Bio i himlen

En av mina favorittankar när jag föreställer mig hur det ska bli i livet efter detta, det är att det i himlen kommer att finnas en särskild biograf. På den biografen kommer det att visas filmföreställningar där vi som tidigare levt på jorden får ”facit” till mycket av det som hände under vår tid där.

Det är ju så att det är väldigt mycket här i den jordiska tillvaron som man inte vet, och aldrig får någon förklaring till. Mycket man går och undrar. Vad var det egentligen för mening med det där? Vem var det som hade rätt i den konflikten? Vad var det som fick den där personen att göra just så? Varför blev det som det blev den gången? Var den där grejen rätt eller fel? Fanns det förmildrande omständigheter som låg bakom, något dolt som allt berodde på? Vem hade Gud på sin sida då (om det nu var någon som hade det)?
Så kan åtminstone jag hålla på och tänka och fundera, både sett till storpolitik och bland folk jag känner och har känt. Jag är liksom nyfiken på orsakssambanden. Och det gäller ju om möjligt ännu mer min egen livshistoria … den är ett kapitel för sig. Varför blev jag sådan som jag är? Vad har påverkat? Hade det kunnat bli annorlunda om jag gjort på ett annat sätt vid ett visst tillfälle? Etcetera etcetera.

Bland kristna brukar det ju sägas att vi kommer att få träffa Gud i himlen en gång, och många av dem brukar vara inne på att vi då kommer att få svar på våra frågor. Och det jag då tycker är angenämt att föreställa sig, det är att vi får svaren just i form av föreställningar i en himmelsk biosalong, där vi får se de jordiska scenerna spelas upp för oss och vi för en gångs skull får den slutgiltiga sanningen presenterad, av den som verkligen vet allt.
Det skulle då kunna bli någon sorts ständigt repertoarschema som man med fördel kan gå och spana in och se om det är något man är intresserad av att titta på: ”Nu visas i salong 6 föreställningen om sanningen bakom striden mellan …” eller ”I salong 11 går nu filmen som avslöjar Guds åsikt om …”.
Eller så kan man välja att gå till sin egen privata salong och få se lösningen på någon gåta ur ens eget liv som man funderat länge på, i form av en spännande animerad kortfilm. Kanske någon himlakompis har lust att hänga med.

En fördel med de här biobesöken blir också att trots att föreställningarna säkert visar en del känsliga och ibland motbjudande detaljer, så kommer ju ingen biobesökare att reagera med klander och fördömande när de ser filmerna – för i himlen ska det inte finnas någon bitterhet. Publiken får helt enkelt bara facit, och kan lugnt konstatera att så där var det. Inga förebråelser eller anklagelser: ”Vilken ärkeskurk han var, den där X!”, och inte heller någon retsam triumf: ”Ha! Vad var det jag sa! Det var vi som var inne på rätt spår och ni hade fel!” Utan bara en ny kunskap, ett nytt perspektiv, som man tar till sig för att sedan gå vidare med samma himmelskt vänskapliga inställning till medmänniskorna som tidigare, om än kanske bara med ytterligare ett snäpp fördjupad förståelse och förlåtelse.
Jag tycker för min del att det skulle vara riktigt härligt om det fungerade på det där sättet med bio i himlen. Jag skulle bli en flitig gäst på biografen i fråga, så nyfiken som jag är på allt möjligt i historien och i människors livsöden och i min egen personlighet.
Kanske skulle biografrepertoaren vara något begränsad på det sättet att filmerna inte nödvändigtvis presenterar det som skulle ha hänt (kontrafaktisk historia), för just det får vi kanske inte veta, åtminstone inte om man får tro Aslan i Narnia-böckerna. Men facit till det som faktiskt hände räcker väl nästan oändligt bara det.

Nu är jag ju förstås medveten om att det där med himlen och livet efter detta är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig konkret. Himlen kommer liksom att vara på ett helt annat plan, en annan dimension, något själsligt, och det är då inte riktigt relevant att tänka sig något så prosaiskt som en biograf placerad där.
Å andra sidan lever ju bilder av lovsång och Livets träd och den nya staden Jerusalem och diverse andra ganska konkret jordiska motiv kvar i den kristna föreställningen av himlen … så det kanske inte är något som hindrar att jag tänker mig en biograf där också? Under alla omständigheter vore det ju trevligt att en gång få facit och svar från Gud på mina frågor på något sätt.
Jag tror jag fortsätter fantisera om den där himmelska bion!

Tintin i grumliga vatten? Del 7

(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Sammanfattning av Hergés rasism/nazism

Vi har nu gått igenom en hel del innehåll i Tintin-albumen, och även tittat närmare på hur Hergé uppträdde i olika faser av sin yrkesbana, hans förbindelser och influenser och hans möjliga åsikter och uppfattningar.
Att sammanfatta alltsammans är inte lätt, men jag skulle vilja uttrycka det så här:

Hergé var från början inte överdrivet politiskt intresserad och inte heller särskilt kunnig, men han hade vissa tydliga katolska, konservativa och rojalistiska ideal – plus att han från scouttiden fått med sig en tro på rättvisa och solidaritet med de förtryckta. Under sin tid på Le Vingtième Siècle påverkades han av Norbert Wallez och de andra på tidningens redaktion, och var därför kritisk mot såväl kommunism som kapitalism. I de första Tintin-äventyren han gjorde var han också tämligen kategorisk och enkelspårig.
Med åren utvecklades Hergé, inte minst genom mötet med Tchang Tchong-Jen och Blå Lotus, och han fjärmade sig från de värsta schablonbilderna och fick mer respekt för andra kulturer. Samtidigt utvecklades han också politiskt, och insåg att Japan var ett hot, liksom Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien, och det satte sin prägel på de verk han gjorde närmast före kriget. Dock fick inte detta honom att säga upp kontakten med de vänner han hade som gått längre åt extremhögern till, som Wallez.
När sedan kriget kom och Belgien ockuperades uppträdde Hergé naivt och började jobba för Le Soir, men det var inte i första hand för att han sympatiserade med ockupationsmakten utan för att han behövde kunna försörja sig och ville följa sin förebild kung Leopolds uppmaning till belgarna att fortsätta arbeta. Han anpassade sig helt enkelt efter situationen, utan att för den skull verkligen hjälpa tyskarna. Under tiden på Le Soir verkar sedan Hergé ha ”gillat läget” på ett smått märkligt sätt, med anspelningarna i Den mystiska stjärnan, låt vara att episoden var tillfällig.

Efter kriget, när Hergé klarat sig ur det trubbel han hamnade i med anledning av sina felaktiga förbindelser under krigstiden – dock gjorde de traumatiska upplevelserna vid befrielsen att han led av dålig psykisk hälsa under många år därefter – fortsatte han att teckna Tintin utan mycket till politiska inslag. Men han fortsatte ge uttryck för en stark solidaritet och respekt, vilket märks exempelvis i album som Solens tempel och Castafiores juveler, men även i Koks i lasten, låt vara att hans avsikt där delvis slog fel. Han avvisade också alltid nazism/fascism efter kriget, även om han heller aldrig upphörde att kritisera hur motståndsrörelsen betett sig.
Hergé var konsekvent en idealist, som alltid lät Tintin stå på de förtrycktas sida, och innehållet i Tintin-albumen gör det svårt att tro att han skulle ha varit renodlad nazist/fascist. Det märks tydligt att han vänder sig emot högerextremism, men även vänsterextremism, och ser dem båda som sidor av samma mynt. Samtidigt var han också lättpåverkad, godtrogen och anpassningsbar, och han gjorde inte alltid de smartaste valen och lät sig ibland ryckas med av omgivningens påverkan. Det har fläckat hans minne, men han ger framför allt intryck av att ha varit högst mänsklig, någon som ibland gjorde fel, men ändå var välmenande och hade goda ideal i grunden.

Jag tror att om vi tänker oss att Hergé hade haft Facebook, så hade han varit en sådan typ av Facebook-vän som en del av oss säkert har: en som egentligen är en hederlig och vettig person som säger bra saker, men som man ibland får se kläcka ur sig någon dumhet, godtroget gilla någons besynnerliga status eller tanklöst dela en skum artikel. Det känns för mig som en rätt träffande beskrivning av Hergé.


Mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss?

Tiden mellan de båda världskrigen, i synnerhet från slutet av 1920-talet och framåt, var en orolig och oviss tid i hela Europa, och så även i Hergés hemland Belgien. Det kommande storkriget hade inte börjat ännu, och även om utvecklingen gick åt det hållet så var det inte självklart för alla vartåt det lutade. Att Tysklands ledare Adolf Hitler var en grym diktator som så småningom skulle stå bakom ett av tidernas värsta brott mot mänskligheten var heller inte ännu uppenbart vid den här tiden. Tvärtom var det många som förfasades åt andra strömningar, i synnerhet kommunismen som tagit över i Ryssland, och de ansåg att det var där den värsta fienden fanns – inte minst för att kommunisterna var så uttalat destruktiva gentemot kristendomen och kyrkan. En del såg till och med positivt på Hitler just för att de trodde att han kunde agera positiv motkraft mot bolsjevikerna. Till detta kommer att 1920- och 1930-talets Europa fortfarande präglades av kolonialism, fördomar och utbredd okunnighet om andra länder och kulturer, som det var lätt att dras med i.

Det var under dessa omständigheter som Hergé levde och verkade under sin ”första period”. Han var katolik och rojalist, och på Vingtième Siècle och i sin bekantskapskrets i övrigt var han omgiven av människor som också var det – människor som var hans vänner. De delade alla en viss katolsk kristen grund med gemensamma åsikter. Men allt eftersom kriget ryckte närmare och så småningom satte igång på riktigt, gick de olika långt i sin kristna konservatism och utvecklades på olika sätt. Vissa anammade en renodlad fascism, antingen medvetet som Léon Degrelle eller mer aningslöst kategoriskt som Norbert Wallez, medan andra istället kom att engagera sig i motståndsrörelsen mot tyskarna – men i vissa fall var de likväl rexister först!
Och så fanns där Hergé själv, som hade sina hederliga scoutideal i botten, och som utvecklades i riktning mot en större förståelse och humanism och fjärmade sig från Hitler och Mussolini. Samtidigt komplicerades hans tillvaro av att han hade de vänner han hade, och i sitt yrkesliv i tidnings- och förlagsbranschen var han utsatt för influenser i olika riktningar, för att inte tala om att hans samtids inställning till andra kulturer var som den var. Eftersom han var lättpåverkad, och inte mer än människa, kunde det därför hända att han gjorde felval trots sin grundideologi.

Det är lätt hänt att vi, som lever på 2000-talet och tycker oss ha ”facit i hand”, gärna förenklar saker och ting och kategoriskt delar upp allt på två sidor. För oss kan det verka konstigt att folk på 30-talet inte genast fattade vad Hitler var för en, och vi har inte mycket till övers för dem som sympatiserade med nazister och fascister – eller de som uttryckte mer ”vardagliga” rasistiska åsikter eller fördomar. Alla som hade fel åsikter på den där tiden var dumma, de som var medlemmar i motståndsrörelsen var snälla, enligt vårt sätt att se. Vi dömer dem så att säga efter vår egen måttstock. Men det är inte helt rättvist att göra så; situationen på den tiden var mycket mer komplicerad, på ett sätt som är svårt för oss att genast greppa. Åsikter kunde gå in i varandra och flätas samman med varandra på ett för oss helt ologiskt sätt – som att det faktiskt var fullt möjligt att vara medlem i motståndsrörelsen men samtidigt vara antisemit, vilket var vad Robert de Vroylande (han med fabelboken som jag nämnde i ett tidigare kapitel) lär ha varit.

Om någon inte tror på det här, att man kan ”stå på rätt sida” men ändå samtidigt hemfalla åt rasism, så skulle jag vilja göra en avstickare med två iögonfallande exempel. Här har vi först en illustration från Astrid Lindgrens mycket okända novell ”Under körsbärsträdet”: vår egen Astrid Lindgren, som ju var så konsekvent idealistisk hela tiden … men här råkar hon och illustratören Ingrid Vang Nyman icke desto mindre ge sig in på antiziganism, med svartmuskiga zigenare som rövar bort barn.


Eller den här recensionen av Louis Armstrongs första konsert i Sverige år 1933, som var införd i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilken i våra dagar är mest känd för att den mycket modigt tog ställning mot Nazityskland, med början just 1933. Här är det dock helt andra tongångar från denna antifascistiska tidning.

Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor. […] Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.

Självklart vill jag inte påstå att Astrid Lindgren eller Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i allmänhet stod för rasism, för det gjorde de uppenbarligen inte (min stora beundran av Astrid Lindgren består). Min avsikt är inte heller att försöka rikta uppmärksamheten bort från Hergé och rentvå honom genom att beskylla andra istället. Det enda jag menar är att visa att människors och organisationers åsiktsvävar och världsbilder inte alltid är konsekventa eller fläckfria!
Och i all denna villervalla, som i Belgien, när man påverkas från så många olika håll (och dessutom av personer man är vän med), och när man inte har ”facit”, är det sannerligen inte lätt att hålla rak kurs och alltid göra rätt. Det är inte så konstigt att Hergé inte klarade det alla gånger – man kan snarast se det som imponerande att han var rätt ute i så många fall som han ändå var! Och om han någon gång under sin tid på Le Soir trodde på pratet om att ”den nya ordningen” var framtiden, så varför låta detta avgöra? Det var många, många som på något sätt blev lurade av nazisterna.
Ändå verkar det i våra dagar nästan finnas något slags kravfylld syn, på Hergé men också på alla människor, att man måste vara helt felfri och verkligen inte ha olämpliga förbindelser åt något håll och aldrig yttra något olämpligt. Med den attityden, som Hergé också drabbades av efter kriget, är det inte så konstigt att hans upplevelser då blev ett hårt psykiskt slag för honom.

När jag nu kommer in på det här med ”i våra dagar”, så kan jag inte låta bli att lägga märke till att det finns vissa likheter med vår egen tid och Hergés tid på 1930-talet.
För även nu i vår tid blir världen i allmänhet oroligare och det rör på sig. Främlingsfientliga och rasistiska strömningar håller på att blossa upp igen, i kölvattnet av en ekonomisk kris. Samtidigt finns det gott om människor som inte vill se hotet i första hand högerut, utan de oroar sig framför allt för att den största faran är islamisk terrorism och socialistiska diktaturer som Nordkorea, och en del av dem sätter detta i samband med såväl den politiska vänstern som feminismen här i västvärlden. I synnerhet många högerväljare drar längre och längre i riktning mot Sverigedemokraterna och motsvarande partier i andra länder, precis som när rexisterna i Belgien bröt sig ut ur den katolska konservativa falangen och gick över till ren högerextremism. Åsiktspaket tar form, och en klar tendens är polariseringen: oavsett om man står till vänster eller höger bildar man sig gärna en världsbild där den och den och den företeelsen är något ondskefullt, medan den och den och den är något gott. De som inte riktigt vet vad de ska tro översköljs av en störtflod av åsikter, inte minst i sociala medier, som inte fanns på det sättet på Hergés tid men som är lite samma sak som det inflytande ens bekantskapskrets kunde ha under mellankrigstiden. Kort sagt så råder det en liknande oro och osäkerhet nu som det gjorde då, med lättpåverkade människor som kan drivas åt olika håll.

Men nu i vår tid borde det väl ändå vara lite lättare att navigera i röran? Vi kan ju vår historia nu, och vet hur det var med Hitler och alltihopa. Vi är förståndigare och har facit, så det är väl inte lika svårt för oss som det var för Hergé och hans vänner?
Nej … ärligt talat så tror jag (tyvärr) inte att det är särskilt mycket lättare för oss, så vi liknar mellankrigstiden där också. Det är fortfarande inte alltid lätt att se vilken kurs man borde hålla. Särskilt inte med tanke på att det där jag nyss sade, om att åsikter går in i varandra och sammanflätas med varandra, gäller än idag. Trots de svartvitmålande principer som försöker hävda motsatsen, kan man mycket väl ha en åsikt på ett visst område och sedan en helt annan åsikt i ett annat sammanhang: åsikter som för andra kan verka helt inkompatibla men som ändå går att ha samtidigt. Jag själv, med de spretiga åsikter jag har åt olika politiska och religiösa håll, har länge känt mig som ett praktexempel på just det.

Och det där med vänner och vänskapsförbindelser är inte heller så lätt. Precis som Hergé hade sina katolskt kyrkliga vänner, umgås jag personligen i en del kristna kretsar. Där delar vi alla en gudstro och en ”bibeltrogen” syn som vi har gemensam. Men jag har märkt (vilket rätt ofta bekymrar mig) att en del personer från de här kretsarna, som jag är bekant med eller ser uttala sig, ibland luftar en syn på politik eller samhällsfrågor som jag inte håller med om alls utan tvärtom tycker lutar obehagligt mycket åt främlingsfientligt eller högerextremt håll. Ungefär som Norbert Wallez eller Léon Degrelle. Att säga upp bekantskaper eller ta avstånd från hela den bibeltrogna kristna världen av detta skäl, känns dock fortfarande för mig främmande. Kristna syskon är ju fortfarande kristna syskon, även om de verkar vara ute på farliga vägar. Och närmare vänner eller anförvanter skulle ju naturligtvis vara ännu svårare att bryta med, även om de skaffade sig otrevliga åsikter. Vänskaps- och släktband kan och bör man inte klippa så lätt. I en situation som vid Belgiens befrielse 1944 – eller i dagens debattklimat – kan just sådant göra att man blir misstänkliggjord, för att man inte hållit sig ”ren”, men det kan inte hjälpas. Åsikter går in i varandra – förbindelser går in i varandra – det går inte att vara alldeles kategorisk och rensa bland sina kontakter och tillämpa ”guilt by association”.
”Ingenting är svart eller vitt”, sade Hergé. Det är egentligen ett ganska talande citat: precis samma attityd som gjorde att han kunde ta ställning mot högerextremismen men samtidigt också vara kritisk till hur oresonligt motståndsrörelsen betedde sig. Man skulle kunna uttrycka det så att även om det i en del fall kan finnas utpräglat onda och goda sidor (och för min del anser jag att högerextremism är en ond sida!) så är det ganska sällsynt att människorna på de respektive sidorna är enkelspårigt onda eller goda. Det får man komma ihåg, och inte döma alltför lätt.

Så vad kan man då göra åt alltsammans, för att uppträda anständigt och inte hamna fel i åsiktsväven, och inte bli för mesig i sin strävan att inte döma utan ändå kunna säga ifrån mot det som alldeles uppenbart är orätt?
Jo, själv ser jag det som att jag inte vill bryta med någon (för då kan man ju inte längre påverka dem heller), inte undvika att se folks åsikter, inte förse mig med skygglappar – men ändå stå fast vid de principer och ideal jag har (i mitt fall är det en kristen övertygelse, för andra kan det vara något annat) och komma ihåg historiens lärdomar och vara vaksam och försöka hålla kursen. Inte blint, inte utan medvetenhet eller öppenhet för nya perspektiv, men med någon sorts grund i botten som leder mig rätt. Jag har fått uppfattningen att Hergé också hade en sådan kurs att följa, även om han så att säga snubblade ett par gånger på vägen.


Slutord

Om man efter att ha läst den här uppsatsen (och andra källor om Tintin) kommer fram till att Hergé och Tintin i det stora hela inte är något att ha som förebild, så står det en naturligtvis fritt att tänka så. Man kan, om man så vill, låta Tintin som kolonialist i Tintin i Kongo, Hergés tveksamma beskrivning av judar i Den mystiska stjärnan, hans eventuella sväljande av pratet på Le Soir eller hans vänskap med Norbert Wallez vara helt avgörande.

Men själv har jag min uppfattning om Tintin klar för mig, och jag vet vilken Tintin jag vill minnas och ta intryck av – särskilt med tanke på att de politiska misstag Hergé gjorde inte särskilt ofta görs av Tintin.

För mig är Tintin fortfarande den barndomshjälte han alltid varit. Jag väljer att se till den Tintin som försvarar romer och tycker att det är en bra idé av kapten Haddock att bjuda in dem till sina ägor, och som hävdar att de inte får misstänkas bara för att de är romer. Den Tintin som ingriper både när en rasistisk västerlänning misshandlar en kines, och när två andra rasister gör det med indianpojken Zorrino. Den Tintin som frivilligt skänker bort sin lyckobringande talisman till just Zorrino för att kanske kunna rädda livet på honom, trots att det medför att han blir dödsdömd för egen del, och som enligt samma princip också är villig att ge upp segern i jakten på meteoriten när det dyker upp ett SOS från ett fartyg i sjönöd på ett helt annat håll. Den Tintin som utan att tveka kastar sig i den översvämmade Yangtze-floden för att dra upp den för honom helt okände Tchang ur vattnet, och därefter förklarar för honom att fiendskap mellan folken bara beror på att ”vi människor känner varandra för dåligt”. Samme Tintin som ett antal album senare envist försöker spåra upp och rädda Tchang fastän alla säger att han är död. Det är den Tintin som likaså ger sig tillbaka in i innandömet av en vulkan för att rädda professor Kalkyl som kommit på efterkälken, eller som också räddar Milou när han ramlat ner i en djup spricka i en grotta på månen eller blivit uppsnappad av en kondor. Det är Tintin som när han är adjutant för general Alcazar vägrar gå med på att San Theodoros förklarar krig mot sitt grannland Nuevo Rico, och som i en annan berättelse också kräver av just general Alcazar att hans revolution måste äga rum helt utan blodspillan. Tintin som hellre dör än tar emot mutor av gangstrar och banditer. Som är barmhärtig, lönar ont med gott och skonar förrädare och fiender som Pablo, Wolff, Szut och Krollspell, och väljer att lita på dem. Tintin som hela tiden tar stora risker för att rädda människor (och djur), besegra brottslingar, förhindra onda sammansvärjningar och uppnå rättvisa.

Och det känns fel för mig att minnas de Tintin-album jag växte upp med som mossiga, föråldrade och elaka, när sanningen är att de för mig var berättartekniska mästerverk som öppnade en fascinerande, färgsprakande värld där jag fängslades och fick upp ögonen för alla de spännande länder som finns i världen och deras folk och språk. För att inte tala om vad de gjorde för min fantasi. Jag kan ha fel, men det känns sannerligen inte som att jag blev rasist av att läsa Tintin. (De fåtaliga inslag som faktiskt framstår som mer skumma och tidsbundna reagerade jag också i regel på med förnuftig distans, istället för att bara svälja dem.)
Jag vill än i denna dag inte döma Hergé för hans misstag, särskilt inte med tanke på att det finns många andra än han som gjort likadana misstag (och värre). Jag är över huvud taget av den uppfattningen att alla människor är syndare, men att de likväl kan åstadkomma något gott också, och att man i regel inte kan låta en konstnärs beteende, åsikter och gärningar i det privata gå ut över synen på själva konstverken. Därför ser jag istället till det positiva med Hergés liv och karriär. Han skapade Tintin som är en ständig hjälte och förebild, som inspirerat både mig och oräkneliga andra, och för detta förtjänar han all respekt i litteraturhistorien.


Några lästips

Även om denna uppsats förvisso blev ohyggligt lång, så är den egentligen bara en kort sammanfattning av allt som skulle kunna sägas om Hergé och Tintin. Den som är intresserad kan med fördel gå vidare och läsa andra verk. Ett tips är Hergé, Son of Tintin (i franskt original Hergé, fils de Tintin) av Benôit Peeters, en av världens främste ”tintinologer”; i den boken har jag hittat åtskilligt med information, och det man inte vet om Hergé efter att ha läst den är knappast värt att veta. Vill man inte läsa på engelska finns också Tintin – den kompletta guiden av Michael Farr, som alltså är översatt till svenska och också läsvärd, även om den är betydligt enklare och förbiser en och annan detalj.
Både Peeters och Farr har (precis som jag här i uppsatsen) vissa sympatier för Hergé; Peeters tvekar i och för sig inte att ta upp det negativa och ”skumma”, men han avstår ändå från att fördöma alltför fränt. Om man är ute efter en mer uttalat kritisk biografi, så finns Hergé: The Man Who Created Tintin (i franskt original Hergé kort och gott) av Pierre Assouline, en biografiförfattare som är mer åklagare än försvarsadvokat och som skrev sin bok före Peeters. Jag har inte själv läst hans verk i sin helhet, men den kan säkert också vara nyttig lektyr för balansens skull.
Dessutom, naturligtvis – läs själva Tintinalbumen, om ni inte redan gjort det! Och om ni redan har läst dem kan ni läsa dem igen. Gärna i både den gamla och den nya översättningen, och i franskt original om ni kan franska. Tintinsviten är en skatt som aldrig tar slut, man upptäcker hela tiden något nytt i den!


Källor

Assouline, Pierre: Hergé: The Man Who Created Tintin, översättning Charles Ruas, Oxford University Press 2009, nätupplaga på Google Books. Originalets titel Hergé, 1996. (Här har jag inte kunnat titta på boken i sin helhet, eftersom bara delar av den går att förhandsvisa på Google Books.)
Farr, Michael: Tintin – den kompletta guiden, översättning Björn Wahlberg, Bonnier Carlsen 2005. Originalets titel Tintin – The Complete Companion, 2001.
Hergé: Tintins äventyr: Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo, Tintin i Amerika, Faraos cigarrer, Blå Lotus, Det sönderslagna örat, Den svarta ön, Kung Ottokars spira, Krabban med guldklorna, Den mystiska stjärnan, Enhörningens hemlighet, Rackham den rödes skatt, De sju kristallkulorna, Solens tempel, Det svarta guldet, Månen tur och retur del 1, Månen tur och retur del 2, Det hemliga vapnet, Koks i lasten, Tintin i Tibet, Castafiores juveler, Plan 714 till Sydney, Tintin hos gerillan, Tintin och alfakonsten, översättning Björn Wahlberg (nya versioner), Bonnier Carlsen 2004–2005, Karin och Allan B. Janzon (tidigare versioner), Carlsen/If 1968–1977.
Hergé: övriga serier: ”Smecken och Sulan” (”Quick & Flupke”) och ”Herr Bellum” (”Monsieur Bellum”). Publicerade på diverse ställen, bl.a. Peeters 1983 (se nedan).
Judah, Tim: ”Tintin in the dock”, i The Guardian 1999-01-30.
Lindgren, Astrid: ”Under körsbärsträdet”, i Kajsa Kavat, Raben & Sjögren 1950 (10:e upplagan 1964).
Metapedia (SV), ”Léon Degrelle” (läst november 2017).
”Mythes et légendes belges” (sida med kommentarer och reaktioner till tidigare artiklar), i Le Soir 1995-09-13.
Peeters, Benoit: Hergé, Son of Tintin, översättning Tina A. Kover, JHU Press 2012. Originalets titel Hergé, fils de Tintin, 2002.
Peeters, Benoit: Hergé – boken om Tintin och hans skapare, översättning Göran Ribe, Carlsen/If 1983. Originalets titel Le monde d’Hergé, 1983.
Seriewikin, ”Hergé” (läst november 2017).
Tintin.com, ”Tintin turns 80”, 2009-01-15.
Tintin.com, ”Hergé: the facts”, 2010-09-28.
Tintinologist.org, ”Hergé: a Fascist?”, diskussionstråd (läst november 2017).
Tintin Wiki, ”Germaine Kieckens” (läst oktober 2017).
Wahlberg, Björn: förorden till de nya översättningarna av Tintins äventyr, se Hergé.
Wahlberg, Björn: webbplatsen ”Tintin – en hjälte med hjärta och hjärna!”, avdelningen ”Fråga Nestor” (läst oktober 2017).
Wigers, Kjell: ”Jazzlegendarernas Göteborg”, i Expressen 2012-07-25.
Wikipedia (EN), ”Hergé” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Ideology of Tintin” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Léon Degrelle” (läst oktober 2017).
Wikipedia (EN), ”Norbert Wallez” (läst oktober 2017).
Wikipedia (EN), ”The Shooting Star” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Tintin” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”V-2 rocket” (läst november 2017).
Wikipedia (SV), ”Tintin på svenska” (läst november 2017).


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor

Tintin i grumliga vatten? Del 6

(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Förtäckta nazidetaljer?

Från och med 1940 började Hergé göra Tintin-äventyren mycket mindre politiska än tidigare, och om det förekom några politiska anspelningar efter 1940 så var det för det mesta ganska subtilt. Men den som är konspirationsteoretiskt lagd kan hitta en del nästan osynliga detaljer i Tintin-albumen från 1940 och framåt som skulle kunna betyda att Hergé i själva verket var nazist hela tiden, i största hemlighet, även efter kriget, och att han gav pyttesmå ledtrådar om ”sanningen” för den som var klok nog att fatta. Följande lista består delvis av sådant som andra lagt märke till, men också av ett och annat som jag kommit på själv, enbart för att förekomma kritiker och för att jag gillar att tänka ut konspirationsteorier. Man får själv avgöra om man vill tycka att det ligger något i dem.

1. I Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt hittar Tintin och Haddock ett kryptiskt meddelande, som fungerar som skattkarta och i slutändan leder dem fram till den försvunna piratskatten. Och i meddelandet talas det om ”Örnens kors”, som ”ska stråla”. Det visar sig att Örnens kors syftar på evangelisten Johannes, vars symbol är en örn … men är det inte något annat också som har örnen som symbol? Jo, det är ju Tyskland – Tyskland har och har länge haft en örn i sitt riksvapen. När det står ”Örnens kors” så kanske det därför syftar på det tyska korset – alltså hakkorset! Lägg märke till att dubbeläventyret Enhörningens hemlighet/Rackham den rödes skatt kom ut 1942–43, just under kriget och Hergés ”skumma period” på Le Soir.

2. Det finns ett par exempel på när Hergé har använt tyska stridsfordon som förebilder till tekniska företeelser i Tintin. Hur många vet till exempel om att den legendariska rödvitrutiga månraketen från Månen tur och retur, som tillsammans med hajubåten från Rackham den rödes skatt är det mest ikoniska motivet från Tintin-sviten över huvud taget, bygger på den tyska V-2-raketen? Dessutom är hydroplanet som Tintin åker med den sista biten till meteoriten i Den mystiska stjärnan baserat på det tyska spanings- och jaktplanet Arado 196-A.

3. Bianca Castafiore har en pianist, en ”ackompanjatör”, som heter Igor Wagner, ett namn som tycks vara en kombination av de båda tonsättarna Igor Stravinskij och Richard Wagner. Men vad vet vi om tonsättaren Wagner? Jo, förutom att han var en av tidernas främsta och djärvaste operakompositörer, så var han en ökänd antisemit, och hans politiska idéer kom senare att påverka inte minst Hitler. Är det en tillfällighet att Hergé valde just namnet Wagner? En annan liten anspelning, även den från Castafiores juveler, är att Castafiore inte kommer ihåg vad betjänten Nestor heter och bland annat vid ett tillfälle kallar honom Norbert – är det en blinkning till fascisten Norbert Wallez?

4. På den allra sista sidan av Plan 714 till Sydney går Tintin, Haddock, Kalkyl och Milou ombord på ett flygplan – och om man tittar väldigt noga så ser man att Haddock bär på ett exemplar av en tidning. Alla bokstäver syns inte, men det går att se tillräckligt mycket för att märka att det faktiskt är Le Soir: kollaborationisttidningen som Hergé jobbade åt under kriget. Hade han ännu 1968 när Plan 714 till Sydney kom ut inte slutat sympatisera med den? (Här ska i och för sig påpekas att Le Soir fortsatte att existera efter kriget, och finns än idag, som en helt normal belgisk dagstidning. Men man kan undra om det ändå inte är någon sorts vink att Haddock bär på den.)

Det här är till stora delar rent spekulativa påståenden, och som sådana är det svårt att bemöta dem på ett allvarligt sätt: med spekulationer är det ju så att det är upp till en själv om man vill bestämma sig för att se dem som sanningar eller inte, och att få fram rena fakta för att bekräfta eller förneka dem är ibland inte ens möjligt. Det gäller kanske här i synnerhet för funderingarna angående Örnens kors och Haddocks exemplar av Le Soir – vi vet inte, så vi kan inte säga något säkert, och då väljer man själv vilken tolkning man vill göra. (Fast om Hergé ville göra positiva anspelningar på Tyskland i Rackham den rödes skatt, så behövde han väl inte göra det i smyg? Han befann sig ju redan på en tyskvänlig redaktion.)
Andra punkter kan jag svara på mer sakligt. Namnet Igor Wagner, till exempel, är mer sannolikt tänkt som en finurlig kombination: Igor Wagner är en musiker som jobbar med att på piano ackompanjera en operasångerska, och då är det egentligen rätt självklart att han har sitt namn efter Igor Stravinskij som var en mycket skicklig pianist, och Richard Wagner som tveklöst är den mest legendariske operakompositören av alla. Tillsammans blir det ett karakteriserande namn av ett slag som inte är särskilt ovanligt i tecknade serier, som bekant – nästan ett ”Kalle Anka-namn”. Det behöver man inte se något konspiratoriskt i.
Att Tintins månraket bygger på det ökända förstörelsevapnet V-2 kan vid första anblicken förefalla hemskt, men om man tänker efter är det inget konstigt med det alls – V-2 och dess föregångare V-1, som utvecklades av Wernher von Braun i Tyskland under kriget, var nämligen de första avfyrningsrobotar som konstruerades och de enda som över huvud taget fanns vid den här tiden! Hergé började med Månen tur och retur år 1950, och då hade USA:s och Sovjets rymdkapplöpning inte ens börjat – det gjorde den några år senare (med bland andra just Wernher von Braun bland USA:s forskare) och därför var V-2 fortfarande den i stort sett enda raket som Hergé hade att gå efter och teckna av. Vad beträffar flygplanet Arado 196-A så kan man ”kontra” med att fartyget Aurora, som Tintin reser med i samma album och som har flygplanet på sin katapult, är baserat på det brittiska fartyget RSS William Scoresby, så varifrån tecknare tar sina modeller säger liksom i slutändan ingenting. Arado 196-A var ”det allra senaste” bland hydroplan år 1941, och liknande modeller har precis som i fallet med V-2 använts och varit inspiration i flera andra länders krigsmakt. I längden går det inte att undvika att krigsvapen och krigsfordon ser ut på liknande sätt överallt (och säljs av alla till alla) och att de används som förebilder att teckna efter är inte samma sak som ett ställningstagande för deras militära användning.


Till Tintins och Hergés försvar

Efter den här lilla (okej, stora då) resan genom de mörka delarna av Tintin-historien, som jag har försökt förklara efter bästa förmåga, har det nu blivit dags att ta upp de separata punkter som kan sägas tala för att Hergé inte var någon rasist utan snarare tvärtom. Eller, om man så vill, sådant som tyder på att Tintin är hederlig, även om Hergé privat inte alltid var det.
Jag ska nämna de starkaste och mest uppenbara exemplen – ofta är det sådana som illustrerar en grundläggande egenskap hos Tintin, nämligen att han alltid står på de förtrycktas sida.

Tintin i Amerika. När jag förut behandlade detta album nämnde jag den fantastiska scenen där indianerna drivs bort från sin mark på grund av en oljefyndighet – det är ett av de starkaste positiva inslagen i Tintin i Amerika. Men det finns fler passager i detta album som kan ses som klart antirasistiska ställningstaganden för förtryckta grupper.
I en episod i albumet har det inträffat ett bankrån, och när bankkassören berättar för poliserna vad som har hänt, så säger han att ”man har redan hängt sju luffare, men den skyldige kom undan”. Tyvärr är detta en fullständigt fatal och onödig ändring som gjorts i den nya Tintin-översättningen – för från början så stod det nämligen ”man hängde genast sju negrer”! Förmodligen var det användningen av N-ordet som gjorde att detta ändrades till luffare, men det medförde att ett stycke satir gick förlorad som verkligen borde ha fått vara kvar. Den omständigheten att sju afroamerikaner genast utan vidare hängs för ett bankrån är ju en rejäl känga åt den amerikanska småstadsrasismen och behandlingen av svarta i USA: på det området vet vi att kritik är högst befogad, särskilt år 1931. Och för Hergé är det onekligen en rejäl punkt att ta upp på pluskontot. Även om han 1931 fortfarande inte hade mognat helt och hållet, så gjorde han här ett konstaterande som ägde sin fulla giltighet och i många avseenden var före sin tid. När jag idag läser Tintin i Amerika blir jag som helhet faktiskt ganska imponerad av de djärva ställningstaganden som ändå finns i albumet.

Blå Lotus. Som jag redan har berättat tecknade Hergé Blå Lotus 1934–35 efter att han träffat den kinesiske konststudenten Tchang Tchong-Jen, som han blev mycket god vän med och som öppnade en ny värld av förståelse för honom under deras långa samtal och diskussioner om Kina och kinesisk kultur. Hergé lät Tchang rita alla kinesiska tecken i Blå Lotus (som i många fall har någon underfundig mening) och han gjorde till och med Tchang till en karaktär i albumet (om än i pojkform), som blir en av Tintins allra bästa vänner och även återkommer i Tintin i Tibet.
Blå Lotus blev därför ett riktigt starkt verk, där de fördomar Europa hade om Kina vid denna tid verkligen bemöts ordentligt. Själv är jag särskilt förtjust i den här sekvensen (länk till annan sida), som jag också nämnt tidigare: den där Tintin berättar för Tchang hur man i Europa ser på Kina. Det är en fullkomligt underbar uppgörelse med fördomar och klyschor, inte bara beträffande Kina utan i förlängningen alla länder och folk, och det är mycket långt från Tintin i Kongo.
Men en lika övertygande scen är den här (länk till annan sida här och här), där Tintin sätter stopp för en rasistisk mobbning. Behöver det egentligen sägas tydligare …? Den förskräcklige amerikanske industripampen Gibbons är rasist ut i fingerspetsarna och uttrycker sin västerlandscentrerade syn så tydligt som över huvud taget är möjligt, och mot detta står Tintin som visar ett härligt civilkurage. Det råder inget tvivel om vad man som läsare ska lära sig av detta.
Blå Lotus är helt enkelt en mycket kraftfull manifestation för allas lika värde, och detta år 1934–35 … det kan inte kallas något annat än imponerande.

Den svarta ön. Till största delen är detta album en ganska ytlig kriminalhistoria, men det är värt att lägga märke till vilka skurkarna egentligen är och vad de sysslar med. Det är här en av Tintins ärkefiender, doktor Müller, introduceras för första gången – han är en tysk skurk, som är i färd med att sabotera Storbritanniens ekonomi genom att införa falska sedlar. Just detta hade tyskarna planer på att göra även i verkligheten på 1930-talet (Tyskland hade ju egen erfarenhet av den galopperande inflation som blir följden om marknaden översvämmas av för många nytryckta sedlar), men det genomfördes aldrig. Två av Müllers kumpaner heter Ivan och Wronzoff, vilket klingar ryskt/slaviskt, och man kan därför se det som att Hergé såg såväl Tyskland som Sovjet som fiender. Året var 1937, andra världskriget skulle börja två år senare, och Hergés egen politiska uppfattning inför det kriget började onekligen utkristallisera sig.

Kung Ottokars spira. Det här är ett av de Tintin-album som är absolut mest uttalat antifascistiskt, och historien publicerades 1938–39, strax innan andra världskriget började. Hergé har själv kallat det för historien om ”ett misslyckat Anschluss”, vilket självklart syftar på det Anschluss som Österrike genomgick just 1938, då landet införlivades med Tyskland. I fallet med Kung Ottokars spira räddar Tintin det fiktiva landet Syldavien från att drabbas av just detta öde och införlivas med sitt krigiska grannland Bordurien.
Syldavien sägs vara ett ”slavifierat Belgien”, ett litet kungarike på Balkan som Hergé skildrar med stor värme och inlevelse, och hans egen politiska uppfattning märks på att Tintin så frenetiskt försvarar kungadömet och hjälper kung Muskar II att ta tillbaka spiran som konspiratörerna stulit för att tvinga kungen att abdikera. Hergé var helt enkelt en rojalist, och en vän av sitt eget älskade belgiska kungarike, som han ville ha orört och ostört och orubbat av aggressiva grannar som Tyskland. Han må ha flyttat Belgien till Östeuropa i den här historien, men tanken lyser ändå igenom.
Det som framför allt gör jämförelsen så uppenbar, och samtidssatiren så vass, är de dokument som Tintin hittar om sammansvärjningen mot kungen. Där framkommer det att upprorsmakarnas ledare heter Müsstler – och det är svårt att tolka det som något annat än en blandning av Mussolini och Hitler. Ytterligare en ledtråd är att just denne Müsstler är partiledare för ett parti som heter Stålgardet: en anspelning på Järngardet i Rumänien, som bland annat de belgiska rexisterna samarbetade med. Jag har varit inne på de här sakerna redan tidigare i denna uppsats, men nu kommer det igen: detta visar att Hergé år 1938 definitivt var av den uppfattningen att Mussolini, Hitler och partier som rumänska Järngardet utgjorde ett hot. Han må fortfarande ha varit god vän med fader Norbert Wallez, men politiskt delade han inte längre dennes åsikter (om han någonsin gjorde det), och Léon Degrelle hade han tagit avstånd från.
För den som fortfarande tvivlar kan man vidare påpeka till exempel att de borduriska flygplanen, som är tänkta att användas till maktövertagandet i Syldavien och som Tintin snor åt sig ett exemplar av, är tyska Heinkel med en nazistliknande flagga på (både namnet Heinkel och flaggan syns i 1939 års svartvita version (länk till annan sida)), samt att den otrevlige överste Boris (som är en av den syldaviske kungens närmaste män men som konspirerar mot honom och försöker röja Tintin ur vägen) är klädd i en svart uniform som ser ut som en SS-uniform. Här säger jag kanske emot mig själv, då jag tidigare har sagt att man inte ska tolka in för mycket i vilka flygplan eller raketer som Hergé tecknade av … det borde ju i så fall gälla här också … men här rör det sig å andra sidan om direkt namngivna plan, i ett album som kom till under den period då Hergé var mer tydlig med politik i sina serier.

Solens tempel. Det är sant att indianerna i större delen av denna berättelse är skurkar, men i slutändan beror ju detta enbart på missförstånd och kulturkrock, och som helhet kännetecknas istället äventyret av en mycket levande och respektfull skildring av Sydamerika och dess befolkning. Och det allra mest konkreta exemplet är den här episoden (länk till annan sida), där Tintin ingriper mot en rasistisk mobbning (med repliken ”Råskinn!”) precis som han gjorde i Blå Lotus. Här är det indianpojken Zorrino som trakasseras av två vita män, varpå Tintin rycker ut till försvar. Just den gärningen är en av de saker som senare i albumet bidrar till förståelsen mellan Tintin och inkaindianerna. Tintins ord till inkakonungen i slutet av historien, när han ber honom häva förtrollningen över de sju vetenskapsmännen, är för övrigt också talande: ”Nej, dessa män kom inte för att plundra, ädle Son av solen. Deras enda ambition var att sprida kunskap om era heliga traditioner och er storartade kultur för hela världen …” Är det ord från en rasistisk figur skapad av en rasist?

Castafiores juveler. Man kan se det som att romerna i Castafiores juveler beskrivs som skurkar och att fördomarna haglar mot dem.
Ja. Eller så kan man se det som att det är precis tvärtom. Jag tycker att Castafiores juveler utmärker sig för en väldigt positiv bild av romer. Förvisso uttrycker sig Dupondtarna och Nestor nedsättande om romerna, ”zigenarna” som det står i albumet, och även Haddock visar inledningsvis små tecken på oförståelse när han ser att de slagit läger på en soptipp. Men när han väl fått klart för sig att de inte bor på soptippen frivilligt slår han genast om till stor generositet och tolerans, liksom Tintin. De båda bjuder in romerna att slå läger på slottet Moulinsarts ägor – en handling som 1961–62 måste ha setts som högst besynnerlig av många läsare! – och avvisar omgivningens invändningar att det kommer att bli en massa tråkigheter. När romerna sedan anklagas för att ha stulit Castafiores smaragd hävdar Tintin hela tiden envist att de måste vara oskyldiga, vilket de också är.
Sedan finns det under albumets gång en del inslag som gör att man som läsare kanske kan misstänka romerna – som att den lilla flickan Miarka har fått tag i den försvunna guldsaxen, och att hennes morbror Matéo (som med rätta är allmänt bitter på alla ”gadjos”) beter sig lite ljusskyggt och vill avskräcka Tintin från att snoka kring lägret. Men de sakerna är ju villospår, snillrikt utlagda av Hergé för att med flit få in läsaren på samma spår som de fördomsfulla Dupondtarna – och då sedan bli tvungen att medge sitt misstag. Som det står i förordet till den senaste svenska översättningen av Castafiores juveler: läsaren får konfronteras med sina egna fördomar! Sensmoralen i albumet är hela tiden att det är fel att misstänka zigenarna bara för att de är zigenare. Andra kanske vill vifta undan detta, men i mina ögon framstår det som otroligt osannolikt att en serietecknare med nazist- eller rasistsympatier skulle göra ett så starkt ställningstagande för en så föraktad grupp som romerna.

Tintin hos gerillan. När Hergé skildrar diktaturer och totalitära stater som general Tapiocas San Theodoros eller Plekszy-Gladz Bordurien, så kan det ibland vara svårt att avgöra om han avser att de ska uppfattas som fascistiska eller kommunistiska. Bordurien verkar fascistiskt i Kung Ottokars spira, sedan ger landet plötsligt intryck av att vara en kommunistisk öststat i Det hemliga vapnet, innan samma Plekszy-Gladz-regim slutligen blir samarbetspartner till det synbart fascistiska San Theodoros (i original kallar Haddock general Tapioca för ”karnevals-Mussolini”!) i Tintin hos gerillan. Men denna förvirring är nog inte helt oavsiktlig från Hergés sida – det tycks nämligen uppenbart i hela Tintin-serien att han inte var någon beundrare av vare sig fascism eller kommunism. Detta kan knappast heller sägas bättre än i den sista rutan i Tintin hos gerillan. Tintin har där hjälpt general Alcazar att göra revolution mot Tapioca för att få sina vänner fria från fängelset – men trots Alcazars maktövertagande har ingenting förändrats i San Theodoros slumområden, utan det är bara ett annat slags uniform på de patrullerande soldaterna och texten Viva Alcazar på banderollerna istället för Viva Tapioca. I all sin pessimism och anda av ”inget är nytt under solen” är detta en social kommentar som visar var Hergé faktiskt stod politiskt – nämligen mittemellan! Eller som han sade i samband med att albumet kom ut:
”Jag har klara sympatier för Che Guevara, men samtidigt vet jag att det händer förskräckliga saker på Kuba. Ingenting är svart eller vitt!”

Annat material av Hergé. Det finns ytterligare några teckningar av Hergé man kan titta på för att se var han egentligen stod politiskt, i synnerhet före kriget. ”Herr Bellum” har jag redan visat (länk till annan sida), men se också på den här bilden från 1933 där Smecken & Sulan lyssnar på radio och blir förskräckta över Hitler: (länk till annan sida)
Eller den här, ”Diktatorerna” (länk till annan sida), där Hergé låter samma Smecken & Sulan leka Hitler och Mussolini, och på det sättet driver gäck med båda dessa herrar samtidigt. För min del associerar jag kraftigt till Charlie Chaplins film ”Diktatorn” med mötet mellan diktatorn Adenoid Hynkel och den besökande statschefen Benzino Napaloni … och det där argumentet om att Hergé var vän med fader Wallez och att Wallez var vän med Mussolini och att Hergé därför också sympatiserade med Mussolini, det faller på något sätt platt när man läser det här.


Nu är vi nästan klara – nästa del blir den sista, och där har jag tänkt sammanfatta alltsammans och därefter breda ut mig med olika reflektioner och jämförelser mellan Hergés tid och vår egen, innan jag avrundar.
Kommer inom kort!


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor

Tintin i grumliga vatten? Del 5

(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Koks i lasten

Efter Den mystiska stjärnan dröjde det länge innan Hergé på nytt gjorde sig skyldig till misstänkt rasistiska övertramp – förvisso förekom det vissa etniska stereotyper i Tintin-äventyren även därefter, men inget som var ens i närheten av hätska angrepp på judar eller dylikt. Det var helt enkelt så att Hergé i det stora hela verkligen hade lämnat sådana fasoner bakom sig, vilket han egentligen hade redan i och med Blå Lotus, även om han fortfarande kunde ”faila” ibland.
Men i Koks i lasten från 1956 ser det onekligen ut som han trillar i fällan igen. Naturligtvis beror det främst på den mänskliga last av ”negrer” (som det hette i den förra svenska översättningen) eller ”afrikaner” (som det står i den nya) som lastångaren Ramona fraktar med sig på Röda havet och som Tintin och Haddock avslöjar. Det handlar om en skum trafik där en stor organisation under ledning av den djävulusiske Rastapopoulos spärrar in afrikanska muslimer som är på vallfärd till Mekka, för att sälja dem som slavar.
Enligt de flesta källor var Hergé när han tänkte ut denna intrig särskilt angelägen om att inte framstå som rasist, utan han såg tvärtom detta som ett tillfälle att göra en markering åt rätt håll, med en historia om modern slavhandel som afrikanerna är offer för. Det tycks alltså som han menade väl med Koks i lasten. Tyvärr begick han ändå några kardinalfel som gjorde att rasistanklagelserna kom upp på nytt.

Att han använde N-ordet (på franska nègre) är i sig inget att uppröras över, för på 1950-talet såg de flesta i Europa detta som en neutral benämning. Kapten Haddocks jargong där han i den tidigare svenska översättningen ett par gånger talar om afrikanerna som ”svartingar” är inte heller illa menad, även om det låter rätt illa idag; det är bara hans vanliga uppsluppna sätt att prata. Mer allvarligt är det att afrikanerna skildras som ett naivt och lite dumt kollektiv precis som i Tintin i Kongo, men framför allt att de pratar ett slarvigt, pidginartat språk med imbecill brytning och till och med använder det mycket negativt laddade ordet missié, vilket på engelska och svenska är massa – det ord som svarta slavar i USA tilltalade sina herrar med. I den tidigare svenska översättningen säger afrikanerna ”massa vi svarta negrer” och det är nästan så man kan skratta åt det (det är ju ytterst osannolikt att de skulle se sig själva som uttalat ”svarta negrer”) men samtidigt ligger det också något tragiskt över det ordvalet. Hergé ändrade afrikanernas språk i en senare upplaga av Koks i lasten, och den nyare svenska översättningen är också mer städad, men man kan ändå säga att skadan redan är skedd och att Koks i lasten är lika olämplig som Tintin i Kongo.
Eller är den det? När jag läser albumet idag så håller jag nog ändå inte riktigt med. För det första, att kalla Hergé för uttalad rasist på grund av Koks i lasten är helt enkelt inte rättvist när det är uppenbart att det var just det han ville undvika – man kan kritisera hans tilltag och till och med mena att det är rasism, men det är i så fall omedveten sådan, ren klantighet, och inget annat. Någon illvilja eller bakomliggande förakt är det inte fråga om.
Sedan är det ju ändå stor skillnad på Koks i lasten och Tintin i Kongo: afrikanerna är betydligt mer prydligt och realistiskt tecknade här än i Kongo-berättelsen (det märks att Hergé faktiskt var ute efter att undvika det värsta karikerandet) och även om de inte riktigt hänger med i svängarna när Haddock förklarar för dem att de riskerar att bli slavar, så är det inte längre dumhet på samma låga nivå (man får tänka på att det också är språkförbistring inblandad). De får också fullt förtroende som besättningsmedlemmar ombord.

Framför allt blir Hergés avsikt och hans positiva syn på afrikaner uppenbar när man gör en jämförelse med dagsläget, och reflekterar över vad Koks i lasten faktiskt handlar om. För vad handlar den om? Jo, om resande afrikaner – muslimska afrikaner, för att vara exakt – som smugglas över havet inpackade i lastrum på båtar och är offer för ingenting mindre än människohandel och trafficking. Ringer det någon klocka? Javisst, det där är ju ungefär vad som händer på många håll precis nu idag också! Och hurdan är Hergés inställning till de som är utsatta? Jo, även om han låter dem missförstå saker och ting så skildrar han dem med klar sympati, och att det skulle finnas något ont i dem finns inte på hans karta. Jämför med hur afrikaner som reser över havet brukar uppfattas, beskrivas och utmålas av personer med rasistiska tankegångar idag, bland annat här i Sverige! Särskilt när man då tänker på att det tillika rör sig om muslimer, som ju onekligen brukar ses som någon sorts hot. Gör en jämförelse mellan folks inställning till muslimska migranter idag, och Hergés på 1950-talet! Ur det perspektivet framstår inte Hergé som någon rasist utan snarare som en närmast hisnande människovän – som dessutom var nästan kusligt långt före sin tid, för när han skapade Koks i lasten sågs människohandel som ett avslutat kapitel i mänsklighetens historia (man märker i albumet hur chockerade personerna blir av att slavhandel över huvud taget finns), men idag möter vi vittnesbörd om det titt som tätt.
Jag tycker att Koks i lasten i dagens läge framstår som ett oerhört intressant dokument att ha som jämförelse och analytiskt redskap, och då kommer det där med rasism hos Hergé helt i skymundan. Det blir liksom uppenbart att Hergé var ute efter något helt annat, att han gjorde sin berättelse i bästa välmening, och att han bara begick ett par misstag. Att avfärda och rensa ut Koks i lasten vore därför högst olämpligt … det finns kort sagt paralleller i albumet som gör att det nu plötsligt har börjat åldras riktigt behagfullt.


Diverse stereotyper om olika länder

Nu har jag gått igenom de stora anklagelsepunkterna mot Hergé, men det finns ändå några saker kvar att säga – framför allt det där med stereotyper, som vi redan har berört till viss del.
Stereotypiska bilder av olika länder och nationaliteter är nämligen något som förekommer ymnigt hos Hergé. Det var så redan från början med den våldsamt ensidiga Tintin i Sovjet, där nästan alla Tintin träffar i Ryssland är brutala och ondskefulla bolsjeviker, och det fortsatte med karikatyrerna av de svarta i Tintin i Kongo och av indianer och andra av USA:s invånare i Tintin i Amerika. Faraos cigarrer, som kom därnäst, innehåller också en del i den vägen när det gäller araber och indier.
Efter detta skapade Hergé Blå Lotus, under inflytande av sin nye vän Tchang Tchong-Jen (det albumet ska vi återkomma till), och alla tintinologer brukar anse att den berättelsen var en vändpunkt då Hergé insåg vikten av att behandla de folkslag han skildrade med respekt och undvika klichéerna. Det stämmer nog också, så till vida att stereotyperna efter Blå Lotus sällan eller aldrig blir så grova som de var före Blå Lotus. Men visst finns det kvar ett stereotyptänkande i fortsättningen också. Hergés stora klavertramp med judar i Den mystiska stjärnan är det bästa exemplet – där återföll han i sin gamla fälla på ett fortfarande ganska oförklarligt sätt – men vi hittar stereotyperna även i andra album.

Araber till exempel, som beskrivs i Koks i lasten som jag nyss behandlade särskilt, men även i Faraos cigarrer, Krabban med guldklorna och Det svarta guldet. I samtliga fall finns det araber som är skurkar, och de arabiska inslagen kan kännas rätt så mossiga och fördomsfulla för en nutida läsare: de fotsida kläderna och huvuddukarna, kraftuttryck som ”vid Allah!” och tal om våldsamma bestraffningar, kniven i midjebältet som tas fram som vapen, och så den där scenen i Koks i lasten när busfröet prins Abdallah och hans följe kommer till slottet Moulinsart och slår upp ett tält på typiskt beduinmanér i kapten Haddocks stora salong. (Är inte det lite som i vandringssägnen om invandrarna som planterar grönsaker i parkettgolvet?)
Andra fall av stereotyper är romerna i Castafiores juveler med husvagnar, spågummor och andra ”zigenardetaljer” (förutom att de tecknas med avsikten att läsaren ska uppfatta dem som skumma typer), och de sydamerikanska indianerna i De sju kristallkulorna och Solens tempel som går klädda i poncho, tar till skurkaktiga maffiametoder och till på köpet förhäxar vetenskapsmän genom någon sorts voodoo. Och apropå Sydamerika så är Det sönderslagna örat full av banditer i sombreros och diverse militärer och terrorister som säger ”¡caramba!” och vänder kappan efter vinden. Vi har vidare Blå Lotus som exempel, för även om Hergé gör ett kraftigt prokinesiskt ställningstagande i den berättelsen så är japanerna skildrade som desto mer ensidigt grymma, med ansikten med tillplattade uppnäsor och stora kanintänder … och ser inte en del av kineserna i samma album lite fåraktigt dumma ut också för den delen? Till och med den österländskt vördnadsfulla Tintin i Tibet innehåller en klyschig scen med en helig ko som spärrar vägen på gatan i New Delhi, och vidskepliga och räddhågsna infödda bärare som skrämda sjappar när de får syn på yetins fotspår.

Så här kan man hålla på. Men om vi börjar med skurkaktigheten så är det så att araber (precis som indianerna i Tintin i Amerika) ingalunda är ensamma skurkar i ”ökenalbumen”. I Koks i lasten till exempel är ju den störste boven Rastapopoulos, och han har en mängd andra personer i sitt följe (Allan Thompson, doktor Müller, polischef Dawson med flera) som alla är västerlänningar. Flera av de arabiska karaktärerna i dessa berättelser är ju dessutom Tintins vänner, i synnerhet emir Ben Kalish Ezab, en karaktär som Hergé har sagt att han kände stor tillgivenhet för precis som för den busige sonen Abdallah. När det gäller Castafiores juveler är inga romer skurkar över huvud taget (jag ska snart ta upp det albumet igen, som en av punkterna till Hergés försvar) och i De sju kristallkulorna/Solens tempel så slutar ju historien med fullständig försoning och uppklarande av alla missförstånd som ledde till att inkaindianerna och deras hantlangare agerade fiender. Vad beträffar Blå Lotus kan beskrivningen av japanerna uppfattas som ensidig, men där får man också se lite till albumets samtid 1935: hela poängen var att Hergé ville rikta uppmärksamheten mot Japan som ett hot i en tid då de flesta i Europa fortfarande såg landet som den främsta garanten för ordning i Fjärran Östern – och där såg man ju bara några år senare att Hergé hade rätt. Det är helt enkelt en politisk markering (på samma sätt som satiriska angrepp på tyskar vid samma tid!), och i Japan har man inte heller tagit illa upp, utan japanerna brukar läsa Tintin flitigt.
Vi påminns åter igen om att Hergé faktiskt lyckades ganska bra med att låta många olika nationaliteter och grupperingar uppträda som såväl onda som goda, och som såväl korkade som kloka (och alla andra personlighetsdrag). I det stora hela tycker jag att exempelvis araber i Tintin presenteras på ett helt okej sätt och definitivt inte värre än någon annan folkgrupp. Jämför åter igen med den attityd många har till folk från Mellanöstern idag. Samma sak gäller för de andra folkslagen – jag tycker inte det finns något som sticker ut som särskilt ondskefullt.

Sedan förekommer det förvisso en del klichéer och nationella stereotyper, ofta för att bidra till humorn på ett eller annat sätt. Men det där med stereotyper är ibland en svår balansgång … för hur mossiga de än kan verka är de i många fall faktiskt grundade på verkligheten. Ingen kan neka till att man i många av arabländerna faktiskt bär huvuddukar och fotsida klädnader, än i denna dag, eller att romer ofta har burit sina traditionella kläder och sysslat med spådomskonst. Hergé var också oerhört noggrann med att göra research och studera just sådana detaljer på foton och i tidningsartiklar för att få det rätt, så det känns inte precis som han bara slarvigt tecknade arketypiska bilder som inte var relevanta. Tvärtom låter han ju i Tintin-albumen ofta Dupondtarna ge uttryck för den mer fördomsfulla synen på olika länder, då de envisas med att hela tiden klä sig i folkdräkten i varje land de kommer till och tro att de ska smälta in på det sättet (”vi är förklädda till infödda schweizare” eller ”tänk vilken uppståndelse vi skulle ha väckt med europeiska kläder i den här hålan!”) – mot detta ställer Hergé som kontrast sina mer sakliga och sanna miljöskildringar. Det talar emot att han höll sig med klichéer; det är Dupondtarna som står för den biten, inte han själv.
Och man kan ju inte heller helt undvika stereotyperna när man hittar på äventyr i olika länder i serier, i böcker och på film, för utan ett visst mått av exotism blir det inte mycket till äventyr. För att inte tala om stereotypers betydelse för satir.
Så länge man har en sorts distans och grundläggande respekt och inte ger sig in på rent ogrundade eller elaka fördomar – och dessutom vinnlägger sig om en viss nyansering – så anser jag att det måste gå bra att använda typiska bilder av andra länder. Den balansgången tycker jag att Hergé för det mesta klarade (även om det finns några mindre lyckade exempel som vi har berört tidigare) och ofta förmedlade han rentav en mycket stark respekt för de länder han skildrade, kanske särskilt i mina tre personliga Tintin-favoriter: Tintin i Tibet, Solens tempel och Blå Lotus.

Jag vill också lägga till ytterligare en aspekt. När man tittar på en Hergé-teckning av en arab eller en afrikan så kan man mycket väl bli spontant upprörd över att de kanske har överdrivna drag och ser fula eller konstiga ut, och tolka det som rasism. Men – titta på hur de ”vita” ser ut i Tintin-serierna. Ärligt talat så har de allra flesta av dem inte heller särskilt normala drag. Det är konstigt formade näsor, höga pannor, utskjutande hakor, små runda pepparkornsögon, lustiga skägg och det ena med det andra – plus deras beteendemönster och personlighetsdrag, som också kan vara humoristiskt överdrivna. Meningen är inte att personerna ska vara tecknade realistiskt, utan det rör sig om en ”seriestil” som Hergé tillämpar på alla sina karaktärer, inklusive Tintin, Haddock, Kalkyl och övriga huvudpersoner, och därför får man kanske vara lite försiktig innan man kritiserar hur olika folkgrupper ser ut och beter sig i Tintin-album. Ett visst mått av fulhet och komik finns så att säga där hela tiden. Glöm inte det.


I nästa del tar vi en snabb titt på mer spekulativa nazistmisstankar gentemot Hergé, och därefter övergår jag till att räkna upp en del av de fall från Tintin då jag tycker det är uppenbart att upphovsmannen inte var rasist.


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor