Igelkotten rangordnar ... de tio snyggaste introna

(ranking januari 2026)

Gott nytt år 2026! Årets första rankinglista från mig här på bloggen blir av något som inte är oväsentligt för musiklyssnaren och som man säkert kan fundera på länge – nämligen bra intron till låtar.
Ett lyckat intro kan ju onekligen göra mycket för att lyfta upp en låt, och i vissa fall finns det intron som är så bra att resten av låten som sedan kommer inte klarar att matcha dem. Några sådana exempel finns det här på min lista. Men framför allt handlar det om intron som verkligen får en att ryckas med i musiklyssningen och få upp förväntan och intresset för låten. Det är det som är huvudsaken.
Det jag märkte när jag försökte tänka efter och sammanställa denna topp 10-lista var att det var mycket svårt att gallra, för jag kom genast på väldigt många låtar med bra intron (och då finns det säkert ändå fler som jag har glömt). Men jag lyckades få ner dem till tio till slut. Jag försökte då i viss mån följa principen att ett riktigt bra intro ska vara ett sådant som är delvis frigjort från låten i övrigt – eller ja, självklart kan och bör det anknyta till huvudlåten, men om introt låter helt och hållet likadant som senare delar i låten så är det inte riktigt det jag är ute efter, även om det fortfarande kan vara snyggt. Introt ska så att säga ha ”det lilla extra”.
Här följer mina ”tio bästa intron” i ordning nerifrån och upp (och även om jag har försökt beskriva musikaliskt varför jag gillar dem så kan det naturligtvis vara så att personliga minnen och associationer spelar in lite grann också).

10. ”Bitter Sweet Symphony”, The Verve
En gammal favorit sedan länge, naturligtvis tack vare den där lilla ljusa kvittrande stråkslingan som upprepas om och om igen i refräng och mellanspel. Och så finns den med i introt också givetvis! Hela introt i fråga är ett skolexempel på hur man bygger upp steg för steg mot något storslaget … det börjar med att stråkarna spelar själva grundackorden till låten, sedan kommer ”huvudslingan” in, följd av ytterligare små gimmickar, och efter att man fått in förväntan mer och mer sätter det slutligen igång på allvar med trumspår och allt. Det blir en minst sagt praktfull inledning inte bara till låten ”Bitter Sweet Symphony” utan till hela albumet Urban Hymns, där den är förstaspår.

9. ”Where The Streets Have No Name”, U2
Jag har en förkärlek för sådana intron som är lite dissonanta och innehåller ett mischmasch av ljud som skapar en viss stämning … och ett sådant intro är det till ”Where The Streets Have No Name” (och tillika till hela albumet The Joshua Tree). Det börjar på ett just sådant diffust sätt, med en mörk elorgelliknande och mystisk bakgrund – helt uppenbart upprunnen i producenten Brian Enos hjärna – som surrar på och växer sig starkare samtidigt som The Edges karakteristiska smattrande gitarr börjar komma in. Och sedan blir det dags för trummorna och basen som introducerar en puls och får låten att börja på riktigt, fortfarande i samma suggestiva anda. Det är ett otroligt snyggt intro kort och gott. Som helhet hör låten också till U2:s bästa, men den lider en aning av att den inte fortsätter med riktigt samma dramatik och framför allt saknar en tillräckligt tung rytm. Jag brukar tycka att om man kombinerade de båda kända versioner som finns av den här låten, dels originalet och dels Pet Shop Boys discoaktiga cover, så skulle det bli en av tidernas bästa låtar. Nu är det inte så – men introt ska U2 verkligen ha beröm för.

8. ”I morgon”, Di Leva
Ett bra intro ska vara sådant att man, när man plötsligt hör det, tänker ”wow, nu kommer den här låten ju, åh vad bra den är!” på ett alldeles särskilt sätt – även om man har hört den massor av gånger förut. Så är det för mig med Thomas Di Levas ”I morgon”, förstaspår på skivan Vem ska jag tro på? Den kosmiske Di Leva är ju annars inte känd just som någon avancerad kompositör, men när jag hör de inledande slagen på baskagge till denna låt (”dunk! – dunk, dunk!”) reagerar jag alltid med samma förtjusning, för jag vet vad som är på gång! Nämligen ett omsorgsfullt uppbyggt introparti med originella, svävande klanger: Di Leva presenterar det på sätt och vis själv i och med att man svagt hör honom säga orden ”Väx! Lyft!” Det är precis vad man som lyssnare gör – det blir en stämning som är atmosfärisk (ett av mina favoritord), med gott om synt och oscillator och snygga elgitarrer, och så till och med ett ödsligt klagande munspel så småningom, strax innan Thomas ska börja sjunga. Hela introt är en och en halv minut långt och det är en och en halv gyllene minut.

7. ”Voda” (”Water”), Elitsa Todorova & Stojan Jankulov
I Eurovisionvärlden finns det inte så många superbra intron att hämta, mycket för att de låtarna bara brukar vara tre minuter långa och då har man i regel inte tid med några ambitiösa intron. Men den här låten är ett av undantagen. Det är Bulgariens bidrag 2007 (som kom femma) och jag har berömt den tidigare på min Eurovisionblogg, där jag utnämnde den till tidernas bästa ESC-låt och även uppmärksammade just att den har en otroligt bra början. Det tycker jag alltjämt att den har. En trolsk stämningsfull syntmatta över vilken sångerskan Elitsa ylar ”mo-o-reeee …”, sedan blir det en mungiga, sedan kommer trummorna in, och lite till, och lite till, och sedan sätter det igång på allvar med en svettig, exotisk, dunkande puls. Ett mycket ambitiöst verk som motbevisar alla och envar som tycker att Eurovision är trams eller att bra musik inte kan komma från Bulgarien. Och introt är det som sätter tonen för hela låten på ett föredömligt sätt.

6. ”Born in the USA”, Bruce Springsteen
Slagkraftigt är bara förnamnet – ja, det är faktiskt ett rent bokstavligt slagkraftigt intro som den här låten har! Det är två av medlemmarna i Springsteens klassiska kompgrupp E-Street Band som står för det, nämligen trummisen Max Weinberg, som (med viss hjälp av en studioeffekt) dundrar på med fullständigt explosiva trumslag, samt naturligtvis keyboardisten Roy Bittan som samtidigt spelar det där helt unika riffet, med ett svajande klockspelsliknande ljud som ingen annan lyckats efterlikna. (Bittan är nog min favoritkeyboardist, bortsett från Benny Andersson och Vangelis.) Som lyssnare hajar man bara till och är fast, och det blir ju inte sämre när huvudmannen Bruce själv kommer in och börjar vrålsjunga sin text ”born down in a dead man’s town …”. Ett hyperenergiskt rockmästerverk, från början till slut men allra mest i början får man nog säga.

5. ”Thunderstruck”, AC/DC
Kanske är det egentligen inte introt som sådant som gör den här låten så mästerlig, utan mer riffet som introt består av – och som fortsätter höras hela låten ut. Ja, ni vet säkert vad jag menar, det är Angus Youngs otroligt snabba elgitarrmotiv med trettioandradelsnoter (eller vad det nu är) som liksom bara flyger fram. Men det introduceras ju sagolikt i låtens början – för faktum är att ”Thunderstruck” egentligen har en annan inledning (fast fortfarande urtjusigt, det sätter tonen direkt) och sedan går den över i huvudtemat först efter drygt tio sekunder. När det väl är infört kompletteras det sedan med det allsångsvänliga, skrålande, stampande ”THUNDER!”, och takt för takt kommer vi längre och längre in i denna hejdundrande värld. Energin fortsätter även efter att Brian Johnson till slut har börjat sjunga (eller vad det nu är han gör …) och det är en ypperlig låt som helhet, men den första minuten är bäst.

4. ”Pretty Tied Up”, Guns N’Roses
Den här låten har jag skrivit om här på bloggen redan tidigare, häromåret när jag recenserade Guns N’Roses två Use Your Illusion-plattor, och redan då nämnde jag att den har ett av tidernas bästa intron. Det anser jag fortfarande, och jag kan beskriva det igen: ”Pretty Tied Up” inleds med att kompgitarristen Izzy Stradlin’ spelar på något så ovanligt som en sitar, och utifrån detta orientaliska inslag bygger Guns sedan under några dramatiska sekunder upp en suggestiv stämning när de övriga instrumenten börjar komma in. Via en snitsig basbrygga från Duff McKagan brakar det sedan löst ordentligt med en finurlig, hårdrockspoppig GNR-låt av bästa märke. Visserligen kan den inte helt matcha sin högklassiga inledning – men Guns N’Roses vet hur man ska väcka intresse och energi och få det att rock’n’roll-aktigt spritta i benen på lyssnaren.

3. ”Chariots of Fire”, Vangelis
Självklart måste denna vara med på en sådan här lista – för när jag först hörde detta stycke så var det ju faktiskt just bara introt som jag hörde (och gillade), och i flera år visste jag inte ens om att det var början till en riktig låt! Jag talar naturligtvis om slutet av 80- och början av 90-talet då ”Chariots of Fire” var signaturmelodi till Mitt i naturen i TV2. Redan då älskade jag den signaturmelodin, ”Mitt i naturen-musiken”, som jag tyckte var fantastisk bara under det fåtal sekunder den varade där i TV-rutan. Sedan fick jag till sist höra resten av låten, och blev då fortsatt stormförtjust både i den och i Vangelis och hela hans musikskatt. En kärlek som håller i sig än i denna dag, och allt detta tack vare ett intro kan man säga. Om man dessutom ska kommentera det rent musikaliskt så är detta intro verkligen Vangelis i sin prydno, med det där snygga kosmiska sequencerdroppandet och det minimalistiska tvåtonstemat (ett kvintintervall) och så stegringen när det elektroniska klappandet kommer in. Det är inte konstigt att det här filmmotivet har blivit en sådan klassiker.

2. ”Freestyler”, Bomfunk MC’s
Denna breakbeat-hiphop-dänga från år 2000, skapad av en finsk duo som fick en monster-kult-hit med den (men sedan inte har hörts av så mycket igen), är för all del en förträfflig låt: en av de bästa i en genre som jag annars inte uppskattar nämnvärt. Men grejen med ”Freestyler” är att den finns i en kortare och en längre version (singel- kontra albumversion tror jag), och man måste absolut lyssna på den längre, för det är den som har ett av tidernas bästa intron! Det som förgyller låten är ju det där blippande ljudet i refrängerna, och detta ljud finns även i introt i fråga. Där fungerar det som bakgrund till ett slags ”overtyr” som egentligen inte hör så mycket ihop med den övriga låten men som låter superläckert – med ett slags fågelliknande elektro-lockrop, drillar på en akustisk gitarr och en viss spänning som bygger upp sig fram tills själva ”Freestyler”-stuket ska börja. Jag har varit förälskad i detta intro från första stund, det är den klart bästa delen i låten, och den är som sagt bra även utan det, men med det blir den ett mästerverk.

1. ”Money For Nothing”, Dire Straits (med Sting)
Det här är en nästan självskriven vinnare! Visserligen är själva låten ”Money For Nothing”, när den väl har kommit igång, betydligt mindre märkvärdig än sin inledning (och därför brukar jag inte heller ha med den på några favoritlåtslistor), men just därför blir introt så väldigt minnesvärt. Och det är onekligen klassiskt och har hyllats och citerats av många. Sting är gästsångare på låten och det är han som i introt upprepade gånger sjunger ”I want my MTV” över en svävande elektronisk bakgrund, vilket pågår ett tag, men sedan kliver han åt sidan och istället kommer trummorna in: först ett par slag, sedan ett par till, och så blir det mer och mer och syntmattan ökar i volym och så stegras alltihop till en hel kakafoni. Underbart läckert – och plötsligt så klipps alltihop av till förmån för Mark Knopflers snitsiga gitarriff, och via ett trumbreak kommer vi pang in i låten. Alltså, det är svårt att beskriva det där, men det är helt enkelt bara att lyssna på alltihop. På hög volym. För det är mästerligt. MTV finns inte mer men ”I want my MTV”-introt består.

Det här var mina tio favoritintron. Man kan notera att sex av de tio låtarna faktiskt också är öppningsspår på de album de finns med på (plats 10, 9, 8, 6, 5, 3) och ytterligare en (plats 4) är öppningsspår på sida B på sitt album, om man nu lyssnar i gammalt dubbelsidigt format. Det visar väl att även artisterna själva insett att introna i fråga är slagkraftiga.

Som sagt, detta var en rätt svår lista att göra och gallra i, för det finns väldigt många ytterligare intron som är väldigt bra och som jag egentligen hade velat ha med här. För rättvisans skull vill jag faktiskt nämna en del av dem, som ni kan gå vidare och lyssna på om ni vill höra ännu fler läckra intron: det är t.ex. ”Baba O’Riley” med The Who, ”Wild Dances” med Ruslana, ”The Visitors” och ”Gimme! Gimme! Gimme!” med ABBA, ”Wherever I May Roam” med Metallica, ”Coma” med Guns N’Roses, ”Blue Monday” med New Order, ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys, ”Little Bird” och ”No More I Love You’s” med Annie Lennox, ”Stockholm” med Orup, ”It’s All Too Much” med The Beatles, ”Dark Allies” med Light Asylum, ”Great Southern Land” med Icehouse, ”Genom eld och vatten” med Sarek, ”Mea culpa” med Enigma …
Ja, nu är det lika bra att jag avslutar, för annars blir det att jag istället får gallra bland dem som ska få nämnas i snabbuppräkningen. 😊 Ni får också ursäkta att jag säkerligen har glömt åtskilliga. Men jag hoppas att jag med detta lyckats väcka er inspiration till att själva avnjuta era egna favoriter bland snygga intron!

Igelkotten recenserar en bok: Svensk rock, Lars Lilliestam

(recension juli 2024)

(Obs! Denna text skrev jag 2019 men lade aldrig ut den på bloggen – nu har jag grävt fram den och låter den bli recensionen för den här månaden!)

I bokhyllan i mitt arbetsrum står en bok som heter Svensk rock: musik, lyrik, historik, skriven av Lars Lilliestam. Den är en av några stycken böcker här i hemmet som jag har för vana att ibland dra ut ur hyllan och slötitta i vid tillfällen då jag inte har något annat för mig (typ väntar på någon i en enstaka minut eller så), med följden att jag kan den ganska bra.
Svensk rock är dessutom en av få böcker jag äger som jag har fått signerad av författaren. Det är inte så konstigt. Lars Lilliestam är professor emeritus i musikvetenskap i Göteborg, och läsåret 1997–98 läste jag grundkursen i just musikvetenskap och hade då honom som föreläsare och även handledare till B-uppsatsen jag skrev. (På den tiden var han docent i ämnet, men jag har sett att han senare avancerade till professor.) Han hade då precis givit ut Svensk rock, och jag fick köpa ett rabattexemplar med hans namnteckning i.
Som bekant fortsatte jag inte med mina musikvetenskapliga studier – jag är förvisso intresserad av musik, men så stor fallenhet för det har jag inte, och att jag valde att läsa musikvetenskap ett år berodde mest på att detta var tiden närmast efter studenten, då jag provade mig fram i studie- och yrkesvärlden. Men det var ändå väldigt intressant att studera ämnet, jag lärde mig faktiskt en hel del, jag minns Lars Lilliestam som en trevlig lärare (vet inte om han minns mig, men om han läser det här säger jag ett glatt hej!) och det är kul att fortfarande ha hans bok i hyllan som ett minne från gångna tider och ett rejält stycke allmänbildning.

Svensk rock är överlag ett mycket intressant verk, och märkligt nog finns det fortfarande så vitt jag vet inte så många andra böcker i samma stil – i alla fall inte på akademisk nivå som det är fråga om här. Det som Lilliestam gör i boken är att han går igenom svensk rockmusik, hur den låter, dess historia och ännu mer den kulturella och sociologiska bakgrunden: vad som är så typiskt svenskt med svensk rock och hur rocken här i Sverige har utvecklats jämfört med förebilderna från England och USA. Ackulturation, som det också kallas – på vilket sätt den anglosaxiska rocken har anpassats efter just svensk kultur. Lilliestam är mycket kunnig och insatt, och har förmågan att ingående och vetenskapligt analysera såväl låttexter som harmonik, melodier, spelteknik och allt annat musikaliskt – plus alla de där sociologiska faktorerna. Det som möjligen är lite trist är att han särskilt gärna använder artister han själv gillar som frekventa exempel: Eldkvarn, Ulf Lundell, Rolf Wikström, Peps Persson och andra som jag för min del anser vara ganska tråkiga (även om jag har respekt för dem), men det går väl att stå ut med och han nämner faktiskt väldigt många andra svenska artister också.

Särskilt positivt tycker jag det är att Lilliestam i Svensk rock försöker ha en respektfull hållning – även om han inte riktigt alltid lyckas (se nedan). Han är angelägen om att undvika att döma ut vissa musikstilar och band från förr: bland annat försvarar han de första försöken till rock i Sverige, som många andra musiklyssnare nog snarare hånskrattar åt, och han ifrågasätter gängse rockexperter som nästan alltid sätter England och USA som standard och tycker att rock i övriga länder bara är bleka efterapningar. Dessutom tar Lilliestam ibland upp fenomenet dansband, och kommenterar att detta är en genre med ytterst låg status men att man ändå inte borde avfärda den hur som helst. Även om jag själv inte tycker om dansband (och det tror jag inte att Lilliestam gör heller) så uppskattar jag när en lärd akademiker tar den musiken på allvar.
Faktum är att när jag gick den där musikvetenskapskursen och skulle skriva min uppsats med Lilliestam som handledare, så skrev jag om den då nyligen aktuella dagispoplåten ”Barbie Girl” med Aqua; det var mycket som en protest mot den rockestetiska elitism och snobberi som jag uppfattade fanns i den musikvetenskapliga världen (även i hög grad bland mina medstudenter) och jag tror faktiskt att jag hade Lilliestam på min sida där … man märker i hans bok att han försöker visa respekt även för de genrer som brukar avfärdas som smörja, och där var ju han och jag överens. (Sedan blev min uppsats om ”Barbie Girl” tyvärr inte särskilt bra utan mest bara en massa generaliseringar i kåserande stil – jag har inget sinne alls för vetenskapliga metoder – men det var ändå en givande process. Jag har ibland tänkt önsketanken att jag med mitt ämnesval kanske gav Lilliestam ytterligare en tankeställare.)

Hur som helst – även om Svensk rock alltså i det stora hela är en väldigt bra och tankeväckande bok, så märker jag när jag slöläser den att det finns vissa brister i den också. Små och få, men ur mitt perspektiv lätt irriterande … för jag är ett fan av ABBA och jag gillar Eurovision Song Contest, och det är just där som jag tycker att Lilliestam ”failar” och missar att följa sina egna toleranta principer för att istället börja generalisera.

Trots den i grunden neutrala tonen i Svensk rock kan man läsa rätt klart mellan raderna att Lars Lilliestam faktiskt har en rätt negativ syn på ABBA (och även på andra svenska ”exporter” som Roxette). Det är han förstås i sin fulla rätt att ha, men det är anmärkningsvärt att det poppar upp så synligt när han någon gång nämner dem i en i övrigt objektiv bok. Han säger till exempel mer eller mindre rakt ut att ABBA fick skylla sig själva för att de blev så kritiserade av proggare och andra smakdomare på 70-talet, och han verkar lätt skeptisk till att deras musik senare har uppvärderats. För mig, som upplever det som mycket rättvist och en lättnad att ABBA fått åtminstone ett visst mått av uppskattning efter att ha blivit rent ut sagt mobbade i Sverige under sin aktiva tid, är detta lite svårsmält.
Just när det gäller ABBA blir också Lilliestam lite väl kategorisk. På andra ställen i boken förklarar han att det finns en sorts skiljelinje mellan artister som tillmäter texterna stor betydelse och skriver utifrån sina egna tankar och erfarenheter (och därför underförstått är seriösa) och andra som inte gör det utan bara sysslar med underhållning, och även om han medger att den där skiljelinjen inte är helt absolut, så lyfter han just i fallet ABBA fram ett citat av Benny Andersson för att resolut kunna placera dem i den senare klassen. Vilket inte är helt sant. Även om ABBA i första hand var ett popband, så var deras texter (särskilt under de sista åren) både i hög grad personliga, med en historia bakom, och tänkta att säga något med. För att inte tala om deras sätt att arbeta i studion, som verkligen kännetecknades av kreativitet och skaparglädje. Det går inte att antyda att ABBA:s arbetssätt bara byggde på underhållning och kommersiell anpassning, och det är en myt att de enbart var en hitfabrik. Det känns som om Lilliestam förbiser eller helt enkelt inte känner till detta.
Han begår också ett kardinalfel när han i en fotnot gör det magstarka påståendet att ABBA har sitt ursprung ”i samma mylla som dansbanden”. Detta bygger han på en enda ABBA-låt, nämligen ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, och det känns lite klent i sig att låta en enda låt bli avgörande på det sättet. Sedan får man ju medge att just den låten är väldigt dansbandslik med sina saxofoner i stämmor, men dansband kan man ändå inte säga att det är – ”I Do” är inspirerad av betydligt äldre musik än så, närmare bestämt europeisk storbandsschlager från 1940- och 50-talet, och orkesterledare som Billy Vaughn. Det är en inspirationskälla som även dansbanden öst ur, men det går ju ändå inte att säga att ABBA har särskilt utpräglade dansbandsrötter för den sakens skull. Dansbanden har tillika hämtat mycket från rock’n’roll, vilket Lilliestam också medger på andra ställen, och med den logik han använder för ABBA och ”I Do” så skulle det betyda att alla de grupper som har element av rock’n’roll i sin musik är sprungna ur samma mylla som dansbanden – vilket knappast någon skulle vilja hålla med om!
Det här låter kanske som en bagatell, men för mig är det ett riktigt ordentligt skönhetsfel: ett alltför ivrigt försök att få in ABBA i ett fack som inte är till deras fördel. ABBA är faktiskt en av de grupper i populärmusikhistorien som är allra mest svårplacerade och har den rikaste floran av influenser från många håll, och då borde man i en bok om svensk populärmusikhistoria erkänna det istället för att sätta irrelevanta etiketter på dem.

När det gäller Eurovision Song Contest så nämns den tävlingen (och Melodifestivalen) väldigt lite i Lilliestams bok, och det är på sätt och vis inte så konstigt eftersom boken trots allt är koncentrerad på rock av anglosaxiskt ursprung, vilket har varit ganska underrepresenterat i ESC. Men jag upplever ändå att ESC- och MF-fenomenet skulle ha kunnat omnämnas och avhandlas åtminstone lite mer i boken, och även på ett mindre svepande sätt. Lilliestam använder den ytterst felaktiga benämningen ”Eurovisionsschlagern” och låter detta rentav syfta på såväl ESC som MF samtidigt, och han är även i detta fall väldigt kategorisk och verkar se det som att mer eller mindre alla låtar från de två musiktävlingarna är av ungefär samma likriktade karaktär.
Jag kan inte heller låta bli att tycka att det som Lilliestam skriver om rockexperters inställning att det bara är USA och England som kan göra riktig rock, och att de andra ländernas (även Sveriges) försök är patetiska, borde ha gått att vidareutveckla med en liten jämförelse med musiken i Eurovision. För där är ju just detta aktuellt i allra högsta grad, inte minst från svenska kritikerhåll … musiken från länder runtom i Europa i ESC döms febrilt ut och godkänns inte på något sätt som likvärdig med äkta och autentisk rock och pop från de ”riktiga” musikländerna. När jag läser vissa passager i Lilliestams bok, där han problematiserar anglocentrerad musikkritik men samtidigt inte ägnar Eurovisionfenomenet många tankar, så kliar det verkligen i mig att utbrista: ”Vad säger du då om inställningen till Eurovision?” ”Det där att kritiker och TV-tittare i Sverige hånskrattar åt bulgarisk disco, portugisisk progg och vitrysk folkrock, vad drar du för paralleller där?” ”Om nu icke-anglosaxiska länders rockmusik är värd respekt, varför gäller inte det musiken i Eurovision då?”
Det finns liksom ingenting på den fronten i boken – inga jämförelser, inte ens en liten anknytning. Och då är det ändå på det sättet att Eurovision Song Contest (precis som ABBA:s musikaliska bakgrund) är en hel smältdegel av influenser, stilkrockar och nationella särdrag. Det finns massor att studera och dra vetenskapliga slutsatser av i ESC – det är, för att använda Lilliestams egen favoritterm, ett under av musikalisk ackulturation. Det är minsann inte bara en likriktad smet … men ändå känns det som Lilliestam betraktar ESC och MF som just det och därför ignorerar dem.

Nu ska man förstås komma ihåg att det var 1998 som Lars Lilliestam gav ut Svensk rock. Det har gått över tjugo år sedan dess och mycket har hänt, inte minst i Eurovision- och Melodifestivalvärlden, som ju har vuxit och utvecklats stort. Jag vet inte heller om Lilliestam på senare år kanske faktiskt har uppmärksammat just det här jag påpekar. Jag har ju inte alls läst de alster han kommit med efter 1998 (vilket väl måste vara en hel del). Över huvud taget har jag väl knappast något att säga, då han är vetenskapsman med ett helt liv av musik bakom sig medan jag är på sin höjd amatörmusiklyssnare. Det är som om jag t.ex. skulle ringa upp Emmanuel Macron och komma med tips till honom om hur han ska styra Frankrike på bästa sätt.
Men i Svensk rock får jag i alla fall intrycket att Lilliestam, även om han i det stora hela visar upp en beundransvärd tolerans och objektivitet (särskilt mot dansbanden), ändå delvis är kvar i den rockestetik, inriktad på autenticitetsideal och förakt mot kommersialism, som det märks att han delvis har sin musikideologiska bakgrund i.
Om jag kunde prata med Lilliestam i nuläget så skulle jag (som den beskäftiga besserwisser jag är) tipsa honom om två intressanta verk. Dels Carl Magnus Palms bok ”ABBA – människorna och musiken”, som ger en mer rättvisande teckning av ABBA och vad de åstadkom och vad som låg bakom det. Och dels bloggen ”Tobson och alla bidragen”, där min Eurovision-bloggarkollega Tobson på ett otroligt intressant och respektingivande sätt berättar om vartenda bidrag och varenda artist som någonsin medverkat i ESC. Läser man de två verken (och kanske i synnerhet Tobsons blogg) så inser man verkligen vilka historier som ligger bakom musiken och vilken komplicerad väv av inspiration, impulser, intryck och personligheter som till slut leder fram till att en grupp blir världsstjärnor eller en artist ställer sig på scenen i Eurovision. Lilliestam har full respekt för denna bakgrund och den stora integriteten och konstnärligheten när det gäller Ulf Lundell och Eldkvarn … en respekt som också smittar när man läser hans bok, men samtidigt skulle det inte skada om han på allvar fick upp ögonen även för den musik som kanske kan framstå som mindre seriös än Lundell.
För professor Lilliestam är, som sagt, en oerhört skicklig forskare och vetenskaplig författare – och jag kan varmt rekommendera Svensk rock.

Bok: Lars Lilliestam, Svensk rock: musik, lyrik, historik, Bo Ejeby Förlag.
Betyg: 7 av 10.

Den jugoslaviska sångerskan som (kanske) sådde ett frö

Nu har det blivit bestämt att vi nästa sommar drar till Kroatien, i sällskap med vår grann- och kompisfamilj, och utforskar detta fagra land.
Följaktligen har jag (så som alltid är fallet när jag är på gång att resa någonstans) genast gripits av en fascination för Kroatien och känner att jag måste kolla upp och kolla in en massa saker som har med Kroatien att göra.
Jag fick också ett infall och lyssnade på några bitar gammal kroatisk popmusik på Spotify. Faktiskt så visste jag genast om en specifik kroatisk artist jag ville lyssna på. Henne fick jag nämligen lyssna på redan som barn. Något som eventuellt rentav kan ha format en stor bit av min musiksmak. Och därför ville jag lyssna på henne igen nu, för jag har aldrig glömt henne helt och hållet.
Hon heter Tereza Kesovija.

Tereza, från Dubrovnik i Kroatien, är faktiskt en av Kroatiens allra populäraste sångerskor genom tiderna, kan jag konstatera när jag läser om henne. Hon har haft en mycket lång karriär och var under många år en av de största artisterna i det gamla Jugoslavien. Dessutom hade hon viss framgång i Frankrike och gästade även andra länder (bl.a. Sverige, där hon framträdde i SVT), och hon deltog i Eurovision Song Contest tre gånger på 60- och 70-talet, en gång för Monaco och två gånger för hemlandet Jugoslavien. Även efter att det landet splittrades har hon haft fortsatt stjärnstatus i sitt eget Kroatien och länderna däromkring.

Att jag själv fick Tereza Kesovija med mig i min musikaliska uppfostran var min pappas förtjänst. Eller kanske ännu mer mina farföräldrars. Vid ett tillfälle, 1982 eller om det var 1983, när jag var i fyra-femårsåldern, var nämligen farmor och farfar på semester i just Dubrovnik, och när de kom hem därifrån hade de med sig presenter till oss. Jag fick en ljusblå T-shirt med Dubrovnik-motiv (det minns jag) och pappa fick en kassett med jugoslavisk musik, för han hade nämligen en förkärlek för lite exotisk popmusik från olika hörn av Europa. Och den kassett han fick var en med Tereza Kesovija. Jag hade nyligen lärt mig läsa och lade därför på minnet vad det stod på kassetten: ”Tereza – Moja splitska ljeta”. (Min sommar i Split, gissar jag att det betyder, men om någon kan sydslaviska språk så får ni gärna rätta mig.)
Den kassetten lyssnade vi sedan på i bilen ett antal gånger: ”vi kan väl spela det jugoslaviska bandet” brukade det låta, och några av låtarna kommer jag ihåg sedan dess, precis som namnet Tereza och kassettens titel. Det har aldrig försvunnit ur minnet. Är man fem år och just har lärt sig läsa och börjat intressera sig för musik (och har en tendens att minnas detaljer) så är det just sådana saker som sätter sig.
Egentligen är det hela rätt intressant, för när jag reflekterar över detta så inser jag att jag redan då, när jag var bara fem år, bevisligen hade ett intresse för språk – eftersom jag intresserat läste låttitlarna på det som då kallades för serbokroatiska – och att dessutom hela min nuvarande passion för musik från olika länder kanske kan spåras till denna upplevelse. Var det fröet till min Eurovision Song Contest-galenskap som såddes tack vare Tereza och ett band som farmor och farfar köpt i Dubrovnik och som pappa spelade i bilen? Var det över huvud taget pappa som med sin fascination för europeisk pop (han gillade även italienska Al Bano & Romina Power och ryska Alla Pugatjova, bland annat) förstörde min smak? Ja, det var säkerligen mer än det som bidrog, men något slags samband finns det nog. En väldigt spännande tanke.

Av låtarna på Terezas kassett var det två-tre-fyra stycken som jag sparade särskilt i mitt minne, och en av dem kom senare till användning på ett lite lustigt sätt. Den låten hette ”Nježne strune mandoline” (något med ”mandolinens strängar” kanske?) och ni kan lyssna på den här.
Den har ett karakteristiskt för- och mellanspel (som mycket riktigt spelas på mandolin) och det förspelet tyckte jag lät alldeles särskilt vackert. Och några år senare, när jag var något större men ändå fortfarande barn, och jag lekte fantasilekar med min bror Kristoffer, så använde jag den melodisnutten som ”signaturmelodi” till en av de lekarna. Ja, Kristoffer och jag brukade alltså hitta på en hel del lekar som vi ofta utformade som barnprogrammen på TV, med diverse huvudpersoner med konstiga namn som var ute på äventyr och upptåg. I en av de lekarna var det dock snarare så att vi spelade oss själva och kallade leken/barnprogrammet för ”Carl-Henrik och Kristoffer” kort och gott, och det var där jag använde ”Nježne strune mandoline”. Till den förspelsmelodin sjöng jag ”Ca-arl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer, Carl-Henrik och Kristoffer …”, vilket passade riktigt bra. Jag vet inte om Kristoffer i dagsläget minns melodin i fråga, och gör han det sätter han den nog inte i samband med någon jugoslavisk kassett, men själv kommer jag minsann ihåg!

Efter denna nostalgitripp från min sida märker ni väl tydligt hur mina minnen kan sättas i rörelse som en hel lavin av det enkla faktum att jag nästa år ska resa till Kroatien.
Men tack vare att jag faktiskt mindes kassettiteln ”Tereza – Moja splitska ljeta” så kunde jag nu hitta detta album av Tereza Kesovija på Spotify, och lyssna lite.
Jag kan väl inte direkt påstå att det är vad jag skulle kalla för jättebra musik … den har inte helt motstått tidens tand. Men det var ändå på ett sätt trevligt att höra låtarna igen efter så många år och känna gamla tider komma tillbaka. Särskilt då när jag lyssnade på den där ”Nježne strune mandoline” som lät nästan precis som jag mindes den. Som sagt, kanske betydde den en hel del för min utveckling och mina intressen, även fast sådant är svårt att säga bestämt.
Som ”soundtrack” för att komma i rätt stämning inför en Kroatienresa fungerar för den delen också Terezas musik alldeles utmärkt. Om jag nu skulle vilja sätta ihop en spellista med kroatisk musik så skulle hon säkert få med flera låtar där. De har den rätta Balkanstämningen.
Nästa år är det i alla fall äntligen dags för mig, och familjen och vår kompisfamilj, att få se Kroatien. En tur till Dubrovnik blir det nog. Det hoppas jag verkligen. Även om staden numera nog är mer förknippad med Game of Thrones än med Tereza Kesovija.

Kristen musik och den kristna bubblan

”I’m no longer a slave to fear – I am a child of God.”
Detta är den mycket uppmuntrande och befriande refrängraden till en lovsång (om man nu inte bara vill kalla den för en kristen låt, helt enkelt) som jag har hört nu i sommar. Först på Oas-konferensen i Ljungby, och nu de senaste dagarna även på tältkampanjen ”Det finns hopp”, som precis har hållits här på Tjörn och som vi har följt både på plats och på webb-TV.
Den där lovsången, ”No Longer Slaves” som den heter, är relativt nyutkommen och faktiskt väldigt bra, känner jag. Den är rentav så bra att jag har letat upp den på Spotify och förmodligen kommer att lägga till den på min stora spellista. Något som annars är ytterst ovanligt för mig just när det gäller kristen musik, i synnerhet modern lovsång.
Hos mig finns det nämligen ett rätt intressant fenomen i min attityd till kristna sånger – nämligen att även om jag gärna sjunger med i dem när jag är på plats i en kyrka eller ett tält, så har jag svårt att faktiskt lyssna på dem. Normalt har jag väldigt få kristna låtar på spellistan. ”No Longer Slaves” ser ut att bli ett undantag från denna mångåriga tendens.

Jag vet inte säkert varför jag har den där inställningen till kristen musik, men jag har rätt ofta tänkt att det har att göra med min gamla uppfattning om musik kontra text. Sedan mycket länge lyssnar jag på musik i första hand för musikens skull, inte för textens (även om jag förvisso också uppskattar en bra text!), och jag har ibland till och med tyckt mig känna på något sätt instinktivt när en låt har gjorts med texten som det primära syftet. Har den det uppfattar jag den som tämligen tråkig.
Om jag verkligen har någon sådan instinkt på riktigt vet jag inte, men det är ju i alla fall fullt tänkbart att en musiker som lägger väldigt stor vikt vid sina texter kanske glömmer bort lite av det där att vara kreativ rent musikaliskt också. I så fall skulle det kunna vara så att jag uppfattar textcentrerad musik som tråkig därför att själva musiken inte är tillräckligt snyggt och omsorgsfullt ihopsnickrad (eller saknar spontan popkänsla) och därför inte rycker tag i mig tillräckligt mycket.
Det bästa exemplet på detta är progg och annan samhällskritisk musik, där ju texterna verkligen står i centrum; proggarna hade rentav tidvis den nonchalanta åsikten att ”vem som helst kan spela, det behöver inte vara perfekt”, och då lät det därefter, tycker jag. Men ett nästan lika bra exempel är kristen musik. För även där är det ofrånkomligen så att lovsångsmakare och psalmförfattare lägger krutet på texter som ärar Gud. Så måste det ju bara bli. Och följden blir att jag tycker att inspelningarna rent musikaliskt blir lite för anonyma för att lyssnas på till vardags.

Sedan har det kanske inte bara att göra med texterna heller, utan också skillnaden mellan sammanhangen. När jag befinner mig i en kyrka, eller i en stor arena där det är jättemöte med hejdundrande lovsång, så kan jag förvisso tycka att musiken är vacker – den kan rentav gripa mig så att jag får en andlig upplevelse med hjälp av den. (Det kan gälla både rockig lovsång, gospel, vanlig psalmsång med orgel och liturgisk mässande sång.) Men det är ändå inte musik som håller för att sättas på i lurarna eller i stereon hemma. Nog för att körer och organister och lovsångsteam gör ett bra jobb, absolut, jag menar inte att kritisera eller förringa deras insatser, men hemmavid blir det ändå liksom inte samma känsla som med annan ”vanlig” musik som så att säga är gjord för Spotify-lyssnare och skivköpare direkt. Det har just med sammanhanget att göra: utanför sitt rätta sammanhang känns kristen musik för mig inte lika medryckande, för då märks det på något sätt att livekänslan och stundens inlevelse musikaliskt sett inte matchar en professionellt gjord studioinspelning.

Tidigare i somras när dottern hade varit på Ungdoms-Oas, och var helt uppfylld av detta, så ville hon gärna köra en Spotify-spellista med lovsångsmusik när vi for hem. Det var visserligen väldigt trevligt att hon ville det (sådana tillfällen får man inte alltid uppleva med en 14-åring …). Men även om jag inte sade någonting så märkte jag när vi hade på den listan att själva musiken i mina öron ändå var rätt tråkig att lyssna på så där i bilstereon. Särskilt de låtar som var liveinspelningar från riktiga möten. Då föredrar jag absolut att vara där och uppleva det själv. Det är nästan så det blir frustrerande att lyssna i efterhand på någon annans upplevelse och hänryckning. Ja, faktum är att det för mig blir markant skillnad bara att följa ett kristet möte i direktsändning på webb-TV istället för att själv vara där … den talade förkunnelsen blir ungefär densamma, men just sången och musiken når inte fram till mig när jag inte är på plats.
Det är svagheten med mycket kristen musik för mig. Att jag måste uppleva den själv direkt och vara där den framförs för att den ska fungera. Kristen musik är rätt mycket ”bruksmusik” på det sättet.
Man kan rentav kalla det hela för en ”bubbla”, och här kan jag också tycka att det är ett fall då det går att använda det där uttrycket som jag verkligen avskyr när det yttras i Melodifestivalsammanhang, nämligen att en låt är ”bra på riktigt”. I kyrkan och möteshallen sitter jag och tycker att lovsånger och psalmer är bra just där och då, men de är mycket sällan ”bra på riktigt”, för utanför bubblan så funkar de inte på samma sätt för mig. När det gäller Melodifestivalen och Eurovision Song Contest så har många den uppfattningen att de tävlingarna på samma sätt är en bubbla, med låtar som är bra inom bubblan men för det mesta inte utanför, och där råkar det nu vara så att jag inte håller med dem utan tycker att den där bubblan är en fördom och en nidbild … men i gudstjänst- och mötessammanhang så har bubbelbilden mer fog för sig. För mig i alla fall. Det finns även andra situationer med bubblor och ”bra på riktigt”, till exempel när det framförs musik på skolavslutningar och andra tillställningar med mer amatörmässig nivå, eller när diverse band spelar i bakgrunden på restauranger och dylikt. Förvisso kan det diskuteras när det är fråga om bubblor (med bättre kvalitet utanför bubblan) och när det inte är det.

Nåväl. Jag råkar nu alltså för egen del tycka (andra upplever naturligtvis saken annorlunda) att en hel del kristen musik är bra och rentav andligt givande inom sin bubbla men inte helt fungerar utanför den, och att jag därför inte får ut något av att lyssna på den så där till vardags.
Ändå finns det alltså undantag. Två sådana, som jag har haft som kristna favoritartister i drygt tjugo år nu, är det brittiska progressiva bandet Íona som spelar ett slags kristen keltisk meditativ rock, och den amerikanske munken John Michael Talbot som är en skickligt gitarrspelande kristen trubadur. Just dessa två har för mig trängt igenom bubblan och fungerar att lyssna på. Som jag uppfattar det är det för att de inte bara bryr sig om sina kristna texter, utan också lägger ner särskild omsorg om själva musiken.
Det behöver inte heller ur kristet perspektiv vara fel att göra så. Någon kanske tycker att Gud kommer i skymundan om man som musiker koncentrerar sig för mycket på ljudbilden istället för på det textmässiga budskapet om Gud, men så är det inte alls enligt mig. Gud har uppfunnit även själva musiken, och man kan mycket väl ära honom bara genom musiken i sig som medel, utan text till och med. Det är fullt möjligt att spela enbart instrumental musik och kalla den för kristen. Att vara musikaliskt ambitiös utesluter inte att samtidigt tjäna Gud.

Sedan har vi ju då, avslutningsvis, den där nya låten ”No Longer Slaves”. Det är alltså en låt som lyckats slå an en sträng. Jag har hört den på de där mötena jag varit på i sommar, och tyckte att det för ovanlighetens skull verkade vara en lovsång som skulle kunna vara lyssningsbar även utanför sitt sammanhang. Vad som fick mig att känna så inför just den lovsången vet jag inte alls. Men jag kollade upp vilka som gjort den (det kristna lovsångskollektivet Bethel Music) och lyssnade, och studioversionen av ”No Longer Slaves” är faktiskt också så pass bra att den kan ta plats på min spellista som kristen ”poprock”.
Intresseväckande nog så lyssnade jag på låten även i en liveversion, och där var den inte lika fängslande, i alla fall inte i lurarna bortkopplat från mötessammanhanget där den spelades in. Det ska till hantverk i en studio för att det ska bli riktigt bra, i min värld.
Men det var ju bra att upphovspersonerna till den här lovsången lyckats på den punkten, för nu kan jag även i lurarna låta mig uppfyllas av sången i fråga. Även av texten (för som sagt även om jag tycker att musiken är viktigare så innebär det inte att jag tycker texten är oviktig). Den är verkligen upplivande.
”I’m no longer a slave to fear – I am a child of God.”

Respekt för värdlandet? När då?

”Visa respekt för landet du befinner dig i!”
”Ta seden dit du kommer!”
”Bete dig korrekt mot värdlandet, särskilt när du är där som officiell representant!”

Tre exempel på repliker som man hör då och då, och som uttrycker uppfattningen att det är viktigt med ”respekt för värdlandet” när man är gäst utomlands. Förutom att invandrare och flyktingar naturligtvis förväntas följa de här principerna här i Sverige (just det verkar särskilt viktigt …) så tillämpas de ibland även på politiker, affärsmän, vanliga turister och andra som reser omkring.

Att inte visa respekt för värdlandet kan leda till kritik. Några som nyligen väckt irritation hos vissa på grund av dålig respekt för värdlandet är den isländska gruppen Hatari, som var med i Eurovision Song Contest i Israel och i samband med detta talade högt, ljudligt och kritiskt om Israels ockupation av Palestina. Det borde de inte ha gjort, anser en del. Mycket oartigt, ohyfsat och omoget. Dåligt uppträdande mot värdlandet Israel. Särskilt illa var det för att de var där som officiella representanter för Island och alltså hade ett visst ansvar för att uppföra sig korrekt.
Jag tänker här inte själv kommentera Hataris åsikter och agerande. Men jag kan konstatera att det där med respekt för värdlandet inte är så enkelt som många tycks tro. Skrapar man lite på ytan på folks attityder i den frågan så avslöjas en viss inkonsekvens. Det ligger till så att många av oss, trots våra krav på hyfs och respekt i främmande land, inte alls är främmande för att lägga just den hyfsen och respekten åt sidan när det passar oss i andra sammanhang.

”Respektera värdlandet”, tycker kanske någon när en svensk i Israel uttrycker kritik mot Israel under en vistelse där. Problemet är att om det gällde något annat land än Israel, ett land där mänskliga rättigheter inte respekteras eller där det råder förtryck i något avseende eller där könsdiskrimineringen är utbredd – vi kan ju t.ex. föreslå Saudiarabien, Iran, Nordkorea, Kina, Ryssland eller Azerbajdzjan – så skulle samma person förmodligen vara helt okej med att man som gäst i det landet inte kunde tiga still utan utförde någon sorts manifestation. I Eurovision-världen passade Loreen på att göra en insats för Amnesty genom att träffa människorättsgrupper när hon var i Azerbajdzjan och tävlade för Sverige 2012. Och i det fallet var det inte många som anmärkte på att hon visade dålig respekt för värdlandet, trots att hennes agerande var besläktat med Hataris i Israel (mindre uppenbart och provokativt, men ändå).
”Jomen det är väl ändå skillnad mellan Israel och Azerbajdzjan!” fortsätter förmodligen någon förorättat när jag säger detta. Ja, det kanske det är, men det är inte det som är grejen, utan grejen är att det är inkonsekvent att prata just om ”respekt för värdlandet” och ”ta seden dit man kommer”. För sådant gäller uppenbarligen inte alltid ändå. I Azerbajdzjan gäller det tydligen inte. Och det undantaget gör ju, oavsett orsak till undantaget, att hela argumentet blir värdelöst.
Ett annat fall var när handelsminister Ann Linde 2017 satte på sig slöja under ett statsbesök i Iran. Den gången lät inte kritiken vänta på sig, utan det blev en störtskur av kommentarer om att Ann Linde mesigt rättade sig efter förtryckarna och bar ett förtryckarplagg. Att det skulle ha handlat om respekt för värdlandet eller att ta seden dit man kommer, eller att det var ett statsbesök där lite diplomati inte skadade, var inte alls särskilt relevant i mångas ögon. Ändå var det just detta det var fråga om – men folk blev ilskna på att Ann Linde bar slöja i Iran, för att sedan i nästa andetag kräva att invandrare från muslimska länder inte bär slöja i Sverige, för ”här tar man seden dit man kommer”.

I mina ögon är det här inkonsekvens. Och visst kan väl folk få vara inkonsekventa på det sättet, men då får de åtminstone medge att de har olika premisser och olika krav beroende på sammanhang. Man får uttrycka sig på något annat sätt än det allmängiltiga ”visa respekt för värdlandet” och ”ta seden dit du kommer”, och istället precisera och säga det man egentligen menar, det vill säga t.ex. ”visa respekt för värdlandet när värdlandet är Israel” eller ”ta seden dit du kommer när du är i västvärlden”. För problemet är ju inte bristande respekt för värdlandet, utan bristande respekt för fel värdland.
Naturligtvis blir detta lite besvärligt, för hur ska man förklara och motivera vilka länder som förtjänar respekt och vilka som inte gör det? Vem ska avgöra den saken? De flesta är ju naturligtvis inne på att det har att göra med diktaturer och bristande mänskliga rättigheter och sådana saker … att det är i länderna i botten på sådana listor som man inte behöver vara så noga med respekten. Men det kan ändå bli svårt. Ska man gå efter någon sorts FN-ranking för att bestämma vilka länder som är dumma och därför okej att protestera i, och vilka länder som är tillräckligt bra för att man ska förväntas ta seden dit man kommer i dem?
För jag antar att det ändå krävs någon universell standard för det hela? Det kan väl ändå inte vara så att var och en själv ska få bestämma vilka länder som kan och inte kan kräva respekt, och sedan klaga på andra människor som visar respektlöshet mot fel land enligt den egna uppfattningen, med argumentet att det är självklart att alltid ta seden dit man kommer?

Ni ser, det funkar inte att hela tiden tjata om respekt för värdlandet. Och det ligger för övrigt något paradoxalt i att förvänta sig att de länder man tycker är ”goda” (till exempel Israel) ska få slippa kritik och protester. Det borde väl vara just i fungerande, ordentliga demokratier med yttrandefrihet som man faktiskt tolererar kritik och ifrågasättande och avvikande beteende utan att bli förnärmad? Annars blir det ju någon sorts åsiktsförtryck i demokratierna. ”Inte ett ont ord om vårt land, tack!” ”Vi är en anständig demokrati, därför är det förbjudet att säga något negativt om oss, den som gör det borde skämmas!” ”I vårt fria, toleranta och icke-diskriminerande land där man får göra och tycka som man vill måste alla ta seden dit de kommer och göra och tycka exakt som vi!”

Respekt för värdlandet är viktigt, likaså att ta seden dit man kommer. Men det är också viktigt att man faktiskt får agera (om än så diplomatiskt som möjligt) om det är något man inte tycker är riktigt bra och känner att man bara inte kan tiga om, i landet man gästar. Och detta måste då alla få göra, enligt sin övertygelse och sitt samvete. Även om det finns personer som protesterar mot ett visst land på ett sätt som man inte skulle göra själv, så måste man ändå i demokratins och yttrandefrihetens namn unna dem rätten att få göra det, eftersom man ger sig själv den rätten när det gäller andra länder. Låt folk klaga på Israel, på Azerbajdzjan, på Iran eller på Sverige om de vill. Och låta bli om de vill. Respektera deras åsikter. Allt annat är inkonsekvent.
Så tycker jag om respekt för värdlandet och att ta seden dit man kommer.

Så här tycker jag om Eurovision i Israel

Som man kunde förvänta sig så florerar det nu diverse uppmaningar till bojkott av nästa års Eurovision Song Contest, både i Sverige och andra länder, eftersom det ska hållas i Israel. Jag ska beskriva vad jag själv tycker i den frågan.

För det första så ska jag inte uttala mig så tydligt om vad jag själv har för åsikt i Israel-Palestina-konflikten, för här är det egentligen inte frågan om det, utan om hur man ska hantera när ett stort och roligt evenemang hålls i en stat som är kritiserad av någon anledning (för att de är diktaturer eller anses förtrycka någon eller har dåliga mänskliga rättigheter eller vad det nu kan vara). Här är ju Israel mycket riktigt också kritiserade av vissa, som vill ha bojkott; det är därför jag tar upp ämnet och delvis också riktar mig just till dessa kritiker, men jag överlåter åt läsaren att själv avgöra om Israel är en så kallad ”skurkstat” eller inte.

I alla fall. Det brukar alltid väcka starka reaktioner när stora och roliga tävlingsevenemang hålls i länder man politiskt inte gillar. Och visst kan jag tycka att det är lite besvärligt när ett arrangörsland t.ex. heter Kina, Ryssland eller Vitryssland. Det gäller inte bara Eurovision utan även OS, fotbolls-VM och vad det nu kan vara.
I regel brukar jag dock inte tycka att bojkott är någon bra väg att gå – för de brukar ju inte ha önskvärd effekt ändå, utan blir snarare kontraproduktiva, och man går bara miste om ett intressant och givande evenemang helt i onödan. Bojkotter leder inte någon vart: de kan kanske vara effektiva inom handel och annat, men inte när det gäller evenemang som handlar om nyttiga kontakter och utbyte genom kultur, sport eller vetenskap. Där blir det snarare bara förspillda tillfällen.
Därför finner jag mig nu till exempel i situationen att fotbolls-VM nu i sommar ska gå i Ryssland (och nästa gång i Qatar). Och här kan jag inte låta bli att lite spydigt påpeka att den som förespråkar bojkott av ESC i Israel borde ju verkligen ta konsekvenserna och ignorera fotbollen i Ryssland också … särskilt som Ryssland till skillnad från Israel fick evenemanget av Fifa med flit och inte för att de råkat vinna sig till det.

Och här kommer vi in på en särskilt viktig punkt, min främsta poäng faktiskt, när det gäller just Eurovision. För i den tävlingen är ju nämligen arrangemanget något som ett land får i pris när de vinner. Det gör situationen med Israel i Eurovision till ett specialfall.
Man kan tycka att det är fel att Israel får ordna tävlingen – men då kan man inte hålla på och gnälla om det nu, när de redan har vunnit! Det är en försenad reaktion; det är ungefär samma sak som om Israel skulle vinna guld i någon gren i OS och någon då säger: ”Va? Israel? Är de här? Har de vunnit? Det får de inte! De ska väl för höge farao inte ha någon medalj! Ta genast ifrån dem den! Låt dem inte gå upp på någon prispall och glänsa!”
Om man inte vill att Israel ska vinna och arrangera ESC, då får man vara ute på ett tidigare stadium och kraftigare höja rösten för att Israel ska uteslutas ur EBU, eller vägra att själv vara med så länge Israel är det (som många av arabländerna gör). Men nu är läget på det sättet att TV-bolagen från 42 länder i år gick med på att tävla mot Israel – som vanligt – och då är det ett accepterande av villkoren, inklusive att man är med på att Israel får arrangera om de vinner. Länderna röstade dessutom själva fram Israel som vinnare: det var även Sverige med och gjorde, med 10 poäng från våra TV-tittare och 7 poäng från vår jury. Det är då i mitt tycke ganska ohyfsat, odiplomatiskt och ologiskt att börja ställa krav på bojkott, utan man får tåla leken man gett sig in i och se det som normalt att komma när Israel i egenskap av rättmätig vinnare bjuder in. Om man nu inte uteblir av andra skäl förstås, det är ju inget tvång att ställa upp i Eurovision, men just av politiska protestskäl går det inte.
Lägg följaktligen märke till att de 42 ländernas TV-bolag ännu inte har sagt något om att de tänker bojkotta Israels arrangemang. Därför att det är TV-bolagen som tävlar och de nog har fattat just den här poängen. Protesterna och bojkottuppmaningarna kommer i samtliga fall från andra håll, även om Islands TV-bolag RÚV just nu är utsatta för vissa påtryckningar efter att det startats en petition som en massa folk skrivit under. (Om RÚV verkligen låter sig påverkas av den blir det intressant.)

Vi har också det där med ”politik i Eurovision”. Många brukar klaga på att Eurovision är styrt av politik, och tycker att så ska det inte vara, men om man verkligen vill hålla på den principen så borde också Israel få arrangera tävlingen precis som alla andra. Annars blir det ju politik i Eurovision!
Jag tycker att såväl Eurovision som OS, VM och annat sådant ska vara opolitiskt på det sättet att alla länder är välkomna oavsett politiska och människorättsliga förhållanden där. Själva poängen med den där sortens tillställningar är ju att alla länderna ska träffas och tävla under någorlunda vänskapliga former, vilket ska bidra till allmänt töväder mellan dem. I Eurovision brukar också såväl Israel som många andra länder visa upp sin bästa sida: den toleranta och vänliga. Om ett land med bristande mänskliga rättigheter sedan får arrangera (och just i Eurovision går detta alltså inte att styra över) så får man väl svälja det.
Ur demokratiska länders perspektiv anser jag också att det faktiskt är bättre att politiskt tveksamma länder är med och tävlar än att de blir isolerade. För om de är med blir de, särskilt i Eurovision faktiskt, onekligen påverkade av impulser från övriga länder och kan kanske dra i rätt riktning. Ryssland till exempel utsätts ju i ESC för all möjlig ”gaypropaganda” som de annars brukar göra sitt bästa för att hålla sina medborgare borta från … och det var en härlig episod i Baku 2012 när Tysklands röstavlämnare i direktsändning började komma med små hintar om Azerbajdjans väg mot demokrati. Plus att ESC-bidragen ofta kan vara lite subtilt politiska och innehålla viktiga budskap och anspelningar, även om själva ramen för tävlingen är opolitisk. (Just den lilla tendensen tycker jag är en av de saker som är så härliga med Eurovision!) Jag tror att sådan påverkan, hur liten den än kan förefalla, är mer effektiv i längden än bojkott som påtryckningsmedel.

Jag anser alltså att man istället för att bojkotta bör utnyttja läget till något bra, vilket det finns goda möjligheter till. Om ett evenemang ska äga rum i ett land som man anser vara en skurkstat, så är det ändå bättre att åka dit trots detta och vara med i tillställningen och samtidigt passa på att göra något för att uppmärksamma och kanske rentav förbättra situationen i landet. Här var Loreen verkligen ett föredöme när hon, istället för att vägra åka till Azerbajdzjan, passade på att träffa människorättsgrupper när hon var i Baku.

Slutsats: en bojkott av Eurovision i Israel skulle vara tämligen olämplig. Här borde man se möjligheter, inte hinder. Särskilt som det alltså egentligen är vanligt folkvett att ställa upp som man annars skulle ha gjort.

Jag vill också lägga till att det i vissa avseenden skulle vara ganska missriktat att ge sig på Israel i Eurovision-sammanhang, för faktum är att Israel just i ESC har varit ett riktigt föredömligt land – och ibland gått emot sina styrande och en stor del av sin befolkning på ett markant sätt. Israel i ESC och Israel i politiken är helt enkelt inte samma sak: åter igen, i ESC visar Israel upp sin positiva sida.
Tänk till exempel på 2009 när Israel representerades av en palestinsk och en israelisk sångerska som sjöng i duett ”There Must Be Another Way”. Eller 1987 när Israels bidrag var den där komisk-anarkistiska ”hopa-hulle-hulle-hulle”-låten, och Israels kulturminister blev så arg att han hotade att avgå om sådana fånerier skulle få representera landet i ESC (vilket han inte gjorde, men ändå). Eller 2000 när en israelisk grupp förvandlade hela sitt ESC-framträdande till en sorts fredsaktion och viftade med syriska flaggor, till politikernas stora ilska. Eller – inte minst! – 1998 när Dana International gav HBTQ-rörelsen en röst, en av de första gångerna det hände i Eurovision.
Eller nu då, när Netta Barzilai har vunnit med en låt som knyter an till #metoo. Ska man tacka Israel för den insatsen genom att bara tjurigt säga att vi inte vill vara med om ni ska ordna tävlingen?
Nej, det går inte an. Man kan ha diverse kraftiga och flammande åsikter om vad Israel gör mot palestinierna, och vilja protestera mot det, men att bojkotta Eurovision i Israel är att gå för långt. Det finns så mycket annat klokt och konstruktivt man kan hitta på att göra istället.

(Ursäkta om jag nu ändå trots allt har låtit mig styras av mina Eurovisionälskande känslor. Men jag försökte hålla mig saklig. Och som sagt, jag hade resonerat likadant om det rört sig om något annat evenemang eller något annat land. Jag ska till exempel titta med stort nöje och intresse på det där fotbollsspektaklet i Ryssland.)

Minnen från en vecka 1988

Jag konstaterade idag att det är exakt 30 år sedan min familj och jag flyttade från Ekenässjön till Landsbro – en betydelsefull händelse under min uppväxt. Det skrev jag en status om på Facebook i morse.
Sedan började jag gräva ner mig i minnen, mer och mer … för jag kom på att just den där veckan i slutet av april och början av maj 1988, då jag var tio år, den var rätt händelserik i största allmänhet. Jag kan nu därför inte låta bli att berätta lite mer om den veckan, allmänt nostalgiskt så där. Som ett trettio år försenat inlägg om något jag borde ha bloggat om redan då (om det funnits bloggar på den tiden).

Tisdagen den 26 april 1988 gick alltså min familjs flyttlass från Ekenässjön till Landsbro, från en liten småländsk ort till en annan liten småländsk ort i samma kommun. Jag var emellertid inte med om själva flytten, för just under de där värsta flyttstöksdagarna så var jag och mina syskon hos farmor och farfar (vi fick ledigt från skolan för det) medan mamma och pappa bytte ut vår bostad. Vi vistades i farföräldrarnas stuga i Trånshult, och jag har alldeles bestämt för mig att det var just under den vistelsen som det inträffade en episod som vi kommit ihåg efteråt – nämligen att min syster Elisabet fick något slags raseriutbrott och välte omkull ett bord där i stugan. Farmor grälade på henne – vilket i sig var rätt ovanligt, för farmor är inte den som skäller mycket – och jag, som ofta haft en tendens att försvara lillasyster, försökte nu göra det med den förnämt förmanande repliken ”Hon råkade faktiskt bara välta bordet!” Det lät tydligen så pass komiskt (det tyckte även farmor) att det sedermera blev ett av familjens många ”interna citat” som vi ofta drog för varandra.

På fredagskvällen den 29 april åkte vi hem från farföräldrarna, och då kom vi alltså till prästgården i Landsbro där mamma och pappa fixat allting klart. Dagen därpå, lördagen den 30 april, var vi ute och promenerade i vår nya hemort, och då var syrran med om en ny episod: hon ramlade och skar sig rätt illa i handen på en glasskärva som låg på marken, vilket ledde till stor blodsutgjutelse och kalabalik. (Just på den platsen hade det bara några månader tidigare legat ett hus, med ett konditori, men det hade nyligen blivit totalförstört i en eldsvåda och det låg fortfarande en massa glas och tegel kvar.) Lyckligtvis kunde Elisabet bli omplåstrad av vår nya granne, som var skolsköterska och snabbt kunde rycka in.

När den uppståndelsen väl lagt sig blev det Valborgskväll, och inte bara det, utan det var Eurovision Song Contest också. Jag hade sett väldigt mycket fram emot detta (året innan hade jag ju på allvar fått ögonen för ESC) och jag gick till och med hem i förväg från majbrasan vi var och tittade på under kvällen där i Landsbro, bara för att jag ville hinna i tid tills programmet började. Jag såg också inledningen och Sveriges bidrag, en förkyld Tommy Körberg med ”Stad i ljus” som gick ut med startnummer två. Men sedan hände något som idag för mig är en gåta – det blev något intermezzo med familjen där i TV-soffan, och jag blev så sur att jag utan vidare gick till sängs och somnade och skippade hela resten av ESC, och det var först morgonen därpå jag fick veta vem som vunnit (Schweiz, Céline Dion, ”Ne partez pas sans moi”). Jag kommer verkligen inte alls ihåg vad det var som fick mig att tappa humöret så till den grad att jag missade det efterlängtade programmet, men jag var ju trött av alla nyheter och händelser och intryck … underligt vore väl annars. Faktum kvarstår i alla fall att detta är det senaste tillfället då jag frivilligt avstått från att se ESC (och också det senaste tillfället då jag över huvud taget missat det i stort sett helt och hållet).

Följande måndag, den 2 maj, gjorde jag min första skoldag i den nya klassen på Landsbro skola, med härliga nya klasskompisar som tog emot mig så vänligt. Annars var det väl en ganska märklig tidpunkt att byta skola, för det var bara en dryg månad kvar av terminen och jag gick i trean, så det skulle ändå ha blivit byte av årskurs och lärare till hösten … varför inte vänta till dess med övergången då? Men i och med att min nya klass skulle vara densamma även i fyran så tyckte vi i familjen att det skulle bli en ”mjukstart” för mig att börja redan på våren, och det utföll alltså till belåtenhet – jag kom genast in i klassen och nervositeten jag hade känt inför bytet släppte med en gång. Tack för det, alla ni som var med!

Avslutningsvis, på kvällen samma dag den 2 maj, så var jag med familjen på cirkus inne i Vetlanda – och inte vilken cirkus som helst heller utan Cirkus Scott, med den legendariske François Bronett. Det var mitt första cirkusbesök (och det har inte blivit många fler efter det, ärligt talat) och även detta hade jag sett fram emot – även om jag minns den ödesmättade känslan jag hade på förhand, att ”först måste jag klara av skoldagen på den nya skolan, sedan blir det cirkus som belöning på kvällen!” Ja, skoldagen i fråga hade ju som sagt gått bra, och nu kunde jag belåtet sitta där i cirkustältet och följa de olika upptågen som cirkusdirektör Bronett presenterade med sitt ”får jag be om största möjliga tys-s-s-s-stnad”.

Allt som allt en vecka som satte sina spår i minnet av olika orsaker, den där vårveckan 1988. Någon kanske förundras över att jag kommer ihåg alltsammans, och visst, jag har osedvanligt gott minne för meningslösa detaljer, men just här hände ju allt i så tät följd och därför kanske det inte är så konstigt att jag minns det med datum och allt.
En härlig tid, 1988!

Om rätten till personlig smak

Den senaste veckan har det varit viss irritation i Melodifestivalsammanhang. Förutom ”skandalen” att svenska folket ratade Dotters djärva bidrag igår, så är det mycket snack om den dåliga jämställdheten, med enbart manliga artister till final (fram tills Jessica Andersson rättade till situationen en aning) och en tendens att det är tjejerna som åker ut i första hand. Många tyckare förfasar sig över att folket ordnar fram så orättvisa resultat och röstar bort det som är annorlunda. Jag tycker även själv att det är tråkigt, att nytänket bland publiken saknas och att de kvinnliga artisterna verkar ha det mer motigt än de manliga.
Så vad ska man göra åt det då?

Ja, svaret är egentligen rätt enkelt: hur gärna man än vill så är det faktiskt inte så lätt att göra något åt det, för det är ju tittarna som röstar demokratiskt efter sin smak.
Om det hade varit en jury som sållat fram finalister, då hade man kunnat föreslå att de i sin bedömning försökte tänka lite jämställt och inkluderande och försäkra sig om att de inte diskriminerar – ungefär som när Svenska Akademien tar beslut om sina Nobelpristagare (vilket de inte verkar göra helt jämställt, ärligt talat). Men nu gäller det tittarna, och deras spontana smak kan man inte styra.
Eller kan man det?
Det är förvisso tänkbart att en hel del tittare röstar ganska slentrianmässigt, att de förtjust röstar på sina gamla favoriter från Idol som de känner igen, att de tokröstar på vissa artister och dömer ut andra för lätt. Man skulle kunna önska att en del av dessa tittare tänkte till lite. Men samtidigt vet man inte säkert hur de resonerar – det kanske faktiskt är så att många av dem röstar ärligt och uppriktigt, som de verkligen tycker – och då kan man inte som utomstående sätta sig till doms över deras val. Folk måste få ha den smak de har och bestämma själva, och även om det i det här fallet har lett till likriktning och en kraftig majoritet av herrar i MF-finalen, så är det inget att göra åt.

Jag är för min del väldigt bestämd med att folk måste få ha sin personliga och subjektiva smak ifred, både när det gäller musik, film, böcker, konst, mat … alla möjliga områden där man kan ha en smak. Det är viktigt att inte se ner på sina medmänniskor eller försöka styra dem på den punkten (även om man naturligtvis kan förkunna vad man själv personligen tycker).
Att använda sakskäl och argument för att få någon att ändra sig kan vara befogat inom politiken, där det mer handlar om åsikter – men inte heller där är det bra med tvång, och när det gäller konstarterna är det definitivt olämpligt att aktivt pracka sin egen estetik på någon. Ingen ska komma och försöka påverka någon annans egen smak, för då gör man intrång i personligheten på ett respektlöst sätt. Subjektiv smak kan rentav vara jämförbar med sexuell läggning, på så sätt att det inte är något en person själv rår för eller styr över. Var och en har rätt till sin egen smak, helt enkelt.
Teoretiskt skulle man förstås som privatperson kunna försöka anpassa sin egen smak inom musik, film eller litteratur, och analysera den kritiskt. ”Hur stor andel kvinnliga och manliga artister gillar jag? Varför är det så? Varför gillar jag så många manliga författare? Varför gillar jag den där filmen men inte den? Det där går det ju inte an att jag gillar. Här krävs minsann bättring, jag måste ta mig i kragen och se över min smak!”

Ibland ser man den sortens resonemang, och ett bra exempel som jag såg för några år sedan var en debattartikel om filmen ”Dirty Dancing” (hittar den tyvärr inte igen). Skribenten var en stor beundrare av den filmen, och hen ägnade hela artikeln åt att på ett mycket akademiskt och argumenterande sätt förklara varför ”Dirty Dancing” är så otroligt viktig ur så många aspekter (framför allt feministiska). Det var i och för sig intressant och tänkvärt, men slutsatsen och hela undertonen kändes ändå förmanande på ett torrt och översittaraktigt sätt: ”Se här på min vattentäta vetenskapliga argumentation som visar att den här filmen är bra! Det är allas plikt att gilla ’Dirty Dancing’! Ta till er detta och se till att ha den bland era favoritfilmer!”
Den sortens uppmaning att styra den personliga smaken efter objektiva principer, att frångå det man faktiskt själv subjektivt som person råkar föredra, det tror jag inte är särskilt nyttigt. Och det verkar vara sådan bearbetning som blir idealet nu också, när olika skribenter ondgör sig över att Sveriges TV-tittare inte röstar på rätt artister i tillräckligt hög grad och tycker att det måste de göra.

Jag medger att det i viss mån kan vara bra att rannsaka sin smak, för självinsikt och medvetenhet är aldrig fel … men risken är att det då snabbt övergår i den där självförnekelsen istället. ”Jag har bestämt mig för att jag gillar den och den och den och den låten, för då blir det rättvist och bra och då har jag en jämställd och solidarisk musiksmak!”
Man är inte sig själv längre, man förbiser totalt hur man egentligen tycker innerst inne. Det blir någon sorts komplexfylld konstruerad värld, där man delar upp sin favoritmusik, sina favoritfilmer m.m. i ett klassamhälle, kanske helt tar avstånd från vissa inslag, och annars i bästa fall behåller de ”olämpliga” delarna av sin smak men förläget reducerar dem till någon sorts ”guilty pleasure”. ”Ja, hehe, jag gillar ju den där låten av Justin Bieber, men det är ju bara en liten svaghet jag har, min riktiga musiksmak är i själva verket så här …”
Det där tror jag är fel inställning. Jag tror man är betydligt ärligare mot sig själv om man bara erkänner att man gillar det där och det där och det där, och sedan ser allt det man gillar som jämlikt, oavsett kulturens och vetenskapens benägenhet att dela in i bra och dåligt.

Det jag tror man skulle kunna göra om man nu ändå vill granska sin smak på något sätt, det är inte att på eget bevåg börja nedvärdera den musik (och film och litteratur och annat) man faktiskt gillar – men däremot kan man jobba med sig själv och sin smak på det sättet att man uppvärderar det man inte gillar. Åt det hållet borde man kunna göra ett och annat. ”Varför tycker jag att det här är så dåligt egentligen? Är det bara för att det är en kvinna som har gjort det? Är det bara för att jag föraktar musik som barn gillar? Är det för att låten framförs i Melodifestivalen där jag ser allt som skräp? Kan det inte i själva verket vara så att den här musiken är bättre än jag tror?”
Sedan behöver inte resultatet alltid bli att man börjar gilla sådant som man förut tyckte var dåligt – och det måste det inte bli heller. Den personliga smaken måste alltid få sista ordet. Det viktiga är bara att man försöker ha ett öppet sinne, som går ut på att man dels inför sig själv vågar godkänna det man spontant gillar, dels försöker se det positiva i resten (och då inte minst det som ens medmänniskor lyssnar på, tittar på och läser).
Det kan mycket väl hända att många MF-tittare inte har sådana öppna sinnen och att det är därför de kvinnliga artisterna inte har fått komma fram så mycket i år. Men lösningen är inte att försöka styra sin egen och andras smak på ett sätt som egentligen inte heller tyder på något öppet sinne.

Finsk karaoke

Under den gångna veckan har jag och familjen gjort en liten påsklovsresa i form av en kryssning till Helsingfors med Silja Serenade, för obestämd gång i ordningen.
Vissa detaljer under resan var inte riktigt samma som förr och ibland helt nya för oss, men andra moment var precis som de brukar (vilket ju också lite är poängen med att vi gör resan upprepade gånger), och en sak som definitivt var som den brukar var karaoken.
Ja, det är ju alltså så att precis som på alla andra kryssningsbåtar så ordnas det alltid karaoke ombord på Silja Serenade: i den festvåning högst upp i fartyget som förut hade det stämningsfullt klingande namnet Stardust, men som nu går under den mycket tråkigare och bökigare benämningen New York Club & Lounge. Hur som helst, där var det nu karaokesång och en massa personer sjöng (dock inte jag den här gången). Precis som vanligt var det en stor andel av de som ställde upp som var finnar och sjöng finska slagdängor med finsk text, ofta till den finskdominerade publikens jubel. Samtidigt som vi i vårt sällskap satt och inte riktigt hängde med utan mer konstaterade att ”jaha, det här är visst något väldigt populärt i Finland verkar det som …”

(Bild på New York Club & Lounge från tallinksilja.se)

Det där med finsk karaoke är intressant, för även om det på ett sätt förstås är stämningsfullt och exotiskt att sitta där uppe i New York Club & Lounge med en färggrann drink i näven och lyssna på de låtar som framförs på det vackra finska språket och intresserat försöka följa med i skärmtexterna, så kan det samtidigt inte hjälpas att man som svensk onekligen känner sig lite undrande inför finnarnas karaokesång. Så brukar det vara varenda kryssning.
För det första har jag ju inte mycket koll på finsk populärmusik, så det är ytterst sällan som jag känner igen någon av de finska låtarna (ett av få undantag är ”Sata salamaa” som Finland tävlade med i Eurovision Song Contest 1987 och som sedan blivit en av de allra populäraste låtarna för finnar att skråla i karaokebarer). Så jag och mina anförvanter brukar allt som oftast sitta som frågetecken. Men förutom detta är tendensen för oss som svenskar att vi tyvärr dessutom tycker att de finska låtarna är dåliga. Det är sällan jag och de andra i sällskapet uppfattar någon finsk låt som särskilt bra, utan snarare ligger det mycket nära till hands att vi börjar skrocka och göra oss lustiga över ”finsk tango” och fälla kommentarer som ”är det här verkligen populär musik i Finland?” och ”inte konstigt att Finland bara vunnit Eurovision en gång”.
Här menar jag, när jag tänker på saken, att hur naturligt ett sådant beteende än kan tyckas vara, så är det egentligen inte särskilt trevligt. Vi borde ha mer respekt för Finlands musik, och ta oss en funderare. Är den verkligen så dålig egentligen? Vad är det som ger oss svenskar rätt att sitta där och hånskratta?

Om vi reflekterar närmare så är naturligtvis det första man måste inse att sammanhanget är just karaoke. Det innebär att de som sjunger inte sjunger särskilt bra. Så om vi uppfattar den finska musiken i karaokebarer som dålig är det ju mycket troligt att det till stor del beror på framförandet. Vi skulle säkert tycka att låtarna var bättre om vi hörde dem i deras vanliga versioner.
Sedan är det sant att vi inte imponeras särskilt mycket av låtarna rent instrumentalt sett heller. Men ärligt talat – om vi vänder på det, är det särskilt troligt att finnarna skulle imponeras av de låtar som svenskar sjunger karaoke? Tänk efter … vad är det för låtar som oftast sjungs karaoke i Sverige? ”Kom och ta mig” med Brandsta City Släckers. ”Vill ha dig” med Freestyle. ”En riktig man” med Kenneth & The Knutters. ”Sommarnatt” med Snowstorm. Diverse andra låtar som jag absolut inte vill kalla dåliga, men som ändå onekligen har en viss folklig ”töntfaktor” över sig, så att säga. Det är faktiskt mest sådana låtar som folk går upp och sjunger på karaokescenen (när de inte kör internationella engelskspråkiga hits). För oss i Sverige funkar de naturligtvis, för vi kan språket och texterna och begriper sammanhanget, och för oss är låtarna förknippade med en viss partystämning och sitter i folksjälen. Däremot är jag rätt säker på att dessa låtar för folk i Finland framstår som dåliga och obegripliga.
Och självklart gäller då även det omvända, och det är därför vi tycker att Finlands karaoke-folksjäl är dålig.
I själva verket är vi lika goda karaoke-kålsupare. Möjligen finns det en skillnad på det sättet att de finska slagdängorna har något mer vemodigt och nedtonat över sig, har jag tyckt mig uppfatta – de svenska karaokeslagdängorna tycks vara en aning mer uppåt i jämförelse – men det är kanske inte så konstigt om det är en aning mer vemod i finnarnas singalong-kultur, och jag tror ändå att det sociala sammanhanget är ungefär detsamma i båda fallen.
Den mesta musiken som görs i Finland, och i Sverige, är nog i regel också sådan som inte framförs på karaokebarer. Det vi hör på karaoken ger så att säga inte hela bilden av finsk musik, precis som Kenneth & The Knutters inte är representativa för svensk musik. Därför känns det högst orättvist att dra slutsatsen att Finland inte har någon bra musik alls, och sitta och göra sig lustig över detta.

Om någon insisterar på att det är rent objektivt dålig musik som finnarna gillar och sjunger karaoke, och att Sverige är mycket bättre på den punkten, så tror jag att den personen i längden får passa sig för att inte framstå som rasist. Åtminstone behöver hen jobba lite på sin uppfattning om andra folk och kulturer.
Man kan ju titta på hur de personer från Finland som sjunger finska låtar karaoke egentligen ser ut och beter sig när de inte är uppe på scenen och sjunger. Ger de intryck av att vara efterblivna, mindre bildade eller passé på något sätt? Går de runt i konstiga kläder och uppför sig besynnerligt? Syns det tydligt på dem att de kommer från en annan kultur som är helt olik vår moderna (om det nu skulle vara något negativt med det, för den delen)?
Nej, nej, nej, naturligtvis inte. Ett exempel är att en del av de finnar som var med och sjöng karaoke nu på vår kryssning i förra veckan uppenbarligen tillhörde en skolklass: gymnasister, i övre tonåren, och självfallet betedde de sig ganska exakt så som gymnasister på kryssning skulle göra i Sverige också. Jag skulle allt vilja påstå att det var vanliga finska unga killar och tjejer som var rätt så hippa och coola och förmodligen hade koll på mode och trender och all möjlig internationell populärkultur. Likväl stod de sedan på karaokescenen och sjöng obegriplig ”finsk tango” … men att antyda att de därför skulle vara på något sätt kulturellt efterblivna och ha dålig koll jämfört med trendsättande, moderna svenskar är synnerligen nedvärderande och stämmer uppenbarligen inte alls.
När jag är i Finland brukar jag över huvud taget slås av hur lika svenskar och finnar egentligen är, trots att det finns skillnader i form av språket och en del detaljer i matväg och vissa seder. Vi har ändå faktiskt det mesta gemensamt. Så är det även när svenskar och finnar är på kryssning. I de flesta avseenden beter vi oss likadant, och egentligen sjunger vi karaoke på precis samma sätt också – det är bara det att där har vi olika ”karaoke-kanon”, om man nu kan kalla det så, och just den biten är kanhända lite extra obegriplig för personer utanför det egna landet som inte är invigda.
Att Finland sjunger andra sorters låtar när de sjunger karaoke innebär kort och gott inte att deras musikliv är sämre.

Egentligen borde man ha det här i åtanke också i andra sammanhang, och inte bara när det gäller Finland utan också alla andra länder (för vi är alla mer lika än man tror!).
Givetvis kan jag då inte låta bli att dra paralleller till mitt favoritevenemang Eurovision Song Contest. Även där brukar svenskar ofta sitta och håna andra länder och deras musik, men nog är det allt så att mycket av det vi uppfattar som ”dåligt” i själva verket inte alls är dåligt (i alla fall inte objektivt). Det är bara något vi inte har förstått – precis som folk i de andra länderna i Europa inte skulle förstå alla artister i Sverige heller, om vi skickade dem till Eurovision. Istället för att tala nedlåtande om det borde man därför försöka anstränga sig lite för att begripa, för det är just sådana musikaliska kontakter och utbyten som ESC handlar om – och även om inte det går kan man under alla omständigheter respektera, också i de fall då man måste medge att det inte är ens egen ”kopp te”.
När det gällde den finska karaoken så blev det dessvärre så på kryssningen, den andra kvällen, att när jag och familjen och släktingarna kände att det blev för mycket finsk karaoke på New York Club & Lounge, så reste vi på oss och gick för att roa oss med andra saker. Det blev liksom för enformigt med låt efter låt på finska när vi ändå inte kunde förstå varför finnarna uppskattade de där låtarna så mycket. Beklagligt, men förståeligt (precis som det också finns folk som inte orkar med att titta på Eurovision Song Contest en helkväll). Kanske hade vi suttit kvar om vi haft sällskap av finländare som kunnat förklara lite för oss.
Men denna sorti från karaoken innebar inte att jag fnös åt eller såg ner på den finska musiken. Hoppas jag inte i alla fall. Jag jobbar på att bli mer musikaliskt tolerant.

Bloggdelning – nu har jag en särskild Eurovisionblogg!

Ett kort officiellt meddelande.
Från och med idag har den här bloggen förökat sig genom delning. Alla de inlägg jag skriver som har med Eurovision Song Contest och Melodifestivalen att göra kommer nu att finnas på min nyskapade Eurovisionblogg istället! (Utom kanske någon gång när jag nämner ESC och MF i andra sammanhang.)
Jag tyckte helt enkelt att det var bäst att ha ett särskilt ställe där jag ohämmat kan skriva just om detta mitt specialämne.
Gå gärna in dit och titta – och om ni inte är intresserade av detta får ni låta bli. Det är lite det som är poängen. :)
Fler inlägg från mig kommer snart att dyka upp både där och här.
På återseende!

ESC 2016: slutlig analys dagen efter

Vi börjar med en upprepning av min kommentar på Facebook från i natt:
Detta var fantastiskt bra för tävlingen. Att den vanns av ett snyggt, proffsigt gjort och framfört bidrag med en skicklig artist. Och att det finns plats för lite allvar mitt i festen så att allt inte bara är ploj. En kommentar till samtiden. En vinnare som ligger i tiden och har något att säga - men samtidigt inte var övertydlig (åtminstone inte på scen).
Sedan också att vinnaren inte var ett svenskbidrag utan verkligen kom från det land den representerade. Skrivet av sångerskan själv - det där med kvinnliga låtskrivare är ju en annan trevlig aspekt rent jämställdhetsmässigt ... Och inte bara vanlig likriktad mainstream-radiopop utan något annat, med lite särpräglad touch. Dessutom en vinnarlåt delvis framförd på ett minoritetsspråk, inte bara på engelska.
Samt, slutligen, att det var den i mitt tycke bästa låten som vann.
Strålande! Perfekt! Kan inte bli bättre.
(Men jag stålsätter mig för att läsa en hel del tjuriga kommentarer i morgon.)

Som sagt, enligt min uppfattning hade det inte kunnat sluta bättre. Den i mitt tycke bästa låten vann, och allvaret bakom festen släpptes fram. :) Jag tror det är nyttigt för ESC att vara världsmedvetet också och inte bara en partybubbla. Men det där nämnde jag ju igår. Jag tror säkert att många är sura över resultatet idag, men jag kan knappast vara ensam om att gilla Ukraina - trots allt fick de 7 poäng av Sveriges TV-tittare också. Och det är väl skönt att slippa bekymra sig över att åka till Ryssland, eller störa sig på att gästen Australien gick och vann?
Man kan notera att det mycket riktigt stämde att Europa som helhet verkade vilja ha något avskalat istället för teknikshower den här gången (det funkar sällan att upprepa föregående års vinstrecept). Dock blev det inte främst Frans som drog fördel av detta utan Jamala, vars nummer byggde till största delen på hennes sång och rörelser, även om där fanns vissa specialeffekter också.

För första gången på fem år fick vi nu en "östlig" vinnare, men det låg nästan i luften att det skulle bli en sådan, om det inte blev Australien (som jag väl får räkna som "västland" trots dess tämligen sydostliga läge). Och jag hoppas verkligen att ingen klagar på att tävlingen går i österled nästa år. Man kan väl inte begära att väst ska vinna varje gång. Att öst i regel var bättre än väst detta år verkade också rätt uppenbart. Inte minst när det gäller mig personligen - jag konstaterade att de fem länder jag själv tyckte bäst om igår var fem före detta Sovjetstater (Ukraina, Lettland, Armenien, Ryssland och uppstudsiga Georgien).
Sveriges femteplacering var alldeles utmärkt och välförtjänt, och den ska vi vara nöjda med. Även här hoppas jag att svenskarna har vett att inte klaga. Trots allt har vi nu kommit på topp 5 fyra av de fem senaste åren och vunnit två av de gångerna, så om man är besviken på att Frans "bara" blev femma är man rent ut sagt bortskämd.

Vidare - det blev en riktigt spännande omröstning, men det hade det nog blivit även om poängen presenterats på det gamla sättet ... det var inga stora marginaler den här gången. Den där sista poängutdelningen var emellertid något i hästväg vad gällde spänning. Även om jag fortfarande anser att juryn borde avskaffas, så hanterade man 50-50-röstsystemet på bästa möjliga sätt i år. Jag ska också medge att juryn har en fördel, nämligen att dess poäng är mer spretiga än tittarnas och därför lämpar sig bättre för presentation land för land - i år gick det verkligen inte att uttråkat sitta i soffan och förutsäga varje lands tolvpoängare (utom i några fall).
Egendomligt nog blev det i år för första gången så att ett land vann utan att ha fått högsta poäng av vare sig tittare eller jury (även om Ukraina förvisso fick sammanlagt flest tolvor). Det gäller att kunna tilltala båda grupperna tillräckligt mycket, helt enkelt.

Vissa länder och deras resultat var roligare än andra att följa och analysera. I synnerhet Polen var oerhört intresseväckande. De fick nästan inga poäng alls av någon jury, men hos tittarna kom de så högt som trea och lyftes upp till en sammanlagd åttondeplats (Polens bästa resultat på väldigt länge). Detta är extra anmärkningsvärt med tanke på att Polen varit väldigt hånade i år för att de valde "The Color Of Your Life" istället för Margarets svenskskrivna radioskvalande "Cool Me Down". Tydligen var den polska TV-publiken faktiskt inte så fel ute ... här fick Europa en fingervisning om att det kanske ändå kan vara bra att satsa på inhemska förmågor istället för inhyrd utländsk hjälp. Kanske stämmer det som en Eurovisionforskare sade, att "svenskifieringen" har sin topp nu i år och kommer att börja avta igen? Hoppas det.
Hur som helst. Andra länder som jag gläds åt att det gick bra för är Bulgarien, Frankrike och Litauen, som samtliga fick topp 10-placeringar efter många år av blygsammare resultat. Sådana variationer i resultatlistan bekräftar också ytterligare en gång att ESC verkligen inte är förutsägbart, som belackarna vill göra gällande.
Till kvällens floppar hörde Italien och Spanien, två Big 5-länder som många hade stora förväntningar på, men jag tycker inte i något av fallen att det var så konstigt att de misslyckades. Italiens låt och framträdande kändes mest bara rörigt, och Spaniens var snudd på kaos, med fall och allt. Och så har vi Tyskland, som lyckades komma sist i finalen för andra året i rad ... här måste tysk TV verkligen ta sig i kragen och börja ändra på saker och ting.

Av särskilt intresse är naturligtvis eventuella skillnader mellan juryernas och tittarnas röster. Den som vill gotta sig i sådan statistik i detalj kan med fördel titta här. Polen var det mest uppenbara fallet där det skilde sig, men även Österrike lyftes upp rejält av tittarna efter att ha fått blygsamma poäng av juryn. Vilket även Ryssland gjorde naturligtvis - här kan vi verkligen snacka om att juryn var försiktig (av politiska skäl, får man nog anta) medan tittarna inte tvekade att rösta ryskt. Åt andra hållet gick det för sådana som Malta, Belgien, Israel och mest markant Tjeckien, som TV-tittarna nollade, taskigt nog.
(Jag kan här konstatera att juryn hjälpte min personliga favorit Ukraina till seger och att Ryssland hade vunnit om inte juryn funnits, men trots det är jag, som sagt, av den uppfattningen att juryn borde avskaffas. Men det kan vi snacka om en annan gång.)
Vad gäller semifinalresultaten så kan vi konstatera att om enbart tittarna fått bestämma hade Bosnien, Makedonien och Vitryssland gått till final istället för Tjeckien, Georgien och Israel. Om enbart juryn fått bestämma hade Montenegro och Slovenien gått till final istället för Österrike och Polen. (Kanske lite förvånande att juryn gillade Montenegro så pass mycket i semi 1 när det i övrigt bara var jag som gjorde det.)

Sveriges arrangemang av årets ESC var fantastiskt bra gjort och alldeles föredömligt. Man blev onekligen stolt över vilken show SVT genomförde. Det enda problemet är att vi nästan sätter ribban för högt för kommande arrangörsländer ... men det får väl bli den tidens sorg.
Det verkade råda en härlig feststämning i Globen, och man fick intrycket att Eurovision blir allt större och engagerande och att det blir allt svårare för kritikerna att avfärda evenemanget som något oviktigt. Inte minst för att nu Kina och USA sände det för första gången. Det är onekligen hela Europas fest, som tilldrar sig intresse även utanför Europa, och på något sätt har den kunnat fortsätta att kännas som "ett ljus i mörkret" (med Malena Ernmans ord) - en uppvisning av Europas positiva sida istället för den mörka och främlingsfientliga. Ukrainas vinst i en sådan "Come Together"-miljö är ett väldigt uppenbart tecken på det. Att Jamala i allt glam och vimmel kan stå upp och sjunga "Where is your heart? Humanity, rise" och "We could build a future where people are free" - och vinna!

Det var väl allt för den här gången, men jag ska kanske avsluta med några ord om framtiden. För hur blir det nästa år? Kommer hela ESC att översvämmas av politiska bidrag och gråtmilda texter om krig och terror nu när en sådan låt vann? Är det slut på glitter och glamour? Och kommer det konfliktdrabbade och inte särskilt rika Ukraina att över huvud taget klara av att arrangera Eurovision?
Som svar på den första frågan så tror jag inte alls att det behöver bli någon sorts "politiktrend". Trots allt är regeln fortfarande att Eurovision ska vara opolitiskt, och politiska inlägg måste fortfarande göras försiktigt. Det kommer länderna självklart att följa, annars blir de ju diskade. Så det kan inte bli alltför tydligt politiskt. Inte mer än de vanliga mönstren som vi ser varje år med aversion mot Ryssland och vissa grannröstningstendenser och så där. Kanske blir det aningen fler subtila politiska inslag från en del länder, men det tycker jag i så fall är enbart av godo. Och feststämning kan jag inte tänka mig att det slutar att vara bara för att ett allvarligt bidrag vann nu.
Vad gäller Ukrainas arrangörsförmåga så klarade de det ju 2005 samtidigt som de hade revolution ... så det borde väl gå nu också. Jag tror emellertid inte att vi ska förutsätta att Ukraina förlägger finalen till Kiev. Det kan hända att de tycker det är tryggare att välja en stad längre västerut, i den lugnare delen av landet. Kanske i Lviv, nära gränsen till Polen, där de är vana vid stora evenemang då flera matcher i fotbolls-EM spelades där 2012. Men det får vi väl se.
Om det skulle hända att Ukraina inte klarar av arrangemanget så kan säkerligen något annat lands TV-bolag hoppa in, så det finns ingen anledning till oro. Viktigast för Ukraina är ju egentligen att de tog hem sin andra seger. Vilket de absolut förtjänade. Ukraina är helt klart bland de bästa Eurovisionländerna på 2000-talet, med många bra resultat, och att de nu tog sin andra seger är bara rättvist.

Grattis Jamala och Ukraina! Vi ses nästa år!