En dokumentär värd att ta på allvar

Nu har jag också sett samtliga fem delar av den där dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär”. Väldigt intressant, och här är mina reflektioner om den. Med reservation för att andra redan sagt något liknande.

Jag var i viss mån beredd på att få blodstörtning över fientlig och vinklad kristendomsskildring när jag började titta, men jag kände mig snabbt lugnad på den punkten. I det stora hela tyckte jag faktiskt serien var välbalanserad, nyanserad och tänkvärd, och inte särskilt generaliserande. Jag har hört att den tydligen fått en del kritik från kristna kretsar, och nu vet jag inte så noga vad den kritiken rör sig om för jag har inte sett så mycket av den själv. Men ett av problemen anses tydligen vara att ”vanliga kristna” församlingar i dokumentären ges en sektstämpel à la Knutby och klumpas ihop med extrema och ”inte riktigt kristna” samfund, och så tyckte jag då inte var fallet i särskilt hög grad. Programmakarna är hela tiden tydliga med vilka kyrkor de respektive medverkande kommer från – det är många olika representerade, både diverse kristna samfund, Jehovas vittnen/mormoner och muslimer – och man markerar också sakligt var olika problem förekommer mest frekvent: i synnerhet att det är Jehovas vittnen som är värst på uteslutning av familjemedlemmar och islam som är värst på hedersvåld. (Även om det helt riktigt också påpekas att det sistnämnda inte enbart har med religionen att göra och att företeelserna även finns i olika former i andra samfund.)
I allmänhet kan man säga att serien beskriver människors negativa barndomsupplevelser rakt på sak och med klara besked om vilket samfund det gäller - och där förekommer inte bara de mer främmande extrema rörelserna och inte bara sekter som den i Knutby, utan även t.ex. (den vanliga) Pingstkyrkan, Södermalmskyrkan och Frälsningsarmén. Inget missvisande med det.

Om det sedan är någon av mina medkristna som oroar sig för att SVT genom detta program misstänkliggör kristna föräldrar och framställer det som att det är farligt att pracka kristendomen på barn (och i förlängningen att staten borde gripa in och fostra alla barn i Sverige sekulärt istället ...), så håller jag faktiskt inte med om det heller. ”Alla barn som växer upp i religiösa hem far inte illa”, upprepar berättarrösten diplomatiskt i samtliga fem delar i serien, och i sista delen fortsätter hon: ”Det finns förstås barn, uppvuxna i de samfund som nämnts här, som inte känt som barnen jag mött. Men de här barnen finns också.”
Det handlar om att ta upp deras historier helt enkelt. Hade det varit bättre att låta dem gå nedtystade?

På minussidan i programmet kan jag möjligen urskilja en viss naivitet i berättarnas attityd till religion, som att avsnitt 4 heter ”När Gud går före barnen” och föräldrar lätt förebrås för den saken. Sammanhanget är visserligen uteslutning, men ändå. Att kristna sätter Gud högst (vilket inte negativt påverkar den kärlek de har till sina barn – mycket viktigt!) känns ju för mig som kristet uppvuxet barn och kristen förälder mycket naturligt, så det skär sig lite för mig när det hela för tittaren målas upp som något slags val mellan ”Gud kontra barnet”. Där finns det en tendens till oförståelse för hur en gudstro fungerar, kan jag tycka.

En annan sak som åtminstone inledningsvis känns lite synd i dokumentären är att man inte så ofta framhåller det faktum att alla föräldrar i någon mån påverkar, och vill påverka, sina barn med sina egna värderingar: religiösa (alternativt religionsfria), politiska, etiska med mera. Ingen kan eller vill uppfostra ett barn till ett helt oskrivet blad, och det hade man kanske kunnat lyfta fram några gånger till i programmet, för att undvika att en del tittare ojar sig över hur de där galna kristna föräldrarna håller på och indoktrinerar. Å andra sidan så finns det faktiskt en passage där programledaren väldigt markant kommer in på just den aspekten:
”Jo, det är en förälders rätt att uppfostra sitt barn i enlighet med den tro man själv har, och självklart vill den förälder som tror att det finns en Gud och en sann väg ge det till sina barn. Men ingen förälder får glömma att barnet också har en egen rätt att välja.”
Så det är väl detta som är poängen lite, att man får lov att vara lyhörd och öppen och inte för nitisk och tvingande.

Jag tror också att det är klokt att ta till sig av de här historierna i dokumentären. Åter igen, jag har inte läst mycket av kritiken, men jag hoppas verkligen inte att SVT beskylls för kristofobi eller så, eller att kristna bara slår ifrån sig och menar att ”för mig var det ju bra att växa upp i kyrkan” och ”vi har minsann inte gjort något fel, så de är dumma som hoppar på oss”. Jag är säker på att vi inte alltid gör allting rätt, och även om SVT nu faktiskt skulle vara något slags ”röda SVT” som kommer med illvilliga påhopp mot kyrkorna, så kanske det ibland är praktiskt att ha röda SVT och andra utomstående som påminner oss kristna om sådant som vi inte själva har tillräckligt många egna ifrågasättande samvetsröster som påminner oss om? Som att en del av oss kanske kan bli bättre på att lyssna på barnen (och på vuxna för den delen) och ta till oss hur de faktiskt uppfattar saker och ting, och ta det på allvar. Om barn i våra kyrkor är rädda och känner sig tvingade och begränsade av olika saker i vår religionsutövning – och den här dokumentären visar ju att så är fallet – så får man hantera det. Och man kan inte bara tänka på att det är viktigt att säga och göra och undervisa om vissa saker i sin församling, utan man får också tänka ytterligare ett varv på hur man säger och gör och undervisar om dem.
Extra smärtsamt var det förresten att se det inslag med tjejen från Pingstkyrkan som berättar om hur hon efter att ha lämnat kyrkan drabbats av en massa näthat från folk i församlingen som tidigare varit snälla och vänliga. Det var alltså inte i någon sekteristisk församling, det var en vanlig pingstkyrka. Det är en tydlig signal om att en sådan här dokumentär borde få alla kristna (och alla religiösa) att tänka efter lite, inte bara de i Knutby.

Jodå, jag tyckte som sagt dokumentären var tänkvärd. Jag kände igen mig i vissa saker och tänkte att ”det där har ju jag varit med om i kyrkan och på möten och i undervisning flera gånger, är det något skadligt med det?” – och det kanske inte heller var skadligt för mig, men om andra har mått dåligt av det är det väl något som är bra att ta på allvar och rätt att uppmärksamma.
Andra kan självklart rikta häftig kritik mot ”Gud som haver barnen kär”, men se gärna alla fem delarna ordentligt först. Här är de.

(Bild ur dokumentären, SVT.)

Gud och en tärning

Om man står inför en knepig valsituation och inte riktigt kan bestämma sig, kan man då som kristen överlåta åt Gud att avgöra saken genom ett till synes slumpartat prov som till exempel att slå med en tärning? Är den metoden verkligen riktigt okej?
Det är en fråga jag ställt mig ibland. Jag har personligen en tendens att ibland drabbas av jobbig beslutsångest – bland annat har jag ett litet obetydligt vardagsval att fundera på just i skrivande stund – och andra gånger har det faktiskt hänt att jag, efter att ha grubblat länge och väl, tröttnat på att grubbla och låtit högre makter få säga sitt. Då tar jag oftast en tärning och tänker för mig själv att ”slår jag jämnt så blir det alternativ A, slår jag udda blir det alternativ B, käre Gud visa mig” och så slår jag. Ibland har jag t.ex. på det sättet avgjort om jag ska ta eller inte ta ett visst projekt som jag tvekat inför på jobbet.
Om du som läser detta inte är gudstroende tycker du förmodligen att detta beteende är sorgligt vrickat och vidskepligt. Varsågod, det bjuder jag på. Min fråga riktar sig emellertid inte till icke-troende utan till troende (kristna och andra som tror på en allsmäktig Gud), för det kanske är så att även ni tycker att det mest bara är nojigt att göra så? Att det inte är riktigt så det är tänkt, att Gud inte fungerar på det sättet?

Jag kan tänka mig att det på ett sätt kan ses som nonchalant att bara skyffla över alla sina egna svåra val på Gud, och lita blint på hans försyn istället för att tänka själv. Han kanske inte engagerar sig så aktivt i riktigt varje liten grej som varje liten människa håller på med?

Nej visst, men samtidigt så finns det ju i Bibeln flera historier där folk ber Gud att visa sin vilja genom att de utför diverse experiment som de själva hittat på – och även får resultat. Det allra bästa exemplet är Gideon i Domarboken, som ju lägger ut ull på marken och ber Gud att det under natten ska regna på ullen och inte på marken runt omkring, så vet Gideon att Gud vill att han ska anföra Israels folk. Nästa morgon har det mycket riktigt ösregnat på ullen och enbart där – men Gideon är ändå fortfarande tveksam och ber att Gud nästa natt ska göra tvärtom, alltså att det regnar enbart på marken och inte på ullen. Så blir det också och Gideon blir övertygad. Här har han alltså genomfört ett prov där han helt själv bestämt villkoren, ungefär som när jag slår med en tärning och befaller Gud att visa mig si eller så.
Ja, eller rättare sagt så ställer Gideon lite högre krav än så, eftersom det han begär är ett rent och skärt mirakel, två gånger om dessutom. Så det kanske inte är helt jämförbart. Men vi har för all del Apostlagärningarna också, där Jesu lärjungar vill utse en efterträdare till framlidne Judas Iskariot och får fram de båda kandidaterna Justus och Mattias. De löser det genom att dra lott, efter att först ha bett att resultatet ska bli efter Guds vilja, och lotten faller på Mattias.
Där är det verkligen en 50-50-metod som gäller, och det är ju ungefär på det sättet jag själv brukar göra också, låt vara att min beslutsångest brukar gälla avsevärt mindre viktiga saker än att utse en ny apostel.
Så kan man inte se detta som att det är okej att ta hjälp av Gud och en tärning ibland när man har svårt att bestämma sig själv?

Helt övertygad är jag fortfarande inte. Om jag ska fortsätta rabbla upp bibelreferenser så står det ju på ett ställe att ”du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov” – det ordet drämmer rentav Jesus till med när djävulen försöker fresta honom att hoppa ner från tempelmuren och se om änglarna kommer och bär upp honom. Det talar emot att man skulle kunna överlåta en massa personliga beslut på Herren så lättvindigt.
Å andra sidan står det också (i Ordspråksboken närmare bestämt) att ”lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren”. Där bekräftas det att det finns något slags gudomlig slump. Apostlarna som lottade mellan Justus och Mattias hade nog det stället i åtanke, misstänker jag.
Det verkar också otvetydigt att många kristna verkligen ”lägger saker och ting i Guds händer”, även om det kanske inte alltid tar sig uttryck i att de slår med tärning. De överlåter beslut till Gud på diverse andra sätt också hela tiden, exempelvis genom att slå upp bibelord på måfå och söka tilltal i olika former, och de spanar efter tecken och använder för den delen också resonemang som att ”när Herren stänger en dörr öppnar han ett fönster” och ser därför öppna och stängda dörrar överallt runt omkring sig i vardagen. Jag tycker det är rätt trevligt med sådana vanor. Jag fick själv en gång i tiden mitt livs viktigaste personliga bibelord – det som sammanförde mig med min blivande fru – genom att slå slumpvis i Bibeln. Och även om de vanorna kan förefalla godtyckliga och något osäkra ibland (icke-troende skulle säkerligen betrakta även detta beteende som sorglig vidskepelse …) så fungerar de ju tydligen i alla fall, så varför skulle man inte kunna använda tärning som en av metoderna? Åtminstone i de fall då det verkligen rör sig om ett väldigt tydligt val mellan A och B och man av någon anledning inte riktigt vet.

Jag menar, bara för att man använder tärning behöver ju inte det betyda att man sätter Gud på prov, och inte heller att man är oseriös eller lättsinnig.
”Kasta era bekymmer på Herren” står det också i skriften. Det kanske är i form av en tärning som man kastar bekymren …?
En aning snedvridet blir det väl först om man gör som Adrian Plass (som vissa läsare kanske är bekanta med): den där engelske kristne humoristen som i sin ”Adrian Plass he(m)liga dagbok” känner sig motvillig att gå och sjunga carols en kväll när han egentligen vill vara hemma och se James Bond på TV, och därför ber Gud om ett tecken: ”Om en dvärg i japansk amiralsuniform ringde på dörren precis fyra minuter över nio så skulle jag veta att Gud ville att jag skulle sjunga carols. […] Ett under har skett! Det kom ingen! Så var det med det.”
Så behöver man ju inte göra. 😊 Men det tycker jag inte att jag gör när jag slår med tärning heller.

En sista invändning är dock en rent psykologisk: att det oavsett kristna motiv kanske inte är alldeles nyttigt att odla sina egna nojor genom att slå ett gudomligt tärningsslag varje gång man har beslutsångest. Kanske borde man ta itu med saker och ting istället och försöka analysera saken nyktert, och spara tecknen från Gud till de viktiga situationer då det verkligen kniper? Å andra sidan är det väl kanske viktigare än någonsin att försöka tänka själv just i de lägena …
För övrigt finns också den praktiska svårigheten att även om man slår med en tärning, så kanske man får eftertankar efter det tärningsslaget i alla fall. Ungefär som Gideon fick när det först hade regnat på ullen. Då är det ju inte mycket mening med att tala om gudomliga tärningsslag, om man ändå är så osäker att man fortsätter ifrågasätta dem, och då kan man lika gärna låta bli alltihop.

Ja, min slutsats är att jag fortfarande inte vet riktigt, så jag hoppas att någon kan svara mig en gång för alla. Helst genast, för nu måste jag snart bestämma mig för hur jag ska göra med det där lilla vardagsproblemet som jag nämnde i början och som jag funderar på att använda tärning till och som utlöste hela det här inlägget. 😊

Jimmie moments: att råka få en tanke och att acceptera den

Måste bara säga något om det där med ”Jimmie moments” som det har tjafsats om på sistone (framför allt i den här GP-krönikan, och så har tydligen Ivar Arpi i SvD varit ute med liknande tongångar om att folk känner otrygghet som han tycker att man absolut måste ta på allvar).

Låt oss anta att man faktiskt kan ha ”Jimmie moments”, alltså ögonblick då man inte tycker Sverige känns svenskt längre och blir lite skrämd eller irriterad av det (t.ex. när det är en massa utländska varor i en mataffär) eller känner sig otrygg p.g.a. utlänningar i närheten. Ja, jag ska erkänna att jag också har haft ett och annat sådant moment i någon form (tänker inte beskriva närmare hur) för jag är inte perfekt. Men: en mycket viktig poäng är att det ju är skillnad på att råka få en tanke och att acceptera den.
För om jag får en negativ tanke om invandrare så gör jag på samma sätt som när jag råkar tänka någon annan oanständig, galen, dum, ful eller elak tanke. Nämligen att (försöka) slå bort tanken i fråga. Eller analysera den rationellt så den går över. Därför att jag vet att den inte passar sig, för att den är omoralisk eller ohyfsad. Jag ger inte efter för den utan vidare, jag tänker inte ”hoppsan, nu fick jag den här tanken, då får jag naturligtvis acceptera den och fundera vidare på den eftersom jag nu tänkte den”. Så gör jag inte, utan jag försöker kontrollera mina tankar när jag vet att de är dumma eller obefogade. Det är ju vanligt folkvett och självdisciplin.

Men en del verkar alltså tycka att när det är just Jimmie moments så är det fullt berättigade tankar, som man inte behöver slå bort utan kan ge efter för och dunka andra i ryggen när de tänker detsamma. Trots att även dessa tankar är dumma.
Det är de ju. Tänk efter själv – om någon blir rädd för utlänningar på gatan eller grips av något slags motvilja så finns det ju bara tre sätt att hantera de tankegångarna: 1. Avlägsna alla utlänningar så personen slipper vara rädd. 2. Se till att alla utlänningar tänker på sitt uppförande hela tiden och går in för att se svenskare ut så personen slipper vara rädd. 3. Uppmana personen till något slags terapi och att komma tillrätta med sina egna tankar, som vid andra fobier, så personen slipper vara rädd.
Eftersom vi i Sverige 1. inte tillämpar massdeportationer och etnisk rensning, och 2. inte kan ha en massa diskriminerande specialregler för personer med utländskt utseende eller godkänt-märkningar på dem för att intyga deras ofarlighet ute på stan (för då kan vi lika gärna införa davidsstjärna direkt), så återstår bara alternativ 3. Det säger sig självt. Tänker man något fobiskt om utlänningar är man inte nödvändigtvis en elak person för det, det påstår jag inte, men det man behöver göra i första hand är att jobba med sig själv. Inget annat.

Och ändå. Ändå är det så många, även smarta och bildade människor, som tycker att ”Jimmie moments” är befogade att ha och det ska andra plötsligt rätta sig efter. (Undrar om de tänker begära alternativ 2 först eller om de tänker gå direkt på alternativ 1.)
Det är läskigt vad fort det går nu.

Omänskliga fiender?

Det finns en scen i filmen ”Sagan om de två tornen” där Aragorn säger till de alviska kämparna inför slaget i Helms klyfta:
”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er.”
Detta är ett intressant yttrande. I filmen är det befogat att säga så, för fienderna som är på väg är en väldig armé av uruk-hai, och de kommer helt klart inte att visa någon nåd. Sedan kan man i och för sig diskutera det där med rasism hos Tolkien och om inte även orcher och uruk-hai egentligen borde ses som kännande varelser. Men låt oss för enkelhetens skull anta att de faktiskt är onda monster och inget annat. I så fall har Aragorn rätt i att det inte är någon idé att vara barmhärtig.

Men hur är det i verkligheten?
Jo, när det faktiskt inte är monster som är fienden, utan vanliga människor, då borde man verkligen akta sig för att använda resonemanget ”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er” (eller ens något åt det hållet). Det spelar ingen roll om motståndarna faktiskt är grymma, som IS till exempel, för de är fortfarande människor ändå. Och om man då börjar använda Aragorns resonemang på dem så innebär det att man slutar se dem som människor – man avhumaniserar dem och gör dem till sådana som det är lika bra att slakta. Då blir de bara monster som det är legitimt att döda.
I slutändan kan detta leda till att man själv blir lika hänsynslös, brutal och farlig för motståndarna som man anser att de är för en själv.



Tyvärr är detta en fälla som egentligen vem som helst skulle kunna hamna i, och inte bara när det gäller sådana extremfall som IS utan också andra antagonister. Även om det kan kännas som om man själv står på en god sida och kämpar en ädel kamp mot de hemska motståndarna, så ska man aldrig, aldrig glömma bort att det finns en risk för att man själv (och ens likasinnade) går samma farliga väg fast på den andra vägkanten. Det är få människor som i normala fall har lust att begå folkmord och massaker, men de kan göra det ändå om förhållandena blir extrema och om de har en syn på fienden som ”omänskliga och onda” som rättfärdigar våldet.
Det här låter säkert chockerande, men jag är övertygad om att aktivister på vänsterkanten skulle kunna gasa ihjäl Sverigedemokrater systematiskt om de bara demoniserade dem tillräckligt mycket först. Och jag är även övertygad om att troende kristna skulle kunna dra ut på gatorna och inleda en pogrom mot muslimer efter att ha lyssnat till någon eldig predikant som försäkrade att muslimerna vill utplåna dem och att det är bäst att slå till först: ”Gud vill det!” I båda fallen krävs det väl sådana omständigheter att hatet kan byggas upp ett tag tills det tar överhanden, men möjligt är det, helt klart.
Om ni inte tror mig kan ni bara titta på en genomsnittlig Facebook-diskussion … där märks det att primitiv och hatisk lynchmentalitet kan uppstå läskigt fort, och att avståndet mellan våldsmännen i Syrien och oss här i Sverige nog är mindre än man kan tro.

Människor har helt enkelt en tendens att vara destruktiva om de bara får en förevändning. Det märks tydligast i krig, då alla folk och alla nationer kan förvandlas till grymma massmördare. Men det syns även i fredstid, och krigsstämning kan för den delen piskas upp snabbt. Många av övergreppen och våldsamheterna i krig beror på att folk blivit itutade att motståndarsidan egentligen inte är riktiga människor utan bara avskyvärda fiender.

Jag är benägen att koppla samman människors våldstendens med det som kallas arvsynd – något som jag råkar tro på. Visst, det kanske inte känns så uppmuntrande för en modern människa att tänka sig att vi är syndare, men för mig personligen känns det faktiskt ändå bättre att ha inställningen att vi alla är lika hopplösa fall och att vi alla är värdefulla i Guds ögon ändå (för det är vi), än att påstå att ”alla människor är goda – utom de där förhatliga typerna som är bevisligen onda”. För det senare är också en sorts avhumanisering, av den ”onda” sidan.

Det där sista var väl ett sidospår. Men en slutkläm: Tänk efter lite när du skriver på Facebook, när du kommenterar hemskheter och när du bemöter folk som har åsikter som du avskyr, eller kanske bara när du ska sätta igång att lufta din vrede över Jimmie Åkessons eller Stefan Löfvens senaste dumma påhitt.
Helt enkelt: Gör jag mig skyldig till att avhumanisera människor när jag säger så här eller delar detta? Gör det här inlägget att jag beskriver en grupp människor, skapade till Guds avbild (eller, om jag inte är troende, helt enkelt bara med människovärde), som ett opersonligt brutalt kollektiv? Bidrar jag till att måla upp bilden av en människa som ett korkat djur eller ett grymt monster, som det är okej att tala illa om och ta människovärdet ifrån (och i längden döda)?
Om svaret är ja, så låt bli att säga det du tänkte säga. Protestera och kämpa mot våldsamheter kan man göra även utan att reducera de ansvariga till omänskliga varelser. Glöm inte att alla människor har ett värde (trots att vi har en tendens att bli destruktiva) och att man inte kommer någon vart med våld, avhumaniserande förolämpningar och ständiga påminnelser om hur ofattbart grymma de där personerna på den andra sidan är.
Vi vill väl inte ha något krig där vi själva är de som inte visar någon nåd?

Blyga och osäkra män

Just nu ser jag en text av Åsa Beckman, från Dagens Nyheter, delas lite här och där.
I den menar hon att män som samtalar med kvinnor är dåliga på att ställa frågor, och att kvinnorna hela tiden är de som driver samtalet framåt och frågar saker så att männen får tillfälle att prata om sig och sitt eget hela tiden och aldrig intresserar sig tillbaka för sin samtalspartner. Hon tycker rentav att kvinnorna borde börja ”frågestrejka”. (Så kan man väl sammanfatta det.)

Jag tror i och för sig att Beckman har rätt – många män är säkert så där självupptagna och duktiga på att prata om sig själva.
Men här finns en problematik, och den gäller ”blyga män”. Sådana som undertecknad, till exempel. :) Vi män som faktiskt har svårt att föra en konversation över huvud taget. Vi som känner oss lätt obekväma med kallprat och lära-känna-samtal, och inte kan komma på något att säga och hela tiden märker att våra konversationer avstannar så att vi känner oss asociala. Vi som man får ”dra allting ur” – vi som behöver en ”känsla av förtroende” för att vår tungas band ska lossas lite mer, om de ens gör det då.
Det är givetvis beklagligt om kvinnor som pratar med oss blyga män känner att vi inte frågar något tillbaka. Men i vårt fall beror det ju verkligen inte på att vi är självupptagna, utan vi kan helt enkelt inte. Vårt skenbara ointresse för samtalsparten är inte ett ointresse på det där ojämställda sättet, utan beror på social oförmåga. Vi är tacksamma om det blir något att prata om, så att det inte blir helt tyst, även om samtalsämnet skulle råka bli något om oss själva. Så hur ska vi då uppfatta det här som Beckman skriver om? I vilken mån ska vi känna oss berörda och skuldbelagda och ta åt oss av det?
Risken är ju snarare att blyga män får ännu mer komplex över sin sociala inkompetens, när de inte bara känner pressen på sig att kunna prata, utan dessutom har den extra pressen att också kunna göra det på ett intresserat och hänsynsfullt och medvetet sätt, för annars framstår de som någon sorts mansgrisar. I värsta fall blir väl följden att en del män verkligen tystnar för gott och undviker alla sociala sammanhang.

Det är lite samma sak när man ser uppmaningar till män som är ute efter mörkrets inbrott att gå och föra sig och bete sig på ett visst sätt, så att eventuella kvinnor de möter i mörkret ska förstå på långt håll på deras kroppsspråk att de inte har några onda avsikter. (Jadå, jag har sett sådana instruktioner.) Ett välmenande råd givetvis, och inte alls obefogat, men för män som redan har komplex för sin hållning och sin kroppsföring och sitt rörelsemönster och sitt utseende – som jag själv tidvis har haft – så är det bekymmersamt. För män med dålig självkänsla blir det för mycket att hålla reda på, det blir övermäktigt med alla anpassningar man måste göra för att ”göra rätt”, och det kan mycket väl sluta med att män med dålig självkänsla helt enkelt undviker att gå ut när det är mörkt (precis som en del kvinnor som är rädda för våldtäktsmän redan tråkigt nog gör). Jag fick själv denna uppgivna reaktion när jag häromåret läste en text på detta tema.

Hoppas läsaren fattar min poäng. Jag vill inte påstå att det är mer synd om blyga och osäkra män än det är om kvinnor. Jag är verkligen heller inte ute efter att förringa de problem som finns med ”män som tar för mycket plats vid samtal” eller nonchalera att kvinnor är rädda ute på mörka gator. Absolut inte. Något måste göras åt det. Det är inte fel att se över sitt beteende om man på det sättet kan bidra till jämställda förhållanden. Jag undrar bara om någon kan hjälpa mig att reda ut hur det då blir när det gäller blyga och osäkra män? Borde det inte finnas någon specialanpassad strategi för just oss?
För vi finns, vi också, och jag tycker att jämställdhetsarbetet angår oss också.

P.S. Idag är det för övrigt exakt sexton år sedan Jemima och jag träffades. Det gjorde vi på kristna studentföreningen Credo i Göteborg, och det gick till så att vi satt vid samma bord och började prata med varandra. Och med Jemima märkte jag att jag genast kunde prata riktigt mycket - inte konstigt, för hon var ju så trevlig, men det kanske också hade att göra med att jag just den kvällen helt sonika hade bestämt mig för att försöka vara extra social.
Man kan ju ändå undra om jag vid detta tillfälle ställde lika många nyfikna frågor till henne som hon ställde till mig ... :)