Dagboksjubileum: mitt extremt väldokumenterade liv

Idag har jag skrivit dagbok oavbrutet i 30 år.
Kanske.
Det var i alla fall den 1 juni 1990 (när jag var tolv) som jag inledde en period av ”dagboksrapport om varje dag” som sedan kom att hålla i sig. Jag hade då redan skrivit dagbok under några kortare perioder, sedan jag fick min första dagbok 1986, men det var då i juni 1990 som det började ”på riktigt”, har jag sett det som.
Sedan är det förstås en definitionsfråga när man ska anses ha skrivit dagbok ”oavbrutet”. Jag har naturligtvis inte skrivit varje dag – däremot om varje dag, i efterhand, så på det sättet är det oavbrutet. Den enda riktiga luckan som kanske förstör sviten är i december 2004 – för det var några omtumlande veckor (det var då min mamma gick bort, närmare bestämt) och jag missade att skriva under den tiden och rapporterade sedan sammanfattande om de veckorna i ett svep, ej dag för dag.
Ja ja, även om det kanske var avbrott där så känns det likväl som det är jubileum nu och jag firar 30 år som regelbunden dagboksskrivare.

Min första dagbok, som jag fick julen 1986 och skrev i sporadiskt de första åren, men mer regelbundet fr.o.m. den 1 juni 1990.
Om någon undrar så skriver jag inte för hand numera, utan på datorn sedan 2007, det går fortare. Men både 1990-2007 års handskrivna dagböcker (tror det är tolv-tretton stycken) och ett antal datorfiler 2007-2020 finns sparade och utgör tillsammans en ytterst detaljerad skildring av mitt liv. När jag tänker på det inser jag att jag är extremt väldokumenterad. Det blir något att sätta sig in i och använda som källmaterial om jag blir berömd och framtidens forskare ska skriva avhandlingar om mig och min konstnärliga och personlighetsmässiga utveckling. 🙂
Fast det kommer ju inte att hända och även om det hände skulle jag inte gå med på det. Dagböckerna får inte användas i sådana syften. Läsa dem kan folk få göra, men med försiktighet och en stor nypa salt. Jag har ju inte alltid precis varit taktfull, objektiv, diskret och behärskad när jag skrivit, om man säger så. (Inte sanningsenlig heller, åtminstone inte i tidiga tonåren, då kunde det allt bli en hel del överdrifter och rent hittepå.)

Dagboksskrivande och sparande av dagböcker är intressant på det viset. En balansgång mellan rätten att få skriva av sig allt som trycker en, som en privatsak, och plikten att uppföra sig ordentligt i skrift och tänka på vad andra skulle säga om de läste. En avvägning mellan å ena sidan rätten att bevara minnen, och å andra sidan plikten att slänga olämpligt material. Hur man ska handskas med sina egna och någon annans efterlämnade dagböcker kan över huvud taget vara en invecklad fråga juridiskt och etiskt sett. Kan något man skriver för sig själv i affekt och oförstånd räknas som förtal, eller blir det det först om någon annan tillåts läsa? Bör i så fall obligatorisk destruktion av alla dagböcker gälla, så att ingen annan kan läsa?

Trots eventuella grodor – jag hoppas de inte är så många – så ångrar jag i alla fall inte att jag skrivit dagbok genom åren, och har inga planer på att sluta heller. Det är en fullständigt integrerad del av mig. Och jag vill minnas saker. Hur andra gör är upp till dem, men för mig personligen skulle det kännas bortkastat om dagarna bara gick utan att man på något sätt sparade dem.
Grattis på 30-årsdagen, dagboksmaterialet!

P.S. Jag funderade på att lägga in några citat ur i synnerhet mina första dagböcker här, för jag måste säga att jag ibland när jag skrev i 12-13-14-årsåldern faktiskt kunde vara ganska rolig. 🙂 Men det är nog klokast att låta bli ändå ...

Den jugoslaviska sångerskan som (kanske) sådde ett frö

Nu har det blivit bestämt att vi nästa sommar drar till Kroatien, i sällskap med vår grann- och kompisfamilj, och utforskar detta fagra land.
Följaktligen har jag (så som alltid är fallet när jag är på gång att resa någonstans) genast gripits av en fascination för Kroatien och känner att jag måste kolla upp och kolla in en massa saker som har med Kroatien att göra.
Jag fick också ett infall och lyssnade på några bitar gammal kroatisk popmusik på Spotify. Faktiskt så visste jag genast om en specifik kroatisk artist jag ville lyssna på. Henne fick jag nämligen lyssna på redan som barn. Något som eventuellt rentav kan ha format en stor bit av min musiksmak. Och därför ville jag lyssna på henne igen nu, för jag har aldrig glömt henne helt och hållet.
Hon heter Tereza Kesovija.

Tereza, från Dubrovnik i Kroatien, är faktiskt en av Kroatiens allra populäraste sångerskor genom tiderna, kan jag konstatera när jag läser om henne. Hon har haft en mycket lång karriär och var under många år en av de största artisterna i det gamla Jugoslavien. Dessutom hade hon viss framgång i Frankrike och gästade även andra länder (bl.a. Sverige, där hon framträdde i SVT), och hon deltog i Eurovision Song Contest tre gånger på 60- och 70-talet, en gång för Monaco och två gånger för hemlandet Jugoslavien. Även efter att det landet splittrades har hon haft fortsatt stjärnstatus i sitt eget Kroatien och länderna däromkring.

Att jag själv fick Tereza Kesovija med mig i min musikaliska uppfostran var min pappas förtjänst. Eller kanske ännu mer mina farföräldrars. Vid ett tillfälle, 1982 eller om det var 1983, när jag var i fyra-femårsåldern, var nämligen farmor och farfar på semester i just Dubrovnik, och när de kom hem därifrån hade de med sig presenter till oss. Jag fick en ljusblå T-shirt med Dubrovnik-motiv (det minns jag) och pappa fick en kassett med jugoslavisk musik, för han hade nämligen en förkärlek för lite exotisk popmusik från olika hörn av Europa. Och den kassett han fick var en med Tereza Kesovija. Jag hade nyligen lärt mig läsa och lade därför på minnet vad det stod på kassetten: ”Tereza – Moja splitska ljeta”. (Min sommar i Split, gissar jag att det betyder, men om någon kan sydslaviska språk så får ni gärna rätta mig.)
Den kassetten lyssnade vi sedan på i bilen ett antal gånger: ”vi kan väl spela det jugoslaviska bandet” brukade det låta, och några av låtarna kommer jag ihåg sedan dess, precis som namnet Tereza och kassettens titel. Det har aldrig försvunnit ur minnet. Är man fem år och just har lärt sig läsa och börjat intressera sig för musik (och har en tendens att minnas detaljer) så är det just sådana saker som sätter sig.
Egentligen är det hela rätt intressant, för när jag reflekterar över detta så inser jag att jag redan då, när jag var bara fem år, bevisligen hade ett intresse för språk – eftersom jag intresserat läste låttitlarna på det som då kallades för serbokroatiska – och att dessutom hela min nuvarande passion för musik från olika länder kanske kan spåras till denna upplevelse. Var det fröet till min Eurovision Song Contest-galenskap som såddes tack vare Tereza och ett band som farmor och farfar köpt i Dubrovnik och som pappa spelade i bilen? Var det över huvud taget pappa som med sin fascination för europeisk pop (han gillade även italienska Al Bano & Romina Power och ryska Alla Pugatjova, bland annat) förstörde min smak? Ja, det var säkerligen mer än det som bidrog, men något slags samband finns det nog. En väldigt spännande tanke.

Av låtarna på Terezas kassett var det två-tre-fyra stycken som jag sparade särskilt i mitt minne, och en av dem kom senare till användning på ett lite lustigt sätt. Den låten hette ”Nježne strune mandoline” (något med ”mandolinens strängar” kanske?) och ni kan lyssna på den här.
Den har ett karakteristiskt för- och mellanspel (som mycket riktigt spelas på mandolin) och det förspelet tyckte jag lät alldeles särskilt vackert. Och några år senare, när jag var något större men ändå fortfarande barn, och jag lekte fantasilekar med min bror Kristoffer, så använde jag den melodisnutten som ”signaturmelodi” till en av de lekarna. Ja, Kristoffer och jag brukade alltså hitta på en hel del lekar som vi ofta utformade som barnprogrammen på TV, med diverse huvudpersoner med konstiga namn som var ute på äventyr och upptåg. I en av de lekarna var det dock snarare så att vi spelade oss själva och kallade leken/barnprogrammet för ”Carl-Henrik och Kristoffer” kort och gott, och det var där jag använde ”Nježne strune mandoline”. Till den förspelsmelodin sjöng jag ”Ca-arl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer …”, vilket passade riktigt bra. Jag vet inte om Kristoffer i dagsläget minns melodin i fråga, och gör han det sätter han den nog inte i samband med någon jugoslavisk kassett, men själv kommer jag minsann ihåg!

Efter denna nostalgitripp från min sida märker ni väl tydligt hur mina minnen kan sättas i rörelse som en hel lavin av det enkla faktum att jag nästa år ska resa till Kroatien.
Men tack vare att jag faktiskt mindes kassettiteln ”Tereza – Moja splitska ljeta” så kunde jag nu hitta detta album av Tereza Kesovija på Spotify, och lyssna lite.
Jag kan väl inte direkt påstå att det är vad jag skulle kalla för jättebra musik … den har inte helt motstått tidens tand. Men det var ändå på ett sätt trevligt att höra låtarna igen efter så många år och känna gamla tider komma tillbaka. Särskilt då när jag lyssnade på den där ”Nježne strune mandoline” som lät nästan precis som jag mindes den. Som sagt, kanske betydde den en hel del för min utveckling och mina intressen, även fast sådant är svårt att säga bestämt.
Som ”soundtrack” för att komma i rätt stämning inför en Kroatienresa fungerar för den delen också Terezas musik alldeles utmärkt. Om jag nu skulle vilja sätta ihop en spellista med kroatisk musik så skulle hon säkert få med flera låtar där. De har den rätta Balkanstämningen.
Nästa år är det i alla fall äntligen dags för mig, och familjen och vår kompisfamilj, att få se Kroatien. En tur till Dubrovnik blir det nog. Det hoppas jag verkligen. Även om staden numera nog är mer förknippad med Game of Thrones än med Tereza Kesovija.