvinnor är ett annat mycket viktigt tema i filmen.) Eller paret som använder Viannes råa kakaobönor som afrodisiakum – det är de som ger upphov till några av filmens hjärtligaste skratt.

Rent filmiskt finns det verkligen inget att klaga på i Chocolat heller. Stämningen i filmen, med den där ”listiga nordanvinden” som blåser över den lilla franska byn, är så påtaglig att det nog kraftigt har bidragit till vår vana att alltid se filmen i februari-mars. Vädret i filmen tinar sedan angenämt nog upp i takt med att ortsbornas känslor gör det, och sedan känns det som man även i verkligheten kan möta våren och påsken som är i antågande.
Den bildmässiga skildringen av 1950-talets Frankrike är över huvud taget högst övertygande, in i varje detalj, med bakgrunder och dekor. All choklad som förekommer hela tiden (i form av både chokladfigurer, kakor, praliner, varm choklad eller helt enkelt bara smet) får det förstås att vattnas i munnen precis som det ska vara i en film om choklad – jag sade ju att det är omöjligt att se den utan att äta choklad samtidigt!
Och när det gäller manuset så känns det riktigt väl genomarbetat, med både drama, allvar och komik; dessutom är Chocolat den sortens film där man kan upptäcka nya kluriga och fyndiga detaljer hela tiden, både i repliker och andra detaljer, och det är en av de saker som gör den slitstark och värd att se om. Nu senast insåg jag t.ex. dels att hunden i filmen faktiskt också tuggar i sig kakaobönor vid ett tillfälle (med vissa komiska konsekvenser), dels hur symboliskt det faktiskt är när Caroline rättar sin sons matteläxa med orden ”jag sa inte hur det skulle rättas, bara att det är ett fel”. Det är på sätt och vis en sammanfattning av hela den fördömande bymentaliteten i Chocolat.
Annars brukar jag ju ha lite svårt för filmer och böcker där en lantlig befolkning beskrivs som inskränkt och intolerant och obildad och taskig mot dem som avviker, men i Chocolat beskrivs problemen på något sätt utan att själva människorna dumförklaras. Det är ytterligare en fördel.
Sammanfattningsvis så är det svårt att tro, när man ser Chocolat, att den bygger på en bok som är betydligt sämre. Ja, den gör faktiskt det – förlagan är en roman av Joanne Harris, men den boken saknar fullkomligt filmens magi och är mycket mer av en svartvit skildring. Detta är sålunda ett fall där filmen är bättre än boken. Svartvit är filmen egentligen bara i en enstaka scen mot slutet, då en av karaktärerna blir tvungen att lämna stan: för mig skaver det en aning att inte den personen tycks få någon förlåtelse, men kanske gick det inte att få ihop på något annat sätt.

Den enda nackdelen jag annars kan komma på med Chocolat är den som jag faktiskt också minns att recensenterna hakade upp sig på när den kom, nämligen att personerna i filmen pratar engelska trots att den utspelar sig i Frankrike. I vissa fall talar de till på köpet engelska med lätt fransk accent, och sådant blir ju alltid lite fånigt. Men jag sväljer för min del språkvalet, för jag är så förtjust i alla de ovan nämnda rolltolkningarna att jag liksom tycker att jag vill behålla dem och deras engelska ändå. Den franska atmosfären i filmen är i vilket fall som helst fortfarande väldigt tydlig.
Ja, faktum är att den är så tydlig att jag varje gång jag ser den brukar drabbas av väldigt stark lust att resa till Frankrike, och då besöka den lilla stad där utomhusscenerna i Chocolat är inspelade. Flavigny-sur-Ozerain heter den, och den ligger mitt i Bourgogne. Vi har i flera år sagt i familjen att vi ska åka dit någon gång. Och nu i år kan det kanske bli av … planerna på en tripp till Frankrike är rätt långt gångna, och det har vi Chocolat att tacka för.

Huset i Flavigny-sur-Ozerain där chokladbutiken låg vid inspelningen.

Oavsett om vi åker dit och får se stället på riktigt eller inte, så kommer vi säkerligen att fortsätta med vår Chocolat-tradition. Choklad i fastan ska det vara. Medan den listiga nordanvinden blåser utanför.

Film: Chocolat, regi Lasse Hallström.
Betyg: 10 av 10.