Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Nu går den här serien med tågminnen mot sitt slut – jag tänkte att det inlägg jag skriver nu skulle bli det sista.
Och det kanske passar att jag avrundar med ytterligare ett tågluffarminne. Tågluffen 1996 var ju vad ett av de första inläggen i serien handlade om (se tågminne 2), och eftersom just denna resa är den mest ambitiösa jag gjort med tåg, så förtjänar den att nämnas en gång till innan jag avslutar.

Men vad ska det bli för en episod från tågluffen den här gången då?
En intressant sak med tågluffarresan var ju att även fast vi åkte väldigt mycket tåg under den, från stad till stad, så är just minnena från själva tågen inte så många, utan det är mer vad som hände under stadsvistelserna som man kommer ihåg. Tågetapperna däremellan var ofta mer transportsträckor, inte minst för att vi i många fall åkte på natten – då var det ju inte så att man tittade ut genom fönstret och beundrade landskapet. Ganska synd på sätt och vis.
Fast det finns ju naturligtvis undantag. Dels för att det naturligtvis gick att få vissa intryck även när vi satt på ett nattåg. Men det var också vissa av sträckorna vi reste på dagtid, och då kunde man ju uppleva länderna vi reste i på ett annat sätt.
Det främsta exemplet, och tillika den mest angenäma delen av hela tågluffen sett till själva tågresandeaspekten, var när vi var i Ungern. Ja, Ungern och tågresande i Ungern lite allmänt kan jag berätta om, det blir bra.

Från början hade jag och de två kompisarna inte ens tänkt tanken att åka till Ungern. Vi inledde hela tågluffen med att resa med nattåget från Skåne ner till Prag – så långt hade vi planerat redan innan vi gav oss iväg, och i Prag stannade vi ett par dagar. Vad vi skulle göra efter Prag var däremot ovisst. Sista kvällen innan vi skulle åka vidare satt vi därför i vårt rum på vandrarhemmet i Prag och tittade i tidtabellen och kartan och funderade. En av mina kompisar fick syn på namnet Budapest på kartan och undrade: ”Budapest, vilket land ligger det i?” ”Ungern”, svarade någon annan av oss, förmodligen jag, jag är en ständig geografisk besserwisser.
Och då kom det, bara så där: ”Ska vi åka dit?”
Vi tittade på varandra. ”Okej, det gör vi!”
Så var det bestämt. Riktigt så där spontant som det ska gå till när man tågluffar. Budapest blev nästa mål, och följande kväll satte vi oss på ett nattåg från Prag och for dit, via Slovakien.

Vår entré i Ungern var tämligen brutal, kan man säga. Eller i alla fall så var de ungerska tulltjänstemännen brutala.
Det var mitt i natten, vi satt i vår kupé och halvslumrade, och så saktade tåget in och vi var framme vid gränsen Slovakien-Ungern. Tidigare på natten hade vi passerat den tjeckisk-slovakiska gränsen, nu var det dags för en till. Vi började kunna det där. Snart skulle det komma gränsvakter och be att få se våra pass.
Och vi hörde att de var på väg. Där satt vi i mörkret i kupén, det var nattsvart och ganska tyst i vagnen, men vi hörde klampande steg, det bullrande ljudet av en dragdörr som drogs åt sidan, och dämpade röster någonstans från en annan kupé längre bort i vagnskorridoren. Mörka, höga röster, fast än så länge lät det ju ganska svagt. De tystnade. Sedan kom det igen: ljudet av en dragdörr, rösterna, och den här gången ett snäpp närmare eftersom vakterna kommit till nästa kupé. De närmade sig oss.
Några gånger till fortsatte det. Steg, en dörr, röster, tyst igen, lite högre för varje gång. Jag satt där och väntade på att turen skulle komma till oss. Den som varit ombord på ett nattåg som passerat en gräns känner säkerligen igen känslan. Det är också ungefär den stämningen som råder i den tredje Harry Potter-boken, när Harry och de andra sitter på Hogwartsexpressen och de märker att någonting håller på att hända och så är det dementorerna som kommit ombord på tåget. Kanske är det mer kusligt i boken förstås, men det där att sitta i kupén och vänta på någon som oundvikligt nalkas genom korridoren, det är samma fenomen.

En dementor gör sin entré i Harrys tågkupé. Stillbild från filmen ”Harry Potter och fången från Azkaban”.
Nu slutade vår väntan i alla fall brutalt, med att vår korridordörr inte bara drogs upp utan nästan vräktes upp, med ett fasligt bullrande oväsen, och där i mörkret stod ett par passpoliser och riktigt vrålade:
”Passports! Passports!”
Eller vad det nu var de sade. Det lät mer som ett oformligt rytande, men någonting med ledet ”pass” kan ha funnits med i det rytandet. Jag minns att jag reagerade på det – det var verkligen ingen hövlig uppmaning att visa fram passen, utan här var det militärisk disciplin direkt. Lyckligtvis hade vi passen till hands och kunde visa upp dem fort, annars hade vi nog varit illa ute. Och sedan försvann de mörka skepnaderna igen och fortsatte sin vandring i tågkorridoren, och efter en stund satte sig tåget i rörelse igen och vi var i Ungern.

Passkontrollanterna var inte det enda som kändes exotiskt med Ungern. Landet i fråga är fascinerande att komma till, inte minst för det där lustiga språket de har. Jag skulle mycket gärna lära mig ungerska för att det är så annorlunda (och vackert). Det är inte mycket man begriper av skyltar och anslag … på så vis känns det som man är i Europa men samtidigt inte när man går omkring i Budapest.
Rent järnvägsmässigt var det också en annan detalj med Ungern och Budapest som jag fäste mig vid och roades av. På Budapests största station, Keleti, finns det naturligtvis högtalare med röster som läser upp meddelanden, som på alla stationer. Men något som definitivt inte finns på vilken station som helst, det var den lilla ljudsignal som föregick meddelandena och talade om att nu kommer det information. Den signalen var inte bara ett enkelt ”bing-bong” utan en hel liten trudelutt. Som jag och kompisarna tyckte lät väldigt rolig. Något liknande hade vi inte hört.
Jag kom också rätt snart på vad jag tyckte att den där melodin påminde om – nämligen ”Hej tomtegubbar”! Närmare bestämt de åtta första tonerna i den sången. Om man tänker sig ”Hej tomtegubbar slå i glas–”, och slutar där, och tänker sig den snutten framförd av någon sorts snabb syntifierad datorklocka, så blir det den ”viktig information”-melodi som hördes i högtalarna på Budapest Keleti. Bra, nu vet alla precis hur jag menar.
Den melodin är väldigt mycket Ungern för mig. Inte för att vi nu satt där på Keleti och väntade någon lång stund, men trudelutten hann komma tillräckligt många gånger för att det verkligen skulle sätta sig i minnet. Jag undrar om den fortfarande används där; någon läsare kanske kan berätta det för mig? En charmig detalj var det helt klart 1996 i alla fall.

När vi hade hört oss mätta på den där ”Hej tomtegubbar” så satte vi oss på tåget där på stationen och lämnade Budapest. Vi hade då inte tillbringat så många dagar där, vi var ganska rastlösa och ville vidare och ta oss bort mot Italien så smått. Men tåget vi lämnade Ungern med, för att åka till Slovenien som blivit vårt nästa delmål, det var ett dagtåg – och det var tur, för just den sträckan blev den mysigaste på hela tågluffen rent tågåkarmässigt.
Resan från Budapest till Ljubljana tog sex timmar, men under de sex timmarna kopplade vi av ordentligt där på det förhållandevis bekväma tåget, och njöt av utsikten. I alla fall gjorde jag det. Den ungerska pustan var intressant att titta ut på, med allt det böljande gröna och gula på ängarna och fälten. Sedan dök det plötsligt upp en sjö – en ganska stor sådan dessutom, och långsmal, den påminde lite om Vättern – och vårt tåg följde den sjön ganska länge utmed dess södra strand. Här blev det en utmaning för den geografiske besserwissern, för jag hade inget minne av att det skulle ligga någon stor sjö i Ungern. Men jag lade märke till namnen på de små samhällena och byarna vi for igenom: de var allesammans väldigt långa – vilket bidrog till den exotiska känslan, de där ungerska namnen – och de började nästan allihop på ”Balaton”. Då insåg jag, efter ett tag, att den där sjön måste vara Balatonsjön. Ett namn som jag faktiskt ändå hade i bakhuvudet … minnet vaknade så sakteliga.
Det var tjusigt att åka längs Balatonsjön, och som sagt, de ungerska ortnamnen var smått imponerande. Ett av dem minns jag särskilt: BALATONSZENTGYÖRGY. Hur man kan stava till eller uttala det var för mig då en gåta. Emellertid är det inte riktigt så svårt som det först ser ut: delar man upp det i tre delar framgår det mycket tydligare att namnet är bildat av Balaton Szent György, alltså Balaton Sankt Göran.

Jag tar för givet att samma sak gäller ungerska i allmänhet, att det inte är så svårt som man först tror. Som sagt, jag vill lära mig det. Och besöka Ungern igen. De må ha ett halvdiktatoriskt styre numera, men landet och dess folk och språk fascinerar och lockar mig icke desto mindre.
Efter Balatonszentgyörgy försvann Balatonsjön så småningom, och efter en stund lämnade vi Ungern och kom in i Kroatien, sedan Slovenien. Tågluffen var inte slut på långa vägar, men den ungerska etappen var det, efter att ha avrundats med en mycket behaglig resa med fina vyer.

På samma sätt som tågluffen inte var slut efter Ungern är inte min tillvaro som tågresenär över – jag tänker allt fortsätta åka tåg så ofta jag kommer åt, förhoppningsvis med fler minnen som följd – men däremot avrundar jag bloggresan med tågminnen här. Hoppas att de har kunnat glädja och inspirera någon. Jag har i alla fall haft rätt kul när jag grävt i minnet och författat dem. Får väl kanske lägga in en brasklapp om att det kan finnas en och annan detalj som jag minns fel, men upplevelserna som helhet är ändå korrekta.
Jag önskar er alla en fortsatt fin färd på järnvägar runtom i världen och på livets järnväg!


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Lite om synd, så här i Stilla veckan

Just nu är det Stilla veckan. Passionstiden och fastan. Det är en tid då det brukar vara rätt lågmält och mollbetonat i kyrkan och talas ganska mycket om synd och nåd.
När det gäller det temat har min andliga resa varit lite hit och dit. Det fanns en tid, mest då jag var i övre tonåren och ung vuxen, då jag inte alls tyckte om när det talades för mycket om synd och arvsynd. Särskilt jobbigt tyckte jag det var under det där året jag tillbringade i Kanada, för i den anglikanska församlingen där jag vistades hade de en tendens att väldigt ofta återkomma till hur syndig och usel människan är, och hela tiden i sina andakter betona att de inte var värdiga. Även hemma i Sverige kunde det låta på liknande sätt, särskilt i de gammalkyrkliga kretsarna. Jag upplevde att syndafixerade kristna hade en syn på människan som innebar att hon bara är ”mörker, is och sten”, och det gillade jag inte. Inte för att jag nu någonsin har tvivlat på att människan är fallen och behöver Guds nåd – det är liksom det som är poängen med hela kristendomen – men jag ville mer se det som att hon ändå har en gudomlig gnista i sig och bara behöver hjälp med att få fram den. Jag ville inte heller uppehålla mig för länge vid frasen ”alla människor är syndare”, för det var bara onödigt dystert att älta det hela tiden tyckte jag.

Numera har jag i viss mån ändrat inställning. Även om jag fortfarande tycker att den gammalkyrkliga synen kan vara något tungsint i stora doser, så är det faktiskt mer vanligt nu för tiden att jag gärna blir matad med att ”alla människor är syndare”. Jag rentav vill tänka så, därför att det ger mig en oerhörd trygghet.
Då kan man ju undra varför jag tycker så. Trygghet? Borde det inte vara tvärtom? Att jag blir mindre trygg om jag känner mig nedtyngd av synd, och mer trygg om jag slipper?
Ja, i Sverige är det ju inte precis särskilt modernt att påminna människor om att de är syndare. Tvärtom finns det i många kyrkor en tendens att undvika att prata om det. I min egen hemförsamling till exempel brukar det göras ett litet tillägg i samband med att man ber syndabekännelsen: när den är färdigbedd och före avlösningen så säger prästen ”till dig som har valt att be om syndernas förlåtelse”. Det är valfritt alltså. Man ska inte behöva känna sig som en syndare om man inte vill.
En syn som alltså finns på många andra håll också. Det är ute att prata om synd. Kyrkan ska inte skuldbelägga människor. Usch och fy för sådant. Inte är vi alla syndare jämt. Någon enstaka gång kanske.
Jag tror faktiskt att detta är fel – kanske t.o.m. mer fel än de gammalkyrkliga när de vältrar sig i talet om synd och oduglighet.
Åtminstone känner jag för min egen del att det är skönt att ha visshet om att jag är syndig och att alla andra också är det. Jag känner mig verkligen inte perfekt och tror inte att jag någon gång i detta liv kommer att känna det heller, och talet om synd blir då för mig inte dömande utan bara en lättad känsla av att man inte är ensam, att man är i gott sällskap (eller ont, om man så vill). Det blir inte heller nedtyngande, för jag vet ju att Jesus har åtgärdat synden i fråga och förlåter alla felsteg – hur många gånger som helst dessutom – och att han älskar mig och alla andra ändå och att vi är värdefulla trots synderna. Som sagt, det är just detta som är poängen med Jesus.
Jag tycker det är ganska uppenbart att det inte finns några alltigenom goda människor här på jorden, och då kan man lika gärna finna sig i det och slappna av och göra så gott man kan för att bättra sig men inte gräva ner sig när man misslyckas. Det är för mig kontentan av talet om synd, och därför känner jag mig inte nedbruten av det heller.

Den som fortfarande tycker att mitt resonemang är konstigt kan ju ta sig en funderare på hur det går om man gör på motsatt sätt – alltså att man ser det som att alla människor egentligen är goda, bara för att slippa bekymra sig om tråkig synd.
För vad blir konsekvensen då? Om man tycker att människorna är goda och kärleksfulla och att det egentligen inte finns någonting sådant som synd? Att eventuellt dåligt uppförande mest bara beror på yttre faktorer och att ingen gammaldags arvsynd är inblandad?
Jo, grejen är ju att även om man förnekar syndens existens, så finns det ju saker kvar som människan kan göra och som en del människor gör – mycket ondskefulla brott och överträdelser. Med en syn på människan som god och synden som icke-existerande, hur betraktar man de där brotten och gärningsmännen då? Jo, det måste ju bli så mycket värre för dem som gjort någonting! För de har fräckheten att med sina gärningar förstöra godheten och kärleken i världen.
Som jag själv ironiskt har skrivit i ett utkast till låttext som jag har filat på med jämna mellanrum på senare år, och inte är klar med än:
”We know there’s no such thing as sin,
but for the one who’s sinning nonetheless
it’s so much worse the wickedness.”
Följden blir att de arma stackare som faktiskt gör något ont, i en syndfri värld, måste bli bespottade och utstötta på ett fruktansvärt sätt. I brist på djävul och arvsynd blir det de som får ta hela skulden. Dömandet blir onekligen mycket värre då än det hade blivit med den ändå trots allt förlåtande inställningen att alla människor är syndare.

Det går faktiskt att se det här i samhället idag, i debatten och i medierna. Ofta när det är någon som har gjort något särskilt olämpligt – i synnerhet när det gäller sexuella övergrepp och misshandel, men även andra felsteg – så sätter profiler, debattörer och vanliga kommenterande Svenssons genast igång att överträffa varandra i tydligt fördömande uttalanden och kräkemojis. Då är det hårda bud, ingen förskoning, ingen tolerans, förövaren har bränt sina skepp för gott, han kan lika gärna dra åt h-e. Hetsjakter, drev och avståndstaganden. Det råder en strävan efter att allting måste vara ”rent” och att alla förbrytare för evigt ska rensas bort från det offentliga. En uppfattning att man inte visar offret respekt om man inte tillräckligt ursinnigt och urskillningslöst uttrycker sin vämjelse och bryter med den skyldige och allt han någonsin gjort och kan förknippas med. En syn att den där personen är kärlekslös och därför inte förtjänar att få någon kärlek själv längre. Ja, för självklart tycker man ju att man själv representerar kärleken, till skillnad från det där svinet.
Sådan mentalitet är faktiskt rätt vanlig nu för tiden: jakten på syndabockar, syndabockgrupperingar och syndabockmiljöer att demonstrativt fördöma så att man själv kan framstå som en av de rena och felfria.
För min smak och övertygelse blir denna renhetsfixering och detta villkorande av kärleken alltför fördömande och rentav fariseiskt. Utrymme för förlåtelse måste alltid finnas. En och annan kanske inte håller med mig om det (”Va? Vill du försvara en som begått övergrepp? Är du inte klok? Det kan aldrig förlåtas!”) men jo, jag tycker Bibeln är så väldigt tydlig med det, att alla synder kan förlåtas, även stora, och att det dessutom inte finns någon som är utan dem och egentligen ingen gradskillnad mellan dem heller.
Och för mig är detta en trygghet. Man kan se det som att den gamla sortens svavelpredikanter var dömande och kanske hycklande med tal om synd och skuld, men det är minst lika dömande att måla upp en bild av människans godhet och därefter stöta ut de missfoster som avviker från den bilden.
Att tro på synd och att alla människor är lika på den punkten (ett slags jämlikhet?) känns numera så centralt för mig att jag faktiskt blir direkt illa berörd av den där lilla justeringen av syndabekännelsen som jag nämnde förut, den de använder i min lokala kyrka. Även om det bara är en minimal detalj. Jag vill inte höra något om att ”välja” att få del av syndernas förlåtelse, för även om det förstås är upp till var och en om man vill ta emot Jesus, så borde inte kyrkan lätta på formuleringarna och antyda att det är okej att låta bli om man inte känner sig särskilt syndig för då är man säkert inte det heller.

Innan jag avslutar: om vi ska återgå till de där anglikanerna i Kanada och de gammalkyrkliga i Sverige, som återkom så många gånger till talet om synd, så tycker jag väl i och för sig fortfarande att de tog i för mycket. Bara för att man tror att synden finns så behöver man naturligtvis inte ha något slags erotisk besatthet av den, och fastna i värdelösheten och inkompetensen. Det blir onekligen märkligt att tänka sig hur en person med den inställningen får det i livet efter detta: kommer han även mitt i himmelens glädje, när han verkligen är rentvättad en gång för alla, att envisas med att stå och ropa ”förbarma dig över mig syndare” bara för att han kanske inte är tillräckligt ödmjuk annars?
Nej, som i så många andra fall är medelvägen den bästa, och medelvägen för mig i det här fallet är att tro att alla människor är syndare och att Jesus har fixat till det och att vi därför kan känna oss trygga och jubla och vara glada.

Salvador Dalí, ”Kristus enligt S:t Johannes av Korset”.

Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte

Det är möjligt att jag inte hade gillat tåg så mycket som jag gör om jag inte haft turen att ha släktingar i Gävle.
Att jag har det, och att jag var i Gävle och hälsade på den släktgrenen ett antal gånger under uppväxten, har inte bara medfört att jag har Brynäs som mitt favoritlag i ishockey. Det har också gett mig tillfälle att då och då besöka Gävles främsta sevärdhet, tillika eldorado för tågälskare.
Ja, jag pratar naturligtvis om Järnvägsmuseet. Det är inte mer än rätt att detta smultronställe också får nämnas här bland tågminnena innan jag börjar tänka på att avrunda serien så smått (det här är det näst sista inlägget).

För den som inte vet är Järnvägsmuseet i Gävle det största och mest officiella svenska järnvägsmuseet, även om det finns järnvägsmuseer på andra orter också (bl.a. i Ängelholm). Gävlemuseet är en förnäm inrättning med stora samlingar av lok, vagnar och prylar från Sveriges järnvägshistoria. För närvarande har jag förstått att det är stängt för en långvarig renovering, men jag räknar med att det kommer att återöppnas 2020 i nygammal skepnad.
Det är långt ifrån varje gång som jag har varit på Järnvägsmuseet under mina Gävlebesök, men rätt ofta har det ändå blivit. På något sätt känns det som att en vistelse i Gävle inte är riktigt komplett om man inte fått med en visit på Järnvägsmuseet också. Känslan av ”institution och tradition” har för mig inte heller avtagit i vuxen ålder utan snarare tilltagit, då jag ju nu på 2000-talet har haft egna barn och kunnat ta med dem för att titta på tåg. (Jadå, de har minsann varit intresserade.)

Jag och två av mina barn vid besöket 2007.
Redan museets läge är trevligt, då byggnaderna ligger precis bredvid den riktiga järnvägen där tågen med jämna mellanrum susar förbi uppe på sin banvall på väg in till och ut från Gävle Central. En perfekt inramning.
Även om det sedan finns ganska många gamla vagnar och annat uppställt utomhus på museiområdet, så är det man framför allt gör på Järnvägsmuseet att gå igenom de sex stora fordonshallarna (i sex gamla lokstall) där man får följa utvecklingen för Sveriges tåg och järnvägar genom decennierna, från de första primitiva försöken omkring år 1850 till mer modern tid. Det är alltid lika intressant. Jag har särskilt en förkärlek för linjekartorna där man ser hur Sveriges järnvägsnät vuxit mer och mer (och sedan krympt igen, dessvärre).
Att läsa på skyltarna och studera gamla järnvägsföremål (stoppbommar och ställverk och urgamla tidtabeller och vad det nu kan vara) är givande i sig, men allra bäst är naturligtvis att ta sig en titt på själva loken och vagnarna. Här är en otroligt positiv detalj att det faktiskt i de flesta fall är tillåtet att klättra upp på fordonen och gå in i dem. På den punkten blir jag nog aldrig riktigt vuxen … än idag uppskattar jag storligen att gripa om ett handtag och häva mig upp längs stegkramporna och klampa in i den svarta, metalliska förarhytten till ett lok från 1800-talet. Och även när man inte får gå in är det nog så trivsamt att kika in genom fönstret till den pråliga, sidenklädda kungavagnen.
Min allra främsta favorit av loken och vagnarna i de sex hallarna är annars fängelsevagnen. Den är från slutet av 1800-talet tror jag, och jag minns att jag redan som väldigt liten var fascinerad av att kika in i den mörka, unkna cellkupén med ett litet galler för dörren. Inte minst för att man verkligen kunde skymta en dömd brottsling som satt inspärrad där inne!
Ja, för Järnvägsmuseet har ju också den charmerande egenheten att det finns vaxdockor uppsatta på olika ställen i tågen och biljettluckorna och andra ställen: dockor uppklädda i tidstypiska kläder – lokförare och konduktörer och stinsar och rallare – så att det går ännu bättre att känna atmosfären från en svunnen järnvägstid. Dockorna är egentligen inte några mästerverk, men tillräckligt bra för att upplevelsen ska fungera.

Dottern vid besöket 2012 (lite mindre på den tiden ...) vid den gamla biljettluckan med biljettförsäljardocka.
Samma sak gäller ljudeffekterna som också finns med. När det gäller fängelsevagnen så ser man inte bara fången som sitter där inne i cellen, utan man hör honom också: på en burkig ljudfil hörs suset och dunket från tåget som far fram, och någonstans från en dold högtalare i vagnens dunkel hörs det en dov, knarrig röst som säger ”Släpp ut mig!” och förolämpar fångvaktarna. Mycket suggestivt.
Nu är ju förstås frågan om de där primitiva ljudeffekterna, som från början förmodligen spelats in på kassett för länge sedan, kan imponera på nutidens barn som bombarderas med ljud och ljus från första början på datorer och surfplattor. Jag blir inte förvånad om ljudinspelningarna tagits bort när Järnvägsmuseet öppnar igen 2020. Men mig gjorde det intryck på, det där ”Släpp ut mig!”, och mina barn var faktiskt tillräckligt o-datoriserade för att ta vissa intryck de också när de var små och fick se fängelsevagnen för sådär tio år sedan.

En egenhet med Järnvägsmuseet är att det sällan verkar vara särskilt välbesökt. Jag vet inte hur det är när det verkligen är högsäsong mitt i sommaren, men vid nästan samtliga tillfällen jag har varit där har det känts som man nästan har haft hela museet för sig själv. Det är väl på ett sätt dystert, i och med att man undrar om verksamheten verkligen går ihop och det inte finns nedläggningsrisk, men samtidigt har det ju varit en fördel att få gå omkring och titta på museet väldigt ostört. Det har nästan rentav varit extra stämningsfullt att höra ekot av sina egna steg bland vagnarna i de väldiga utställningshallarna. För att inte tala om att barnen har kunnat ägna sig åt Märklin-tåg och träjärnvägsskenor i lekrummet utan att behöva konkurrera med andra barn om det roliga!
Jag minns att vid ett av besöken på museet när jag var barn, så var det också så där folktomt … men farbrorn som skötte om minitåget ute i museiparken, han var hygglig nog att låta oss åka en sväng med det tåget fast det bara var vi. Jag och mina syskon satt helt själva ombord när han körde omkring oss i ”lilleputtetåget”, som var vårt eget ord för den sortens fordon. En mycket positiv upplevelse. Ödsliga museer har sin charm.

Det sista jag ska nämna om Järnvägsmuseet är dess museishop, som jag som vuxen har utforskat närmare. Där kan man göra roliga fynd av originella souvenirer, inte minst den autentiska tågrekvisita som finns till försäljning. Vid ett tillfälle inhandlade jag två sådana där gammaldags små bleckplåtskyltar som satt vid fönstren på tågen i äldre tider: ”Luta Er inte ut” fungerade ju väldigt bra att sätta på fönsterbrädan i den högt belägna lägenhet i Göteborg där jag bodde just då, och en liknande effekt blev det av den klassiska ”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.
Och än idag har vi i vårt köksskåp fyra muggar från Järnvägsmuseet med charmiga, åldersstigna tågskyltstexter, att roa våra gäster med. Ja, ni kan se själva här nedan.

För att inte tala om den där tröjan med det underbara mottot ”Var inte alltför optimistisk – ljuset i tunneln kan vara ett tåg”. Ett citat som tillskrivs Kafka, och nu tror jag inte att han har sagt det, men det är roligt oavsett vem som har sagt det.
Eller den klassiska gamla järnvägskartan från 1980-talet, som jag alltjämt har uppsatt på dörren till mitt arbetsrum … nej, jag skulle nog aldrig komma till slutet om jag gav mig på att räkna upp allt härligt järnvägsrelaterat krimskrams man kan komma över i Järnvägsmuseets butik.

Sammanfattat så är Järnvägsmuseet ett fantastiskt ställe, och jag har en känsla av att jag fortfarande inte har upptäckt allt heller, särskilt inte i utomhusdelen, trots mina många besök.
”Släpp ut mig!” säger den inspärrade fången i fängelsevagnen, men från Järnvägsmuseet i Gävle har jag då ingen större lust att bli utsläppt.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster

”Vi reser mot söder, mot öster. Från resmålet går smalt spår till vik i väster.”
Det var en ledtråd i På Spåret en gång för många år sedan, som av någon anledning har satt sig i minnet på mig. Resmålet i fråga var Växjö (för ”öster” syftade ju självklart på fotbollslaget Öster) och det smala spåret var smalspåret Växjö-Västervik.
Detta smalspår är långt ifrån det enda som har funnits i Sverige, men det var det som levde kvar längst med persontrafik, och detta på en sträcka som i sin helhet är rätt så lång. Följaktligen har smalspåret Växjö-Västervik fått en alldeles särskild status i de svenska järnvägsälskarnas medvetande: som en Inlandsbana för Småland. Ibland räcker det att bara säga Smalspåret, med stort S, för att alla ska fatta att det är smalspåret Växjö-Västervik man menar.

Tyvärr – och här säger jag tyvärr med riktigt kraftig och indignerad betoning – så finns inte Smalspåret kvar i sin gamla form. Den reguljära trafiken lades ner i augusti 1984. Själva spåret låg kvar ett tag till, så när Ingvar Oldsberg läste upp den där ledtråden i På Spåret 1990 gick det fortfarande hela vägen från Växjö till Västervik, med turist- och museitrafik på vissa av sträckorna. Men i början av 2000-talet kom dödsstöten för den oavbrutna sträckningen, för då revs rälsen upp mellan Växjö och Åseda. Ett övergrepp och ett kulturbrott utan like, skulle jag vilja säga. Även om resten av spåret mellan Åseda och Västervik har klarat sig, och det bedrivs turisttrafik och dressincykling där, så är kulturminnet Växjö-Västervik som helhet betraktat förstört.
Jag är åtminstone tacksam att jag har fått åka på Smalspåret, inte bara en utan två gånger, medan det ännu hade reguljär trafik. Nu var det visserligen inte på hela sträckan jag åkte – den bit som aldrig kom med var faktiskt just den där mellan Växjö och Åseda som är borta nu. Men det är ändå trevligt att ha rest den övriga delen under tiden innan SJ dödade ytterligare en del av sig själv.

Båda mina turer på Smalspåret ägde rum på sommaren 1984, strax innan trafiken skulle läggas ner. Det var ingen tillfällighet att det blev just då. Jag har läst att när beslutet väl tagits om Smalspårets nedläggning, så sköt resandet i höjden rejält, då en massa folk ville passa på att åka en sista gång innan det var för sent.
Så tänkte även min morbror och hans dåvarande sambo; de bestämde sig för att åka Smalspåret i juni 1984 och i samband med detta tälta en natt på en camping. Och det blev bestämt att de skulle ta med mig, som var sex år vid detta tillfälle, och även min lillebror som var fyra. Det var en av de första gångerna jag var iväg på en resa utan mamma och pappa, och det var därför ganska spännande i sig.
Även på den här tiden bodde vi i trakten runt Vetlanda, vid detta tillfälle i Ekenässjön. Första etappen på resan blev därifrån med motorvagnståget ner till Åseda (inte heller den resan går att göra nu för tiden, ska sägas, då trafiken mellan Vetlanda och Åseda också den har upphört). I Åseda bytte vi till rälsbussen som gick på själva Smalspåret, och med den rälsbussen for vi mot nordost genom det småländska landskapet: förbi Virserum, Målilla och Hultsfred innan vi till slut var framme i Västervik.

Som synes var detta egentligen inte något stort reseprojekt alls, och det var verkligen inga stora orter vi passerade och besökte – men för mig var det ett äventyr. Jag har varit intresserad av geografi och resor och att se mig omkring överallt, helst tågvägen, ända sedan spädbarnsåldern … det kommer man helt enkelt inte ifrån. Och eftersom jag var bosatt på en liten ort, och själv inte var så gammal, så var varje ny ort jag kom till spännande och sevärd och varje nytt tåg ett tekniskt underverk. Färden på Smalspåret kändes för mig lång och innehållsrik fast den bara varade ett par timmar, och de småländska byarna och samhällena var i mina ögon metropoler fast de för en storstadsbo hade framstått som fullständigt bedrövliga byhålor. (Byhålor förresten … häromåret skrev jag en text här på bloggen om att en ort egentligen aldrig kan bli en byhåla så länge den har tåg som stannar; det inlägget får ni gärna läsa om ni vill!)

Med detta i åtanke är det inte så konstigt att jag har bevarat den där lilla smalspårsresan som ett av mina bästa tågminnen. Många detaljer från den har fastnat. Som när vi befann oss på stationen i Åseda och väntade på tåget mot Västervik; vi gick och tittade på spårkorset där den normalspåriga järnvägen och smalspåret gick över varandra, och sedan köpte vi resgodis och reslektyr och vykort i kiosken på stationen, och medan vi fortsatte väntan läste jag en Kalle Anka-tidning stående, eftersom jag inte kunde vänta tills vi satt oss på tåget.

Men här har vi kommit ombord på tåget och jag läser sittande! Foto som min morbror tog. Skåda mitt sexåriga jag.
När vi sedan var på smalspårståget var det en sådan där mysig ljusgul och orange rälsbuss (den modellen som kallas YP-rälsbuss) och det var trivsamt att sitta där och snaska på Hubba Bubba-tuggummin med citronsmak och samtidigt titta dels i Kalle Anka-tidningen, dels ut genom fönstret, dels på vykorten vi köpt: ett av dem var ett särskilt vykort just från Smalspåret och det föreställde några av stationerna/hållplatserna längs sträckan. Än idag, om jag blundar och tänker efter, känner jag smaken av citrontuggummi och ser den gula färgen på Hubba Bubba-paketet (och på tåget) samtidigt som jag också ser stationer som Evedal och Virserum på vykortet.

Allt eftersom resan fortsatte blev det fler bilder: jag spärrade upp ögonen när vi närmade oss Virserum och samhället i fråga långt i förväg blev synligt på andra sidan av en sjö (det tyckte jag var otroligt vackert), och jag spärrade upp ögonen ännu mer när vi var framme i Västervik och jag såg den mäktiga, knallröda, nygotiska S:t Petri kyrka i närheten av stationen. Som sagt, jag kunde bli imponerad av minsta lilla på den tiden.

Också från samma resa: två stycken YP-ekipage på stationen i Hultsfred.
Sedan var smalspårsresan alltså slut, men jag fick faktiskt en till samma sommar, då jag åkte Smalspåret med ett annat sällskap i augusti. Den turen blev inte lika lång, då vi inte åkte längre än Målilla-Västervik. Men jag är tacksam för den också.
Efter de där resorna har det som bekant gått utför inte bara med Hubba Bubba (som slutade med citronsmak på sina tuggummin) utan också med Smalspåret. Småland är över huvud taget hårt drabbat av fenomenet med nedlagda och upprivna järnvägar (det har funnits fler småländska sträckor som jag åkte med förtjusning som barn och sedan fått se försvinna), och upprivningen av rälsen på sträckan Växjö-Åseda är värst av allt: det är en av de saker som gör mig riktigt arg. De hänsynslösa klåpare på Växjö och Uppvidinge kommuner som tog detta vansinniga beslut, helt i strid med all känsla för kultur-, natur-, miljö-, kommunikations- och människovärde, borde egentligen ställas mot väggen på något sätt. Och rälsen läggas tillbaka igen, men det är väl knappast möjligt.
Jag kan åtminstone glädja mig åt att Smalspåret lever kvar på de andra sträckorna, i synnerhet Hultsfred-Västervik där det går ganska regelbundna turisttåg, och Åseda-Virserum där det också finns sådan verksamhet. Jag skulle mycket gärna resa tillbaka till mitt gamla Småland och pröva på att resa där igen (när det nu har gått 35 år sedan sist så kan det vara på tiden). Nog för att det allra roligaste skulle vara om det verkligen började gå riktig, reguljär trafik på Smalspåret igen, men det är heller inget fel med turisttrafik driven av engagerade eldsjälar.

Tills jag återkommer till Smalspåret får jag nöja mig med att luta mig tillbaka och minnas gula tuggummin och en röd nygotisk kyrka och gula rälsbussar på ett smalt spår till vik i väster.
(Undrar om det är på grund av de här minnena som jag har rött och gult som mina älsklingsfärger?)


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn

Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe

Det här inlägget blir nog minst lika mycket en hyllning till kaffe som till tåg, men det är i sin ordning, för en angenäm sak som tåg kan ju mycket väl förknippas med andra angenäma saker som exempelvis kaffe.

För att ta del av denna episod ska vi förflytta oss västerut – långt västerut. Närmare bestämt till Kanada. Där vistades jag 1998–1999, då jag var ung vuxen och tog ett sabbatsår från studierna för att istället åka över till Nordamerika och pröva på att jobba som volontär i en kanadensisk anglikansk kristen församling i Charlottetown på Prince Edward Island, vid Atlantkusten.
I april 1999 lämnade jag tillfälligt det där volontärjobbet och åkte iväg för att upptäcka Kanada på egen hand ett par veckor. Detta kunde jag göra med tåg, till min stora förtjusning. Kanadas statliga tågbolag VIA Rail hade ett slags tågluffarkort som jag införskaffade och kunde resa omkring med.

Kanada är verkligen osannolikt stort. För en tågresenär som vill resa långt i ett sträck är naturligtvis Transsibiriska järnvägen i Ryssland den allra största drömmen, men att korsa Kanada får nog ändå sägas vara det projekt som kommer tvåa. Det går inte att resa utan byte från den ena kusten till den andra, men det man kan göra är att börja i Halifax i Nova Scotia, vid Atlanten, och därifrån ta nattåget till Montreal. Från Montreal fortsätter man sedan med ett ”vanligt” tåg till Toronto (just den biten är förhållandevis kort, tar bara några timmar) och i Toronto börjar sedan det riktiga äventyret: därifrån går nämligen ”The Canadian” som kör hela vägen från Toronto till Vancouver vid Stilla havet.
Jag för min del reste inte hela denna sträcka, utan jag började i Moncton i New Brunswick (närmaste järnvägsstation från Prince Edward Island) och slutade i Edmonton i Alberta, före Klippiga bergen. Varefter jag åkte tillbaka igen precis samma väg. Men även detta var en resa som hette duga, särskilt då den där långa biten med The Canadian mellan Toronto och Edmonton. Den tog två dygn: jag startade i Toronto vid elvatiden och sedan var jag framme i Edmonton frampå eftermiddagen två dagar senare.

Foto från ett av uppehållen på resan: The Canadian har stannat i den gudsförgätna lilla staden Sioux Lookout, i västra Ontario. Tåget gjorde en längre paus där så man kunde gå ut och sträcka på benen och fotografera.
En resa med The Canadian mellan Toronto och Edmonton är lång och maklig – och hisnande, sett till de enorma vildmarker tåget rullar igenom. Jag har aldrig varit med om maken till ödslighet och aldrig sett ställen som så till den grad legat ”in the middle of nowhere”. Känslan är mäktig till exempel på prärien i Saskatchewan, men särskilt stark är den när man reser genom Ontario (den mycket stora provinsen som Toronto ligger i utkanten av). Där är det skog. Skog och skog och skog. Men det blir inte enformigt, snarare blir man hänförd av att det bara kan finnas så mycket vild skog som aldrig tar slut. Bara en sådan sak som att jag vid ett tillfälle under resan, när tåget körde över en myr, tittade ut och såg en stor svart björnhona med två ungar som klättrade på en kal trädstam mitt på myren. Då kändes det att jag var mitt ute i den vilda, orörda natur där människan aldrig satt sin fot, förutom att järnvägen gick där.
Särskilt trevligt var det att avnjuta utsikten uppifrån ”The Domecar”. Det är en särskild vagn i The Canadian där man kan gå upp för en liten trappa och slå sig ner i en välvd plexiglaskupa som sticker upp ovanför resten av vagnstaket. Från den kupan får man mycket bättre utblick åt alla håll, både över tåget och järnvägen och landskapet den går igenom, och man kan växla en del ord med andra passagerare som kommer upp i kupan i samma ärende. Kan vara mycket trivsamt.

Foto från ett av mina många besök i The Domecar.
Nu fanns det även nackdelar med att resa med The Canadian. Bland annat att tågen väldigt lätt blev försenade – och inte bara en liten stund, utan förseningarna kunde komma upp i många timmar. Även om man som tågpassagerare försökte ha en sorglös syn på livet och resandet, så kunde det inte hjälpas att man blev något irriterad efter ett tag när vi kom mer och mer efter tidtabellen. (Jag fick uppfattningen att förseningarna allt som oftast berodde på att The Canadian måste stanna och invänta möten med godståg, som kunde dröja länge innan de kom eftersom det ofta var flera mil mellan mötesplatserna.)
En annan nackdel just för mig, när jag åkte den där sträckan 1999, var att man blev väldigt mosig av att sova ombord. Givetvis finns det sovvagnskupéer på The Canadian, men sådan lyx kunde jag inte kosta på mig, utan jag hade en vanlig sittplats och den kurade jag ihop mig på i halvliggande ställning när natten kom och det var dags att försöka få lite sömn. Det säger sig självt att det inte gick jättebra att sova då. Särskilt inte med tanke på att jag var fixerad vid det där med hur bra tåget höll tiden, och därför mer eller mindre vaknade till varje gång vi stod still, och inte kunde somna om förrän vi rörde på oss igen. Då blev sömnen helt sönderhackad. (Jag har faktiskt alltid svårt att sova på tåg när tåget inte rör sig – åtminstone i sittvagn och liggvagn, jag vet inte hur det skulle gå i en sovkupé för det har jag inte testat.)

En av mina morgnar ombord på The Canadian vaknade jag till i den arla morgonstunden efter just en sådan natt med obefintlig sömn, och kände mig inte direkt i toppform. Akut känsla av ofräschhet och smutsighet. Skrynkliga kläder. Tilltufsat hår. Torra ögon … jag hade visserligen tagit ut kontaktlinserna innan jag skulle sova, men det kändes inte som jag precis såg världen med klar blick ens efter att jag satt in dem igen. Ganska hungrig. Och så den där lätta frustrationen när jag kollade i tidtabellen och såg att vi inte kört in förseningen. Man kan vakna på bättre humör.
Men jag kom på att något som nog skulle smaka ganska gott nu, det vore allt en kopp kaffe. Jag brukade inte dricka kaffe regelbundet på den tiden, men jag hade inget emot drycken i fråga heller, och dess uppiggande egenskaper var jag ju väl medveten om. Och det borde väl vara öppet i restaurangvagnen nu …?
Jag reste mig och vinglade iväg dit, och mycket riktigt, restaurangvagnen var öppen. Där inhandlade jag en mycket enkel frukost: en skinkmacka av något slag, och så en dos rykande varmt svart kaffe i en pappersmugg med piplock. (”Black, please”, fick jag betona för expediten; i Kanada var det många som blev förvånade över att jag inte ville ha socker eller mjölk i mitt kaffe, men en riktig svensk dricker sitt kaffe svart!)

Med detta till hands gick jag upp i The Domecar-kupan. Jag var ensam där, det var som sagt fortfarande rätt tidigt på morgonen. Men ljusnat hade det gjort. Och där satt jag med kaffe och skinkmacka och tittade ut över Ontarios ändlösa skogar. Över raden av tågvagnar: en lång kedja av silvergrå vagnstak som arbetade sig fram mellan granar och tallar. Loket som gav ifrån sig ett tutande längst fram. Trädstammar och gläntor och tjärnar och skiftande färger i grönt och grått och blått bakom slöjorna av vit dimma. En och annan fågel – kanske en typisk kanadensisk lom? – som flög över himlen. Vårmorgon i Kanadas vildmark.
Jag är inte morgonmänniska, men den morgonen på tåget var faktiskt vacker.
Och så det där kaffet.

Inte för att det nu rent objektivt sett var av särskilt bra kvalitet. Det var knappast något hembryggt från Gevalia, utan mer någon blandning som rörts ihop i all hast där nere i restaurangvagnen. Men i det tillstånd jag befann mig kändes det som den ljuvaste injektion av liv och hälsa … ja, piggade upp och stärkte, det gjorde allt det kaffet. Tillsammans med skinkmackan, som också den smakade ovanligt läckert fastän den nog var bredd med föga inspiration. Det var helt enkelt den godaste koppen kaffe jag druckit i livet. Därför att det var den mest välbehövliga och efterlängtade – då slog dess välgörande verkan över mig som en himmelsk het mirakulös våg.
Min morgonsurhet, mosighet och irritation över tågets försening rann nu långsamt av mig; de sköljdes bort av livets porlande svarta dryck som renade mitt sinne. Jag kunde verkligen se morgonen klarare efter att ha förtärt denna enkla, men ack så helbrägdagörande, frukost.
Efter denna njutning i The Domecar var jag helt klart redo för en ny dag ombord på tåget, förseningar eller inte.

Jag tror att det faktiskt var denna upplevelse som en gång för alla gjorde mig ytterligt positivt inställd till kaffe, och på sikt fick mig att ta för vana att dricka kaffe varje morgon. Sådana där förnimmelser av harmoni med naturen och koffeinet lämnar ingen oberörd.
Jag har inte heller blivit negativ till tågresande bara för att The Canadian till slut blev sex timmar försenat till Toronto. Jag återkommer gärna till Kanada någon gång och gör en komplett resa tvärs över: från Halifax till Vancouver. För att inte tala om att jag gärna prövar på Transsibiriska från Moskva till Vladivostok. De har säkert gott kaffe i Ryssland också.
Även om jag har svårt att tro att någon kaffekopp kan kännas som en uppfriskande njutning så till den grad som den där muggen kaffe gjorde uppe i The Domecar en aprilmorgon.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn