lördag 26 augusti 2017

Hållbar turism? Hur då?


Det är med ganska stor bedrövelse som jag under sommaren har läst om att invånare i vissa europeiska städer som är välbesökta av turister – i synnerhet Venedig – har fått nog av turisterna, och rentav börjat protestera rent ut mot horderna av odrägliga turister.
Det är inte protesterna i sig som gör mig bedrövad, tvärtom. Jag har full förståelse för att de här städernas invånare har tröttnat på alltihop, och tycker det är rätt och riktigt att de säger ifrån. Det tråkiga är att det har blivit en sådan situation att de har kunnat tröttna. Går det inte att ändra på turismbranschen på något sätt så att det blir en mer ”måttlig” turism igen?

För läget just nu är alltså sådant att en stad som Venedig blir fullständigt invaderad – inte bara på det sättet att gatorna fylls av människor som skockas och trängs, och att folk skräpar ner och uppför sig illa och respektlöst, utan också (vilket är värre) att Venedig helt tappar sin karaktär som en stad som vanligt folk faktiskt kan bo i. Venedig tappar bofast befolkning hela tiden. Allt fler lägenheter och bostäder i Venedig förvandlas till rena semesterboenden, systematiskt ägda av företag och ofta uthyrda via Airbnb och andra sådana forum, och de vanliga affärerna och serviceinrättningarna slår igen och ersätts av rena souvenirbutiker, restauranger och livsmedelsaffärer som mest är till för att turisterna ska kunna gå dit och köpa frukost. Venedig håller på att bli en ort som enbart bebos av tillfälliga gäster: ett turistmål och inget annat, en sorts sevärdhetsreservat där permanentboende kommer i andra hand. Staden är kanske inte där än, men den är på god väg, och med tanke på det förstår jag verkligen att Venedigborna går ut och protesterar. Deras pärla till stad är verkligen värd mer än så.

Venedig är som sagt inte heller ensamt om det här, utan det råder liknande känslor i Barcelona och Dubrovnik. Det sistnämnda fallet är särskilt tråkigt, för just Dubrovnik har jag ofta varit sugen på att åka till någon gång. Nu känns det som jag inte kan det – inte för att jag är rädd att känna mig ovälkommen, utan för att jag helt enkelt tycker synd om Dubrovniks invånare som plågas av turister, och inte gärna vill bidra till det. (Plus att det helt enkelt blir för trångt när där är så mycket folk.)
Givetvis finns det också ännu fler fall. Jag har till exempel hört att amerikanska New Orleans (särskilt efter orkanen Katrina 2005) har fått sin stadskärna omgjord till någon sorts konstgjort turistinriktat jazz- och cajun-museum, medan originalinvånarna och den äkta kulturen som var ursprunget till det hela har fått maka på sig. Och även här i Sverige finns det på sina håll problem med orter och områden som helt är till för turister och sommargäster och är mer eller mindre döda på vintern … ja, det är ju inte minst så här på Tjörn och Orust, och det är inte utan anledning som många bofasta här på öarna föraktfullt fnyser åt ”badj-vlar”. Ytterligare ett exempel är det alltid lika turistinvaderade Gotland, med idel fastlandsbor som åker över på somrarna och tror att de äger hela ön och i bästa fall höjer roat på ögonbrynen när de inser att det faktiskt finns folk som bor där också – bor, på riktigt. Det verkar ibland rentav nästan råda något standardtänkande att normala människor bor i Stockholm eller Göteborg, och att Bohuslän, Gotland och landsbygd i allmänhet är sådana trakter som man åker ut till på sommaren för att njuta av naturen men att det är helt okej att avfolka dem på vintern. Värst är det när fördomarna om lantisar kommer in och storstadsborna vädrar sitt förakt mot byar och små samhällen där intolerans och främlingsfientlighet råder bland de bofasta … så att man får in den aspekten i det hela också.
Ja, nu är det kanske jag som låter föraktfull och går lite för långt i min kritik och bitterhet, men min huvudtes med det här inlägget är i alla fall den att det stundtals verkar som det kanske turistas lite för mycket, såväl i glesbefolkade kustbygder som europeiska stadsmetropoler, så att vardagstillvaron på turistmålen får stryka på foten.

Det här är tråkigt för sådana som mig, som älskar att åka iväg och se andra länder och platser. Som jag nämnde i exemplet med Dubrovnik ovan så drar jag mig ju nästan för att göra det nu. Det som möjligen förmörkade min och familjens resa till Kreta förra året var också mycket riktigt känslan av att vi anslöt oss till den fåraktiga skocken av charterturister som gick där i vår svenska semesterkoloni (vårt Nueva Estocolmo) och slösaktigt plockade från all inclusive-bufféerna och lät oss underhållas av exotiska kretensiska folkdansare som om det var någon sorts cirkus.
Och jag frågar mig igen som jag gjorde först: finns det inget sätt att göra turismen mer måttlig? Mer hållbar, om man uttrycker det så? Försöka begränsa turisthorderna på något sätt? Få folk att fatta att man ska visa respekt för det land och den ort man kommer till, och för de människor som bor där?
Att helt avskaffa turism till Venedig eller Dubrovnik är förvisso ingen bra idé, för visst måste man få åka dit, och när allt kommer omkring är folket i de städerna beroende av att det kommer turister dit, även om de inte gillar dem. Men det känns ändå som någon sorts restriktioner och åtgärder vore på sin plats.

Kanske har det blivit lite för lätt att åka iväg och turista. Såväl lågprisflygen som delningsekonomin och bostadssökverktygen (de senare styrda av irriterande beskäftiga ”smarta” platstjänster) har gjort att det är relativt billigt och smidigt att ta sig dit man vill och hitta någonstans att bo och leva rullan i solparadiset. Finns det inget man kan göra för att dämpa dessa effekter lite grann? Införa regler mot kommersiell uthyrning av bostäder (vilket nu har föreslagits i Venedig)? Ta i med hårdhandskarna mot prisdumpning på ett färdmedel som flyg, som faktiskt är väldigt miljöovänligt och kanske inte borde uppmuntras särskilt mycket? Visst, det är väl tråkigt om det blir markant mycket dyrare att flyga igen, men det får man kanske ta. Det ska inte gå hur lätt som helst att resa någonstans, det är ju liksom det som är poängen med att åka långt bort. Jag som är resegalen brukar tycka att det inte bara är målet med en resa som är det viktiga utan minst lika mycket färden dit … den inställningen borde kanske tillämpas lite mer allmänt?
Sedan har vi också det här med inställningen till lokalbefolkningen och lokalkulturen – och även språket. Här finns verkligen mycket att önska från turisternas sida: allt från att som stadsbo inte se befolkningen på Sveriges landsbygd som intolerant, till att inte betrakta hela Kreta som ett enda badland. Själv är jag alltid intresserad av värdlandet och värdområdet när jag åker iväg, men jag är säkert inte fullkomlig jag heller utan framstår nog ofta jag också som en respektlös turistsvensk, och det kan vara ännu värre med andra personer som nätt och jämnt bemödar sig om att reflektera över vilket land de är i utan bara utnyttjar dess solsken till att ligga och bli bruna.
Så det finns utrymme för bättring, den saken är klar … men sedan är ju frågan hur man bär sig åt för att tvinga turister och semesterfirare att få upp ögonen för landet där de vistas. Obligatoriska små kurser om Grekland för den som ska till Grekland, inklusive en parlör där man lovar att lära sig de femtio viktigaste grekiska orden och fraserna? Ja, varför inte egentligen? Det är väl det minsta man kan begära av någon som ska komma som gäst till Grekland. Naturligtvis kan ett sådant förslag framstå som lite byråkratiskt SD-aktigt (med paralleller till språktester för invandrare och så) men samtidigt har jag på känn att det mest bara är just personer med SD-influerat tankesätt som skulle protestera. Övriga skulle inse att det är fullt rimligt och respektfullt att man lägger undan sin svenska imperialistiska kolonialattityd och visar ett visst grundläggande intresse för landet man vill besöka. Annars kan man högaktningsfullt strunta i att besöka det, och om följden då blir att ett antal hugade turister låter bli att åka till Grekland för att de inte vill bemöda sig om att kunna några fraser på grekiska, då har vi ju uppnått vårt mål – att minska den alltför överdrivna turistströmmen.

Ja, nu har jag brainstormat lite grann. Jag vet fortfarande inte om sådana här förslag är något jag vill lägga fram seriöst. Men jag vet åtminstone att jag fortsättningsvis vill försöka bete mig som en ansvarsfull turist, vid de tillfällen jag reser bort någonstans (till Grekland eller Dubrovnik eller vart det nu kan vara). Jag ska tänka mer på den aspekten för egen del. Inte bete mig som ett turistfår i skocken. Plugga in fler fraser på värdlandets språk i förväg, och försöka få till mötena med lokalbefolkningen (i förekommande fall) på ett sådant sätt att jag inte bara är en turist som själviskt kräver en ”upplevelse” i deras land, utan att jag intresserar mig uppriktigt för hur livet är där i landet och vidgar mina vyer på allvar.
Det är ju först när man får sådana erfarenheter som man verkligen får en behållning av att vara ute och resa.

fredag 11 augusti 2017

”Offsidesyndromet”, i sport och på andra håll


Bland fotbollsfans förekommer det ett väldigt typiskt fenomen. Vi skulle kunna kalla det för ”offsidesyndromet”.
Det går ut på att när det egna laget gör mål efter en misstänkt offsidesituation, så tycker man naturligtvis inte att det var offside. Men när motståndarlaget gör mål på ett sätt som ser exakt likadant ut, så tycker man med samma hundraprocentiga säkerhet att det var offside (och ropar då allsköns fula saker och anser med bestämdhet att alla såg ju att det var en klar offside utom den där korkade snubbelfoten till domare som aldrig lärt sig reglerna i fotboll och uppenbarligen är partisk och mutad och håller på det andra laget, bla bla bla).
Samma reaktioner kan uppkomma t.ex. när bollen rullar på mållinjen så att det är oklart om den är inne eller ute, vid fällningar och skador, vid spelfördröjning, för att inte tala om när en match blir avbruten på grund av stök (vems är felet?) … men jag väljer alltså att benämna hela supporterbeteendet i fråga för offsidesyndromet. Det kan sammanfattas med att man inte alls bryr sig om någon objektiv bedömning, även om man vill få det att se ut så, utan är helt och hållet styrd av sina klubbfärger – det egna laget gör alltid allting rätt och man tolkar allt i det lagets favör.
”Färgerna övergår förnuftet”, som en klok krönikör skrev efter det senaste exemplet: de partiska supporterreaktionerna på den omdiskuterade fair play-situationen mellan Hammarby och Häcken i söndags.

Nu är det ju dessvärre så att offsidesyndromet inte är begränsat till fotboll eller ens till sportens värld, utan det går att se det för jämnan på olika håll, inte minst politiskt.
Jag har ju för närvarande Facebookpaus, men bland det sista jag såg innan jag tog den pausen var alla reaktionerna på skandalen med Anders Borg. Vänstertyckare som påpekade att det han gjort var mycket allvarligt och rentav oförlåtligt, och högertyckare som kanske inte direkt tog honom i försvar men ändå hade attityden att ”alla kan väl göra fel” och istället bollade tillbaka och fick det att se ut som det var den elaka vänstern som var de stora skurkarna eftersom de utsatte Anders Borg för ett så obarmhärtigt drev (och eftersom ”vänstern inte är bättre själva” och är ”hycklare i största allmänhet” med mera).
Jag är säker på att om det istället varit en vänsterpolitiker som gjort bort sig på något sätt så hade förhållandet varit det omvända. Då hade minsann inte högern dragit sig för att utsätta den politikern för precis samma störtflod av ilsken kritik och klander som Anders Borg nu fick ta emot, och den störtfloden hade vänstern i sin tur klagat högljutt över, och högern hade vidare kritiserat alla som påpekat förmildrande omständigheter, och så hade det fortsatt. Men detta var det ingen som verkade tänka på nu.
Det var inte första gången jag såg sådan politiskt relaterad pajkastning mellan vänstern och högern, men det blev nästan ännu tydligare än vanligt i detta fall. Och det var en av de faktorer som fick mig att ta Facebook-pausen just när jag gjorde och inte vänta en vecka till. Jag blir verkligen trött av detta meningslösa ordkrig, och är för närvarande uppriktigt glad att slippa eländet.

Offsidesyndromet är i högsta grad närvarande inom politiken, i samhällsdebatten och på sociala medier. Precis som fotbollsfansen är styrda av sina lagfärger, så är folk styrda av de politiska färger och andra ideologiska eller religiösa färgtoner de har. De må tala vackert om att vara objektiv och rättvis och föra en sansad och saklig debatt, men i slutändan trillar de i fällan och drabbas av offsidesyndromet i alla fall. Det spelar ingen roll vad de har för principer för vad som är okej och hur reglerna ska vara och vilka misstag man ska tillåtas göra – för i slutändan försvarar de bara (direkt eller indirekt) den egna sidan och kritiserar den andra, utan att bry sig om att tillämpa samma regler på båda. De ser bara motståndarnas oduglighet och sin egen förträfflighet i alla lägen.
Det är sådant som kallas dubbelmoral och inkonsekvens, och just det är för övrigt också något som politiska/ideologiska/religiösa grupperingar gärna påpekar hos sina meningsmotståndare, men de har det alltså precis lika mycket själva (fast i motsatt riktning). Talesättet ”för den rene är allting rent” stämmer ganska bra här.
Som grädde på moset anmärker de dessutom på andra parter, exempelvis media eller rättsväsende, som de menar inte hanterar, beskriver och bedömer situationen på rätt sätt och därför måste vara styrda av de elaka och dubbelmoraliska krafterna (om man nu kallar det ”PK-media” eller ”borgarmedia”, det är hugget som stucket). Ungefär på samma sätt som fotbollsfansen skäller på domaren. Ja, parallellen är tydlig.

Tyvärr verkar det inte heller finnas några undantag från det här, utan offsidesyndromet förekommer i alla kretsar. Någon kanske inte håller med mig på den punkten – ”vi är minsann inte sådana, det vet vi väl bäst själva, vi är alltid objektiva!” – men jag kan upplysa om att jag i vanliga fall är inne på Facebook mycket ofta, och där ser jag statusar och går in och tittar på diskussioner från rätt många olika inriktningar: höger, vänster, kristna, ateister, konservativa, liberaler, HBTQ, rasister, antirasister ... you name it, och jag har bara kunnat konstatera att de uppför sig likadant allihop och hemfaller åt offsidesyndromet. Alla gör det. Det finns inget forum som helt klarar att undvika det. Förvisso finns det enstaka personer och debattörer som är hyfsat skickliga på att vara objektiva, men jag skulle nog påstå att även de kan faila någon gång. Och även om det faktiskt skulle finnas personer som helt undviker offsidesyndromet, så kommer man inte ifrån att det finns inom alla grupper åtminstone. Det är beklagligt men så är det – och det är som sagt därför jag har dragit mig undan så jag slipper se det, för det syns så ofta att man blir alldeles matt.
Jag ska väl förresten påpeka att jag inte alls har fått för mig att jag själv är oberörd av offsidesyndromet. Det är jag övertygad om att jag inte är. Jag är säkerligen lika illa själv. Men det gör inte saken bättre.

Situationen är att folk med sina skygglappar är snabba att bli förorättade om just deras kretsar blir kritiserade, snabba att fördöma, selektiva med förlåtelse, oförmögna att se saker ur någon annans synvinkel än sin egen eller världen genom något annat färgfilter än det de fått genom den ideologiska omgivning de låst in sig i. Gäller alla.
Personer i diverse grupper anser att det är de själva och deras gelikar som är goda och civiliserade och kämpar för rättvisa och tolerans här i världen, och att det är meningsmotståndarna som står för hatet. När de själva säger något kritiskt tycker de att det är kritik, om motståndarna säger något kritiskt tycker de att det är hat. Gäller alla.
Meningsmotståndare som är särskilt irriterande sätts gärna i samband med nazister – just nazistkopplingen görs frekvent av alla grupper och sidor (utom möjligen nazisterna själva). Gäller alla.
Samtidigt betonar man som sagt gärna att det ska råda respekt och hänsyn i ens eget kommentarsfält (till skillnad från i motståndarnas). Vilket det sedan ändå inte gör, men det tänker man inte på, för inställningen är att den egna sidan ju alltid skriver respektfullt och dessutom är ursäktade när de inte gör det. Offsidesyndromet igen. Gäller alla.

Tänk om man kunde försöka bemöda sig om att tänka sig in i de andra sidornas syn och världsbild någon gång ...? Och försöka bli objektiv på riktigt, även om det strider mot vissa fixa idéer man har?
Först då kan vi kanske komma någon vart.

(Bilden från Sportal.se)

fredag 4 augusti 2017

Politik, religion och världslig makt ...


Snart är det kyrkoval. Därför tänker jag inom kort ta Facebookpaus.
Den dystra sanningen är nämligen att även om jag förvisso står ut med ganska mycket när det gäller att se hat, hån, pajkastning, beskyllningar, generaliseranden och diverse spydigheter på sociala medier, så finns det inget som är värre i den vägen än just kyrkovalrörelsen. Det är liksom då det känns eländigast. Sorgligt nog. Kyrkans folk borde ju vara de som minst av allt ägnar sig åt att spy galla över varandra, men det gör de ändå och jag är extra känslig för just det.
Därför kommer jag att hålla mig från Facebook ett tag och återkomma först när kyrkovalet och dess resultat har klingat ut.

Den här bloggen däremot kommer att fortsätta vara igång, och detta inlägg ska faktiskt bli en reflektion över religion och politik. Jag tänker inte kommentera kyrkovalet så mycket i övrigt (just eftersom det är så dystert och desillusionerande att följa den valrörelsen), men följande måste jag säga.

En synpunkt som många ofta framför just i kyrkovalssammanhang är att politiken, politikerna och de politiska partierna ska hålla sig borta från kyrkan och religionen. Något som jag i och för sig håller med om. Det är helt barockt att politiska partier lägger sig i den fristående och inte längre statliga Svenska Kyrkans göranden och låtanden. De nomineringsgrupper vi röstar på borde vara bildade på annat sätt och bygga på annat än den vanliga partipolitiken. De kan ändå vara olika sinsemellan och vilja olika saker med kyrkan, men just partipolitiska behöver de inte vara.
Nåväl. Det som dock är lite konstigt, tycker jag, är att flera av de personer som särskilt gärna brukar påpeka att politiken ska hålla sig borta från religionen samtidigt inte alls är främmande för att låta religionen blanda sig i politiken! De vill gärna att kristendomen ska få inflytande över riksdagens beslut och genomsyra dessa, och de skulle gärna se att ”kristna värderingar” följdes och att politiken hade en kristen grund.
Även om jag nu personligen tycker att det inte är något fel med kristna värderingar och kristen grund, så framstår detta likväl för mig som aningen inkonsekvent.

Så har jag inte alltid tyckt, utan i början av 2000-talet höll jag med om att det var fördelaktigt med kristet inflytande i politiken. Men jag har faktiskt gradvis, trots min egen kristna övertygelse, kommit att svänga mer och mer. Man skulle kunna jämföra med Lewi Pethrus, den legendariske pingstpastorn och en av initiativtagarna till KDS (numera KD) – om honom har jag nämligen läst att han i början tyckte att politik och religion skulle vara skilda åt, men att han senare ändrade åsikt och ansåg att kristna mycket väl kunde engagera sig politiskt och till och med ha ett särskilt parti för just kristna intressen, varför han alltså var med och bildade KDS. Jag har, kan man säga, gjort precis tvärtom mot Lewi Pethrus och börjat tycka att kristna inte ska hålla på och förespråka någon särskild ”kristen politik” i riksdagen och andra av maktens korridorer. (Helt analogt med att de politiska partierna inte ska lista sig in i kyrkans korridorer heller.)

Nu innebär förstås inte detta att jag tycker att kristna helt ska låta bli att intressera sig för politik eller ställa upp i allmänna val (jag är väl inget Jehovas vittne heller). Inte heller vill jag nitiskt rensa ut alla spår av kristna (eller över huvud taget religiösa) idéer från motioner och propositioner. Så långt behöver man inte gå i sekulariseringen.
Jag menar bara att kristna är fel ute när de eftersträvar politisk makt och vill använda politiken för att se till att folk följer deras kristna ideal.
Makt är nämligen inte något att eftersträva. Kristna ska inte hungra efter att vara de mäktiga och styrande, de som bestämmer. Att några måste vara ledare inom själva kyrkan är en sak, men även då bör det vara väl avvägt och utanför kyrkan bör kristna definitivt se upp för det där med makt. Jag har insett mer och mer att Bibeln är rätt tydlig med att vi inte ska söka makt: ”den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare”, heter det till exempel (Matt 20:26), och i Gamla Testamentet fick israeliterna mer eller mindre tjata sig till av Gud att få en kungamakt (och det blev inte heller särskilt bra).
Det är ju också ganska lätt att se genom historien hur det har gått varje gång kristna har fått världslig makt. När kristendomen blivit statsreligion i romarriket och den katolska kyrkan med sina påvar blev mäktigare och mäktigare, så ballade den också ur, kan man lugnt säga. Och på 1500-talet kom reformationen som en fullt befogad reaktion på missförhållandena i katolska kyrkan – men när protestanterna väl själva hade fått makt (bland annat i Sverige genom den lutherska statskyrkan) så var det de själva som blev korrumperade och egenrättfärdiga. Det är ingen slump, utan med makt följer så gott som alltid fördärv.
Jag tror därför att kristna måste ödmjuka sig. Det blir mycket bättre om kristna verkar från en lägre nivå, nerifrån och upp, istället för uppifrån och ner. Det behöver inte betyda att de lyder i allt och finner sig i allt – tvärtom, kristna kan mycket väl höja sina röster som profeterna och påpeka sådant som de tycker är fel i samhället och som de anser att de styrande borde tänka på – men just det där att själva styra över andra, det borde man akta sig för.

Här kan det vara på sin plats att citera ett annat bibelord: ”varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig” (Rom 13:1). Det är ju en vers som missbrukats mycket och som många moderna bibelläsare säkerligen förfäras av, men jag tror inte att ”underordna sig överheten” innebär att villkorslöst lyda sina härskare utan protester eller invändningar, utan meningen är snarare, åter igen, att inte försöka sätta sig högre än härskarna för egen del. Bibelstället fortsätter ju också med de intressanta orden ”det finns ingen överhet som inte är av Gud”, och hur underligt det än kan låta borde detta logiskt sett innefatta alla överheter, även diktatorer och alla möjliga … vilket då i sin tur innebär att versen måste ha en viktigare och djupare innebörd än att man bara ska apa efter en härskare som är tillsatt av Gud. Jag tror då att den innebörden är att man, även om man protesterar och kanske rentav försöker störta överheten (om den är alldeles särskilt hemsk), inte försöker ta dess plats och sätta sig själv som kristen på en styrande position. Det kristliga beteendet är att alltid verka nerifrån, kort och gott, och mer sikta in sig på att vara en samvetsröst än att ta över och härska själv. Posterna som styrande i staten är en mer världslig sak, som avgörs på världslig nivå. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”, som Jesus säger. Jag tycker det har blivit mer och mer tydligt för mig personligen vad han menar.
Om sedan en kristen person faktiskt ändå skulle råka hamna i en sådan position att hen får offentlig makt (som statsminister eller något) så behöver väl inte detta vara direkt uteslutet, men denna kristna ledare får fortfarande akta sig för att förmedla sin kristendom ur en dominansställning och utnyttja sin befattning till att pracka övertygelsen på folk. Ödmjukheten måste fortfarande finnas där, tror jag. Annars får vi en kyrkostat – vilket egentligen är samma sak som en statskyrka fast omvänt, och det är ju precis vad motståndarna till politiska partier i kyrkan inte vill ha!

Med allt det här i åtanke är jag numera skeptisk till tanken att det skulle behövas något särskilt kristet parti och att det skulle vara särskilt bra för Sverige om det partiet hade mycket makt och fick igenom alla sina kristna förslag. Jag tror att det skulle slå tillbaka och leda till en form av totalitärt maktmissbruk, på samma sätt som skett tidigare, när man på detta sätt tvingar på folk den egna åskådningen.
Det finns dessutom en annan nackdel med ”kristet parti” som företeelse, och det är att man sätter stämplarna ”kristet” och ”icke-kristet” på en hel mängd politiska åsikter som inte alls behöver vara bestämt kristna eller icke-kristna egentligen, men som blir det bara för att det där kristna partiet kommer fram till diverse hållningar i dessa frågor. Det blir så att säga kristna politiska åsiktspaket som kristna förväntas följa, och det är inte så lyckat. Som det är idag finns det åtskilliga KD-väljare som nästan har blivit hjärntvättade till att KD:s politik in i minsta detalj är lika med kristen politik. Jag är för min del säker på att det inte är så enkelt, utan alla de andra partierna (till och med V …) kan minsann vara på mer rätt spår än KD ur kristet perspektiv, beroende på vilket politikområde det är fråga om, och i många fall går det över huvud taget inte att säkert avgöra vad som är mest kristet. KD måste inte ha rätt i allt bara för att de har sin kristna beteckning att vifta med. (Samma sak gäller för andra politiska grupperingar som har med ordet kristen i namnet, t.ex. Kristna Värdepartiet.)
Jag tycker det är betydligt trevligare, och även effektivare, om kristna som engagerar sig politiskt gör det i många olika partier, både till höger och vänster. Där kan de förvisso framföra förslag som de tycker är kristet grundade, men även arbeta med respektive partis ”världsliga” nutida politik där det kanske inte finns något självklart tillämpbart bibliskt facit. Om de kristna däremot alla samlas i ett och samma gäng, med målet att få styra staten alla tillsammans efter en bestämd religiös-politisk mall och tolka alla politiska frågor religiöst, så är det fara å färde.
På Oas-konferensen i Varberg, som jag precis var med på, var det en talare som berättade om den brittiske politikern Tim Farron, förut ledare för brittiska Liberaldemokraterna. Farron avgick från ledarposten för att han inte tyckte det gick att vara kristen och liberaldemokrat samtidigt. Till skillnad från publiken på konferensen blev jag faktiskt aningen bedrövad av att höra denna historia – jag är ganska säker på att det hade kunnat gå och att Farron inte hade behövt ge upp. Farrons val, och glorifierandet av det, bidrar snarare till det där ihopklumpandet av en viss sorts kristna i ett politiskt fack.

Nu för tiden separerar jag religion och politik på ett sådant sätt att jag har vissa politiska åsikter som egentligen inte helt stämmer överens med mina religiösa, men som ändå går ihop därför att politik och religion är två olika sfärer. Jag ska inte gå in närmare på vilka åsikter det rör sig om, men vi kan säga som så att jag på det världsliga planet (staten) kan tillåta och tolerera vissa saker som jag på det andliga planet (religionen) är skeptisk till. Just statligt sett känns det ändå som jag vill tillåta det, därför att det inte är relevant eller konstruktivt att låta religionen styra och lägga sig i människors liv på dessa punkter.
Det känns för mig fullt rimligt att ha den strategin, och faktiskt inte motsägelsefullt. Andra skulle kanske ha invändningar och tycka att de kristna värderingarna måste gälla även på detta område i politiken, men som sagt, jag tror att de är lite fel ute … för då är de inne på det där spåret där man vill ha en kyrkostat och de kristna har makt över alla, och det blir inte bra i längden. Befallningen ”gå ut och gör alla folk till lärjungar” är inte samma sak som att inordna alla folk som lydiga undersåtar under en kristen stat eller en kyrka med politisk makt.

Sammanfattning: Staten och politikerna ska inte blanda sig i den kristna kyrkan utan låta den sköta sig själv som en självständig gruppering – även om politiker naturligtvis är välkomna att delta i kyrkan och församlingslivet de också!
Och på samma sätt ska de kristna inte blanda sig i staten och politiken och kräva att deras religion måste prägla denna – även om kristna naturligtvis är välkomna att delta i det politiska livet de också!
Hoppas att jag någorlunda har lyckats uttrycka vad jag menar. Som slutkläm kan jag säga att jag, även om jag tidigare har röstat på KD, numera är rätt långt ifrån att göra det. Och eftersom kyrkovalet i Svenska Kyrkan till mycket stor del kännetecknas av statlig partipolitik och all den pajkastning den medför, så undviker jag den valrörelsen så mycket det går.
Nu blir det Facebookpaus.