söndag 24 maj 2020

”Я люблю поезда” – mina erfarenheter av Duolingo


Nu blir det reklam på bloggen. Eller kanske inte. Snarare en recension, där jag tänker nämna både det positiva och det negativa med en viss app. Men slutsatsen blir väl positiv, och då kanske man kan kalla det reklam i alla fall, jag vet inte. Helt säkert är att det blir annat snack än om coronaviruset åtminstone.
Appen jag tänkte tala om heter Duolingo, och den kan man lära sig språk med.
För lite mer än ett år sedan, i februari förra året, bloggade jag om språkinlärningsmetoder och min egen längtan efter att hitta det sätt att lära sig språk som fungerar just för mig. Det var i samband med det inlägget som jag blev tipsad om Duolingo, och jag bestämde mig för att testa den appen – och det språk jag satte igång att testa med, det råkade bli ryska. Huvudsakligt motiv: att jag vill åka Transsibiriska järnvägen någon gång i framtiden och då gärna tar lite grundläggande ryskkunskaper med mig. Men ryska är förstås ett språk jag är lite fascinerad av i vilket fall (precis som alla språk).

Så jag började. Och sedan har jag inte kunnat sluta. De första veckorna höll jag inte på med Duolingo precis varenda dag utan mer sporadiskt, men efter ett litet tag kom jag in i en rutin, och nu har jag varit så regelbunden och tvångsmässig att jag har hållit på med ryskan 442 dagar i sträck, utan avbrott. Varje dag har jag lyckats slinka undan, om så bara några minuter, och gjort minst en lektion så att sviten inte bryts. Så har det hållit på. Sakta men säkert.
Sedan är det väldigt, väldigt intressant att fundera på hur pass mycket ryska jag har lärt mig under dessa 442 dagar, och hur bra jag har lärt mig den. Eftersom det verkligen har varit lite i taget hela tiden och det går långsamt fram, och pedagogiken i appen kanske inte är den bästa heller (det återkommer jag till strax), kan man nog fortfarande inte säga att jag har kommit så där väldigt långt. Jag har på känn att jag även i nuläget skulle sitta som en fågelholk om det kom en ryss och började prata med mig. Men en del ord och grammatik känns det ändå som jag har fått in i hjärnan, och det vore väl ganska underligt annars, om inte de här småstudierna skulle ha fått någon effekt.
Att jag tycker det är roligt med Duolingo är också höjt över varje tvivel. Annars skulle jag väl inte hålla på med det som jag gör. Därför kan man också säga att jag rekommenderar det till andra som vill lära sig vilket språk det nu kan vara (det finns ganska många att välja på i appen).

Hur fungerar då Duolingo? Jag tänkte att jag skulle beskriva det lite.
I Duolingo-appen finns det alltså en massa språkkurser man kan välja, i många olika språk och med olika undervisningsspråk att utgå från. Svenska finns tyvärr inte med bland undervisningsspråken i särskilt många fall, till exempel finns det ingen rysk-svensk kurs, så när jag lär mig ryska är det i form av en rysk-engelsk, men det gör ju inte mig någonting.
En kurs är uppdelad i ett stort antal ”moduler” som är inriktade på olika teman och grammatikområden. I min ryskkurs är det nästan 80 moduler (jag har kommit fram till nummer 53 …) och varje modul är i sin tur uppdelad i ett antal lektioner på gradvis stigande svårighetsnivå. Det är lite olika hur många lektioner det är per modul, men mellan 20 och 30 i genomsnitt kanske. Och sedan består varje lektion av cirka 15 korta övningar som man drar igenom. En lektion tar kanske mellan fem och tio minuter att göra, så om man bara som jag kan disciplinera sig lite är det faktiskt inte så väldigt besvärligt att se till att man får minst en lektion gjord per dag.
På detta sätt arbetar man sig fram i appen, övning efter övning, lektion efter lektion, gör fel ibland och får då göra om den övningen, och går vidare. Så småningom har man klarat av alla lektionerna på en nivå och fortsätter då med den svårare tills man har klarat hela modulen – och så går man vidare till nästa modul. Modulerna går inte att öppna i förväg, utan de är spärrade och i takt med att man klarar de tidigare blir de närmast följande upplåsta. Dock inte bara en och en, utan några åt gången, så det är möjligt att hålla på med ett par olika moduler samtidigt om man vill det (det brukar jag göra). Och om man vill öka svårighetsgraden kraftigt med en gång (kanske har man redan vissa grundläggande kunskaper i språket) kan man göra snabbtest på vissa ställen i ”modulträdet” så att det går att låsa upp moduler längre fram, men för mig är ju inte detta aktuellt, jag går metodiskt framåt i nybörjartakt.
Utöver själva studierna finns i Duolingo också diverse belöningar för resultat och milstolpar man uppnår, och ett community och en uppdelning i ”ligor” så att man kan jämföra sig med andra användare av appen. Detta ägnar jag ingen som helst uppmärksamhet, men andra kanske tycker det är kul, så jag bara nämner det.

Övningarna i modulerna/lektionerna är av lite olika slag:
* ryska ord som ska sättas ihop med rätt bild (det är de mest grundläggande övningarna i början av varje modul),
* ryska och engelska glosor att para ihop med varandra så det blir rätt,
* ryska meningar att översätta till engelska, antingen genom att skriva ner direkt eller välja rätt taggar med ord och pussla ihop dem i rätt ordning,
* samma sak fast från engelska till ryska istället,
* en röst som säger en rysk mening och så ska man skriva ner den, också genom att antingen skriva eller pussla ihop ordtaggar,
* en röst som säger en rysk mening och så ska man själv säga efter den med rätt uttal,
* meningar med luckor att lägga in rätt ord i,
* och kanske något annat också som jag inte kommer ihåg just nu.
För det mesta brukar detta fungera rent tekniskt, utom möjligen när man själv ska prata ryska in i mobilen, för röstigenkänningen brukar kunna vara lite lurig … ibland kan man sluddra sig igenom en mening och appen godkänner det ändå, och vid andra tillfällen blir det underkänt hur långsamt och tydligt man än försöker artikulera. Men i det stora hela funkar det.

Nu är det dock inte bara att köra på med det här, för det finns svårigheter inbyggda i appen också. Det har att göra med att det finns en gratis- och en betalversion av Duolingo. Har man betalversionen så är det bara att studera på obegränsat, men betalversionen är ganska dyr och för egen del har jag inte kostat på mig att ha den, och om man då kör med gratisversionen så finns det vissa hinder för att ta sig fram bland lektionerna – man är inte tillåten att göra hur många fel som helst helt enkelt.
För då är nämligen grejen att det finns röda ”hjärtan” som visar ens ”hälsostatus”. När hälsan är som högst har man fem hjärtan (fler kan det aldrig bli) och om man gör något fel på en övning i en lektion så tappar man ett hjärta, och om antalet hjärtan kommer ner till 0 får man inte fortsätta längre. Då blir det till att vänta tills hjärtana har fyllt på sig igen, vilket de behöver en dag för att göra till max. Vill man inte vänta så länge kan man istället betala med poäng för att få nya hjärtan tidigare. Poängen samlar man på sig hela tiden – man får dem framför allt när man klättrar en nivå i modulerna och när man slutför en modul – och det är just införskaffande av hjärtan man har de poängen till (eller så kan man köpa specialeffekter och annat onödigt för dem, men det brukar inte jag göra).
Själv har jag som rutin och strategi att varje dag när jag använder Duolingo så håller jag på tills jag har gjort fem fel och mina hjärtan tar slut. Då känns det som det blir lite lagom att sluta för dagen, och nästa dag har sedan hjärtana fyllt på sig till fem igen och jag kan börja om. På sätt och vis är inte detta så dumt, för det gör att det verkligen bara blir ”en liten stund varje dag” och man får en gräns satt åt sig.
Men det dumma är ju att ibland, när man håller på med särskilt svåra övningar, så kan ens hjärtan ta slut för fort. Gör de det redan innan jag ens klarat av dagens första lektion (och det är ju som sagt sådär 15 småövningar i en lektion), så blir inte den lektionen färdig och det räknas då inte som en slutförd Duolingo-dag. Det kan vara irriterande, eftersom jag ju gärna vill behålla en oavbruten svit med si och så många Duolingo-dagar i följd. När detta händer brukar jag därför motvilligt använda poäng till att köpa fler hjärtan på stört, så jag kan fortsätta och fixa ihop en lektion åtminstone. Lyckligtvis inträffar det inte så förfärligt ofta, så det har aldrig varit någon risk för att mina poäng tar slut – faktum är att jag har väldigt gott om dem. Fast irriterande är det ändå.

Hur lyckad rent pedagogiskt sett är då den här Duolingo-appen, med sina hjärtan och poäng och sina olika övningar? För att återgå till min fråga tidigare: lär jag mig egentligen något av alltihop?
Ja, vissa nackdelar finns det helt klart. När man är så där fokuserad på att inte förlora sina hjärtan för snabbt, då är det lätt att man fuskar – för det går nämligen att göra det ibland. Om det t.ex. är en rysk mening som ska översättas till engelska, så kan man sätta fingret på ett av de ryska orden på skärmen och då kommer det upp ett litet verktygstips med en översättning av det, så man får lite hjälp på traven. Likaså kan jag, om jag inte uppfattar vad rösterna i appen säger när de läser upp en rysk mening, välja att ta om den långsamt ett ord i taget – hur många gånger som helst, och ibland blir det verkligen många gånger. Det är fördelaktigt men samtidigt möjligt att inlärningen på det sättet blir lite slöare och mindre medveten än om man verkligen tänker så det knakar.
Det här brukar bli extra aktuellt i och med att de exempelmeningar som används i ryskkursen ibland är onödigt långa, konstlade och invecklade konstruktioner: ihopsatta som typiska exempel på de grammatiska finesser det gäller, men samtidigt så pass svåra att man inte hänger med direkt och därför frestas att tjuvtitta och repetera mer än man annars skulle ha gjort.
Å andra sidan är det långt ifrån alltid som det går att komma undan med de där hjälpmedlen, och dessutom är det så pass mycket repetition i lektionerna (samma meningar som dyker upp på nytt) att jag nog tror att man förr eller senare ändå lär sig orden i fråga på riktigt.

Då är det mer bekymmersamt med ”glömskefaktorn”. Det finns nämligen en annan risk med Duolingo, och det är att man rätt snabbt glömmer innehållet i en modul när den väl är avverkad och man gått vidare till nästa. Förvisso är det möjligt att öppna en redan avslutad modul igen och göra repetitionsövningar i den, men det är inte så ofta man gör sig det besväret, så det hade varit en fördel om diverse glosor och böjningsformer hade fått dyka upp igen längre fram i kursen i högre grad. Själv hade jag nyligen stora problem med den modul i ryskkursen som handlade om olika sätt att säga ”något” och ”någon”; jag klarade av hela modulen i alla fall (kanske med hjälp av fuskfunktionerna?) men jag skulle nog behöva repetera den en hel del. Att det var möjligt att klara den och gå vidare utan att vara helt ”färdig”, och sedan inte återkomma till innehållet, får nog därför sägas vara en av Duolingos svagheter. Det gäller förstås ännu mer de uttalsövningar där man säger efter de ryska rösterna; i de fall då appen släpper igenom ens uttal trots att det inte är helt tipptopp, blir ju följden att man får gå vidare utan att göra om och då inte ens vet vad det var man sade fel. Inte så lyckat kanske.

Men allra värst är den grammatiska aspekten. Pedagogiken i Duolingo går som synes rätt mycket ut på ”trial and error”, att man gör fel någonstans och försöker igen och förr eller senare får man till det rätt, men man lär sig ju fortfarande inte varför saker och ting på ryska ska heta på ett visst sätt. Några grammatiska förklaringar finns kort och gott inte. Där har vi Duolingos riktigt stora brist, och för min del har jag sett mig nödgad att hantera det genom att komplettera appen på eget bevåg: jag har hittat ett svenskspråkigt kompendium om rysk grammatik på nätet som jag ibland kikar i, och om jag inte hade det kompendiet är det faktiskt åtskilliga små egenheter i det ryska språket som jag inte alls skulle begripa. Till exempel att ryskan har olika pluralformer för substantiven beroende på om antalet är 2–4 eller 5–10; det drev mig först till vansinne i appen då jag fick en massa fel utan att förstå varför, tills jag kollade upp det i kompendiet och fattade principen.
Kanske är inte det här något stort problem med tanke på att formella grammatiska kunskaper inte på något sätt är nödvändigt för språkinlärning, men för mig som språknörd känns det ofullständigt på något sätt att inte förstå varför man säger som man gör på ryska och inte heller ha någon som förklarar det för mig (det har man ju åtminstone när man lär sig språket muntligt av en infödd).

Om man ska sammanfatta mitt omdöme om Duolingo får det alltså först och främst bli ett sådant varningens finger jag höjer (och för en språkvetare kommer förstås inte det som någon överraskning): man får absolut inte tro att Duolingo ger några kompletta kunskaper och att man kommer ur en två år lång kurs i appen som en utsökt talare av språket man studerat. Appen ger snarare bara diverse nyttiga smakprov ur kakan, och den måste kompletteras med vissa grammatiska insikter från andra källor och också naturligtvis med att man bekantar sig med språket på andra sätt och pratar med infödda talare. Det senare saknar jag än så länge, jag har inte talat ryska med någon ryss ännu. (Det skulle vara mycket intressant att pröva det och se hur långt jag kommer, jag har egentligen ingen aning.)
Men om man bara är medveten om detta så är Duolingo absolut en rolig, underhållande och nyttig sysselsättning, och fördelarna i form av språkligt nöje och allmänbildande förströelse uppväger helt och hållet nackdelarna. Grafiskt är appen småtrevlig, och mer avslappnande än en tung lärobok, även om Duolingo-avataren i form av en grön uggla kan vara något enerverande. Och att jag faktiskt har lärt mig något betvivlar jag inte alls. Både grammatik och glosor som sagt. Jag kan ju inte precis säga att jag står kvar på ruta ett. Jag kan säga ”Я люблю поезда” (en bra fras om jag ska åka Transsibiriska järnvägen ...).
Apropå glosor så är det verkligen en befriande fördel med Duolingo att man slipper plugga på sådana och sitta och traggla i det oändliga. Duolingo ger över huvud taget en mer ”passiv inlärning” som inte känns så dum; man kan ta det i sin egen takt, utan läxor och utan annan press än att man helst inte vill förlora alla sina hjärtan – men ändå blir det mer och mer av det främmande språket som faller på plats undan för undan. Hoppas jag i alla fall. Om det nu inte är så att man i själva verket glömmer bort det mesta efteråt, men så hemskt illa kan det knappast vara.
Duolingo är kort sagt trevligt. Jag tänker fortsätta med ryskan när jag nu ändå är igång och köra på ända till slutet av kursen (det tar väl förmodligen något år till …) och när det väl är klart ska jag övergå till finska (som jag redan har lärt mig lite grann i böcker, så det är möjligt att jag kan hoppa över några nivåer där) och sedan blir det tyska och sedan blir det ungerska och sedan får vi se. Här finns sysselsättning för ett helt liv för en språknörd. :)

onsdag 13 maj 2020

Kommer vi att ha lärt oss någonting – eller blir vi bara mer egoistiska?


Förra veckan satt jag och översatte EU-material med diverse punkter om vad man ska göra i EU efter pandemin, och politikernas förslag till ändringar av de punkterna.
Lite oroväckande var det. Till exempel när jag såg att vissa politiker helt sonika ville stryka instruktioner till regionerna/kommunerna om att de ska uppmärksamma migranter, romer med flera som har det särskilt dåligt ställt. Eller att andra på samma sätt ville stryka formuleringar om att företagens återhämtning ska vara förenlig med den gröna given och inriktad på miljömässig omställning – där vill dessa politiker ersätta det med att företagen ”ska återfå sin finansiella likviditet”, ingenting annat.
Visst fattar jag att företagen ska vara likvida, det är ju inte bra att de går omkull, det är klart, jag har enmansföretag själv. Men att helt stryka miljö- och socialformuleringarna känns ändå inte bra, och det bekräftar i viss mån vad jag personligen fruktar. Nämligen att det inte kommer att finnas någon plats för miljötänk och solidaritet längre när ekonomin ska återuppbyggas till varje pris.

Ja, tyvärr är det nog överlag en viss risk att vi i Europa inte kommer att ha lärt oss ett skvatt av det här, utan att folk här tvärtom blir mer egocentrerade och dessutom självömkande. Att fattiga länder och andra utsatta (och hur de kanske drabbades av corona) precis som miljön inte uppmärksammas alls, bara för att vi är så upptagna med att själva få återgå till det normala. Att vi lättat fortsätter som vi gjorde innan, med skillnaden att vi nu sluter oss ännu mer i vår västvärld, medan lidandet och spänningarna och frustrationen sjuder på andra håll och det blir ännu fler konflikter, klimatrelaterade katastrofer (kanske klimatrelaterade nya pandemier?) och desperata flyktingvågor som vi bara kallt avvisar fast det i längden var vi som gav upphov till dem. Att alla förslag att ändra på vår livsstil från och med nu kommer att avfärdas med ”Va, är du inte klok, vill du ha tillbaka såna hemska begränsningar som vi hade under coronapandemin?” Att vi vältrar oss i vilken fruktansvärd tragedi det här var för oss och därför blir helt oförstående för den tragedi som finns i olika former på andra håll, för nu vet vi ju vilket kaos vi hade här, inget kan väl vara värre än det.

Nu påstår jag inte att vi inte ska känna oss ledsna och bedrövade över vad som hänt och händer här på vår egen hemmafront, för det kan vi visst göra – alla har rätt att gnälla och beklaga sådant man går miste om, som jag skrev i mitt förra inlägg. Men vi får inte låta det medföra att vi tappar perspektivet på världen och de stora behoven där. Tyvärr är det, som sagt, just det jag fruktar kommer att hända. Om någon har en mer hoppfull och optimistisk syn så får ni gärna muntra upp mig med den.
(Positivt är väl att det i de här ändringsförslagen jag jobbar med faktiskt finns en hel del ljusa idéer också ... jag hoppas det var de som gick igenom.)