Dags att ge upp – och ställa om

Och så skenar bränslepriserna uppåt igen.
Jag vet ju inte så mycket om ekonomi och inflation och så ... men för mig känns det spontant och logiskt som att det förnuftigaste att göra när någonting blir väldigt dyrt, det är att använda just den produkten mindre. Inte att fortsätta lika mycket som tidigare och kräva att priserna på alla andra saker (och löner och annat) ska följa efter. För det är ju då man trissar upp inflationen, när alla priser tillåts öka. Eller? Har jag missuppfattat på något sätt?

Jag tror helt enkelt att det har blivit dags för oss att inse att det är så här det kommer att vara, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste fatta att bränsle- och energipriserna aldrig mer kommer att sjunka tillbaka till den nivå där vi egentligen vill ha dem. Och det går inte längre att skylla på några ”miljömuppar”. För, ja, detta kommer kanske som en överraskning för vissa, men det är faktiskt inte så att det sitter ett gäng miljöpartister i en statlig gangsterhåla och flinar och regelbundet säger ”nu höjer vi lite till, hehe”. Nu den senaste veckan har det t.ex. varit ett ryskt krig som har påverkat (nähäää?) och även före det berodde prisökningarna på en mängd olika faktorer i komplicerad samverkan.
Och om man ser klimatåtgärder som en irriterande bov bakom det hela så är det ju faktiskt så att inte bara Sverige utan hela världen är inne på att bekämpa klimatförändringar. FN kommer med alarmerande klimatrapporter och kräver handling från alla. EU har en grön giv och lägger upp en politik därefter som är ganska omvälvande. Alltihop orsakar en omställning och ett skifte, som Sverige inte är ensamt i världen om att uppleva, och som man faktiskt får försöka förhålla sig till. Att bete sig som om det vore några få vindsnurriga miljövänner i Sverige som gör livet surt för mänskligheten (i alla fall den svenska delen av den) är bara barnsligt. Vi ingår alla i en global väv där det de senaste åren har hänt en del.
Personligen anser jag att det är ganska tänkvärt att de allra flesta partier nu gör vad MP sade redan på 90-talet att vi borde göra. Kan man inte visa lite mer respekt för ett parti som på sätt och vis haft rätt hela tiden?

Ja, i alla fall, MP eller inte (jag är då rakt inte säker på om jag ska rösta på dem ...) så visar den senaste tidens utveckling att det nu ofrånkomligen är dags att ändra saker och ting. Särskilt lätt är det ju inte, jag fattar absolut att vissa får det krångligare om de kör mindre och skär ner på elförbrukningen. Inte minst gäller det företag och lantbruk och så (svårt för dem att undvika att höja priserna på sina varor när det blir mycket dyrare att framställa och leverera dem).
Men det hjälps inte, för det är ett faktum att nu är det så här det är. Vi kommer inte ifrån det längre, vi har liksom inget annat val, det är det som är min poäng.
Så nu får vi sätta igång att minska, ransonera, ställa om, förändra. Inte fortsätta som innan och bara justera priserna uppåt på allting. Inte heller inbilla oss att vi kan förbruka energi som förut och få den billigare bara vi skaffar oss lite mer kärnkraft (för hur sårbara blir vi inte för fientlig främmande makt om vi har ett energisystem som huvudsakligen bygger på kärnkraftverk?). Utan lägga om vanorna. Bita fast och stoppa den onda cirkeln i den änden istället.
Blir det extra svårt för någon så hoppas jag verkligen innerligt att det går att få fram olika former av stöd och kreativa lösningar. Kvickt.
Vi har ju trots allt lärt oss av pandemin att det faktiskt är möjligt att ändra våra vanor om det kniper. Vilket för övrigt även sanktionerna mot Ryssland har visat, att man tydligen inte alltid behöver ta hänsyn till ”hur det ska vara” när läget är exceptionellt.
Världen som vi ser den blir sig kanske ändå inte lik igen från och med nu, vi måste kanske acceptera att krig och krigshot ställer allt på ända, och då kan vi lika gärna börja anpassa oss.

Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.

Totalitära styren och hemliga sällskap: vad jag trodde 2009 och vad jag tror nu

För elva år sedan (ja, uj vad tiden går …) skrev jag ett inlägg här på bloggen om hemliga sällskap, och att jag på ett sätt är lite fascinerad av sådana sällskap. Inte halvskumt frimureri, men däremot sällskap i form av underjordiska motståndsrörelser som med koder och hemliga tecken och budskap kämpar i det tysta mot någon totalitär regim. I det där inlägget gav jag ett par litterära exempel i form av Fenixorden i ”Harry Potter” och frihetskämparna i ”Bröderna Lejonhjärta”. Numera skulle jag kunna räkna upp ännu fler, bland annat ”Hungerspelen”-serien och ”The Handmaid’s Tale”. Det är alltid lika fascinerande med sådana skildringar.
I inlägget 2009 anknöt jag i rätt hög grad till kristna: till hur de levde i romarriket på den tiden då de fortfarande förföljdes där, med fisken som hemligt tecken. Jag spekulerade också i om det kanske på nytt kan bli sådana tider då kristna måste bli mer försiktiga och arbeta i hemlighet, även i västvärlden. Så här skrev jag: ”Det skulle inte alls förvåna mig om det redan någon gång under min livstid blir illegalt att vara kristen i traditionell mening. Ja, vid närmare eftertanke tror jag på allvar att det kan komma ganska svåra tider.”
Hur ser jag på den saken nu, elva år senare? Det kan kanske vara intressant att fundera över.

Som sagt så tycker jag fortfarande det är spännande med motståndsrörelser, och att det kan komma totalitära tider då sådana rörelser bildas och verkar i smyg, det skulle inte förvåna mig nu heller. Däremot har jag under de elva år som gått fått en delvis annan bild av hur det skulle kunna se ut.
Mitt jag år 2009 var fortfarande ganska ensidigt och onyanserat kristet, om jag får uttrycka det så vanvördigt, och jag stod politiskt längre till höger då än vad jag gör nu. På den tiden befann jag mig lite mer i den sortens bibeltroget kristna träsk där man gärna tar på sig offerkoftan och tror sig vara hotad av diverse PK-folk och teologiska liberaler. Sverigedemokrater eller sådana grupperingar var det naturligtvis inte tal om att jag sympatiserade med, men ”PK-fobin” fanns där, just ur det kristna perspektivet.
Och detta har faktiskt förändrats något. Jag menar inte att jag inte är kristen längre – det är jag absolut, och dessutom kristen med inställningen att Bibeln är mitt oklanderliga rättesnöre, och jag kommer aldrig någonsin att ändra mig på de punkterna heller. Men det känns ändå som jag dels har glidit mer åt vänster politiskt, dels har blivit mer medveten om att världen faktiskt inte bara består av snälla kristna och vissa elaka icke-kristna, utan att verkligheten är mycket mer komplicerad än så. Jag har fått upp känslan för nyanserna och tycker faktiskt själv att jag numera är bättre på att tänka mig in i även hur andra sidor och grupper upplever saker, och jag kan ibland (eller rentav ofta) känna mig ganska kritisk mot personer och idéer i den konservativt kristna världen när jag tycker att det blir alltför egofixerat, nitiskt och direkt fel där. Därför känns det nu också som jag vill variera min gamla bild av att ett framtida totalitärt samhälle främst blir farligt för kristna.
Jag tror förvisso att det fortfarande skulle kunna uppstå extrema politiska klimat och samhällen där kristna blir de utsatta – där personer som vill tolka Bibeln bokstavligt på vissa ömma punkter (låt vara att jag egentligen tycker det är rätt onödigt av dem att bråka om de punkterna, men i alla fall) blir behandlade som något katten släpat in. Det är inte något jag önskar. Men det finns en minst lika stor risk att kristna själva är med och bidrar (aktivt eller i passivt oförstånd) till ett annat slags totalitärt samhälle, där det är de som själva på exakt samma sätt behandlar vissa oliktänkande och olikartade som något katten släpat in.

Självklart är det, om jag får säga det rent ut, i hög grad Sverigedemokraternas framgångar de senaste elva åren som bidragit till att jag känner så här. Nu ska jag i och för sig påpeka med skärpa att min skepsis till Sverigedemokraterna inte innefattar enskilda medlemmar och sympatisörer som personer – jag vill inte ha beröringsskräck på det sättet – men själva partiet rent politiskt är och förblir en skrämselfaktor. 2009 fanns SD inte ens med i riksdagen och jag kunde ännu betrakta dem mest som ett gäng stollar; nu är de med där och i läskigt stor omfattning, och det är inte alls omöjligt att SD inom en snar framtid kan komma att ingå i en regering, och jag har under de här åren med stort obehag och olust konstaterat att kristna (och borgerliga i allmänhet), fyllda av en allt större socialist-, feminist- och muslimskräck, i allt högre grad tar till sig SD:s i grunden vidriga narrativ och världsbild. SD med sina naziströtter är ett parti som i regeringsställning skulle förändra Sverige i totalitär riktning, som Orbán i Ungern eller Erdoğan i Turkiet eller Bolsonaro i Brasilien, det är jag övertygad om, och att de får så många fler med sig 2020 jämfört med 2009 tycker jag är riktigt obehagligt.
Det finns fog för att påstå att en totalitär höger skulle kunna bildas (med kristnas hjälp), i Sverige och i många andra länder, med t.ex. socialister, feminister och muslimer som hatobjekt, lika väl som att det skulle bildas en totalitär vänster med kristna som hatobjekt. Där tycker jag annorlunda nu mot 2009, och fruktar nog rentav den högra förtryckarvarianten mer än den vänstra för närvarande – även om den vänstra också kan bli verklighet.

Egentligen handlar alltsammans om polarisering, skulle jag vilja säga, och just polarisering är något av det som skrämmer mig allra mest i nutiden. Jag ser helt enkelt med fasa framför mig en värld (eller kanske framför allt ett Sverige) där alla har delats in i endast två grupper: en borgerlig, kristen, fascistisk, rasistisk, könskonservativ, islamofobisk, pengafixerad, miljönonchalant högersida, och en intolerant, ilsken, miljömedveten, solidarisk, feministisk, socialistisk och kristofobisk vänstersida som stöter ut var och en som avviker det minsta lilla från åsiktsnormen. En svart och en röd tupp, som i den gamla spanska revolutionärsvisan, som fäktas och bråkar med varandra så fjädrarna ryker, samtidigt som det inte finns någonting däremellan längre, inga andra färger och ingen spräcklighet, därför att de båda sidorna helt har slukat alla nyanserade grupper.
För elva år sedan var det inte lika uppenbart att det var på väg åt det hållet (även om det fanns tecken på det då också), men nu tycker jag mig se det ideligen, tyvärr från båda sidor. Det blev inte minst tydligt nu i och med ståhejet kring Black Lives Matter-rörelsen. Hela den grejen är egentligen ytterst viktig, något som alla sansat borde ta till sig av och göra något åt, men nu har det istället blivit något slags tvekamp mellan vänster och höger där högern tror att Black Lives Matter bara är ett gäng ligister och terrorister och inget man alls behöver lyssna på, medan vänstern urskillningslöst välter statyer med nutida ideal som måttstock för historiska gestalter som levde i en helt annan tid. Vad denna sorgliga förenkling i förlängningen kan få för negativa konsekvenser för kampen mot rasism, det törs man nästan inte ens tänka på.
Vänsterfolket kräver rättning i ledet och total oklanderlighet och tvekar inte att ”avfrienda” den de tycker har fel åsikter – en beröringsskräck som jag alltså inte ansluter mig till – medan högerfolket aldrig upphör att håna alla som försöker få till en bättre och rättvisare värld och utmåla dem som farliga, vilket säger mer om dem själva och vilket privilegiesystem de själva skulle vilja se. Och varje tecken på sådan här uppdelning, tecken på att den röda och den svarta sidan uppslukar alla andra, gör mig verkligen illamående. Liksom när kristna önskar sig att samhället ska vara präglat av något slags ”kristen standard” (som det var förr), för jag kan inte låta bli att tänka på vilken intolerans mot oliktänkande denna kristna standard uppenbart skulle leda till. Jag känner att det går i skenande totalitär och krigisk riktning på flera sätt. Hemliga sällskap och underjordiska rörelser känns då fullt möjliga.
Här tror jag som sagt i nuläget att det finns mer att frukta från högern än från vänstern, men som nog märks på min beskrivning så är jag inte okritisk till vänstern heller, bara så att alla har det klart för sig. Vänstern eldar så att säga på hatet från högern genom att hata tillbaka, och då blir det polarisering och det är inte bra, kort och gott.

Jag skulle vilja avsluta med att göra några jämförelser med olika bok-, film- och TV-verk (bland annat sådana verk som handlar om underjordiska rörelser).
Av ”Harry Potter” kan man lära sig att även till synes stygga och på andra sätt skumma typer faktiskt kan stå på rätt sida och att det går att lita på dem – att allt inte är svartvitt på det sättet.
Av ”The Handmaid’s Tale” kan man lära sig att totalitära styren kan ha många skepnader. De kan till och med vara kristna. Det handlar om att man ballar ur när man får makt.

Av ”Hungerspelen” kan man lära sig att det finns en risk att även den goda sidan kan slå över och bli lika grym som den onda sidan som den bekämpar.
Av ”Game of Thrones” kan man på samma sätt lära sig att saker och ting (och personer) verkligen inte behöver vara som de ser ut att vara och kanske inte blir de goda, frälsande gestalter man tror.
Av ”Bröderna Lejonhjärta” kan man lära sig att det går att vara frihetskämpe utan våld (det är Jonatan).
Av ”Sagan om ringen” kan man lära sig att man inte ska döma någon, ens de mest motbjudande, för även de kan ha en uppgift att fylla. (Därav min inställning att inte ha beröringsskräck för enskilda människor.)

Av ”Narnia” kan man lära sig att det under alla omständigheter är klokt att lita på Aslan och stå fast vid honom. (Vem Aslan symboliserar vet väl alla.)
Om det i framtiden skulle bli så att Sverige och världen präglas av konflikter, förtryck, extremism och bitter kamp mellan olika grupper som beter sig totalitärt, och förväntningar om att man ska ”välja sida”, och man inte riktigt vet hur man ska navigera med sina åsikter och sympatier och förbindelser i detta läskiga klimat, så tror jag att om man kommer ihåg de här sakerna och försöker hålla fast vid sitt samvete, så kan det nog gå rätt bra ändå.

Kommer vi att ha lärt oss någonting – eller blir vi bara mer egoistiska?

Förra veckan satt jag och översatte EU-material med diverse punkter om vad man ska göra i EU efter pandemin, och politikernas förslag till ändringar av de punkterna.
Lite oroväckande var det. Till exempel när jag såg att vissa politiker helt sonika ville stryka instruktioner till regionerna/kommunerna om att de ska uppmärksamma migranter, romer med flera som har det särskilt dåligt ställt. Eller att andra på samma sätt ville stryka formuleringar om att företagens återhämtning ska vara förenlig med den gröna given och inriktad på miljömässig omställning – där vill dessa politiker ersätta det med att företagen ”ska återfå sin finansiella likviditet”, ingenting annat.

Visst fattar jag att företagen ska vara likvida, det är ju inte bra att de går omkull, det är klart, jag har enmansföretag själv. Men att helt stryka miljö- och socialformuleringarna känns ändå inte bra, och det bekräftar i viss mån vad jag personligen fruktar. Nämligen att det inte kommer att finnas någon plats för miljötänk och solidaritet längre när ekonomin ska återuppbyggas till varje pris.

Ja, tyvärr är det nog överlag en viss risk att vi i Europa inte kommer att ha lärt oss ett skvatt av det här, utan att folk här tvärtom blir mer egocentrerade och dessutom självömkande. Att fattiga länder och andra utsatta (och hur de kanske drabbades av corona) precis som miljön inte uppmärksammas alls, bara för att vi är så upptagna med att själva få återgå till det normala. Att vi lättat fortsätter som vi gjorde innan, med skillnaden att vi nu sluter oss ännu mer i vår västvärld, medan lidandet och spänningarna och frustrationen sjuder på andra håll och det blir ännu fler konflikter, klimatrelaterade katastrofer (kanske klimatrelaterade nya pandemier?) och desperata flyktingvågor som vi bara kallt avvisar fast det i längden var vi som gav upphov till dem. Att alla förslag att ändra på vår livsstil från och med nu kommer att avfärdas med ”Va, är du inte klok, vill du ha tillbaka såna hemska begränsningar som vi hade under coronapandemin?” Att vi vältrar oss i vilken fruktansvärd tragedi det här var för oss och därför blir helt oförstående för den tragedi som finns i olika former på andra håll, för nu vet vi ju vilket kaos vi hade här, inget kan väl vara värre än det.

Nu påstår jag inte att vi inte ska känna oss ledsna och bedrövade över vad som hänt och händer här på vår egen hemmafront, för det kan vi visst göra – alla har rätt att gnälla och beklaga sådant man går miste om, som jag skrev i mitt förra inlägg. Men vi får inte låta det medföra att vi tappar perspektivet på världen och de stora behoven där. Tyvärr är det, som sagt, just det jag fruktar kommer att hända. Om någon har en mer hoppfull och optimistisk syn så får ni gärna muntra upp mig med den.
(Positivt är väl att det i de här ändringsförslagen jag jobbar med faktiskt finns en hel del ljusa idéer också ... jag hoppas det var de som gick igenom.)

Ordet består i coronatider

I de tider som råder är det mycket jag skulle kunna skriva. Det är i alla fall mycket jag tänker. I första hand naturligtvis de mest konkret ängsliga tankarna, med oro för olika släktingar och för alla andra som dör och för allt tråkigt som åtgärderna ställer till med. Men sedan tänker man ju också på praktiska detaljer som när ett symptom egentligen är ett symptom – räknas minsta hostning eller kittling i näsan som ett begynnande symptom som kräver hemmavistelse, eller kan det få passera? Inte lätt att avgöra gränsen ibland.
Vidare ligger det nära till hands att grubbla över sådant som smittbekämpningsmetoder, restriktioner och hur väl de fungerar och hur lämpliga de är, Folkhälsomyndigheten och regeringen, olika länders strategier, vad det kan få för ruskiga följder inte bara dödstalsmässigt utan även politiskt ifall Sveriges strategi misslyckas.
För att sedan inte tala om vad mänskligheten kan lära sig av det här och om det kanske ska gå så väl att vi nu inser att det är en god idé att även i vanliga fall dra ner på resande och konsumtion … eller kommer västvärlden bara att återgå till det gamla när allt är avklarat, och då använda alla pengar de har kvar till att återuppbygga sin egen ekonomi och strunta i hur tredje världen och flyktingar drabbades? Sådana saker kommer också in i tankarna.
Och att det jämt är en massa olika bud och krav och varningar åt olika håll, och statschefer som går bananas, är högst förvirrande. Bara en sådan sak som att populisterna i Sverige kräver så mycket säkerhetsåtgärder som möjligt, samtidigt som andra länders populister (som Trump och Bolsonaro) verkar vilja ha så lite som möjligt. Att ett parti som moderaterna inte riktigt vet vad de ska säga just nu, eftersom de å ena sidan gärna skulle vilja kritisera Stefan Löfven för att han inte skyddar Sverige ordentligt, men å andra sidan inte vill ha för stränga åtgärder för att det drabbar näringslivet så hårt, och därför kan moderaterna inte säga någonting alls (men de laddar säkert för att komma med lämplig kritik sedan när vi har facit).
Ja, det finns mycket att kommentera. Men det är så svårt att få allt på pränt att jag för det mesta inte skriver något. (Jag hanterar för övrigt coronastormen psykiskt genom att besöka Facebook och andra medier endast i begränsad omfattning.)

Dock är det en sak som känns särskilt relevant för mig, och det är ett bibelord som av någon anledning har dykt upp om och om igen de senaste veckorna. Det är Jesaja 40:8.
”Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.”
Ett ganska känt citat som även återkommer i olika psalmer och sånger, särskilt i sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Där heter det att ”allt kött är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver / blott Herrens ord förbliver”.
Jag kan inte låta bli att associera allt det som händer nu till dessa rader.
Inte för att jag nu tror att det är Gud som har skickat coronaviruset över världen – det tror jag inte. Däremot kan man mycket väl dra lärdom av det vi ser hända, med alla förödande effekter, och konstatera att bibelordet stämmer väldigt bra in på alltsammans.

För det som kännetecknar den här coronakrisen, förutom den väldiga mängden dödsfall naturligtvis, det är ju att allting får stryka med – i en sådan omfattning att man blir fullständigt omtumlad. Allting vissnar, för att anknyta till bibelordet. Det finns absolut ingenting som går säkert längre när pandemin drabbar och de radikala åtgärderna sätts in. Tänk bara efter:
Alla evenemangen. SHL-säsongen avbröts helt och hållet, Eurovision ställdes in, fotbolls-EM skjuts upp ett år, till och med sommar-OS skjuts upp fastän det är en så gigantisk pengaapparat. I de stora europeiska fotbollsligorna och Champions League siktar de fortfarande på att kunna återuppta sin avbrutna säsong så småningom, men jag är ganska säker på att de kommer att få ge upp till slut de också, trots alla pengar som går förlorade. Sporten och kulturen vissnar.
Sedan har vi ekonomin. Börserna kraschar, hela världsekonomin går i kras och det blir en oreda som kommer att ta lång tid att återställa (om det nu är någon idé att återställa, för mig känns det nästan mer vettigt att omställa istället, men det behöver vi inte ta nu). Att det blir så mycket karantän och utegångsförbud att mängder av hotell och restauranger och andra företag måste slå igen, det var inget man någonsin kunde tänka sig skulle hända före 2020, men det är ditåt det lutar. Ekonomin vissnar.
Tyvärr kan det nog också mycket väl bli så att det här inte är över än utan att det påverkar även fester och firanden. Årets studentfestligheter svävar i mycket överhängande fara, liksom konfirmationerna. Valborg blir det inte mycket med, vi ska nog inte ta för givet att det går att fira midsommar på vanligt sätt heller i år, och en sommar med sol och bad och semester blir kanske inte alla förunnat. :( Festerna vissnar.
Kanske kan det också hända, när skolor på såväl låg som hög nivå måste hållas stängda, att hela utbildningssystemet kommer i olag. Högskoleprovet har redan ställts in – kan det bli så att många inte kommer att få ta några examina och gå ut sina årskurser i år, för att de fick för lite studier och kunskaper? Ja, omöjligt är det inte, att terminer eller hela läsår blir förskjutna. Det blir i så fall ett tecken det också. Kunskapen vissnar.
Allra intressantast är att det här vissnandet även gäller kyrkan. Just nu är det väldigt många länder där det ser ut som de kristna inte kommer att kunna samlas i sina kyrkor och fira påsk i år, och det blir väl i så fall första gången på mer än 1 700 år eller något åt det hållet. Men jag tycker inte det är det minsta konstigt att även detta går i stöpet när allt annat också gör det. För även om jag personligen tycker om kyrkobyggnader och gärna firar kristna högtider, så inser jag att dessa kyrkor och högtider inte på något sätt är centrala eller oumbärliga i det kristna livet – det är inte dem det hela egentligen handlar om. Därför är det symptomatiskt att de också drabbas. Det gäller för den delen inte bara etablerade kyrkor utan även mer alternativa husförsamlingar – de kan ju inte heller samlas om sammankomster är förbjudna ner till 2 personer som i Tyskland. Religionsutövningen vissnar. (Och det gäller förstås även andra religioner, till exempel islam, där det för närvarande är väldigt tomt på pilgrimer i Mekka.)

Listan kan säkert göras längre.
Jag låter förstås pessimistisk när jag rabblar upp det här, men jag känner mig faktiskt inte pessimistisk själv när jag tänker på det. Tvärtom blir det nästan något slags fridfull känsla, att kunna konstatera att allting är fåfängligt (som det står i en annan bibelbok, Predikaren) och att det bara är en enda sak som består, nämligen Guds ord.
Att jag inte är orolig i nuläget kan jag verkligen inte påstå, jag bekymrar mig allt rätt ordentligt. Men mitt i den oron kan jag ibland tänka på just detta och känna en viss trygghet i att Gud och hans ord är fullständigt orubbliga i allt kaos.
Som den kristna keltiska rockgruppen Iona sjunger i sin bästa låt ”Kells”:

When beauty’s colours fade away
And earthly pages find decay
The Word divine, always the same
His Word shall live forever – His Word shall live forever
The Word is a sword that pierces the heart
The truth is a light that cuts through the dark of this world
Nations shall rise, nations shall fall
but nothing shall stand in the way of the Word

Det tror jag faktiskt på. Och det ger också en smula hopp för framtiden, och för livet efter detta om inte annat. Även om det förvisso är omskakande och bedrövligt att just nu få se med egna ögon hur allting runt omkring oss bara ställs in och kraschar och vissnar.

Till alla er som rasar

Till alla er som rasar över Löfven och regeringen och Folkhälsomyndigheten och deras ”inkompetens” i dessa coronatider, och att de gör hårresande misstag som inte stänger och spärrar av så mycket som möjligt. Jag ska påpeka ett och annat innan ni fortsätter rasandet.

1. Regeringen gör inte det minsta fel när de följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Det är precis så det ska gå till. Att regeringen följer sina rådgivare. Regeringen kan inte själva ha detaljkunskaper om allt, och det är just det de har alla sina organ och myndigheter till. Det är naturligt att regeringen lyssnar på dem istället för tvärtom. Eller ni vill kanske ha det tvärtom? Att experterna måste rätta sig efter vad regeringen tycker? I så fall är ni ute och cyklar.

2. Men är inte Folkhälsomyndigheten inkompetenta då? Tillsatta av den inkompetente Löfven? Nej ni, så är det inte. Såväl Anders Tegnell som Johan Carlson är läkare med doktorsgrad och långa CV:n. Inkompetenta kan man inte kalla dem. Dessutom tillsattes de på sina tjänster inte av regeringen Löfven, utan av regeringen Reinfeldt. Alltså går det inte att anknyta dem och deras insats till nuvarande regerings politik på något sätt. Folkhälsomyndigheten hade inte betett sig annorlunda om regeringen varit en annan. (Även om många på något underligt sätt verkar tro att om en regering är röd så är hela dess tillhörande statsapparat också röd, och inkompetent, och så fort regeringen byts ut mot en blå så blir alla myndigheterna under den också genast blå. Så är det alltså inte. Fatta det.)

3. Sedan kan förstås inte ens Folkhälsomyndigheten veta med hundraprocentig säkerhet vad som funkar och inte funkar i den situation vi nu befinner oss i. Det vet man inte i något land. Det kommer vi att kunna se först när allt är över (och just därför är det kanske på sitt sätt bra att länderna gör lite olika). Det kan hända att den strategi Sverige just nu kör med kommer att misslyckas. Men det är fortfarande inte inkompetens eller tjänstefel för det, som många tycks vilja ha det till. Och inte heller någon illvillig ondska. Såväl regeringen som Folkhälsomyndigheten vill naturligtvis vårt bästa. Eller tror ni verkligen på fullt allvar att de inte vill det?

4. En sak är ju säker, och det är att vi vanliga människor självklart inte vet bättre än experterna på Folkhälsomyndigheten. Hur skulle vi kunna det? Det är som att sitta och kolla fotboll på TV och tycka att t.ex. John Guidetti är inkompetent när han väljer att inte skjuta i ett visst läge, och tycka att det där hade jag ju gjort bättre själv.

Lägg av med gnället. Läget är tillräckligt otrevligt ändå utan att vi ska se oss själva som mer experter än experterna och plocka politiska poänger på påstådd inkompetens som vi i själva verket inte vet ett smack om. Håll ihop och kämpa tappert istället. Vi är alla i samma båt.

P.S. Nu idag har WHO sagt att man inte sett coronaviruset sprida sig på skolor. Så om Folkhälsomyndigheten är inkompetenta så är de i sällskap med hela FN:s världshälsoorganisation. Sug på den.

”Det går inte!” – om möjligheten att skära ner på sin bilkörning

För någon vecka sedan hade jag en Facebook-diskussion. (Ja, sådana brukar ju kunna bli rätt engagerade och ibland leda till att jag skriver ett inlägg här på bloggen också.)
Diskussionen gällde ett inlägg där jag uttryckte min förundran över det här med köer och rusningstrafik, i detta fall i Göteborg, och över att så många människor ger sig in i denna olidligt tråkiga trafiksörja fullt frivilligt varenda vardag. För det har jag ibland svårt att förstå.
Jag fick dock vissa mothugg från flera vänner, som invände att det är väl inte så konstigt och det funkar helt enkelt bättre så och det är inte genomförbart att använda något annat än bilen till vardagsärendena. Det går inte, var rentav andemeningen från flera håll.
Och det är ju också aningen svårt att säga emot i sådana lägen … man måste naturligtvis vara ödmjuk inför andras situation. Särskilt i ett av svaren jag fick, där det verkligen var ett dystert scenario och förskräckliga konsekvenser som målades upp för skribentens familj ifall de inte skulle få pendla till Göteborg med bil. Inget jag ville tjafsa om. Man kan inte beskäftigt förmana folk till sådant som verkligen skulle göra det extremt jobbigt för dem.

Samtidigt känner jag mig lätt uppgiven och smådyster inför det där. För jag tycker verkligen att sådana där sega, långsamma lämmeltåg av bilar i och kring våra större städer (ja, även över Tjörnbron här ute hos oss för den delen) är ett problem. Dels för att det väl knappast kan vara särskilt kul för kropp och själ att dag efter dag vara med och slösa bort sin egen och andras tid i rusningsköer. (Det är väl ingen som sitter där som egentligen gillar det?) Inte heller är det direkt trafiksäkert, med tanke på alla olyckor och krockar som det lätt kan bli. Men framför allt är det förstås miljön jag tänker på. Än så länge är de flesta bilar bensindrivna, och det säger sig självt att det inte kan vara bra för miljön när det blir så stora växthusgasutsläppande långsamma bilkaravaner i så många städer, i så många länder, över hela världen (för det är ju inte alls bara i Göteborg och i Sverige som det är så här). Elbilar är förstås bättre i det avseendet, men vi har ju det där med partiklar också, som elbilar river upp precis lika mycket som bensinbilar och gör stadsluften hälsovådlig. Inte särdeles nyttigt.
Därför vet jag inte vad jag ska ta mig till när diskussionerna om bilar och bilars nödvändighet utvecklas på det här sättet. Jag tror ju faktiskt inte att läget är bra som det är nu. Något borde göras. Vilket jag inte tror går på annat sätt än att folk ändrar sina vanor. Och då känns det så frustrerande att få höra ”jo men vi måste!” och ”det går inte på något annat sätt!” Även om personerna förvisso kan ha rätt, som i diskussionen jag hade.
För följden av detta blir ju i längden ett bedrövligt status quo, där alla förändringar genast avvisas med standardargumentet att ”det går inte”, och många kanske snarare kräver en utveckling åt andra hållet istället: med lägre bensinpriser och avskaffade trängselavgifter (som många ju brukar tjata om) och fler trafikleder och tunnlar (som jag inte tror hjälper utan tvärtom lockar fram större bilmängder). Hela tiden med cirkelargumentet att ”det måste funka smidigt att köra bil därför att vi måste kunna köra bil därför att det är det enda som funkar”. Det känns som man inte kommer någon vart på det sättet.
Som sagt, jag vill absolut inte förebrå någon som verkligen inte har något annat val än att bilpendla och ta bilen överallt – ni ska inte ta åt er personligen – men jag måste ändå få uttrycka att alltihop det där känns frustrerande, okej?

En del kanske vill lugna mig i min frustration med att just vi i Sverige inte behöver bekymra oss, för vi är ju inte så många ändå och därför kan vi fortsätta med våra vanor, det spelar ingen roll för miljön vad vi gör då vi är en ”fis i rymden”.
Det är ett argument som jag inte köper. Om vi förbehåller oss rätten att ha jättemycket trafik, som vi dessutom låter gå på bensin (billigare än den är nu, om folk får som de vill), så måste vi naturligtvis låta alla andra folk i hela världen ha samma vanor, och det blir inte hållbart för miljön, det blir alltför stora utsläpp av det globalt sett. Och att förutsätta att det är andra länder som ska köra mindre bil, för att de länderna kanske är större och släpper ut mer, medan vi själva inte ändrar på någonting, det är faktiskt rasistiskt. Ja, det är det, för då tar vi svenskar oss nämligen ett privilegium som vi grundat på nationstillhörighet inte unnar andra människor att få ha. Simsalabim, rasism. (Detta gäller naturligtvis inte bara bilkörning utan allt annat miljö- och konsumtionsrelaterat beteende också.)
Så nej, det går inte att säga att Sverige inte behöver dra något strå till stacken. Vi måste alla göra något. Lägga om våra vanor. På något sätt.

Nu är ju då som sagt problemet att jättemånga anser att de inte kan lägga om sina vanor, det har jag redan beskrivit, så hur gör man för att ta sig ur en så omöjlig knipa?
Ja, dels så kan man ju förstås på politisk och strukturell nivå se till att det blir lättare för folk att ändra vanor. Kollektivtrafiken måste förbättras och bli tätare, mer heltäckande och billigare; det måste bli lättare att cykla eller gå; service och affärer och institutioner borde finnas på fler ställen så att man inte behöver åka långt till dem; hemkörning borde bli ett mer etablerat fungerande alternativ när man ska handla; arbetsplatserna borde ha mer flextid och möjligheter att jobba hemifrån; med mera med mera.
Men samtidigt tror jag också att det krävs attitydförändringar bland folk i allmänhet. Det är just den där slentrianinställningen ”det gåååår inte på nåt annat sätt”, inställningen att per automatik utesluta alla till synes obekväma förslag och istället insistera på att göra det lättare att leva vidare med de vanor man redan har, som vi behöver få bort. Vi måste bli öppna för att pröva andra lösningar. Även om de kanske verkar motbjudande när man först tänker sig dem. En viss idé behöver kanske inte innebära en så fruktansvärt markant försämring i tillvaron, utan bara en marginell, och det kan man kanske leva med och vänja sig vid? Det är kanske bara i-landsproblem och en fråga om ren bekvämlighet?
Åter igen, en del människor har det kanske så ställt att det för dem inte bara är i-landsproblem att minska på bilåkandet, utan att de verkligen på riktigt inte kan införa några sådana förändringar i sin vardag. De kanske till och med har försökt och prövat tanken och ändå funnit att det inte är möjligt. Visst, absolut. Om konsekvenserna för dem skulle bli helt katastrofala så fattar jag det. Men de flesta tror jag ändå skulle kunna göra något, utan att det blir direkt ”katastrofalt”. Många av dem som pendlar med bil till och från Göteborg varje dag skulle definitivt kunna lägga upp det på något annat sätt, det är jag övertygad om.

Själv funderar jag som bäst på hur jag kan använda bilen mindre. Jag är på sätt och vis redan mer lyckligt lottad än de flesta, för jag jobbar ju hemifrån och kör faktiskt inte särskilt mycket alls och skulle därför kunna sätta mig på mina höga hästar och påstå att jag redan gör tillräckligt och att andra borde göra mer istället. Men så tycker jag alltså inte, utan jag vet att även jag säkerligen har ett stort personligt koldioxidavtryck och jag anser att även jag borde göra så mycket som möjligt själv. Många bäckar små.
Därför börjar jag också bli inne på att använda kollektivtrafiken, cykeln och apostlahästarna i högre grad, även i de ärenden där jag i nuläget tar bilen. Det skulle bli bökigare och ta längre tid, i flera fall, men jag känner mig i nuläget ändå öppen för att som ett rent experiment prioritera bort bilen så mycket det bara går. Det hela underlättas av att det just nu håller på att byggas en ny cykelbana ute på väg 160 så att jag lättare kan ta mig utan bil till vår närmaste tätort Varekil. Klokt gjort av Orust kommun och Trafikverket. Ja, möjligheter finns. Så jag har god lust att pröva.
Ursäkta om jag framstår som olidligt präktig och beskäftig, men jag försöker bara vara öppen för att testa alternativ. Där jag själv befinner mig, på min egen nivå. Så kan ni andra göra detsamma där ni befinner er, på er nivå. Om än kanske i liten skala, men det är bättre än inget. Pröva i alla fall. Det tycker jag. Istället för att bara säga ”det går inte” – förutom, förstås, när ni verkligen redan har prövat och märkt väldigt tydligt att det inte går.
Lycka till! Och önska mig lycka till.

P.S. Det är som bekant många som tycker att bensinen är för dyr. Men samtidigt använder de fortfarande argumentet att de inte kan åka kollektivt för att det är dyrare än bilen. Och så länge det är på det sättet, att man tjänar mer på att ta bilen än kollektivtrafiken, då tycker jag för min personliga del inte att bensinen är för dyr!

Gräsklippning och manschauvinism

Idag har jag varit ute och klippt gräs. Svettigt och bökigt som vanligt, men det går an. Jag och barnen har åtminstone delat upp gräsmattan mellan oss numera så att vi tar varsin del.
Det är nog tur att jag inte behöver klippa så mycket, för man kan med visst fog säga att jag är ganska lättretlig när jag klipper gräs. Ibland rent ut sagt ilsken. Ilsken på den dumma gräsklipparen som ofta krånglar på ett eller annat sätt, på det dumma gräset som jämt fastnar i den roterande kniven, på den dumma trädgården som har alldeles för oländig terräng med nivåskillnader och diverse lömska stubbar och stenar som man kan kollidera med … och inte minst på omgivande personer som kommer och lägger sig i min gräsklippning med beskäftiga råd och anvisningar.
Det där sista har ofta varit värst, särskilt när jag var yngre. Det skulle min pappa kunna berätta mer om. När jag bodde hemma i prästgården i Landsbro och klippte gräset där – och jag hade det ju värre då än nu, eftersom den trädgården var mycket större – så hängde pappa ibland efter och pekade och förmanade: ”Klipp där borta också!” ”Du glömde den där biten!” ”Gör så här, att du …” Det väckte min ilska i allra högsta grad. Jag fräste åt pappa och andra i omgivningen så att det osade svavel omkring mig, och någon gång blev jag så arg att jag började jaga faderskapet med gräsklipparen för att köra över honom och han fick springa för livet. :)

Nu för tiden är jag inte riktigt så livsfarlig när jag blir retad, men jag kan ändå fortfarande bli lätt irriterad när hustrun i bästa välmening lägger sig i. Jag blir det inte på ett fientligt sätt, men kan ändå sucka ljudligt, för att hennes instruktioner gör det krångligare för mig när jag utför en redan tråkig och ansträngande syssla. Känslan är att hon fattar ju liksom ingenting. Där håller jag på och sliter med gräset och gör mitt bästa, och så kommer hon och krånglar till det med ytterligare omöjliga krav: ”Blommorna där borta får du inte klippa över.” ”Och inte tuvan på det stället heller.” ”Klipp runtom där jag har märkt ut.” ”Du kan väl ta där borta under den busken också när du ändå är igång?” ”Där uppe behöver det också klippas lite, går det att baxa upp gräsklipparen dit?” ”Kommer du åt att klippa på andra sidan där?” ”Men nej, här har du ju förstört tusenskönorna!” Och så vidare och så vidare och så vidare …
Innerst inne vet jag att det där är fullt berättigade och motiverade förslag och instruktioner. Men ofta känns det inte så, utan jag tänker bara pessimistiskt att ”det där funkar ju inte, hon fattar inte hur det är att klippa gräset i praktiken, kan jag inte bara få vara ifred och klippa på det sätt som jag vet är genomförbart istället!”
Något åt det hållet. Och det kan hända att jag också brister ut i en surt muttrande protest mot min äkta hälft av den anledningen, även om jag inte har för vana att få rena raseriutbrott.

Nu ska det påpekas att trots att jag ofta på ren rutin avfärdar och utesluter och tycker att det där som hon föreslår går ju inte alls, så brukar det visa sig att det gör det visst. Min hustru har nämligen en tendens att alltid ha rätt, även i gräsklippningsfrågor, trots att hon inte klipper gräset själv. Backarna och stenpartierna går visst att forcera, det är möjligt att skona ett parti med tusenskönor och ändå få en del klippt runtom, och det går att hålla koll på var de där känsliga blommorna finns fast de kanske är osynliga vid en första anblick. Det är i slutändan oftast jag som är motvalls i onödan, och det är jag som inte vet bättre. Hustrun vet vad hon talar om, fastän jag när jag är mitt inne i jobbet upplever att det ju är jag som kan det här för det är jag som faktiskt kör gräsklipparen.
Mina utbrott av irritation är också mycket snabbt övergående och påverkar inte vår äktenskapliga lycka. Jag är mycket förtjust i min hustru trots dessa små kontroverser om hur gräsklippning bäst ska utföras på vår tomt. :)

Så här kan det vara med gräsklippning.
Men jag har slagits av en tanke, att de där känslorna jag får att hustrun inte begriper hur knepigt det kan vara med gräsklippning och det är jag som vet hur det är i praktiken, det är kanske en instinkt som man kan se i en del större sammanhang också. Man kanske kan kalla den för en manschauvinistisk impuls. Jag anser mig visserligen inte vara någon typisk karlakarl, och försöker också aktivt att inte vara manschauvinistisk, men jag inbillar mig inte att jag är helt fri från sådant jag heller.
Hur som helst. Den där manschauvinistiska impulsen, att protestera mot omgivningens förslag med argumentet att ”ni fattar ju inte hur det fungerar, så håll käften”, den tycker jag att man kan se från många män i debatter och diskussioner. Där kommer den till uttryck genom många formuleringar och repliker. ”Lyssna på verklighetens folk!” ”Återkom när du har gått i livets hårda skola.” ”Det där fungerar ju inte i praktiken.” ”Du är verklighetsfrånvänd … du är utopist … du är visionär … vi däremot vet hur det egentligen är!”
Ofta riktas det mot sådana debattörer som framför åsikter och förslag som innebär omvälvning på ett eller annat sätt. Typ när det gäller att rädda miljön eller utrota fattigdomen eller uppnå jämställdhet eller sådana saker. I synnerhet när debattörerna är kvinnor (och rödgrönrosa av sig). Det är då det där manliga beteendet kommer fram, för det är då det känns obekvämt för vissa – när det blir krav på att man måste ändra sig på något sätt. Då vänder många manliga (men även en del kvinnliga, det ska jag villigt erkänna) parter taggarna utåt, för de vill inte anstränga sig med något nytt som tar dem ur deras vanliga hjulspår. Då protesterar de med argumentet att den som lägger förslagen inte har fattat hur det är i verkligheten och att det där är ju verkligen inte genomförbart. Ungefär som jag när min hustru kommer och föreslår att jag ska klippa gräset på något nytt ställe, med merarbete som följd; jag invänder då att det kommer inte att gå, bara för att det känns jobbigt att ens försöka.
I värsta fall i samhället tar detta sig uttryck i direkt aggressivitet, som när jag som tonåring jagade min pappa med gräsklipparen när han kom med synpunkter, men även när det går mildare till så är irritationen markant.
Det ligger mycket bakom det hela: stolthet, sårad självkänsla, ren lättja, tristess, förakt med mera. Plus något slags konservatism: att inte vilja pröva något nytt för att det är väl okej som det är och man vet i alla fall vad man har.

Men som jag skrev nyss – min fru brukar ju alltid ha rätt (för det mesta i alla fall) och det brukar jag också inse, om än ibland i efterhand. Så är det kanske också med många av de djärva politiska förslag som läggs fram för att få till en bättre värld. Att upphovspersonerna allt har begripit bättre än man tror. Att om man bara testar förslagen så visar de sig kanske också fungera och alla blir nöjda, även om man inte trodde det först.
Självklart ska sedan förslagen läggas fram med viss hänsyn. Precis som jag gärna vill ha (och också får) respekt och förståelse och credit av min hustru för att jag sliter och kämpar med gräsklippningen och blir svettig och trött, så kan ”gnälliga herrar” och deras invändningar och erfarenheter inte bara ignoreras i debatten. Alla aspekter måste få komma fram. Men lite mer öppenhet från de skeptiska kretsarna kan ändå inte skada, om man säger så.
Vi kan ju också se det som (med en fortsatt parallell till politiken) att om jag helt ignorerade min hustrus råd och önskemål, så skulle jag visserligen bli mer kortsiktigt tillfreds – men samtidigt skulle det ju bli en fortsatt status quo-tillvaro där vi inte får lika vackra blommor på tomten, och där vissa partier förblir vildvuxna för att jag aldrig ger mig på att klippa där. Plus att jag skulle bli mer av en hustyrann och min hustru mer underdånig. Det skulle väl inte kännas så lyckat det heller?
Nej, det bästa blir om man, både på den egna tomten och i samhället, lyssnar på varandra. Utan att avfärda allting som omöjligt och skylla på andras okunskap när det mest bara handlar om personlig bekvämlighet.
Detta kan man kanske lära sig av en stunds gräsklippning.

Jimmie moments: att råka få en tanke och att acceptera den

Måste bara säga något om det där med ”Jimmie moments” som det har tjafsats om på sistone (framför allt i den här GP-krönikan, och så har tydligen Ivar Arpi i SvD varit ute med liknande tongångar om att folk känner otrygghet som han tycker att man absolut måste ta på allvar).

Låt oss anta att man faktiskt kan ha ”Jimmie moments”, alltså ögonblick då man inte tycker Sverige känns svenskt längre och blir lite skrämd eller irriterad av det (t.ex. när det är en massa utländska varor i en mataffär) eller känner sig otrygg p.g.a. utlänningar i närheten. Ja, jag ska erkänna att jag också har haft ett och annat sådant moment i någon form (tänker inte beskriva närmare hur) för jag är inte perfekt. Men: en mycket viktig poäng är att det ju är skillnad på att råka få en tanke och att acceptera den.
För om jag får en negativ tanke om invandrare så gör jag på samma sätt som när jag råkar tänka någon annan oanständig, galen, dum, ful eller elak tanke. Nämligen att (försöka) slå bort tanken i fråga. Eller analysera den rationellt så den går över. Därför att jag vet att den inte passar sig, för att den är omoralisk eller ohyfsad. Jag ger inte efter för den utan vidare, jag tänker inte ”hoppsan, nu fick jag den här tanken, då får jag naturligtvis acceptera den och fundera vidare på den eftersom jag nu tänkte den”. Så gör jag inte, utan jag försöker kontrollera mina tankar när jag vet att de är dumma eller obefogade. Det är ju vanligt folkvett och självdisciplin.

Men en del verkar alltså tycka att när det är just Jimmie moments så är det fullt berättigade tankar, som man inte behöver slå bort utan kan ge efter för och dunka andra i ryggen när de tänker detsamma. Trots att även dessa tankar är dumma.
Det är de ju. Tänk efter själv – om någon blir rädd för utlänningar på gatan eller grips av något slags motvilja så finns det ju bara tre sätt att hantera de tankegångarna: 1. Avlägsna alla utlänningar så personen slipper vara rädd. 2. Se till att alla utlänningar tänker på sitt uppförande hela tiden och går in för att se svenskare ut så personen slipper vara rädd. 3. Uppmana personen till något slags terapi och att komma tillrätta med sina egna tankar, som vid andra fobier, så personen slipper vara rädd.
Eftersom vi i Sverige 1. inte tillämpar massdeportationer och etnisk rensning, och 2. inte kan ha en massa diskriminerande specialregler för personer med utländskt utseende eller godkänt-märkningar på dem för att intyga deras ofarlighet ute på stan (för då kan vi lika gärna införa davidsstjärna direkt), så återstår bara alternativ 3. Det säger sig självt. Tänker man något fobiskt om utlänningar är man inte nödvändigtvis en elak person för det, det påstår jag inte, men det man behöver göra i första hand är att jobba med sig själv. Inget annat.

Och ändå. Ändå är det så många, även smarta och bildade människor, som tycker att ”Jimmie moments” är befogade att ha och det ska andra plötsligt rätta sig efter. (Undrar om de tänker begära alternativ 2 först eller om de tänker gå direkt på alternativ 1.)
Det är läskigt vad fort det går nu.

Respekt för värdlandet? När då?

”Visa respekt för landet du befinner dig i!”
”Ta seden dit du kommer!”
”Bete dig korrekt mot värdlandet, särskilt när du är där som officiell representant!”

Tre exempel på repliker som man hör då och då, och som uttrycker uppfattningen att det är viktigt med ”respekt för värdlandet” när man är gäst utomlands. Förutom att invandrare och flyktingar naturligtvis förväntas följa de här principerna här i Sverige (just det verkar särskilt viktigt …) så tillämpas de ibland även på politiker, affärsmän, vanliga turister och andra som reser omkring.

Att inte visa respekt för värdlandet kan leda till kritik. Några som nyligen väckt irritation hos vissa på grund av dålig respekt för värdlandet är den isländska gruppen Hatari, som var med i Eurovision Song Contest i Israel och i samband med detta talade högt, ljudligt och kritiskt om Israels ockupation av Palestina. Det borde de inte ha gjort, anser en del. Mycket oartigt, ohyfsat och omoget. Dåligt uppträdande mot värdlandet Israel. Särskilt illa var det för att de var där som officiella representanter för Island och alltså hade ett visst ansvar för att uppföra sig korrekt.
Jag tänker här inte själv kommentera Hataris åsikter och agerande. Men jag kan konstatera att det där med respekt för värdlandet inte är så enkelt som många tycks tro. Skrapar man lite på ytan på folks attityder i den frågan så avslöjas en viss inkonsekvens. Det ligger till så att många av oss, trots våra krav på hyfs och respekt i främmande land, inte alls är främmande för att lägga just den hyfsen och respekten åt sidan när det passar oss i andra sammanhang.

”Respektera värdlandet”, tycker kanske någon när en svensk i Israel uttrycker kritik mot Israel under en vistelse där. Problemet är att om det gällde något annat land än Israel, ett land där mänskliga rättigheter inte respekteras eller där det råder förtryck i något avseende eller där könsdiskrimineringen är utbredd – vi kan ju t.ex. föreslå Saudiarabien, Iran, Nordkorea, Kina, Ryssland eller Azerbajdzjan – så skulle samma person förmodligen vara helt okej med att man som gäst i det landet inte kunde tiga still utan utförde någon sorts manifestation. I Eurovision-världen passade Loreen på att göra en insats för Amnesty genom att träffa människorättsgrupper när hon var i Azerbajdzjan och tävlade för Sverige 2012. Och i det fallet var det inte många som anmärkte på att hon visade dålig respekt för värdlandet, trots att hennes agerande var besläktat med Hataris i Israel (mindre uppenbart och provokativt, men ändå).
”Jomen det är väl ändå skillnad mellan Israel och Azerbajdzjan!” fortsätter förmodligen någon förorättat när jag säger detta. Ja, det kanske det är, men det är inte det som är grejen, utan grejen är att det är inkonsekvent att prata just om ”respekt för värdlandet” och ”ta seden dit man kommer”. För sådant gäller uppenbarligen inte alltid ändå. I Azerbajdzjan gäller det tydligen inte. Och det undantaget gör ju, oavsett orsak till undantaget, att hela argumentet blir värdelöst.
Ett annat fall var när handelsminister Ann Linde 2017 satte på sig slöja under ett statsbesök i Iran. Den gången lät inte kritiken vänta på sig, utan det blev en störtskur av kommentarer om att Ann Linde mesigt rättade sig efter förtryckarna och bar ett förtryckarplagg. Att det skulle ha handlat om respekt för värdlandet eller att ta seden dit man kommer, eller att det var ett statsbesök där lite diplomati inte skadade, var inte alls särskilt relevant i mångas ögon. Ändå var det just detta det var fråga om – men folk blev ilskna på att Ann Linde bar slöja i Iran, för att sedan i nästa andetag kräva att invandrare från muslimska länder inte bär slöja i Sverige, för ”här tar man seden dit man kommer”.

I mina ögon är det här inkonsekvens. Och visst kan väl folk få vara inkonsekventa på det sättet, men då får de åtminstone medge att de har olika premisser och olika krav beroende på sammanhang. Man får uttrycka sig på något annat sätt än det allmängiltiga ”visa respekt för värdlandet” och ”ta seden dit du kommer”, och istället precisera och säga det man egentligen menar, det vill säga t.ex. ”visa respekt för värdlandet när värdlandet är Israel” eller ”ta seden dit du kommer när du är i västvärlden”. För problemet är ju inte bristande respekt för värdlandet, utan bristande respekt för fel värdland.
Naturligtvis blir detta lite besvärligt, för hur ska man förklara och motivera vilka länder som förtjänar respekt och vilka som inte gör det? Vem ska avgöra den saken? De flesta är ju naturligtvis inne på att det har att göra med diktaturer och bristande mänskliga rättigheter och sådana saker … att det är i länderna i botten på sådana listor som man inte behöver vara så noga med respekten. Men det kan ändå bli svårt. Ska man gå efter någon sorts FN-ranking för att bestämma vilka länder som är dumma och därför okej att protestera i, och vilka länder som är tillräckligt bra för att man ska förväntas ta seden dit man kommer i dem?
För jag antar att det ändå krävs någon universell standard för det hela? Det kan väl ändå inte vara så att var och en själv ska få bestämma vilka länder som kan och inte kan kräva respekt, och sedan klaga på andra människor som visar respektlöshet mot fel land enligt den egna uppfattningen, med argumentet att det är självklart att alltid ta seden dit man kommer?

Ni ser, det funkar inte att hela tiden tjata om respekt för värdlandet. Och det ligger för övrigt något paradoxalt i att förvänta sig att de länder man tycker är ”goda” (till exempel Israel) ska få slippa kritik och protester. Det borde väl vara just i fungerande, ordentliga demokratier med yttrandefrihet som man faktiskt tolererar kritik och ifrågasättande och avvikande beteende utan att bli förnärmad? Annars blir det ju någon sorts åsiktsförtryck i demokratierna. ”Inte ett ont ord om vårt land, tack!” ”Vi är en anständig demokrati, därför är det förbjudet att säga något negativt om oss, den som gör det borde skämmas!” ”I vårt fria, toleranta och icke-diskriminerande land där man får göra och tycka som man vill måste alla ta seden dit de kommer och göra och tycka exakt som vi!”

Respekt för värdlandet är viktigt, likaså att ta seden dit man kommer. Men det är också viktigt att man faktiskt får agera (om än så diplomatiskt som möjligt) om det är något man inte tycker är riktigt bra och känner att man bara inte kan tiga om, i landet man gästar. Och detta måste då alla få göra, enligt sin övertygelse och sitt samvete. Även om det finns personer som protesterar mot ett visst land på ett sätt som man inte skulle göra själv, så måste man ändå i demokratins och yttrandefrihetens namn unna dem rätten att få göra det, eftersom man ger sig själv den rätten när det gäller andra länder. Låt folk klaga på Israel, på Azerbajdzjan, på Iran eller på Sverige om de vill. Och låta bli om de vill. Respektera deras åsikter. Allt annat är inkonsekvent.
Så tycker jag om respekt för värdlandet och att ta seden dit man kommer.

Är tågresande något politiskt?

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Tågsemester”. Det är en grupp som bara det senaste halvåret (sedan jag gick med i den) vuxit fullständigt explosionsartat. Den ökade klimatmedvetenheten gör att intresset stiger för att resa med tåg, även på längre avstånd, och det blir därför en strid ström av människor som går med i gruppen och ber om tips och råd om hur man tar sig tågvägen från Sverige till Málaga eller Aten eller Bad Gastein eller vad det nu kan vara.
Tyvärr är stämningen i gruppen inte alltid på topp, och det beror mycket på att en del medlemmar inte bara ser den som ett forum för tågsemestrande utan även som ett tillfälle att kritisera tågets rival – flyget – så mycket som möjligt i inläggen. Dessa tyckare beter sig som om gruppen egentligen hette ”Vi som hatar flyget” … en del är riktiga fanatiker som frenetiskt bojkottar flyget och tycks betrakta alla som någon gång flyger som förrädare. Om någon stackare i gruppen till exempel ställer en fråga om tågresande i USA, så kan det mycket väl hända att det kommer en ilsken replik som påpekar att det är uteslutet att åka till USA, för det förutsätter ju att man flyger dit!
Jag är själv inte förtjust i att flyga, och vill gärna göra det så lite som möjligt, men när tågåkandet slår över i rent fundamentalistiskt flyghat på det där sättet tycker jag ändå att det blir mindre roligt.
Det är också så att många av medlemmarna i Tågsemester inte följer regeln att gruppen ska vara opolitisk. Det brukar bli en del entusiastiska inlägg med länkar till uttalanden från partier och politiker som vill satsa på tåg, och vän av ordning reagerar naturligtvis och påpekar att de länkarna borde tas bort. Dock jobbar de lite i motvind, för det är som bekant så att vissa politiska partier vill satsa på tågtrafik mer än andra, och när det rapporteras goda nyheter om tågsatsningar kan det därför inte hjälpas att de nyheterna blir politiskt färgade – som nu när tågutredningar finns med i den nya uppgörelsen mellan S, MP, C och L. Det väckte stor entusiasm i Tågsemester-gruppen och jag fick onekligen intrycket att gruppen är i huvudsak rödgrön och att folk längre till höger nog ganska lätt känner sig utanför i den.

Är det kanske i själva verket så att tågresande i allmänhet är något politiskt? Att det ur ett större perspektiv är ett uttryck för en socialistisk eller miljöpartistisk grundsyn att åka tåg?
Med tanke på hur det går till i Tågsemester-gruppen, och med tanke på att det som sagt är framför allt MP och deras närmaste som vill satsa på tåg, så är det ju så man kan undra.
Det märks inte heller bara på hur det ser ut bland tågentusiasterna själva, utan på att det också går att få höra nedlåtande uttalanden om tåg från högerfolk. Åtminstone minns jag mycket väl när jag var tonåring och höll på att planera den tågluff jag skulle göra sommaren 1996; jag berättade om detta för en kompis i skolan som var väldigt, väldigt borgerlig (kristdemokrat, super-EU-vän, frikyrklig, läste ekonomisk inriktning, hade en pappa som var företagare, intresserade sig för aktiehandel, bar portfölj) och han mer eller mindre skrattade åt mina tågluffarplaner och sade ”sosseluffa, menar du?” och ”ingen stil”. Visst kan han delvis ha sagt så för att provocera mig – eftersom jag var öppen miljöpartist och han som sagt kristdemokrat brukade vi munhuggas en del – men jag tyckte faktiskt ändå att hans förakt för tåg som färdmedel lyste igenom.

Nu var det där bara ett exempel, och man kanske inte ska hänge sig åt fördomar och klichéer hur lätt som helst … men ändå, ligger det inte något i dem? Finns det inte ett ganska uppenbart mönster? För de som är riktigt borgerliga och högerorienterade, affärsmän och välbeställda och högt uppsatta, de åker väl ändå inte särskilt mycket tåg? I bästa fall är det ju likgiltighet till tåg som råder från deras sida, och de föredrar att uppmuntra flyget med avskaffad flygskatt och vara försiktig med tågsatsningar och se flyget som den främsta livsnerven. Är det inte så att de för sin bekvämlighets skull, och för snabbhetens och effektivitetens skull, föredrar att ta bilen och flyget hela tiden? (Flyget behöver förvisso inte alltid vara snabbt och bekvämt, snarare tvärtom tycker jag personligen, men det verkar ju en djupt inrotad fördom att flyg är det mest pålitliga och välfungerande sättet att resa.)
Kan det vara så att uppfattningen att det är ”ingen stil” på tåg, och att det är något socialdemokratiskt att tågluffa, finns i dessa samhällsgrupper och deras politiska tillhörighet på något sätt?
Och när det gäller de som är höger på ett annat sätt, de mer högerpopulistiska så att säga … kan det inte finnas fördomar som stämmer för dem också? Där återfinns ju nämligen många av dem som är vanebilister och aldrig skulle få för sig att testa ett tåg (eller en buss) utan vill köra sin flotta bil och gnäller oupphörligt över hur mycket det kostar att tanka den bilen med bensin och över att det absolut inte går att ta sig någonstans utan den.
Går det rentav att göra en direkt polarisering av politiken och kommunikationerna, där majoriteten av den vänstra sidan representeras av tåg, buss, båt, tunnelbana, spårvagn, cykel, medan majoriteten av den högra sidan står för flyg, personbil, hyrbil, taxi?

Det som på något sätt talar för den uppdelningen är ju det där med frihet kontra gemenskap … medan det förra är en ledstjärna för högern i deras ideologi, så tar vänstern fasta på det senare i sin, och då hänger kanske färdmedlen med i den framställningen? Tåg, och kollektivtrafik i allmänhet, skulle då vara något passande om man är rödgrön: att man reser tillsammans med andra, enligt ett system som gjorts upp på högre nivå och styrs på ett sådant sätt att det funkar för den breda massan. Medan högermänniskor då skulle rynka på näsan åt att tränga ihop sig med en massa främlingar, och åt att vara beroende av tider som åkdonen ska hålla (och som de inte håller); då föredrar man helt klart att sitta i sin egen bil där man själv har makten över sin tillvaro, och på längre avstånd betala rikligt med pengar för en elegant luftburen transport som går fort och smidigt så man kan känna sig som kung över världen.
Att utvecklingen har gått i riktning mot ett bil- och flygdominerat samhälle stämmer kanske också överens med detta, för politikerna har i regel tänkt i högerrelaterade termer av effektivitet, påverkade av näringslivet, och då har det blivit de färdmedlen man satsat på. Inte minst är ju USA ett exempel på det: det mest högerprofilerade och kapitalistiska landet av alla, och där för tågen en minst sagt tynande tillvaro medan flygplan och bilar surrar omkring som getingsvärmar. Jämför å andra sidan med hur det var i Sovjet, där man satsade på tåg i betydligt högre grad – i sann socialistisk anda kanske, just för att tåg i sig är något socialistiskt?

Kanske stämmer det här, men jag hoppas för min del att det inte gör det. Jag älskar onekligen tåg, och det skulle vara hemskt tråkigt om tågen stämplades som socialistiska, som reliker, som ineffektiva. Sanningen är nämligen, som jag ser det, att tåg är framtiden, en miljövänlig framtid, för alla – och att man åker tillsammans med andra på ett tåg borde verkligen inte ses som något negativt. (Man åker tillsammans med andra på flyg också, men det har av någon anledning fallit ur mångas minne.)
Från början kan man ju inte heller påstå att tågen hade socialist- och arbetarklassprofil, tvärtom, det fanns ju en tid då de var det snabbaste och ädlaste sättet att resa. Det var efter att flyget och bilen kom som tåget eventuellt började betraktas som något som saknade stil och klass och förfining.
Det finns ju dessutom också intressanta och viktiga undantag från höger-vänstermönstret. Jag har till exempel observerat att det lustigt nog finns ett utbrett intresse för tåg bland sådana grupper som t.ex. högkyrkliga präster och deras gelikar (som politiskt brukar stå långt till höger). Och visst har jag sett affärsmän och affärskvinnor som tagit tåget emellanåt. Plus att det också kan gå åt andra hållet, att ”arbetarklassen” flyger. Charter och lågprisflyg har ju gjort sitt till för att sudda ut skillnaderna där.

Men för närvarande händer det alltså saker, i grupper som Tågsemester och på andra håll. Det kampanjas och debatteras och kritiseras. Jag vill ju gärna att detta helt enkelt ska leda till att tågtrafiken växer igen och blir utbredd och välfungerande och använd av alla, men det kanske istället leder till ökad polarisering i attityden till tåg och annat resande? Till att undantagen försvinner, att mönstret cementeras, att det uteslutande blir de rödgröna som förespråkar tåg och de blåa (och bruna) som satsar vidare på flyg och bilar, om än kanske eldrivna sådana?
Jag hoppas inte det, och därför hoppas jag också att Tågsemester kan hålla rätt på sina medlemmar och se till att gruppen faktiskt förblir opolitisk och inte alldeles fundamentalistisk.

Svartmålningen av S – några tankar två månader efter valet

De senaste månaderna har jag tyckt att det varit förhållandevis mycket angrepp mot socialdemokraterna. Påpekanden om att de minsann har ett skumt förflutet och att de styrs av islamister och allt vad det kan vara. Försöken att framställa S i dålig dager är ovanligt markanta i år.
Grejen är att det verkligen inte är någon slump att det sker just nu.

Det är egentligen väldigt slugt alltihop. För grejen är ju att hur mycket alliansen än försöker slingra sig i regeringsfrågan, så är det så att borgerliga sympatisörer (som jag själv till exempel som röstade på C) står i en valsituation, där de måste välja vilken sida de ska samarbeta med för att kunna få inflytande, S eller SD. Själv tvekar jag inte ett ögonblick: det är inte ett val mellan pest och kolera utan snarare mellan förkylning och kolera, där jag föredrar S alla gånger. Många borgare tror jag också håller med mig om det. Men inte alla, utan det finns ju vissa som hellre drar åt SD-hållet. Och de, liksom SD själva, vill gärna att valet i fråga ska framstå som ett val mellan två mer jämbördiga parter.

Detta uppnås alltså genom att man svartmålar S så mycket som möjligt, så att högerfolket gradvis, en liten bit i taget, får intrycket att det kanske är hugget som stucket vad man väljer och att man då lika gärna kan samarbeta med SD istället. Om man inte rentav bestämmer sig för att de är bättre.
Med tanke på att många på högersidan redan anser att V är ungefär lika skurkaktiga som SD (om inte mer) och att MP är i absolut bästa fall ett gäng inkompetenta stollar, så finns redan gynnsamma förutsättningar för att jobba på det här sättet. Det är liksom bara en snäppet tjockare svartmålning av S som återstår för att alliansens våg ska tippa över åt fel håll och borgarna ska börja föredra SD. Och det är den svartmålningen som taktiskt görs hela tiden. Den görs av SD själva - lägg märke till deras film i somras där de försökte baktala S och partiets historia. Men den görs också av många inom M, som gärna ägnar sig åt att påpeka socialdemokraternas ständiga skumrasktaktik, fiffel och fulspel. Och den görs inom KD och rent allmänt i kristna kretsar. Där brukar den gamla konspirationstanken komma fram, den där att sossarna i snart 100 år har jobbat för att avkristna Sverige ... och i kristna trådar ser jag ständiga påminnelser om hur förskräcklig och antikristlig den rödgröna socialismen är. (Det där har jag tänkt ta upp i ett långt blogginlägg vid tillfälle, men strunt i det nu.)
Vid de tillfällen då sedan partierna till vänster själva hjälper till, genom att bete sig på ett sådant sätt och säga sådana saker så att de högervridna kan utbrista "vad var det jag sa?" (vilket händer ibland), så blir situationen ännu värre.

Ju mer detta fortsätter, ju mer uttalad denna polarisering och denna demonisering blir mellan de rödgröna och alliansen, desto bättre går det för SD att sjunga sina listiga, lockande toner för de borgerliga om att det gamla fina kristliga Sverige är förstört och att det är samarbete med SD som är lösningen för att återupprätta det. SD blir det borgerliga alternativet.
Jag påstår inte att alla borgare och alla kristna som förfasar sig över vänstern har en dold agenda att pusha fram SD, absolut inte. Men det finns ett visst mönster inom deras sfär, som många av dem intet ont anande tyvärr rycks med i: ett mönster som gynnar SD. Så skulle man kunna uttrycka det.
Och jag blir mer och mer desperat att bara utbrista: gå inte på det! Man kan ha bestämda negativa åsikter om socialdemokraterna, men man måste ändå inse att steget från dem till ett unket, smygfascistiskt parti som Sverigedemokraterna är synnerligen långt.

Så här tycker jag om Eurovision i Israel

Som man kunde förvänta sig så florerar det nu diverse uppmaningar till bojkott av nästa års Eurovision Song Contest, både i Sverige och andra länder, eftersom det ska hållas i Israel. Jag ska beskriva vad jag själv tycker i den frågan.

För det första så ska jag inte uttala mig så tydligt om vad jag själv har för åsikt i Israel-Palestina-konflikten, för här är det egentligen inte frågan om det, utan om hur man ska hantera när ett stort och roligt evenemang hålls i en stat som är kritiserad av någon anledning (för att de är diktaturer eller anses förtrycka någon eller har dåliga mänskliga rättigheter eller vad det nu kan vara). Här är ju Israel mycket riktigt också kritiserade av vissa, som vill ha bojkott; det är därför jag tar upp ämnet och delvis också riktar mig just till dessa kritiker, men jag överlåter åt läsaren att själv avgöra om Israel är en så kallad ”skurkstat” eller inte.

I alla fall. Det brukar alltid väcka starka reaktioner när stora och roliga tävlingsevenemang hålls i länder man politiskt inte gillar. Och visst kan jag tycka att det är lite besvärligt när ett arrangörsland t.ex. heter Kina, Ryssland eller Vitryssland. Det gäller inte bara Eurovision utan även OS, fotbolls-VM och vad det nu kan vara.
I regel brukar jag dock inte tycka att bojkott är någon bra väg att gå – för de brukar ju inte ha önskvärd effekt ändå, utan blir snarare kontraproduktiva, och man går bara miste om ett intressant och givande evenemang helt i onödan. Bojkotter leder inte någon vart: de kan kanske vara effektiva inom handel och annat, men inte när det gäller evenemang som handlar om nyttiga kontakter och utbyte genom kultur, sport eller vetenskap. Där blir det snarare bara förspillda tillfällen.
Därför finner jag mig nu till exempel i situationen att fotbolls-VM nu i sommar ska gå i Ryssland (och nästa gång i Qatar). Och här kan jag inte låta bli att lite spydigt påpeka att den som förespråkar bojkott av ESC i Israel borde ju verkligen ta konsekvenserna och ignorera fotbollen i Ryssland också … särskilt som Ryssland till skillnad från Israel fick evenemanget av Fifa med flit och inte för att de råkat vinna sig till det.

Och här kommer vi in på en särskilt viktig punkt, min främsta poäng faktiskt, när det gäller just Eurovision. För i den tävlingen är ju nämligen arrangemanget något som ett land får i pris när de vinner. Det gör situationen med Israel i Eurovision till ett specialfall.
Man kan tycka att det är fel att Israel får ordna tävlingen – men då kan man inte hålla på och gnälla om det nu, när de redan har vunnit! Det är en försenad reaktion; det är ungefär samma sak som om Israel skulle vinna guld i någon gren i OS och någon då säger: ”Va? Israel? Är de här? Har de vunnit? Det får de inte! De ska väl för höge farao inte ha någon medalj! Ta genast ifrån dem den! Låt dem inte gå upp på någon prispall och glänsa!”
Om man inte vill att Israel ska vinna och arrangera ESC, då får man vara ute på ett tidigare stadium och kraftigare höja rösten för att Israel ska uteslutas ur EBU, eller vägra att själv vara med så länge Israel är det (som många av arabländerna gör). Men nu är läget på det sättet att TV-bolagen från 42 länder i år gick med på att tävla mot Israel – som vanligt – och då är det ett accepterande av villkoren, inklusive att man är med på att Israel får arrangera om de vinner. Länderna röstade dessutom själva fram Israel som vinnare: det var även Sverige med och gjorde, med 10 poäng från våra TV-tittare och 7 poäng från vår jury. Det är då i mitt tycke ganska ohyfsat, odiplomatiskt och ologiskt att börja ställa krav på bojkott, utan man får tåla leken man gett sig in i och se det som normalt att komma när Israel i egenskap av rättmätig vinnare bjuder in. Om man nu inte uteblir av andra skäl förstås, det är ju inget tvång att ställa upp i Eurovision, men just av politiska protestskäl går det inte.
Lägg följaktligen märke till att de 42 ländernas TV-bolag ännu inte har sagt något om att de tänker bojkotta Israels arrangemang. Därför att det är TV-bolagen som tävlar och de nog har fattat just den här poängen. Protesterna och bojkottuppmaningarna kommer i samtliga fall från andra håll, även om Islands TV-bolag RÚV just nu är utsatta för vissa påtryckningar efter att det startats en petition som en massa folk skrivit under. (Om RÚV verkligen låter sig påverkas av den blir det intressant.)

Vi har också det där med ”politik i Eurovision”. Många brukar klaga på att Eurovision är styrt av politik, och tycker att så ska det inte vara, men om man verkligen vill hålla på den principen så borde också Israel få arrangera tävlingen precis som alla andra. Annars blir det ju politik i Eurovision!
Jag tycker att såväl Eurovision som OS, VM och annat sådant ska vara opolitiskt på det sättet att alla länder är välkomna oavsett politiska och människorättsliga förhållanden där. Själva poängen med den där sortens tillställningar är ju att alla länderna ska träffas och tävla under någorlunda vänskapliga former, vilket ska bidra till allmänt töväder mellan dem. I Eurovision brukar också såväl Israel som många andra länder visa upp sin bästa sida: den toleranta och vänliga. Om ett land med bristande mänskliga rättigheter sedan får arrangera (och just i Eurovision går detta alltså inte att styra över) så får man väl svälja det.
Ur demokratiska länders perspektiv anser jag också att det faktiskt är bättre att politiskt tveksamma länder är med och tävlar än att de blir isolerade. För om de är med blir de, särskilt i Eurovision faktiskt, onekligen påverkade av impulser från övriga länder och kan kanske dra i rätt riktning. Ryssland till exempel utsätts ju i ESC för all möjlig ”gaypropaganda” som de annars brukar göra sitt bästa för att hålla sina medborgare borta från … och det var en härlig episod i Baku 2012 när Tysklands röstavlämnare i direktsändning började komma med små hintar om Azerbajdjans väg mot demokrati. Plus att ESC-bidragen ofta kan vara lite subtilt politiska och innehålla viktiga budskap och anspelningar, även om själva ramen för tävlingen är opolitisk. (Just den lilla tendensen tycker jag är en av de saker som är så härliga med Eurovision!) Jag tror att sådan påverkan, hur liten den än kan förefalla, är mer effektiv i längden än bojkott som påtryckningsmedel.

Jag anser alltså att man istället för att bojkotta bör utnyttja läget till något bra, vilket det finns goda möjligheter till. Om ett evenemang ska äga rum i ett land som man anser vara en skurkstat, så är det ändå bättre att åka dit trots detta och vara med i tillställningen och samtidigt passa på att göra något för att uppmärksamma och kanske rentav förbättra situationen i landet. Här var Loreen verkligen ett föredöme när hon, istället för att vägra åka till Azerbajdzjan, passade på att träffa människorättsgrupper när hon var i Baku.

Slutsats: en bojkott av Eurovision i Israel skulle vara tämligen olämplig. Här borde man se möjligheter, inte hinder. Särskilt som det alltså egentligen är vanligt folkvett att ställa upp som man annars skulle ha gjort.

Jag vill också lägga till att det i vissa avseenden skulle vara ganska missriktat att ge sig på Israel i Eurovision-sammanhang, för faktum är att Israel just i ESC har varit ett riktigt föredömligt land – och ibland gått emot sina styrande och en stor del av sin befolkning på ett markant sätt. Israel i ESC och Israel i politiken är helt enkelt inte samma sak: åter igen, i ESC visar Israel upp sin positiva sida.
Tänk till exempel på 2009 när Israel representerades av en palestinsk och en israelisk sångerska som sjöng i duett ”There Must Be Another Way”. Eller 1987 när Israels bidrag var den där komisk-anarkistiska ”hopa-hulle-hulle-hulle”-låten, och Israels kulturminister blev så arg att han hotade att avgå om sådana fånerier skulle få representera landet i ESC (vilket han inte gjorde, men ändå). Eller 2000 när en israelisk grupp förvandlade hela sitt ESC-framträdande till en sorts fredsaktion och viftade med syriska flaggor, till politikernas stora ilska. Eller – inte minst! – 1998 när Dana International gav HBTQ-rörelsen en röst, en av de första gångerna det hände i Eurovision.
Eller nu då, när Netta Barzilai har vunnit med en låt som knyter an till #metoo. Ska man tacka Israel för den insatsen genom att bara tjurigt säga att vi inte vill vara med om ni ska ordna tävlingen?
Nej, det går inte an. Man kan ha diverse kraftiga och flammande åsikter om vad Israel gör mot palestinierna, och vilja protestera mot det, men att bojkotta Eurovision i Israel är att gå för långt. Det finns så mycket annat klokt och konstruktivt man kan hitta på att göra istället.

(Ursäkta om jag nu ändå trots allt har låtit mig styras av mina Eurovisionälskande känslor. Men jag försökte hålla mig saklig. Och som sagt, jag hade resonerat likadant om det rört sig om något annat evenemang eller något annat land. Jag ska till exempel titta med stort nöje och intresse på det där fotbollsspektaklet i Ryssland.)

Tintin i grumliga vatten? Del 7

(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Sammanfattning av Hergés rasism/nazism

Vi har nu gått igenom en hel del innehåll i Tintin-albumen, och även tittat närmare på hur Hergé uppträdde i olika faser av sin yrkesbana, hans förbindelser och influenser och hans möjliga åsikter och uppfattningar.
Att sammanfatta alltsammans är inte lätt, men jag skulle vilja uttrycka det så här:

Hergé var från början inte överdrivet politiskt intresserad och inte heller särskilt kunnig, men han hade vissa tydliga katolska, konservativa och rojalistiska ideal – plus att han från scouttiden fått med sig en tro på rättvisa och solidaritet med de förtryckta. Under sin tid på Le Vingtième Siècle påverkades han av Norbert Wallez och de andra på tidningens redaktion, och var därför kritisk mot såväl kommunism som kapitalism. I de första Tintin-äventyren han gjorde var han också tämligen kategorisk och enkelspårig.
Med åren utvecklades Hergé, inte minst genom mötet med Tchang Tchong-Jen och Blå Lotus, och han fjärmade sig från de värsta schablonbilderna och fick mer respekt för andra kulturer. Samtidigt utvecklades han också politiskt, och insåg att Japan var ett hot, liksom Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien, och det satte sin prägel på de verk han gjorde närmast före kriget. Dock fick inte detta honom att säga upp kontakten med de vänner han hade som gått längre åt extremhögern till, som Wallez.
När sedan kriget kom och Belgien ockuperades uppträdde Hergé naivt och började jobba för Le Soir, men det var inte i första hand för att han sympatiserade med ockupationsmakten utan för att han behövde kunna försörja sig och ville följa sin förebild kung Leopolds uppmaning till belgarna att fortsätta arbeta. Han anpassade sig helt enkelt efter situationen, utan att för den skull verkligen hjälpa tyskarna. Under tiden på Le Soir verkar sedan Hergé ha ”gillat läget” på ett smått märkligt sätt, med anspelningarna i Den mystiska stjärnan, låt vara att episoden var tillfällig.

Efter kriget, när Hergé klarat sig ur det trubbel han hamnade i med anledning av sina felaktiga förbindelser under krigstiden – dock gjorde de traumatiska upplevelserna vid befrielsen att han led av dålig psykisk hälsa under många år därefter – fortsatte han att teckna Tintin utan mycket till politiska inslag. Men han fortsatte ge uttryck för en stark solidaritet och respekt, vilket märks exempelvis i album som Solens tempel och Castafiores juveler, men även i Koks i lasten, låt vara att hans avsikt där delvis slog fel. Han avvisade också alltid nazism/fascism efter kriget, även om han heller aldrig upphörde att kritisera hur motståndsrörelsen betett sig.
Hergé var konsekvent en idealist, som alltid lät Tintin stå på de förtrycktas sida, och innehållet i Tintin-albumen gör det svårt att tro att han skulle ha varit renodlad nazist/fascist. Det märks tydligt att han vänder sig emot högerextremism, men även vänsterextremism, och ser dem båda som sidor av samma mynt. Samtidigt var han också lättpåverkad, godtrogen och anpassningsbar, och han gjorde inte alltid de smartaste valen och lät sig ibland ryckas med av omgivningens påverkan. Det har fläckat hans minne, men han ger framför allt intryck av att ha varit högst mänsklig, någon som ibland gjorde fel, men ändå var välmenande och hade goda ideal i grunden.

Jag tror att om vi tänker oss att Hergé hade haft Facebook, så hade han varit en sådan typ av Facebook-vän som en del av oss säkert har: en som egentligen är en hederlig och vettig person som säger bra saker, men som man ibland får se kläcka ur sig någon dumhet, godtroget gilla någons besynnerliga status eller tanklöst dela en skum artikel. Det känns för mig som en rätt träffande beskrivning av Hergé.


Mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss?

Tiden mellan de båda världskrigen, i synnerhet från slutet av 1920-talet och framåt, var en orolig och oviss tid i hela Europa, och så även i Hergés hemland Belgien. Det kommande storkriget hade inte börjat ännu, och även om utvecklingen gick åt det hållet så var det inte självklart för alla vartåt det lutade. Att Tysklands ledare Adolf Hitler var en grym diktator som så småningom skulle stå bakom ett av tidernas värsta brott mot mänskligheten var heller inte ännu uppenbart vid den här tiden. Tvärtom var det många som förfasades åt andra strömningar, i synnerhet kommunismen som tagit över i Ryssland, och de ansåg att det var där den värsta fienden fanns – inte minst för att kommunisterna var så uttalat destruktiva gentemot kristendomen och kyrkan. En del såg till och med positivt på Hitler just för att de trodde att han kunde agera positiv motkraft mot bolsjevikerna. Till detta kommer att 1920- och 1930-talets Europa fortfarande präglades av kolonialism, fördomar och utbredd okunnighet om andra länder och kulturer, som det var lätt att dras med i.

Det var under dessa omständigheter som Hergé levde och verkade under sin ”första period”. Han var katolik och rojalist, och på Vingtième Siècle och i sin bekantskapskrets i övrigt var han omgiven av människor som också var det – människor som var hans vänner. De delade alla en viss katolsk kristen grund med gemensamma åsikter. Men allt eftersom kriget ryckte närmare och så småningom satte igång på riktigt, gick de olika långt i sin kristna konservatism och utvecklades på olika sätt. Vissa anammade en renodlad fascism, antingen medvetet som Léon Degrelle eller mer aningslöst kategoriskt som Norbert Wallez, medan andra istället kom att engagera sig i motståndsrörelsen mot tyskarna – men i vissa fall var de likväl rexister först!
Och så fanns där Hergé själv, som hade sina hederliga scoutideal i botten, och som utvecklades i riktning mot en större förståelse och humanism och fjärmade sig från Hitler och Mussolini. Samtidigt komplicerades hans tillvaro av att han hade de vänner han hade, och i sitt yrkesliv i tidnings- och förlagsbranschen var han utsatt för influenser i olika riktningar, för att inte tala om att hans samtids inställning till andra kulturer var som den var. Eftersom han var lättpåverkad, och inte mer än människa, kunde det därför hända att han gjorde felval trots sin grundideologi.

Det är lätt hänt att vi, som lever på 2000-talet och tycker oss ha ”facit i hand”, gärna förenklar saker och ting och kategoriskt delar upp allt på två sidor. För oss kan det verka konstigt att folk på 30-talet inte genast fattade vad Hitler var för en, och vi har inte mycket till övers för dem som sympatiserade med nazister och fascister – eller de som uttryckte mer ”vardagliga” rasistiska åsikter eller fördomar. Alla som hade fel åsikter på den där tiden var dumma, de som var medlemmar i motståndsrörelsen var snälla, enligt vårt sätt att se. Vi dömer dem så att säga efter vår egen måttstock. Men det är inte helt rättvist att göra så; situationen på den tiden var mycket mer komplicerad, på ett sätt som är svårt för oss att genast greppa. Åsikter kunde gå in i varandra och flätas samman med varandra på ett för oss helt ologiskt sätt – som att det faktiskt var fullt möjligt att vara medlem i motståndsrörelsen men samtidigt vara antisemit, vilket var vad Robert de Vroylande (han med fabelboken som jag nämnde i ett tidigare kapitel) lär ha varit.

Om någon inte tror på det här, att man kan ”stå på rätt sida” men ändå samtidigt hemfalla åt rasism, så skulle jag vilja göra en avstickare med två iögonfallande exempel. Här har vi först en illustration från Astrid Lindgrens mycket okända novell ”Under körsbärsträdet”: vår egen Astrid Lindgren, som ju var så konsekvent idealistisk hela tiden … men här råkar hon och illustratören Ingrid Vang Nyman icke desto mindre ge sig in på antiziganism, med svartmuskiga zigenare som rövar bort barn.


Eller den här recensionen av Louis Armstrongs första konsert i Sverige år 1933, som var införd i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilken i våra dagar är mest känd för att den mycket modigt tog ställning mot Nazityskland, med början just 1933. Här är det dock helt andra tongångar från denna antifascistiska tidning.

Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor. […] Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.

Självklart vill jag inte påstå att Astrid Lindgren eller Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i allmänhet stod för rasism, för det gjorde de uppenbarligen inte (min stora beundran av Astrid Lindgren består). Min avsikt är inte heller att försöka rikta uppmärksamheten bort från Hergé och rentvå honom genom att beskylla andra istället. Det enda jag menar är att visa att människors och organisationers åsiktsvävar och världsbilder inte alltid är konsekventa eller fläckfria!
Och i all denna villervalla, som i Belgien, när man påverkas från så många olika håll (och dessutom av personer man är vän med), och när man inte har ”facit”, är det sannerligen inte lätt att hålla rak kurs och alltid göra rätt. Det är inte så konstigt att Hergé inte klarade det alla gånger – man kan snarast se det som imponerande att han var rätt ute i så många fall som han ändå var! Och om han någon gång under sin tid på Le Soir trodde på pratet om att ”den nya ordningen” var framtiden, så varför låta detta avgöra? Det var många, många som på något sätt blev lurade av nazisterna.
Ändå verkar det i våra dagar nästan finnas något slags kravfylld syn, på Hergé men också på alla människor, att man måste vara helt felfri och verkligen inte ha olämpliga förbindelser åt något håll och aldrig yttra något olämpligt. Med den attityden, som Hergé också drabbades av efter kriget, är det inte så konstigt att hans upplevelser då blev ett hårt psykiskt slag för honom.

När jag nu kommer in på det här med ”i våra dagar”, så kan jag inte låta bli att lägga märke till att det finns vissa likheter med vår egen tid och Hergés tid på 1930-talet.
För även nu i vår tid blir världen i allmänhet oroligare och det rör på sig. Främlingsfientliga och rasistiska strömningar håller på att blossa upp igen, i kölvattnet av en ekonomisk kris. Samtidigt finns det gott om människor som inte vill se hotet i första hand högerut, utan de oroar sig framför allt för att den största faran är islamisk terrorism och socialistiska diktaturer som Nordkorea, och en del av dem sätter detta i samband med såväl den politiska vänstern som feminismen här i västvärlden. I synnerhet många högerväljare drar längre och längre i riktning mot Sverigedemokraterna och motsvarande partier i andra länder, precis som när rexisterna i Belgien bröt sig ut ur den katolska konservativa falangen och gick över till ren högerextremism. Åsiktspaket tar form, och en klar tendens är polariseringen: oavsett om man står till vänster eller höger bildar man sig gärna en världsbild där den och den och den företeelsen är något ondskefullt, medan den och den och den är något gott. De som inte riktigt vet vad de ska tro översköljs av en störtflod av åsikter, inte minst i sociala medier, som inte fanns på det sättet på Hergés tid men som är lite samma sak som det inflytande ens bekantskapskrets kunde ha under mellankrigstiden. Kort sagt så råder det en liknande oro och osäkerhet nu som det gjorde då, med lättpåverkade människor som kan drivas åt olika håll.

Men nu i vår tid borde det väl ändå vara lite lättare att navigera i röran? Vi kan ju vår historia nu, och vet hur det var med Hitler och alltihopa. Vi är förståndigare och har facit, så det är väl inte lika svårt för oss som det var för Hergé och hans vänner?
Nej … ärligt talat så tror jag (tyvärr) inte att det är särskilt mycket lättare för oss, så vi liknar mellankrigstiden där också. Det är fortfarande inte alltid lätt att se vilken kurs man borde hålla. Särskilt inte med tanke på att det där jag nyss sade, om att åsikter går in i varandra och sammanflätas med varandra, gäller än idag. Trots de svartvitmålande principer som försöker hävda motsatsen, kan man mycket väl ha en åsikt på ett visst område och sedan en helt annan åsikt i ett annat sammanhang: åsikter som för andra kan verka helt inkompatibla men som ändå går att ha samtidigt. Jag själv, med de spretiga åsikter jag har åt olika politiska och religiösa håll, har länge känt mig som ett praktexempel på just det.

Och det där med vänner och vänskapsförbindelser är inte heller så lätt. Precis som Hergé hade sina katolskt kyrkliga vänner, umgås jag personligen i en del kristna kretsar. Där delar vi alla en gudstro och en ”bibeltrogen” syn som vi har gemensam. Men jag har märkt (vilket rätt ofta bekymrar mig) att en del personer från de här kretsarna, som jag är bekant med eller ser uttala sig, ibland luftar en syn på politik eller samhällsfrågor som jag inte håller med om alls utan tvärtom tycker lutar obehagligt mycket åt främlingsfientligt eller högerextremt håll. Ungefär som Norbert Wallez eller Léon Degrelle. Att säga upp bekantskaper eller ta avstånd från hela den bibeltrogna kristna världen av detta skäl, känns dock fortfarande för mig främmande. Kristna syskon är ju fortfarande kristna syskon, även om de verkar vara ute på farliga vägar. Och närmare vänner eller anförvanter skulle ju naturligtvis vara ännu svårare att bryta med, även om de skaffade sig otrevliga åsikter. Vänskaps- och släktband kan och bör man inte klippa så lätt. I en situation som vid Belgiens befrielse 1944 – eller i dagens debattklimat – kan just sådant göra att man blir misstänkliggjord, för att man inte hållit sig ”ren”, men det kan inte hjälpas. Åsikter går in i varandra – förbindelser går in i varandra – det går inte att vara alldeles kategorisk och rensa bland sina kontakter och tillämpa ”guilt by association”.
”Ingenting är svart eller vitt”, sade Hergé. Det är egentligen ett ganska talande citat: precis samma attityd som gjorde att han kunde ta ställning mot högerextremismen men samtidigt också vara kritisk till hur oresonligt motståndsrörelsen betedde sig. Man skulle kunna uttrycka det så att även om det i en del fall kan finnas utpräglat onda och goda sidor (och för min del anser jag att högerextremism är en ond sida!) så är det ganska sällsynt att människorna på de respektive sidorna är enkelspårigt onda eller goda. Det får man komma ihåg, och inte döma alltför lätt.

Så vad kan man då göra åt alltsammans, för att uppträda anständigt och inte hamna fel i åsiktsväven, och inte bli för mesig i sin strävan att inte döma utan ändå kunna säga ifrån mot det som alldeles uppenbart är orätt?
Jo, själv ser jag det som att jag inte vill bryta med någon (för då kan man ju inte längre påverka dem heller), inte undvika att se folks åsikter, inte förse mig med skygglappar – men ändå stå fast vid de principer och ideal jag har (i mitt fall är det en kristen övertygelse, för andra kan det vara något annat) och komma ihåg historiens lärdomar och vara vaksam och försöka hålla kursen. Inte blint, inte utan medvetenhet eller öppenhet för nya perspektiv, men med någon sorts grund i botten som leder mig rätt. Jag har fått uppfattningen att Hergé också hade en sådan kurs att följa, även om han så att säga snubblade ett par gånger på vägen.


Slutord

Om man efter att ha läst den här uppsatsen (och andra källor om Tintin) kommer fram till att Hergé och Tintin i det stora hela inte är något att ha som förebild, så står det en naturligtvis fritt att tänka så. Man kan, om man så vill, låta Tintin som kolonialist i Tintin i Kongo, Hergés tveksamma beskrivning av judar i Den mystiska stjärnan, hans eventuella sväljande av pratet på Le Soir eller hans vänskap med Norbert Wallez vara helt avgörande.

Men själv har jag min uppfattning om Tintin klar för mig, och jag vet vilken Tintin jag vill minnas och ta intryck av – särskilt med tanke på att de politiska misstag Hergé gjorde inte särskilt ofta görs av Tintin.

För mig är Tintin fortfarande den barndomshjälte han alltid varit. Jag väljer att se till den Tintin som försvarar romer och tycker att det är en bra idé av kapten Haddock att bjuda in dem till sina ägor, och som hävdar att de inte får misstänkas bara för att de är romer. Den Tintin som ingriper både när en rasistisk västerlänning misshandlar en kines, och när två andra rasister gör det med indianpojken Zorrino. Den Tintin som frivilligt skänker bort sin lyckobringande talisman till just Zorrino för att kanske kunna rädda livet på honom, trots att det medför att han blir dödsdömd för egen del, och som enligt samma princip också är villig att ge upp segern i jakten på meteoriten när det dyker upp ett SOS från ett fartyg i sjönöd på ett helt annat håll. Den Tintin som utan att tveka kastar sig i den översvämmade Yangtze-floden för att dra upp den för honom helt okände Tchang ur vattnet, och därefter förklarar för honom att fiendskap mellan folken bara beror på att ”vi människor känner varandra för dåligt”. Samme Tintin som ett antal album senare envist försöker spåra upp och rädda Tchang fastän alla säger att han är död. Det är den Tintin som likaså ger sig tillbaka in i innandömet av en vulkan för att rädda professor Kalkyl som kommit på efterkälken, eller som också räddar Milou när han ramlat ner i en djup spricka i en grotta på månen eller blivit uppsnappad av en kondor. Det är Tintin som när han är adjutant för general Alcazar vägrar gå med på att San Theodoros förklarar krig mot sitt grannland Nuevo Rico, och som i en annan berättelse också kräver av just general Alcazar att hans revolution måste äga rum helt utan blodspillan. Tintin som hellre dör än tar emot mutor av gangstrar och banditer. Som är barmhärtig, lönar ont med gott och skonar förrädare och fiender som Pablo, Wolff, Szut och Krollspell, och väljer att lita på dem. Tintin som hela tiden tar stora risker för att rädda människor (och djur), besegra brottslingar, förhindra onda sammansvärjningar och uppnå rättvisa.

Och det känns fel för mig att minnas de Tintin-album jag växte upp med som mossiga, föråldrade och elaka, när sanningen är att de för mig var berättartekniska mästerverk som öppnade en fascinerande, färgsprakande värld där jag fängslades och fick upp ögonen för alla de spännande länder som finns i världen och deras folk och språk. För att inte tala om vad de gjorde för min fantasi. Jag kan ha fel, men det känns sannerligen inte som att jag blev rasist av att läsa Tintin. (De fåtaliga inslag som faktiskt framstår som mer skumma och tidsbundna reagerade jag också i regel på med förnuftig distans, istället för att bara svälja dem.)
Jag vill än i denna dag inte döma Hergé för hans misstag, särskilt inte med tanke på att det finns många andra än han som gjort likadana misstag (och värre). Jag är över huvud taget av den uppfattningen att alla människor är syndare, men att de likväl kan åstadkomma något gott också, och att man i regel inte kan låta en konstnärs beteende, åsikter och gärningar i det privata gå ut över synen på själva konstverken. Därför ser jag istället till det positiva med Hergés liv och karriär. Han skapade Tintin som är en ständig hjälte och förebild, som inspirerat både mig och oräkneliga andra, och för detta förtjänar han all respekt i litteraturhistorien.


Några lästips

Även om denna uppsats förvisso blev ohyggligt lång, så är den egentligen bara en kort sammanfattning av allt som skulle kunna sägas om Hergé och Tintin. Den som är intresserad kan med fördel gå vidare och läsa andra verk. Ett tips är Hergé, Son of Tintin (i franskt original Hergé, fils de Tintin) av Benôit Peeters, en av världens främste ”tintinologer”; i den boken har jag hittat åtskilligt med information, och det man inte vet om Hergé efter att ha läst den är knappast värt att veta. Vill man inte läsa på engelska finns också Tintin – den kompletta guiden av Michael Farr, som alltså är översatt till svenska och också läsvärd, även om den är betydligt enklare och förbiser en och annan detalj.
Både Peeters och Farr har (precis som jag här i uppsatsen) vissa sympatier för Hergé; Peeters tvekar i och för sig inte att ta upp det negativa och ”skumma”, men han avstår ändå från att fördöma alltför fränt. Om man är ute efter en mer uttalat kritisk biografi, så finns Hergé: The Man Who Created Tintin (i franskt original Hergé kort och gott) av Pierre Assouline, en biografiförfattare som är mer åklagare än försvarsadvokat och som skrev sin bok före Peeters. Jag har inte själv läst hans verk i sin helhet, men den kan säkert också vara nyttig lektyr för balansens skull.
Dessutom, naturligtvis – läs själva Tintinalbumen, om ni inte redan gjort det! Och om ni redan har läst dem kan ni läsa dem igen. Gärna i både den gamla och den nya översättningen, och i franskt original om ni kan franska. Tintinsviten är en skatt som aldrig tar slut, man upptäcker hela tiden något nytt i den!


Källor

Assouline, Pierre: Hergé: The Man Who Created Tintin, översättning Charles Ruas, Oxford University Press 2009, nätupplaga på Google Books. Originalets titel Hergé, 1996. (Här har jag inte kunnat titta på boken i sin helhet, eftersom bara delar av den går att förhandsvisa på Google Books.)
Farr, Michael: Tintin – den kompletta guiden, översättning Björn Wahlberg, Bonnier Carlsen 2005. Originalets titel Tintin – The Complete Companion, 2001.
Hergé: Tintins äventyr: Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo, Tintin i Amerika, Faraos cigarrer, Blå Lotus, Det sönderslagna örat, Den svarta ön, Kung Ottokars spira, Krabban med guldklorna, Den mystiska stjärnan, Enhörningens hemlighet, Rackham den rödes skatt, De sju kristallkulorna, Solens tempel, Det svarta guldet, Månen tur och retur del 1, Månen tur och retur del 2, Det hemliga vapnet, Koks i lasten, Tintin i Tibet, Castafiores juveler, Plan 714 till Sydney, Tintin hos gerillan, Tintin och alfakonsten, översättning Björn Wahlberg (nya versioner), Bonnier Carlsen 2004–2005, Karin och Allan B. Janzon (tidigare versioner), Carlsen/If 1968–1977.
Hergé: övriga serier: ”Smecken och Sulan” (”Quick & Flupke”) och ”Herr Bellum” (”Monsieur Bellum”). Publicerade på diverse ställen, bl.a. Peeters 1983 (se nedan).
Judah, Tim: ”Tintin in the dock”, i The Guardian 1999-01-30.
Lindgren, Astrid: ”Under körsbärsträdet”, i Kajsa Kavat, Raben & Sjögren 1950 (10:e upplagan 1964).
Metapedia (SV), ”Léon Degrelle” (läst november 2017).
”Mythes et légendes belges” (sida med kommentarer och reaktioner till tidigare artiklar), i Le Soir 1995-09-13.
Peeters, Benoit: Hergé, Son of Tintin, översättning Tina A. Kover, JHU Press 2012. Originalets titel Hergé, fils de Tintin, 2002.
Peeters, Benoit: Hergé – boken om Tintin och hans skapare, översättning Göran Ribe, Carlsen/If 1983. Originalets titel Le monde d’Hergé, 1983.
Seriewikin, ”Hergé” (läst november 2017).
Tintin.com, ”Tintin turns 80”, 2009-01-15.
Tintin.com, ”Hergé: the facts”, 2010-09-28.
Tintinologist.org, ”Hergé: a Fascist?”, diskussionstråd (läst november 2017).
Tintin Wiki, ”Germaine Kieckens” (läst oktober 2017).
Wahlberg, Björn: förorden till de nya översättningarna av Tintins äventyr, se Hergé.
Wahlberg, Björn: webbplatsen ”Tintin – en hjälte med hjärta och hjärna!”, avdelningen ”Fråga Nestor” (läst oktober 2017).
Wigers, Kjell: ”Jazzlegendarernas Göteborg”, i Expressen 2012-07-25.
Wikipedia (EN), ”Hergé” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Ideology of Tintin” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Léon Degrelle” (läst oktober 2017).
Wikipedia (EN), ”Norbert Wallez” (läst oktober 2017).
Wikipedia (EN), ”The Shooting Star” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Tintin” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”V-2 rocket” (läst november 2017).
Wikipedia (SV), ”Tintin på svenska” (läst november 2017).


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor