Vangelis – namnet betyder ”ängel med glatt budskap”, och det var du verkligen för mig. Även om budskapet för det mesta inte låg i några texter – det kom till mig med änglavingar genom din (mestadels, men inte alltid) instrumentala musik.
Det finns knappast ord för hur mycket jag älskat den genom åren. Hur mycket jag hämtat tröst och lugn och vila i den, låtit mig eggas upp av den, fått min fantasi satt i rörelse av den, låtit visdom och insikter komma till mig med den som bakgrund. Försökt imitera den, trots att alla sådana försök är fåfängliga.
Din musik, Vangelis musik, med sina förtrollande, svävande harmonier, med sina snabbt och muntert porlande elektroniska toner, så skickligt sammansatta till avancerade, mångskiktade kompositioner. Med sina meloditeman som smekte örat ... och med själva sin stämning, som kunde vara såväl hypnotisk sömn i trolskt mörker som ultrasnabb dans på solgnistrande vita moln.
Framför allt har du, Vangelis, komponerat soundtracket till mitt liv.
Ända sedan den där musikmeditationen i Gamla Hjelmseryds kyrka i mitten av 90-talet, när jag hörde ”Chariots of Fire” i sin helhet och för första gången insåg att det inte bara var signaturmelodin till ”Mitt i naturen” utan en hel låt – och vilken otroligt bra låt sedan! – så har din musik funnits med, i olika sammanhang, hela tiden. När jag ser tillbaka på olika minnen så finns ofta något av dig, Vangelis, med i bakgrunden och sätter sin prägel på känslan.
Manskören i ”Conquest of Paradise” på väg upp med bil till Härjedalens ödsliga fjällvärld en ljus sommarnatt 1995. Den virvlande atmosfären i ”Spiral” i det soliga och dammiga gästrummet i mormors och morfars stuga i Finland 1997, där jag satt och åt ananaskarameller och tänkte ödesmättat på hur det skulle bli när jag skulle flytta hemifrån bara några veckor senare. Den eftertänksamma, dova pulsen i ”L’Enfant” när jag väl hade flyttat till Göteborg och skaffat mig skivan ”Opéra Sauvage” på Skivhugget och lyssnade på den en kulen höstdag i mitt lilla inackorderingsrum. Den kylslagna iskristallmusiken i ”Antarctica” ombord på ett mörklagt flygplan när jag var på väg hem från min nio månader långa tripp till Kanada 1999 och var på väg in i ännu en ny fas i livet.
Men även sådana nyare bekantskaper som passionshymnen ”O gliki mou ear”, som känns så storslaget bysantinskt andlig att jag alltid lyssnar på den när det är långfredag. Eller, för den delen, från den allra senaste skivan (som kom nu förra året – du var aktiv in i det sista!), ”Inside Our Perspectives” ute på vår altan i skymningen här på Lilla Askerön, med ett glas rosé.
För att inte tala om att jag, även när jag inte har lyssnat på musiken, har använt den i alla fall. När mina barn var små och jag skulle få dem att somna så visslade jag din musik för dem, särskilt de melodier som funkar bra för just vissling: ”Song of the Seas”, ”To The Unknown Man” eller ”La Mort du Loup”.
I 27 år har jag haft din musik med mig. Och att jag verkligen behövde mer av den hela tiden, det bevisas av att jag under de första åren på 90-talet, då man fortfarande köpte skivor och jag hade svårt att få tag på sådana av just Vangelis, lyckades få tag på dem ändå och grep varje tillfälle jag fick att skaffa en ny: i London, i Helsingfors, i Charlottetown, i Oskarshamn (ja, där fanns det faktiskt också en!) eller var det nu kunde vara.
Det var verkligen inte konstigt, för din värld, Vangelis musikaliska värld, var kolossal och oändlig. Så många teman det fanns där, så många motiv och miljöer du utforskade musikaliskt. På en Vangelis-skiva kunde man ta en exotisk tur till Kina. Eller en färd tillbaka i tiden till El Grecos medeltida Spanien. Eller en resa i havet, både ner i undervattensriket och på ytan längs Medelhavets glittrande vågor i ditt ljuvliga hemland Grekland. Eller en tur i en myllrande storstad. Eller upp i stratosfären och vidare ut i rymden, flera gånger om. Allt detta skapade du, och jag har hela tiden varit förtrollad. (Att man inte kan förmedla känsla med en synt är inget annat än trams, trams, trams.)
Så som du använde dina keyboards och syntar, så som du hanterade en Yamaha CS-10, så som du lekte med tangenterna och ljuden och klangerna för att bygga världar och beröra människor, så har nästan ingen annan genom musikhistorien kunnat göra och uttrycka sig. Inte enligt min åsikt.
Nu är det för alltid slut på din elektroniska harpolek här på jorden, men den rika skatt av guld och juveler till kompositioner som du fladdrade fram med dina harmoniska änglavingar, den har jag fortfarande kvar och kommer aldrig att sluta lyssna på den. Den räcker länge. Det finns massor av stycken av dig som jag inte ens har nämnt här, fastän de mer än väl förtjänar att nämnas de också.
Vila i frid, Evangalos Odyssey Papathanassiou – Vangelis, ängel med glatt budskap!
Eller kanske inte vila helt och hållet förresten ... jag räknar ju med att du nu har hamnat i himlen där du får möjlighet att vara med och göra ännu bättre musik där uppe, då den du själv skapade trots allt bara är ett återsken av den som görs av din egen skapare.
