Svartmålningen av S – några tankar två månader efter valet

De senaste månaderna har jag tyckt att det varit förhållandevis mycket angrepp mot socialdemokraterna. Påpekanden om att de minsann har ett skumt förflutet och att de styrs av islamister och allt vad det kan vara. Försöken att framställa S i dålig dager är ovanligt markanta i år.
Grejen är att det verkligen inte är någon slump att det sker just nu.

Det är egentligen väldigt slugt alltihop. För grejen är ju att hur mycket alliansen än försöker slingra sig i regeringsfrågan, så är det så att borgerliga sympatisörer (som jag själv till exempel som röstade på C) står i en valsituation, där de måste välja vilken sida de ska samarbeta med för att kunna få inflytande, S eller SD. Själv tvekar jag inte ett ögonblick: det är inte ett val mellan pest och kolera utan snarare mellan förkylning och kolera, där jag föredrar S alla gånger. Många borgare tror jag också håller med mig om det. Men inte alla, utan det finns ju vissa som hellre drar åt SD-hållet. Och de, liksom SD själva, vill gärna att valet i fråga ska framstå som ett val mellan två mer jämbördiga parter.

Detta uppnås alltså genom att man svartmålar S så mycket som möjligt, så att högerfolket gradvis, en liten bit i taget, får intrycket att det kanske är hugget som stucket vad man väljer och att man då lika gärna kan samarbeta med SD istället. Om man inte rentav bestämmer sig för att de är bättre.
Med tanke på att många på högersidan redan anser att V är ungefär lika skurkaktiga som SD (om inte mer) och att MP är i absolut bästa fall ett gäng inkompetenta stollar, så finns redan gynnsamma förutsättningar för att jobba på det här sättet. Det är liksom bara en snäppet tjockare svartmålning av S som återstår för att alliansens våg ska tippa över åt fel håll och borgarna ska börja föredra SD. Och det är den svartmålningen som taktiskt görs hela tiden. Den görs av SD själva - lägg märke till deras film i somras där de försökte baktala S och partiets historia. Men den görs också av många inom M, som gärna ägnar sig åt att påpeka socialdemokraternas ständiga skumrasktaktik, fiffel och fulspel. Och den görs inom KD och rent allmänt i kristna kretsar. Där brukar den gamla konspirationstanken komma fram, den där att sossarna i snart 100 år har jobbat för att avkristna Sverige ... och i kristna trådar ser jag ständiga påminnelser om hur förskräcklig och antikristlig den rödgröna socialismen är. (Det där har jag tänkt ta upp i ett långt blogginlägg vid tillfälle, men strunt i det nu.)
Vid de tillfällen då sedan partierna till vänster själva hjälper till, genom att bete sig på ett sådant sätt och säga sådana saker så att de högervridna kan utbrista "vad var det jag sa?" (vilket händer ibland), så blir situationen ännu värre.

Ju mer detta fortsätter, ju mer uttalad denna polarisering och denna demonisering blir mellan de rödgröna och alliansen, desto bättre går det för SD att sjunga sina listiga, lockande toner för de borgerliga om att det gamla fina kristliga Sverige är förstört och att det är samarbete med SD som är lösningen för att återupprätta det. SD blir det borgerliga alternativet.
Jag påstår inte att alla borgare och alla kristna som förfasar sig över vänstern har en dold agenda att pusha fram SD, absolut inte. Men det finns ett visst mönster inom deras sfär, som många av dem intet ont anande tyvärr rycks med i: ett mönster som gynnar SD. Så skulle man kunna uttrycka det.
Och jag blir mer och mer desperat att bara utbrista: gå inte på det! Man kan ha bestämda negativa åsikter om socialdemokraterna, men man måste ändå inse att steget från dem till ett unket, smygfascistiskt parti som Sverigedemokraterna är synnerligen långt.

Omänskliga fiender?

Det finns en scen i filmen ”Sagan om de två tornen” där Aragorn säger till de alviska kämparna inför slaget i Helms klyfta:
”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er.”
Detta är ett intressant yttrande. I filmen är det befogat att säga så, för fienderna som är på väg är en väldig armé av uruk-hai, och de kommer helt klart inte att visa någon nåd. Sedan kan man i och för sig diskutera det där med rasism hos Tolkien och om inte även orcher och uruk-hai egentligen borde ses som kännande varelser. Men låt oss för enkelhetens skull anta att de faktiskt är onda monster och inget annat. I så fall har Aragorn rätt i att det inte är någon idé att vara barmhärtig.

Men hur är det i verkligheten?
Jo, när det faktiskt inte är monster som är fienden, utan vanliga människor, då borde man verkligen akta sig för att använda resonemanget ”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er” (eller ens något åt det hållet). Det spelar ingen roll om motståndarna faktiskt är grymma, som IS till exempel, för de är fortfarande människor ändå. Och om man då börjar använda Aragorns resonemang på dem så innebär det att man slutar se dem som människor – man avhumaniserar dem och gör dem till sådana som det är lika bra att slakta. Då blir de bara monster som det är legitimt att döda.
I slutändan kan detta leda till att man själv blir lika hänsynslös, brutal och farlig för motståndarna som man anser att de är för en själv.



Tyvärr är detta en fälla som egentligen vem som helst skulle kunna hamna i, och inte bara när det gäller sådana extremfall som IS utan också andra antagonister. Även om det kan kännas som om man själv står på en god sida och kämpar en ädel kamp mot de hemska motståndarna, så ska man aldrig, aldrig glömma bort att det finns en risk för att man själv (och ens likasinnade) går samma farliga väg fast på den andra vägkanten. Det är få människor som i normala fall har lust att begå folkmord och massaker, men de kan göra det ändå om förhållandena blir extrema och om de har en syn på fienden som ”omänskliga och onda” som rättfärdigar våldet.
Det här låter säkert chockerande, men jag är övertygad om att aktivister på vänsterkanten skulle kunna gasa ihjäl Sverigedemokrater systematiskt om de bara demoniserade dem tillräckligt mycket först. Och jag är även övertygad om att troende kristna skulle kunna dra ut på gatorna och inleda en pogrom mot muslimer efter att ha lyssnat till någon eldig predikant som försäkrade att muslimerna vill utplåna dem och att det är bäst att slå till först: ”Gud vill det!” I båda fallen krävs det väl sådana omständigheter att hatet kan byggas upp ett tag tills det tar överhanden, men möjligt är det, helt klart.
Om ni inte tror mig kan ni bara titta på en genomsnittlig Facebook-diskussion … där märks det att primitiv och hatisk lynchmentalitet kan uppstå läskigt fort, och att avståndet mellan våldsmännen i Syrien och oss här i Sverige nog är mindre än man kan tro.

Människor har helt enkelt en tendens att vara destruktiva om de bara får en förevändning. Det märks tydligast i krig, då alla folk och alla nationer kan förvandlas till grymma massmördare. Men det syns även i fredstid, och krigsstämning kan för den delen piskas upp snabbt. Många av övergreppen och våldsamheterna i krig beror på att folk blivit itutade att motståndarsidan egentligen inte är riktiga människor utan bara avskyvärda fiender.

Jag är benägen att koppla samman människors våldstendens med det som kallas arvsynd – något som jag råkar tro på. Visst, det kanske inte känns så uppmuntrande för en modern människa att tänka sig att vi är syndare, men för mig personligen känns det faktiskt ändå bättre att ha inställningen att vi alla är lika hopplösa fall och att vi alla är värdefulla i Guds ögon ändå (för det är vi), än att påstå att ”alla människor är goda – utom de där förhatliga typerna som är bevisligen onda”. För det senare är också en sorts avhumanisering, av den ”onda” sidan.

Det där sista var väl ett sidospår. Men en slutkläm: Tänk efter lite när du skriver på Facebook, när du kommenterar hemskheter och när du bemöter folk som har åsikter som du avskyr, eller kanske bara när du ska sätta igång att lufta din vrede över Jimmie Åkessons eller Stefan Löfvens senaste dumma påhitt.
Helt enkelt: Gör jag mig skyldig till att avhumanisera människor när jag säger så här eller delar detta? Gör det här inlägget att jag beskriver en grupp människor, skapade till Guds avbild (eller, om jag inte är troende, helt enkelt bara med människovärde), som ett opersonligt brutalt kollektiv? Bidrar jag till att måla upp bilden av en människa som ett korkat djur eller ett grymt monster, som det är okej att tala illa om och ta människovärdet ifrån (och i längden döda)?
Om svaret är ja, så låt bli att säga det du tänkte säga. Protestera och kämpa mot våldsamheter kan man göra även utan att reducera de ansvariga till omänskliga varelser. Glöm inte att alla människor har ett värde (trots att vi har en tendens att bli destruktiva) och att man inte kommer någon vart med våld, avhumaniserande förolämpningar och ständiga påminnelser om hur ofattbart grymma de där personerna på den andra sidan är.
Vi vill väl inte ha något krig där vi själva är de som inte visar någon nåd?

Krigs- och våldsamhetsstatistik

Då och då ser jag påståenden i stil med att ”religion ligger bakom de flesta konflikter”, ”ateism ligger bakom de flesta konflikter”, ”kristna startar oftast krig”, ”socialismen har tagit livet av flest människor”, ”muslimska länder är de mest våldsamma”, bla bla bla ... ja, ni känner ju säkert igen det. Med hjälp av diverse mer eller mindre pålitlig statistik anklagas olika grupper hit och dit för att stå för det mesta våldet.
Och alla dessa inlägg är i mitt tycke komplett meningslösa.

Uttrycket att ”man kan bevisa vad som helst med statistik” stämmer nämligen i allra högsta grad i sådana fall. All den där statistiken beror ju helt och hållet på vad man räknar med och inte, och hur man definierar olika saker. Vad är till exempel ett kristet land – och ett muslimskt land? Vem räknas som kristen och vem räknas som ateist? Ska ateismen få kommunisters gärningar på sitt skuldkonto? Vad kan anses som folkmord och övergrepp och vad kan inte det? Ska inbördeskrig och förföljelse av den egna befolkningen räknas med i sammanställningen?
För att inte tala om standardinvändningar i stil med ”det som de höll på med var ju inte riktig socialism” och ”det som de höll på med var ju inte riktig kristendom” (vilket någon menar att det var det visst, och så kan man sedan hålla på och käfta ett tag).
Hur klockren upphovspersonen än tycker att statistiken är så kan någon helt enkelt alltid kontra med annan statistik som också verkar klockren.

Men eftersom de som tror på ”sin” våldsstatistik inte är på något sätt mottagliga för någon annans statistik eller definitioner, och det aldrig går att övertyga någon förutom de som redan tror på en sedan tidigare, blir slutsatsen att alla ansträngningar är helt förgäves. I slutändan står grupperna bara där och hackar på varandra med ”fakta” som ingen annan än de själva godkänner.

Alltså – kan vi inte sluta dela just den där sortens inlägg och sprida den typen av ”klargörande” nyheter? Jag lovar, det blir ingen ny person som tror på dem ändå. Det enda man uppnår är att man spär på sitt eget och sina gelikars hat och misstänksamhet mot en eller flera andra grupper.
Kanske lika bra att socialister, kristna, muslimer, ateister, religiösa med flera börjar tolerera varandras existens istället?



Så här brukar det kunna se ut. Meningslöst i båda fallen - man talar bara till de redan övertygade.

Julhandel och fattiga

Följande text om julhandeln skrev jag förra året, men den blev aldrig utlagd – jag gör det nu i år istället, för ämnet känns fortfarande aktuellt, och ärligt talat så uppfattade jag aldrig hur det blev med det där som jag undrade över beträffande julhandel i texten.
Så här skrev jag alltså för ett år sedan (och det gäller nu med):

Nu sätter snart julhandeln igång på allvar. Det ska bli ganska intressant att se vad som händer på den fronten i år.
Antingen julhandlar folk precis som vanligt. Och då lär det nog bli en hel del kritiker som (med rätta) påpekar det vansinniga i att vi köper julklappar för många miljarder kronor – oavsett hur mycket så är det mycket – samtidigt som det finns en massa lidande i världen och flyktingar som behöver någonstans att ta vägen och så.
Eller också så har folk faktiskt tagit intryck nu i år, så att de julhandlar mindre och i högre grad skänker pengarna till behövande istället. Då blir det ännu intressantare, för det innebär ju i så fall att detaljhandelssektorn inte alls drar in lika mycket pengar och det blir mindre tillväxt. Det kan då faktiskt bli så att näringslivet börjar klaga på att folk skänker bort sina pengar istället för att konsumera och driva på tillväxten och företagsamheten. Givmildhet, som borde anses vara något självklart positivt, blir då ett problem för ekonomin.

Nu är jag ingen ekonom, så jag kan ju inte sådant där egentligen, men spontant känns det som att detta är ett rätt bra exempel på att medmänsklighet och ekonomisk tillväxt faktiskt motsäger varandra. Eller, som Jesus skulle säga, att man inte kan tjäna både Gud och Mammon.
Sedan vet jag ju att många ekonomer – inte minst kristna ekonomer – är av den åsikten att tillväxt och välstånd som skapas genom fri företagsamhet måste komma först, och att välståndet sedan ”droppar” från de välbeställda folklagren till de mindre förmedlade så att de också får det bättre, och att marknadsekonomi därför är lösningen på alla världens problem.
Men med tanke på julhandelsfenomenet ovan så är jag fräck nog att ifrågasätta detta. Det måste ju ändå vara bättre (och betydligt effektivare) att människor ger pengar direkt till de fattiga istället för att vi ger pengar till vissa bland oss och gör att dessa blir rika så att de efter eget omdöme kan ge till de fattiga. Med tanke på att rikedom dessutom har en tendens att medföra onödigt dyra personliga vanor för den rike, kan man också undra om det verkligen frigörs så mycket droppande pengar ur välståndet som man kunde önska å de fattigas vägnar.
Ja, som sagt, jag kanske är inne på helt fel spår och alldeles socialistisk ;) och då får gärna någon som är glad i ekonomi visa mig tillrätta.

Journalister till vänster

Då och då klagar folk på att journalister (till exempel på SVT) har sina politiska sympatier till vänster, och att detta är ett stort problem.

Är det verkligen det? Jag är inte så säker på den saken. Om journalister har vänsteråsikter och detta lyser igenom i deras nyhetsrapportering och gör den partisk, så är ju inte problemet att journalisterna har vänsteråsikter – problemet är snarare att de inte är professionella. För grejen är ju att en journalist på ett neutralt nyhetsmedium (rätta mig om jag har fel, jag är trots allt inte journalist själv) ska kunna rapportera och göra nyhetsurval på ett neutralt sätt, oavsett egen politisk uppfattning. Det borde därför inte spela någon roll hur en journalist står politiskt. De kan vara råmoderater eller marxister eller vad som helst – så länge det inte märks i det de skriver så gör det faktiskt ingenting. Det är bara på ledarsidorna som politiska åsikter kan få märkas, och faktum är att de flesta dagstidningar i Sverige ännu är borgerliga, så där har väl de klagande inte så mycket att klaga på …

Därför tycker jag att kritiken mot medias vänstervridning är lite … ja, vriden. Om SVT brister i sin journalistik så är det medarbetarnas icke-professionalism som är knuten, inte deras politiska åsikter. (Och jag kan mycket väl hålla med om att SVT-journalisterna inte alltid framstår som särskilt professionella, särskilt inte med tanke på deras förmåga att stava och sådant. :) )

Dagsfärsk skärmdump från SVT, med skrivfelen inringade av mig. Är SVT professionella …? :)

Om nu kritikerna verkligen envisas med att det är just journalisternas politiska åskådning som är problemet – att för många av dem står till vänster och att det inte borde vara så – då vill jag gärna veta hur kritikerna tänker lösa det. Hur i all världen bär man sig åt för att politiskt anpassa och kvotera en nyhetsredaktion, eller hela journalistkåren? Obligatorisk åsiktsregistrering för alla anställda? Högersympatisörer som urvalsgrupp vid antagningen till journalistutbildningen? Statliga ingripanden för att se till att politiskt passande personer är anställda på SVT? Är det verkligen särskilt lämpligt? Ska regeringen få lägga sig i media som de har börjat göra i Polen? Och är det inte diskriminerande att bli utesluten från ett arbete på grund av politisk uppfattning?

Kan man sedan över huvud taget vara säker på att journalister med högersympatier verkligen är bättre än vänstermänniskorna på att nyhetsrapportera neutralt? Vad är det som säger att de skulle klara av den saken i högre grad? (Hur neutralt något är ligger ju för övrigt väldigt mycket i betraktarens öga.)
Vet inte om jag kommer att få något svar på dessa funderingar, men jag kände för att lufta dem. :)

Om N-ordet och djävulska svordomar

Jag är helt med på att inte säga N-ordet. Även om det kan sägas ha använts mer neutralt förr i världen, så är detta faktiskt inte fallet nu. Det är ett rasistiskt och nedlåtande ord, det klingar illa, många blir sårade när man använder det (det skälet borde väl duga åt de flesta?) och det är helt enkelt vanlig hänsyn och folkvett att låta bli att säga det. Så det gör jag inte heller, annat än möjligen i gamla citat.

”Chokladbollar” heter det.

Men det får mig samtidigt att undra en sak – borde det inte, av samma respektskäl, också vara allmänt vedertaget att inte säga J-, F- och H-orden? För att inte tala om de otrevliga uttryck där de ingår, som ”ta mig F”, ”dra åt H” och ”J i min själ” (det sistnämnda kanske inte folk säger särskilt ofta numera, men det förekommer).

För mig och många andra kristna (dock inte alla, vissa tar lättare på dem) låter nämligen de orden också väldigt hemskt. Nu rör det sig i och för sig inte om en personlig kränkning som med N-ordet, men vi blir ändå illa berörda av de där svordomarna. Och det handlar inte bara om att vi är pryda och överdrivet moraliska. Vi tror faktiskt på att djävulen finns på riktigt och är en elak typ, som vi inte vill att någon ska behöva träffa, och det blir då högst olustigt att höra andra ropa på honom och önska att han ska ta dem, att någon ska resa till hans bostad eller att hans medhjälpare ska ta plats i deras själar. Även om det inte är allvarligt menat så är grundbetydelsen lika obehaglig för oss som ser djävulen och hans ondska som en realitet.

Så varför inte tabubelägga djävulsrelaterade svordomar i offentligheten på samma sätt som N-ordet?
Eller finns det något logiskt skäl till att inte visa kristna samma språkliga hänsyn som andra? Ska kristna helt enkelt ”stå ut” och i så fall varför? Kan någon förklara det för mig?
Är det kanske till och med så att det är kristna som kränker folk genom att kritisera att de svär, och att vi därför borde hålla tyst med våra anti-svordomsförmaningar?

(Nu ska jag erkänna att det faktiskt har hänt mig flera gånger att folk har råkat svära i min närvaro och sagt ”oj då, förlåt”. Det ska de ha respekt för, det är mycket hänsynsfullt. Men djävulska svordomar är ändå något som verkar förvånansvärt accepterat i offentligheten.)


Ja, riktigt så här tror jag väl kanske inte att han ser ut. Men han är ingen sympatisk typ i alla fall – och därför tycker jag det är otrevligt att höra folk ropa på honom. (”Helvetet”, 1400-talstavla av Hans Memling.)

Är jag värdekonservativ?

I morgon är det (som jag nämnde redan i förra inlägget) dags för mig och familjen att åka till Oasmötet i Jönköping.
På Oasmötena kan man nog säga att merparten av deltagarna hör till den grupp som kallas ”värdekonservativa kristna”.
Det är en svårdefinierad term. Vissa kallar sig själva för värdekonservativa kristna, och gör det med stolthet. Medan andra talar om denna grupp med en negativ underton, som om värdekonservativa kristna var av samma skrot och korn som nazister eller något.
Jag undrar lite grann om jag själv är värdekonservativ kristen ... vet inte hur bra jag stämmer in på den beteckningen.

Vi kan säga så här. Om man med värdekonservativ kristen menar någon som anser följande:
* att Gud har skapat världen,
* att människan är skapad till Guds avbild, men tyvärr inte perfekt eftersom alla människor syndar,
* att Jesus är Guds son och gav sitt liv för människornas synder, för att vi skulle få evigt liv,
* att Jesus kroppsligen har uppstått från de döda,
* att Jesus är herre,
* att Jesus är den enda vägen till Gud (vilket inte automatiskt innebär att det är kört för alla som inte tror på Jesus, för man får säkert många chanser, men det är fortfarande genom Jesus som man får dem),
* att hela Bibeln är Guds ord och att man gör bäst i att ta den på allvar och följa den.
Då är jag värdekonservativ kristen – och kommer dessutom att förbli det, eftersom jag inte på några villkor ruckar på något av ovanstående.

Å andra sidan har många värdekonservativa kristna ytterligare åsikter som jag inte nödvändigtvis ställer upp på. Det gäller t.ex. en del moraliska/etiska frågor, stereotypa könsroller, överdriven socialist- och feministskräck, inställningen till icke-kristna invandrare (där märker jag att en del värdekonservativa oroväckande nog har börjat anamma SD-retorik) samt när värdekonservativa försöker göra sin religiösa uppfattning till politik (och tvärtom) och få det till att vissa politiska attityder, som jag är tveksam till, är ”kristna”. Där kommer jag och mina kristna syskon ofta till helt olika slutsatser.
Så jag har mina reservationer. Men för all del – med definitionerna jag räknade upp ovan är jag trots invändningarna en värdekonservativ kristen.
Sedan föredrar jag egentligen personligen att kalla mig för bara kristen, men om ni vill sätta en beteckning på mig och klassificera mig efter den så vet ni nu då vad som gäller. :)

P.S. Och ni som är värdekonservativa – det kan ju också vara bra för er att veta att även om jag skulle skriva något på bloggen eller på Facebook som får er att utbrista ”å nej, nu har Carl-Henrik också blivit så där sekulär-liberal”, så tror jag alltjämt på de där satserna ovan.

Testa dig själv – är du en ordentlig flykting?

Ett test genom sverigedemokratiska glasögon.


Här kan du få veta vad du skulle vara för slags flykting och vad Sverigedemokraterna skulle tycka om dig och ditt uppträdande om du var flykting i främmande land!
Börja med att besvara frågorna - ÄRLIGT! (Tänk efter ordentligt och försök leva dig in i scenarierna.) Efter varje svar står det inom parentes hur mycket poäng svaret ger – skriv upp det så du kan räkna ihop poängen efter att du gjort alla frågorna.
(Om någon frågeställning är irrelevant eller fel för dig av någon anledning så får du försöka svara hypotetiskt.)

1. Om du av någon anledning såg dig tvingad att fly Sverige, och ska bestämma dig för ett land att fly till, vad tycker du då är viktigast med det landet (förutom att det ska vara tryggt)?
A. Att det är ett land med bra levnadsstandard och goda förutsättningar för mig att få ett bra liv. (0 p)
B. Att det är ett land där det redan finns andra svenskar som också flytt dit, så jag inte känner mig så utanför. (1 p)
C. Det kvittar fullständigt vilket land jag flyr till, jag åker dit där det finns möjlighet att ta emot mig. (2 p)
D. Att det är ett land som ligger nära Sverige och har en kultur som liknar Sveriges. (3 p)

2. Vi tänker oss ett framtida Sverige där allt har blivit helt utarmat – välfärdssamhället finns inte längre, det är brist på mat och alla andra varor, de flesta är arbetslösa (även du själv), det är förfall och elände och galopperande kriminalitet och ingen framtid. Men i något annat land, vi kan säga Kina, har du hört talas om att det är blomstrande välstånd och att alla har det bra och samhället fungerar och det finns jobb. Vad gör du?
A. Jag tar med hela familjen och sticker till Kina i jakt på ett bättre liv. (0 p)
B. Jag är nyfiken på Kina och åker därför först dit själv (alternativt låter någon annan familjemedlem åka) för att kolla läget, så att hela familjen sedan eventuellt kan följa efter. (1 p)
C. Jag avvaktar. Att bara lämna allt är ju ganska drastiskt. (2 p)
D. Jag stannar i hemlandet hur eländigt det än är. Sverige är alltid Sverige. (3 p)

3. Anta att din hemtrakt i Sverige plötsligt invaderas av fruktansvärt våldsamma och brutala personer som mördar och skövlar allt i sin väg – vi kan väl kalla dem för SNÖ. Du får höra talas om deras framfart, och konstaterar att våldsmännen inte alls längre är särskilt långt bort ifrån där du bor. Vad gör du?
A. Jag flyr med hela familjen! Så långt bort från eländet som möjligt. (0 p)
B. Jag försöker se till att några i familjen kommer iväg, samtidigt som andra stannar. (1 p)
C. Jag avvaktar. Att bara lämna allt är ju ganska drastiskt. (2 p)
D. Jag stannar i hemlandet hur eländigt det än är. Någon gång måste väl hjälpen komma. (3 p)

4. Nu blir det så att våldsmännen från SNÖ som vi just nämnde faktiskt kommer till din hemort. Du ser med egna ögon hur de begår våldsdåd, övergrepp och ofattbara grymheter, och du kommer själv undan tillfälligt enbart genom att lyckas gömma dig i en container. Vad gör du sedan?
A. Jag flyr med hela familjen! Så långt bort från eländet som möjligt. (0 p)
B. Jag försöker se till att några i familjen kommer iväg, samtidigt som andra stannar. (1 p)
C. Jag avvaktar. Att bara lämna allt är ju ganska drastiskt. (2 p)
D. Jag stannar i hemlandet hur eländigt det än är. Någon gång måste väl hjälpen komma. (3 p)

5. Vad tar du med dig när du har bestämt dig för att fly?
A. Jag packar så mycket som över huvud taget går att bära av hela mitt bohag. Det känns ju förfärligt att behöva lämna kvar tillhörigheter och minnen och alltihop. Jag försöker dessutom få med det mesta av det som finns i skafferiet. (0 p)
B. Inte för mycket, men sådant som kan vara praktiskt att ha med sig … mobiltelefon förstås, och pengar och kontokort, och mat- och hygienartiklar och flera ombyten kläder. (1 p)
C. Eftersom jag räknar med att inte behöva vara borta så länge och därför inte funderar närmare på vad som behövs, så blir det bara några enstaka prylar nedslängda i en ryggsäck. (2 p)
D. Absolut ingenting förutom kläderna jag har på mig. Väljer man att vara flykting så väljer man också att vara fattig. (3 p)

6. Du tänker fly från Sverige, men det går inte att ta sig ut med flyg eller på något annat reguljärt sätt. Men i en hamn på östkusten träffar du en skum typ som erbjuder sig att ta dig och dina anhöriga (och fyrahundra andra människor) ombord på hans skuta och frakta er till Lettland. Det kostar bara femtio tusen kronor. Per person. Och båten är en sliten gammal skorv som ser ut att kunna sjunka när som helst. Samtidigt finns det en stor risk att SNÖ snart kommer att hitta er. Vad gör du?
A. Jag är så desperat att jag går med på förslaget och betalar och går ombord. Allt är bättre än att stanna i det inferno som Sverige har blivit. (0 p)
B. Jag irrar vidare utmed kusten och letar efter andra båtar. (1 p)
C. Jag stannar där jag är ett tag och inväntar en annan flyktmöjlighet, trots att SNÖ är i antågande. (2 p)
D. Ger upp alla mina försök att lämna Sverige och tar mig hem igen. Det finns ju inget sätt att ta sig ut. (3 p)

7. Vi antar att du trots allt har gått ombord på båten som ska ta dig och ditt resesällskap till Lettland. Det är fruktansvärt trångt och fullpackat med folk nere i lastrummet och du håller nästan på att kvävas, och dessutom märker du att båten tar in vatten. Vad gör du?
A. Ingenting. Även om det känns läskigt så är det bättre än att stanna i Sverige och utsättas för SNÖ:s grymheter. (0 p)
B. Klagar och påpekar säkerhetsbristerna. (1 p)
C. Hoppar i vattnet och simmar tillbaka till kusten igen. Det här med flykt var nog lite förhastat, inser jag nu. (3 p)

8. Du har åkt över havet på din farliga resa, och till slut lägger båten till och du kan gå iland på en strand i Lettland. Hur reagerar du då?
A. Jag rusar iland vild av glädje och lättnad över att ha klarat båtresan, och jag tar också upp mobilen (i mån av laddning och mottagning) och rapporterar till mina släktingar att det har gått bra. (0 p)
B. Jag går osäkert iland och ser mig omkring, lite bortkommen och undrande var jag har hamnat någonstans. (2 p)
C. Jag gör en sådan entré som det anstår en flykting i främmande land – jag går långsamt iland med nedböjt huvud och visar ödmjukhet och underdånighet inför landet jag kommit till. Egentligen borde jag ju inte vara här. (3 p)

9. Nu antar vi att du på din flyktingresa har kommit till något annat land, låt oss säga Japan. Där kommer det nu japanska militärer och poliser och tar hand om dig och de andra flyktingarna, och föser in er i något som liknar ett tältläger. Där är det trångt, smutsigt, brist på mat, taskiga sanitära förhållanden och en allmän känsla av fängelse. Vad tycker du om det?
A. Jag blir tvärilsken och nästan hysterisk. Att packas ihop så här som en skock förbrytare! Hur kan japanerna behandla oss så? Jag försöker klättra över stängslet och rymma. (0 p)
B. Jag blir irriterad och protesterar och framför min önskan om att få åka någon annanstans i Japan istället. (1 p)
C. Jag blir mycket olycklig över denna behandling, men inser att det inte är mycket jag kan göra. Det är bara att vänta på att förhoppningsvis få komma härifrån snart. (2 p)
D. Jag har inga klagomål alls utan känner enbart tacksamhet mot Japan. Det är naturligtvis så här flyktingar som jag ska behandlas i väntan på att få åka hem igen. Jag räknar med att få sitta här i lägret tills det blir fred i Sverige. (3 p)

10. I ett annat scenario har du kommit till Ryssland. Där får du och en massa andra flyktingar åka med en buss som ska ta er till ett ställe där ni får bo tills vidare. Du har hört att ni ska till Moskva, men det visar sig att bussen plötsligt stannar någonstans ute i de sibiriska ödemarkerna. Det är väldiga skogar här, ingen stad på många mils avstånd, och vädret är svinkallt. En representant för den ryska migrationsmyndigheten säger att det är här du och de andra svenskarna ska få bo. Hur reagerar du?
A. Vad? Ska vi bo här? Ute i den här gudsförgätna hålan? De sade ju att vi skulle till Moskva! Jag vägrar gå av bussen. Jag ska till Moskva. (0 p)
B. Jag protesterar och överklagar så gott jag kan, även om jag försöker behärska mig. (1 p)
C. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om var jag hamnar: Moskva eller vischan kan väl kvitta. (2 p)
D. Jag går fullt nöjd av bussen. Det är naturligtvis ryssarna själva som bestämmer vart jag ska ta vägen när jag är i deras land. Det får jag finna mig i. Jag hyser stor tacksamhet mot Ryssland. (3 p)

11. Du har varit asylsökande i Brasilien ett tag, och får nu beskedet att du ska utvisas och med omedelbar verkan sättas på ett flygplan som går direkt till Sverige – där du är säker på att SNÖ kommer att vänta på dig, med allt ohyggligt det innebär. Hur är dina känslor då?
A. Hur kan brasilianarna fatta ett sådant beslut? Jag blir alldeles lamslagen av skräck, och vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vet varken ut eller in och kan inte ens tänka klart. Jag skyndar iväg någonstans ut på Rio de Janeiros gator och försöker komma undan. (0 p)
B. Jag protesterar och överklagar så gott jag kan, även om jag försöker behärska mig. (1 p)
C. Jag finner mig i utvisningsbeslutet, men till Sverige tänker jag inte åka – jag frågar om jag inte kan få bli skickad till ett annat land och söka asyl där istället. (2 p)
D. Jag accepterar villigt att bli utvisad. Det är trots allt i Sverige jag hör hemma och jag har nog bara inbillat mig det där med SNÖ. Och brasilianarna vet själva vad som är bäst för deras land. (3 p)

12. Nu antar vi istället att du har hamnat i Istanbul i Turkiet, på obestämd tid. Här talar de flesta turkiska, och du kan inte turkiska. Vad gör du åt det?
A. Det är inget att göra åt. Jag är ju inte särskilt bra på språk, och turkiska är så krångligt. Det kommer jag aldrig att kunna lära mig. Jag får försöka klara mig med kroppsspråket. (0 p)
B. Jag försöker lära mig lite grann turkiska, så att jag klarar det nödvändigaste. (1 p)
C. Jag satsar på att lära mig tala bra turkiska. Helt perfekt kan det naturligtvis aldrig bli, men jag måste ju försöka prata det något så när flytande i alla fall. (2 p)
D. Jag går in för att lära mig turkiska så snabbt som möjligt. Jag ska tala flytande felfri turkiska som en infödd Istanbulbo. Och inte bara det – jag ska helt lägga av med att prata svenska. Nu när jag är i Turkiet får jag minsann bli turk ordentligt, annars visar jag ingen respekt för mitt nya hemland. (3 p)

13. Vilka människor umgås du med nu när du bor i Istanbul?
A. Inte med turkar i alla fall om jag kan undvika det. De har ju så märkliga vanor och seder som känns främmande för mig som svensk. (0 p)
B. Kanske lite grann med turkar, men helst med andra svenskar. Dem har jag ju en del gemensamt med, och så blir det inga språksvårigheter och så. Det känns tryggt att vara med dem. (1 p)
C. Jag är naturligtvis mån om att behålla kontakten med Sverige, så jag en del med andra svenskar, men försöker skaffa mig många turkiska vänner också så jag smälter in. (2 p)
D. Absolut inte med svenskar i alla fall. Nu när jag bor i Turkiet får jag inte klumpa ihop mig med mina gamla landsmän. Dem undviker jag, och håller mig till turkarna. (3 p)

14. Och så har vi det där med religionen. I Turkiet är de flesta människor muslimer, hur ställer du dig till det nu när du är flykting/invandrare i detta land?
A. Jag siktar på att omvända de turkiska muslimerna till min egen trosuppfattning. (0 p)
B. Jag behåller min egen trosuppfattning, fortsätter fira de religiösa högtider jag är van vid och deltar sällan eller aldrig i turkarnas muslimska högtider. (1 p)
C. Jag behåller min egen trosuppfattning men tonar kraftigt ner den så att den inte alls märks utåt, och deltar gärna i turkarnas muslimska högtider även om jag inte instämmer fullt ut. (2 p)
D. Jag konverterar naturligtvis till islam. Man får ta seden dit man kommer. (3 p)

15. Även om du nu själv är bosatt i Turkiet så har du fortfarande flera av dina familjemedlemmar kvar i Sverige, och du tänker rätt mycket på hur de har det under alla svåra förhållanden där. Vad tror du skulle vara det bästa för din familj?
A. Jag försöker ordna så att de också kan komma till Turkiet. Jag vill ju vara tillsammans med min familj, och veta att de har det bra. Det känns jättejobbigt att vara utan dem. (0 p)
B. Jag återförenas gärna med familjen, men avvaktar innan jag går så långt som att ta hit dem. Vi håller kontakten så länge så att jag har lite koll på läget. (1 p)
C. Att familjen är kvar i Sverige där det är krig och konflikt är förstås inte så bra. Men hit till Turkiet kan de inte komma, här finns inte plats längre. Om de ska fly är det bättre att de åker till något annat land. (2 p)
D. Min familj ska naturligtvis stanna där de är. Jag orsakar minsann redan tillräckligt besvär för Turkiet för egen del, så jag ska inte förvärra det hela genom att ta hit familjen också. De klarar sig säkert bra i Sverige. (3 p)

16. Efter att ha gått arbetslös i Turkiet en lång tid får du till sist ett erbjudande om att jobba som mycket lågavlönad städare av Istanbuls offentliga toaletter. Hemma i Sverige var du hjärnkirurg och du har alltjämt den akademiska titeln medicine doktor. Hur tar du emot erbjudandet?
A. Det är ju rena hånet mot min kompetens! Jag tackar nej. (0 p)
B. Jag tar jobbet även om det känns motigt. Det är väl bra att ha något att syssla med tillfälligt. Dyker det upp en läkartjänst någon gång så söker jag den istället. (1 p)
C. Jag tackar ja till jobbet – det är precis den sortens befattning som flyktingar som jag ska ha. Jag är så tacksam mot Turkiet som ger mig den här chansen. (2 p)
D. Jag tackar ja till jobbet med samma resonemang som i C, men dessutom försäkrar jag mig först mycket noga om att det verkligen inte är någon arbetslös turk som också vill ha jobbet, för turkarna måste ju naturligtvis ha förtur. (3 p)

17. Här i Turkiet råkar du tråkigt nog ibland ut för att turkar är misstänksamma mot dig – de vill inte prata med dig, de varnar sina barn för dig och skriker glåpord mot dig. Ibland händer det till och med att de ryter att du ska åka hem till Sverige och att du säkert är anhängare till SNÖ. Hur reagerar du på detta?
A. Jag tänker att turkarna är dumma och idiotiska och blir allt mer arg på dem, och söker mig till schyssta svenska landsmän som är snälla mot mig. (0 p)
B. Jag försöker förklara för dessa turkar att jag inte är sådan som de tror, även om de inte vill lyssna. (1 p)
C. Jag tycker det är tråkigt, men tiger och finner mig i ett liv i socialt utanförskap. Som flykting ska jag veta min självklara plats på samhällsstegen. (2 p)
D. Jag åker hem till Sverige igen. Om inte turkarna vill ha mig här får jag faktiskt finna mig i det. Min plats är i Sverige, även fast SNÖ härjar där. (3 p)

18. Och så den sista frågan. Efter många år i Turkiet får du höra att det har blivit fred i Sverige och SNÖ är besegrade. Allt är nu fritt fram för dig att åka hem igen. Frågan är bara om du ska göra det? Du och din familj har vid det här laget anpassat er rätt bra i Turkiet och kan bra turkiska och har jobb och en fin bostad och många turkiska vänner och allt möjligt. Så hur gör du?
A. Jag stannar kvar! Det finns väl ingen anledning att återvända när vi trivs här. Sverige känns avlägset nu. (0 p)
B. Jag stannar i Turkiet, men börjar med vanan att åka till Sverige på semester då och då. (1 p)
C. Jag stannar, men bara av den anledningen att mina anhöriga har vant sig så mycket vid Turkiet och inte skulle trivas med att flytta tillbaka. (2 p)
D. Jag sticker hem omedelbart! Det är vad alla flyktingar borde göra – all den tid de tillbringar i ett främmande land är enbart tillfällig, även om det blir många år. (3 p)

 
Då så – har du räknat dina poäng? I så fall kan du titta på ditt resultat nedan och se vad SD skulle tycka om dig om du var flykting.

0–13 poäng – SNYLTGÄSTEN
Nej, nej, nej, det här går inte för sig. Du är ju fullständigt odräglig som flykting – det skulle inte förvåna om du är en potentiell brottsling också. Du verkar allt igenom totalbortskämd och otacksam. Ingenting duger åt dig. Vad är du för en lycksökare egentligen? Tror du verkligen att du bara kan komma in i ett annat land och ställa en massa krav? Väntar du dig att du ska kunna behålla personliga ägodelar när du är invandrare, eller att du ska kunna få ett välbetalt jobb i ditt nya land? Och har du tänkt göra om hela Sverige till ditt eget land eller vadå? Vet hut! Försök bli lite realistisk istället.

14–27 poäng – DEN MISSANPASSADE FLYKTINGEN
Mja, du är nog inte särskilt önskvärd som flykting i Sverige. Är du verkligen säker på att det fanns anledning för dig att fly över huvud taget, eller du kanske stack hemifrån lite väl förhastat? Du uppträder ganska kaxigt och förväntar dig tydligen att få del av standarden här utan att ge något i gengäld. På vissa punkter verkar du kunna visa mer respekt för ditt mottagarlands kultur, men det känns ändå som du inte är främmande för att behålla en egen liten miniatyrversion av ditt hemland på värdlandets mark. Det är inte så konstigt att vi svenskar blir rädda för att gå utomhus efter mörkrets inbrott när sådana som du och dina kompisar går omkring och skränar på våra gator.

28–41 poäng – DEN SKÖTSAMMA FLYKTINGEN
Du är en ganska okej flykting, som uppträder hyfsat och har en viss känsla för att ta seden dit du kommer och rätta dig efter ofrånkomliga regler. Du är medveten om att du är lågprioriterad och du tjatar inte i onödan om att få bättre villkor, vare sig det gäller förhållandena på båtar och flyktingläger eller tillvaron rent socialt när du väl har fått ditt uppehållstillstånd. Så en sådan som du kanske vi skulle kunna släppa in i Sverige i alla fall. Eventuellt. Men du kan ändå bli bättre … varför inte till exempel anstränga dig ännu lite mer för att anamma språk och kultur i landet du kommer till? Glöm din bakgrund vetja. (Fast du får förstås vara beredd på att ta fram den ur minnet igen när det blir fred i ditt hemland och det är dags att åka hem.)

42–54 poäng – DEN UNDERDÅNIGE FLYKTINGEN
BRA! Du är verkligen en ordentlig och äkta flykting, som inte har någon flott mobiltelefon i smyg utan istället vet sin plats och kan det här med ödmjukhet och tacksamhet. Du ställer inte till något besvär alls i ditt nya land. Som flykting accepterar du glatt enkelhet, fattigdom och att bli trampad på, och du är fullt villig att ge upp alla ambitioner och krav, eftersom du mycket väl vet att de som redan bor i landet är bättre förtjänta av dess resurser än du. Och du har dessutom det rätta föraktet för ditt ursprungsland. Om alla flyktingar vore som du skulle vi inte ha så mycket besvär av de här inpiskade flyktingströmmarna.
Å andra sidan är det rätt osannolikt att en så förnöjsam typ som du skulle fly över huvud taget … du skulle förmodligen föredra att bli torterad av SNÖ framför att fly. Och det är rätta takter! Stanna kvar och bli torterad så kommer vi och hjälper dig där du är istället. Någon gång.

P.S. utan ironi:
Är det så att du i verkligheten är kritisk mot flyktingmottagandet, och blev lite förvånad över ett resultat under 28 här och att du tydligen själv inte är någon föredömlig flykting? I så fall tycker jag du ska tänka efter lite. Vad är det som gör att du ogillar bortskämda flyktingar, samtidigt som du tydligen skulle göra likadant som de om du var i deras kläder? Vad är det som ger dig rätt att uppträda på ett visst sätt som du inte låter flyktingar från andra länder göra? Fundera på det.

Nationaldagen och flexibla helgdagar

Nationaldagen idag – helgdag. Uppskattat av vissa, sticker i ögonen på andra.
Jag börjar så smått tycka att flexibla helgdagar inte är någon dum idé. Alltså att var och en får tio helgdagar, eller hur många det nu kan röra sig om, som man får placera ut som man vill på tio vardagar under året och vara ledig då.
Och innan ni börjar hojta om sekulariserat samhälle och att bryta traditioner och sådant, så låt mig påpeka några aspekter.

* Vill man iaktta kristna helgdagar så innebär förslaget absolut inget hinder för att fortsätta med det. Det är bara att ta helg på de viktiga kyrkliga röda dagarna och gå i kyrkan – ja, för vi får väl anta att kyrkorna ordnar gudstjänster på kyrkoårets högtidsdagar oavsett om det är allmän helgdag då eller inte.
* Vi slipper allt tjafs om att vissa helgdagar råkar infalla på en lördag eller söndag. Det undviks ju när antalet helgdagar att placera är exakt samma varje år.
* Ur näringslivets perspektiv blir det då inte heller så att vissa år blir ovanligt besvärligt helgrika, utan det blir likadant varje år, vilket i längden blir konsekvent positivt för BNP. Lägg dessutom märke till att det behöver betalas ut mindre OB-tillägg, för när var och en väljer helgdagar själv är det inte heller någon som jobbar mot sin vilja på en helgdag och ska ha extra betalt för det.
* Många företag kan hålla öppet mycket mera, nästan året runt, eftersom det är troligt att det åtminstone är någon på plats på arbetsplatsen som inte har helgdag samtidigt som andra. (Här är givetvis en förutsättning att det visas respekt för när företagsägare resp. anställda iakttar helgdagar, men det kan man väl försöka komma in i.)
* Det kan vara en fördel när det krävs eftertanke för att välja sina helgdagar. För då blir ju alla lite mer medvetna om varför de egentligen vill ”helga” vissa dagar – ibland krävs det till och med att man sätter sig in i kyrkoåret för att över huvud taget klura ut vilka dagar man ska ta helgdag på (”när är långfredagen i år egentligen?”), och då reflekterar man mer. ”Varför tar jag helg idag? Behöver jag egentligen det? Är den här dagen så viktig för mig?”
* Kyrkfolk som ofta klagar på att icke-kyrksamma personer utnyttjar kyrkliga helgdagar för ledighet utan att gå i kyrkan dessa dagar, behöver av denna anledning inte klaga lika mycket längre, eftersom medborgarna kommer att ta ut sina helgdagar på ett mer medvetet sätt och prioritera bort de som de faktiskt på riktigt anser är mindre viktiga.
* Det är över huvud taget mer ärligt och rättvist när alla väljer att helga just de dagar som faktiskt är heliga för dem. Sann religions- och åsiktsfrihet. Vissa håller fast vid de gamla helgdagarna, medan andra passar på att helga Internationella kvinnodagen, Eid al-fitr, Sveriges matcher i fotbolls-VM, onsdagen i Medeltidsveckan eller Jungfru Marie obefläckade avlelse. Var och en blir salig på sin fason. (Jag raljerar lite här men är i grunden allvarlig.)

Det var några fördelar. Nu kan det finnas nackdelar också, till exempel grupptryck och misstänksamhet mot hur andra väljer sina helgdagar. (”Va, tar du helgdag den 6 juni, är du rasist?”) Sedan kan det bli svårorganiserat i skolorna – och hur gör man med helgdagar i kollektivtrafiken? Men jag skulle ändå inte ha något emot att pröva ett flexibelt system. Vi skulle nog slippa en hel del nuvarande irritation på det sättet. Och det skulle kännas modernt.
Man kan ju testa något år i alla fall. Plus att man ju åtminstone kan prata om det. :)

Utveckling och när den plötsligt ska avstanna

Jag upphör aldrig att förundras över att diverse konservativt lagda personer verkar tycka att utveckling är okej – fram till en viss punkt, då det plötsligt kan anses ”klart” och så får det aldrig utvecklas mer.
Ta bara språket till exempel. Svenska språket har utvecklats hela tiden och förändrats en hel del på tusen år, även grammatiskt, och lämnat isländskan och skilt sig från danskan och norskan på vägen. Det ifrågasätter nog ingen. Men så någonstans kring 1950-talet så är det stopp. Nu är det bra, språket behöver inte ändras längre, här träder språkpoliserna in, nu är det rentav förkastligt att införa nya konstiga ord och ändra den grammatik som är spikad en gång för alla. Svenskan är ”klar”.
Sedan har vi det där med folk, länder och nationer. De som finns i Europa har nästan alla bildats genom att olika folkslag har förflyttat sig, ridit och vandrat omkring, bosatt sig på nya ställen och beblandat sig med andra. Folkvandringar är verkligen ytterst komplicerade, och det ifrågasätter nog inte heller många, att det är så våra nationer har uppkommit. Men så kommer det plötsligt en punkt, någon gång i början av 1900-talet, då en del ser det som att alla folkslag och länder är färdigutvecklade. Nu får de inte blandas eller förflyttas mer, absolut inte! Europas och världens nationer är ”klara”.
Ett exempel till: I den Facebook-grupp för kyrkälskare och ”kyrkspanare” jag är med i – Kyrkor, kapell och heliga hus – råder ibland en viss konservatism när det gäller kyrkobyggnader. Det finns många kyrkor i Sverige som byggts om och till på olika sätt genom århundradena, och i sitt nuvarande skick uppskattas de av medlemmarna i den där gruppen: även de kyrkor som är blandningar av olika stilar från olika epoker. Men när någon kyrka i vår tid byggs om på något märkligt sätt, så brukar protesterna hagla i gruppen. Det går väl inte att göra om kyrkobyggnader nu heller! Kyrkobyggnadshistorien höll på fram till en viss tidpunkt och sedan var den avslutad, verkar man nästan tycka. Sveriges kyrkor är ”klara”.
Hänger ni med? Ja, jag kan fortsätta lite till. Julen! Den jul vi firar i Sverige är en produkt av influenser från många olika håll, och det tog flera hundra år innan alla dessa blandningar passade in i den julform som finns idag. Julfirandet är ett resultat av utveckling. Men ändå verkar många anse att julen som den blev någon gång i mitten av 1900-talet, det är den slutgiltiga julen som vi ska vara nöjda med. Den får inte ändras eller utvecklas vidare. Julen är ”klar”.
Till och med en sådan liten detalj som ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”, inom ramen för julfirandet, har tagit sin plats i traditionen genom utveckling. Detta TV-program har inte haft samma utformning hela tiden. Under de första 20 åren varierade det ganska mycket vilka inslag som var med, tills det framträdde ett upplägg som svenskarna hakade sig fast vid (åtminstone i efterhand) och tyckte att ”så där ja, så där blir det bra, nu ska vi inte ändra mer på Kalle Anka”. Början av 1980-talet ungefär. Efter det kan man inte tänka sig vidareutveckling som att ta bort svarta dockor och så. Kalle Anka är ”klart”.

Samma mönster hela tiden – det finns säkert massor med andra exempel. Utveckling är okej fram till ett visst tillfälle, sedan ska den avstanna och allting ligger still. Om utveckling ändå äger rum efter stoppet så ska den snarast hejdas och man ska åtgärda skadan genom att återgå till den fastställda stoppunkten då allting var perfekt. (Man kan undra varför det är just på 1900-talet som detta utvecklingsstopp ska inträffa? Hur förklarar ni det, ni som förespråkar det?)
Man har kanske rentav en tendens att inbilla sig att så som det var vid det där stopptillfället, så har det alltid varit.
En egendomlig form av konservatism. Men det kan nog hända att vi alla gör oss skyldiga till den lite till mans. Själv vet jag att jag tycker just på det där sättet åtminstone på en punkt – nämligen järnvägar. Jag vill att Sveriges järnvägskarta återställs till det mycket finmaskiga spindelnät som fanns år 1936, med järnvägar överallt. :)
Å andra sidan är det inte riktigt samma sak ändå, för jag tycker inte att järnvägsnätet i fråga behöver se ut exakt som det 1936 – det viktigaste är att det är ett finmaskigt spindelnät. Hur trådarna går geografiskt kan man ju med fördel ändra på, så att det passar för dagens behov av järnvägstrafik.
Och på samma sätt kan det väl vara med språk, nationer, kyrkobyggnader, julfirande och Kalle Anka, och allt det andra? Att själva koncepten fortfarande finns, men att de tillåts utvecklas vidare så att de hänger med sin tid? Man kanske inte gillar all sådan utveckling, men även om man kanske tycker att vissa saker var bättre förr så var det säkert andra som var sämre, så det jämnar väl ut sig? Inget är ju nytt under solen ändå. Och utveckling kan ju för all del också innebära att man går tillbaka i tiden och gräver fram gamla saker och låter dem få en renässans (som när nygotiken dök upp i kyrkoarkitekturen på 1800-talet). Huvudsaken är att det inte står still.
När jag nu ändå är inne på bibelcitat i stil med att ”inget är nytt under solen”, så står det ju också i Bibeln att det bara är Guds ord som består. Så är det också. Blott Herrens ord förbliver. Men allt det andra får man nog finna sig i att det kan, får och bör förändras.