Igelkotten recenserar två spel: Bananagrams och Apostlaspelet

(recension januari 2025)

I vanlig ordning var det flera stycken spel som delades ut som julklappar i vår familj nu under den gångna julen. Två av dem är inte bara spel utan samtidigt något av ”intressanta fenomen”, och denna månads recension blir därför av dem båda på samma gång.
Det ena heter ”Bananagrams” och är ett bokstavsspel.
Och det andra heter ”Apostlaspelet” och är ett kristet kortspel.
Även om de två spelen är av helt olika konstruktion och handlar om olika saker, så har de det gemensamt att de båda är väldigt små och behändiga att ta med sig, och också båda kan spelas av ganska många spelare samtidigt. Samt att de båda är fyndiga och har en tendens att fängsla och fascinera.

Om vi börjar med Bananagrams så är det verkligen enkelt men genialt. Banantemat visar sig i att spelet ligger i en liten bananformad påse, och de tre repliker man yttrar i spelet har också med bananer att göra (startsignalen ”split” samt utropen ”skala” och ”banan”). Men det är alltså ett bokstavsspel – namnet är en ordlek med ”banan” och ”anagrams” – och det innehåller faktiskt inte något annat än små brickor med bokstäver på. Det ser ut som ett Alfapet, fast utan spelplan, och utan poängsiffror på brickorna.
Själva spelandet handlar inte heller om något mer än att bilda ord av sina bokstavsbrickor och göra en ordfläta där de alla är med, och varje gång någon klarat det säger vederbörande ”skala” så att alla spelare måste ta varsin bokstav till och få in den också i sin fläta, och så håller man på så ända tills bokstäverna är slut och den som då blir klar först får säga ”banan” istället och har vunnit hela spelet.
Det är precis lika simpelt som det låter, men det räcker för att Bananagrams ska vara riktigt rejält beroendeframkallande. I min familj ville genast alla vara med, inklusive yngste sonens flickvän – det är annars långt ifrån alla spel som brukar engagera alla sex på en gång – och ungdomarna fick till råga på allt ett uppsving i sitt ordkunskaps- och bokstavsintresse bara på grund av detta enkla spel. Även på släktträffen på annandagen var det åtskilliga i sällskapet som genast blev fast i Bananagrams, trots att det blev nästan obekvämt många deltagare runt bordet samtidigt.
Ett så simpelt spel, och dessutom ett så pass språkinriktat spel, borde inte kunna ha den effekten på så många … men faktum är att det har det. Kanske har det att göra med att man blir så revanschsugen och längtar efter att få försöka igen med förhoppningsvis bättre bokstäver. Det finns dessutom oändligt med utrymme för egna varianter – spelarna kan komma överens om att spela enbart med egennamn istället för vanliga ord, eller med något annat tema, eller så kan man utmana sig genom att bara tillåta ord som är minst tre bokstäver långa (eller fyra eller fem eller sex … vi hos oss har redan prövat det mesta). Man behöver inte ens spela likadant allihop, utan var och en kan köra på sitt eget sätt med egna utmaningar, parallellt med alla andra som också säger ”skala” och drar bokstäver ideligen. Ja, faktum är att det i slutändan inte spelar så stor roll vem som vinner, för var och en kör sitt eget race! Likväl är Bananagrams en social grej, då det ligger nära till hands att spelarna hjälper varandra med att få ihop kompletta flätor (spelet brukar fortsätta även när någon sagt ”banan”, ända tills alla är färdiga).

När man sedan så småningom har tröttnat på Bananagrams, i den mån det nu är möjligt, så kan man med fördel gå över till det andra spelet jag tänkt berömma här, och som också är rätt socialt – nämligen Apostlaspelet.
Det är helt nyutkommet och designat av en viss Micael Grenholm, som är en mycket begåvad kristen förkunnare med vettiga åsikter (särskilt om miljö och migration) och många strängar på sin lyra. Tidigare har han skrivit både vetenskapliga och skönlitterära böcker och talat sig varm för såväl kristen klimataktivism som miraklers existens, och nu har han gjort ett spel också: från början ett rent hobbyprojekt avsett för ungdomsgrupper han arbetat med, men det blev så populärt där att han fick det publicerat. Apostlaspelet är ett kortspel där korten föreställer en mängd personer från Nya testamentet – de tolv apostlarna givetvis, men även en hel massa andra bekantingar – och målet med spelet är att lägga ut och flytta kort och se till att få in tolv stycken apostlar från ”byn” via ”stranden och olivlunden” till sin egen ”båt” på bordet. Det behöver då alltså inte bli de tolv originalapostlarna, utan det kan bli andra kombinationer av bibelpersoner, och det är till stor del det som är det roliga.
Plus att alla korten med personer logiskt följer det som sägs om dem i Bibeln, och därför används på lite olika sätt. De personer som är fiskare får t.ex. stå obegränsat på stranden, sådana som blivit ”helade” kan ibland hamna direkt i båten utan omvägar, och ”bibelskribenter” ger ett extra drag när de är på plats i ens båt. Dessutom hör korten ibland ihop med varandra beroende på vad personerna har för relationer: Jakob och Johannes är ju t.ex. bröder, och deras mor är också med, så de i den familjen kan ”kalla på” varandra när de är i båten.
Över huvud taget fungerar hela spelet just så att varje kort/person har diverse funktioner, som påverkar hur de får flyttas och vad som händer med ens egna kort och med motspelarnas. Alltsammans inom en ”bibeltrogen” ram kan man säga, även om det kanske inte är så bibeltroget just det där att man kan få tolv andra apostlar i sin båt än hur det var i verkligheten (men det tycker jag då inte gör något). Det blir onekligen underhållande när man är igång att spela och den ena förflyttningen och manövern leder till den andra hela tiden och spelarna rumsterar om hejvilt bland sina båtar och stränder. Några kort är förstås negativa också, i synnerhet Judas Iskariot som alltid flyttar sig från ens egen båt till en annan spelare, och Tomas Tvivlaren som fördröjer saker och ting.
Sammantaget så funkar också hela spelet bra, och är befriande proffsigt gjort för att vara ett kristet spel … ja, jag kanske är fördomsfull, men det är faktiskt inte särskilt vanligt att sinne för spelkonstruktion kombineras med bibliskt budskap. Kristna spel brukar snarare mest förekomma i söndagsskolpysseltidningar och ligga på nivån ”det kommer en pojke med fem bröd och två fiskar, gå fem steg framåt och slå två extra slag”. 😊 Men med Apostlaspelet är det inte så, utan här rör det sig om ett ”riktigt” kortspel, som fungerar och kan spelas av en förtjust skara. (Även av icke-kristna, skulle jag vilja påstå.) Helt enkelt är inte spelet, för man kan lätt bli överväldigad av all info på korten och få svårt att hantera de där effekterna, särskilt när det blir kedjereaktioner av effekter som påverkar varandra … men det går att vänja sig vid och komma in i.

Några nackdelar finns det väl sedan med Apostlaspelet, och även med Bananagrams som jag redan skrivit om.
Apostlaspelet skulle för sin del bli ännu bättre om det faktiskt fanns något slags spelplan. Som det nu är så är korten det enda som spelet består av, och varje spelare får själv lägga upp korten på de tänkta platser som benämns båt, strand, olivlund och by. Det skulle vara roligare och även visuellt mer lättspelat om man hade tecknade spelplaner där båten, stranden, olivlunden och byn faktiskt syntes och gick att lägga korten på.
Dessutom känns några av korten och manövrarna på dem lite överflödiga – vad har man egentligen för nytta av att få smygtitta på en annan spelares hand eller på korten överst i högen? – och på ett och annat ställe i spelet är bibelreferenserna dessutom lite väl cyniska. Att skriftlärda som Nikodemos enligt en specialregel inte kan sitta i samma båt som tullindrivare som Sackaios är förvisso komiskt, men samtidigt lite nedslående, för har man blivit en Jesu apostel bryr man sig väl inte längre om sådana meningsskiljaktigheter?

Om jag sedan ska återgå till Bananagrams och ha en synpunkt på det så är det väl att om man nu till äventyrs bryr sig om vem som vinner bananspelet i fråga, så finns det en viss risk för ganska missvisande segrar. Med det upplägg som gäller blir allt som händer under spelets gång ganska betydelselöst, i och med att det är den som gör den sista ordflätan när bokstäverna är slut som vinner partiet. Ifall någon annan gjorde färdiga flätor och ropade ”skala” tio gånger innan dess så räknas det ändå inte, och det kan ju kännas lite surt för den personen. Därför skulle jag kunna tänka mig att det delades ut någon ”spurtprismarkör” eller ”delpoäng” åt alla som får till sina flätor under spelets gång, även om det fortfarande kan vara slutvinnaren som får extra mycket. Det skulle nog bli mer rättvist, och det är ju förstås en ganska enkel sak att man själv som husregel plockar fram några pjäser eller annat och delar ut poäng på det viset med.

I det stora hela är ändå såväl Bananagrams som Apostlaspelet mycket trevliga och spelvärda spel. Och ytterligare en sak de har gemensamt är att de inspirerar och höjer allmänbildningen och spär på spelarnas intresse för en viss sak: i det första fallet språklig finess och ordkunskap, i det andra fallet bibelkunskap och i förlängningen (förhoppningsvis) tron och det andliga livet.
Plocka med Bananagrams och Apostlaspelet nästa gång ni är ute på resa eller när det vankas släktbesök eller annan sammankomst! De tar inte stor plats och chanserna är goda att det blir succé när ni plockar fram dem.

Spel: Bananagrams, uppfinnare Abraham & Rena Nathanson, Bananagrams.Inc./Martinex, och Apostlaspelet, uppfinnare Micael Grenholm, Argument.
Betyg: 9 resp. 8 av 10.

Igelkotten recenserar ett spel: Terraforming Mars

(recension oktober 2023)

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det – men någonting är det.
Det är någonting med spelet Terraforming Mars som gör det till ett av mina största favoritbrädspel. Inte bara mitt heller, utan hela min familjs: det är ett av få spel som alla fem gärna vill vara med på när det vankas ett parti. Dessutom är det ett spel som lyckats med något alldeles unikt, nämligen att vara ett spel som jag spelar både i brädspels- och datorspelsversion.

Det där sista är synnerligen anmärkningsvärt. Lika förtjust som jag är i att slå mig ner vid ett bord och spela sällskapsspel med vänner och släktingar, lika o-förtjust är jag ju i att sitta vid en skärm och spela datorspel. Det vet alla som känner mig. De datorspel jag spelat regelbundet går att räkna på ena handens fingrar. På mobilen i form av appar har det blivit några fler, men det är i så litet format att det inte räknas riktigt utan mest är förströelse. Stora datorspel, sådana som alla ”gamers” håller på med (mina barn till exempel), är överkurs och inte min grej alls.
Förutom då Terraforming Mars. Det har jag fastnat för i dess digitala datorversion. Och i dess analoga bordsversion med spelplan och kort. Både-och. Det finns inget annat spel som lyckats med den bedriften, och därför är Terraforming Mars värt att uppmärksamma. Jag är inte heller ensam om att tycka detta, utan spelet har blivit väldigt populärt och fått mycket beröm, och det är väl också därför det lanserats även i datorversion med gott resultat.
Värt att notera är för övrigt att det är ett svenskt spel: Jacob Fryxelius heter uppfinnaren, och det är lite kul bara det, för svenskuppfunna brädspel brukar inte få sådant genomslag.

Jag minns inte riktigt när det var som Terraforming Mars kom, men sisådär sju-åtta år sedan är det väl nu. När jag först blev presenterad för det (hemma hos min svåger) tyckte jag väl inte heller först att det verkade särskilt märkvärdigt. Ytterligare ett sådant där ganska ambitiöst spel där man ska bygga upp en värld, placera ut små pluppar och gå på en poängbana runt hela kanten av spelplanen. Det har man sett förut i många olika varianter. Att sedan Terraforming Mars är fullt av kort att spela ut och hålla reda på, kort som vart och ett är unikt (med rätt mycket text och symboler på) borde göra det hela onödigt krångligt och avskräckande … något som bara är för de mest initierade spelnördarna.
Ändå är det inte så, utan man blir liksom alltid helt fast när man spelar, lika ivrig att vinna varje gång och få revansch och bygga upp. Precis som ett bra spel ska vara.

Som man hör på namnet så handlar spelet Terraforming Mars om att i en avlägsen framtid göra planeten Mars beboelig för människor. Hela spelscenariot är på så vis som en science fiction-film, och det saknas verkligen inte allmänbildande vetenskapliga, astronomiska och geografiska (marsografiska?) detaljer på kort och spelplan. Varje spelare representerar ett företag som är med och gör om Mars så planeten blir jordalik, och det gör man med alla de där korten man spelar ut och betalar för med de olika resurser man lyckas skaffa sig, så att temperaturen på Mars gradvis höjs, syrehalten stiger, vattnet väller fram till hav och man i takt med detta kan införa mer och mer natur och bygga städer och tekniska underverk och vad det nu är man gör. Ända tills planeten är helt klar och spelet är slut. Då räknar man poäng och bonusar och den vinner som har mest poäng.
Ja, ni hör, det låter inte särskilt unikt när jag beskriver det. Ett spel där spelarna kommer in i en produktiv cirkel som snurrar igång och håller på tills det plötsligt är slut. Inget nytt. Det är just därför jag undrar lite vad det är som gör just detta spel, från ett litet svenskt familjeföretag, så speciellt och höjt över mängden.

Kanske är det just det där med allmänbildningen och alla detaljer som skapar stämningen i spelet. Det är onekligen kul att leva sig in i det marsianska landskapet (och i rymden i övrigt, för även ”granntrakter” som Jupiters och Saturnus månar finns med på ett hörn) och i alla intressanta tekniska detaljer som rymdhissar, kupolstäder och vågkraft. Eller för den delen allt det biologiska … det är få natur- och industriaspekter som inte finns med bland korten man spelar ut, så man märker att uppfinnare Fryxelius och hans medhjälpare har brainstormat ordentligt. Terraforming Mars är egentligen en enda lång hyllning till såväl livets och skapelsens under som de vetenskapliga framstegen, och det känns ju i det stora hela mäktigt på något sätt. (Dessutom är kortens förhandskrav och effekter otroligt skickligt uttänkta, på ett logiskt sätt, så att alla de där framstegen som gör Mars beboelig inträffar vid precis rätt tillfällen i spelet och hela terraformningsprocessen sker i rätt ordning och med rätt förutsättningar. Det förhöjer spelupplevelsen.)
Det är vidare ett vackert spel, med pengamarkörer som är utsökt guld-, silver- och bronsfärgade, och snygga och stämningsfulla illustrationer på kort och spelplan. Och så finns det humor i spelet, om än inte i stora mängder, men väldigt lyckad när den förekommer. Det gäller framför allt de små anmärkningarna i kursiv stil som ofta finns på korten: det bästa är mitt favoritkort ”Ner med Deimos”. Ett brutalt kort att spela ut, då det går ut på att man helt enkelt får marsmånen Deimos att störta till marken, med följden att Mars temperatur höjs många grader av nedslaget. Men då blir det extra kul att det i den där kursiva anmärkningen står med makaber torr humor: ”Den månen används ändå inte till något.”

Sedan är det förstås också en fördel att spelmekanismen flyter på hyfsat bra och att spelet funkar bra rent socialt sett vid spelbordet. Till skillnad från i flera andra ”bygga upp”-spel, där det ganska tidigt framgår vilka deltagare som kommer att få kämpa om segern och det mest blir en tråkig transportsträcka för de övriga, är det inte så förutsägbart i Terraforming Mars. Det kan svänga under partiets gång, och vid slutpoängräkningen är det fullt möjligt att flera spelare kan överraska med att i hemlighet ha samlat en massa poäng på ett sätt som ingen annan har märkt (kanske inte ens de själva).
Här finns också gott om utrymme för retsamheter mellan spelarna och konkurrens på ett trevligt sätt, när man trängs om de mer åtråvärda platserna på spelplanen och vill placera sina skogs- och stadsbrickor på det optimala sättet. Visst kan det bli elaka manövrar mot konkurrenterna ibland, när man tar växter och annat ifrån dem och sänker deras produktionstakt (korten ”Rovdjur” och ”Myror”, där man gång på gång får plocka åt sig av andras mödosamt ihopsamlade djur och mikrober, är oproportionerligt grymma). Men man måste ju inte använda sig av sådana möjligheter bara för att man får göra det. Och gör man det lär man få igen senare, så det jämnar ut sig och då blir det mest bara kul istället.
Det enda riktiga irritationsmomentet med spelet är väl att de små kubformade resursmarkörerna man plockar åt sig av i sin egen färg tar slut ganska fort, så att man måste komplettera dem med pengakuber (som det finns betydligt större mängder av). Det stör mig personligen en hel del i mitt ordningssinne. Dessutom finns det när man spelar Terraforming Mars en möjlig risk att varje spelare tar för lång tid på sig att göra sitt drag – det är inte så konstigt i så fall, då det är mycket att hålla reda på och använda sig av, särskilt när man hållit på en stund. Men tröttnar man på detta och vill förkorta speltiden kan man med fördel göra som vi i min familj har gjort på sistone: vi ”speedrunnar” partiet och har en gräns för hur lång tid våra drag sammanlagt får ta, så att vi skyndar oss lite extra och det inte blir någon tråkig väntetid.
Ja, det är helt enkelt så att det mesta funkar och känns kul och intressant när man spelar Terraforming Mars som brädspel. Någon annan förklaring kan jag inte komma på till att det känns som ett så väldigt bra spel.

Hur är det då med datorspelsversionen? Är den bättre eller sämre än brädspelet som är original?
Ja, på ett sätt är Terraforming Mars onekligen bättre på datorskärmen, och det är att man inte behöver tänka själv så mycket där. Annars är det ju, som jag redan varit inne på, en hel del att hålla reda på när man har hållit på och samlat kort ett tag: massor av bonusar och rabatter och effekter som ska användas och inkasseras och som ger upphov till hela kedjereaktioner av förmåner. Sitter man och spelar vid bordet är risken stor att man glömmer bort något av det och gör fel, men på datorn ser spelet förstås självt till att alla belöningar ramlar in som de ska och kostnaderna blir de rätta. Och så finns det inga sådana där konkreta resursmarkörer som kan ta slut. Det är onekligen bekvämt.
Samtidigt är nackdelen med datorversionen att de där små humoristiska korttexterna som jag nämnde inte syns där. Och nöjet i att konkurrera med andra försvinner också i viss mån, även om datorspels-Mars givetvis går att spela med flera spelare också (det har jag gjort vid ett antal tillfällen). Själva spelkänslan uppnår man så att säga fortfarande bäst analogt.
Men Terraforming Mars på datorn är ändå tillräckligt bra och beroendeframkallande även i den versionen för att jag ska ha suttit med det oräkneliga gånger och försökt slå personligt rekord. Jag är särskilt förtjust i att, när jag spelar med spelets egna robotmotståndare, försöka ta hem samtliga tre milstolpar och samtliga tre tävlingar och även bli bäst i alla de andra ”delgrenar” man får poäng i på slutet. Det är verkligen inte lätt, men jag har faktiskt klarat det en gång.

Oavsett om man spelar Terraforming Mars som brädspel eller datorspel är det sammanfattningsvis väldigt kul, det vill jag lova. Och precis som alla andra spel med självaktning har det ett antal expansioner (både i analog och digital version). Jag har testat en del av dem men inte alla, och kan mycket väl tänka mig att pröva på t.ex. den expansion där det istället för Mars är den bubblande heta och ogästvänliga Venus som ska tämjas.
Man får mersmak på Mars och på rymdkolonisation när man spelar det där spelet, den saken är klar.

Spel: Terraforming Mars, uppfinnare Jacob Fryxelius, FryxGames.
Betyg: 10 av 10.

”Igelkotten recenserar” – en ny månatlig idé

Nu har jag bestämt mig för att inleda en ny vana här på bloggen.
En gång i månaden ska jag lägga ut en recension här. ”Igelkotten recenserar” ska det få heta.
Jag är ju faktiskt rätt förtjust i att recensera saker emellanåt. Det har jag gjort förr, även på denna blogg – här har jag skrivit detaljerat om t.ex. remaken av TV-serien Pestens tid, om ABBA:s Voyage-album när det kom, och om avslutningen på Game of Thrones.
Så jag tänkte att det kunde bli trevligt att publicera nya recensioner här med jämna mellanrum; en gång i månaden kunde då vara lagom. På så sätt ser jag också till att hålla lite liv i bloggen. Det har ju varit dåligt med det på senare år … det har ibland gått åtskilliga månader i sträck då jag inte har lagt ut någonting. Har jag recensionerna att syssla med så kommer det ju i alla fall sådana regelbundet, även om det inte kommer något annat. (Fast jag hoppas förstås att det fortfarande ska kunna bli inlägg om annat också utöver recensionerna!)

Vad ska det bli recensioner av för något då?
Jo, det är just det som är det roliga tänkte jag. Jag föreställer mig att det skulle kunna bli recensioner av lite vad som helst, och att det kan variera mellan månaderna och vara ganska oförutsägbart. Det kan bli en recension av en bok, en film, en TV-serie eller ett TV-program, en skiva eller rentav en enstaka låt (om jag märker att jag bubblar av åsikter om en sådan) – men det kan också bli en recension av en teaterföreställning, en konsert, ett spel, en sevärdhet eller något helt annat som går att uttala sig om och sätta omdöme på.
Och jag tänker inte alltid nödvändigtvis vara dagsaktuell heller. Det kan nog förvisso ibland bli så att ”igelkotten recenserar” något alldeles nyutkommet, men det kan också lika gärna bli en recension av någon gammal klassiker eller annat verk som kan ha åtskilliga år på nacken. Allt beror på vad jag har lust att skriva om.
Beträffande tonen i recensionerna så kommer vissa av dem självklart att vara mycket positiva medan andra kan vara negativa. Det beror helt på.

Ja, jag kommer helt enkelt att recensera vad jag känner för och som jag känner för. Det får vi se. Jag vet just nu inte mer än ni. Bara att jag tänker betygsätta allt jag recenserar på en skala från 1 till 10 – och att jag för närvarande har en första recension på gång som jag tänkte inleda med endera dagen!
Förhoppningsvis kan detta bli en trevlig vana. Blir det inte det så är det bara för mig att lägga av igen. Men det känns som en rolig idé som kan vara värd ett testa ett tag åtminstone.
Häng gärna med när den första recensionen inom kort dyker upp, och så kan ni ju kika in här en gång i månaden och se vad som händer. (Ny recension kan komma såväl den 1:a dagen i en månad som den 31:a, men någon gång inom varje kalendermånad siktar jag på att få ut en.)
Dags att recensera!

Eller som Tage Danielsson har sagt: ”Om man inte kan hitta på något eget att skriva så kan man ju alltid bli recensent. Det är klart att eftersom man då egentligen hellre ville komma ut med något eget så är man lite småsur till lynnet redan från början. Läser recensenten sen en massa dåliga böcker eller ser dåliga filmer eller pjäser eller TV-program så blir han ju helt naturligt spritt språngande galen av ilska.”
Vi får hoppas att jag inte faller i den recensentfällan åtminstone. 😊

Mitt liv kors och tvärs

Den senaste månaden har jag ägnat mig väldigt mycket åt korsord i olika former – och det är också den främsta anledningen till att jag inte har bloggat någonting sedan slutet av november. Ja, det har ju naturligtvis varit advent och julförberedelser och jul också, det är inte en tid på året då man sätter sig och bloggar i första taget, men det är ändå så att när jag haft tid över på sistone är det dessutom korsord jag har hållit på med istället för blogg.
Vilket då inte innebär att bloggen är nerlagd, det har bara varit en mindre aktiv period på den och snart blossar inläggen säkert upp i en snabbare takt igen. (Jag har ända sedan tidigaste barnsben en tendens att ha favorithobbyer som kommer och går.)

I alla fall. Vad är det då för slags korsord jag är så väldigt engagerad i?
Jo, jag räknade efter och det är faktiskt inte mindre än fem slags korsordslösande som roar mig just nu.

1. Wordfeud. Detta Alfapet-spel i en app på mobilen har jag hållit på med i snart fem år, och har inte tröttnat trots att de flesta som först började med det omkring 2012 har lagt ner undan för undan. Numera är det bara två personer jag spelar Wordfeud med – min bror Kristoffer och min svåger David – men partierna går bara vidare. Och det lär de också fortsätta med, eftersom en av mina motståndare har ganska klar plusstatistik på mig, vilket gör att jag inte tänker sluta spela mot honom förrän jag har vänt den trenden – samtidigt som jag i min tur har plusstatistik på den andre motståndaren och han förmodligen därför inte heller tänker sluta spela mot mig förrän han har vänt. :)


Så här ser ett av mina Wordfeudpartier ut just nu (jag har suddat ut mina bokstäver samt motståndarens namn).
Som synes går det inte så bra för mig hittills ...

2. Cross Boss. Detta är en annan app med ett roligt korsordsspel, som jag har blivit uppmärksammad på ganska nyligen. Här tävlar man om att lösa ett litet korsord vars ledtrådar först är osynliga, och vinna poäng på avklarade ord och samtidigt sno åt sig poäng genom att utnyttja de ord och bokstäver som motståndaren redan fått fram. I Cross Boss är det ganska mycket tur som avgör (för ofta har man inget annat val än att chansa), men det är ändå roligt för att man måste fundera logiskt över vilka bokstäver som kan tänkas passa in, och för att det kan bli väldigt snabba omställningar i poängen. Cross Boss spelar jag med nämnde svågern David samt med svärfar Lars, som också var den som tipsade mig om detta roliga spel.

3. Melodikrysset. Jodå, varje lördag klockan tio sitter jag med detta klassiska kryss på radion om jag inte har något annat för mig (och till vardags har jag inte det). Krysset är inte alltid jättesnyggt ihopsatt och programledaren Anders Eldeman har en tendens att vara förutsägbar (och lite glättig av sig), men det är stor trivselfaktor på programmet och man får onekligen användning för sin musikaliska allmänbildning, och förbättrar densamma dessutom.

4. I julas fick jag en stor korsordstidning i julklapp av Jemima, späckad med en massa korsord, och den har jag också suttit med sedan julen i bästa pensionärsstil. :) Det är nu inte så väldigt många kryss kvar för mig att lösa i tidningen, men den lär nog ändå räcka ett tag till. När den är slut får det nog emellertid vara bra just med korsordstidningar – jag tänker inte börja prenumerera på någon sådan, för så mycket tid har jag i regel inte och tidningarna skulle nog komma i brevlådan snabbare än jag hinner göra klart dem.

5. Och så det sista – jag gör dessutom egna korsord! Det är inte första gången, jag hade redan för många år sedan en period då jag försökte mig på det, men nu har jag plötsligt råkat få ett förnyat intresse. Jag blev inspirerad redan före jul, då jag satte ihop ett stort kryss till barnen i julklapp (som delvis innehöll ord som just de hade särskilt stor chans att kunna), och även om det är hiskligt svårt att konstruera korsord och man ofta skär tänder över att man måste använda fler tråkiga två- och trebokstavsord än man egentligen ville, så kan jag inte låta bli att fortsätta och göra ännu fler.
Det går också något lättare i dessa moderna tider när man har tekniska hjälpmedel: det finns verktyg på nätet där jag kan skriva in bokstavskombinationer och bekvämt få fram ord som innehåller dessa och som jag då kan använda. Jag kan här också tillägga att jag skriver ut korsorden på datorn när de är färdiga, även om jag gör kladden för hand; det brukar kunna bli hyfsat snyggt med rutor och bilder och pilar när jag gör det i en tabell i Word.
Efter jul har jag följaktligen gjort ett nytt kryss som Lydia ska få på sin födelsedag nästa vecka: ett kryss på Lydia-tema med Lydia-relaterade ord, som när det är färdiglöst kommer att leda henne fram till en extra liten födelsedagspresent gömd någonstans i huset. (Jag tror inte hon läser detta före sin födelsedag, så det är nog riskfritt att prata om det på bloggen.)
Dessutom gör jag för närvarande också ett korsord som mer är för vuxna och som har min hemö Lilla Askerön som tema. Kunde liksom inte låta bli … Även det korsordet går nu mot sin fullbordan, jag tror att jag kan ha det klart idag, och alla Askeröbor och Askerökännare får då gärna lösa det om de vill.

Det var allt om mina korsordsaktiviteter. Som synes är de rätt omfattande, så det är kanske inte så konstigt att det inte blivit av att jag bloggat.
Men som sagt, det kommer säkert inlägg här snart igen. Min korsordsperiod kommer säkerligen inte att vara för alltid heller, åtminstone inte mitt eget konstruerande. Så det finns ingen anledning till oro för att jag ohjälpligt ska fläta in mig i vokaler och konsonanter och helt tappa all kontakt med omvärlden. :)