Igelkotten recenserar en skiva: Testament, Highasakite

(recension augusti 2025)

I min tidvis ganska lustiga musiksmak ingår att jag har en förkärlek för ”indie”. Vad nu det egentligen innebär, det vet jag inte riktigt, annat än att indie betyder ”independent” och att indieartister brukar hålla till på mindre och oberoende skivbolag och inte är helt kända för den breda lyssnarskaran.
Än mindre kan jag definiera hur genren indie faktiskt låter. Men något slags gemensamt och för mig tilltalande musikaliskt drag måste det finnas bland de artister som klassas som indie, för det är ett faktum att när jag hör en ny låt som jag tycker är bra på någon kanal på Spotify eller andra medier, och kollar upp vad det är för någonting, så händer det väldigt ofta att det står ”indie” på artistbeskrivningen.
Några exempel på grupper/artister som jag gillar ganska mycket (och som andra i min omgivning inte tycks känna till), och som jag blivit bekant med genom att av en slump höra dem någonstans och sedan konstaterat att de är indie, är svenska The Sound of Arrows, Little Children och Deportees, kanadensiska Electric Youth, franska M83 och engelska London Grammar.
Och så har vi norska Highasakite. De är bland de bästa av alla de där indiegrupperna tycker jag – och nu har de precis släppt ett nytt album. Ett tämligen svårmodigt ett, och så brukar det vara från deras håll.

I sitt hemland Norge är Highasakite väldigt populära trots att de alltså inte egentligen är mainstream. Här i Sverige har de också en viss publik, men det stora genombrottet hos oss har uteblivit och här lever de därför fortfarande upp till beteckningen ”indie” just i den där alternativa bemärkelsen. Själv blev jag först förälskad i Highasakite för knappt tio år sedan, och det var också just under den perioden de kom ut med sina bästa skivor – i synnerhet Camp Echo, med förträffliga låtar som ”Someone Who’ll Get It” och ”Golden Ticket”. Jag fäste mig då vid deras mäktiga sound, som är syntpoppigt men ändå bombastiskt och pretentiöst: det bygger i hög grad på stora mattor av dundrande syntar och sångerskan Ingrid Helene Håviks mycket speciella, hårda och vassa sång som man också mixtrar med i olika stämmor och skikt. Ingrid är över huvud taget den dominerande frontfiguren och kreativa kraften i gruppen, allting verkar onekligen kretsa runt henne (flera av de andra gruppmedlemmarna har hoppat av i omgångar, men Ingrid är alltid kvar), och hon ger intryck även visuellt, med ett svartsynt, bittert och hålögt utseende. Highasakite är helt enkelt tungsint, mörk syntpop – inte särskilt glatt, inte något som gemene man sjunger allsång till, men snyggt.

Efter de där albumen omkring 2016 som jag blev så förtjust i har Highasakite släppt ett par album till, som inte var riktigt lika bra utan gick lite mera på tomgång, men jag har ändå fortsatt att ha koll på gruppen i viss mån. Och nu har det alltså kommit en ny skiva från Ingrid Helene Håvik & co. Den heter Testament, och känns ännu mörkare och dystrare än tidigare, nästan så att man hajar till – men samtidigt är den intressantare än de föregående skivorna på senare år. Detta trots att den inte är speciellt lång: bara 33 minuter och inte fler än nio låtar (i praktiken åtta eftersom den sista är ett slags postludium, se nedan). På den lilla tiden blir det ändå en mycket konstnärlig liten uppvisning från Highasakite.

Den tanke jag omedelbart fick när jag spanade in låtlistan, det var att ”det här måste vara ett konceptalbum”. Ett album med låtar som hänger ihop med varandra och som berättar en historia. För redan låttitlarna ger associationerna att här handlar det om någon som insjuknar och dör i cancer. Ett av spåren heter rentav ”Chemotherapy” och det känns ju väldigt tydligt, och de två sista heter ”Farewell” och ”Requiem”. Då anar man liksom redan i förväg vad man har att vänta. Och när jag sedan lyssnade på låtarna i fråga, då förstärktes det intrycket ytterligare och det kändes som att hela albumet Testament lever upp till sin titel: att det är ett slutord och en skildring av den sista tiden för en person.
Men märkligt nog kan jag inte se att någon annan har uppmärksammat detta. Jag har googlat lite för att hitta andras recensioner och kommentarer och omdömen om Testament, men ingenstans ser jag att det beskrivs som ett konceptalbum om ett cancerfall. Att det handlar om sjukdom och död verkar flera skribenter tala om, likaså om kärlek, stolthet, skam och handlingsförlamning – ja, det stämmer säkert, men ingen nämner att det är ett album i berättelseform. Inte ens Ingrid Helene Håvik själv, för hon säger bara så här om albumet, i en artikel jag hittade:
”’Testament’ gir stemme til mennesker som kjemper for å holde kontrollen, som tviholder på verdighet, men som ikke klarer å si unnskyld eller vise sårbarhet. Fasader slår sprekker. Nærhet glipper. Relasjoner forvitrer. Men mellom linjene ligger også et ønske om å bli sett og tilgitt.”
Är jag en sådan kulturell klåpare att jag totalt har missat det budskapet och istället missuppfattat och feltolkat alltihop som ett annat slags verk? 😊

Nåväl, faktum kvarstår i alla fall att jag väldigt, väldigt starkt uppfattar Highasakites skiva som en dödssjuk människas historia, och den tolkningen kan jag nog ändå ta mig friheten att få ha. Inte minst för att skivan faktiskt berör mig när jag lyssnar på den med denna förutfattade mening.

För mig börjar det liksom med att cancerbeskedet kommer i den inledande låten ”Messiah”, som känns som ett ödesdigert intro. Sedan är det lite olika faser i de låtar som sedan följer: att berätta vidare för andra, att tänka att det här ska jag klara, att tvärtom känna sig sjuk och dålig, att bemöta omgivningen, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den som har perspektivet i texterna verkar ibland vara den sjuka personen själv, ibland någon i hans/hennes närhet (partnern eller någon nära vän), och helt uppenbara är förstås inte alltid rollerna, men med lite god vilja hänger jag ändå med allt eftersom handlingen fortskrider. ”Call Me When You Need Me” på ett ställe, nämnda ”Chemotherapy” på ett annat, ”So Cool” kontras det med därefter … lite så funkar det för mig.
Och sedan blir det i näst sista låten ett vemodigt ”Farewell” (om barnet som växer upp underförstått utan att man kommer att få se det), och det allra sista spåret heter ”Requiem” och är egentligen inte alls någon låt utan ett rent orgelstycke som epilog. Med en väldigt stark effekt faktiskt … det är så omsorgsfullt inspelat att man till och med hör knäppandet och puffandet från orgelns pipor och bälgar, och orgeln i fråga spelar en ytterligt sorgsen melodi som skulle kunna vara direkt hämtad från en riktig begravning. Eftersom jag personligen bara under de senaste åren har varit med om att två släktingar och två goda vänner har gått bort i just cancer, så blir det där väldigt känslosamt. Ingrid och de andra i Highasakite lyckas så att säga träffa mig precis rätt med här konceptet (om det nu är ett uttänkt koncept).
Jag vill därför som sagt gärna hålla fast vid den här tolkningen. Men samtidigt medger jag ju att var och en av låtarna går att plocka ur det där sammanhanget, och i så fall funkar de alldeles utmärkt på det sättet också. För då handlar de säkerligen om just det som de andra krönikörerna pratar om: trassliga relationer, stolthet och skam, spruckna fasader och så vidare. Om det är så att albumet ska vara just dubbelbottnat, att det berättar en historia men att varje låt för sig samtidigt är ett eget verk, då är det väldigt proffsigt och tjusigt gjort av Highasakite måste jag säga.

Sedan är det ett vackert album över huvud taget också, rent musikaliskt, och riktigt så supersorgset och tungt som i den där avslutande ”Requiem” är det inte alltid under den föregående halvtimmen. Highasakite må vara ett mörkt och dystert band – och icke-folklig ”indie” – men samtidigt har de onekligen också etiketten syntpop, och ”pop”-delen av detta finns med på sina ställen på Testament. Även om jag inte hittar någon bit av samma snitsigt poprockiga kaliber som 2016 års hit ”Someone Who’ll Get It”, så finns det ställen på skivan där man kommer i närheten, t.ex. i det lätt Tove Lo-doftande singelspåret ”Call Me When You Need Me”. Sedan är mitt allra främsta favoritspår (förutom särfallet ”Requiem”) nog ”But, I Loved”, med storslagna synt- och körarrangemang och elektroniskt trumdunder i refrängen. Jag gillar också de tillfällen då det kommer in inslag av ”äkta” instrument i den elektroniska ljudbilden, som den countryaktiga banjon i början av ”Biblical”, eller det ”spanska mässingsorkestersoundet” som förekommer i både den och ”Make It”.
Dessutom ska vi ur ett svenskt perspektiv inte glömma att vår egen populära Miriam Bryant faktiskt är med på ett spår också, ”So Cool” närmare bestämt – låt vara att hon i det här fallet sjunger så likt Ingrid Helene Håvik att det nästan är svårt att skilja deras röster från varandra i duetten.

Albumet är Highasakite på ett sätt som musikaliskt är välbekant och inte gör en besviken, och som innehåller det mörker man förväntar sig av denna norska grupp. Men som jag redan sagt, det som framför allt präglar Testament är känslan av att det är en sammanhängande berättelse – med allt vad det innebär av att tolka texterna ur en särskild vinkel och få fantasin släppt lite i rörelse. Det blir ytterligare ett snäpp dystrare då, men det är engagerande lyssning.
Ja, det är inte så dumt att ha med mörk och melankolisk syntaktig indie i sin musiksmak. Hur det nu kan vara möjligt för mig att ha det och samtidigt ha en smaklös Eurovision-insnöad sida också 😊 men det där får nog en musikpsykolog ta hand om.

P.S. Jag har observerat att Highasakite kommer att spela i Göteborg den 7 oktober, på Pustervik (ett ganska alternativt ställe, typiskt nog), och om någon jag känner som också gillar indie har lust att göra mig sällskap dit så kan ni ju säga till!

Skiva: Highasakite, Testament, Propeller Recordings.
Betyg: 8 av 10.

Ett dynamiskt elände i översättningsbranschen

Nu har jag jobbat första arbetsveckan efter semestern, och det mesta är väl som det brukar med mitt översättningsjobb. Kunderna har börjat höra av sig och skicka projekt och jag är igång på nytt. Som det har varit under de 14 år som gått sedan jag började min tillvaro som frilansare med enskild firma.
Men samtidigt finns det ett hot i bakgrunden: något ruskigt som dök upp i början av sommaren, bara några veckor innan jag gick på semester. Något som på allvar kan hota hela översättartillvaron både för mig och ett stort antal kollegor. Och det kan sätta igång på riktigt nu den närmaste tiden, och det ska bli både intressant och olustigt att se hur det går.
Vad jag talar om? Jo, det är något som kallas för ”dynamic pricing”. Dynamisk prissättning. I min översättningsvärld är det rena dynamiten. En smärre revolution.
Jag ska förklara. Får väl ta det från grunden kanske.

Maskinöversättning (MT) antar jag att de flesta vet vad det är? Ja, tyvärr vet ni väl det, för det tar över mer och mer. Allt fler väljer att maskinöversätta texter och få dem snabbgranskade efteråt istället för att låta översätta texterna på vanligt sätt. Vi översättare blir då allt oftare reducerade till ”efterredigerare”. Vissa i branschen har funnit sig i det, men själv tycker jag hjärtligt illa om det, och jag brukar fortfarande tacka nej till att efterredigera maskinöversättningar. Det är i mitt tycke en helt annan sak och ett helt annat yrke än vanlig översättning, och det känns så tröstlöst och oinspirerande att jag blir alldeles matt … jag kan bara inte syssla med sådant. Maskinöversättningarna är visserligen lite bättre och mindre skrattretande nu än förr, det får jag medge, men de är fortfarande inte bra alls och dessutom kan det ofta dölja sig riktigt lömska fel i en formulering som vid första anblicken är okej. Så efterredigering är kort och gott inget jag vill syssla med.
Men det där är inget nytt. Jag kommer strax till det som är det nya.

Nu är det så att en stor översättningsbyrå som jag väldigt ofta översätter åt, och som genom åren har blivit min överlägset största kund (jag översätter framför allt EU-texter åt dem), sedan ett par år tillbaka har gått över just till modellen maskinöversättning + efterredigering, som standard. Ett tag kunde jag ändå tjata mig till att fortsätta få sådana jobb som var traditionell översättning, men till slut insåg jag att byrån snart inte tänkte skicka fler sådana, och då gick jag med på att testa maskinformatet. Dock på ett mer skonsamt sätt – för grejen var att jag fortfarande inte behövde läsa igenom maskinöversatta texter rakt igenom. Istället har det nu de senaste två åren funkat så med den här byråns projekt att jag har översatt som vanligt, en mening i taget i mitt översättningsprogram, och så har maskinöversättningsförslagen synts i en särskild ruta intill och jag behöver inte infoga dem om jag inte vill. Och för det mesta vill jag inte – så då har det inte blivit någon skillnad och allt har varit frid och fröjd trots den där MT-rutan. Jag har mest ignorerat den.
Att jag gick med på upplägget i fråga fick dessvärre den följden att mitt pris per ord i praktiken blev sänkt, eftersom betalningen för efterredigering (som det nu alltså rent formellt är) naturligtvis är lägre än den för översättning, men eftersom jag samtidigt fick en lätt höjning av mitt grundpris så blev inte skillnaden så stor. Så långt är alltså allt bra … eller ja, kanske inte bra, men okej åtminstone.

Men nu – ja, nu kommer det.
Nu har den här byrån, min absolut största kund som jag får långt över hälften av mina inkomster från, infört ytterligare en ny modell för sina frilansöversättare. Det är den som kallas för ”dynamisk prissättning”. Jag hade hört talas om det tidigare, då det finns andra byråer som infört det, men nu är det alltså min stora byråkund som börjat med eländet.
Metoden går ut på att jag som översättare, när jag får en ny EU-text att översätta från byrån, inte får veta i förväg hur mycket betalt det blir. Istället tas det för givet att jag kommer att använda mig av maskinöversättningsförslagen som dyker upp där i sin ruta när jag arbetar med texten, och när jag sedan är klar och lämnar in jobbet så kör byrån en analys och jämför med maskinöversättningsförslagen för att i efterhand se hur mycket min översättning liknar dem – för att på det sättet kunna avgöra hur mycket jag kan sägas ha använt dem! Och då blir betalningen därefter. Om det i analysen ser ut som att jag har använt MT-förslagen ganska mycket, uttryckt i likhetsprocent, så blir det inte så mycket betalt, för då hade jag ju redan en hel del gratis så att säga (tycker översättningsbyrån). Om jag däremot har avvikit i högre grad från förslagen, så får jag lite mer pengar. Men det avgörs alltså inte förrän i efterhand. Det är det som är det ”dynamiska”.

För en tekniskt lagd/rationaliserande person utan språkkänsla kan kanske det här förefalla smart och rimligt och effektivt, men för oss översättare är det rent åt skogen. Det är ju nämligen så att även om det kan se ut som att en mening i min översättning är till 80 % lik maskinöversättningsförslaget, så behöver det ändå inte alls vara så att jag har jobbat bara ”lite grann” med den meningen och fått det mesta gratis. Tvärtom kan det ligga en hel del ansträngning bakom från min sida. I synnerhet i EU-texter, som det ju nästan uteslutande gäller när jag jobbar för den här byrån, är det mycket som måste dubbelkollas hela tiden: både formuleringar och uttryck och hänvisningar och termer som kan vara olika på svenska från en gång till en annan, beroende på. Det har byrån till och med själva upprepade gånger förmanat mig och sina andra översättare, att vi ska kolla allting mycket noga! Sedan kan det faktiskt hända att jag, efter att ha dubbelkollat, kommer fram till samma översättning som redan råkade stå i MT-förslaget (för ibland kan maskinöversättningar som sagt vara delvis korrekta, de fylls ju hela tiden på med godkänt textmaterial) – men det kunde jag inte veta säkert i förväg och det var inte mindre jobb som krävdes. Kort sagt är det så att en ”dynamisk efterhandsanalys” mycket dåligt återspeglar det arbete jag som översättare faktiskt lagt ner.
Plus att det givetvis är befängt i sig att få uppdrag där man inte har den blekaste aning om vad man ska få i betalning utan är helt utlämnad åt kundens och en maskins godtycke.
Byrån som har infört det här är nog delvis medvetna om problemen, men när jag haft kontakt med dem har de försökt släta över det och påminna om att det ändå finns ett minimipris (man kan inte få noll betalt för en mening, påpekar de), och försäkra mig att metoden ändå kommer att bli rättvisande i slutändan. Men sanningen är – det är jag övertygad om – att det här i praktiken kommer att innebära en rejäl prissänkning. Det blir mindre betalt när de där analyserna får det att framstå som att vi översättare har haft nytta av maskinöversättningen på ett sätt som vi i själva verket inte alls har. Samtidigt som byråns stränga krav på ”kvalitet” i dess EU-översättningar kvarstår.
Och för mig som inte ens brukar titta särskilt mycket på de där MT-förslagen i sin ruta blir det här nya systemet en extra stor omvälvning. Kommer jag ens att kunna översätta på samma sätt längre nu när allt blir helt beroende av överensstämmelsen med maskinöversättningarna?

När jag nu har börjat jobba igen efter semestern så har de automatiska projektförfrågningarna från den här byrån börjat trilla in. De flesta av dem har än så länge varit enligt den gamla modellen, men vissa har jag sett är med ”dynamic pricing”. Och jag antar att det kommer att bli fler och fler och att jag förväntas börja ta dem vad det lider, och finna mig i en lägre betalning.

Emellertid sker inte detta utan protester från oss enkla översättare. Jag är inte ensam om att ha reagerat mot det här, utan i en svensk översättargrupp på Facebook där jag är med är vi en skara som har börjat beklaga oss och startat en särskild tråd om problemet. Vi översätter alla åt den här byrån, och vi har gått ihop och gemensamt formulerat och skrivit under en protest till dem. Det gjorde vi i juni, och då hotade vi med att överväga att helt enkelt sluta ta uppdrag från dem om de genomförde ”dynamic pricing”. Vi var så pass många som skrev under att det ändå borde ge dem något att fundera på, tyckte vi. Tyvärr uppnådde vi inte avsedd effekt med det strejkhotet, utan byrån har gått vidare ändå och börjat rulla ut det hela, varför vi just nu fortsätter att rådgöra och fundera på vad vi ska göra härnäst. Strategierna är lite olika, men negativa är vi alla. (Vad som än händer känns det uppmuntrande för mig att få vara med ett gäng översättarkollegor på denna protest, i sann facklig anda!)

För min del är det svårt att helt sluta jobba åt byrån det gäller, för det har ju som sagt dessvärre råkat bli så att min inkomst i nuläget kommer till stor del från just dem. Så jag går än så länge inte ut i någon ”strejk”, utan tar uppdrag i ”vanligt format” under den övergångsperiod då byrån fortfarande skickar sådana. Jag har till och med, för att visa god vilja och moget beteende gentemot byrån, gått med på att ta några stycken uppdrag med dynamisk prissättning bara för att själv se hur det är. Det ska jag göra någon gång framöver. Men när jag gör det, då ska jag räkna på ordantal och ordpris och göra ordentliga jämförelser för att se hur betalningen hade blivit om den varit ”normal” och hur mycket jag då förlorar på dynamisk prissättning, så som den utfaller. Jag är i nuläget övertygad om att det blir en markant förlust som kommer att framträda – en och annan av kollegorna har redan testat och meddelat att det blir just det som blir effekten – och när jag även själv har sett det, då ska jag konfrontera byrån med det och vägra jobba med dynamisk prissättning, helt enkelt.
(Om det nu inte mot förmodan är så att byrån har rätt och att det är fördelaktigt för mig med dynamisk prissättning, men det tvivlar jag mycket starkt på.)

Kampen går vidare! Sista ordet är inte sagt. Jag och kollegorna tänker fortsätta driva vår linje och bekämpa dynamisk prissättning.
Därför kan det arta sig till en intressant höst på jobbet när det nu har startat igen. Det är väl mest det jag vill ha sagt med detta inlägg. 😊
Men hur det än går med just denna strid, så känns det sammanfattningsvis högst deprimerande att det får gå till så här i översättningsbranschen. ☹ Den håller på att urarta totalt i idiotisk sparsamhet, naiv tilltro till teknikens under och noll respekt för språkkänsla och språkets värde (och noll respekt för översättare och deras hantverk). Och när det är min största kund som ger efter för denna dekadens så blir det naturligtvis extra kännbart och sorgesamt, då det kan drabba hela min arbetstillgång och ekonomi.
Jag har redan tänkt i flera år att jag borde byta bana och skola om mig och bli något annat. Samtidigt har jag alltjämt lika svårt att klura ut vilken bana det då skulle bli. Det står verkligen totalt still. Jag måste helt enkelt fortsätta med översättning så länge jag kan, och in i det längsta hålla fast vid ren översättning istället för MT och dynamisk prissättning – hur svårt det än är och hur förfärliga förhållandena än är, beroende som man ju är av mäktiga översättningsbyråer.

Ja, så här kan det vara att vara översättare i nutiden. Dynamiskt.

Igelkotten recenserar en bok: Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, Ali Jonasson

(recension april 2025)

Att jag har mitt ursprung i Finland är som bekant något som är väldigt betydelsefullt för mig. Och fast jag för egen del kommer från en släkt som är till största delen finlandssvensk, så omfattar min kärlek till Finland även den finskspråkiga aspekten av landet. Jag har en vurm för Finland oavsett språk.
Likadant är det med min attityd till det finländska i Sverige. Jag är själv ”sverigefinlandssvensk”, som det heter – barn till en svenskspråkig mamma inflyttad från Finland – men jag har också starka sympatier för sverigefinnar, alltså finsktalande i Sverige. De sympatierna har jag de senaste åren fått tillfälle att odla vidare, i och med att jag är med i en liten studiecirkel i finsk konversation. Där är alla deltagarna av finsk härkomst, och förutom att jag har lärt mig mer finska där (låt vara att det går långsamt) så har det varit intressant med alla aktiviteter där vi fördjupat oss i hur det är att ha finsktalande bakgrund i Sverige. Helt lätt har det inte alltid varit, den saken är klar.
Just nu är det en viss bok som cirkulerar bland oss medlemmar i gruppen; vi turas om att få låna hem den och läsa den själva, och de senaste två veckorna är det jag som har haft den. Det är en illustrerad faktabok – en sorts historie- och samhällskunskapsbok delvis i serieform, kan man säga – som helt handlar om sverigefinnarna och hur de haft det i Sverige ända sedan 1600-talet. Den heter passande nog Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, och är författad av Ali Jonasson, som själv är uppväxt som andra generationens finsk invandrare och har varit väldigt engagerad i finnarnas kamp redan tidigare.

Här ska alltså sägas för tydlighetens skull att när det talas om ”sverigefinnar” i boken, så syftar det på alla finskspråkiga bosatta i Sverige – alltså inte bara de som kommit som invandrare de senaste hundra åren (t.ex. krigsbarnen och arbetskraftsinvandrarna) utan även de finskspråkiga som funnits här tidigare. Finskan har nämligen förekommit i Sverige mycket länge, och det är en poäng som lyfts fram rejält i boken och som också är ett gott skäl till att finskan numera klassas som minoritetsspråk här i landet på ett sätt som andra invandrarspråk inte gör.

Finnkampen är onekligen mycket intressant läsning (och bildtittning 😊) och det jag måste säga med en gång är att jag varmt rekommenderar den och rentav tycker att det är en mycket viktig bok att ha läst igenom – för personer av finländsk härkomst i Sverige är den ett måste, för övriga i Sverige är den nyttig och allmänbildande och en potentiell ögonöppnare. Här finns väldigt mycket viktiga saker att ta in.
Själva formatet för boken är också idealiskt för ändamålet. I och med att hela sverigefinnarnas historia beskrivs på ett enkelt sätt med serier och andra illustrationer hela tiden, blir den förhållandevis lättläst och oerhört lätt att fastna i (det räcker att börja bläddra och kika lite grann för att bli fast). På sätt och vis är hela skildringen uppbyggd som en populärvetenskaplig TV-dokumentär överförd till bokform. Det är Ali Jonassons egen självbiografiska berättarröst som beskriver både hans eget liv och diverse fakta, med en massa experter och vittnen som kommer in och blir intervjuade mellan varven. Kommentarerna från dessa medverkande är i form av illustrationer av dem med pratbubblor. Men det funkar utmärkt med detta TV-upplägg och man blir som sagt fängslad. Samtidigt är boken stundtals textrik och späckad med information, så någon förenklad ”historiebok för barn” är det verkligen inte utan vi håller oss på en vetenskaplig och facklig nivå, men i och med att det är så bra upplagt så tar man till sig alltihop ändå.

När det gäller innehållet så berättas alltså sverigefinnarnas historia mycket grundligt: först lite om bakgrunden och alla begrepp (de kan ju som bekant vara nog så svåra för ”rikssvenskar” som inte begriper något om Finland), sedan kommer historiedelen, från de finnar som kom till ”finnmarkerna” för flera hundra år sedan och så vidare framåt steg för steg. Ibland med återblickar till Alis egen dystra uppväxt som självutplånande finne i förorts-Göteborg (han förkastade först sitt finska ursprung men fick sedan en ny stolthet över det). I bokens andra halva blir det naturligtvis nutidshistorien och den senaste, största finska invandrarvågen och alla de människornas erfarenheter som överväger (och då blir det också mycket om sverigefinskhet i kulturen) men det är knappast något som förbises på vägen dit och inte heller när vi väl går djupare in på 1900-talets alla språkmotsättningar och dylikt.

En del av det som berättas i boken kände jag förstås redan till, jag har ju som sagt fått höra en del i min studiecirkel och lite visste jag om på andra sätt, men andra detaljer var nya för mig också och dem noterade jag med stort intresse. Som till exempel att det redan på 1600- och 1700-talet fanns anmärkningsvärt många finsktalande i Stockholm (så många att de inte bara kan avfärdas som en liten minoritet ”gästarbetare”). Eller att Finland genom tatarerna hade en muslimsk befolkningsgrupp långt innan Sverige hade det. Eller att den finska påskdesserten memma härstammar från Persien som de finsk-ugriska folken hade kontakter med. Eller att det faktiskt är vetenskapligt säkert att finnar i Sverige (och även finlandssvenskar i Sverige) oftare drabbats av stress och depression och psykisk ohälsa, ofta för att de fick ta de tyngsta jobben och fick stå ut med de tristaste levnadsförhållandena.

Framför allt är min stora känsla när jag läst Finnkampen att det finns väldigt många paralleller mellan hur finsktalande har haft det i Sverige genom alla år, och hur invandrare från andra länder har haft det och fortfarande har det nu. Jag visste detta redan innan, men nu efter att ha läst boken kan jag se det ännu mer uppenbart. I dagens läge har väl kanske personer från Finland fått högre status i Sverige (även om detta är omtvistat, Finnkampen tar faktiskt upp en del om ifall det stämmer eller inte), och finnar ses som ”skötsamma utlänningar” som till och med sverigedemokrater kan tolerera, men tidigare har fördomar och hat och anklagelser och diverse annat elände förekommit från svenskar mot finnar på precis samma sätt som dagens invandrare får stå ut med nu. Det finns ingen skillnad. När ”sverigevännerna” försöker påstå att de minsann inte alls är rasister utan att det främst är en motbjudande religion och äckliga värderingar de vänder sig mot, främst islam förstås, så är det bara nys. Det lät nämligen precis likadant från sverigevännerna mot finnarna, trots att dessa inte alls är muslimer. Påståenden om att ”snart kommer Sverige att helt ha tagits över av dem”, ”de är bortskämda med sina krav”, ”de är våldsamma” och ”de är lata och utnyttjar systemet” kunde höras även då, det syns obarmhärtigt tydligt i boken.
Och då har jag inte ens nämnt allt den berättar om rasbiologi, skallmätningar, övergrepp, språkligt tvång, trakasserier och annat som svenskar utsatt finnar för.
Något av det som sedan griper mig allra mest är detaljen om modersmålsundervisning, som varit en stor fråga för sverigefinnarna och som det också står mycket om i Finnkampen. Det där att alla trodde att barnen skulle bli förvirrade om de fick lära sig fler än ett språk, och att massor av föräldrar därför förbjöds att prata finska med sina barn (och inte blev erbjudna något ”hemspråk” åt dem i skolan), det är beklämmande men intressant att läsa om. Inte minst för att det än i dag i mångas hjärnor inte har gått in att det allra bästa faktiskt är att lära sig både svenska och familjens språk samtidigt, för då blir man bättre på båda. De som fortfarande tvivlar borde ta och läsa Finnkampen. Över huvud taget är det ett faktum – ett annat som lyfts fram i boken – att ser man till hela världens befolkning så är det normala inte att bara tala ett språk, utan att tala minst två olika! Det är inte alls något hinder för integrationen. Det borde ni ta till er, ”sverigevänner” och andra som har en nedlåtande smygrasistisk syn på saken.

Ja, det står verkligen allt möjligt tankeväckande och intressant i den här boken – och det är därför jag ser att så många som möjligt läser den, för att få sig ett antal nya perspektiv.
Sedan är jag tyvärr inte helt övertygad om att alla skulle hålla med om dess framställning. Analysen har i hög grad ett ”kolonialperspektiv”, det ska medges (och det är Ali Jonasson fullt medveten om och förklarar det också), och vissa läsare är säkerligen inte med på noterna när man utgår från det perspektivet. En del som läste Finnkampen skulle därför kanske mena att beskrivningen är kraftigt överdriven och att svenskarna i själva verket har varit snälla mot finnarna och att man inte alls behöver framställa det som någon kamp. Eller möjligen att jovisst, det har begåtts oförrätter, men det är väl inget att bry sig om nu.
När sedan en vänsterprofil som Göran Greider finns med bland dem som intervjuats så kan jag mycket väl tänka mig att många avfärdar hela boken på en gång som något slags vänsterliberalt snömos. Men även om de gör det så kvarstår ju ändå alla de konkreta besvär och motgångar som sverigefinnarna har mött och som beskrivs i boken – man måste bemöta det på något sätt, för uppdiktat är det ju knappast, och för att förstå Sveriges historia är det mycket viktigt att även uppmärksamma sådana saker och lära av dem, inte bara ignorera dem (för då fortsätter man i samma anda som när sverigefinnarna ignorerats tidigare).
Och Finnkampen är verkligen en bok som man lär sig tragisk historia av.

Det jag nu avslutningsvis känner att jag vill göra härnäst, det är att spana för att se om det inte finns någon lika underhållande bok om sverigefinlandssvenskar. Min egen grupp. För som jag sade är jag inte själv sverigefinne, jag har bara starka sympatier för dem. Finlandssvenskarna som kom till Sverige däremot, som mina morföräldrar gjorde med min mamma och hennes syskon: till den gruppen skulle jag verkligen kunna relatera. Och det är fortfarande en del jag inte vet om den. Hur fick de det när de emigrerade från Finland till Sverige? Vilka var deras erfarenheter? De hade det lättare på så vis att de redan kunde språket, men att det ändå kunde bli problem på vissa områden på samma sätt som för de finsktalande, det är jag övertygad om, för folk från Finland har en del saker gemensamma oavsett vilket av de båda språken de talar. Så de finlandssvenskarnas upplevelser, dem skulle jag mycket gärna vilja veta mer om och läsa om på samma engagerande sätt som jag nu fått ta del av Finnkampen. Hoppas det finns någon sådan bok där ute någonstans.
Till dess har Finnkampen vidgat mina vyer ordentligt. Särskilt mycket understryker den sanningen att det främlingsfientliga motståndet mot andra folkgrupper, det finns i alla tider och hatet får alltid något slags ursäkt och det är bara föremålen för det som växlar.

Böcker: Ali Jonasson, Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, teckningar Mats Kejonen, Verbal.
Betyg: 9 av 10.

Rödvit degradering – lite av varje om KFF:s öde

Nu är det helt klart – Kalmar FF åker ur herrallsvenskan i fotboll. ☹
Alldeles nere av förtvivlan är jag inte. Jag har haft gott om tid att både vänja mig vid tanken och acceptera faktum (för även om det stundtals har funnits små glimtar av hopp de senaste veckorna har det ändå i det stora hela känts kört länge). Så jag var beredd och är inte chockad. Men ytterst ledsamt är det givetvis ändå att KFF, som varit ett allsvenskt lag under i stort sett hela den tid mina barn har funnits, nu nästa år får spela i superettan för första gången sedan 2003, och att en svit på 21 år (med ett SM-guld under den tiden) tar slut här.
Och apropå dessa 21 år så är det nästan så jag känner mig lite ”jinxad” eller utsatt för ”karma”. Jag har nämligen i flera år sett fram emot just säsongsavslutningen 2024, för det var ju då jag skulle kunna utbrista triumferande att ”från och med nästa säsong kommer Kalmar att ha spelat fler allsvenska säsonger på raken än Öster någonsin har gjort”. Nu blir det inte så, utan jag får nöja mig med att mitt lag och ärkerivalerna från Växjö båda har varsin svit på 21 säsonger (2004–2024 respektive 1968–1988).
Ovanpå allt annat blir det ju nu dessutom just Öster som tar Kalmars plats i allsvenskan. Det är försmädligt. (Även om KFF fortfarande har genomgående bättre meriter än Öster, bortsett från antalet SM-titlar.)

Ja ja. Kalmar åker alltså ur. Vad berodde eländet på?
Utan att egentligen vara någon fotbollsexpert så har jag en viss bild av hur det kunde gå så här. Faktum är att jag hade onda aningar redan i början av den här säsongen – så pass mycket att jag till och med, i den allsvenska tipstävling en vän till mig brukar ordna varje år, tippade Kalmar väldigt långt ner i tabellen (längre ner än de flesta andra deltagarna gjorde). Jag tror rentav att jag på grund av detta nu kan ha vunnit hela det tipset, och det är ju alltid en tröst förstås, även om det är en väldig ödets ironi att jag tippade emot mitt eget lag och fick rätt och tack vare detta vann en prispott! Nästan så att jag börjar tro att jag är någon sorts självuppfyllande olycksprofet som för otur med mig.

Men hur som helst. Jag ser det som så, att det främsta problemet har egentligen varit den dåliga kontinuiteten – att Kalmar så sällan får behålla sina spelare och tränare, eftersom större klubbar jämt kommer och drar i dem och lockar över dem. Så har klubben visserligen alltid haft det, men problemet har blivit värre på senare tid och även hanterats sämre. Hemskast var förstås för två år sedan när tränargeniet Henrik Rydström, KFF:s egen profil som förde laget till finfina resultat 2021 och 2022, lämnade klubben till förmån för Malmö. Redan då kändes det som början till slutet. Och efter det har omsättningen rentav varit ännu större och kraftigare än förut. Det har ständigt varit spelare som stuckit, och sportchef och övriga ansvariga i föreningen har fyllt på med idel nya namn hela tiden, inte alltid helt lyckade som ersättare. Det lag som då bildats har haft stora svårigheter att bli samspelta och fungera som just ett lag – det är som att de inte trivts ihop, särskilt inte nu i år.
I kombination med den så kallade ”bollinnehavsfotbollen” har detta blivit katastrofalt. Ja, bollinnehavsfotboll är alltså när ett lag bygger upp sitt spel på att passa mycket till varandra och på så sätt kontrollera matchen (i motsats till spelmönster med t.ex. långbollar eller solodribblingar). Under Henrik Rydström funkade det för KFF att spela en sådan fotboll, men när han stack och dansken Henrik Jensen tog över, med samma ideal men kanske mindre skicklighet, började det gå sämre. Det märktes redan förra året 2023, då Kalmar visserligen kom sexa i tabellen till slut men ändå uppträdde oroväckande svajigt emellanåt. Och nu i år gick bollinnehavsfotbollen fullständigt på tok. Eftersom det löst ihopsatta laget som sagt inte funkat som lag, har det varit en massa misstag i det där passningsspelet, och framför allt i början av denna säsong ledde det till ett antal insläppta mål som helt enkelt berodde på felpassningar. Det satte igång där.
Sedan blev det inte bättre av att tränarfrågan skötts dåligt: Henrik Jensen slutade en bit in i den här säsongen (inte för att han fick sparken, han fick chansen att pröva lyckan i England), och då nöjde sig KFF med andretränaren Stefan Larsson som interimstränare istället för att ta in någon ny. Inte heller har man jobbat något vidare med att svetsa ihop laget eller skaffa mer lämpliga ersättare till spelare som stuckit under säsongens gång (som anfallaren Jacob Trenskow). Då har man inte heller lyckats lyfta sig upp i tabellen, och så gick det nu som det gick. Att många av spelarna i laget egentligen har stor potential har helt enkelt inte märkts under dessa omständigheter.
Det är min bild av hur det här har gått till – med reservation för att jag kan ha missuppfattat något.

Oavsett orsaker är KFF:s öde tragiskt på flera plan, inte bara för mig personligen. Jag skulle vilja påstå att FF:s degradering är ytterligare ett slag mot den sanna fotbollskulturen – mot den kämpande, äkta fotbollsandan. För det är i klubbar som Kalmar FF jag tycker att det finns just sådan kultur och kamp.
Naturligtvis skulle Malmö FF, Hammarby, AIK, Djurgården och IFK Göteborg hånskratta åt det påståendet och mena att det är ju de själva som har fotbollsanda – det är de som har stora publiksiffror, massor med historia och framgångar, tradition i långa banor och jättelika supporterskaror med tifon. Kalmar har inget av det där, säger storklubbsfansen nedlåtande, så dem kan vi lika gärna klara oss utan i allsvenskan.
Förutom att det sistnämnda inte stämmer rent objektivt – Kalmars publiksiffror är t.ex. bland de tolv bästa i Sverige – så tycker jag att det är mer fotbollsanda att kämpa och sträva i motvind och som en något mindre klubb från en något mindre stad försöka hålla huvudet över ytan och nå framgångar trots att man får alla spelare och tränare bortvärvade hela tiden, än att som vissa andra klubbar kännetecknas av en stor fet plånbok och ett totalt ihopköpt lag, huliganism med pyro och knallskott på läktarna samt på det hela taget bortskämda fans som gnäller om ”fiasko” och ”kris” varje gång köplaget i fråga ligger sämre än fyra i tabellen.

Ja, jag är kanske bitter, men ingen kan ta ur mig min uppfattning om var någonstans man hittar fotbollsanda. Och jag menar att man inte hittar särskilt mycket av den i fem storklubbar i lustiga hattar som varje gång en mindre klubb visar sig ha en talang skriker av glädje: ”Bravo! Excelente! Magnífico! Espléndido! Honom ska vi ha! Jippiiii!”
Kalmar FF:s nedflyttning nu är dessvärre ytterligare ett tecken på att det är de lustiga hattarna som dominerar och att det i längden inte finns utrymme för några uppstickare.

Tyvärr verkar det också vara mer eller mindre cementerat i fotbollsvärlden att det är just så det ska gå till. Det var talande när Daniel Nannskog & co i SVT:s ”Fotbollsstudion” förra måndagen fick en fråga om ifall Sirius (en annan klubb med liknande förutsättningar som Kalmar, om än från den betydligt större staden Uppsala) skulle kunna ha någon chans att bli ett topplag i allsvenskan om några år. Svaret från panelen blev att ”ja, det kan de bli, de har flera unga bra spelare … fast nej, de större klubbarna kommer att locka över de spelarna innan Sirius hunnit bli bra på allvar”. Och sedan ryckte panelen på axlarna och tyckte att det är ju faktiskt så det ska vara, mer eller mindre, och för en klubb som Sirius är det jättebra att bli femma-sexa som bäst.
Ja, det var faktiskt så de sade. Fotbollsetablissemanget tror uppenbarligen på allvar på ett slags hackordning och hierarki där det är helt naturligt att storklubbarna tar SM-gulden och de små får nöja sig med placeringar på övre halvan då och då. Med den logiken blir det inte lönt för supportrar till de små klubbarna att ens hoppas på SM-guld, utan de får rikta in sig på att bara hänga kvar vartenda år (vilket Kalmar FF nu till slut alltså inte mäktade med att göra längre). Hur kul blir det med en sådan ”fotbollsanda” i längden …? Begrunda detta. Jag hade åtminstone velat se att panelen problematiserat fenomenet istället för att sitta och mysa åt det.

Nu står jag i alla fall här och sörjer en förlorad fotbollsanda och undrar i övrigt vad ska jag ta mig till nu när mitt rödvita favoritlag får husera en division längre ner nästa år.
Svaret är egentligen givet: jag ska intensivt följa superettan och hoppas innerligt på att KFF kan studsa tillbaka igen direkt. Tyvärr är det ingalunda självklart. I värsta fall kan de råka ut för det som ett antal andra lag (bl.a. Öster, BP, Åtvidaberg, Gefle, Falkenberg och Gais) råkat ut för andra år, nämligen att rutscha vidare neråt direkt och hamna i tredje högsta serien (division ett) istället. Lite kommer jag nog att bita på naglarna över att det ska inträffa, särskilt om det blir stor spelarflykt till nästa år. Det gäller att klubben tar tag i situationen för att undvika det och tvärtom se till att det bär uppåt igen. Saker och ting har redan börjat hända, det är flera högt uppsatta i föreningen som meddelat sin avgång, och det kan man antingen uppfatta som att det kan komma in välbehövligt nytt blod eller att det är kaotiska tider som väntar … svårt att avgöra vilket faktiskt.
Men vi får väl ta en liten bit i taget, och jag har redan i det närmaste bestämt mig för att när nu Kalmar FF någon gång nästa år kommer att få resa till det för mig ganska närbelägna Uddevalla och möta Oddevold, så ska jag ta mig till Rimnersvallen och se den matchen. Här är det sympati och stöd som gäller, inte att överge.

Och allsvenskan då? Kommer jag att intressera mig för den när KFF inte är med längre?
Visst, det kommer jag att göra, för högsta serien är ändå högsta serien. Däremot vet jag inte om jag ska ha något ”reservlag” att hålla en tumme för där uppe. Det kanske jag kan ha. Märk väl, om det blir något sådant så är det inte ett lag jag hejar på – hejar gör jag bara på Kalmar – men åtminstone ett lag som jag kan hoppas på lite extra av sympati.
Kanske skulle det laget kunna bli Degerfors (som precis gjort tvärtom mot Kalmar och gått upp i allsvenskan istället för ner). Degerfors var just ett sådant reservlag till mig under åren 1993–1997, då de var i allsvenskan samtidigt som Kalmar inte var det. Men jag känner att jag inte riktigt har kvar den känsla för Degerfors jag hade då. Särskilt inte som Degerfors numera känns som någon sorts ”brukslagsmaskot” för fotbollsmedia – ett alibi som de storstadsbaserade experterna kan använda för att påstå att ”jo men vi gillar ju visst mindre klubbar, vi gillar ju Degerfors!” Det är något som känns fel där.
Så det är möjligt att jag skulle kunna hålla den där tummen för Gais istället. Gais är ett ”alternativlag” och ständig ”underdog” i min smak. Jag har tidigare sagt att om jag rent hypotetiskt höll på ett lag från Göteborg så skulle det vara Gais.
Men jag får väl se hur det känns rent instinktivt helt enkelt, när jag börjar följa nästa års allsvenska.

Dock kan man inte komma ifrån att jag nästa år kommer att följa superettan först. Det blir sidan 345 före 343 på SVT Text, så att säga. För nu när Kalmar kommer att husera i den serien, då blir den viktigast. Kalmar är viktigast, det är alltid dem jag hejar på, oavsett eventuella ”extra tummar”. Må Kalmars ökenvandring där nere i näst högsta serien vara så kort tid som möjligt. Bara en säsong för att vara exakt. Så här dags om ett år vill jag kunna jubla åt att de är tillbaka igen.
Men vad som än händer tänker jag inte sluta vara kalmarit.
Som det brukar heta i KFF:s ”inför matchen”-information på forumet Svenska Fans:
”Röda bröder – vad det än står!”

Tåg på Tjörn och Orust – en fantasifull vision

Jag drömmer ju som bekant om att Sverige ska bli fullt av järnvägar igen, så där som det såg ut på 1930-talet.
Det gäller inte minst den trakt där jag själv bor, dvs. regionen Stenungsund-Tjörn-Orust. I de två sistnämnda ökommunerna har det nu förvisso aldrig funnits någon järnväg, inte ens på 1930-talet, men det hindrar inte att jag gärna skulle vilja ha nybyggda sådana ändå. Det behöver inte vara någon stor stambana, utan det räcker med ett litet regionalt nät. Jag ser framför mig hur härligt det skulle vara att stå och vänta på ett mysigt lokaltåg till Myggenäs eller Henån, en höstmorgon på någon station i det bohuslänska landskapet … kanske rentav på min hemö Lilla Askerön, om det nu var möjligt att dra en eventuell tåglinje dit.
Ja, om det var möjligt ja. Är det det? Är det möjligt att bygga järnvägar på Tjörn och Orust?
På sistone har mina fantasier om detta blivit så avancerade att jag faktiskt har börjat grubbla över hur järnvägarna skulle gå om det byggdes några och jag fick äran att bestämma hur de skulle dras. Jag märkte då genast att det skulle medföra en hel del utmaningar och svårlösta problem – och om det hade varit i verkligheten skulle därför idén ha lagts ner med en gång – men jag tänkte vidare ändå eftersom jag är en visionär och idealist som inte utan vidare låter mina fantasier stoppas av att något ”inte går”.
Vid det här laget har jag funderat tillräckligt mycket för att kunna presentera ett förslag, med ett alternativ till och med.

AI-genererad bild på järnväg på Tjörn. Fejk alltså, men visst ser det ganska trevligt och idylliskt ut ...? 😊
Innan jag börjar måste jag dock poängtera att förslaget i fråga verkligen inte är seriöst! Åtminstone inte på det sättet att jag på allvar skulle lägga fram det inför Trafikverket eller de berörda kommunerna. Jag vet mycket väl att det knappast är samhällsekonomiskt försvarbart och att det nog dessutom är tekniskt svårgenomförbart – jag är ju varken ingenjör eller lantmätare eller samhällsplanerare eller något sådant, och saknar därför säkert känsla för åtskilliga aspekter. Men som jag redan sagt, detta är en vision, och man kan kanske se det som inspiration för att fundera vidare på hur mer realistiska järnvägslösningar skulle se ut. För jag tycker ändå inte att man helt ska utesluta järnvägsbyggen på Tjörn och Orust för all framtid. Järnvägar har byggts på många betydligt mer osannolika ställen än så, och därför borde det gå på dessa öar också. Hoppas ni fattar och respekterar just den poängen.

Jaha, vad är det då jag skulle vilja se för järnvägsförbindelser på Tjörn och Orust? Vilka är mina grundförutsättningar?
Jo, jag skulle vilja att de största tätorterna på de båda öarna fick tågförbindelse i någon form. På Orust handlar det om Henån, Ellös, Svanesund och Varekil, och på Tjörn är det Myggenäs, Höviksnäs, Kållekärr, Skärhamn och Rönnäng – plus att den rätt viktiga godshamnen Wallhamn borde få ett stickspår.
Från dessa orter vill jag sedan att järnvägen går åt åtminstone två håll: dels norrut mot Uddevalla, dels österut mot Stenungsund. I det sistnämnda fallet behöver det gå särskilt smidigt, med tanke på alla som snabbt vill över till Stenungsundssidan och vidare mot Göteborg. De behöver bli övertygade om att det är käckt att välja tåget istället för att sitta i en bilkö över Tjörnbroarna! Men över huvud taget ska det vara snabba förbindelser mellan de ovan nämnda tätorterna.

Jag ska också nämna något om vissa hänsynstaganden jag försökt göra. För det är några saker jag vill undvika när (ja, okej, om då) mina järnvägar byggs.
1. Rent tekniskt sett får järnvägarna inte ha för kraftig lutning. Värt att tänka på i Bohusläns kuperade terräng. Max 3 procent är vad som gäller, eller rättare sagt 1, för annars får inte godståg köra där (och det är väl en fördel om de kan det).
2. Vidare vill jag helst lägga järnvägarna så att tågen kör där bilarna inte kör. Först tänkte jag faktiskt tvärtom, att det skulle vara bra att följa befintliga vägar, men risken med det är ju att eventuella missöden på en väg drabbar järnvägen också (och tvärtom). Bättre då om det ena transportmedlet kan fortsätta köra när det andra får stopp.
3. När det gäller broar kan det dock vara bra att sätta upp järnvägsbroarna precis intill de vägbroar som redan finns, för jag vill inte blockera sjöfarten för mycket med nya broar.
4. Jag vill inte behöva tvångsavhysa folk från deras hus och hem utan i möjligaste mån dra järnvägarna över obebyggd mark.
5. Och jag vill inte inkräkta på skyddad natur, särskilt inte fågelskyddsområden, men inte Natura 2000-områden och liknande över huvud taget. Inte heller platser som är särskilt populära för friluftsliv och bad och sådant.

Rent realistiskt sett är det sedan naturligtvis så att hur jag än gör så skulle järnvägsbyggen på Tjörn och Orust utlösa vilda protester från en del av allmänheten, med argument om ”förstörd natur”, ”buller”, ”slöseri med skattemedel”, ”not in my backyard”, ”tänk på våra äldre” och liknande. 😉 Jag kan inte ta hänsyn till det i min vision, för då skulle jag få ge upp det här blogginlägget med en gång … jag får avfärda protesterna med det tänkvärda motargumentet att om det hade rört sig om utbyggda bilvägar istället så hade ingen sagt något. 😃 Men hur som helst, det är ju onödigt att reta upp folk för mycket, och även om jag själv nu tycker att tåg passar in i naturen så vill inte heller jag förstöra särskilt känsliga platser med byggprojekt, så de här grundhänsynstagandena vill jag ändå göra.

Nåväl. Beträffande hur järnvägarna faktiskt ska gå så ser jag i grova drag framför mig tre huvudstråk – som går in i varandra, så det är inget som hindrar att ett tåg kan köra en rutt som omfattar fler än en linje samtidigt, och vika av vid någon av knutpunkterna och fortsätta åt ett annat håll. Tvärtom önskar jag mig just sådan flexibilitet, med lite olika start- och slutpunkter för tågen i tidtabellerna. Men i grunden är det de här tre sträckningarna som gäller. Se kartan, där jag har ritat dem med bruna linjer och den befintliga Bohusbanan i blått. (Linjerna är ej detaljplanerade överallt, jag har ritat ut dem i grova drag.)

Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla.
Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng.
Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile).

Vi tar dem en i taget.


Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla

Jag börjar med att redogöra för denna eftersom det är här vi stöter på det allra största hindret.

För jag vill ju naturligtvis ha en järnväg från Tjörn till Orust, en järnvägsmotsvarighet till väg 160, men grejen är att hela området mellan de båda öarna består av idel naturreservat och Natura 2000-områden – ni ser det själva här intill, på ett utdrag ur kartan ”Skyddad Natur” från Naturvårdsverket. Det är Stigfjorden och västra Askeröfjorden och ön Mjörn och lite till som har olika slags skydd för stränder och vatten och holmar. Och som jag sade förut, dessa områden vill jag inte röra eller störa (även om det ibland går att få tillstånd för exploatering där också).
Nu känns det där i och för sig på ett sätt lite förargligt, för bilvägarna finns ju redan i området, bara för att de råkade byggas innan det var naturskyddat. Hade det varit idag hade de också fått problem, men som det nu är så går det utmärkt att dundra fram i bil i den där naturen medan tåget är stoppat. Det är högst orättvist, men faktum är alltså att jag varken kan eller vill dra någon räls där.

Så hur gör jag då? Ja, då får ju enda lösningen bli att dra järnvägen i tunnel under fjorden, från Myggenäs upp till Varekil på Orustsidan. Det blir naturligtvis dyrare, men rakare, och då undviker man förhoppningsvis att sabba naturvärdena (såvida entreprenören inte gör bort sig med tätningsmedel som på Hallandsåsen). Faktum är att jag redan har funderat på att göra Myggenäs station underjordisk – eftersom Myggenäs delvis ligger på en kulle och det är en ganska trång tätort med både marinor, stränder och rekreationsområden där det är svårt att få plats med en järnväg. Då får det bli så att järnvägen i Myggenäs över huvud taget inte kommer upp till ytan, utan tågen går under vattnet och Stora Askerön och upp i dagsljuset någonstans vid Trätte på Orust. (Att jag väljer att dra linjen just under Stora Askerön har vissa skäl som jag ska förklara närmare i stycket om linje B.)
Väl på Orust kommer järnvägen till Varekil, där stationen kan få ligga i nära anslutning till där det nu är busstation. Efter Varekil går sträckningen vidare upp till Henån, inte helt utmed väg 160 utan längre åt väster, på obruten mark så långt det är möjligt (och delvis gemensamt med linje C, se den redogörelsen). I det backiga Henån blir det bäst om stationen placeras långt ner i samhället, även där nära busstationen, och sedan kan järnvägen få gå rätt in i det där berget som tornar upp sig öster om orten. Här ska jag kanske nämna att det i största allmänhet i hela projektet kommer att krävas en del tunnlar och bergsskärningar, och så blir säkerligen fallet även här, när järnvägen fortsätter från Henån och norrut mot Nötesundsbron.

När det gäller vilken väg linjen ska ta till Uddevalla funderade jag först på att låta den gå på en bro till södra sidan av Byfjorden, och där ansluta till den befintliga Bohusbanan, men jag kan inte låta bli att tycka att det vore fördelaktigt med en järnvägsstation vid Torps stora köpcentrumområde före Uddevalla. Därför tar jag sikte ditåt. Jag ger järnvägen en egen bro- och tunnelled precis bredvid Vindöbron/-tunneln och Nötesundsbron som redan finns för biltrafiken, och även efter det får järnvägen följa vägen ganska mycket, då den egentligen inte har någon annanstans att gå just där. (Märk väl att den i regel får hålla sig till vänster om väg 160, då det är naturskydd mest hela tiden åt andra hållet.) Så småningom kommer vi fram till Torp, och bara några kilometer därefter går det att ansluta till Bohusbanan och ta sig sista biten in till Uddevalla.


Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng

Det här blir en pulsåder för Tjörnborna, så det är viktigt att den fungerar bra och att det går fort att komma över. Vilken väg järnvägen ska ta från Stenungsund till Myggenäs är dock en hård nöt att knäcka. Länge var jag inne på att låta den gå parallellt med Tjörnbroleden hela vägen över (på nya egna broar), men detta skulle försvåras av att det blir knepigt att bygga anslutningen från Bohusbanan inne i Stenungsund – en järnvägsviadukt över Stenunge allé och upp mot Stenungsöbron är nog möjlig, men bökig – och även av att västra Stenungsön och vattnet mellan Stenungsön och Källön är … just det, naturskyddat område. Visserligen har jag läst att både Stenungsöbron, Stenungsötunneln och Källösundsbron börjar bli för gamla och senast 2050 kommer att behöva rivas och ersättas av en ny förbindelse (trots naturskyddet), och då skulle man kunna passa på att låta det gå järnväg också på samma led, men det känns ändå som att det blir alltför hiskligt att gå via Tjörnbroarna. På en så strategiskt viktig punkt är det nog dessutom klokt att låta tåget ha sin egen rutt: händer det något med broleden så vill vi inte stå där utan bilväg och utan järnväg!

Därför har jag mer fastnat för det som också faktiskt var min ursprungliga idé, nämligen att man vid utgångspunkten i Stenungsund skulle kunna utnyttja det stickspår som redan går in i det norra industriområdet och ut mot vattnet (se fotot), och ta sig över till Myggenäs därifrån. Går man via Stora Askerön på broar blir det faktiskt också nästan den kortaste vägen.
Men en ny bro från industriområdet till Stora Askerön skulle vara tvungen att bli extra hög, för att inte blockera farleden, och det är kanske över huvud taget inte så praktiskt att lägga räls och två brofästen på den ön. Alltså får det bli en tunnel även här! Jag har ju redan bestämt mig för en tunnel på linje A mellan Myggenäs och Varekil, och om jag då låter den tunneln gå under Stora Askerön så kan linje B få ansluta till linje A där. (Jag räknar med att nedfarten i tunneln från industriområdet kan göras med tillräckligt svag lutning.) Det är smått fascinerande att placera ett slags underjordisk järnvägsknut dold under den lantliga Stora Askerön, men helt ologiskt är det faktiskt inte eftersom ön rent ”fågelvägsmässigt” utgör en mittpunkt i STO-regionen. (Att följden sedan skulle bli en egen järnvägsstation åt de båda Askeröarna, där jag själv råkar bo på grannön Lilla, är bara en välkommen bonus. 😊)
Vi får alltså en underjordisk station på Stora Askerön, där det går järnväg åt tre håll under vattnet, som en trippel-tunnelbana. Givetvis gör vi ett triangelspår där också, så att det går att köra både Varekil-Myggenäs, Myggenäs-Stenungsund och Stenungsund-Varekil efter behag. Och på samma spår som linje A kommer sedan alltså linje B över till Myggenäs och dess likaledes underjordiska station, utan att ha tappat alltför mycket tid. Simsalabim!

Hur blir det med linje B efter Myggenäs då? Jo, den får komma ut i det fria igen någonstans vid Gamla Myggenäs och sätta kurs mot Höviksnäs (mestadels över öppna fält). Höviksnäs får sedan sin station någonstans i närheten av Häggvallrondellen.

Från Höviksnäs kan järnvägen följa den s.k. Wallhamnsrakan på väg 169 – där har jag faktiskt en gång rentav sett en visionär teckning av en järnväg längs just det stråket, gjord av några studenter på Chalmers, och jag hakar gärna på den idén. Ett stickspår ner till Wallhamn får det också bli för godstrafiken, och själva linjen fortsätter genom mestadels obebyggd terräng bort till Kållekärr. Inga problem där, och fram till Skärhamn är det också ett ganska öppet landskap där tåget inte borde innebära något nämnvärt intrång. Väl i Skärhamn är nog den mest idealiska platsen för en station områdena kring Ica Nordevik.
Sista biten mellan Skärhamn och Rönnäng tar bergknallarna vid, vilket innebär att det blir en hel del bergsskärningar och kanske också en bro över viken vid Aröd, men det borde väl gå. I det gyttrigt bebyggda Rönnäng blir det sedan en säckstation som nog med nödvändighet får ligga i utkanten: vid ishallen ungefär.


Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile)

Ellös, som är det centrala navet för västra Orust, blir utgångspunkten för denna linje. Vi lägger en säckstation där – kanske inte för långt in i samhället eftersom det är mycket berg och höjder här och var, men i närheten av idrottsplatsen kanske … dessvärre är jag ingen expert på just Ellös. Men jag vet att öster om samhället tornar en stor bergsförkastning upp sig; väg 178 tar sig upp för den genom en lång brant backe, men det kommer inte järnvägen att kunna göra. Det får bli en tunnel in i berget där istället och så kommer tåget upp i det fria några kilometer senare, efter en mer skonsam stigning inne i tunneln.
Över huvud taget tänkte jag att denna linje inte behöver följa väg 178 så mycket, utan jag drar den lite mer norr därom (men utan att råka komma in i området runt Rödsvattnet där det är naturskydd). En station i närheten av köpmeckat Göksäter skulle kanske inte vara så dumt heller, så jag låter järnvägen stryka förbi där, och sedan ansluter linje C till linje A någonstans mellan Henån och Varekil. Med ett triangelspår givetvis, för åter igen, jag vill gärna att tågen ska kunna gå med lite olika kombinationer av start- och slutpunkter, och om det kan gå direkttåg Ellös-Henån-Uddevalla är det inte helt fel.

Annars blir det nu alltså Varekil som linjerna C och A fortsätter till på gemensamt spår, och efter Varekil kommer den punkt (vid Trätte) där linje A dyker ner för att ta sig under vattnet via Stora Askerön ner till Myggenäs. Linje C får då istället fortsätta till Svanesund, där den avslutas med en säckstation. Ett upplägg som kan förefalla något underligt, men om man tänker efter så blir det ju faktiskt så att om vi har ett triangelspår även vid nämnda punkt vid Trätte så kan det gå tåg från Svanesund även ner mot Myggenäs och Stenungsund – det kan faktiskt gå rätt fort det med, även om det inte är samma väg som Svanesundsborna just nu tar bil- och bussledes till Stenungsund (via färjan och Ödsmål).

Men om man insisterar på att järnvägen borde få fortsätta även efter Svanesund, då föreslår jag att man som ”option” utnyttjar den ”Orustbro” som varit planerad ända sedan 1940-talet (ursprungstanken var att den skulle byggas samtidigt med Tjörnbron) och som nu faktiskt verkar kunna bli av vad det lider, placerad strax norr om Svanesund. Den nya Orustbron kan då med fördel göras till en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro (eller två broar bredvid varandra) och från bron kan järnvägen få gå upp till Ljungskile, så blir det ytterligare en förbindelse mot Uddevalla den vägen. Eller om man går ner mot Stenungsund istället efter bron, men som det nu ser ut på min karta så tycks detta något överflödigt.
Var Svanesunds station ska ligga beror nog lite på vilket alternativ man väljer: ska linjen fortsätta över Orustbron är det nog bättre att följa bilarnas anslutningsväg och alltså ha stationen i Svanesunds utkanter (se karta över de två alternativ som finns för ny väg till den blivande bron vid Svanesund), men en säckstation kan placeras närmare ortens centrum.


En alternativ variant

Nu borde jag egentligen vara klar med min beskrivning, men medan jag har funderat igenom det här har ett alternativt scenario dykt upp och jag har tidvis haft rysligt svårt att välja mellan det och det här som jag just föreslagit. Så jag ska ta och beskriva kort hur alternativet skulle vara.

Det ser till stora delar likadant ut, förutom biten mellan Stenungsund, Myggenäs, Varekil och Svanesund. För som jag redan har sagt så skulle man ju kunna tänka sig att dra järnvägen Stenungsund-Myggenäs precis via Tjörnbroarna: passa på att bygga järnväg i samband med att det ändå byggs en ny Stenungsöbro, Stenungsötunnel och Källösundsbro, senast 2050. Jo men visst – om någon nu anser att det är vansinnigt att bygga tunnlar via Stora Askerön så kan vi köra på den idén istället och kanske komma undan lite billigare.
I så fall tar vi faktiskt och bygger den där anslutningen från Stenungsund upp på den nya Stenungsöbron, och sedan får väg och järnväg följas åt en bit – och när den stora Tjörnbron och bron över Tjörnbro parks camping kommer så får tågen egna broar alldeles intill. Väl framme i Myggenäs åker de in i den underjordiska stationen där, och inne på den stationen möter linje B linje A (med triangelspår). Vad linje A beträffar så måste den fortfarande gå i tunnel upp mot Varekil, men med det här alternativet behöver inte den tunneln heller gå via Stora Askerön, utan då kan den ta den allra rakaste vägen och utmynna någonstans norr om Säckebäck på Orust, innan den når Varekil. (Kanske kan den få snudda vid Lilla Askerön på vägen, med en nedgrävd station där istället? 😊) Slutligen innebär detta alternativ också att Svanesund inte kan utnyttja någon sväng ner via Stora Askerön till Stenungsund, men det kan man kompensera genom att linje C får fortsätta på den nya Orustbron som jag redan beskrivit, och sedan gå ner till Stenungsund, med anslutning till Bohusbanan någonstans vid Ödsmål. Kanske med möjlighet att nå Uddevalla därifrån också.


Några kompletterande kommentarer

Det här är alltså mitt föreslagna järnvägsnät för Tjörn och Orust. Verklighetsfrånvänt kanske, men i mitt tycke en ljuvligt fascinerande tanke, för jag vill kunna hoppa ombord på ett tåg här i min egen hemtrakt. Stå på Varekils station och plötsligt se i fjärran hur ljusen från framänden på det annalkande tåget från Rönnäng med destination Ellös bryter igenom morgondimman … ja, nu kommer tåget! 😊
Under tankearbetet har jag förstås märkt att det inte är lätt att komma på en lösning som skulle funka optimalt och ge alla de berörda orterna snabb ömsesidig tågkontakt med varandra och med Uddevalla och Göteborg, men det här är nog det bästa jag kommit på. Genom alla de triangelspår jag föreslår möjliggörs också den flexibilitet jag är ute efter: att vissa avgångar t.ex. kan vara direkt Rönnäng-Henån-Uddevalla, andra Göteborg-Stenungsund-Varekil-Ellös, andra Svanesund-Myggenäs-Rönnäng, andra Göteborg-Stenungsund-Svanesund, you name it.
Sedan känner jag mig förstås på ett sätt inte helt nöjd med att det blev så mycket tunnlar – för dels blir det dyrt, dels skulle ju en av tjusningarna med järnväg på Tjörn och Orust vara att man ser en del bohuslänsk natur under resan och det gör man nu ibland inte med mitt förslag, särskilt inte kring mittpunkten vid Askeröfjorden. Eventuellt skulle man kunna överväga att ändå ha bro istället för tunnel på åtminstone något av partierna där, och att låta en del av linjen på Stora Askerön gå ovan jord. Om man nu inte vill övergå till Tjörnbrovarianten! Men det där lämnar jag till diskussion.

Vidare har jag inte nämnt vissa tekniska aspekter, som det där med planskilda korsningar och inte minst ifall det ska vara enkel- eller dubbelspår på mina järnvägar. Här föreställer jag mig att det i regel får bli enkelspår, eftersom det skulle ta för stor plats annars (jag är ju inte direkt ute efter stambanor utan mer små lokala linjer), men att det förstås är dubbelspår på stationerna och att mötesplatser förekommer här och var. Och i de längre tunnlarna är nog dubbelspår att rekommendera.

Slutligen en extra idé som jag måste nämna: Förutom att jag har med den där ”optionen” att förlänga linje C från Svanesund upp mot Ljungskile, så finns det en annan spännande option, och det är att låta linje B fortsätta efter Rönnäng – gå över till Kungälvssidan, kanske med landning i Tjuvkil eller där omkring, och därefter ansluta till Bohusbanan strax norr om Ytterby. I det fallet måste det dock helt klart ske i form av ännu en tunnel under havet, och det blir då en väldigt lång sådan, så det är kanske inte värt att ha med i beräkningen … men en viss tidsvinst skulle det onekligen bli för de boende på västra Tjörn om det fanns en sådan genväg från Göteborgshållet till Rönnäng och Skärhamn.
På samma sätt är det frestande att inte nöja sig med ändpunkt för linje C i Ellös utan börja föreställa sig en länk därifrån (via tunnlar eller broar) över till Lysekil …

Ja, här kan man hålla på och länge och fundera, och det är precis vad jag har gjort också. Sedan ska ni, åter igen, kanske inte ta så allvarligt på det här förslaget (med alternativ) – ni behöver inte omedelbart dyka på mig för att jag vill förstöra er närmiljö med fula järnvägsspår, jag har ju inte detaljplanerat något! 😊 Men om jag har lyckats sätta er fantasi i rörelse så har jag kanske ändå uppnått någonting.
Mitt bland alla mina vilda påhitt finns det dessutom en realistisk omständighet att tänka på. För närvarande är Tjörnbroleden hårt belastad av vägtrafiken, och det är något som bara måttligt kommer att lösas av en ny Orustbro (det har Trafikverket själva sagt). Problemet kan dessutom bli värre så småningom, då Tjörns och Orusts befolkning kommer att öka och säkert turismen också. Alltså kommer det på sikt att behövas ny och uppdaterad infrastruktur till öarna i fråga. Och vad är det då som säger att de nya byggena bara måste utgöras av vägar? Det kan väl lika gärna vara järnvägar också, till på köpet så här i en tid då det är viktigt med multimodala transporter? Då kan det bli läge att fundera som jag har gjort nu, fast mer på allvar.

Så sätt igång bara, låt er inspireras av mina spekulationer och kom gärna med synpunkter och egna förslag! Bara ni alltså inte genast avfärdar järnvägsbyggen på Tjörn och Orust som en omöjlighet för all framtid. För det sväljer jag inte.

Mina iriska försök: roligt språk men klen Duolingo-kurs

Den senaste månaden har jag börjat med ett nytt språk i Duolingo. Eftersom jag är klar med den ryska och den finska kursen där i appen och nu inte kan göra mer med de språken än att repetera dem, och det i övrigt bara är tyskan jag aktivt jobbar med, så tyckte jag att det fanns plats för något nytt. (Nej, det finns ingen gräns för hur många språk jag kan tänka mig att lära mig!)
Och den här gången blev jag sugen på att testa iriska. Jag har alltid haft en viss fascination för detta sagoklingande språk, och just nu är jag dessutom inne i en ”Irlandsperiod” och intresserar mig lite extra för Irland och har vissa planer på att resa dit nästa år, och då blev suget extra starkt. Så jag satte helt sonika igång.

Iriska är naturligtvis intressant eftersom det hör till en språkgrupp som jag hittills inte försökt mig på, nämligen de keltiska språken. Det är inte speciellt många som har det som modersmål, men det hålls ändå rätt aktivt vid liv på Irland (alla i republiken måste lära sig det i skolan), och i Duolingo finns det alltså med bland språken man kan välja. Jag tycker också det är jätteintressant och roligt, det måste jag säga direkt.
Men det jag också märkte nästan med en gång, det är att iriska i Duolingo är en utmaning och riktigt, riktigt lurigt.

Iriska har flera ovanliga egenskaper som gör det lite udda och svårinlärt för svenskar, men värst är det med uttal och stavning och förhållandet mellan dem. Den som har sett iriska i skrift tycker nog att det mest verkar vara en enda röra av ”bpllewllhuoihfgchlogogogoch”, och att om man sedan hör Enya sjunga detta i någon av sina låtar så låter det som ”woo” kort och gott. 😊 När jag började med iriska i Duolingo och hörde rösterna i iriskkursen uttala de första orden, kände jag också med en gång att det här måste jag kolla upp i någon formell grammatik så att jag fattar hur det där uttalet egentligen fungerar. (Det är också över huvud taget så med Duolingo, att man kan inte lära sig ett språk enbart i den appen och det räcker inte att bara göra övningarna där, utan de måste kompletteras med egna studier på annat håll så att man begriper varför grammatik och uttal är som de är.)
Därför har jag, förutom själva övningarna i Duolingo, nu i några veckor gång på gång återkommit till lite olika webbartiklar och Youtube-tutorial-klipp där iriskans uttalssystem förklaras. I viss mån har jag också börjat förstå lite grann – det känns inte alldeles besynnerligt längre. Jag har förstått att nästan alla iriskans konsonanter finns i både en ”tunn” och en ”tjock” variant och att den skillnaden är viktig, och att konsonanterna även förändrar sig i olika sammanhang: de påverkas av kringliggande vokaler och de mjukas ibland upp i början av ord och så kommer det in ”glidvokaler” för att få ljuden att anpassa sig som de ska. Det hela är inte helt olikt finskans stadieväxling eller ryskans muljering (som gör att ryssarna stoppar in små j-ljud i orden hela tiden). Det är alla de där sakerna som återges på olika sätt i iriskans stavning, och den är därför faktiskt inte så ologisk egentligen. Att stava till ett iriskt ord man hör är fortfarande omöjligt, men att uttala ett iriskt ord man ser i skrift är fullt möjligt när man hajat principerna. Jag har också till min glädje kopplat varför ett namn som Ó Súilleabháin i själva verket är samma sak som O’Sullivan.
Problemet är att det ändå är svårt att verkligen ta in alltihop – det är ett logiskt system, men samtidigt synnerligen komplicerat, med alla vokal- och konsonantkombinationer som jag inte riktigt fått ihop ännu hur mycket jag än försökt. Och här hjälper tyvärr inte Duolingo till alls.

För de två rösterna som säger iriska ord och fraser i Duolingo, de låter väldigt syntetiska och konstgjorda … det skulle inte förvåna mig om det är AI-röster, och i vilket fall tycker jag mig höra en viss engelsk brytning i deras uttal. Plus att vissa ord märkligt nog uttalas på två olika sätt av den manliga respektive kvinnliga rösten. Jag tror inte jag kan lita helt på att det faktiskt är så där man uttalar iriska.
Den känslan hade jag från början, och därför har jag som sagt sökt mig till andra källor som komplement. Det Youtube-klipp jag tittat mest på är med en amerikansk irisklärare som förklarar språkets ljudsystem. Det underlättade mycket, att höra hennes förklaringar – där fick jag åtminstone en uppfattning om det där med tjocka respektive tunna konsonanter och hur de uttalas. Vilket ju annars inte är så lätt att läsa sig till, för på Wikipedias artikel om iriska står det att ett ”tjockt” iriskt b ska uttalas ”med tungan upp mot mjuka gommen”, och hur bär man sig åt för att göra det? Svaret tycks vara att det helt enkelt är det b:et som är ett vanligt b och det tunna är något slags ”bj”. En princip som verkar gälla för de flesta andra konsonanterna också, och detta framgår tydligare av Youtube-klippet än av Wikipedias alltför teoretiska artikel.
Men helt övertygad är jag inte av det där klippet heller … för jag har vissa aningar om att den där amerikanska iriskläraren faktiskt själv bryter lite grann när hon pratar iriska. Som ju många språklärare i USA tyvärr gör. Hon verkar också, när man tänker närmare på det, vara hemfallen åt just den usla språkpedagogik som engelsktalande sysslar med, nämligen att för varje ljud i språket de ska lära sig använda det engelska ljud som ligger närmast. (Det är därför amerikaner som ska prata franska jämt hankar sig fram med sitt ”paar-lej voo aan-glej?”) Det känns som jag inte kan lita helt och fullt på henne heller.
Och inte på någon annan för den delen. Jag har sökt information även på andra håll på webben och sett diverse andra pedagoger, både svenska och anglosaxiska, förklara hur iriskan funkar, men ibland verkar det vara helt olika bud från olika personer – till och med den vanligaste hälsningsfrasen ”dia duit” verkar ha lika många uttal som det finns irisktalande. Så vem ska man tro på? Det blir bara förvirring, som späs på ytterligare av sådana där utmattande anvisningar på Wikipedia om att meabhair /mʲəuɾʲ/ ”förståelse” på grund av en vokalglidning uttalas [mʲəui̯ɾʲ]. WTF …?

Samtidigt går jag alltså vidare med iriskan i Duolingo, och bygger åtminstone upp ett litet grundläggande ordförråd där – men uttalet från de där rösterna tar jag med en stor nypa salt. Att de kanske inte är helt värda att efterapa märks också på att det i iriskkursen (till skillnad från i t.ex. tyskkursen) inte finns någon övning där man själv ska säga efter rösterna för att få in uttalet. Kanske för att rösterna inte är mänskliga …? Iriskan är uppenbarligen en av de Duolingo-kurser som är begränsade och håller en rätt låg nivå.
Hur länge det då blir meningsfullt att hålla på med den vet jag inte riktigt. Det känns ju inte precis som jag kan våga mig på att säga något på iriska på plats på Irland när jag inte har en aning om hur korrekt det låter. Samtidigt är det alltid kul med språkstudier just för ordförrådets och grammatikens skull, om inte annat … men det kommer inte att ge mig någon muntlig språkfärdighet alls.

Kanske skulle jag lyssna på en del av Enyas iriskspråkiga låtar och hänga med i texterna och försöka snappa upp hur hon uttalar orden hon sjunger. Men jag uppfattar ju säkert inte alla små glidvokaler, och Enya kan som bekant inte heller rätta mig när jag sedan försöker imitera henne.
Den bästa lösningen är nog egentligen att jag öga mot öga träffar någon som kan iriska och kan sätta mig in i de där uttalsreglerna så att jag verkligen hör hur det ska vara. Det jag behöver är just att säga efter och bli rättad tills jag fattar. Jag är övertygad om att det då skulle ringa rätt många klockor och trilla ner många polletter och gå upp många ljus (så hemskt svårt kan inte uttalet vara i praktiken), så att jag efter det kan fortsätta med iriskan i Duolingo och ha koll på uttal/stavning i fortsättningen och komma vidare på ett fungerande sätt.
Tyvärr är det ju verkligen inte var dag man träffar någon som kan ett så litet och obskyrt språk som iriska. Det är ju inte ens särskilt många av irländarna själva som kan det ordentligt, även om de läst det en del i skolan.

Jag får väl se om det löser sig, och under tiden får jag fortsätta sitta där och fundera varje gång jag stöter på något iriskt ord som innehåller ”aoi” och inte alls vet om det är a:et, o:et, i:et eller någon kombination av dem som ska uttalas. Och så får jag fortsätta att febrilt (och helt teoretiskt) försöka analysera bokstäverna före och efter ett m för att avgöra om det ska uttalas ”m”, ”mj”, ”w” eller kanske ”v”.
(Jadå, på iriska är alla varianterna möjliga!)

P.S. Om ni vill läsa mer om min inställning till Duolingo så skrev jag ett annat blogginlägg om det för några år sedan – finns här!)

Igelkotten recenserar en bok: Svensk rock, Lars Lilliestam

(recension juli 2024)

(Obs! Denna text skrev jag 2019 men lade aldrig ut den på bloggen – nu har jag grävt fram den och låter den bli recensionen för den här månaden!)

I bokhyllan i mitt arbetsrum står en bok som heter Svensk rock: musik, lyrik, historik, skriven av Lars Lilliestam. Den är en av några stycken böcker här i hemmet som jag har för vana att ibland dra ut ur hyllan och slötitta i vid tillfällen då jag inte har något annat för mig (typ väntar på någon i en enstaka minut eller så), med följden att jag kan den ganska bra.
Svensk rock är dessutom en av få böcker jag äger som jag har fått signerad av författaren. Det är inte så konstigt. Lars Lilliestam är professor emeritus i musikvetenskap i Göteborg, och läsåret 1997–98 läste jag grundkursen i just musikvetenskap och hade då honom som föreläsare och även handledare till B-uppsatsen jag skrev. (På den tiden var han docent i ämnet, men jag har sett att han senare avancerade till professor.) Han hade då precis givit ut Svensk rock, och jag fick köpa ett rabattexemplar med hans namnteckning i.
Som bekant fortsatte jag inte med mina musikvetenskapliga studier – jag är förvisso intresserad av musik, men så stor fallenhet för det har jag inte, och att jag valde att läsa musikvetenskap ett år berodde mest på att detta var tiden närmast efter studenten, då jag provade mig fram i studie- och yrkesvärlden. Men det var ändå väldigt intressant att studera ämnet, jag lärde mig faktiskt en hel del, jag minns Lars Lilliestam som en trevlig lärare (vet inte om han minns mig, men om han läser det här säger jag ett glatt hej!) och det är kul att fortfarande ha hans bok i hyllan som ett minne från gångna tider och ett rejält stycke allmänbildning.

Svensk rock är överlag ett mycket intressant verk, och märkligt nog finns det fortfarande så vitt jag vet inte så många andra böcker i samma stil – i alla fall inte på akademisk nivå som det är fråga om här. Det som Lilliestam gör i boken är att han går igenom svensk rockmusik, hur den låter, dess historia och ännu mer den kulturella och sociologiska bakgrunden: vad som är så typiskt svenskt med svensk rock och hur rocken här i Sverige har utvecklats jämfört med förebilderna från England och USA. Ackulturation, som det också kallas – på vilket sätt den anglosaxiska rocken har anpassats efter just svensk kultur. Lilliestam är mycket kunnig och insatt, och har förmågan att ingående och vetenskapligt analysera såväl låttexter som harmonik, melodier, spelteknik och allt annat musikaliskt – plus alla de där sociologiska faktorerna. Det som möjligen är lite trist är att han särskilt gärna använder artister han själv gillar som frekventa exempel: Eldkvarn, Ulf Lundell, Rolf Wikström, Peps Persson och andra som jag för min del anser vara ganska tråkiga (även om jag har respekt för dem), men det går väl att stå ut med och han nämner faktiskt väldigt många andra svenska artister också.

Särskilt positivt tycker jag det är att Lilliestam i Svensk rock försöker ha en respektfull hållning – även om han inte riktigt alltid lyckas (se nedan). Han är angelägen om att undvika att döma ut vissa musikstilar och band från förr: bland annat försvarar han de första försöken till rock i Sverige, som många andra musiklyssnare nog snarare hånskrattar åt, och han ifrågasätter gängse rockexperter som nästan alltid sätter England och USA som standard och tycker att rock i övriga länder bara är bleka efterapningar. Dessutom tar Lilliestam ibland upp fenomenet dansband, och kommenterar att detta är en genre med ytterst låg status men att man ändå inte borde avfärda den hur som helst. Även om jag själv inte tycker om dansband (och det tror jag inte att Lilliestam gör heller) så uppskattar jag när en lärd akademiker tar den musiken på allvar.
Faktum är att när jag gick den där musikvetenskapskursen och skulle skriva min uppsats med Lilliestam som handledare, så skrev jag om den då nyligen aktuella dagispoplåten ”Barbie Girl” med Aqua; det var mycket som en protest mot den rockestetiska elitism och snobberi som jag uppfattade fanns i den musikvetenskapliga världen (även i hög grad bland mina medstudenter) och jag tror faktiskt att jag hade Lilliestam på min sida där … man märker i hans bok att han försöker visa respekt även för de genrer som brukar avfärdas som smörja, och där var ju han och jag överens. (Sedan blev min uppsats om ”Barbie Girl” tyvärr inte särskilt bra utan mest bara en massa generaliseringar i kåserande stil – jag har inget sinne alls för vetenskapliga metoder – men det var ändå en givande process. Jag har ibland tänkt önsketanken att jag med mitt ämnesval kanske gav Lilliestam ytterligare en tankeställare.)

Hur som helst – även om Svensk rock alltså i det stora hela är en väldigt bra och tankeväckande bok, så märker jag när jag slöläser den att det finns vissa brister i den också. Små och få, men ur mitt perspektiv lätt irriterande … för jag är ett fan av ABBA och jag gillar Eurovision Song Contest, och det är just där som jag tycker att Lilliestam ”failar” och missar att följa sina egna toleranta principer för att istället börja generalisera.

Trots den i grunden neutrala tonen i Svensk rock kan man läsa rätt klart mellan raderna att Lars Lilliestam faktiskt har en rätt negativ syn på ABBA (och även på andra svenska ”exporter” som Roxette). Det är han förstås i sin fulla rätt att ha, men det är anmärkningsvärt att det poppar upp så synligt när han någon gång nämner dem i en i övrigt objektiv bok. Han säger till exempel mer eller mindre rakt ut att ABBA fick skylla sig själva för att de blev så kritiserade av proggare och andra smakdomare på 70-talet, och han verkar lätt skeptisk till att deras musik senare har uppvärderats. För mig, som upplever det som mycket rättvist och en lättnad att ABBA fått åtminstone ett visst mått av uppskattning efter att ha blivit rent ut sagt mobbade i Sverige under sin aktiva tid, är detta lite svårsmält.
Just när det gäller ABBA blir också Lilliestam lite väl kategorisk. På andra ställen i boken förklarar han att det finns en sorts skiljelinje mellan artister som tillmäter texterna stor betydelse och skriver utifrån sina egna tankar och erfarenheter (och därför underförstått är seriösa) och andra som inte gör det utan bara sysslar med underhållning, och även om han medger att den där skiljelinjen inte är helt absolut, så lyfter han just i fallet ABBA fram ett citat av Benny Andersson för att resolut kunna placera dem i den senare klassen. Vilket inte är helt sant. Även om ABBA i första hand var ett popband, så var deras texter (särskilt under de sista åren) både i hög grad personliga, med en historia bakom, och tänkta att säga något med. För att inte tala om deras sätt att arbeta i studion, som verkligen kännetecknades av kreativitet och skaparglädje. Det går inte att antyda att ABBA:s arbetssätt bara byggde på underhållning och kommersiell anpassning, och det är en myt att de enbart var en hitfabrik. Det känns som om Lilliestam förbiser eller helt enkelt inte känner till detta.
Han begår också ett kardinalfel när han i en fotnot gör det magstarka påståendet att ABBA har sitt ursprung ”i samma mylla som dansbanden”. Detta bygger han på en enda ABBA-låt, nämligen ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, och det känns lite klent i sig att låta en enda låt bli avgörande på det sättet. Sedan får man ju medge att just den låten är väldigt dansbandslik med sina saxofoner i stämmor, men dansband kan man ändå inte säga att det är – ”I Do” är inspirerad av betydligt äldre musik än så, närmare bestämt europeisk storbandsschlager från 1940- och 50-talet, och orkesterledare som Billy Vaughn. Det är en inspirationskälla som även dansbanden öst ur, men det går ju ändå inte att säga att ABBA har särskilt utpräglade dansbandsrötter för den sakens skull. Dansbanden har tillika hämtat mycket från rock’n’roll, vilket Lilliestam också medger på andra ställen, och med den logik han använder för ABBA och ”I Do” så skulle det betyda att alla de grupper som har element av rock’n’roll i sin musik är sprungna ur samma mylla som dansbanden – vilket knappast någon skulle vilja hålla med om!
Det här låter kanske som en bagatell, men för mig är det ett riktigt ordentligt skönhetsfel: ett alltför ivrigt försök att få in ABBA i ett fack som inte är till deras fördel. ABBA är faktiskt en av de grupper i populärmusikhistorien som är allra mest svårplacerade och har den rikaste floran av influenser från många håll, och då borde man i en bok om svensk populärmusikhistoria erkänna det istället för att sätta irrelevanta etiketter på dem.

När det gäller Eurovision Song Contest så nämns den tävlingen (och Melodifestivalen) väldigt lite i Lilliestams bok, och det är på sätt och vis inte så konstigt eftersom boken trots allt är koncentrerad på rock av anglosaxiskt ursprung, vilket har varit ganska underrepresenterat i ESC. Men jag upplever ändå att ESC- och MF-fenomenet skulle ha kunnat omnämnas och avhandlas åtminstone lite mer i boken, och även på ett mindre svepande sätt. Lilliestam använder den ytterst felaktiga benämningen ”Eurovisionsschlagern” och låter detta rentav syfta på såväl ESC som MF samtidigt, och han är även i detta fall väldigt kategorisk och verkar se det som att mer eller mindre alla låtar från de två musiktävlingarna är av ungefär samma likriktade karaktär.
Jag kan inte heller låta bli att tycka att det som Lilliestam skriver om rockexperters inställning att det bara är USA och England som kan göra riktig rock, och att de andra ländernas (även Sveriges) försök är patetiska, borde ha gått att vidareutveckla med en liten jämförelse med musiken i Eurovision. För där är ju just detta aktuellt i allra högsta grad, inte minst från svenska kritikerhåll … musiken från länder runtom i Europa i ESC döms febrilt ut och godkänns inte på något sätt som likvärdig med äkta och autentisk rock och pop från de ”riktiga” musikländerna. När jag läser vissa passager i Lilliestams bok, där han problematiserar anglocentrerad musikkritik men samtidigt inte ägnar Eurovisionfenomenet många tankar, så kliar det verkligen i mig att utbrista: ”Vad säger du då om inställningen till Eurovision?” ”Det där att kritiker och TV-tittare i Sverige hånskrattar åt bulgarisk disco, portugisisk progg och vitrysk folkrock, vad drar du för paralleller där?” ”Om nu icke-anglosaxiska länders rockmusik är värd respekt, varför gäller inte det musiken i Eurovision då?”
Det finns liksom ingenting på den fronten i boken – inga jämförelser, inte ens en liten anknytning. Och då är det ändå på det sättet att Eurovision Song Contest (precis som ABBA:s musikaliska bakgrund) är en hel smältdegel av influenser, stilkrockar och nationella särdrag. Det finns massor att studera och dra vetenskapliga slutsatser av i ESC – det är, för att använda Lilliestams egen favoritterm, ett under av musikalisk ackulturation. Det är minsann inte bara en likriktad smet … men ändå känns det som Lilliestam betraktar ESC och MF som just det och därför ignorerar dem.

Nu ska man förstås komma ihåg att det var 1998 som Lars Lilliestam gav ut Svensk rock. Det har gått över tjugo år sedan dess och mycket har hänt, inte minst i Eurovision- och Melodifestivalvärlden, som ju har vuxit och utvecklats stort. Jag vet inte heller om Lilliestam på senare år kanske faktiskt har uppmärksammat just det här jag påpekar. Jag har ju inte alls läst de alster han kommit med efter 1998 (vilket väl måste vara en hel del). Över huvud taget har jag väl knappast något att säga, då han är vetenskapsman med ett helt liv av musik bakom sig medan jag är på sin höjd amatörmusiklyssnare. Det är som om jag t.ex. skulle ringa upp Emmanuel Macron och komma med tips till honom om hur han ska styra Frankrike på bästa sätt.
Men i Svensk rock får jag i alla fall intrycket att Lilliestam, även om han i det stora hela visar upp en beundransvärd tolerans och objektivitet (särskilt mot dansbanden), ändå delvis är kvar i den rockestetik, inriktad på autenticitetsideal och förakt mot kommersialism, som det märks att han delvis har sin musikideologiska bakgrund i.
Om jag kunde prata med Lilliestam i nuläget så skulle jag (som den beskäftiga besserwisser jag är) tipsa honom om två intressanta verk. Dels Carl Magnus Palms bok ”ABBA – människorna och musiken”, som ger en mer rättvisande teckning av ABBA och vad de åstadkom och vad som låg bakom det. Och dels bloggen ”Tobson och alla bidragen”, där min Eurovision-bloggarkollega Tobson på ett otroligt intressant och respektingivande sätt berättar om vartenda bidrag och varenda artist som någonsin medverkat i ESC. Läser man de två verken (och kanske i synnerhet Tobsons blogg) så inser man verkligen vilka historier som ligger bakom musiken och vilken komplicerad väv av inspiration, impulser, intryck och personligheter som till slut leder fram till att en grupp blir världsstjärnor eller en artist ställer sig på scenen i Eurovision. Lilliestam har full respekt för denna bakgrund och den stora integriteten och konstnärligheten när det gäller Ulf Lundell och Eldkvarn … en respekt som också smittar när man läser hans bok, men samtidigt skulle det inte skada om han på allvar fick upp ögonen även för den musik som kanske kan framstå som mindre seriös än Lundell.
För professor Lilliestam är, som sagt, en oerhört skicklig forskare och vetenskaplig författare – och jag kan varmt rekommendera Svensk rock.

Bok: Lars Lilliestam, Svensk rock: musik, lyrik, historik, Bo Ejeby Förlag.
Betyg: 7 av 10.