(recension december 2023)
Återföreningar och återupplivanden ligger uppenbarligen i tiden – och ju fler år det har gått sedan sist, desto roligare blir det, verkar många artister och kreatörer tycka. ABBA:s reunion var uppseendeväckande, men inte det enda exemplet. Vi har ju också de senaste åren fått se nya säsonger av serier vi under många år trodde var historia, som Twin Peaks och här på hemmaplan Varan-TV. John Cleese är på gång att göra en nutida Pang i bygget. Och nu i höst har t.o.m. Beatles släppt ny musik (delvis med hjälp av AI), trots att 50 % av medlemmarna är avlidna. Det verkar inte finnas några gränser för viljan att göra återtåg.
Allra senast i raden är Army of Lovers, de knasiga, suspekta och extravaganta gayikonerna med Alexander Bard i spetsen, som nu i slutet av november släppte nytt album. När nyheten nådde mig att de skulle göra det reagerade jag med en alldeles särskilt stor förtjusning och förväntan som endast överträffades av den jag hade inför ABBA:s Voyage. För Army of Lovers har jag alltid gillat väldigt mycket, mot bättre vetande kan man kanske säga. Jag är ständigt svag för deras befriande smaklöshet och deras uppvisningar i iögonfallande klädsel och medryckande låtar framförda med glamorös ironi.
Army of Lovers hade sin karriär till största delen under åren 1988–1996, varefter de kastade in handduken. Sedan har de visserligen gjort vissa återföreningar vid ett par tillfällen, främst 2000 och 2013 då de släppte samlingsalbum som de båda gångerna lade till några nya låtar på (2013 var de också med i Melodifestivalen med en sådan ny låt, den otroligt störiga ”Rockin’ The Ride”.) Men något riktigt nytt album har det inte blivit, utan där har Glory, Glamour And Gold från 1994 fått utgöra slutpunkt. Fram till nu.
För nu har det alltså blivit en samling nya låtar från Armén: denna gång i konstellationen Alexander Bard, Jean-Pierre Barda och Dominika Peczynski. Ja, de två förstnämnda har varit med hela tiden och Dominika har varit medlem rätt ofta hon också, så det känns okej. Sexodus heter albumet, och redan den titeln är ju för mig fullkomligt klockren … finns det ett bättre och fyndigare namn att sammanfatta hela Army of Lovers stil och framtoning med? 😀 Nej, knappast. Här steg mina förväntningar skyhögt.
Albumet i fråga (som jag satte igång att lyssna på samma dag det låg ute på Spotify) inleds också lämpligt nog med en låt med samma titel, ”Sexodus”, och även den är väldigt mycket Army of Lovers i alla avseenden: helt arketypisk för gruppen. Vi hör genast Jean-Pierres och Dominikas karakteristiska pratsjungna partier, en refräng framförd av svulstig tabernakelkör (ja, de icke-creddade refrängsångarna på Army of Lovers skivor brukar ofta benämnas ”The Army Tabernacle Choir”) och en text full av religiösa referenser. Allt är som det ska. Allt är sig likt. Inget har förändrats. Det gillar vi.
Efter denna rivstart med titelspåret följer första singeln ”Love Is Blue” där det är ukrainska sångerskan Olya Polyakova som förstärker (i en låt som enligt Alexander Bard är tänkt att ”reta skiten ur Putin” då blå kärlek i Ryssland är en bild för homosexualitet), och det är alltjämt gasen i botten. Kanske inte på samma hitnivå som nittiotalets ”Crucified” eller ”Give My Life”, men vadå, det hade jag inte väntat mig heller. Det är liksom ändå rätt Lovers-känsla.
Sedan följer ytterligare åtta låtar, sammanlagt tio på albumet alltså. Och här dyker en mer kritisk fråga upp – kan man verkligen prata om att det här är ett nytt album när allt kommer omkring? För även om första hälften (de två redan nämnda plus ”What’s That Look”, ”Romanism” och ”Bring Your Love”) är nyinspelade, så är låt 6–10 faktiskt idel återanvändningar i olika former. ”Israelism 2023” är som titeln antyder en ny version av gruppens kontroversiella ”Israelism” från 1993, och likadant är det med ”Clash Of The Titans”, för bakom den döljer sig en nyinspelning av ”Carry My Urn To Ukraine” från samma år. Och de tre sista låtarna kommer från 2013–14 då Army of Lovers sist hade en återförening. ”Tragedy” och ”Signed On My Tattoo” var med på samlingsskivan Big Battle of Egos som de släppte den gången, och den avslutande ”People Are Lonely” (både den och ”Signed On My Tattoo” är samproduktioner med Alexander Bards andra grupp Gravitonas) är från året därpå – ingen av dessa tre har ens blivit ommixad nu. Så vill man vara elak kan man mycket väl påstå att hälften av detta ”nya album” Sexodus är gammal skåpmat.
Nu gör det inte mig så mycket i och för sig, för jag lyssnade faktiskt aldrig på de där låtarna 2013–14 (jag uppfattade aldrig att gruppen gjort fler låtar än ”Rockin’ the Ride” i den omgången). Så de var nya för mig nu. Men lite falsk varubeteckning är det kanske ändå när ett ”nytt” album bara har fem av tio låtar som är nya.
Å andra sidan har Army of Lovers återanvänt låtar och varianter av låtar mellan sina album redan innan (och dessutom har Alexander Bard för vana att testa sina låtar i flera av sina olika popprojekt), så det är ju egentligen inte vare sig nytt eller förvånande att de gör det nu också. Jag ska kanske istället koncentrera mig på hur bra låtarna (och albumet som helhet) faktiskt är.
Och visst finns här kvaliteter. Sexodus-albumet är kanske inte riktigt lika spretigt och fullt av galen stilmässig variation och tvära kast som 90-talets Lovers-skivor var, utan det är mer jämn och enhetlig discopop i soundet, men som titelspåret och ”Love Is Blue” som sagt utlovar i början så går ändå Alexander Bard på i en välbekant stil och har inte tappat känslan utan vet vad han gör. Jean-Pierre och Dominika gör sina grejer, inte precis som skönsångare men som visuella profiler och ”pratmakare” i låtarnas verser och stick (i Jean-Pierres fall som vanligt på franska här och där), och i ett par av låtarna får man också höra Alexander själv sjunga med sin mycket säregna pipiga stämma … den är inte snygg, men den ger en upplevelse, det har jag alltid tyckt.
Tyvärr är det egentligen bara i ”Bring Your Love” och ”Tragedy” som den kommer fram ordentligt, och gästsångarna (Gravitonas med flera) får istället mer utrymme än vanligt på flera av spåren och tar över soundet. Lite synd, för även om ingen av Army of Lovers medlemmar är några sångstjärnor (och även om gruppen alltid gjort en grej av att de inte sjunger så mycket själva, särskilt inte i refrängerna) så är deras röster en viktig ingrediens i gruppens profil, vid de tillfällen då de hörs.
Men oavsett hur mycket gruppmedlemmarna själva märks, så hittar man en hel del goda låtar på Sexodus. Jag gillar såväl den poppigt teatrala ”Tragedy” som avslutningsspåret ”People Are Lonely” (även om det känns märkligt vemodigt att avrunda med just den låten efter alla halvkomiska provokationer). Och en annan låt som snabbt seglat upp som en favorit för mig är ”Romanism”. Här har Bard & co fått till en låt som är tänkt som en romsk motsvarighet till ”Israelism”, och han säger i en intervju att ”ingen av oss är rom, så det är kulturell appropriering rakt igenom”. Även om man naturligtvis ska vara försiktig med just kulturell appropriering så kan jag inte låta bli att roas av hans alltjämt lika ironiska attityd till hela grejen. Vanliga samhällstabun och hänsyn fungerar inte på Alexander Bard, han står över allt sådant och på något sätt har man överseende med det! 😊 Och ”Romanism” är ett härligt litet verk till låt: ett mischmasch av exotiska klanger och en medvetet religionsblandande refräng ”Shiva Rama Adonai” som är så avsiktligt fräck att det inte går att bli sur.
Två andra inslag på albumet som kanske inte är riktigt lika lyckade är de båda låtarna från 1993 som blivit nyinspelade. ”Israelism” i 2023 års version har ärligt talat blivit ganska mesig, då den mest bara är en tillputsning där man tappat det råa som fanns i originalet. ”Clash of the Titans” är en kanske något mer annorlunda tappning av ”Carry My Urn To Ukraine”, men även i detta fall har det blivit en mer komprimerad och inte fullt så dramatisk version. (Originalet är en av Army of Lovers bästa låtar i mitt tycke, så det är ju förstås inte lätt att få till en nytolkning av den som jag blir nöjd med.)
Ja, om det nu inte är så att omvärlden vid det här laget helt har slutat ta Alexander Bard & co på allvar över huvud taget, och därför förbiser det här nya albumet. Det har ju hittills inte varit någon direkt hausse kring det. Men Army of Lovers kanske tycker det passar bra på det sättet också?
I vilket fall så tycker jag att Sexodus, även om det som sagt egentligen bara innehåller fem nya låtar och resten återanvändningar av gammalt material, är ett utmärkt comeback-album i dessa comeback-tider från den alltid lika beundransvärda Armén. Albumet har redan roterat ett antal gånger i mitt Spotify och fler lär det bli. Bard & co är fortfarande hitmakare. I alla fall i min värld.
Skiva: Army of Lovers, Sexodus, Bullgod Kommunikation.
Betyg: 8 av 10.
