Igelkotten recenserar en skiva: The Afterparty, Lykke Li

(recension maj 2026)

Lykke Li är en av de bästa artisterna i Sverige efter millennieskiftet.
Den uppfattningen har jag haft i ett antal år nu. Och då är jag ändå inte som många andra av Lykke Lis fans, som framför allt verkar ta till sig hennes översiggivna och självutlämnande texter. Dem har jag aldrig analyserat särskilt intensivt, utan jag har mer snöat in på själva musiken, som räcker gott och väl i sig.
Musikaliskt erbjuder Lykke Li en udda och egendomlig värld: karg, vemodig och nästan hypnotiserande. Den bygger på hennes barnsligt ljusa och spröda stämma i kombination med producenten Björn Yttlings säregna ljudlandskap som kan innehålla allt möjligt mörkt, rytmiskt och svävande men som ändå låter omisskännligt ”yttlingskt” hela tiden (hans insats är mycket viktig för slutresultatet, inte minst alla lustiga slagverk han pepprar låtarna med). Det är sådan musik som man gärna sjunker ner i och vaggas iväg av, mest i de partier när det är som lugnast men även när det ökar lite i volym: stämningen finns kvar även då. Sedan är Lykke Lis viskande sångsätt inte något för den som föredrar ordentligt magstöd 😊 men man kan inte säga annat än att hon har en mycket egen stil.

Det har blivit några stycken skivor från henne genom åren, och helt och hållet likadana har de inte låtit, men dem jag fastnat mest för är debutalbumet Youth Novels (som har den mest fascinerande och avskalade stämningen), dess efterföljare Wounded Rhymes (som tvärtom låter mer hitaktig, med kända låtar som ”I Follow Rivers”), samt den förra som kom för några år sedan, Eyeye (på den finns den låt som jag nästan tycker bäst om av alla, den drömlika ”Carousel”).

Och nu den här månaden har det precis kommit ett nytt album av Lykke Li. Det heter The Afterparty, och det verkar vara en lämplig titel, för efter vad jag har läst så blir detta det sista släppet från denna en av våra mest säregna sångerskor. Varför hon lägger av eller vad hon ska ägna sig åt istället har jag inte förstått ännu … jag kommer i alla fall att hålla tummarna för att hon ändrar sig på den punkten.
Till dess får jag avnjuta den nya skivan (eller spellistan, som det ju i praktiken är varje gång någon släpper musik nu i dessa Spotifierade tider). Är den en besvikelse eller är det Lykke Li i gammal god form?
Ja, det första man konstaterar är ju (förutom att omslagsbilden är suddig, märklig och tvetydig på ett sätt som passar Lykke Li ganska bra) att det är en mycket kort skiva. Endast 24 minuter, vilket onekligen inger en känsla av att jag och andra fans behövt vänta länge sedan sist på något som visade sig vara väldigt litet. Ett album som är mindre än en halvtimme är inte ens en LP i mina ögon utan mer en EP, om man nu ska använda gammal terminologi.
Men visst, det är i alla fall nio låtar på de 24 minuterna så man blir inte lurad på det sättet, och en fördel med en så kort skiva är ju att man kan lyssna på den desto oftare och klämma in den närhelst det finns lite tid över. Jag har nu också hört på The Afterparty ett antal gånger, och kan ge något slags omdöme, även om det var svårare än jag trodde att beskriva skivan och vad som karakteriserar den … det är liksom inte så lätt att uttrycka det med Lykke Li.

En sak att lägga märke till är att Lykke Li här på ”efterfesten” verkar lite gladare än hon har varit innan. Jag har som sagt inte försjunkit så mycket just i hennes texter tidigare, men att det varit rätt mycket depp och översiggivenhet har man ju ändå uppfattat i viss mån. Och det är klart att vemodet finns kvar i viss mån även på The Afterparty, annars vore det inte alls Lykke Li, men sångerskan verkar nu ändå bemöta motgångarna med en viss tapperhet och inte ge sig in i totalt mörker. Flera av låttitlarna ger också en vink om att det är mer positivt nu: ”Not Gon Cry”, ”Happy Now”, ”Lucky Again”, ”So Happy I Could Die”, ”Euphoria” (nej, den är inte en cover på Loreen!).
Annars är mitt helhetsintryck att skivan är som en sammanfattning av de tidigare skivorna, i sammanpressad, komprimerad och kortfattad form. Även om det finns en del nya grepp så känner man definitivt igen Lykke Li för det mesta, och helheten säger på något sätt mer än de enskilda låtarna då den känns som en lyssningsupplevelse med rätt stämning rakt igenom. Märkligt nog egentligen, för det har varit många olika producenter inblandade – både Lykke Li själv, den nämnde Björn Yttling och flera andra – men trots det hänger det hela ihop bra. Allt känns bekant kort och gott: här finns influenser både från hitsen på Wounded Rhymes, de små naivistiska styckena på Youth Novels och det självutlämnande på I Never Learn.

Om man ändå ska titta på enskilda spår så är det lustigt nog just de mer utpräglat ”hitvänliga” låtarna, de som mest anknyter till Wounded Rhymes, som jag har fäst mig vid när jag lyssnat igenom. ”Lucky Again” känns som ett slags informell uppföljare till den skivans ”I Follow Rivers” (om än med ett gäng orientaliska stråkar också), och även ”Sick Of Love” har en catchig refräng som känns både medryckande och bitterljuv samtidigt. Allra bäst är ”Knife In The Heart”, albumets näst sista spår, där Lykke/Yttling kommer igång med alla ingredienser: en snygg elektronisk vägg, klapprande slagverk av olika slag, samma intensiva indiestämning som förr om åren men även en hitdimension. ”Lykke Li gör hits igen”, såg jag i ett omdöme, och det håller jag med om när det gäller de låtarna åtminstone.
När det gäller de mer lågmälda spåren så är det tyvärr lite lättare att de glider in genom öronen och sedan ut igen, i och med att de är så korta … det blir ingen ”Carousel”-effekt där, och de är inte heller så fenomenalt hypnotiserande som till exempel ”This Trumpet In My Head” från debutskivan. På sätt och vis blir det frustrerande när det i flera låtar efter vers-refräng-vers-refräng kommer något som man tror är ett stick, och väntar sig att det blir ett par refränger till efter det, men sedan visar det sig att ”sticket” i själva verket var ett coda-parti och att låten är slut istället innan det ens gått tre minuter. Lite snopet.
Men angenäm lyssning är det ändå hela tiden, och en direkt psykedelisk effekt blir det också i det extra korta mellanspåret ”Future Fear”, som är en brygga mellan albumets första och andra halva.

Det är en kort musikalisk uppvisning, och inte Lykke Lis bästa album, för här saknas de där riktigt magiska, överjordiska, vaggande ögonblicken. Men samtidigt är det den typiska indie-Lykke Li: inte något man blir besviken på utan något att sätta på lite titt som tätt och avnjuta och ta till sig lite mer av för varje gång man lyssnar. Jag har nog mycket kvar att upptäcka har jag en känsla av.
Och jag hoppas som sagt att hon inte menar allvar med att det här skulle vara en tack-och-avskedsskiva.

Skiva: Lykke Li, The Afterparty, Neon Gold.
Särskilt bra spår: ”Knife In The Heart”, ”Lucky Again”, ”Sick Of Love”.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten rangordnar ... de sju bästa liveinspelningarna

(ranking mars 2026)

Den här månaden ska det bli livelåtar på tapeten.
Varför det nu då? Jo, det slog mig att ljudupptagningar från konserter är en lite intressant grej, för de är nästan alltid tråkiga att lyssna på men i enstaka fall bra.
Ja, precis, enstaka var ordet. Det är sällan som liveinspelningar är speciellt bra. Ska man uppleva musik framförd live är väl poängen att man själv är på plats på konserten i fråga och får in känslan, och om man inte är det och ska lyssna på samma musik hemma är ju en ordentlig studioversion att föredra i 99 fall av 100. Björn Ulvaeus i ABBA har också sagt så här (apropå att han och de andra i ABBA var ganska motvilliga att låta ge ut skivan ABBA Live 1986, och gick med på det mest för fansens skull):
”Själv hatar jag liveplattor. Det är jättetrist att höra ’reproduktioner’ av låtar som låter mycket bättre i studion. Sånt funkar bara med artister som gör nya tolkningar av sitt material på scenen.”
Jag håller till stor del med Björn om detta, och jag kan här också nämna ett typexempel på hur trista livealbum kan vara, nämligen Dire Straits (ö)kända dubbel-live-LP Alchemy. Visst var Dire Straits med Mark Knopfler i spetsen bra på att spela, även live, och de kunde onekligen trollbinda sin publik på plats och för stunden, men det kommer inte fram det minsta på den där dubbelskivan utan den känns bara helt enkelt seg att lyssna på som skiva. Det är inte så konstigt att de manliga stripporna i filmen The Full Monty, när de försöker spåna fram saker som är riktigt tråkiga och avtändande att tänka på – för att inte få erektion under föreställningen – kläcker ur sig förslagen ”gardening … the Queen’s speech … Dire Straits’ double album …” 😊

Men som sagt, trots detta så finns det faktiskt några fall då liveinspelningar funkar att lyssna på hemmavid. Det är de fallen jag tänkte ta med här och rangordna: alltså de livelåtar jag själv råkar tycka bäst om att lyssna på.
Märk alltså att det enbart är fråga om antingen låtar där jag faktiskt föredrar liveversionen framför motsvarande studioversion, eller låtar som bara spelats in live och inte i studio. Övriga liveinspelningar är diskvalificerade från början. Det här gäller just livelåtar som bryter mönstret.
En detalj till innan vi börjar: jag har valt att inte ta med humorlåtar. Om jag gjorde det skulle det bli en betydligt längre lista, för just humornummer brukar komma mer till sin rätt på en liveinspelning än vad vanliga låtar gör. Man smittas så att säga av publikens förtjusta skratt. Några exempel på det är Robert Brobergs ”Öken”, Povel Ramels och Martin Ljungs ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” och Galenskaparna & After Shaves ”Under en filt i Madrid”. Eller för den delen mycket annat ur dessa och andra komikers produktion. Roligheten gör dem så lyckade som liveinspelningar att de inte riktigt passar in här.
De livelåtar jag tänkte uppmärksamma, från mer ”seriösa” artister, är istället dessa:

7. ”Give Peace A Chance”, John Lennon.
Om det här är en livelåt kan kanske diskuteras, för den är inte inspelad med en stor publik – men det finns en publik som skrålar med, och nog tycker jag inspelningen har livekänsla. Alla som kan sin Beatleshistoria känner naturligtvis till bakgrunden: datumet var 1 juni 1969, John Lennon skrev ihop ”Give Peace A Chance” under den ”bed-in”-aktion för freden som han och Yoko Ono just då hade i rum 1742 på Queen Elisabeth Hotel i Montreal, och så fixades det fram en bandspelare och hela den brokiga skaran som befann sig i rummet hjälpte till och så blev resultatet detta odödliga mantra till freds- och protestsång. Även om låten blir något tjatig efter en stund (när omkvädet repeterats ca 468 gånger) så blir man ofrånkomligen berörd av stämningen och energin och budskapet, som knappast hade gått att få fram på samma sätt med en prydlig studioinspelning, det är det jag försöker komma till. Särskilt charmigt är det med sådana detaljer som att trumljudet i själva verket lär komma från en av garderobsdörrarna som någon bankar på där i hotellrummet.

6. ”The Way Old Friends Do”, ABBA.
Efter vad jag precis berättade om Björn Ulvaeus och hans aversion mot liveplattor kan det kanske verka lite konstigt att uppmärksamma en liveframförd ABBA-låt, särskilt som ABBA faktiskt inte var världens bästa liveband (ärligt talat). Men ”The Way Old Friends Do” är undantaget från både det ena och det andra. Den skrevs inför gruppens världsturné 1979 och där blev det ett riktigt mäktigt framförande av den på varje konsert. Inledningsvis är det dragspel från Benny och solopartier från först Frida och sedan Agnetha innan de börjar sjunga i stämmor. I andra omgången kommer sedan hela ensemblen in (och i förlängningen publiken) i vad som blir en dundrande allsångshymn, vars vänskaps- och trofasthetstext dessutom matchar bönemötesatmosfären. Ja, i det här fallet så funkade det med ABBA live, och gruppen var så nöjd även med inspelningen (från Wembley) att de lade ner försöken att spela in låten i studio och istället tog med den i befintligt skick på Super Trouper-albumet året efter.

5. ”Live Is Life”, Opus.
Ja, att det här är en äkta livelåt märks ju redan på titeln – för den heter inte ”Life Is Life” som många tror, utan ”Live Is Life”. Och den är inte bara textmässigt utan även musikaliskt som gjord för att framföras live och inte alls i studio. Österrikiska rockgruppen Opus (en av få populärmusikaliska akter från Österrike som haft framgång utanför hemlandet) trummar på ordentligt och sångaren tar i från tårna i en låt som är väldigt repetitiv, men ack så medryckande. Lyssna på groovet och det där oemotståndliga ”na-naa-na-na-na” som åskådarna stämmer in i så pass att de mot slutet får fylla i det helt själva. Den här låten har sådan storpublikstämning att den med fördel kan spelas upp på evenemang där det i sin tur finns storpublik – vem har liksom inte gått på hockey och skrålat med i ”Live Is Life” i väntan på tekning?

4. ”Don’t Let The Sun Go Down On Me”, George Michael och Elton John.
Kan en entusiastisk publikreaktion lyfta en låt så att man blir lite extra förtjust i att lyssna på liveinspelningen av den? Ja, det är ju så man kan undra – åtminstone så är detta den klart bästa version som finns av ”Don’t Let The Sun Go Down On Me”. Elton John gjorde låten från början, sedan sjöng han den ihop med George Michael på Live Aid-galan 1985, och när George sedan turnerade 1991 hade han med den på låtlistan – och vid ett tillfälle på Wembley (samma ställe där ABBA gjorde ”The Way Old Friends Do”) tog han in Elton som pianospelande överraskningsgäst. Till publikens stora förtjusning, vilket man verkligen hör när Michael säger ”Ladies and gentlemen, Mr. Elton John!” Det ger faktiskt en lite speciell känsla, det där. Men det är en övertygande inspelning även i övrigt: de båda herrarna funkar riktigt bra ihop i liveduetten med sina förträffliga röster, bandet hänger på fint och inspelningen har en ypperlig ljudkvalitet för att vara hämtad från en jättearena. Så ska en liveinspelning göras.

3. ”Aria”, Yanni.
Att jag gillar Vangelis vet ju alla, men han är inte den ende instrumentalisten från Grekland som spelar synt och har nått världsberömmelse. Yanni finns också, och till skillnad från Vangelis som ytterst sällan spelade live så har Yanni ofta gjort det med den äran. Inte minst när han 1993 fick privilegiet att hålla en alldeles särskild, historisk konsert i Akropolis i Aten – det är det inte många som har fått göra, och det var över huvud taget hans första spelning i ursprungslandet (han bor egentligen i USA). Jag har själv sett konserten på film en gång, det är onekligen imponerande när Yanni brakar loss med både kompband och full symfoniorkester och sina egna keyboards, och höjdpunkten är den svulstiga ”Aria” där två operasångerskor sjunger vokalpartierna. ”Aria” är över huvud taget Yannis bästa låt – den är en omarbetning av ett stycke från Léo Delibes opera Lakme – och i framförandet av den är den musikaliska energin och spelglädjen så intensiv att Akropolis gamla pelare nästan välter, särskilt i de höga tonerna på slutet. Det kommer mycket väl fram i ljudinspelningen också.

2. ”For Emily, Whenever I May Find Her”, Simon & Garfunkel.
Den här låten finns i studioinspelad version på albumet Parsley, Sage, Rosemary and Thyme, men där låter den anmärkningsvärt torftig och torr har jag alltid tyckt. Här i liveversionen framträder den däremot som en av Simon & Garfunkels allra finaste skapelser. Publikens applåder hörs faktiskt bara lite grann i början och lite grann i slutet, däremellan hör vi enbart Art Garfunkels sång till Paul Simons gitarr – och det låter mycket vackert sprött och ekande i konsertarenan, så att man riktigt ser framför sig hur de står ensamma på scenen och framför det lilla romantiska stycket med känsla inför en andäktig skara åskådare. Riktigt vackert är det. När samlingsalbumet The Definitive Simon and Garfunkel kom ut var det liveversionen av ”For Emily” som tog plats där, inte studioversionen, och det var rätt tänkt.

1. ”High Hopes”, Nightwish.
Det var Pink Floyd som gjorde ”High Hopes” från början, på det strålande albumet The Division Bell, och deras studioversion är också mästerlig med den där klockan (som jag blev störtförälskad i redan första gången jag hörde låten, även om jag då inte visste vem som gjort den, den historien har jag berättat förut). Gott så, men Nightwish är bra på att göra covers och de snappade upp låten till sin stora turné 2005 och gjorde där något nästan ännu bättre av den. Keyboardisten/gruppledaren Tuomas Holopainen har vridit till Pink Floyds klockmotiv en aning till ett ännu mer ödesmättat riff, och gruppen åstadkommer sammantaget en dov och mäktig stämning i arenan som även når ut genom högtalarna till den vanlige lyssnaren. Märk väl att det är basisten Marco Hietala som sjunger, sångerskan Tarja Turunen är inte med just här (bandet brukade köra låten under ett av hennes klädbyten), och det något mer tragiska som man nästan kan höra ”mellan raderna” är att de 2005 bakom kulisserna precis står i begrepp att sparka henne. Nåväl, vad man än läser in i inspelningen så är låten ett mästerverk i Nightwishs händer.

Har jag glömt någon? Ja, det är det naturligtvis mycket sannolikt att jag har. Men eftersom det är de här låtarna som råkar vara live av de låtar jag gillar mest, så är det väl logiskt att det blir de som får gälla som en livelåts-topp-7 enligt min personliga smak. Fast ni kan ju påpeka fler bra liveversioner för mig om ni tycker det är något som fattas.

Igelkotten rangordnar ... de tio snyggaste introna

(ranking januari 2026)

Gott nytt år 2026! Årets första rankinglista från mig här på bloggen blir av något som inte är oväsentligt för musiklyssnaren och som man säkert kan fundera på länge – nämligen bra intron till låtar.
Ett lyckat intro kan ju onekligen göra mycket för att lyfta upp en låt, och i vissa fall finns det intron som är så bra att resten av låten som sedan kommer inte klarar att matcha dem. Några sådana exempel finns det här på min lista. Men framför allt handlar det om intron som verkligen får en att ryckas med i musiklyssningen och få upp förväntan och intresset för låten. Det är det som är huvudsaken.
Det jag märkte när jag försökte tänka efter och sammanställa denna topp 10-lista var att det var mycket svårt att gallra, för jag kom genast på väldigt många låtar med bra intron (och då finns det säkert ändå fler som jag har glömt). Men jag lyckades få ner dem till tio till slut. Jag försökte då i viss mån följa principen att ett riktigt bra intro ska vara ett sådant som är delvis frigjort från låten i övrigt – eller ja, självklart kan och bör det anknyta till huvudlåten, men om introt låter helt och hållet likadant som senare delar i låten så är det inte riktigt det jag är ute efter, även om det fortfarande kan vara snyggt. Introt ska så att säga ha ”det lilla extra”.
Här följer mina ”tio bästa intron” i ordning nerifrån och upp (och även om jag har försökt beskriva musikaliskt varför jag gillar dem så kan det naturligtvis vara så att personliga minnen och associationer spelar in lite grann också).

10. ”Bitter Sweet Symphony”, The Verve
En gammal favorit sedan länge, naturligtvis tack vare den där lilla ljusa kvittrande stråkslingan som upprepas om och om igen i refräng och mellanspel. Och så finns den med i introt också givetvis! Hela introt i fråga är ett skolexempel på hur man bygger upp steg för steg mot något storslaget … det börjar med att stråkarna spelar själva grundackorden till låten, sedan kommer ”huvudslingan” in, följd av ytterligare små gimmickar, och efter att man fått in förväntan mer och mer sätter det slutligen igång på allvar med trumspår och allt. Det blir en minst sagt praktfull inledning inte bara till låten ”Bitter Sweet Symphony” utan till hela albumet Urban Hymns, där den är förstaspår.

9. ”Where The Streets Have No Name”, U2
Jag har en förkärlek för sådana intron som är lite dissonanta och innehåller ett mischmasch av ljud som skapar en viss stämning … och ett sådant intro är det till ”Where The Streets Have No Name” (och tillika till hela albumet The Joshua Tree). Det börjar på ett just sådant diffust sätt, med en mörk elorgelliknande och mystisk bakgrund – helt uppenbart upprunnen i producenten Brian Enos hjärna – som surrar på och växer sig starkare samtidigt som The Edges karakteristiska smattrande gitarr börjar komma in. Och sedan blir det dags för trummorna och basen som introducerar en puls och får låten att börja på riktigt, fortfarande i samma suggestiva anda. Det är ett otroligt snyggt intro kort och gott. Som helhet hör låten också till U2:s bästa, men den lider en aning av att den inte fortsätter med riktigt samma dramatik och framför allt saknar en tillräckligt tung rytm. Jag brukar tycka att om man kombinerade de båda kända versioner som finns av den här låten, dels originalet och dels Pet Shop Boys discoaktiga cover, så skulle det bli en av tidernas bästa låtar. Nu är det inte så – men introt ska U2 verkligen ha beröm för.

8. ”I morgon”, Di Leva
Ett bra intro ska vara sådant att man, när man plötsligt hör det, tänker ”wow, nu kommer den här låten ju, åh vad bra den är!” på ett alldeles särskilt sätt – även om man har hört den massor av gånger förut. Så är det för mig med Thomas Di Levas ”I morgon”, förstaspår på skivan Vem ska jag tro på? Den kosmiske Di Leva är ju annars inte känd just som någon avancerad kompositör, men när jag hör de inledande slagen på baskagge till denna låt (”dunk! – dunk, dunk!”) reagerar jag alltid med samma förtjusning, för jag vet vad som är på gång! Nämligen ett omsorgsfullt uppbyggt introparti med originella, svävande klanger: Di Leva presenterar det på sätt och vis själv i och med att man svagt hör honom säga orden ”Väx! Lyft!” Det är precis vad man som lyssnare gör – det blir en stämning som är atmosfärisk (ett av mina favoritord), med gott om synt och oscillator och snygga elgitarrer, och så till och med ett ödsligt klagande munspel så småningom, strax innan Thomas ska börja sjunga. Hela introt är en och en halv minut långt och det är en och en halv gyllene minut.

7. ”Voda” (”Water”), Elitsa Todorova & Stojan Jankulov
I Eurovisionvärlden finns det inte så många superbra intron att hämta, mycket för att de låtarna bara brukar vara tre minuter långa och då har man i regel inte tid med några ambitiösa intron. Men den här låten är ett av undantagen. Det är Bulgariens bidrag 2007 (som kom femma) och jag har berömt den tidigare på min Eurovisionblogg, där jag utnämnde den till tidernas bästa ESC-låt och även uppmärksammade just att den har en otroligt bra början. Det tycker jag alltjämt att den har. En trolsk stämningsfull syntmatta över vilken sångerskan Elitsa ylar ”mo-o-reeee …”, sedan blir det en mungiga, sedan kommer trummorna in, och lite till, och lite till, och sedan sätter det igång på allvar med en svettig, exotisk, dunkande puls. Ett mycket ambitiöst verk som motbevisar alla och envar som tycker att Eurovision är trams eller att bra musik inte kan komma från Bulgarien. Och introt är det som sätter tonen för hela låten på ett föredömligt sätt.

6. ”Born in the USA”, Bruce Springsteen
Slagkraftigt är bara förnamnet – ja, det är faktiskt ett rent bokstavligt slagkraftigt intro som den här låten har! Det är två av medlemmarna i Springsteens klassiska kompgrupp E-Street Band som står för det, nämligen trummisen Max Weinberg, som (med viss hjälp av en studioeffekt) dundrar på med fullständigt explosiva trumslag, samt naturligtvis keyboardisten Roy Bittan som samtidigt spelar det där helt unika riffet, med ett svajande klockspelsliknande ljud som ingen annan lyckats efterlikna. (Bittan är nog min favoritkeyboardist, bortsett från Benny Andersson och Vangelis.) Som lyssnare hajar man bara till och är fast, och det blir ju inte sämre när huvudmannen Bruce själv kommer in och börjar vrålsjunga sin text ”born down in a dead man’s town …”. Ett hyperenergiskt rockmästerverk, från början till slut men allra mest i början får man nog säga.

5. ”Thunderstruck”, AC/DC
Kanske är det egentligen inte introt som sådant som gör den här låten så mästerlig, utan mer riffet som introt består av – och som fortsätter höras hela låten ut. Ja, ni vet säkert vad jag menar, det är Angus Youngs otroligt snabba elgitarrmotiv med trettioandradelsnoter (eller vad det nu är) som liksom bara flyger fram. Men det introduceras ju sagolikt i låtens början – för faktum är att ”Thunderstruck” egentligen har en annan inledning (fast fortfarande urtjusigt, det sätter tonen direkt) och sedan går den över i huvudtemat först efter drygt tio sekunder. När det väl är infört kompletteras det sedan med det allsångsvänliga, skrålande, stampande ”THUNDER!”, och takt för takt kommer vi längre och längre in i denna hejdundrande värld. Energin fortsätter även efter att Brian Johnson till slut har börjat sjunga (eller vad det nu är han gör …) och det är en ypperlig låt som helhet, men den första minuten är bäst.

4. ”Pretty Tied Up”, Guns N’Roses
Den här låten har jag skrivit om här på bloggen redan tidigare, häromåret när jag recenserade Guns N’Roses två Use Your Illusion-plattor, och redan då nämnde jag att den har ett av tidernas bästa intron. Det anser jag fortfarande, och jag kan beskriva det igen: ”Pretty Tied Up” inleds med att kompgitarristen Izzy Stradlin’ spelar på något så ovanligt som en sitar, och utifrån detta orientaliska inslag bygger Guns sedan under några dramatiska sekunder upp en suggestiv stämning när de övriga instrumenten börjar komma in. Via en snitsig basbrygga från Duff McKagan brakar det sedan löst ordentligt med en finurlig, hårdrockspoppig GNR-låt av bästa märke. Visserligen kan den inte helt matcha sin högklassiga inledning – men Guns N’Roses vet hur man ska väcka intresse och energi och få det att rock’n’roll-aktigt spritta i benen på lyssnaren.

3. ”Chariots of Fire”, Vangelis
Självklart måste denna vara med på en sådan här lista – för när jag först hörde detta stycke så var det ju faktiskt just bara introt som jag hörde (och gillade), och i flera år visste jag inte ens om att det var början till en riktig låt! Jag talar naturligtvis om slutet av 80- och början av 90-talet då ”Chariots of Fire” var signaturmelodi till Mitt i naturen i TV2. Redan då älskade jag den signaturmelodin, ”Mitt i naturen-musiken”, som jag tyckte var fantastisk bara under det fåtal sekunder den varade där i TV-rutan. Sedan fick jag till sist höra resten av låten, och blev då fortsatt stormförtjust både i den och i Vangelis och hela hans musikskatt. En kärlek som håller i sig än i denna dag, och allt detta tack vare ett intro kan man säga. Om man dessutom ska kommentera det rent musikaliskt så är detta intro verkligen Vangelis i sin prydno, med det där snygga kosmiska sequencerdroppandet och det minimalistiska tvåtonstemat (ett kvintintervall) och så stegringen när det elektroniska klappandet kommer in. Det är inte konstigt att det här filmmotivet har blivit en sådan klassiker.

2. ”Freestyler”, Bomfunk MC’s
Denna breakbeat-hiphop-dänga från år 2000, skapad av en finsk duo som fick en monster-kult-hit med den (men sedan inte har hörts av så mycket igen), är för all del en förträfflig låt: en av de bästa i en genre som jag annars inte uppskattar nämnvärt. Men grejen med ”Freestyler” är att den finns i en kortare och en längre version (singel- kontra albumversion tror jag), och man måste absolut lyssna på den längre, för det är den som har ett av tidernas bästa intron! Det som förgyller låten är ju det där blippande ljudet i refrängerna, och detta ljud finns även i introt i fråga. Där fungerar det som bakgrund till ett slags ”overtyr” som egentligen inte hör så mycket ihop med den övriga låten men som låter superläckert – med ett slags fågelliknande elektro-lockrop, drillar på en akustisk gitarr och en viss spänning som bygger upp sig fram tills själva ”Freestyler”-stuket ska börja. Jag har varit förälskad i detta intro från första stund, det är den klart bästa delen i låten, och den är som sagt bra även utan det, men med det blir den ett mästerverk.

1. ”Money For Nothing”, Dire Straits (med Sting)
Det här är en nästan självskriven vinnare! Visserligen är själva låten ”Money For Nothing”, när den väl har kommit igång, betydligt mindre märkvärdig än sin inledning (och därför brukar jag inte heller ha med den på några favoritlåtslistor), men just därför blir introt så väldigt minnesvärt. Och det är onekligen klassiskt och har hyllats och citerats av många. Sting är gästsångare på låten och det är han som i introt upprepade gånger sjunger ”I want my MTV” över en svävande elektronisk bakgrund, vilket pågår ett tag, men sedan kliver han åt sidan och istället kommer trummorna in: först ett par slag, sedan ett par till, och så blir det mer och mer och syntmattan ökar i volym och så stegras alltihop till en hel kakafoni. Underbart läckert – och plötsligt så klipps alltihop av till förmån för Mark Knopflers snitsiga gitarriff, och via ett trumbreak kommer vi pang in i låten. Alltså, det är svårt att beskriva det där, men det är helt enkelt bara att lyssna på alltihop. På hög volym. För det är mästerligt. MTV finns inte mer men ”I want my MTV”-introt består.

Det här var mina tio favoritintron. Man kan notera att sex av de tio låtarna faktiskt också är öppningsspår på de album de finns med på (plats 10, 9, 8, 6, 5, 3) och ytterligare en (plats 4) är öppningsspår på sida B på sitt album, om man nu lyssnar i gammalt dubbelsidigt format. Det visar väl att även artisterna själva insett att introna i fråga är slagkraftiga.

Som sagt, detta var en rätt svår lista att göra och gallra i, för det finns väldigt många ytterligare intron som är väldigt bra och som jag egentligen hade velat ha med här. För rättvisans skull vill jag faktiskt nämna en del av dem, som ni kan gå vidare och lyssna på om ni vill höra ännu fler läckra intron: det är t.ex. ”Baba O’Riley” med The Who, ”Wild Dances” med Ruslana, ”The Visitors” och ”Gimme! Gimme! Gimme!” med ABBA, ”Wherever I May Roam” med Metallica, ”Coma” med Guns N’Roses, ”Blue Monday” med New Order, ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys, ”Little Bird” och ”No More I Love You’s” med Annie Lennox, ”Stockholm” med Orup, ”It’s All Too Much” med The Beatles, ”Dark Allies” med Light Asylum, ”Great Southern Land” med Icehouse, ”Genom eld och vatten” med Sarek, ”Mea culpa” med Enigma …
Ja, nu är det lika bra att jag avslutar, för annars blir det att jag istället får gallra bland dem som ska få nämnas i snabbuppräkningen. 😊 Ni får också ursäkta att jag säkerligen har glömt åtskilliga. Men jag hoppas att jag med detta lyckats väcka er inspiration till att själva avnjuta era egna favoriter bland snygga intron!

Igelkotten rangordnar ... fem andliga sånger jag har svårt för

(ranking december 2025)

Under fyrtiosju år i diverse kyrkliga och kristna sammanhang har jag förstås fått höra och sjungit med i en mycket stor mängd andliga sånger. Både på gudstjänster och möten och andaktsstunder och på skiva … och både psalmer och lovsånger och bibelvisor och mässmusik och allt möjligt annat.
Det säger då sig självt att det i detta överflöd av kristen musik har varit vissa bitar som jag kommit att uppskatta lite extra, och jag skulle mycket väl kunna rangordna dessa till något slags ”kristen topp-10”. Jag kommer nog också att göra just det i ett inlägg någon annan gång.
Men innan dess tänkte jag faktiskt göra tvärtom och vara lite motvalls och berätta om fem kristna sånger/psalmer/låtar/visor jag inte gillar. För det är klart att det finns en del sådana också. Man kan inte uppskatta allt som rinner in i öronen i kyrkan bara för att det är andligt – tvärtom har man ibland sina skäl att slå bakut.
Sedan ska jag väl kanske inte uttrycka det som att jag faktiskt ogillar de här fem kristna musikstyckena. Det är ett lite starkt ord när det ändå handlar om musik som kommit till i bästa gudomligt inspirerade välmening. Men det är så att säga sånger som brukar få mig att reagera ungefär med ”å nej, inte den” när de dyker upp på någon andakt eller så. Sånger som jag av vissa anledningar har svårt för. Jag ska ta upp dem och förklara varför.
En definitionsdetalj först bara: nu handlar det uteslutande om sånger som brukar sjungas i kristna mötes- och gudstjänstlokaler och söndagsskolor/barngrupper, inte mer regelrätta ”låtar” inspelade på skiva av kristna artister, för dem lyssnar man på mer än man sjunger med själv. (Även om det förstås finns rätt stora gråzoner här, men jag kan nog ändå dra en gräns mellan en ”låt” och en vanlig ”kristen sång”.)

5. Pris vare Gud som låter oss glada vakna opp (psalm 177 i den svenska psalmboken).
Den här olidligt käcka morgonpsalmen brukade jag ondgöra mig över redan i min ungdom, och skrev då till och med en mycket ironisk parodi på den (som jag är rätt så nöjd med faktiskt). Originalet är skrivet av Johan Olof Wallin, som uppenbarligen var morgonmänniska och hade en tendens att använda ett hurtigt och inte alldeles bibeltroget ljus-och-morgon-bildspråk även i flera andra av sina psalmer (t.ex. den likaledes irriterande ”Var hälsad sköna morgonstund”, som jag tack och lov inte hört speciellt ofta eftersom jag inte brukar gå på några julottor). Här är han i sitt esse, med en morgonhyllningstext som i kombination med den höga melodin – lycka till att nå upp till de tonerna på morgonkvisten liksom – känns som rena hånet mot de morgontrötta. Alla morgonpsalmer är inte outhärdliga, jag tycker t.ex. mycket om ”Tänk att få vakna”, men råkar jag ut för just denna i kyrkbänken blir det nog att jag snarare moltiger, eller möjligen sjunger med av ren artighet två oktaver längre ner (vilket ligger mer naturligt till för mig vid den tiden på dygnet).

Min gamla parodi på Wallins psalm, skriven 2001 (klicka på bilden och zooma så ser ni bättre). Som synes driver jag bl.a. med att Wallin i sina morgongalna psalmer ibland fick det till att nattliga bibelhändelser utspelade sig på morgonen istället.
(Detaljen om Anders Frostenson är ett extra subtilt litet skämt som syftar på att Frostenson, en annan beryktad psalmförfattare, hade en tendens att strunta i rimmen i de psalmer han skrev eller bearbetade. 😊)


4. Majestät, konung i evighet.
En vän till mig utbrast en gång för många år sedan att ”jag står inte ut med Credo-lovsångerna, jag gillar inte den sortens gapande sång, och så är det några typiska ackord [gnol, gnol] som brukar vara med jämt i de där sångerna …”
Jag förstår honom till viss del. Den sortens ”lovsånger” som sjungs i Svenska kyrkans mer karismatiska kretsar, som den kristna studentrörelsen Credo och Oasrörelsen, och som onekligen har en viss typisk stil – och ofta framförs med hjälp av lovsångsteam – borde egentligen göras till föremål för såväl en musikhistorisk analys (hur har genren utvecklats egentligen?) som en lätt kritisk teologisk dito (hur har det kommit sig att just den genren och formatet blivit en obligatorisk standard och själva definitionen av ordet lovsång?). Sedan är jag själv absolut inte enbart negativ, jag har många positiva minnen av denna form av tillbedjan och tycker om åtskilliga av ”Credo- och Oas-lovsångerna” och kan mycket väl resa mig och vifta med en lovprisningsflagga till dem – men i en sång som ”Majestät” blir det även för mig arketypiskt på något sätt. Särskilt som jag mycket väl fattar det där som min vän sade om ackordföljden: det är den som finns i raden ”skapat utav dig” i versen till ”Majestät”, och den finns mycket riktigt i fler Credo-lovsånger! Den mättnad man kan känna när det blir för mycket av det där stuket, den har för mig helt enkelt manifesterat sig just i sången ”Majestät”. Sedan kan det också, på ett personligt plan, ha att göra med att jag tydligt minns att just ”Majestät” sjöngs vid något av de första tillfällena jag försökte komma in i och trivas på Credo som nybliven student i Göteborg … det gick lite trevande i början, då det kändes som att alla redan kände varandra och det inte var så lätt att vara nykomling, och ”Majestät” (som jag då inte hade hört förut) blev ett soundtrack till den känslan också. Så kan det bli. Lovsjungande karismatiska gemenskaper är bra, men de får se upp så att de inte råkar stöta bort folk.

3. Du morgonstjärna mild och ren (psalm 478).
Jag nämnde alldeles nyss Wallin-julottepsalmen ”Var hälsad sköna morgonstund” (psalm 119). Den har jag inte med här på listan, dels för att jag som sagt sällan behöver sjunga den, men också för att den på sätt och vis redan är dubbelt representerad – både på femteplatsen i samma andetag som ”Pris vare Gud som låter”, och så här på tredjeplatsen i form av den här psalmen, kyndelsmässopsalmen ”Du morgonstjärna mild och ren”. Den psalmen har nämligen samma melodi som ”Var hälsad sköna morgonstund” – fast värre, kan man säga!
Grejen är att ”Var hälsad”-melodin, som ju är väldigt lång och seg redan som den är, blir ännu segare i ”Du morgonstjärna”, för där dras åtskilliga av tonerna ut till halvnoter istället för fjärdedelsnoter och psalmen lunkar därmed fram i ytterligare långsam takt. Om kantorn sedan väljer att dra igenom alla åtta verserna så blir det en låååång sångstund i kyrkbänken. Jag har själv minnen av att ha suttit med denna psalm och räknat taktslagen: ”du-u mo-or-go-on-stjä-är-na-a mild och re-en paus Guds nåds och sa-an-ni-ings klara ske-en paus …” Det blir ingen engagerad psalmsång precis, utan mest bara något att rent matematiskt tråka sig igenom. Inget jag är särdeles förtjust i.
(Notera: det finns faktiskt i psalmboken även en tredje psalm med denna melodi, nämligen nr 132, trettondagspsalmen ”Nu segrar alla trognas hopp”, även den i segdragen ”halvnotsversion”. Dessa tre (119, 132, 478) är för mig minst två för mycket – även om det annars inte är många psalmer jag har aversioner mot.)

2. Du vet väl om att du är värdefull.
Javisst, den är egentligen väldigt fint menad, och texten stämmer och äger sin giltighet, det är inget fel med sången på så vis. Men problemet med ”Du vet väl om att du är värdefull” är att den kommit att användas så konstigt. Den är egentligen mer av en uppbygglig text ur ett kristet perspektiv, som man kan lyssna på (och ta till sig personligen) på en skiva, eller möjligen få framförd av en barn- eller ungdomskör. Som det nu är sjungs den istället alltför ofta unisont av hela församlingen, nästan som en lovsång – och det är den verkligen inte, den riktar sig inte alls till Gud i den meningen, och då blir det nästan som att man rentav glömmer Gud och slår över till att lovprisa den enskilda människans förträfflighet. Till detta kommer att texten, även om den i grunden som sagt är vacker, känns väldigt uttjatad och klyschig och riskerar att klinga tomt. För mig har den här helt enkelt blivit för utsliten, och som sagt felanvänd.

1. Jag kan inte vad du kan.
”Jag kan inte vad du kan, du kan inte vad jag kan, men Gud har en uppgift som passar för dig, och en annan som passar för mig …”
Även med den här lilla muntra Kyrkans barntimmar-visan är det så att den i grunden stämmer, men den stämmer med mycket modifikation, och rent barnpsykologiskt skulle jag vilja påstå att den är mindre lyckad och till och med kan vara förödande i sitt budskap. För sanningen är att det inte är riktigt så enkelt – vissa människor är allround-begåvningar som i praktiken kan allt, medan andra kan ha rysligt svårt att hitta ens något som de känner sig bra på och därför också blir bittra och avundsjuka på de där andra som kan allt. Ur det perspektivet framstår då ”Jag kan inte vad du kan” som otroligt naiv, enfaldig och rentav hånfull. Jag vet – jag har själv varit med om det där som barn och tonåring, och bland annat med just den där visan i bakhuvudet klamrat mig fast vid saker som jag tänkt att det är jag som kan (som tröst och kompensation när jag inte kunnat vissa andra saker), för att sedan bli förvirrad och olycklig när många andra visat sig kunna samma saker som jag och rentav kunna dem bättre.
Jag tror visst att varje människa har en uppgift i skapelsen (vilket ju också redan nämnda ”Du vet väl om att du är värdefull” handlar om), men om man ska muntra upp barn och förklara och betona hur gåvorna på riktigt är fördelade, så tror jag att man får välja andra sätt än denna alltför förenklade text. Nej, jag tycker inte alls om den, jag får nästan rysningar när jag hör den, och hoppas att den inte används alltför mycket i nutida söndagsskolor.

Som sagt, en annan gång återkommer jag med de kristna sånger jag faktiskt tycker om. Då blir det nog en topp-10 istället, för de sångerna är betydligt fler (trots den negativa inställning jag kanske gett intryck av i detta inlägg). De jag har svårt för är nog egentligen inte många fler än just de här jag nu räknat upp.
Det får väl trots allt anses vara ett rätt gott betyg till det kristna musiklivet. Och den negativa kritik jag ger här är i bästa fall något som präster, kantorer och församlingspedagoger kanske kan fundera lite extra på, i all välmening.

Igelkotten recenserar en skiva: The Gods Of Earth And Heaven, Army of Lovers

(recension oktober 2025)

Livet är fullt av sammanträffanden. Precis som förra månaden ska den här månadens recension handla om en gammal skiva från 1993.
Egentligen var jag lite i valet och kvalet vad jag skulle recensera. Jag funderade på att skriva om en kristen bok som precis har kommit ut och som jag har varit med och översatt: Guds ord, Guds hjärtslag heter den. Det hade sett värdigt, vördnadsfullt och andligt ut. Men när jag tänkte på saken så kände jag att jag i längden inte kan ta för vana att hålla på och recensera böcker jag själv varit inblandad i – det känns självbelåtet på något sätt och jag har gjort det en gång redan, det får räcka.
Så då fick det på nytt bli ett hopp tillbaka trettiotvå år i tiden, och till något som (om man vill vara elak) kan påstå är så långt från ”värdigt, vördnadsfullt och andligt” som man kan komma. 😀 Eller jo, kanske lite andligt ändå på sätt och vis. För nu snackar vi Army of Lovers och deras album The Gods Of Earth And Heaven.
Det blir då ett slags fortsättning från förra månaden, för då skrev jag ju om Pet Shop Boys Very, och förutom att båda skivorna kom ut 1993 finns här en hbtq-faktor som förenar dem, då ju Army of Lovers är ”gayikoner”. Jag håller mig alltså kvar i den sfären ett tag till (samtidigt som jag just översatt en konservativ kristen bok – det är jag i ett nötskal).

Nåväl. Vad var det då jag hade tänkt säga om Army of Lovers och albumet The Gods Of Earth And Heaven? Behöver jag ens recensera en skiva av den gruppen på nytt, med tanke på att jag har gjort även det en gång tidigare när deras comebackalbum Sexodus kom häromåret? Ja, det tycker jag att jag kan göra, för The Gods Of Earth And Heaven skulle jag nämligen påstå är Army of Lovers bästa album. Åtminstone det avgjort mest helgjutna.
Gruppens bakgrund och profil behöver jag inte beskriva längre, det gjorde jag redan i Sexodus-recensionen, men The Gods Of Earth And Heaven kom alltså 1993 (på våren det året) och vid det tillfället hade Alexander Bards grupp genomgått vissa förändringar. Sedan den föregående skivan Massive Luxury Overdose 1991 hade originalmedlemmen La Camilla sparkats och ersatts med Michaela de la Cour, och nu när den nya skivan kom så var det plötsligt något oväntat ytterligare en ny medlem med också, nämligen Dominika Peczynski, som gjorde sin debut i Army of Lovers i och med detta skivsläpp. Istället för en trio var därmed också gruppen en kvartett, två killar och två tjejer: Alexander Bard, Jean-Pierre Barda, Michaela de la Cour och Dominika Peczynski.
Och det kändes på sätt och vis som att gruppens kreativa motor herr Bard hittat en lämplig form åt sitt ”band” och sitt koncept på det sättet. Dock ville inte publiken riktigt följa med, utan The Gods Of Earth And Heaven fick ett svalare mottagande än Armén fått innan och det kan man nästan förstå, men som album är det som sagt ändå Bards & co:s mest intressanta. Och typiska. Och konstnärliga.

Rent teoretiskt sett borde man väl annars se Massive Luxury Overdose som Army of Lovers bästa. Den skivan innehåller ju en hel drös med bra låtar, bland annat gruppens största hits ”Crucified” och ”Obsession”, och ett antal till. Visst, men samtidigt känns det som att den skivan inte är mer än summan av de enskilda låtarna – den är mer som ett antal hits man stoppat in och varvat med annat material, och några av spåren är dessutom återanvändningar av låtar gruppen gjort redan tidigare. (Att Massive Luxury Overdose sedan även finns i en ”US Edition” med delvis annan låtlista gör den svårbedömd som platta.)
Med The Gods Of Earth And Heaven är det snarare tvärtom. Där är det inte lika stor hitpotential i de enskilda låtarna – och faktum är att det är minst tre av dem som är direkt motbjudande – men som helhet glänser ändå albumet som ett slags sammansatt konstnärligt verk. Det låter paradoxalt, men Army of Lovers är paradoxala, och hela idén med dem som grupp framkommer särskilt tydligt på The Gods. Det är både smaklöshet, galenskap, burleskhet, kryptiskhet, ironi och religiösa influenser om vartannat – och så ibland lite allvar ovanpå det. När skivan först kom vill jag minnas att jag läste att den var ”ett konceptalbum på temat religion” (jag tror det var Bard själv som sade så), och det kanske den med lite god vilja kan sägas vara – titeln ger ju också en vink om det – men framför allt är den ett konceptalbum på temat Army of Lovers i sin mest utblommade prydno.
The Gods är också den enda Army of Lovers-skiva som inte innehåller några versioner av tidigare låtar Alexander Bard gjort med gruppen själva och andra, utan hela skivan bestod av fullständigt nytt material när den kom, och det bidrar till bilden man får att Bard här har gjort ett kitsch-pop-konstverk ända från grunden.

Albumet innehåller sexton spår, men egentligen är det bara tolv, för fyra är små korta ”minilåtar” som bara är sådär fyrtio sekunder långa. Dock ska man inte hoppa över dessa, för de ingår på något sätt i upplevelsen. I praktiken är de något slags små solonummer för var och en av gruppens fyra medlemmar, och som sådana är de ganska besynnerliga och sticker ut med en knas-dramatisk stil. Michaelas minilåt handlar om hur hon som barn bad till Gud om en hund (och fick en), Jean-Pierres går ut på att han beundrar sin skönhet i spegeln, Dominika läser upp en saga på italienska om ”en flicka som hette O”, och Alexander rabblar religiösa motiv hämtade från zoroastrismen (som han var anhängare till just då). Man kan onekligen grubbla på vad de fyra vill säga med de här små ”presentationerna”, men de bidrar till intrycket; de kommer in mellan varven under skivans lopp. Michaelas låt är till och med öppningsspår på hela albumet, och kan nog tänkas avskräcka en och annan lyssnare – dock dröjer det inte länge förrän skivan inleds på riktigt med ”We Are The Universe”.

Om man kommer så långt och lyssnar igenom alltsammans, då är det som sagt tolv låtar och dessa utgör ett minst sagt brokigt musikaliskt utbud. Både textteman och musikgenrer varierar riktigt ordentligt, även om det är Army of Lovers vanliga house-disco-sound i botten på rätt många av dem, och även om en hel del på något sätt har med religion och världsåskådningsfrågor att göra.
Till den kategorin hör förstås ”Israelism”, förmodligen den mest kända låten på The Gods, och som bekant en lätt kontroversiell bearbetning av den judiska kyrkobarnkörsången ”Evenu shalom alechem” (”Jag blir så glad när jag ser dig”) till en discolåt. Hånfull mot judendomen har en del tyckt, men i själva verket är det en hyllning – även om det förvisso inte alltid är lätt att avgöra vilket när man har med Army of Lovers att göra.

”Israelism” är bland de låtar som finns på den första halvan av skivan – på sida A, skulle jag uttrycka det som, då det inledningsvis var på vinyl som vi hade albumet i mitt familjehem (precis som med Pet Shop Boys Very var det min lillebror som köpte det). Hur som helst, på sida A finns också fler pärlor bland låtarna. Religiösa motiv är det även i ”Carry My Urn To Ukraine”, även om den mer är en tribut till det forna Sovjet i allmänhet, och den låten hör till mina största favoriter på skivan. Liksom även ”The Grand Fatigue”, som är en discolåt med en vemodig och mörk underton och tar upp något så allvarligt och konkret som anorexia mitt bland alla mer suspekta nummer. Sedan är det kanske inte direkt religiöst, men åtminstone existentiellt, i ”We Are The Universe” – en sett till soundet väldigt typisk Army of Lovers-låt som behandlar fertilitetens under, samt i ”I Am” som utforskar egoism och narcissism. Blir allt detta lite för tungt att analysera för lyssnaren så finns sedan också på sida A ”La plage de Saint Tropez”, som är betydligt mer ytlig, glad, solig och somrig; den är för övrigt också unik då det är den enda Army of Lovers-låt som alla fyra medlemmarna har varsitt soloparti på – sjungna solopartier, alltså inte bara pratsång.

Det var sida A, och den är onekligen rätt stark, med till stora delar gyllene pop som man är van vid från Armén … hur är det med sida B då?
Jo, den är däremot ytterligt ojämn och innehåller en del minst sagt märkliga inslag. ”The Ballad Of Marie Curie” (där religionstemat utökas till vetenskapen kan man säga) är för all del en helt okej låt, och ”Blood In The Chapel” kan jag också tåla även om jag inte fattar vad för slags religiösa ritualer den egentligen beskriver. Värre är det dock med ”Sebastien” … den är egentligen en vidareutveckling av hiten ”Crucified”, men till skillnad från i den låten känns det här som att Alexander Bard tar i för mycket och får till någon sorts förvanskning av Jesu lidande som mest bara låter hädisk och elak. Det tyckte jag som femtonåring och det tycker jag nu också. (Varifrån kommer namnet Sebastien förresten?)
Jag är inte heller förtjust i ”Sons Of Lucy”, en uppvisning i infantil ”grottmänniskopop” som man till på köpet inte kan få ur hjärnan när man hört den en gång. Evolutionen har inte hunnit långt i den låten kan man lugnt säga. Men den går ändå i viss mån att spela upp för andra människor och skratta åt – däremot får man tänka sig för innan man låter någon annan få höra ”Heterosexuality”. Den är något i hästväg. Egentligen en bra låt musikaliskt sett, men alltså, det som Bard & co har kryddat den med … nej, jag säger inte mer, ni får upptäcka den själva, men ni gör det på egen risk!
Trots alla dessa besynnerligheter avslutas ändå sida B – och hela albumet – mycket starkt. För den sista låten är ”The Day The Gods Help Us All”, och den är som en sammanfattning efter allt det religiösa, suspekta, underfundiga och filosofiska som föregått den på skivan. En sorgsen och domedagsaktig låt, ackompanjerad av en hel symfoniorkester som får till den riktigt pampigt mot slutet. Även om jag inte har något emot Alexander Bards kväkiga röst så är det nästan så att ett klassiskt verk som detta hade förtjänat en något större sångare som framförde texten – men han ville kanske göra det själv för att den faktiskt just i detta fall betydde något för honom (han var ju som sagt i en personlig andlig period just då) och inte bara är ironisk och avsedd att sätta myror i huvudet på lyssnaren.

När det stora slutackordet till ”The Day The Gods Help Us All” har klingat ut sitter man som lyssnare och är nog tämligen omtumlad av albumet The Gods Of Earth And Heaven som helhet – men som jag redan sagt, även om där finns smaklösheter och övertramp och man kastas fram och tillbaka mellan de kreativa greppen så funkar alltsammans som en vrickad och tänkvärd existentiell föreställning. Och detta helhetsintryck är något som Army of Lovers övriga skivor inte når upp till, även om det finns åtskilliga bra låtar på de skivorna också.
Det känns helt enkelt som att Alexander Bards popkonst när sin fulländning här – vilket också tar sig uttryck i att Army of Lovers medlemmar på The Gods sjunger själva i större utsträckning än de gjort tidigare. Det där att ironiskt mima till andras röster blev kanske inte lika viktigt längre när Bard ville tänja på det oseriösa till något mer ”meta-oseriöst”.
Vad sedan de olika låtarna egentligen betyder går nog att fundera länge på. Jag har i efterhand läst en artikel från när albumet kom, där Bard säger att en av låtarna handlar om abort (jag gissar att det måste vara ”We Are The Universe”) och att ”Sons Of Lucy” från början hette ”Guns N’Roses” och var en parodi på den gruppen och att refrängen då gick ”we are the Guns N’Roses, oh-oh-oh”. Inget av detta hade jag kunnat ana 1993, eller senare … så det finns nog mycket att ösa ur om man ska tolka innehållet på The Gods.
Däremot är ”gaydiscofaktorn” inte lika uppenbar här som på gruppens övriga album, även om den kan anas lite i bakgrunden. På The Gods är det mer det kryptiska som Army of Lovers glamour går hand i hand med.

Sammantaget kan jag säga att jag som uppskattar ett ”helgjutet album” uppskattar The Gods Of Earth And Heaven för att det är just det – en helgjuten albumupplevelse. Det är till och med ett särskilt bra exempel på det, i och med att vi som kontrast till de bättre låtarna även har de där spåren som känns pinsamma och störiga (”Sebastien”, ”Sons Of Lucy”, ”Heterosexuality”) plus de fyra konstiga ”små-låtarna”, men på något sätt hör ändå allting samman och passar ihop och bildar en show.
Oanständig är den showen. Och provocerande. Och smaklös. Och inte så lite blasfemisk. Och oäkta, skulle kanske många kritiker tycka som stör sig på att Army of Lovers inte är ett riktigt ”band” som spelar sin egen musik. Men jag kan inte låta bli att gilla helheten i alla fall. Då har man lyckats bra som ironisk konstnär – vilket man kan säga att Alexander Bard är.
Det där med det värdiga och vördnadsfulla får jag väl ta en annan gång.

Skiva: Army of Lovers, The Gods Of Earth And Heaven, Stockholm Records.
Särskilt bra spår: ”Carry My Urn To Ukraine”, ”The Day The Gods Help Us All”, ”The Grand Fatigue”.
Betyg: 9 av 10.

Slumpning på Spotify – en liten undersökning

Har ni också tyckt ibland att Spotify har en tendens att låta er höra vissa låtar oftare än andra?
I så fall är ni inte ensamma, för det har jag också tyckt.
Jag har en stor spellista på Spotify – ja, i själva verket har jag förstås många listor, men jag har framför allt en stor allmän som jag kallar för ”Carl-Henriks stora spellista med bra låtar”. Det är liksom ett lite bredare urval av favoritmusik för mig. Den listan består av allt möjligt ni kan tänka er (och en del som ni nog helst inte vill tänka er 😊) och innehåller för närvarande ungefär 1 500 spår. När jag jobbar hemma vid datorn om dagarna brukar jag (även om jag då och då också väljer andra album och listor) ganska ofta ha på den listan, slumpad med Spotifys ”shuffle”-funktion så att de 1 500 låtarna ska komma i en oförutsägbar ordning.
Men är den där shuffle-slumpningen så oförutsägbar …? Det är det jag har undrat. Jag tycker helt enkelt att trots att jag hela tiden slumpar, så får jag rätt ofta déjà vu-upplevelser och uppfattar det som att en del låtar kommer anmärkningsvärt ofta. ”Hmm, har jag inte hört den här låten förut, både igår och i förrgår?” ”Va, kommer den här nu igen?”

Det kan förstås ha sin förklaring i att 1 500 låtar kanske ändå inte är speciellt mycket när man låter Spotify snurra på hela dagarna – det måste ju ändå bli uppemot hundra låtar jag får höra varje dag, och då är det inte så konstigt att de kommer igen rätt snart. Visst, men även med den invändningen i beräkningarna kommer faktiskt en del låtar oftare än de borde. Och framför allt är det vissa låtar som jag nästan aldrig får höra fastän de finns på ”stora spellistan” med favoritmusik. Dem glömmer jag nästan bort att jag ens har på listan – och de låtar jag får höra ofta, de blir å sin sida så uttjatade att jag nästan tröttnar på vissa av dem. Då blir det inte riktigt en optimal lyssningsupplevelse, som Spotify nog själva skulle uttrycka det.
Dessutom har jag ibland misstänkt att Spotify då och då aktivt väljer att låta mig få höra vissa låtar utifrån vad jag gör på datorn. Att ord jag skriver och saker jag söker på gör att jag får höra låtar kopplade till just det.
På sistone har jag blivit så fundersam över det här att jag till slut bestämde mig för att göra en undersökning och observera Spotifys (och mitt eget) uppspelningsmönster. Kan det kanske vara möjligt att det ligger något bakom valet av låtar som ”slumpmässigt” spelas upp för mig?

Jag satte igång i mitten av september, och det jag gjorde var helt enkelt att skriva upp alla låtar som kom när jag körde Spotify. Det har jag nu hållit på med i några veckor, i en prydlig Excelfil, och jag har faktiskt kommit fram till ett visst resultat.
Först kan jag berätta om vad som hände i början av experimentet.
När jag inledde det hela den 10 september var den första låten jag skrev upp ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys. Den följdes av ”Lambada” med Kaoma och ”In The Shade Of Your Love” med The Sound of Arrows. Ja, och så fortsatte det, till synes helt slumpat, och jag skrev upp. Noteras skall (mycket viktigt, visade det sig) att i början av varje dag när jag startade upp datorn och Spotify efter att ha haft nedstängt över natten, så tryckte jag inte på slumpknappen på nytt, utan lät uppspelningen fortsätta där den var. För Spotify funkar ju så, att den låt som är under uppspelning när man stänger ner är kvar så att man kan fortsätta med den nästa gång.
I alla fall så höll jag på så där i några dagar, och lade märke till att det inte kom någon låt som redan spelats upp sedan den 10 september. Alla låtar var hela tiden ”nya” sedan startpunkten.
Ända fram till den femte dagen (18 september var det). Då hände plötsligt något. För vid ett tillfälle under dagen kom nämligen ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys. Och efter den kom ”Lambada” och efter den kom ”In The Shade Of Your Love”. Känns det igen? Ja, Spotify började helt enkelt på ny kula – och drog nu på nytt i exakt samma ordning de låtar det hela hade börjat med. Det hann gå 203 unika låtar innan detta inträffade, men det hände alltså. Jag fick då fog för mina misstankar att Spotify upprepar sig. De gånger jag har tyckt att samma låtar kommit igen anmärkningsvärt snabbt, då har de faktiskt gjort det också, och till på köpet i samma ordning som förra omgången. Inte konstigt att det blir déjà vu.
Efter att ha hört igenom de femton första låtarna på nytt på det här sättet, i samma ordning, tröttnade jag och stack emellan med att lyssna på ett helt annat album på Spotify. Varpå jag följande dag den 19 september började om och satte igång en ny slumpning, för att göra om experimentet.
Hur blev det i det andra försöket då?
Jo, där inträffade samma sak på nytt – men nu gjorde jag nya intressanta observationer.

Urvalet av slumpade låtar blev förstås ett helt annat i försök två: det började inte med ”It’s A Sin” längre utan med ”Swedish Guns” med The Radio Dept. Men i övrigt var beteendet detsamma. Pecis som förra gången började nämligen Spotify om igen efter några dagars slumpad uppspelning (där jag inte tryckte på slumpknappen på nytt utan lät det rulla vidare varje dag). Den här gången hann det gå 173 unika låtar, men sedan (den 24 september) satte programmet på nytt igång med … just det, ”Swedish Guns”. Som följdes av precis de låtar som den följts av när jag började den 19:e, i exakt samma ordning. Det verkade onekligen som att Spotify valt ut vissa låtar slumpvis, men lagt dem i en bestämd följd och nu körde just det urvalet på repeat.
När jag konstaterat detta kände jag mig lite trött på det hela och tog mig för att snabbskippa framåt i Spotify-spelaren, för att se om det verkligen skulle bli samma låtar precis hela vägen och hur länge programmet egentligen skulle hålla på så där. Jag snabbskippade ett litet tag, men sedan märkte jag plötsligt något. När jag skippat framåt drygt tjugo låtar dök plötsligt en ny låt upp, en som inte varit med tidigare. Den ”andra genomkörningen” av Spotifys slumpade lista i dess bestämda ordning avbröts alltså efter ett tag och programmet började köra nytt igen. Mer att notera!

Jag ska inte gå in i detalj på mina fortsatta iakttagelser och vad det var för låtar som dök upp enligt olika mönster – det tar för stort utrymme – men när jag hållit på ytterligare ett antal dagar och även börjat om från början med en ny slumpning (alltså ett tredje försök kan man säga) så började jag urskilja hur det faktiskt fungerar. Så här är det:

Varje gång man trycker på slumpknappen på Spotify för att slumpa en lista så gör programmet en helt slumpad version av hela den listan. Men den låtordningen ligger sedan fast och är bestämd. Så länge man inte trycker på slumpknappen på nytt, kör Spotify denna slumpade version av listan enligt samma ordning hela tiden. Till att börja med gör programmet också detta ostört genom 150–200 låtar under några dagar. Ett visst antal timmar, misstänker jag, kanske tio–femton, även om jag inte beräknat den exakta tiden.
MEN: när dessa första 150–200 låtar har passerat, då börjar det bli så att varje gång man haft programmet avstängt och startar upp det igen, hoppar Spotify tillbaka och börjar om från början med en låt tidigare i listan – och kör sedan uppspelningen därifrån en bit (alltjämt enligt samma bestämda låtordning) för att efter ett par timmar hoppa framåt igen och återgå till att spela nya låtar.
Det lustiga är att detta gör Spotify dessutom flera gånger om, vilket jag märkte tydligt efter ett tag. Om vi tänker oss att vi numrerar alla låtar som spelas upp, efter den ordning de spelas första gången (vilket jag gjorde), så kan man säga att Spotify först kör 200 låtar som då får numren 1–200. Sedan blir det ett hopp tillbaka och ca nr 1–20 spelas upp på nytt, sedan återgår Spotify till nya låtar och kör ca nr 201–220, sedan hoppar det tillbaka åter igen och ca nr 21–40 spelas upp (återupptagning av den andra omgången!), sedan blir det åter igen ett hopp ända till början och låt 1–20 spelas upp en tredje gång. Så att det blir flera genomkörningar igång samtidigt, som avbryter varandra och återupptas om vartannat. Hur länge detta kan pågå vet jag inte, för så länge orkade jag inte hålla på, men det verkar alltså helt enkelt som att Spotify-programmet är ganska buggigt på det sättet och hoppar tillbaka och upprepar – och vid de tillfällen då man återuppstartar gör det alltid just det. Då ändras dessutom ”låten närmast i kön”, observerade jag. En låt som stod närmast i tur att spelas upp när jag avslutade på eftermiddagen fanns plötsligt inte längre kvar i den positionen när jag startade igen nästa dag, utan då var det ett ”tillbakahopp” till någon annan låt (som jag redan vid det laget hört till leda, kändes det som).

Här är en liten del av filen där jag skrivit upp alla uppspelade låtar på mitt Spotify och observerat när de har upprepats. Ni kan nu då också passa på att leka ”gissa artisten” och se lite exempel på min katastrofala musiksmak. 😊
Med dessa resultat i åtanke är det verkligen inte konstigt att jag haft déjà vu-upplevelser! Spotifys slumpning är sammanfattningsvis inte alls någon slumpning, utan den framslumpade ordning som genereras när man trycker på slumpknappen är från och med det tillfället högst bestämd och spelas upp med diverse tillbakahopp och återupptagningar i all oändlighet. Om jag aldrig avbryter en slumpad uppspelning kommer väl förr eller senare samtliga 1 500 låtar på min lista faktiskt att ha blivit uppspelade, men inte förrän de första delarna av listan har repeterats om och om igen i olika ”sjok”.

Lyckligtvis finns det ett mycket enkelt sätt att undvika det här – nämligen att trycka på slumpknappen på nytt varje dag. För när man gör det, då börjar allt om från noll. Då finns inga tidigare låtordningar kvar, utan då är det en helt ny slumpning som gäller. Självklart kan det även då bli så att vissa låtar dyker upp fast man redan hört dem ofta på sistone – så kan det ju bli när man slumpar – men då är åtminstone chansen lite större att det inte blir samma repetitiva innehåll hela tiden utan att man får friska upp minnet med ”nygamla” låtar också. Nu de senaste två veckorna har jag kört den taktiken, att alltid inleda varje dag med en förnyad slumpning, och jag har även nu skrivit upp vilka låtar det blivit och konstaterat att det har blivit mer variation och inga särskilda mönster alls. Enstaka låtar av de 1 500 på min lista har fortfarande inte dykt upp på hela tiden, andra har kommit mer än en gång, men bakom det hela tycks det inte ligga något annat än normala sannolikhetsfaktorer.
Det är alltså bara vid ”oavbruten uppspelning” som Spotifys slumpning blir så där märklig som jag beskrivit ovan. Jag ska också tillägga om detta att fenomenet påverkas inte av om man spontant ”köar” något annat spår under uppspelningen, vilket jag har gjort flera gånger: låtordningen ändras inte av det utan återupptas som vanligt efter att den köade låten spelats. Det tycks inte heller spela någon roll vad man gör på andra enheter. Under experimentperioden har jag då och då kört Spotify (inloggad med samma konto) även på min mobil, med helt andra listor och urval, men det har inte på något sätt påverkat uppspelningen på datorn där jag ju har utfört försöken. (Dock kan det nog göra det om Spotify är öppet samtidigt på mobilen och datorn, för då brukar ju enheterna synka med varandra.)

Det här är mina slutsatser om Spotify och slumpningen. Kanske har jag nu fått det att gå upp ett ljus för en och annan Spotify-användare som tycker att samma låtar kommer på nytt hela tiden. Ta och ”slumpa om” då och då så slipper ni det, kort och gott.

Innan jag slutar ska jag snabbt kommentera ytterligare en sak, nämligen den där funderingen ifall Spotify med sina algoritmer märker vad man gör på datorn och väljer låtar utifrån det i sin ”slumpning”. Jag var ju t.ex. häromåret med om att jag översatte ett recept på ”custard” (vaniljkräm) och bara några minuter senare lät Spotify mig få höra Beatles-låten ”I Am The Walrus” med textraden ”yellow matter custard dripping from a dead dog’s eye”. Var inte det för att programmet märkte att jag höll på med ”custard”? Och är det inte också möjligt att jag haft rätt när jag misstänkt att Spotify varje fredag väljer att spela ”Friday I’m In Love” med The Cure för mig?
Mitt svar här är att nej, jag tror faktiskt inte att Spotify håller på så, utan det är rena sammanträffanden. Anledningen till att jag tror det är att nu har jag ju märkt själv att när man gör en slumpning på Spotify, så sätter programmet blixtsnabbt hela den aktuella listan i en låtordning som sedan bestämt följs. Det betyder att låtordningen i fråga inte påverkas av vad man gör därefter. Inte av vad jag googlar på, inte vad jag skriver för ord, inte av vad det är för veckodag, inte ens av vad jag köar för låtar utanför den ordinarie uppspelningen. Har Spotify väl ”lottat fram” en ordning så är den sedan huggen i sten och ältas tills man själv trycker för att ändra på den.
Om det finns någon faktor som påverkar vilka låtar på listan som hamnar först när man gör en ny slumpning, då är det något som jag inte har märkt ännu och som nog lär kräva betydligt mer detaljerade analyser om det ska kunna avslöjas (så jag tänker inte ge mig in på det just nu).

Det känns helt okej att ha kommit fram till de här slutsatserna. Nu kan jag sluta bry min hjärna med det här och ägna mig åt väsentligare saker och ting istället. Men ibland kan det vara nyttigt att leka vetenskapsman och göra experiment i vardagen bara för att få i-landsproblemen utredda åt sig. 😊

Igelkotten recenserar en skiva: Very, Pet Shop Boys

(recension september 2025)

Den här månaden tar jag och skriver om en skiva som jag lyssnat på förut – men det var väldigt länge sedan sist. Nu har jag precis återknutit bekantskapen med den på nytt, och det kändes rätt kul att göra det, det var liksom som att det gått väldigt lång tid men ändå inte. Det är också på sitt sätt ett ganska viktigt album i musikhistorien, så då fick jag lust att skriva om det.
Plattan i fråga är Pet Shop Boys Very, och därmed tar vi oss tillbaka till år 1993.

Den engelska syntpopduon Pet Shop Boys, bestående av de båda begåvningarna Neil Tennant och Chris Lowe, behöver knappast någon närmare presentation: de har varit igång sedan 1984 och radat upp massor av hits, med ”It’s A Sin” som kronan på verket. Och jag hör till dem som alltid har gillat duon i fråga – även om det aldrig gått så långt att jag börjat samla ihop eller lyssna igenom alla deras skivor och låtar. Den enda CD jag haft med Pet Shop Boys är deras greatest hits-skiva från 1991, alltså från tiden innan de gav ut Very.
Men saken är den att just med Very började de om på ny kula, kan man säga. Rent historiskt så markerar den skivan en lyckad comeback för Pet Shop Boys. Deras första framgångsrika period på 80-talet kom av sig omkring 1990, och sedan var det rätt tyst om dem ett par år, men sommaren 1993 kom alltså Very, flankerad av de båda singlarna ”Can You Forgive Her?” och ”Go West” som båda hamnade högt på topplistorna. Jag köpte inte skivan själv, men min lillebror gjorde däremot det, och jag lyssnade intresserat på den jag också. Den var onekligen mycket uppseendeväckande, för till skillnad från alla andra CD-skivor på den tiden hade Very ett knallorangefärgat, ogenomskinligt, knottrigt hårdplastfodral: helt annorlunda och lite festligt. Och musiken var också delvis annorlunda mot vad man hört av Pet Shop Boys tidigare. Det gick alltjämt att känna igen dem, det var Neil Tennants omisskännliga röst och ett syntpoppigt sound, men det var mer markant elektro nu (på sina ställen nästan datorspelsaktigt) och mer dansvänligt på något sätt … vilket ju låg i tiden, för 90-talets plastiga ”eurodisco” började slå igenom som bäst just då. Pet Shop Boys testade alltså något nytt – men när de gjorde det så var det ändå på deras eget sätt. Inte minst var nog den där orangea plasten något slags ironi.

Det jag inte riktigt fattade om Very på den tiden när den kom 1993, det var att den var ett nytt och modigt steg för Pet Shop Boys inte bara sett till musikalisk inriktning och image utan också på ett annat sätt. Den är nämligen ett mycket utpräglat ”komma ut”-album: både Neil Tennant och Chris Lowe är gay, men det hade inte märkts så mycket i deras musik förrän de alltså började tala betydligt mer klarspråk med Very. Och det märker jag på ett alldeles uppenbart sätt när jag lyssnar på skivan nu, över trettio år senare.
Ja, det är klart, lite kanske jag anade det även när det begav sig. Om inte annat så fick jag ju höra av flera i min omgivning att skivans avslutningsnummer (och största hit) ”Go West” var en ”böglåt”. Därför att det var en cover på en låt som från början gjordes av Village People, en ökänd gaygrupp på 70-talet, som en kampsång för homosexuella. Det där blev jag varnad för av en del jämnåriga (ja, jag var femton och gick på högstadiet och det var mycket mer homofobi bland ungdomar på den tiden, det kan jag minsann säga). Och jag kan nog ha noterat att det kanske fanns mer i samma stil på Pet Shop Boys orangeknottriga skiva: en låttitel som ”Liberation” framstod ju som lite misstänkt. Men jag brydde mig inte så mycket om varningarna, för även om jag också själv tyvärr var lätt homofobisk på den tiden – min egen fjolliga och lätt androgyna personlighet till trots! – så lät jag inte sådant avskräcka mig från musik som jag tyckte var bra. (Army of Lovers var ett annat liknande exempel.)
Sedan var det också som sagt i vilket fall som helst så att det allra mesta av innehållet på Very-skivan och innebörden av det, det undgick mig just då (jag lyssnar egentligen inte överdrivet mycket på låtars texter och gjorde det ännu mindre 1993). Däremot undgår det mig inte nu. Åtskilliga av skivans tolv spår har texter som mer eller mindre tydligt tar upp olika hbtq-aspekter: inte minst gör ”Can You Forgive Her?” det genom den intressanta och subtila historia som den texten berättar, men ämnet återkommer även t.ex. i nämnda ”Liberation” (titeln talar mycket riktigt för sig själv), ”I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing” (om känslan när man börjar inse vem man är), eller en av mina favoriter på skivan ”To Speak Is A Sin” (ej att förväxla med ”It’s A Sin”, och som verkar handla om homosexuellas diskreta försök att utan att säga något rent ut söka kontakt med likasinnade: kanske att få igång det som Jonas Gardell kallar för ”elektriciteten”).
Jag kan inte annat än beundra Pet Shop Boys för att de var så pass djärva att de tog det där steget och tog upp de här sakerna på ett fräscht album redan 1993. Det känns högintressant att lyssna på och försöka tolka texterna i fråga nu.

Men förutom det där så är Very ett kompetent album även musikaliskt. Jag minns visserligen att när jag lyssnade på det de första gångerna 1993 så kändes det lite grann som att skivan inleddes med hiten ”Can You Forgive Her?” och avslutades med hiten ”Go West” och däremellan var det tio låtar till som kunde framstå som utfyllnad som man bara förstrött lyssnade sig igenom. Men så var det ju naturligtvis inte: alla ”de andra låtarna” är fullt lyssningsvärda de också, och plattan växer – det tyckte jag när det begav sig, och det tycker jag nu.
Det är som sagt mycket elektro och danspop över soundet på Very, något som kanske blir som allra mest tydligt i ”Yesterday, When I Was Mad” och ”Young Offender”, där det verkligen blippar och spruttar på riktigt ordentligt. Dock funkar det bra, båda utgör i mitt tycke ytterligare två höjdpunkter på albumet, och det minns jag att även min lillebror tyckte – alltså inte min lillebror som var den som köpte skivan, utan min yngre lillebror som var fyra år 1993. Han var länge helt fascinerad av vad han kallade ”tian i Pet Shop Boys” (ja, för att ”Young Offender” är spår nummer tio alltså 😊) och jag kan förstå honom, för det är en medryckande låt, särskilt när det ovanpå alla syntkavalkader kommer in något som liknar ett klagande munspel mot slutet.
Vidare gillar jag den svulstiga ”The Theatre” – även om det delvis känns som att verserna till den tillhör en helt annan låt än resten – och den enkla men dansanta ”I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing”. Och så som sagt då ”To Speak Is A Sin”, som förutom att den fått en ny dimension nu när jag blivit medveten om texten också är en vaggande mysig låt (ett av få lite lugnare spår på Very), med en säregen melodi i refrängen. På 90-talet brukade den finnas med när jag lyssnade på musik i ett mörkt rum, och den funktionen skulle den nog fortfarande kunna ha. Jag får testa.
Sedan avslutas ju skivan på ett fullständigt föredömligt sätt med den obestridligt pampiga hymnen ”Go West” – självskriven som final. Ja, inte för att det nu är någon riktig final … för om man lyssnar vidare efter att ”Go West” har tonat ut så kommer det efter två minuter en gömd låt: en finstämd countryaktig liten ballad, i en helt annan stil än resten av skivan. Tricket att gömma en låt tror jag nog att Pet Shop Boys var bland de första att använda. Vad låten i fråga egentligen kallas vet jag inte, och helt rumsren är den kanske inte, för i den hör man att det sjungs ”I believe in ecstasy” – men äsch, jag sväljer det, det kanske syftar på något annat. Tilltaget känns också som en liten gimmick som passar in på den finurliga, hemlighetsfulla, dubbelbottnade och ironiska skivan Very.

Trots dessa lovord vill jag väl sedan ändå inte direkt framhålla att Very är bland de bästa skivor jag hört, rent sakligt sett. Den kan kännas enformig under vissa omständigheter, några av låtarna känns just som den utfyllnad som jag först trodde att samtliga spår 2–11 var, och till skillnad från många andra har jag aldrig heller varit överdrivet begeistrad av öppningsnumret ”Can You Forgive Her?”, även om jag nu uppskattar historien i den. Och det är ett faktum att inget av de tolv spåren (tretton, om man räknar med det där gömda) når upp till samma nivå som de riktigt bra låtarna med Pet Shop Boys som de gjorde på 80-talet: t.ex. ”It’s A Sin”, ”West End Girls” eller ”Left To My Own Devices”.
Men Very känns ändå som en stabil platta, inte minst för att den är ett så starkt tidsdokument och ett ”statement” från Pet Shop Boys. För mig är detta album nostalgi och samtidigt en milstolpe.
Känslan blir ju därför också extra speciell när jag lyssnar på Very för första gången på cirka trettio år. Som jag sade förut så var jag tyvärr delvis vad man kan kalla homofob 1993, men jag har gjort en resa sedan dess och blivit gradvis mer och mer frisinnad – det var en process som tog lång tid, och kanske är jag inte helt framme än (det är möjligt att det fortfarande är ett och annat jag inte förstår), men min ambition är att försöka komma ända fram. Då blir det så att säga en upplevelse att ha hört Very först på 90-talet och så plötsligt igen nu, med facit i hand, då jag har vuxit till mig och lärt mig ett och annat.
Jag uppskattar också på det hela taget att lyssna på en ”komma ut-skiva”, för även om jag nu inte själv är gay (utan bara binyfiken) så har jag som jag nämnde ovan alltid haft en lätt androgyn läggning och känt mig udda och trivts dåligt i de alltför utpräglat maskulina sammanhangen. Därför tar jag lätt med sympati till mig alla uttryck för det annorlunda och alternativa, de röster som säger att man får vara på andra sätt också – och där passar Pet Shop Boys Very in perfekt.
Vi behöver nog alla lite orangefärgad knottrig plast i tillvaron.

Skiva: Pet Shop Boys, Very, Parlophone.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en skiva: Testament, Highasakite

(recension augusti 2025)

I min tidvis ganska lustiga musiksmak ingår att jag har en förkärlek för ”indie”. Vad nu det egentligen innebär, det vet jag inte riktigt, annat än att indie betyder ”independent” och att indieartister brukar hålla till på mindre och oberoende skivbolag och inte är helt kända för den breda lyssnarskaran.
Än mindre kan jag definiera hur genren indie faktiskt låter. Men något slags gemensamt och för mig tilltalande musikaliskt drag måste det finnas bland de artister som klassas som indie, för det är ett faktum att när jag hör en ny låt som jag tycker är bra på någon kanal på Spotify eller andra medier, och kollar upp vad det är för någonting, så händer det väldigt ofta att det står ”indie” på artistbeskrivningen.
Några exempel på grupper/artister som jag gillar ganska mycket (och som andra i min omgivning inte tycks känna till), och som jag blivit bekant med genom att av en slump höra dem någonstans och sedan konstaterat att de är indie, är svenska The Sound of Arrows, Little Children och Deportees, kanadensiska Electric Youth, franska M83 och engelska London Grammar.
Och så har vi norska Highasakite. De är bland de bästa av alla de där indiegrupperna tycker jag – och nu har de precis släppt ett nytt album. Ett tämligen svårmodigt ett, och så brukar det vara från deras håll.

I sitt hemland Norge är Highasakite väldigt populära trots att de alltså inte egentligen är mainstream. Här i Sverige har de också en viss publik, men det stora genombrottet hos oss har uteblivit och här lever de därför fortfarande upp till beteckningen ”indie” just i den där alternativa bemärkelsen. Själv blev jag först förälskad i Highasakite för knappt tio år sedan, och det var också just under den perioden de kom ut med sina bästa skivor – i synnerhet Camp Echo, med förträffliga låtar som ”Someone Who’ll Get It” och ”Golden Ticket”. Jag fäste mig då vid deras mäktiga sound, som är syntpoppigt men ändå bombastiskt och pretentiöst: det bygger i hög grad på stora mattor av dundrande syntar och sångerskan Ingrid Helene Håviks mycket speciella, hårda och vassa sång som man också mixtrar med i olika stämmor och skikt. Ingrid är över huvud taget den dominerande frontfiguren och kreativa kraften i gruppen, allting verkar onekligen kretsa runt henne (flera av de andra gruppmedlemmarna har hoppat av i omgångar, men Ingrid är alltid kvar), och hon ger intryck även visuellt, med ett svartsynt, bittert och hålögt utseende. Highasakite är helt enkelt tungsint, mörk syntpop – inte särskilt glatt, inte något som gemene man sjunger allsång till, men snyggt.

Efter de där albumen omkring 2016 som jag blev så förtjust i har Highasakite släppt ett par album till, som inte var riktigt lika bra utan gick lite mera på tomgång, men jag har ändå fortsatt att ha koll på gruppen i viss mån. Och nu har det alltså kommit en ny skiva från Ingrid Helene Håvik & co. Den heter Testament, och känns ännu mörkare och dystrare än tidigare, nästan så att man hajar till – men samtidigt är den intressantare än de föregående skivorna på senare år. Detta trots att den inte är speciellt lång: bara 33 minuter och inte fler än nio låtar (i praktiken åtta eftersom den sista är ett slags postludium, se nedan). På den lilla tiden blir det ändå en mycket konstnärlig liten uppvisning från Highasakite.

Den tanke jag omedelbart fick när jag spanade in låtlistan, det var att ”det här måste vara ett konceptalbum”. Ett album med låtar som hänger ihop med varandra och som berättar en historia. För redan låttitlarna ger associationerna att här handlar det om någon som insjuknar och dör i cancer. Ett av spåren heter rentav ”Chemotherapy” och det känns ju väldigt tydligt, och de två sista heter ”Farewell” och ”Requiem”. Då anar man liksom redan i förväg vad man har att vänta. Och när jag sedan lyssnade på låtarna i fråga, då förstärktes det intrycket ytterligare och det kändes som att hela albumet Testament lever upp till sin titel: att det är ett slutord och en skildring av den sista tiden för en person.
Men märkligt nog kan jag inte se att någon annan har uppmärksammat detta. Jag har googlat lite för att hitta andras recensioner och kommentarer och omdömen om Testament, men ingenstans ser jag att det beskrivs som ett konceptalbum om ett cancerfall. Att det handlar om sjukdom och död verkar flera skribenter tala om, likaså om kärlek, stolthet, skam och handlingsförlamning – ja, det stämmer säkert, men ingen nämner att det är ett album i berättelseform. Inte ens Ingrid Helene Håvik själv, för hon säger bara så här om albumet, i en artikel jag hittade:
”’Testament’ gir stemme til mennesker som kjemper for å holde kontrollen, som tviholder på verdighet, men som ikke klarer å si unnskyld eller vise sårbarhet. Fasader slår sprekker. Nærhet glipper. Relasjoner forvitrer. Men mellom linjene ligger også et ønske om å bli sett og tilgitt.”
Är jag en sådan kulturell klåpare att jag totalt har missat det budskapet och istället missuppfattat och feltolkat alltihop som ett annat slags verk? 😊

Nåväl, faktum kvarstår i alla fall att jag väldigt, väldigt starkt uppfattar Highasakites skiva som en dödssjuk människas historia, och den tolkningen kan jag nog ändå ta mig friheten att få ha. Inte minst för att skivan faktiskt berör mig när jag lyssnar på den med denna förutfattade mening.

För mig börjar det liksom med att cancerbeskedet kommer i den inledande låten ”Messiah”, som känns som ett ödesdigert intro. Sedan är det lite olika faser i de låtar som sedan följer: att berätta vidare för andra, att tänka att det här ska jag klara, att tvärtom känna sig sjuk och dålig, att bemöta omgivningen, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den som har perspektivet i texterna verkar ibland vara den sjuka personen själv, ibland någon i hans/hennes närhet (partnern eller någon nära vän), och helt uppenbara är förstås inte alltid rollerna, men med lite god vilja hänger jag ändå med allt eftersom handlingen fortskrider. ”Call Me When You Need Me” på ett ställe, nämnda ”Chemotherapy” på ett annat, ”So Cool” kontras det med därefter … lite så funkar det för mig.
Och sedan blir det i näst sista låten ett vemodigt ”Farewell” (om barnet som växer upp underförstått utan att man kommer att få se det), och det allra sista spåret heter ”Requiem” och är egentligen inte alls någon låt utan ett rent orgelstycke som epilog. Med en väldigt stark effekt faktiskt … det är så omsorgsfullt inspelat att man till och med hör knäppandet och puffandet från orgelns pipor och bälgar, och orgeln i fråga spelar en ytterligt sorgsen melodi som skulle kunna vara direkt hämtad från en riktig begravning. Eftersom jag personligen bara under de senaste åren har varit med om att två släktingar och två goda vänner har gått bort i just cancer, så blir det där väldigt känslosamt. Ingrid och de andra i Highasakite lyckas så att säga träffa mig precis rätt med här konceptet (om det nu är ett uttänkt koncept).
Jag vill därför som sagt gärna hålla fast vid den här tolkningen. Men samtidigt medger jag ju att var och en av låtarna går att plocka ur det där sammanhanget, och i så fall funkar de alldeles utmärkt på det sättet också. För då handlar de säkerligen om just det som de andra krönikörerna pratar om: trassliga relationer, stolthet och skam, spruckna fasader och så vidare. Om det är så att albumet ska vara just dubbelbottnat, att det berättar en historia men att varje låt för sig samtidigt är ett eget verk, då är det väldigt proffsigt och tjusigt gjort av Highasakite måste jag säga.

Sedan är det ett vackert album över huvud taget också, rent musikaliskt, och riktigt så supersorgset och tungt som i den där avslutande ”Requiem” är det inte alltid under den föregående halvtimmen. Highasakite må vara ett mörkt och dystert band – och icke-folklig ”indie” – men samtidigt har de onekligen också etiketten syntpop, och ”pop”-delen av detta finns med på sina ställen på Testament. Även om jag inte hittar någon bit av samma snitsigt poprockiga kaliber som 2016 års hit ”Someone Who’ll Get It”, så finns det ställen på skivan där man kommer i närheten, t.ex. i det lätt Tove Lo-doftande singelspåret ”Call Me When You Need Me”. Sedan är mitt allra främsta favoritspår (förutom särfallet ”Requiem”) nog ”But, I Loved”, med storslagna synt- och körarrangemang och elektroniskt trumdunder i refrängen. Jag gillar också de tillfällen då det kommer in inslag av ”äkta” instrument i den elektroniska ljudbilden, som den countryaktiga banjon i början av ”Biblical”, eller det ”spanska mässingsorkestersoundet” som förekommer i både den och ”Make It”.
Dessutom ska vi ur ett svenskt perspektiv inte glömma att vår egen populära Miriam Bryant faktiskt är med på ett spår också, ”So Cool” närmare bestämt – låt vara att hon i det här fallet sjunger så likt Ingrid Helene Håvik att det nästan är svårt att skilja deras röster från varandra i duetten.

Albumet är Highasakite på ett sätt som musikaliskt är välbekant och inte gör en besviken, och som innehåller det mörker man förväntar sig av denna norska grupp. Men som jag redan sagt, det som framför allt präglar Testament är känslan av att det är en sammanhängande berättelse – med allt vad det innebär av att tolka texterna ur en särskild vinkel och få fantasin släppt lite i rörelse. Det blir ytterligare ett snäpp dystrare då, men det är engagerande lyssning.
Ja, det är inte så dumt att ha med mörk och melankolisk syntaktig indie i sin musiksmak. Hur det nu kan vara möjligt för mig att ha det och samtidigt ha en smaklös Eurovision-insnöad sida också 😊 men det där får nog en musikpsykolog ta hand om.

P.S. Jag har observerat att Highasakite kommer att spela i Göteborg den 7 oktober, på Pustervik (ett ganska alternativt ställe, typiskt nog), och om någon jag känner som också gillar indie har lust att göra mig sällskap dit så kan ni ju säga till!

Skiva: Highasakite, Testament, Propeller Recordings.
Betyg: 8 av 10.