Dags att ge upp – och ställa om

Och så skenar bränslepriserna uppåt igen.
Jag vet ju inte så mycket om ekonomi och inflation och så ... men för mig känns det spontant och logiskt som att det förnuftigaste att göra när någonting blir väldigt dyrt, det är att använda just den produkten mindre. Inte att fortsätta lika mycket som tidigare och kräva att priserna på alla andra saker (och löner och annat) ska följa efter. För det är ju då man trissar upp inflationen, när alla priser tillåts öka. Eller? Har jag missuppfattat på något sätt?

Jag tror helt enkelt att det har blivit dags för oss att inse att det är så här det kommer att vara, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste fatta att bränsle- och energipriserna aldrig mer kommer att sjunka tillbaka till den nivå där vi egentligen vill ha dem. Och det går inte längre att skylla på några ”miljömuppar”. För, ja, detta kommer kanske som en överraskning för vissa, men det är faktiskt inte så att det sitter ett gäng miljöpartister i en statlig gangsterhåla och flinar och regelbundet säger ”nu höjer vi lite till, hehe”. Nu den senaste veckan har det t.ex. varit ett ryskt krig som har påverkat (nähäää?) och även före det berodde prisökningarna på en mängd olika faktorer i komplicerad samverkan.
Och om man ser klimatåtgärder som en irriterande bov bakom det hela så är det ju faktiskt så att inte bara Sverige utan hela världen är inne på att bekämpa klimatförändringar. FN kommer med alarmerande klimatrapporter och kräver handling från alla. EU har en grön giv och lägger upp en politik därefter som är ganska omvälvande. Alltihop orsakar en omställning och ett skifte, som Sverige inte är ensamt i världen om att uppleva, och som man faktiskt får försöka förhålla sig till. Att bete sig som om det vore några få vindsnurriga miljövänner i Sverige som gör livet surt för mänskligheten (i alla fall den svenska delen av den) är bara barnsligt. Vi ingår alla i en global väv där det de senaste åren har hänt en del.
Personligen anser jag att det är ganska tänkvärt att de allra flesta partier nu gör vad MP sade redan på 90-talet att vi borde göra. Kan man inte visa lite mer respekt för ett parti som på sätt och vis haft rätt hela tiden?

Ja, i alla fall, MP eller inte (jag är då rakt inte säker på om jag ska rösta på dem ...) så visar den senaste tidens utveckling att det nu ofrånkomligen är dags att ändra saker och ting. Särskilt lätt är det ju inte, jag fattar absolut att vissa får det krångligare om de kör mindre och skär ner på elförbrukningen. Inte minst gäller det företag och lantbruk och så (svårt för dem att undvika att höja priserna på sina varor när det blir mycket dyrare att framställa och leverera dem).
Men det hjälps inte, för det är ett faktum att nu är det så här det är. Vi kommer inte ifrån det längre, vi har liksom inget annat val, det är det som är min poäng.
Så nu får vi sätta igång att minska, ransonera, ställa om, förändra. Inte fortsätta som innan och bara justera priserna uppåt på allting. Inte heller inbilla oss att vi kan förbruka energi som förut och få den billigare bara vi skaffar oss lite mer kärnkraft (för hur sårbara blir vi inte för fientlig främmande makt om vi har ett energisystem som huvudsakligen bygger på kärnkraftverk?). Utan lägga om vanorna. Bita fast och stoppa den onda cirkeln i den änden istället.
Blir det extra svårt för någon så hoppas jag verkligen innerligt att det går att få fram olika former av stöd och kreativa lösningar. Kvickt.
Vi har ju trots allt lärt oss av pandemin att det faktiskt är möjligt att ändra våra vanor om det kniper. Vilket för övrigt även sanktionerna mot Ryssland har visat, att man tydligen inte alltid behöver ta hänsyn till ”hur det ska vara” när läget är exceptionellt.
Världen som vi ser den blir sig kanske ändå inte lik igen från och med nu, vi måste kanske acceptera att krig och krigshot ställer allt på ända, och då kan vi lika gärna börja anpassa oss.

Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.

Idrotten, kyrkan och alla andra som tänker likadant …

De senaste dagarna har jag sett vissa upprörda kommentarer om det orimliga i att elitidrotten just nu tillåts köra på som vanligt. Trots att vi är inne i en motbjudande andra våg, och trots att det just inom fotbollen och hockeyn ständigt dyker upp nya smittfall, så spelar de vidare och reser runt och möter varandra i matcher där de har en massa närkontakt så att viruset sprids hejvilt. Det är ju så typiskt att den heliga idrotten aldrig kan få maka på sig, det är bara pengarna som styr, det är så oansvarigt, sägs det.
Jag håller också med. Eller ja, med vissa reservationer då. Spontant vill jag ju gärna påminna kritikerna om att idrotten visst har fått maka på sig – den är inte helig, den fick minsann stryka på foten flera månader i våras då ju också både sommar-OS och fotbolls-EM sköts upp till nästa år, och fortfarande spelas alla matcherna utan publik och många klubbar har drabbats av ekonomisk kris till följd av det. Så jag skulle nog inte påstå att allt är som vanligt i sportvärlden: att antyda det är att ge en överdriven bild av en särbehandlad helig idrottsrörelse. Men annars håller jag med, jag tycker också det är ohållbart att matcher fortsätter spelas som läget är just nu, och jag hoppas att FHM snarast griper in och sätter stopp. Där är jag och idrottskritikerna helt överens.

Sverige spelade mot Kroatien i lördags. Inte bra. (Bild från SVT.)

Sedan kan jag ändå, åter igen, fortsätta känna att själva irritationen mot idrotten här är orättvis. För just att sportfolket försöker kämpa vidare med sin verksamhet in i det längsta, det är egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Det är tvärtom ett beteende som nästan alla intressegrupper, branscher och enskilda personer har, och det får man ha en viss förståelse för eftersom man nästan garanterat gör på samma sätt själv.
Grejen är ju att alla försöker hålla igång sina respektive branscher så mycket det bara går inom ramarna för de restriktioner som just nu gäller. För att klara sig, för att slippa lägga ner helt och hållet, för att driva vidare det de brinner för. Det är just det som idrottsrörelsen gör när de envist spelar vidare bara för att de rent teoretiskt får – och vi andra kan inget säga om det, för vi tänker själva likadant. Oavsett vad det är för slags verksamhet vi har – om vi jobbar i kyrkan, jobbar med kultur, driver en restaurang eller en affär, vad det nu kan vara – så gör vi vårt bästa för att hålla igång så mycket som möjligt fram till den gräns som finns. Och då finns där också för det mesta ett visst mått av önsketänkande och desperation som gör att man tänjer på gränsen i fråga och gärna också föreslår att den ska vara lättare för ens eget område. ”Jo men om vi gör så här så ska det nog funka!” ”Är det här smittsäkert? Ja, det måste det väl vara. Vi säger att det är det.” ”Ge oss lättare regler, det klarar vi, vi lovar!”
Idrotten gör just så, och det kan tänkas att det är överoptimistiskt och oansvarigt, men min poäng är att vi inte kan klandra dem, därför att så gör vi alla. Problemet inom idrotten är kanske inte dess eget oansvar utan att den fått för generösa gränser att hålla sig inom – det är därför jag hoppas att FHM griper in. Det desperata beteendet att vilja fortsätta till varje pris och ursäkta sig för det på olika sätt är kanske inte så vackert, men det är högst mänskligt och allomfattande, och för att bli kvitt det krävs en självinsikt som man kanske inte kan begära alltför lätt.

Jag fick ett väldigt tydligt kvitto på det här just idag, när jag var i kyrkan. Fram till nu i november denna månad har vi inte varit där på över ett halvår, just för att vi inte velat riskera att bidra till att det blir mer än 50 personer på gudstjänsterna, men nu har vi börjat gå igen eftersom yngste sonen ska konfirmeras och har fått en kyrkogångsbok att fylla i. Ja, åtminstone så testar vi ett tag.
Här i Västra Götaland tror jag att det fortfarande är 50 personer som gäller för sammankomster, även om det bara är en lokal riktlinje. På dagens högmässa kom det förhållandevis mycket folk. Jag tror inte att antalet verkligen gick över 50-gränsen, men det var nog bra nära … jag skulle tippa att vi var 47–48 eller något sådant. Och i församlingen kunde jag höra folk som både hostade och snöt sig (förhoppningsvis av andra skäl än corona, men visst studsar man till när man hör det).
Säkerhetsåtgärder fanns det gott om där i kyrkan förstås: det var skyltanvisningar i bänkarna med var man fick sitta för att kunna hålla avstånd, handsprit fanns på flera ställen och vid nattvarden delades oblaterna ut med tång. Men trots det så fick jag känslan av att församlingen verkligen balanserade på gränsen till vad som kan anses coronasäkert, inte minst då när det gällde besökarantalet (som jag inte märkte att någon kontrollerade).
Det var ju nu då bara det att högmässan genomfördes ändå, därför att församlingen så gärna ville, därför att det betyder mycket för folk att få ha gudstjänst. De tog så att säga en viss risk och intalade sig att det skulle fungera. Självklart. Det kan jag inte klandra dem för det allra minsta. Men om det hade kommit en mer religionsfientlig besökare till denna högmässa, så hade nog denna besökare blivit kritisk på ungefär samma sätt som de röster jag på sistone sett vredgas över idrottens oansvarighet. ”Jag besökte en kyrka i söndags och där var de runt 50 personer, och det hostades och snörvlades i bänkarna, fy vad oansvarigt, gränsen borde sänkas, det är ju självklart att det sprids smitta i såna där sammanhang!”

Jag tror helt enkelt det är så att vi (ja, det gäller säkert mig själv också i vissa fall) gärna blir extra uppretade på branscher och kretsar som vi inte tycker följer coronaråden, i de fall då vi själva inte är särskilt intresserade av dem eller rentav ogillar dem. Vi glömmer då bort att vi skulle göra likadant själva och anstränga oss till det yttersta för att få fortsätta med våra egna specialintressen så långt som tillåts.
Det är lätt att stå och vifta och säga att ”ni där borta, ni borde ta och lägga ner er fåniga smittspridande verksamhet helt och hållet!”, men betydligt svårare när man själv får regler att förhålla sig till för det man gillar att göra. Att försöka se allas perspektiv, även de man ogillar, är därför ingen dum idé. Man får lov att inse att det egentligen inte finns någon verksamhet som är oviktig, även om en del saker verkar oviktiga (och otillbörligt gynnade) i ens egna ögon.

Tyvärr har jag, redan långt innan allt det här med covid-19 satte igång, faktiskt i väldigt många år, konstaterat att det på många håll finns något slags motvilja mot idrott och i synnerhet ett märkligt motsatsförhållande mellan idrott och kyrka. (Ibland kommer det även in könsperspektiv på detta, något som för mig känns oerhört fel och missriktat och som jag har skrivit om i blogginlägg förr om åren, t.ex. här.) För en sådan som mig som gärna går i kyrkan men som också tycker att det är väldigt kul att titta på sport, och inser hur mycket sport betyder för många människor såväl hälsomässigt som socialt, känns det alltid lika ledsamt och nästan som ett personligt påhopp när sport beskrivs som en fiende och en avgud och vad det nu kan vara. Visst att sport är en pengamaskin, men så föraktad behöver den väl inte vara för det?
I den här nya kritiken jag sett mot sportens oansvarighet i coronatider har jag delvis också tyckt mig se spår av denna gamla dikotomi, och därför blir jag hemskt olustig av hela diskussionen, även om jag i sak alltså håller med om att det är bäst att hockeyn och fotbollen och de andra får ta och blåsas av. (Det kanske också borde gälla för gudstjänster där de riskerar att komma upp i över 50 personer?)

Jag tycker kort och gott att visst borde man ta itu med smittspridningssituationen som råder inom idrotten, men det behöver inte betyda att man samtidigt dömer ut den. Alla har det besvärligt just nu, vissa kanske i mindre skala och andra i större, men besvärligt är det för alla och ingens besvär ska föraktas – och inte heller deras starka vilja att lösa situationen som den är och fortsätta spela och fortsätta hålla gudstjänst och vad det nu kan vara.
Vi kommer ingen vart med att fnysa åt det som är kärt för någon annan.

Alla har visst rätt att gnälla!

Jag stör mig ganska lätt på en viss attityd som man kan se ibland – man kan kalla den för ”du har ingen rätt att gnälla-inställningen”.
Den syns inte minst nu i dessa tider, men kan förekomma annars också, och den går ut på att någon surt tycker att ”det där är väl ingenting, du ska inte gnälla/sjåpa dig över det, det finns andra som har det mycket värre!”

Och jag tycker själv den är tämligen vrickad, för det går inte att relativisera lidande. Självklart måste var och en få ha rätt att känna sig ledsen, eller sjuk, eller besviken, eller vad det nu kan vara. Bara för att jag inte berörs av en viss sak utan tycker att det är en bagatell, så behöver inte det betyda att inte samma sak kan vara en psykisk, fysisk eller ekonomisk knäck och djupaste förtvivlan för någon annan. Och det är säkert inte heller nyttigt att bli tvingad att hålla inne med de ledsna känslor man har, bara för att andra anser att man inte har rätt att ha dem.
Det borde vi tänka på innan vi vräker ur oss t.ex. att gymnasieelever är bortskämda snorungar som har mage att bli ledsna för att deras studentfestligheter kanske ställs in och att de borde tänka på att folk dör istället. Att folk dör tänker gymnasisterna säkerligen också på. Men det är fullt förståeligt om de ändå blir ledsna över den uteblivna studenten, och det måste de även få uttrycka om de vill. Gäller även alla andra som drabbas på olika sätt, nu i coronatider och annars. Bagateller är det inte i många fall, om ens i något fall alls.

Sedan kan jag förstås medge att det finns situationer då det är tvärtom – då även jag faktiskt tycker att en del människor överdriver och borde ha lite distans och förnuft och inse vissa perspektiv. Till exempel när det sägs att ”Sverige är i krig”, ”Sverige lider” eller ”det är kaos i Sverige”. Riktigt allvarligt kaos är det inte ens nu, skulle jag vilja påstå, och än mindre tidigare, även om det redan då var många som tyckte vi hade kaos och krig. Vi är fortfarande långt ifrån andra, på riktigt krigsdrabbade, länders kaos. I det fallet kan man önska sig att de som gnäller kunde lugna ner sig lite och jämföra och inse sina privilegier.
Och då kanske det låter som jag säger emot mig själv, när jag tycker att man kan låta folk få gnälla i en del fall och inte i andra.
Men jag skulle vilja uttrycka det som att det är ungefär som när man har förkylning. Självfallet kan man beklaga sig över att man är förkyld och mår dåligt, för det är ju inte så kul – bara man samtidigt är medveten om att förkylning ändå inte är riktigt samma sak som pest och kolera och corona. Det går att beklaga sig över förkylning och ändå inte låta som om man är dödssjuk. På samma sätt kan man uttrycka sig beklagande om läget i Sverige, eller vad man nu vill oja sig över, utan att för den skull ta till den dramatiska storsläggan i sin beskrivning av det.

Man kan ju helt enkelt hitta något slags balans, så att man uttrycker sina känslor men samtidigt inte riktigt behöver låta som om hela världen går under. Och den som lyssnar kan å sin sida kanske också vara lite nyanserad och fatta att en person som beklagar sig, t.ex. en bekymrad gymnasist, kanske inte per automatik menar att det är syndast om hen i världen.
Inte så lätt. Men försöka kan vi ju alltid, och under alla omständigheter inte tolka in det värsta när folk klagar och gnäller, och inte håna och skrocka om att ”det där gör väl inget att det blev inställt, det är ju ändå meningslöst”.

Ordet består i coronatider

I de tider som råder är det mycket jag skulle kunna skriva. Det är i alla fall mycket jag tänker. I första hand naturligtvis de mest konkret ängsliga tankarna, med oro för olika släktingar och för alla andra som dör och för allt tråkigt som åtgärderna ställer till med. Men sedan tänker man ju också på praktiska detaljer som när ett symptom egentligen är ett symptom – räknas minsta hostning eller kittling i näsan som ett begynnande symptom som kräver hemmavistelse, eller kan det få passera? Inte lätt att avgöra gränsen ibland.
Vidare ligger det nära till hands att grubbla över sådant som smittbekämpningsmetoder, restriktioner och hur väl de fungerar och hur lämpliga de är, Folkhälsomyndigheten och regeringen, olika länders strategier, vad det kan få för ruskiga följder inte bara dödstalsmässigt utan även politiskt ifall Sveriges strategi misslyckas.
För att sedan inte tala om vad mänskligheten kan lära sig av det här och om det kanske ska gå så väl att vi nu inser att det är en god idé att även i vanliga fall dra ner på resande och konsumtion … eller kommer västvärlden bara att återgå till det gamla när allt är avklarat, och då använda alla pengar de har kvar till att återuppbygga sin egen ekonomi och strunta i hur tredje världen och flyktingar drabbades? Sådana saker kommer också in i tankarna.
Och att det jämt är en massa olika bud och krav och varningar åt olika håll, och statschefer som går bananas, är högst förvirrande. Bara en sådan sak som att populisterna i Sverige kräver så mycket säkerhetsåtgärder som möjligt, samtidigt som andra länders populister (som Trump och Bolsonaro) verkar vilja ha så lite som möjligt. Att ett parti som moderaterna inte riktigt vet vad de ska säga just nu, eftersom de å ena sidan gärna skulle vilja kritisera Stefan Löfven för att han inte skyddar Sverige ordentligt, men å andra sidan inte vill ha för stränga åtgärder för att det drabbar näringslivet så hårt, och därför kan moderaterna inte säga någonting alls (men de laddar säkert för att komma med lämplig kritik sedan när vi har facit).
Ja, det finns mycket att kommentera. Men det är så svårt att få allt på pränt att jag för det mesta inte skriver något. (Jag hanterar för övrigt coronastormen psykiskt genom att besöka Facebook och andra medier endast i begränsad omfattning.)

Dock är det en sak som känns särskilt relevant för mig, och det är ett bibelord som av någon anledning har dykt upp om och om igen de senaste veckorna. Det är Jesaja 40:8.
”Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.”
Ett ganska känt citat som även återkommer i olika psalmer och sånger, särskilt i sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Där heter det att ”allt kött är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver / blott Herrens ord förbliver”.
Jag kan inte låta bli att associera allt det som händer nu till dessa rader.
Inte för att jag nu tror att det är Gud som har skickat coronaviruset över världen – det tror jag inte. Däremot kan man mycket väl dra lärdom av det vi ser hända, med alla förödande effekter, och konstatera att bibelordet stämmer väldigt bra in på alltsammans.

För det som kännetecknar den här coronakrisen, förutom den väldiga mängden dödsfall naturligtvis, det är ju att allting får stryka med – i en sådan omfattning att man blir fullständigt omtumlad. Allting vissnar, för att anknyta till bibelordet. Det finns absolut ingenting som går säkert längre när pandemin drabbar och de radikala åtgärderna sätts in. Tänk bara efter:
Alla evenemangen. SHL-säsongen avbröts helt och hållet, Eurovision ställdes in, fotbolls-EM skjuts upp ett år, till och med sommar-OS skjuts upp fastän det är en så gigantisk pengaapparat. I de stora europeiska fotbollsligorna och Champions League siktar de fortfarande på att kunna återuppta sin avbrutna säsong så småningom, men jag är ganska säker på att de kommer att få ge upp till slut de också, trots alla pengar som går förlorade. Sporten och kulturen vissnar.
Sedan har vi ekonomin. Börserna kraschar, hela världsekonomin går i kras och det blir en oreda som kommer att ta lång tid att återställa (om det nu är någon idé att återställa, för mig känns det nästan mer vettigt att omställa istället, men det behöver vi inte ta nu). Att det blir så mycket karantän och utegångsförbud att mängder av hotell och restauranger och andra företag måste slå igen, det var inget man någonsin kunde tänka sig skulle hända före 2020, men det är ditåt det lutar. Ekonomin vissnar.
Tyvärr kan det nog också mycket väl bli så att det här inte är över än utan att det påverkar även fester och firanden. Årets studentfestligheter svävar i mycket överhängande fara, liksom konfirmationerna. Valborg blir det inte mycket med, vi ska nog inte ta för givet att det går att fira midsommar på vanligt sätt heller i år, och en sommar med sol och bad och semester blir kanske inte alla förunnat. :( Festerna vissnar.
Kanske kan det också hända, när skolor på såväl låg som hög nivå måste hållas stängda, att hela utbildningssystemet kommer i olag. Högskoleprovet har redan ställts in – kan det bli så att många inte kommer att få ta några examina och gå ut sina årskurser i år, för att de fick för lite studier och kunskaper? Ja, omöjligt är det inte, att terminer eller hela läsår blir förskjutna. Det blir i så fall ett tecken det också. Kunskapen vissnar.
Allra intressantast är att det här vissnandet även gäller kyrkan. Just nu är det väldigt många länder där det ser ut som de kristna inte kommer att kunna samlas i sina kyrkor och fira påsk i år, och det blir väl i så fall första gången på mer än 1 700 år eller något åt det hållet. Men jag tycker inte det är det minsta konstigt att även detta går i stöpet när allt annat också gör det. För även om jag personligen tycker om kyrkobyggnader och gärna firar kristna högtider, så inser jag att dessa kyrkor och högtider inte på något sätt är centrala eller oumbärliga i det kristna livet – det är inte dem det hela egentligen handlar om. Därför är det symptomatiskt att de också drabbas. Det gäller för den delen inte bara etablerade kyrkor utan även mer alternativa husförsamlingar – de kan ju inte heller samlas om sammankomster är förbjudna ner till 2 personer som i Tyskland. Religionsutövningen vissnar. (Och det gäller förstås även andra religioner, till exempel islam, där det för närvarande är väldigt tomt på pilgrimer i Mekka.)

Listan kan säkert göras längre.
Jag låter förstås pessimistisk när jag rabblar upp det här, men jag känner mig faktiskt inte pessimistisk själv när jag tänker på det. Tvärtom blir det nästan något slags fridfull känsla, att kunna konstatera att allting är fåfängligt (som det står i en annan bibelbok, Predikaren) och att det bara är en enda sak som består, nämligen Guds ord.
Att jag inte är orolig i nuläget kan jag verkligen inte påstå, jag bekymrar mig allt rätt ordentligt. Men mitt i den oron kan jag ibland tänka på just detta och känna en viss trygghet i att Gud och hans ord är fullständigt orubbliga i allt kaos.
Som den kristna keltiska rockgruppen Iona sjunger i sin bästa låt ”Kells”:

When beauty’s colours fade away
And earthly pages find decay
The Word divine, always the same
His Word shall live forever – His Word shall live forever
The Word is a sword that pierces the heart
The truth is a light that cuts through the dark of this world
Nations shall rise, nations shall fall
but nothing shall stand in the way of the Word

Det tror jag faktiskt på. Och det ger också en smula hopp för framtiden, och för livet efter detta om inte annat. Även om det förvisso är omskakande och bedrövligt att just nu få se med egna ögon hur allting runt omkring oss bara ställs in och kraschar och vissnar.

Resan som inte blir av – och det är lika bra

Vi har väldigt länge tänkt att vi på påsklovet detta år skulle åka på en liten tågsemester nere i Europa – huvudsakligen Schweiz och Österrike.
Jag har sedan länge haft en resplan uppgjord för detta och har under många månader i sträck regelbundet varit inne och tittat på bokningssajterna för både österrikiska ÖBB och tyska DB, för att få tag i tågbiljetter. Men det har inte fungerat ... de rätta nattågskombinationerna har aldrig dykt upp och blivit bokningsbara, fastän jag har väntat och väntat och väntat. Särskilt dåligt har det funkat med vår planerade nyckelsträcka Hamburg-Zürich.
Självklart finns det andra sätt att få tag på biljetter än att gå just via bokningssajterna, men jag har in i det längsta velat använda mig av dem för att se till att allt skulle bli rätt, och därför spanade jag envist, nästan varenda dag.

Till slut (i januari) ringde jag ÖBB i Österrike och frågade, och fick beskedet att just Hamburg-Zürich var låst för bokningar men att den skulle öppnas igen senare. Så vi valde att avvakta lite till med alltihop. Och jag har fortsatt att kolla, men det har inte gått att boka något, annat än mindre bra förbindelser till hutlösa priser, och vissa andra delsträckor vi tänkt oss på färden har under tiden också verkat bli fullbokade så att resplanen blivit allt mindre genomförbar.
Följaktligen är vi fortfarande utan tågbiljetter med bara några veckor kvar till det datum vi hade tänkt åka. Stundtals har jag varit hemskt sur när det där inte har funkat och jag har sett den spännande tågresan gå upp i rök.
Men just nu känns just detta faktiskt som vår smala lycka ... jag är snarast ganska tacksam över att vi inte sitter här med inköpta tågbiljetter som vi p.g.a. läget i Europa och världen kanske inte alls hade kunnat använda ändå.

Jag vill med detta naturligtvis inte retas och skryta och säga ”puh, vilken tur vi har, vad präktiga vi är” eller ”haha, vi bokade aldrig nån resa, det gjorde ni, nu får ni avboka, pilutta er”. Tvärtom, jag beklagar verkligen dem som hade turen (eller rättare sagt oturen) att få biljetterna vi inte fick.
Men jag kan ändå inte låta bli att känna en viss lättnad över att vi aldrig fick biljetterna. Det är egentligen mest bara det jag vill uttrycka. Att något som ser ut som förarglig otur kanske inte behöver vara det. Och att man inte behöver ta så allvarligt på det där att försöka ”spika sina planer”, för rätt vad det är så är det ändå nåt som gör att spikarna dras ut igen med tång och planen fladdrar iväg i fjärran.

Hur som helst. Under väntetiden har det nu istället framträtt flera andra saker vi kan göra på påsklovet, så vi kanske utför någon av de idéerna istället. Dock är även detta högst osäkert. Allt ”beror väldigt mycket på”, och det skulle inte förvåna mig om vi stannar hemma helt och hållet. Det finns säkert fördelar med det också i så fall.
Ja, avslutningsvis får jag ju verkligen hoppas att det där eländet till influensavirus avtar snart och att alla som fått och får det blir friska. :(

Varför ilska mot tåg och inte mot bilar?

Nyligen var det en tragisk olycka i Stenungsund (som är en av de närmaste tätorterna där jag bor). Det inträffade på en järnvägsövergång för fotgängare – det var en kille som skulle gå över och blev påkörd av tåget och omkom.
Fruktansvärt och djupt sorgligt naturligtvis, och samtidigt också väldigt onödigt, för just den där övergången har det nämligen inträffat dödsolyckor på redan tidigare. Det är ett lurigt ställe där tågen kommer runt en kurva och sikten delvis är skymd av växtlighet. Jag tänker inte spekulera i vilka faktorer som orsakade just den här olyckan, men en riskfylld övergång är det helt klart.
Följaktligen har det också varit mycket upprörda kommentarer till den här nyheten, och kritik mot Stenungsunds kommun och Trafikverket som inte gjort något redan tidigare, och uppmaningar att de måste göra det nu och att tågen måste minska hastigheten. Vilket de nu också kommer att göra, samtidigt som kommunen stänger av övergången och skyndsamt börjar utreda en planskild korsning. Det sistnämnda tycker jag också är en bra idé – det vore inte helt fel med en gångtunnel på det där stället, så folk slipper gå över rälsen. Jag vet att det kan vara rätt nervöst att korsa en järnväg på det sättet, även om man försöker se sig för.

Tyvärr kan jag inte hjälpa att jag också stört mig i viss mån på kommentarerna kring detta. För mitt i all bedrövelse över olyckan så verkar det som en hel del personer lägger skulden på själva tågen, och menar att tåg i sig är farliga och besvärliga och en olägenhet.
Se på den här kommentaren till exempel:
”Stänga dem [järnvägsövergångarna] e en sak, fixa till dem en annan, gör om gör rätt eller dra nytt spår jämte E6:an så vi slipper den där olägliga 1800-tals reliken som skall spärra av hela samhället.”
En sådan replik får mig att skära tänder och känna att det där är allt bra orättvist. Och även om övriga kommentarer kanske inte varit fullt så extrema så var det anti-tåg-stämning i rätt många av dem, och som den stora tågälskare jag är så blev det då att jag reagerade. Det var tragiskt att olyckan inträffade, den hade kunnat undvikas med en gångtunnel eller kanske en lägre hastighet, det är alldeles sant, men man behöver väl inte måla upp tåget som det stora problemet och se det som en mördarmaskin?

Särskilt inte när man jämför attityden med den till bilar. När det gäller tåg så är folk snabba att påpeka att tågen kör alldeles för fort, att det blir olyckor, att det är vansinnigt att de får fara fram så där genom tätbebyggda områden, att rälsen är i vägen för stadsplaneringen och att det är irriterande att man måste vänta vid bommar, att järnvägarna borde dras i utkanten av tätorterna istället. Men föreställ er reaktionerna om man skulle föreslå något liknande för bilar … ”Förbjud biltrafik i Stenungsunds centrum!” ”Bilar ska inte finnas där det vistas fotgängare!” ”Genomfartsleden spärrar av hela Stenungsund, lägg den under jord!” ”Bygg bort gatorna från stadsmiljön!” Vad skulle folk säga om sådana förslag månntro?

Jag vet, jämförelsen kanske haltar något eftersom tåget inte är ett färdmedel som man kommer ända fram till sitt mål med som man gör med en bil, och därför är biltrafik i tätortsbebyggelse mer motiverat. Men i mitt tycke är det också viktigt för kommunikationen att tågresenärer kommer raka vägen in till en centralt belägen station i orten de ska till, och jag anser att även järnvägen kan vara en väl integrerad del av en stadskärna precis som biltrafik på gatorna är (förutsatt att fartgränserna är rimliga för såväl bil som tåg), och om kollektivtrafik i form av bussar eller spårvagnar ses som okej så begriper jag inte varför just tåget måste maka på sig.
I vilket fall som helst så är inställningen till bilars hastighet märklig: där anses fordonet i fråga inte som något hot i lika hög grad, utan tvärtom brukar det väcka ytterst upprörda reaktioner bara det så mycket som antyds att det ska sättas upp en fartkamera någonstans. Ja, när det gäller bilkörande så finns det ju till och med gott om folk som menar på fullt allvar att det är mest trafiksäkert att köra fort (för att det flyter ordentligt då) och att de som kör långsamt utgör en trafikfara. Samtidigt hackar man alltså på tåget för att det går för fort och är för farligt. Bilars hastighet och olycksrisk har vi på något sätt lärt oss att leva med och ha som standard – det finns inte många som skulle börja avsky bilar i allmänhet efter en bilolycka – men tågs hastighet, det är ett hot.

Över huvud taget har jag redan tidigare lagt märke till att människor ofta har en tolerans för biltrafikens brister som de inte har när det gäller tågtrafik. Att man som bilist stannar vid ett trafikljus är något självklart, men måste man stanna för att släppa fram ett tåg är det ett hinder. När man är ute och reser i sin bil och blir försenad, på grund av trafikproblem eller väderförhållanden eller vad det nu kan vara, så skyller man inte det på bilen som färdmedel eller på biltrafiken som fenomen, utan det är bara en försening som man inte kan göra något åt. Däremot om man är ute och åker tåg och blir försenad på grund av liknande strul – då är det själva tågens och tågföretagens fel, och då blir kritiken inte nådig.
(Underligt förresten, att när det gäller kravet på att tågen ska hålla tiden, då är man tydligen inte lika noga med det där att de måste köra långsamt och säkert …)
Jag vet inte riktigt varifrån den här misstänksamheten mot tåg och särbehandlingen av bilar kommer, men visst är den egendomlig.

Själv tycker jag, för att anknyta till den där kommentaren ovan, att det är ytterst märkligt att kalla tågen för en ”1800-talsrelik”. Man kan väl precis lika gärna kalla bilarna för en 1900-talsrelik i så fall. I mina ögon är tåget ett färdmedel i tiden som har alla förutsättningar att leva vidare, inte minst för att det är avsevärt mer miljövänligt än bilen. Tåget ger oanade möjligheter för såväl långresenärer som pendlare som godstransporter, och jag anser verkligen inte att det borde skuffas undan och förvisas till räls utanför städerna och betraktas med skräck och förakt. Rätt använt är tåg och järnvägar storartat!
Den som hackar på tåget, och inte ser att biltrafiken skulle kunna betraktas som minst lika farlig, får helt enkelt mig på sig direkt.

Och just nu är det dagen före midsommarafton och jag följer rapporteringen från den minst sagt kaotiska biltrafiken. Olycka hit och trängsel dit, avåkning här och proppar där … och trots riskerna ger sig folk frivilligt ut i sina bilar i allt detta … just nu framstår bilismen i mina ögon som ett kollektivt vansinne. Men människor bara accepterar det, medan tåget är en olägenhet.
Obegripligt.

Förorter, feministvänster och syndfria svenskar

Det är bra att det uppmärksammas att det förekommer könsförtryck i förorter. Sådant måste man göra något åt, helt klart. Om det där Kalla Fakta-reportaget som det just nu är så mycket ståhej om kan leda till åtgärder på området på sikt, så är det utmärkt.
Men, men, men, snälla – låt er inte luras att tro att det bara är invandrare som sysslar med könsförtryck. Det är faktiskt så att det finns överallt, i olika former visserligen, men ändå könsförtryck. Jag har sagt det förut men säger det igen: Att helt rikta in sig på invandrare, och få för sig att svenskar är fullständigt syndfria och allt igenom ett föredöme av jämställdhet och kvinnorespekt, det är bara vrickat. Då tror jag för min del att man gör ett allvarligt misstag, förbiser något viktigt och får ett farligt skevt perspektiv. Blandar man sedan in invandrings- och migrationspolitik i allmänhet och vinklar det till en fråga om att ta (eller snarare inte ta) emot invandrare över huvud taget, så blir det ännu mer tragiskt.
(Se också mitt gamla blogginlägg om ”Vi vill åka till Moskva”.)

Jag ser just nu flera som fnyser åt att ”de här problemen i förorterna har minsann feministvänstern inte sagt nåt om tidigare, de bara ropar rasist så fort vi påpekar saken”.
Nu stämmer det för det första inte att ”feministvänstern” håller tyst – det finns t.ex. ett starkt engagemang mot hedersvåld i dessa kretsar – men om man nu antar att feministvänstern faktiskt är benägen att ropa rasist åt dem som ”påpekar saken” så kan de ju för det första fundera på varför så är fallet. Kanske för att de påpekar saken med en underton av rasistiskt förakt? Det gör ju att det blir omöjligt att hålla med även om man håller med, så att säga. Ett yttrande som ”Det är hemskt med förtrycket av kvinnor i förorterna, där ser man vad massinvandringen leder till, stoppa den” kan ju inte feministvänstern bemöta på något annat sätt än med en protest, trots att de egentligen instämmer i den första delen av det. (Ja, jag är övertygad om att de faktiskt gör det!)

Så summa summarum: protestera gärna mot kvinnoförtryck och kom med förslag på hur det kan motverkas i olika sammanhang och miljöer, men generalisera inte fram invandrare och invandring som det enda problemet så att diskussionen hamnar där istället, för då blir det fel. Väldigt fel.


(Bild från Aftonbladet.)

Vad händer i Israel? Lite om nyhetsgranskning

Just nu ser jag ett utmärkt exempel på hur nyheter kan blåsas upp och utsättas för ryktesspridning.

Det handlar om Israel. Enligt flera Israelvänliga Facebooksidor, som en del av mina vänner gillar, så är det för närvarande en väldig massa skogsbränder i Israel och över 50 000 människor har evakuerats. Och bränderna är anlagda, står det tämligen rakt på sak på de där sidorna. Terrorbrott. Man kan också se en Israelkarta med en massa eldar som visar var det brinner någonstans, och det står dramatiskt ”Israel is burning”.
Jag blir lite fundersam över varför det i så fall inte står mer om denna nyhet på andra ställen. På SVT till exempel syns det inte alls.
Omedelbart hör jag för mitt inre öra hur Israelvännernas röster utbrister ”ja men det är ju klart att vänstervridna SVT inte rapporterar om det, de haaaaatar ju Israel och ääääälskar terrorister, de har inget intresse av att skriva om det här!”
Tittar lite noggrannare och upptäcker att SVT faktiskt har en artikel om saken, ganska väl dold, men skriver om det gör de faktiskt.
Nåja, om vi nu antar att SVT faktiskt ändå är opålitliga så kanske jag ska kolla på vad lite andra medier i andra länder skriver om bränderna i Israel. Tittar på några stycken, de första som faller mig in: finländska YLE, engelska The Guardian och amerikanska New York Times.
Alla har med nyheten, fast ingen av dem har den som huvudnyhet. Samtliga är dessutom ungefär eniga med varandra (och med SVT), även om de har lite olika infallsvinklar. Min bild av det hela blir att det mycket riktigt brinner för fullt i Israel, mest i Haifa, och att 50 000 personer har evakuerats därifrån. Lyckligtvis har ingen dött. Det rör sig om skogsbränder som sprids på grund av kraftig torka och vindar, och i första hand ses detta som en naturkatastrof. Emellertid är det flera politiker och myndighetspersoner i Israel som menar att en del av bränderna är anlagda. Hälften av dem, är det mest drastiska påståendet jag hittar från någon israelisk politiker. Men än så länge finns det inga bevis för detta, utan vi får se längre fram vad undersökningarna visar. Dessutom finns det ytterligare intressanta aspekter, som att eventuella terrorister också skulle kunna vara israeliska och inte palestinska, och att även palestinska samhällen har drabbats av bränderna.


(Bild från New York Times.)

Så ligger det alltså till. Personligen skulle jag i detta läge föredra att avvakta innan jag börjar prata om terrordåd och lägga fram anklagelser och påstå att hälften av de israeliska skogsbränderna har orsakats av människohand. Det verkar faktiskt inte riktigt säkert ännu. Vi behöver få veta mer.
Och det är också svaret på den oundvikliga provokativa frågan ”varför skriver inte media om det här”? Det gör de, för det första, men inte så mycket och det är för att de helt enkelt inte vet tillräckligt mycket än.
Men på de Israelvänliga sidorna går alltså ryktet för fullt just nu, att det är terrorister som håller på att sätta eld på Israel och att alla bränderna är terrorbränder. Det poängteras också att folk i arabländerna minsann jublar över bränderna. Stämningen är allmänt upprörd, och alltsammans är som sagt ett tydligt exempel på hur man låter sig ryckas med av en nyhet och generalisera. Det hade inte behövt gälla just Israel, det är en ganska vanligt förekommande grej nu för tiden. Så här går det helt enkelt ofta till.

Tyvärr är det inte särskilt lätt att göra något åt saken, för nu har folk redan bestämt sig för att palestinierna håller på att sätta Israel i brand, och det kommer nog inte att hjälpa hur mycket jag än uppmanar dem att sansa sig och påpekar att vi måste avvakta säkra besked först och att det faktiskt inte är bekräftat att det är en stor serie terrordåd. (De etablerade medierna mörklägger ju bara ändå ...)
Tvärtom riskerar jag, om jag lägger mig i dessa diskussioner, att mötas av stort missnöje och skepsis eftersom jag inte har någon medkänsla med offren för branden och inte tillräckligt mycket försvarar Israel eller kritiserar Israels fiender som en god kristen ska göra.
Jag försöker ju bara söka sanningen, för ”sanningen ska göra er fria”, har Jesus sagt. Självklart tycker jag det är hemskt med dessa bränder, och om det finns folk som är skadeglada åt det (vilket det säkerligen gör) så är det motbjudande. Men mitt i detta får man försöka ha en objektiv och nykter attityd, och som sagt ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Om sanningen redan nu vid en kontroll hade visat sig vara att det är 100 % terrorbränder och att SVT hemligstämplar detta, så hade jag godtagit den sanningen också. Men nu verkar det alltså vara klokt att vänta ett tag med reaktionerna. Lite efterforskningar och källkritik skadar inte.

Tyvärr känns det ibland som det är fullständigt lönlöst med just efterforskningar och källkritik. :(