Igelkotten recenserar en bok: Och så var de bara en, Agatha Christie

(recension januari 2024)

Bra detektivromaner finns det många, och det finns många författare som varit skickliga på att sätta ihop sådana – men det finns en deckare som jag anser tar förstapriset i alla avseenden.
Den har allt. Den bygger på en smart idé, den har ett otroligt snillrikt uttänkt pussel, den utspelar sig i en miljö som ger precis den rätta stämningen, den är så där härligt krypande kuslig och spännande, den är skriven på ett korthugget men effektfullt sätt som gör att man fastnar i läsningen, den har ett utmärkt persongalleri, och förutom själva mysteriet är den dessutom lite tänkvärd. Allt det där som en bra deckare ska ha.
Och det är Agathas Christies vidunderliga Tio små …

Ja, ni vet vad – och det är väl också det enda riktigt problematiska med den boken i svensk version. Att den är känd som, för att säga det rent ut (jag gör det i den här texten, bara för enkelhetens skull), Tio små negerpojkar.
På den här sidan millennieskiftet har detta förstås blivit mer och mer besvärande, inte minst för oss Agatha-älskare som gärna pratar om boken. Även om N-ordet används tämligen neutralt i historien och den inte är rasistisk i överkant (åtminstone inte mer än vad som var vanligt i England 1939 när den kom) låter det rätt illa att kalla den så där. Så det var inte så konstigt att den för några år sedan kom ut i svensk nyöversättning med ny titel. Nu heter den Och så var de bara en, helt analogt med den amerikanska utgåvans titel And Then There Were None. (Allra först i England hette den Ten Little Niggers, inte heller det speciellt vackert.)

Jag har numera både den gamla översättningen Tio små negerpojkar och den nya Och så var de bara en i min bokhylla, och har läst dem båda. Som översättare tycker man ju förstås att det blir särskilt intressant att kunna jämföra dem, ungefär som när alla Tintin-albumen kom ut i ny version i början av 2000-talet. Vilken svensk utgåva är bäst?
Det är förstås inte särskilt lätt att uttala sig om det när man som jag har läst den tidigare versionen ett oräkneligt antal gånger och fått världens bästa läsupplevelse av den – den hör till de böcker som jag kommer ihåg stora partier av utantill. Språket i Einar Thermænius första översättning sitter i ryggmärgen och känns oklanderligt, och det medför en viss risk att man blir kritisk till varje nyöversättningsförsök redan från början.
Men så mycket kan jag säga att Helen Ljungmarks uppdaterade översättning gör åtminstone inte att jag tappar passionen för Agatha Christies mästerverk. Det är samma känsla som tidigare och man lever sig genast in i intrigen. Ni vet förmodligen redan vad boken handlar om, men om ni inte vet så drar jag resumén mycket fort:
Tio personer anländer till en isolerad ö dit de blivit inbjudna på olika sätt. De känner inte varandra och är ganska olika typer men har det gemensamt att de en gång i tiden har dödat någon och kommit undan med det. Första kvällen blir de alla förskräckta när en inspelad röst plötsligt anklagar dem i tur och ordning för deras respektive brott. Varefter de tio börjar bli mördade, en efter en, av sin okände värd som inte syns till och som de börjar inse måste vara en bland dem själva. Och varje mord sker på ett sätt som anknyter till ramsan om ”tio små negerpojkar” – i den nya versionen ”tio små tennsoldater” – som försvinner en i taget, och för varje mord är det en av de små statyetterna i matsalen som saknas.

Det är handlingen det, och i det stora hela känns det alltså inte som den har gått förlorad eller tagit skada av nyöversättningen. Någon stor radikal bearbetning är det kort och gott inte fråga om. Den största skillnaden, som man tänker allra mest på, är förstås att alla omnämningar av ”negerpojkar”, ”negrer”, ”negerstatyetter” och ”Negerön” har strukits och ersatts med ”tennsoldater” istället. Till största delen går detta att vänja sig vid, ändamålet är ju onekligen gott och välbehövligt. Mina invändningar kring denna redigering rör mest bara att det i översättningen av den där ramsan på tio verser (den som fungerar som ledmotiv och mordschema) känns lite konstigt med ”tio små tennsoldater gjorde si och så …”. Tennsoldater är väl inga levande varelser som ”negerpojkar” är? Jag hade nog för egen del nöjt mig med bara ”soldater”. Plus att namnet på ön i den nya versionen har behållits på engelska, så att den kallas ”Soldier Island”: hade man inte lika gärna kunnat kalla den ”Soldatön”?
Just detta är över huvud taget en annan skillnad mellan översättningarna, nämligen att fler engelska ord och begrepp har behållits i nyversionen istället för att översättas. Att ”herr” och ”fru” har översatts med ”mr” och ”mrs” till exempel, och att ”butler” har införts istället för ”betjänt” (fast det är onekligen skillnad på dessa två, så det må vara korrekt i alla fall). Effekten blir att man får en starkare känsla av att det är England vi befinner oss i, men även att kopplingen till en svunnen tid 1939 (då vi titulerade mer även på svenska) har blivit lite svagare.
Det blir den även av att språket i boken känns ännu mer avskalat nu än innan. Förutom att en del mindre lämpliga ordval har tagits bort (utöver ”neger”) så är det en del ord av det svårare slaget hos Thermænius som Ljungmark har ersatt med enklare synonymer. Lite grann störs jag av det, för Thermænius ordvändningar var snitsiga på sitt vis, och det är synd att stryka alla anstötliga ord och anpassa för mycket till nutiden … vissa detaljer vill man ju spara för att bevara tidskänslan också. Men å andra sidan bidrar den korthuggna stilen faktiskt till dramatiken, så det skadar egentligen inte att göra den ännu mer utpräglad.

Den allra största nackdelen och besvikelsen med Och så var de bara en är istället en poetisk brist, kan man säga. I ovan nämnda ramsa om de tio små tennsoldaterna fanns det nämligen redan i den förra svenska versionen ett översättningsproblem – det är i den vers som på engelska lyder ”five little soldier boys going in for law, one got in Chancery and then there were four”. I berättelsen illustreras den versen med ett mord på samma sätt som de övriga verserna, men på svenska har versen översatts helt annorlunda (förmodligen för att Thermænius inte kom på något bra rim på ”fyra” som gick att få ihop med domstolstemat). Med viss logisk förvirring som följd eftersom mordmetoden då inte alls stämmer på svenska i det fallet (det förklaras i översättningen men blir ändå konstigt).
Jag hade sett fram emot att få se någon riktigt smart lösning på det problemet här nu i den nya versionen – men nej, versen ser fortfarande likadan ut och logikbrottet kvarstår. Versen efter däremot (”a red herring swallowed one and then there were three”) har fått ett liknande problem löst, då det märkliga uttrycket ”svälja en anka” har tagits bort, men helt bra har det inte blivit nu heller, och övriga verser har mer eller mindre behållits som de var fastän man gott hade kunnat fila lite extra på dem också. Poesi och verser och rim är förvisso mycket svåröversättliga, men hade man inte kunnat lägga manken till för att få till ramsan riktigt snyggt den här gången? Så omöjligt kan det väl inte vara.
För övrigt är fenomenet att samma ordval använts i den nya översättningen som i den gamla något som förekommer även på fler ställen i boken. Det är lite olika i olika partier, men rätt ofta framstår det faktiskt som att förutom ”soldat”-justeringarna och liknande uppdateringar av tidsmarkörer, så är den nya versionen nästan som en bearbetad version av den gamla snarare än ett helt nytt jobb från scratch. Kanske är det oundvikligt, för man måste onekligen ha den gamla översättningen som referens när man gör en ny. Men lite förvånad blir jag ändå över att likheterna tidvis är så stora som de är. (De ändringar som faktiskt gjorts sticker då ut mer, kan man säga.)

Oavsett invändningar är Och så var de bara en fortfarande det mästerverk jag alltid sett det som. Även om man förstås, när man som jag har läst boken massor av gånger, kan fundera lite närmare på om det inte finns vissa logikbrister i handlingen ändå. Är det t.ex. troligt att gärningsmannen klarar sig utan upptäckt eller misstankar så många gånger, när hen smusslar med gift precis i närheten av de andra, och verkligen inte har många sekunder på sig att obemärkt gå iväg och fixa nästa mord? (Särskilt mord fem och sex känns väldigt svårgenomförda.) Tja, jo, rent teoretiskt är det väl möjligt fortfarande förstås, och då sväljer jag det eftersom det knappast går att få det mer trovärdigt än så inom ramen för en så fantastisk intrig.
Oavsett översättningsversion är det förstås också fortfarande fullt möjligt att reflektera över boken, för den är som sagt tänkvärd. Personligen brukar jag vara extra intresserad av det där som mördaren säger i sitt avslutande bekännelsebrev, att hen tänkt ut en lämplig ordning för offren att avlida i, så att de ”minst skyldiga skulle få dö först” och de mer kallblodiga mot slutet. Jag håller bara delvis med om den ordningen. Även om den grymma gamla Emily Brent är väldigt otrevlig är det knappast ett mord hon har begått (nätt och jämnt vållande till annans död), så hon hade nog fått gå bland de första om det varit jag som bestämde – och sådana som den fullständigt hänsynslöse Anthony Marston och den beräknande Rogers hade jag nog tvärtom låtit få hänga med lite längre. (Rogers är för övrigt en av förhållandevis få av de tio anklagade som faktiskt planerade sitt mord, och det gör ju honom genast mer skyldig i mitt tycke.) Men Agatha Christie och jag är åtminstone överens om att det är de två som är kvar precis på slutet som har gjort de två mest fasansfulla sakerna.
Apropå Agathas egen inställning så märks det förstås i boken, både i gammal och ny version, att hon själv på sin tid hade samma uppfattning som de flesta i England då – att den naturliga konsekvensen av mord är dödsstraff. ”Efteråt kunde man inte glömma”, skriver hon om hur det är att döda en människa, och det blir då helt följdriktigt att den ensamma kvarvarande personen som tänker detta går och hänger sig i samvetskval. Själv är jag kraftigt emot dödsstraff och håller inte med Agatha på den punkten, men det är onekligen ett intressant etiskt ämne som här skildras på ett rörande och känsligt sätt så att man får en hel del att fundera på.

Sammanfattningsvis – om ni inte har läst Och så var de bara en/Tio små negerpojkar, så gör det!
Och har ni läst den, så läs om den, nu när det finns en modernare version.
Vilken översättning ni än väljer så är och förblir boken storartad.

Bok: Agatha Christie, Och så var de bara en, översättning Helen Ljungmark, Bookmark Förlag.
(Alternativt Tio små negerpojkar, översättning Einar Thermænius, Bonniers.)
Betyg: 10 av 10.