Och så var det nu då dags för de som jag tycker är de 33 allra bästa ABBA-låtarna! Håller ni med eller inte? Ja, jag ska inte hålla er på halster längre utan vi kör vidare där vi var och kommer härnäst till ...
(från albumet Arrival 1976 och singel 1977)
En av ABBA:s mest kända låtar som bekant, och en av de mest övertygande på Arrival, då en utmärkt popdramatisk inspelning kombineras med en mer mogen text – en av den första (men definitivt inte den sista) från ABBA om ”förhållanden med problem”. Ovanligt med så korthuggna textrader i verserna (”no more – carefree – laughter, silence – ever – after”), men det funkar, och killarnas ”a-haa” i refrängen är utomordentligt. Det som gör mig frustrerad med låten är att jag fortfarande, 23 år efter att jag först läste det i Palms ABBA – Människorna och musiken, inte har kommit på vilken ”amerikansk hit från tidigt 70-tal” som en liten del av Knowing Me, Knowing You har påståtts vara ett plagiat av. Jag tycker själv att raden ”breaking up is never easy, I know” är rätt lik The Air That I Breathe med The Hollies, så det skulle kunna vara den, men den var ju engelsk … jaja, jag får väl fortsätta grubbla hela livet.
(från albumet ABBA – The Album 1977)
Den minst imponerande låten från den vidunderliga sida A på The Album – och då är det ändå verkligen ingen dålig låt. Mycket förtröstansfull text om äktenskapliga problem och att de alltid går att lösa (precis som med The Way Old Friends Do känns det bara synd att ABBA-medlemmarna själva i det privata inte var lika lyckosamma) och oklanderlig produktion där i synnerhet Lasse Wellanders elgitarr glänser … men visst, Bennys pianospel i refrängen eller andra versens körarrangemang ska inte heller glömmas bort.
(från albumet The Visitors 1981)
På sätt och vis anknyter den här låten till den tidigare ABBA-låten Crazy World, som jag redan skrivit om, då det även här är en text med en överraskande komisk slutpoäng framförd av Björn. (Här var det sista gången han sjöng på en ABBA-låt.) Dock funkar det betydligt bättre här än i Crazy World: slutskämtet i fråga är faktiskt roligt, liksom hela texten fram till dess, om den lätt patetiske ensamme herrn som hittar en intressant kontaktannons. En sådan låt borde inte alls passa in på det tunga och allvarsamma The Visitors-albumet, men på något sätt gör den det ändå, kanske för att den har den rätta svärtan i komiken och en ironiskt hurtig dov refräng. Sedan har jag aldrig riktigt fattat varför den sista halvminuten utgörs av något slags marschorkester, men det får man väl ta.
30. GIMME! GIMME! GIMME! (A MAN AFTER MIDNIGHT)
(fristående singel 1979)
Även denna var ett tag min största ABBA-favorit (1992–1993 ungefär), och jag gillar den fortfarande men är ändå inte fullt lika entusiastisk numera. Det virvlande discodunket till trots känns det som det är något som fattas i produktionen … bakgrunden skulle ha kunnat vara något ännu bättre. Det som ändå lyfter den markant är framför allt givetvis det geniala flöjtliknande för- och mellanspelet, och det är inte underligt att det var just det som Madonna samplade i Hung Up.
29. ON AND ON AND ON
(från albumet Super Trouper 1980)
ABBA hade inte många influenser från blues och rock’n’roll i sin musik, särskilt inte längre fram i karriären, men den här låten är ett undantag där refrängen är en tydlig variant av en bluestolva. Dock har det blivit en hybrid av rock, doo-wop och syntspäckad discopop … ja, inte för att det nu är så dumt, det blir väldigt medryckande, och texten är festlig med sin skildring av folk som raggar och konverserar pseudointellektuellt på något slags flott party (historien betyder ingenting men låter bra!). Ett bra exempel på ABBA-låt som egentligen är förträfflig men likväl hamnar i skuggan av många andra.
28. VOULEZ-VOUS
(från albumet Voulez-Vous 1979 och singel samma år)
En av de bättre låtarna från ABBA:s discoperiod, tycker jag nog. Även om vers, refräng och mellanspel känns ganska olika sinsemellan flyter de ihop bra, och det hela blir en stark dansant komposition med läckert blås, snyggt rytmspår och inte minst det karakteristiska ”a-ha!” som får hela refrängen att sätta sig som klister. Att det tas om ett antal gånger mot slutet anser jag personligen inte gör något. Nämnas ska förresten att delar av låten (främst den rytmiska bakgrunden tror jag) spelades in i Miami med musiker därifrån, i samband med att Björn och Benny var på låtskrivarresa på andra sidan Atlanten; det var enda gången som ABBA spelade in utanför Sverige och utanför sin egen krets av studiomusiker. Det medför ingen markant förbättring, men inte någon försämring heller.
27. INTERMEZZO NO. 1
(från albumet ABBA 1975)
ABBA:s enda helt instrumentala låt (Arrival saknar också text, men innehåller sång) och något av ett solonummer för Benny. Det är onekligen ett väldigt snyggt och intressant stycke, som ger kraftiga associationer till Robert Wells Rhapsody In Rock, många år innan det konceptet var påtänkt. En slagkraftig kombination av klassisk musik med rocksättning, som alltid är lika trevlig att trycka upp i ansiktet på häpna ABBA-skeptiker som aldrig hade kunnat tänka sig att gruppen kunde göra något av det slaget.
26. I AM THE CITY
(outgiven låt från 1982 som senare släpptes på More ABBA Gold 1993)
När den otroligt framgångsrika ABBA Gold skulle få en uppföljare tyckte väl berörda parter att det behövdes ett extra lockbete att lägga på den samlingen (som annars hade kunnat få lite väl mycket andrahandskänsla över sig) och då överraskade man med att gräva fram I Am The City, inspelad 1982 men aldrig utgiven – det var det första tillfället då ABBA släppte fram något ur sitt dolda arkiv. Jag hörde till dem som förundrades över vilken bra låt detta faktiskt var för att vara en tidigare ratad inspelning, och jag tycker alltjämt att den är mycket kompetent. Syntdominerad på ett tidstypiskt sätt à la 1982 men ändå fortfarande omisskännligt ABBA … på något sätt pekar den framåt mot den nya ABBA-period det hade kunnat bli om gruppen inte upplösts. Väldigt ordrik och snabbt framrabblad text, men det gör inget utan blir tvärtom extra snyggt när vers och refräng kopplas ihop mot slutet. Och så har vi det där panorerande syntljudet som min lillebror när han var liten fascinerat tyckte lät som en ambulans.
25. FERNANDO
(fristående singel 1976)
Låten som från början bara var en ren och skär schlager framförd på svenska av Frida, men som sedan gjordes till en ABBA-låt på engelska och som sådan blev en av deras absolut största hits. Jag kan också utan vidare påstå att inledningen är magnifik på ett nästan magiskt sätt, med de där stämningsfulla flöjtkörerna och trumvirvlarna … det är som gjort för en lägereld under stjärnorna. Tyvärr tonas ju det arret ner betydligt efter bara en kort stund och när refrängen sedan kommer slår det våldsamt om till övertydlig schlager, vilket drar ner det hela. Dock ett plus för den engelska texten, som är något helt annat och intressantare än den svenska versionen.
24. SOS
(från albumet ABBA 1975 och singel samma år)
Låten som fick ABBA att komma tillbaka till toppen igen (och stanna där) efter det besvärliga år då de hade svårt att följa upp Waterloo. Det går därför att påstå att det inte var den låten som var deras egentliga genombrottshit, utan den här. Personligen tycker jag ju också att detta är en bättre låt ur alla aspekter och en storartad popkaramell. Kombinationen av lätt sorgsenhet och upptempo, och alla de uppfinningsrika små detaljerna i produktionen – den där snabba gitarren som funkar som brygga inför refrängen är vansinnigt snygg, det har jag alltid tyckt – är så väldigt typisk för hur skickligt ABBA byggde upp en hit. (Och så en internationell hookig titel ovanpå det, signerad Stikkan Anderson.)
(från albumet Voulez-Vous 1979 och singel samma år)
Redan det inledande ”foff-foff-foffande” syntintrot (som var det första Benny gjorde med sin nyinköpta Yamaha GX-1, på våren 1979) får det att börja spritta i benen på lyssnaren … och sedan följer en härligt medryckande discolåt med vissa rockinfluenser, mycket svår att motstå. Björn gör här enligt min mening sin bästa sånginsats på någon av ABBA:s låtar: det hade inte alls blivit samma sak om tjejerna sjungit mer (även om deras insats inte heller ska förringas). Den som gillar udda detaljer kan med fördel också lyssna efter de små stönande och grymtande ljud som studiotrummisen Ola Brunkert alltid gav ifrån sig när han spelade och som just i den här låten faktiskt också går att uppfatta, under för- och mellanspelen.
22. I’M A MARIONETTE
(från albumet ABBA – The Album 1977)
Det finns några stycken ABBA-låtar som kan stoltsera med att någon gång ha varit min allra största ABBA-favorit, och det här är en av dem. Närmare bestämt var det 1990 när jag började lyssna på mina föräldrars gamla kassettversion av The Album som jag fick upp öronen för denna låt, som är den tredje, sista och bästa som ingår i den LP:ns avslutande minimusikal The Girl With The Golden Hair. Jag gillar fortfarande den något annorlunda harmoniken och rytmen och det teatraliskt dramatiska, nästan spöklika, som jag 1990 tyckte gjorde låten mycket lämplig att spelas i ett mörkt rum. (Djävulshårdrockarna Ghost måtte ha fått samma känsla, då de har gjort en cover på I’m A Marionette.) Andra intressanta inslag är att låten inleds med en ensam basgång och att den innehåller ett väldigt långt gitarrsolo, båda sakerna rätt ovanliga för ABBA. Ja, det här är en snygg särling till låt, och enda anledningen till att den inte fortfarande är bland mina största favoriter är helt enkelt bara att jag hört många fler sedan dess som är ännu bättre. (Det säger en del om ABBA:s storhet.)
(från albumet The Visitors 1981)
På The Visitors sjunger Agnetha solopartierna i fyra låtar och Frida i fyra – och enligt min bestämda uppfattning är samtliga Fridas låtar bättre än samtliga Agnethas. Inte för att Agnetha-låtarna är dåliga de heller, men hon låter mest bara dyster i sina sånginsatser medan Frida får till en extra känslosam dimension i mycket högre grad. Tycker jag alltså. When All Is Said And Done är den av Frida-låtarna på The Visitors som är minst bra, och det säger en del … för hon gör en oförglömlig insats även på den. En skilsmässolåt med självbiografiska inslag i tolkningen, där det ligger så mycket under ytan och det är så många känslor inblandade: det är Fridas motsvarighet till Agnethas The Winner Takes It All, där hon låter beslutsam och rak i ryggen men ändå har en biton av smärta i rösten. Texten (som för övrigt är den enda av ABBA:s låtar som innehåller ordet ”sex” …) är också bland de mognaste och mest övertygande Björn skrev för ABBA. Låtens svaga sida är att den känns lite för kort, den hade kunnat ha en vers till (vilket den också lär ha haft från början), men den är stark ändå och jag kan inte för mitt liv begripa att gruppen inte lät den bli en singel istället för Head Over Heels; den hade klarat sig betydligt bättre på listorna än vad den låten gjorde.
20. I HAVE A DREAM
(från albumet Voulez-Vous 1979 och singel samma år)
Mycket sångbar melodi som fastnar lätt, och med den texten blir det en ytterst allsångsvänlig fredshymn med kraftigt religiösa undertoner. ”I believe in angels, when I know the time is right for me I’ll cross the stream …”, det gillar jag, och det känns för mig smått otroligt och beklagansvärt att Björn kunde bli övertygad ateist efter att ha skrivit sådana rader (men det är väl hans sak förstås). Inspelningen är också mycket njutbar, med det där sitarliknande ljudet i mellanpartierna, och så barnkören som känns fullständigt rätt för låten.
(från albumet ABBA – The Album 1977 och singel samma år)
Inte direkt någon lättsmält låt egentligen, den är ganska lång för att vara ABBA och har en struktur som inte är så där alldeles omedelbart radiovänlig – men en singelhit blev den likafullt. Och det är ju en alldeles strålande inspelning, med stor kreativitet i låtens olika delar: riffet i början är högst minnesvärt, men allra mest gillar jag refrängsticket där gruppen övergår till a cappella-sång (”du-du-du-du”) och det sedan kommer in en vansinnigt snygg liten trumpetstämma. (Just den lär förresten vara bland de detaljer som spelades in i mina hemtrakter, närmare bestämt i Bohus Studio i Kungälv där ABBA gjorde ett högst tillfälligt besök på sommaren 1977.) Sammantaget ett oemotståndligt verk. Men den som ska leta upp och lyssna på The Name Of The Game bör se upp så att hen inte råkar få tag på den irriterande avkortade versionen: den smög sig in på de första upplagorna av ABBA Gold, och många lyssnare vet därför inte ens om att låten faktiskt har en andra vers.
(B-sida på singeln One Of Us 1981)
Här har vi den låt som jag tycker är ABBA:s bästa singelbaksida – bättre än framsidan – och ett av deras mest underskattade spår. Jag gillar den lite dova och mörka stämningen, Bennys syntspel och det massiva ekot på Fridas röst. Att den aldrig kom med på The Visitors hade visst att göra med att versen och refrängen inte passar ihop i Björns och Bennys öron, men då har de ju missuppfattat sin egen låt: den har AABAB-form och refrängen är inte en refräng utan ett stick, så då tycker jag för min del att kompositionen är helgjuten.
(från albumet ABBA 1975)
Det allra bästa exemplet på en ”hidden gem” i ABBA-katalogen: låten blev aldrig någon singel-A-sida och har en undanskymd position på albumet där den finns med, men den är en riktig höjdare som många kännare och fans (och även ABBA själva) kommit att uppskatta i efterhand. Till dem hör även jag – jag tycker det är en sällsynt vacker ballad med en bra melodi, utmärkt sång av Agnetha och ett jättesnyggt ”ylande” sound i produktionen (lite grann som det föregående albumets Gonna Sing You My Lovesong fast ännu bättre). Just det soundet tycker nu i och för sig Benny inte blev så lyckat har han sagt, men där har han fel. Min egen enda reservation gäller att låten tar slut för snabbt, den hade kunnat ha åtminstone någon refräng till innan den övergår i sin coda och fadar ut.
16. ARRIVAL
(från albumet Arrival 1976)
Trots alla de populära och kända låtar som föregår den på Arrival-albumet anser jag att det är den här avslutande instrumentala titellåten som är hela den plattans höjdpunkt. Riktigt härligt att ABBA släppte fram ett mer ovanligt inslag i form av detta spår, som doftar mycket kraftigt av svensk folkmusik och ger en tidig vink om var Benny egentligen har sin största musikaliska passion. Visst låter det misstänkt likt Gånglåt från Äppelbo, men det är framför allt en behaglig, atmosfärisk röra av stråkar, keyboards och vacker textlös körsång som andas nordisk sommar. Det enda som känns lite synd är att ABBA inte följde sin första impuls att kalla låten för Arrival In Dalecarlia (”ankomst till Dalarna”) … hade de gjort det hade det kanske framgått tydligare att detta är svensk etno, med en lektion i svensk geografi åt internationella fans till på köpet, och man hade då sluppit korkade kommentarer från okunniga engelska musikskribenter om att låten ”klingar skotsk”.
15. PUT ON YOUR WHITE SOMBRERO
(outgiven låt från 1980 som senare släpptes i boxen Thank You For The Music 1994)
”Du måste SKÄMTA om Put On Your White Sombrero! Den är ju så KITSCHIG!” protesterade min tjejkompis när jag vid ett tillfälle som tonåring menade att denna låt var en av de bästa jag någonsin hört. Och jovisst, nuförtiden har jag den kanske inte bland allra mina allra främsta favoritlåtar, och jag kan instämma i att den är kitschig, men jag tycker att just detta på något sätt är en del av dess charm. Framför allt är den så oemotståndlig med sitt spanska sväng i flygande valstakt, framfört av Benny med syntbrassljudet på GX-1:an, och Fridas sång ger en känsla av europeisk schlager i positiv bemärkelse. Ja, det här är ett exempel på ”outgiven och senare utgiven” ABBA-låt som borde ha varit utgiven redan från början – Super Trouper-albumet hade blivit ytterligare ett snäpp bättre om den också varit med.
(från albumet Super Trouper 1980 och singel samma år)
Ett av ABBA:s absolut mest hyllade verk: alla de fyra abborna har den bland sina favoriter, Agnetha tycker rentav mest om den av allihop och Frida har uttryckt sin avundsjuka över att hon inte själv fick sjunga solo på den. Och jag kan instämma i hyllningskören: The Winner Takes It All är en mästerligt utförd låt, med stänk av fransk chanson, där Agnetha får till precis den rätta känslan av bitterljuvt vemod (texten handlar inte rent bokstavligt om hennes och Björns skilsmässa, men deras personliga upplevelser har likväl färgat av sig på orden och på hennes sång). Låtens enda nackdel är att melodin egentligen är väldigt enkel och enformig, men det hanteras genialt genom att arrangemanget växlar i intensitet under låtens gång. Lyssna sedan på Mike Watsons vidunderliga basgång, och naturligtvis på den fyrstaviga bakgrundsslingan ”takes – it – a – all, has – to – fa – all” … det är bara så proffsigt alltsammans. (Tyvärr finns det ju många som inte har uppfattat låten på rätt sätt utan tycker det passar att spela The Winner Takes It All varje gång man har vunnit en match eller så, vilket ju är alldeles hejdundrande fel, men all reklam är väl bra reklam förstås.)
13. CHIQUITITA
(från albumet Voulez-Vous 1979 och singel samma år)
Inga andinska flöjter den här gången, men precis som i Fernando blir det ändå en känsla av lägereld i sydlig miljö när ABBA låter Ibanez-gitarren komma fram och gör återbesök i Spanien och Latinamerika. Inte för att nu gitarren är det enda angenäma i Chiquitita … Bennys pianokomp i verserna är inte av denna världen, och när han övergår till det där taktfasta beatet i refrängen sitter det som en smäck. Detta beat är inspirerat av Simon & Garfunkels El Condor Pasa, som har exakt samma slags rytm, och nu för tiden hör jag också detta tydligt, men lustigt nog tog det många år innan polletten trillade ner för mig. Nåväl, ABBA har ändå gjort det till något eget i sin egen komposition, och Chiquitita är i mitt tycke den bästa låten på Voulez-Vous.
(från albumet The Visitors 1981)
Är detta en ABBA-låt? En poplåt? Nej, inte det senare i alla fall … detta är mer som ett klassiskt stycke, med lite olika delar som elegant binds ihop till en helhet. Men en ABBA-låt är det, som så att säga bevisar att allt gruppen rörde vid blev till guld. Här sjunker man som lyssnare in i musiken precis så som textens berättarjag också gör; det är en rofylld och allvarsam stämning, mycket målande och poetisk text, känslosam sång av Frida i verserna, sedan kommer Agnetha med en ”halleluja”-liknande brygga och så blir det marschtakt med flöjtdrillar i refrängen. Utsökt hantverk – Benny må inte kunna noter, men en Kompositör med stort K, det är han allt.
11. THE PIPER
(från albumet Super Trouper 1980)
Här återkommer ABBA till en viss svensk folkmusikstämning, vilket till stor del beror på de där supersnygga flöjterna. Men istället för ljust och somrigt som i Arrival är det här ödesmättat och eftertänksamt. Texten är ganska kort och enkel men ändå olycksbådande på ett fängslande sätt, i sin sagoartade beskrivning av ledargestalten som får alla att dansa efter hans pipa – Björns inspiration var Randall Flagg i Stephen Kings Pestens tid, men det kan handla om vilken fascistisk ledare som helst, och det är intressant att göra kopplingar även till vår egen tid, med rader som ”the fear was a weapon in his hand”. Hur som helst späds känslan av mystik och hotfullhet på ytterligare av sådana inslag som det där mässande partiet före varje ny vers: upplysningsvis så sjunger Agnetha och Frida ”sub luna saltamus”, vilket är samma sak som refrängens ”we dance beneath the moon” fast på latin.
Tack att ni hängt med så här långt – nu är det den stora finalen som återstår, nämligen topp 10! Den ser ut så här:
(från albumet Super Trouper 1980 och singel 1981 i en del länder)
Den här och Summer Night City är de två bästa discolåtarna ABBA gjorde, anser jag – och då gjorde de ändå denna när deras ”discoperiod” egentligen redan var över. Refrängens psalmliknande melodi hanterades helt enkelt på absolut bästa möjliga sätt när gruppen valde att lägga discorytm på den. Många andra härliga ljudeffekter finns också i inspelningen: det där harmonizerskapade glissandot före varje refräng, trickinspelningen av körerna som gör att de klingar en liten, liten aning ”out of tune” och därför låter ännu mer som en församling i en kyrka … och så det stadiga beatet, den knattrande elgitarren, den lätt översiggivna stämningen och inte minst Bennys syntspel. Uppfinningsrikedom i studion när den är som bäst.
9. MOVE ON
(från albumet ABBA – The Album 1977)
Oj, vilken bra text det är till den här låten! En av Björns bästa: mycket förtröstansfullt och positivt (utan att det blir för klyschigt) om att gå vidare och uppskatta allt det vackra i livet. Släng er i väggen, proggare – popmusik kan minsann också ge någonting! Sedan har jag inte ens nämnt alla de musikaliska kvaliteterna i Move On. Maffigt drillande flöjtkörer. Vacker melodi och oslagbara röstharmonier i refrängerna (och ännu bättre blir det när ”la-la-la-la”-partierna kommer in). Muntert klapprande slagverk. Spansk känsla men samtidigt på något sätt storslagen svensk naturhyllning och lovsång till Guds skapelse. Det här blir man religiös av.
(från albumet ABBA – The Album 1977)
ABBA:s bästa rocklåt? Ja, det vill jag lova – det var ett av deras sista försök i den genren (efter 1977 tog de sig andra riktningar och rocken uteslöts nästan för gott) och här känns det som att de äntligen fick till det och hittade den rätta känslan och balansen. Läckert rivigt och energiskt utan att bli löjeväckande – låtuppbyggnaden är en vidareutveckling av det föregående albumets Tiger men nu mer fulländad. Snygga kontraster mellan det snabba i verserna och det stillsamma i ”aha-aha”-sticket, och sedan kommer Agnethas vansinnigt tjusiga falsettskrik och det blir tummen upp. Ja, möjligen kan man ha invändningar mot delar av texten, men för mig är ändå Hole In Your Soul som helhet något att digga.
(fristående singel 1978)
Björn och Benny har upprepade gånger beklagat sig över att detta är ”en riktigt usel inspelning” och ”den där skulle vi inte ha släppt”. Tydligen är det mest det överdrivet komprimerade ljudet som de vänder sig mot. Jag har svårt att förstå dem i detta fall – jag tycker att just det ljudet är riktigt läckert, och jag smittas verkligen av det svettiga, pumpande, pulserande dunket i denna briljanta och suggestiva discolåt. Plus att det även melodiskt finns många snygga detaljer att uppskatta i produktionen, som den där lilla slingan efter ”I know what’s waiting there for me”. Nej, Summer Night City ligger minsann på ABBA topp-10 för mig. Helst i den långa versionen med det lugna förspelet (som släpptes först i Thank You For The Music-boxen 1994).
6. LIKE AN ANGEL PASSING THROUGH MY ROOM
(från albumet The Visitors 1981)
Tillsammans med Summer Night City är detta det bästa exemplet på en låt som ABBA själva är mindre förtjusta i men som jag uppfattar på ett helt annat sätt. Like An Angel … är värd sin titel, för den ger verkligen en känsla av att ”det går en ängel kring vårt hus”. Otroligt genialiskt mysig och stämningsfull, den idealiska låten att kura ihop sig till när det är mörkt och man ska sova, en skön vaggvisa med en ekande varm sångstämma av Frida (särskilt skönt blir det på orden ”I close my eyes” och ”all too soon”), vacker text, och så Bennys himmelska pinglande syntarrangemang ovanpå den där hypnotiskt tickande klockan. Det låter inte som ABBA, när inte Agnetha är med och sjunger, men det låter bra ändå. Minst sagt. (Kuriosa: För den som är nyfiken på hur den här låten skapades finns det en på senare år utgiven specialare med titeln From A Twinkling Star To A Passing Angel: det är ett medley med bitar av alla de försök ABBA gjorde att spela in låten innan de landade i den slutliga versionen.)
5. ME AND I
(från albumet Super Trouper 1980)
Mars 1993 … jag hade precis börjat intressera mig för ABBA efter att ABBA Gold kommit ut hösten innan, nu fick jag skivorna Voulez-Vous och Super Trouper i födelsedagspresent … det var då jag kom igång på allvar och blev ABBA-fanatiker … och när jag lyssnade på Super Trouper så fastnade jag direkt för Me And I … och man kan nästan se det som att den låten var den slutgiltiga gnistan som gjorde att jag kom att älska ABBA för alltid. Det blev sedan inte sämre av att Me And I blev en av de låtar som spelades mest på mitt konfirmationsläger som följde på sommaren detta år och som också var livsavgörande för mig. Ja, det är väldigt mycket positiv nostalgi över den här låten, det ska medges, men jag tycker ändå faktiskt att den håller rent musikaliskt också (trots att den inte hör till gruppens mest kända). Framför allt beror det ju på syntbrassljudet från Bennys Yamaha GX-1: det var det som trollband mig från början och jag är fortfarande så löjligt svag för det. Glatt och smittande och syntigt … vad som än händer i livet finns Me And I alltid där och muntrar upp: ”we’re like sun and rainy weather, sometimes we’re a hit together, me and I”.
4. EAGLE
(från albumet ABBA – The Album 1977 och singel 1978 i en del länder)
Här lånar jag en annan ABBA-kännares omdöme: ”En låt som heter Eagle ska låta så här. En låt som låter så här ska heta Eagle och ingenting annat.” Kunde inte ha sagt det bättre själv. Magnifik stämning, majestätiskt och tjusigt, man ser verkligen framför sig de stora fåglarna som breder ut sina vingar och flyger mot friheten … och så hör man till och med deras vemodiga tjut i form av den där klagande elgitarren. Det långa efterspelet gör Eagle till ABBA:s längsta låt, men den hade gärna fått kunna vara ännu längre vad mig anbelangar, man kan inte sluta insupa den.
(från albumet ABBA – The Album 1977 och singel 1978)
Egentligen räcker det med ett enda ord för att beskriva den här låten – popkänsla. Mer fulländad pop än så här blir det helt enkelt inte … Take A Chance On Me är själva essensen för vad medryckande, melodisk och välproducerad popmusik handlar om. Och som det inte vore nog med själva låten och dess perfekta produktion, välgjord in i minsta detalj, så finns ju det där fullkomligt oemotståndliga ”take-a-chance, take-a-chance, take-a-take-a-chance-chance …” som har sitt ursprung i att Björn var ute och joggade och kom på rytmen ”t-k-ch, t-k-ch” i takt med sina egna steg och sedan gjorde ett helt riff och en text av detta. Det är så imponerande snillrikt att man baxnar. Sedan är det bara ytterligare en bonus att Take A Chance On Me har vad jag tycker är den allra bästa musikvideon ABBA gjort. (Och för den som undrar – nej, den här låten är alltså inte samma som Lilla Sportspegeln-låten You Can Always Be Number One, och den är inte heller ett plagiat på denna eftersom den kom flera år före. Det har jag rett ut i ett annat blogginlägg en gång.)
(fristående singel 1982)
Den här låten är så vacker, så vacker, så vacker. Och vemodig. Och stämningsfull. Och fängslande. Bland de bästa låtar som spelats in alla kategorier, verkligen inte långt ifrån att vara ABBA:s bästa någonsin, och dessutom en av de bästa syntlåtar som finns. The Day Before You Came var den sista låten ABBA spelade in före upplösningen 1982, och som ABBA-kännaren Carl Magnus Palm skriver: ”ABBA kunde knappast ha önskat sig en bättre låt att avsluta karriären med.” Han fortsätter lovorden: ”... denna lysande lilla diskbänksmelodram ... en av ABBA:s allra finaste skapelser som skivartister ... Björns text, kanske den bästa han någonsin skrev för ABBA ... detta mästerverk ...” och så vidare. Palm är inte ensam – låten är en stor fanfavorit, och det är många som har hyllat, analyserat, tolkat eller helt enkelt bara avnjutit den. Själv får jag aldrig nog av det enkla men effektfulla syntarrangemanget, av den lilla återkommande flöjtljudstrudelutten, av den ljuvliga melodin, av Agnethas avmätt teatraliska sånginsats eller av Fridas obligatstämma i mellan- och efterspelet. Eller av texten, som jag tycker är utsökt poesi, i sin skildring (med upprepningarnas hjälp) av ett inrutat liv som sedan av okänd anledning ställs på ända. Mästerverk, som sagt, och det sista jag ska nämna om The Day Before You Came är att den till på köpet är det närmaste ABBA kom en så att säga ”äkta” gruppinspelning där bara de fyra gruppmedlemmarna själva och ingen annan medverkar – för det är inga medhjälpande studiomusiker på den alls, förutom slagverkaren Åke Sundqvist som spelar en enstaka virveltrumma.
1. THE VISITORS
(från albumet The Visitors 1981)
Visst är det väl konstigt att jag, som är ABBA-fan, har som min största favoritlåt av ABBA en av de låtar som är allra minst typisk för ABBA …? Ja, så är det i alla fall, men det säger väl en del om den mångsidighet och variation som jag alltid har tyckt är en av gruppens starkaste sidor. The Visitors är med sin mystiska och orientaliskt influerade melodi, sin ödesmättade stämning och sin snillrika produktion (bara det där surrande introt liksom, med sina rymdassociationer …) ett verk som alltid har trollbundit mig, och låten har inte heller precis blivit sämre efter att jag fick veta vilka de hemlighetsfulla besökarna egentligen är: hemliga polisen i Sovjet, som huvudpersonen skräckslaget sitter och väntar på. Allt är bra – det nämnda introt, Fridas kusligt lakoniska sångstil, hela gruppens låga sång i den taktfasta refrängen, mellanspelet där Benny som kontrast åter igen tar fram sitt syntbrassljud från GX-1:an. Det här är ett mästerverk av en grupp mästare, och det är det som får förstapriset.
Ja, det här var hela ABBA:s låtkatalog. Man kan bara beklaga att den inte blev större än 101 låtar, men de 101 som finns är verkligen något att lyssna på – och det gäller även dem som jag placerat längre ner på den här listan!
Sedan finns det förutom de här låtarna även en del annat material som man skulle kunna kalla för ABBA-musik med lite god vilja. Det finns ytterligare några outgivna eller halvutgivna ABBA-rariteter som man kan söka rätt på, t.ex. gruppens födelsedagssånger Hovas Vittne och Sång till Görel (till managern Stikkan 1981 resp. Polars vice VD Görel Hanser 1979), och likaså det där långa medleyt ABBA Undeleted med fragment av en lång rad ofärdiga låtar.
Vi har också Björn och Bennys låtar som de spelade in som duo i början av 1970-talet och som Agnetha och Frida ibland är med och sjunger på (här ska särskilt Hej gamle man nämnas, som lär vara den första inspelningen där alla de fyra abborna medverkar samtidigt). Vi har diverse låtar med andra artister där ABBA-medlemmarna var inblandade på ett eller annat sätt: Agnetha och Frida hörs till exempel på flera av Ted Gärdestads låtar, och Kjerstin Dellerts uppoppade tolkning av den gamla revyvisan O, min Carl Gustaf är i själva verket en Björn & Benny-produktion med körsång av Frida, som låter så ABBA-lik att den nästan är en ”ABBA goes gammalvals”. Och på ABBA-teknikern Micke Tretows soloalbum Let’s Boogie från 1976 är alla abborna med, i en sprallig och uppsluppen improvisationsanda som är något helt annat än den vanliga ABBA-stilen och därför väldigt roligt att höra.
Glöm sedan inte att det är möjligt att inte bara lyssna på ABBA utan även att läsa om dem. Det har skrivits en hel del böcker om ABBA, inte alltid helt sanningsenligt eller kunnigt (särskilt inte de böcker som skrivits av engelsmän, för de begriper inget om Sverige 😊), men den pålitligaste ABBA-experten är utan tvekan Carl Magnus Palm, som nästan är gruppens officiella biografiförfattare. Av honom kan jag rekommendera ABBA: människorna och musiken eller, om man verkligen vill nörda ner sig, den mycket längre och utförligare ABBA: Bright Lights Dark Shadows.
Men, men: allra viktigast är ju att det har sagts att det förr eller senare ska komma nya ABBA-låtar! Hur länge till det ska dröja får vi väl se ... det är ju så man kan undra om ABBA har bestämt sig för att slå det rekord i väntetid som Guns N’Roses slog inför sitt album Chinese Democracy. Jo men någon gång blir det väl, och när det händer ska jag minsann kommentera dessa alster också här på bloggen.
Vi ses en annan gång!
ABBA-katalogen och jag – Del I. Albumen
ABBA-katalogen och jag – Del II. Låtarna 101–68
ABBA-katalogen och jag – Del III. Låtarna 67–34
ABBA-katalogen och jag – Del IV. Låtarna 33–1
Tillägg 211107: Min recension av Voyage
