Kan man be till Gud att Kalmar FF ska vinna ...?

”Lördag eftermiddag framför TV:n. Björn Borg spelar tennis. Juha knäböjer bakom fåtöljen och ber till Gud att Björn Borg ska vinna. Inför varje ny boll upprepar Juha ritualen. Om han lät bli skulle Björn Borg inte vinna.
Juha ber innerligt, för det är viktigt detta att Björn Borg ska vinna.”

Det där är ett utdrag ur Jonas Gardells ”En komikers uppväxt”, och ett exempel på när jag har känt igen mig i Gardells böcker (vilket rätt ofta är fallet överlag). När jag var i yngre tonåren kunde jag också ha sådana där bönerelaterade tvångstankar, inte minst då när det gällde sport och jag satt och var nervös i slutminuterna av diverse viktiga ishockeymatcher. Då bad jag precis så där innerligt att Gud skulle se till att Brynäs höll ledningen till slutet, och jag trodde väl kanske inte helt och hållet men hade ändå den fixa idén att om jag med flit lät bli att be så skulle straffet för denna trotsiga försummelse och otro bli att Brynäs förlorade.

Numera är det inte så – jag har som väl är inte sådana där tvångstankar längre (har ju insett att Gud inte fungerar på det sättet), och jag har över huvud taget inte för vana att be att det ska gå bra för mina favoritlag … den sortens tankegångar har jag liksom släppt.
Varför jag nu har gjort det … Det skulle ju onekligen vara befogat med en bön just nu, när Brynäs i morgon ska spela SM-final nummer sex mot HV 71 och tar hem SM-guldet i händelse av seger. Och det är ännu mer befogat för mitt favoritlag i fotboll, Kalmar FF, som har inlett den allsvenska säsongen katastrofalt och just nu ligger sist i tabellen med bara en enda poäng på fyra matcher och 3-12 i målskillnad. De skulle verkligen vara i behov av lite förbön i sin nästa match mot Malmö FF (också det i morgon).
Hur går det egentligen ihop rent teologiskt att be om goda tävlingsresultat för favoritlaget, eller för sig själv för den delen? Det är en intressant fråga som är värd att reflektera lite över.

Jag har på senare år tyckt att det inte är meningsfullt att be till Gud om framgång för idrottare man hejar på. Mest för att det känns som att Gud faktiskt inte engagerar sig i sådana saker, som ändå är (relativt) oviktiga. Hur det går på en fotbollsplan eller i en hockeyrink angår helt enkelt inte honom. Dessutom tål det att tänka på att när man ber att ett lag ska vinna en match, så är det ju på sätt och vis en självisk bön, eftersom en vinst visserligen skulle innebära glädje för mig men samtidigt besvikelse för någon annan. Om jag till exempel ber om seger för Kalmar FF mot Malmö FF i morgon så går det rakt emot hur kristna MFF-fans (och övriga MFF-fans förstås) ser på saken. Det känns därför som att Gud inte lägger sig i det där, eftersom det skulle vara orättvist och onödigt partiskt av honom att göra det. Varför skulle han hålla särskilt mycket på Kalmar?
Likadant är det för de fotbollsspelare som faktiskt spelar matchen – varför skulle man som spelare egentligen vilja be att Gud ska ingripa och se till att man själv får tre poäng och det andra laget noll? Vad har det andra laget gjort för ont för att få Gud emot sig …? Och är det inte också lite egendomligt och stöddigt att tacka Gud när det går bra i en sådan tävlingssituation? Den djupt troende tidigare Kalmar FF-spelaren Daniel Mendes gjorde just detta genom att göra en synlig gest mot himlen efter att ha gjort mål i en match mot Djurgården för nästan exakt fem år sedan, och även om han fick ett alldeles oproportionerligt straff för det – han blev varnad av domarna för ”osportsligt beteende” och Djurgårdsklacken skanderade otrevligt nog ”Mendes är en hora” åt honom under resten av matchen – så kan jag på sätt och vis förstå att det verkade provocerande. Hur trevligt det än är att Mendes är kristen.


Daniel Mendes i en gest mot himlen. (Bild från svenskafans.com.)

Den här synen att ”Gud lägger sig inte i tävlingsresultat för det vore orättvist” gäller egentligen också för mer allvarliga stridigheter, som krig. Att be till Gud om krigslycka har förstås varit vanligt genom åren, men för mig känns även detta tveksamt, för om man vinner ett slag så innebär det i regel att det blir en massa folk som dör på fiendesidan. Är det riktigt vettigt att be om något sådant, hur ondskefull och antikristlig fienden än må vara? Nej, det är kanske bäst man låter bli det och istället koncentrerar sig på att be om beskydd och att överleva för egen del, och att slaget/kriget ska få ett skonsamt slut med rätt utgång och att det ska bli en vapenvila som är så fördelaktig som möjligt för alla parter, utan att mycket blod (eller något blod alls) behöver spillas.
Om vi återgår till sporten så kan det ju då vara likadant där – att man som spelare i huvudsak ber Gud om förmånen att få göra en bra personlig insats i matchen och att man inte ska bli skadad. Går det sedan bra och man till exempel gör mål kan man förstås tacka Gud för det också med samma inställning, som Mendes gjorde. Men just att be om vinst verkar lite väl självcentrerat och en antydan om att man vill ha Gud på sin egen sida. Därför är det också irrelevant att be om vinst när man bara är åskådare/supporter och inte själv deltar i matchen.

Nu kan det bli besvärligt om man drar den här inställningen, med ”ödmjukhet i såväl sport som krig”, alltför mycket till sin spets. För det finns ännu fler tillfällen då en bön om framgång för egen del innebär motgång för andra. Det går till exempel inte att be Gud om att man ska få ett visst jobb man söker, eftersom det betyder att de övriga sökande inte får det. Det går inte att be Gud om en viss sorts väder, eftersom det vädret kan betyda stora besvär för någon annan. Och, för att krångla till det … när man ber om att själv få göra en bra insats i en fotbollsmatch så innebär det att någon annan i laget får sitta på bänken när man själv får vara ordinarie.
Den själviska aspekten kommer helt enkelt lättare in i bönen än man tror, och då blir det väldigt krångligt.
Hur löser man det problemet? Ska man rannsaka sina böner tills man grubblar sig knasig, och inte ge sig förrän man har rensat ut varenda antydan till själviska motiv ur sitt böneliv?

Det svar jag kommit fram till är att det förvisso inte skadar att vara lite ödmjuk och respektfull mot andra när man ber, på det sätt jag har beskrivit nu – men samtidigt behöver man inte undvika att nämna för Gud hur man faktiskt skulle vilja ha det.
För det står ju faktiskt i Bibeln så här: ”när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar” (Filipperbrevet 4:6).
Nu vet Gud i och för sig vad vi vill redan innan vi har bett honom om det (Matteusevangeliet 6:8), men det ligger ändå en poäng i att vi säger det till honom också. Och det tror jag egentligen gäller de flesta böneämnen som inte är direkt illasinnade. Så visst kan man tala om för Gud i en bön att man bra gärna skulle vilja att ens lag vann den där kommande matchen, eller att man fick det där jobbet, eller att det blev mycket snö till helgen när man tänkt åka skidor. Man behöver inte uttrycka sig som en befallning, ”gör så att Kalmar vinner!”, men man kan ändå säga att man väldigt gärna vill att de vinner.

Jag har alltså ändrat mig, delvis rentav medan jag suttit och skrivit det här, och ska i viss mån återinföra sporten i mitt böneliv igen. Därför tänker jag också rikta en bön till Gud inför morgondagens två viktiga matcher – Kalmars ödesmatch mot Malmö och Brynäs finalmatch mot HV – och upplysa honom om att jag gärna skulle se att Kalmar respektive Brynäs vann de matcherna. För ”det är viktigt detta att Kalmar och Brynäs ska vinna”. Åtminstone för mig.
Jag ska också, som det tillika står i bibelversen, tacka Gud ifall Kalmar och/eller Brynäs faktiskt vinner.
Även om jag fortfarande inte tror att han har något direkt intresse av att påverka matchutgången.

Finsk karaoke

Under den gångna veckan har jag och familjen gjort en liten påsklovsresa i form av en kryssning till Helsingfors med Silja Serenade, för obestämd gång i ordningen.
Vissa detaljer under resan var inte riktigt samma som förr och ibland helt nya för oss, men andra moment var precis som de brukar (vilket ju också lite är poängen med att vi gör resan upprepade gånger), och en sak som definitivt var som den brukar var karaoken.
Ja, det är ju alltså så att precis som på alla andra kryssningsbåtar så ordnas det alltid karaoke ombord på Silja Serenade: i den festvåning högst upp i fartyget som förut hade det stämningsfullt klingande namnet Stardust, men som nu går under den mycket tråkigare och bökigare benämningen New York Club & Lounge. Hur som helst, där var det nu karaokesång och en massa personer sjöng (dock inte jag den här gången). Precis som vanligt var det en stor andel av de som ställde upp som var finnar och sjöng finska slagdängor med finsk text, ofta till den finskdominerade publikens jubel. Samtidigt som vi i vårt sällskap satt och inte riktigt hängde med utan mer konstaterade att ”jaha, det här är visst något väldigt populärt i Finland verkar det som …”

(Bild på New York Club & Lounge från tallinksilja.se)

Det där med finsk karaoke är intressant, för även om det på ett sätt förstås är stämningsfullt och exotiskt att sitta där uppe i New York Club & Lounge med en färggrann drink i näven och lyssna på de låtar som framförs på det vackra finska språket och intresserat försöka följa med i skärmtexterna, så kan det samtidigt inte hjälpas att man som svensk onekligen känner sig lite undrande inför finnarnas karaokesång. Så brukar det vara varenda kryssning.
För det första har jag ju inte mycket koll på finsk populärmusik, så det är ytterst sällan som jag känner igen någon av de finska låtarna (ett av få undantag är ”Sata salamaa” som Finland tävlade med i Eurovision Song Contest 1987 och som sedan blivit en av de allra populäraste låtarna för finnar att skråla i karaokebarer). Så jag och mina anförvanter brukar allt som oftast sitta som frågetecken. Men förutom detta är tendensen för oss som svenskar att vi tyvärr dessutom tycker att de finska låtarna är dåliga. Det är sällan jag och de andra i sällskapet uppfattar någon finsk låt som särskilt bra, utan snarare ligger det mycket nära till hands att vi börjar skrocka och göra oss lustiga över ”finsk tango” och fälla kommentarer som ”är det här verkligen populär musik i Finland?” och ”inte konstigt att Finland bara vunnit Eurovision en gång”.
Här menar jag, när jag tänker på saken, att hur naturligt ett sådant beteende än kan tyckas vara, så är det egentligen inte särskilt trevligt. Vi borde ha mer respekt för Finlands musik, och ta oss en funderare. Är den verkligen så dålig egentligen? Vad är det som ger oss svenskar rätt att sitta där och hånskratta?

Om vi reflekterar närmare så är naturligtvis det första man måste inse att sammanhanget är just karaoke. Det innebär att de som sjunger inte sjunger särskilt bra. Så om vi uppfattar den finska musiken i karaokebarer som dålig är det ju mycket troligt att det till stor del beror på framförandet. Vi skulle säkert tycka att låtarna var bättre om vi hörde dem i deras vanliga versioner.
Sedan är det sant att vi inte imponeras särskilt mycket av låtarna rent instrumentalt sett heller. Men ärligt talat – om vi vänder på det, är det särskilt troligt att finnarna skulle imponeras av de låtar som svenskar sjunger karaoke? Tänk efter … vad är det för låtar som oftast sjungs karaoke i Sverige? ”Kom och ta mig” med Brandsta City Släckers. ”Vill ha dig” med Freestyle. ”En riktig man” med Kenneth & The Knutters. ”Sommarnatt” med Snowstorm. Diverse andra låtar som jag absolut inte vill kalla dåliga, men som ändå onekligen har en viss folklig ”töntfaktor” över sig, så att säga. Det är faktiskt mest sådana låtar som folk går upp och sjunger på karaokescenen (när de inte kör internationella engelskspråkiga hits). För oss i Sverige funkar de naturligtvis, för vi kan språket och texterna och begriper sammanhanget, och för oss är låtarna förknippade med en viss partystämning och sitter i folksjälen. Däremot är jag rätt säker på att dessa låtar för folk i Finland framstår som dåliga och obegripliga.
Och självklart gäller då även det omvända, och det är därför vi tycker att Finlands karaoke-folksjäl är dålig.
I själva verket är vi lika goda karaoke-kålsupare. Möjligen finns det en skillnad på det sättet att de finska slagdängorna har något mer vemodigt och nedtonat över sig, har jag tyckt mig uppfatta – de svenska karaokeslagdängorna tycks vara en aning mer uppåt i jämförelse – men det är kanske inte så konstigt om det är en aning mer vemod i finnarnas singalong-kultur, och jag tror ändå att det sociala sammanhanget är ungefär detsamma i båda fallen.
Den mesta musiken som görs i Finland, och i Sverige, är nog i regel också sådan som inte framförs på karaokebarer. Det vi hör på karaoken ger så att säga inte hela bilden av finsk musik, precis som Kenneth & The Knutters inte är representativa för svensk musik. Därför känns det högst orättvist att dra slutsatsen att Finland inte har någon bra musik alls, och sitta och göra sig lustig över detta.

Om någon insisterar på att det är rent objektivt dålig musik som finnarna gillar och sjunger karaoke, och att Sverige är mycket bättre på den punkten, så tror jag att den personen i längden får passa sig för att inte framstå som rasist. Åtminstone behöver hen jobba lite på sin uppfattning om andra folk och kulturer.
Man kan ju titta på hur de personer från Finland som sjunger finska låtar karaoke egentligen ser ut och beter sig när de inte är uppe på scenen och sjunger. Ger de intryck av att vara efterblivna, mindre bildade eller passé på något sätt? Går de runt i konstiga kläder och uppför sig besynnerligt? Syns det tydligt på dem att de kommer från en annan kultur som är helt olik vår moderna (om det nu skulle vara något negativt med det, för den delen)?
Nej, nej, nej, naturligtvis inte. Ett exempel är att en del av de finnar som var med och sjöng karaoke nu på vår kryssning i förra veckan uppenbarligen tillhörde en skolklass: gymnasister, i övre tonåren, och självfallet betedde de sig ganska exakt så som gymnasister på kryssning skulle göra i Sverige också. Jag skulle allt vilja påstå att det var vanliga finska unga killar och tjejer som var rätt så hippa och coola och förmodligen hade koll på mode och trender och all möjlig internationell populärkultur. Likväl stod de sedan på karaokescenen och sjöng obegriplig ”finsk tango” … men att antyda att de därför skulle vara på något sätt kulturellt efterblivna och ha dålig koll jämfört med trendsättande, moderna svenskar är synnerligen nedvärderande och stämmer uppenbarligen inte alls.
När jag är i Finland brukar jag över huvud taget slås av hur lika svenskar och finnar egentligen är, trots att det finns skillnader i form av språket och en del detaljer i matväg och vissa seder. Vi har ändå faktiskt det mesta gemensamt. Så är det även när svenskar och finnar är på kryssning. I de flesta avseenden beter vi oss likadant, och egentligen sjunger vi karaoke på precis samma sätt också – det är bara det att där har vi olika ”karaoke-kanon”, om man nu kan kalla det så, och just den biten är kanhända lite extra obegriplig för personer utanför det egna landet som inte är invigda.
Att Finland sjunger andra sorters låtar när de sjunger karaoke innebär kort och gott inte att deras musikliv är sämre.

Egentligen borde man ha det här i åtanke också i andra sammanhang, och inte bara när det gäller Finland utan också alla andra länder (för vi är alla mer lika än man tror!).
Givetvis kan jag då inte låta bli att dra paralleller till mitt favoritevenemang Eurovision Song Contest. Även där brukar svenskar ofta sitta och håna andra länder och deras musik, men nog är det allt så att mycket av det vi uppfattar som ”dåligt” i själva verket inte alls är dåligt (i alla fall inte objektivt). Det är bara något vi inte har förstått – precis som folk i de andra länderna i Europa inte skulle förstå alla artister i Sverige heller, om vi skickade dem till Eurovision. Istället för att tala nedlåtande om det borde man därför försöka anstränga sig lite för att begripa, för det är just sådana musikaliska kontakter och utbyten som ESC handlar om – och även om inte det går kan man under alla omständigheter respektera, också i de fall då man måste medge att det inte är ens egen ”kopp te”.
När det gällde den finska karaoken så blev det dessvärre så på kryssningen, den andra kvällen, att när jag och familjen och släktingarna kände att det blev för mycket finsk karaoke på New York Club & Lounge, så reste vi på oss och gick för att roa oss med andra saker. Det blev liksom för enformigt med låt efter låt på finska när vi ändå inte kunde förstå varför finnarna uppskattade de där låtarna så mycket. Beklagligt, men förståeligt (precis som det också finns folk som inte orkar med att titta på Eurovision Song Contest en helkväll). Kanske hade vi suttit kvar om vi haft sällskap av finländare som kunnat förklara lite för oss.
Men denna sorti från karaoken innebar inte att jag fnös åt eller såg ner på den finska musiken. Hoppas jag inte i alla fall. Jag jobbar på att bli mer musikaliskt tolerant.

Förorter, feministvänster och syndfria svenskar

Det är bra att det uppmärksammas att det förekommer könsförtryck i förorter. Sådant måste man göra något åt, helt klart. Om det där Kalla Fakta-reportaget som det just nu är så mycket ståhej om kan leda till åtgärder på området på sikt, så är det utmärkt.
Men, men, men, snälla – låt er inte luras att tro att det bara är invandrare som sysslar med könsförtryck. Det är faktiskt så att det finns överallt, i olika former visserligen, men ändå könsförtryck. Jag har sagt det förut men säger det igen: Att helt rikta in sig på invandrare, och få för sig att svenskar är fullständigt syndfria och allt igenom ett föredöme av jämställdhet och kvinnorespekt, det är bara vrickat. Då tror jag för min del att man gör ett allvarligt misstag, förbiser något viktigt och får ett farligt skevt perspektiv. Blandar man sedan in invandrings- och migrationspolitik i allmänhet och vinklar det till en fråga om att ta (eller snarare inte ta) emot invandrare över huvud taget, så blir det ännu mer tragiskt.
(Se också mitt gamla blogginlägg om ”Vi vill åka till Moskva”.)

Jag ser just nu flera som fnyser åt att ”de här problemen i förorterna har minsann feministvänstern inte sagt nåt om tidigare, de bara ropar rasist så fort vi påpekar saken”.
Nu stämmer det för det första inte att ”feministvänstern” håller tyst – det finns t.ex. ett starkt engagemang mot hedersvåld i dessa kretsar – men om man nu antar att feministvänstern faktiskt är benägen att ropa rasist åt dem som ”påpekar saken” så kan de ju för det första fundera på varför så är fallet. Kanske för att de påpekar saken med en underton av rasistiskt förakt? Det gör ju att det blir omöjligt att hålla med även om man håller med, så att säga. Ett yttrande som ”Det är hemskt med förtrycket av kvinnor i förorterna, där ser man vad massinvandringen leder till, stoppa den” kan ju inte feministvänstern bemöta på något annat sätt än med en protest, trots att de egentligen instämmer i den första delen av det. (Ja, jag är övertygad om att de faktiskt gör det!)

Så summa summarum: protestera gärna mot kvinnoförtryck och kom med förslag på hur det kan motverkas i olika sammanhang och miljöer, men generalisera inte fram invandrare och invandring som det enda problemet så att diskussionen hamnar där istället, för då blir det fel. Väldigt fel.


(Bild från Aftonbladet.)