Allsvenskan i TV – en undersökning av hur ofta lagen får synas (del 2)

Välkomna tillbaka! I det förra avsnittet gjorde jag en inledande genomgång av vilka lag i herrallsvenskan i fotboll som visats mest respektive minst i Discoverys linjär-TV-kanaler Kanal 5 och Kanal 9 under den gångna säsongen. Idag ska vi ta en aningen närmare titt på omständigheterna när de där matcherna visades.
Till att börja med: om någon själv vill gå igenom mitt material i dess helhet och dra sina egna slutsatser, så har jag det som en Excel-fil här. Men det är en rätt så diger lista, så för att göra det lite mer överskådligt har jag också gjort en förenklad tabell som kommer här nedan (klicka på bilden så går den förhoppningsvis att få upp förstorad). Där ser vi enbart just de matcher som visades i femman/nian i varje omgång, och vilka det var som spelades samtidigt men inte visades.

När det gäller lagens placeringar ”när schemat bestämdes” så handlar det alltså om hur lagen låg i tabellen vid de olika tillfällen då TV-tiderna offentliggjordes (hur det gick till nämnde jag förra gången). Alltså inte hur lagen låg till när det väl var dags för matcherna, utan när schemat lades upp. (Det är också därför det är tomt i den spalten de första omgångarna – de matcherna bestämdes ju alla innan säsongen började, så då hade inget lag någon tabellplacering.)
Nu finns det vissa avvikelser från det här: Kanal 5 och Kanal 9 har inte alltid följt det i förväg uppgjorda schemat. De matcher som i slutändan sändes från omgång 14, 17, 24, 25, 27 och 30 fanns inte med när tablåerna först lades ut, och i omgång 17 var det inte bara en utan två matcher (Kalmar-AIK och Värnamo-Djurgården) som skulle ha sänts enligt den första infon men som inte gjorde det. Så det verkar inte som de tablåer som läggs ut i förväg har varit helt huggna i sten; i vissa fall kan det tydligen bestämmas sändningar med lite kortare varsel. Men det är ändå i det stora hela mer rättvist att gå efter hur tabellen såg ut när TV-tablåerna först meddelades, eftersom Discovery ändå för det mesta faktiskt hållit sig till det. (Avvikelserna kan också bero på rent felaktiga uppgifter.)

Nu ska vi kika närmare på hur man läser av den här uppställningen. Jag tar en rad som exempel:
I omgång 10, söndagen den 29 maj, ser vi att Discovery visade matchen Norrköping-Elfsborg i Kanal 5. Detta hade bestämts tidigare i maj, efter omgång 8 (det var då TV-tiderna lades ut), och vid det tillfället låg Norrköping sjua i tabellen och Elfsborg tia. (Tabelläget hade hunnit bli annorlunda när matchen väl sändes, men det kunde Discovery förstås inte veta när de bestämde saken.) På matchdagen hade Norrköping redan visats två gånger och Elfsborg en, och Norrköping hade då hittills inte ratats men Elfsborg hade ratats två gånger.
Exakt samtidigt som den här matchen gick spelades som synes också Djurgården-Varberg och Degerfors-Malmö. När TV-tiderna bestämdes låg Djurgården fyra i tabellen och Varberg tolva, Degerfors var nummer fjorton och Malmö fem. Djurgården hade på matchdagen visats två gånger, Varberg noll, Degerfors och Malmö en gång var, och de fyra lagen hade ratats noll, tre, två respektive noll gånger.
Var det ett rättvist val av Discovery att just i detta läge visa Norrköping-Elfsborg …? Det kan man fundera på. Själv hade jag nog tyckt att det varit rättvisast med Djurgården-Varberg, eftersom Varberg den 29 maj inte hade visats alls och redan ratats vid tre tillfällen – plus att en match mellan lag 4 och 12 i tabellen kanske torde vara en aning mer intressant än en match mellan lag 7 och 10, om man ser det på det sättet.

Men detta var nu bara ett enda exempel. Hur blir det om man försöker se några helhetstendenser i den här röran? Går det ens att urskilja några sådana?
Det jag själv är mest intresserad av att få veta i detalj, det är om Discovery i sitt matchurval verkar gå efter 1. lagens aktuella tabellplacering vid sändningsbeslutet, 2. antal gånger de redan visats, eller 3. lagens popularitet.
Allra först skulle jag dock gärna vilja ha lite grepp om det där med vem som bestämmer – om Discovery har något inflytande på själva matchschemat när Svenska Fotbollförbundet lägger det. Som sagt vet jag inte det säkert, men jag tycker det verkar troligt att Discovery inte är med och bestämmer matchernas datum och klockslag, utan att de i efterhand plockar ut vad de tycker är lämpligast att sända i femman och nian vid de tillfällen då de tänkt sända. Anledningen till att jag tror detta är att urvalet av sända matcher är lite för spretigt. Om Discovery själva hade varit med och bestämt skulle det förmodligen ha varit fler ”högintressanta” matcher som linjärsändes på deras ordinarie tider: fler derbyn, fler toppmöten och så vidare. Vi kan se att Discovery inte är främmande för att sända sådana matcher när de får chansen (de sände t.ex. det alltid lika laddade mötet mellan AIK och Göteborg, Skånederbyt Helsingborg-Malmö och det för guldstriden avgörande Göteborgsderbyt i näst sista omgången), men det syns också att de inte fått chansen att göra det särskilt ofta, och det måste bero på att de inte är med och bestämmer schemat.
Nu ska vi titta på mina tre punkter ovan.

Tabellplaceringsfaktorn
Om vi börjar med tabellplaceringar, så ser vi att det i majoriteten av fallen faktiskt är så att om det spelas flera matcher samtidigt, så väljer Discovery att sända de två lag som så att säga sammanlagt ligger bäst till i tabellen. Under säsongen har det varit femton tillfällen då det funnits mer än en match för Discovery att välja på och de också har haft ett tabelläge att gå på för att välja, och vid tio av dessa tillfällen har de valt lagen med bäst tabellplaceringar.
De fem fall då de inte har gjort det är Norrköping-Elfsborg (som jag nämnde ovan), Elfsborg-AIK, Hammarby-Sundsvall, Helsingborg-Malmö och Malmö-Värnamo. I alla de fallen fanns det andra lag som låg bättre till. Varför struntade Discovery i tabellägen i dessa fall? Ja, Helsingborg-Malmö var kanske inte så konstigt, det var ju ett Skånederby. Men de andra fallen är lite mer oförklarliga, och jag hittar inga andra anledningar till Discoverys val än att de måste ha tyckt att de här lagen var mer intressanta att linjärsända, trots deras sämre tabellpositioner. Åter igen kan man diskutera rättvisan i det hela.
En sak som här borde nämnas är att dåliga tabellpositioner för diverse lag inte behöver innebära att det blir ointressanta matcher när de lagen möts. Tvärtom – bottenstriden i allsvenskan kan ju ofta vara minst lika spännande som toppstriden. Så man kan ju tänka sig att Discovery ibland skulle kunna sända matcher mellan bottenlag, lika väl som mellan topplag. Men det kan vi ganska snabbt konstatera att det gör de faktiskt inte. Ju bättre placerade lag desto bättre, verkar vara deras motto, och följer de inte den principen väljer de ändå inte att sända några streckstridsmatcher. Bland annat prioriterade de bort det ångestladdade bottenmötet Helsingborg-Sundsvall och den ännu mer avgörande streckmatchen Helsingborg-Degerfors. Det var egentligen bara i sista omgången de valde en match som huvudsakligen berörde bottenstriden, nämligen Malmö-Degerfors, och då var det väl för att guldstriden redan var avgjord. (I det fallet bestämdes det inte förrän några dagar innan vilken av matcherna som skulle sändas.)

Antal gånger lagen redan visats
Tar då Discovery i sina matchurval någon hänsyn till hur ofta de visat respektive lag innan? Här är det enkla svaret på frågan nej, och det såg vi ju även i min inledande reflektion i förra avsnittet. Vi kan t.ex. se i omgång 13 att Discovery i Kanal 5 sände matchen Elfsborg-AIK, samtidigt som Mjällby-Häcken också spelades. Elfsborg hade då redan visats två gånger och AIK en, medan Häcken hade visats en gång och Mjällby ingen alls. (Dessutom låg Mjällby och Häcken bättre till i tabellen än Elfsborg och AIK.) Trots detta blev det Elfsborg-AIK som sändes.
Ett annat exempel är omgång 25 med matchen Malmö-Värnamo. Dessa båda lag hade vid det tillfället visats 5 respektive 3 gånger – bland annat det tidigare mötet mellan dem då Värnamo hade hemmaplan! – och de båda andra matcherna vid samma tillfälle (Sundsvall-Göteborg och Elfsborg-Kalmar) var mellan lag som visats mindre, men ändå blev det Malmö-Värnamo. Ingen kvotering där inte.
Även om det också finns exempel på det motsatta, alltså att Discovery hyfsar till siffrorna lite för lag som inte fått visas tidigare (särskilt i augusti var det flera ”nollor som sprack”), så får åtminstone jag det sammantagna intrycket av siffrorna att det inte spelar någon som helst roll hur ofta lagen fått synas i TV innan. Discovery väljer uppenbarligen hellre efter tabellplaceringar – och framför allt efter lagens popularitet.

Popularitet
Jo, för nu kan jag inte tiga med fakta längre: det är faktiskt så att ju mer man tittar på den här uppställningen, desto mer ser man mönstret. Och mönstret är att de lag som är populärast, de sänds mest i linjär-TV. Vi såg det i den enklare uppställningen över antal visningar i förra avsnittet, och vi ser det igen nu i detaljuppställningen.
Under 2022 var det 26 allsvenska matcher som Discovery sände i Kanal 5 och Kanal 9. Av dessa var det inte mindre än 24 matcher där minst ett av lagen var något i kvintetten AIK, Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Malmö FF. Det är nog få i Sverige som inte skulle hålla med om att dessa fem storstadslag är Sveriges populäraste, de som har flest fans. Därför är det också de som får sändas mest.
Intressant är också att de två sända matcher där det inte var något av de här fem lagen som förekom, det var Degerfors-Elfsborg och Norrköping-Elfsborg. Eftersom det enligt min uppfattning är just Norrköping och Elfsborg som tillsammans med Helsingborg kommer närmast efter de fem stora storstadslagen i berömmelse och popularitet i Sverige, är det knappast konstigt att det var de som sändes i de fall då storstadslagen inte förekom. (Vid matchen Degerfors-Elfsborg spelade för övrigt inte något av ”de fem stora” samtidigt över huvud taget.)
När övriga lag i allsvenskan får sändas, så verkar det vara mest för att de möter något av de populära lagen just då. Vissa lag har haft stor tur med det där i år, framför allt Värnamo (som nu ändå har fått sändas fyra gånger, det kommenterade jag i förra avsnittet), men andra är markant mindre gynnade.

En invändning man kan göra mot den här teorin är att ”de fem stora” kanske inte sänds för att de är populärast, utan för att de ligger högt upp i tabellen. Just dessa fem brukar ju ofta göra det, och vi har ju sett att Discovery har en tendens att välja att sända högt placerade lag. Javisst, Discoverys val är helt klart en kombination av båda faktorerna, men att populariteten prioriteras högst, det kan man se på vilka matcher de valde att sända innan säsongen började (omgång 1 till 7 och en i förskott från omgång 16), då det inte utkristalliserats några topplag ännu, även om man förstås kunde tippa. Även då var det i regel de fem stora som valdes ut när sändningsbesluten togs! Och om det allra mest var höga tabellpositioner som spelade roll för Discovery, då skulle de, som jag nämnde förra gången, ha sänt Häcken lite mera. Häcken var under hela säsongen ett topplag, som dessutom spelade en rolig och anfallsglad fotboll, men detta återspeglades inte nämnvärt i hur mycket de fick synas i Discoverys kanaler – utom när de spelade derby mot Göteborg. Så inte har tabelläget så stor betydelse inte.

Ett annat lag jag gärna vill lyfta fram är Degerfors, som har något av en specialstatus i fotbolls-Sverige: de hör inte till storlagen som har flest fans, men de fungerar som något av en ”brukslagsmaskot” och brukar därför trots sin litenhet ofta nämnas med respekt (inte minst i dokumentären som SVT sände om dem tidigare i år). Men Discovery behandlar inte Degerfors på det sättet, utan verkar mer se till faktisk tittarpotential. Det var mest i sista omgången nu i söndags, när Degerfors mötte Malmö, som Discovery verkade tycka att det blev intressant.
Just det tillfället är faktiskt ett ovanligt tydligt exempel, som visar vad Discovery prioriterar mest. Då i sista omgången var det huvudsakligen två matcher som det fortfarande fanns en spänningsfaktor i: Degerfors och Varberg slogs om att undvika kvalplatsen, och mötte Malmö respektive Sirius. Sett till tabelläge var båda de matcherna högst relevanta att sända. Men när Discovery valde vilken de skulle visa, då gick de inte efter hur mycket de visat lagen tidigare – Sirius hade då bara sänts en gång och Varberg ingen alls – utan det blev Malmö mot Degerfors, trots att Malmö redan visats sex gånger. Hmmm.

Jag skulle allt vilja påstå, som en slutsats, att när Discovery bestämmer vilken match de ska sända från varje omgång (låt vara att de inte har så många att välja på en typisk lördags- eller söndagseftermiddag klockan 15), så går de inte efter hur mycket de visat lagen tidigare, men de går på en kombination av lagens popularitet och deras tabellplaceringar (ju högre desto bättre – bottenstriden är inte lika intressant), och det är populariteten som fäller avgörandet.
Sedan finns det ändå vissa variationer. Det är inte så att det är AIK, Djurgården, Hammarby, Göteborg och Malmö som tveklöst har det största antalet sända matcher, följda av Elfsborg, Norrköping och Helsingborg. Malmö fick sju sändningar 2022, Djurgården och AIK bara fyra. Men detta beror ju naturligtvis som sagt på den begränsade tillgången till matcher att sända på de tider det gäller. Och i det stora hela, och när man tittar i detalj hur Discovery valde varje enskild gång, så är det ändå samma mönster som framträder. Mönstret att helst vilja visa storlagen i linjär-TV.

Nu tycker väl kanske en och annan att det inte är något konstigt med det här, utan snarare helt naturligt och inte någon överraskning. Det är väl självklart att TV-bolagen väljer att sända det som ger mest tittarsiffror? Det är ju inte diskriminering utan bara rent affärssinne och strategi med tanke på målpubliken. Är det inte bara jag som är avundsjuk och bitter? Varför brydde jag mig ens om att göra hela den här stora undersökningen?
Ja, anledningen till att jag gjorde den, det var ju förstås att det var kul och att det ändå faktiskt är bra att ha bevisat någorlunda vetenskapligt vad man redan anade. Att jag nu har siffror och uppgifter att luta mig mot nästa gång jag beklagar mig över ojämlik sportnyhetsvärdering.
Själva slutsatsen att Discovery har ett skevt matchurval i sina sändningar, det kan man också tycka vad man vill om. Särskilt om man håller på ett lag som Malmö FF, givetvis. Men själv tycker jag att det är roligare och trevligare om fotbollslag i Sveriges högsta herrfotbollsserie behandlas någorlunda jämlikt i media och får lika mycket utrymme – och får de inte lika mycket ska det åtminstone inte ha med deras popularitet att göra utan med hur själva den sportsliga dramatiken ser ut just då (både i toppen och botten av tabellen).
När man i sina linjär-TV-kanaler mest bara visar de lag som redan är kända och populära, då cementerar man dessutom den populariteten och bidrar till att maktförhållandena i svensk fotboll förblir vad de är. Man ser till att de fem storlagen får fortsätta att vara storlag, med de ekonomiska resurser och det inflytande som följer, och man hindrar en dynamisk utveckling där maktbalansen kanske ändras ibland och nya (och nygamla) lag kan få framträda och bli populära och skaffa sig nya fans i de yngre generationerna. Jag tror att det senare skulle vara till större gagn för fotbollen än att samma gäng lag måste dominera hela tiden.
Personligen har jag respekt för alla fotbollslag i Sverige (möjligen med undantag för de själlösa flyttfågelklubbarna AFC Eskilstuna och Dalkurd 😊) och jag tycker att alla lag i högsta serien borde uppmärksammas i media efter vad de förtjänar. Där ingår att ge dem alla proportionerligt med sändningstid.
Och ett litet PS … eftersom Discovery i slutändan förmodligen ändå allra helst önskar sig att folk ska skaffa sig fullständigt abonnemang hos dem, och strömma vilka matcher de vill, så borde de väl egentligen inte bry sig så mycket om vilka matcher som de också sänder i Kanal 5 och Kanal 9. Varför gör de ändå det då? Det framstår mest bara som lätt irriterande.

Men nu är det som det är, och jag har i alla fall gjort den här genomgången och fått lite belägg för mina misstankar. Sedan kan jag ju naturligtvis ha tolkat mina data lite för vinklat och partiskt ... det är möjligt att det finns andra mönster som jag inte alls upptäckt. Om ni som läst detta vill fortsätta diskussionen och själva dra era slutsatser av mitt material (länk finns här, som sagt) så är det fritt fram. För min egen del lägger jag nu säsongen 2022 till handlingarna och hoppas på att få se Kalmar FF i Kanal 5 lite oftare nästa år.
Kanske får jag sätta mitt hopp till att de råkar möta Malmö, Göteborg eller AIK någon lördag eller söndag klockan 15, för då är det större chans att de dyker upp där i rutan. 😉


Läs första delen av denna undersökning

Allsvenskan i TV – en undersökning av hur ofta lagen får synas (del 1)

Nu har herrallsvenskan i fotboll tagit slut för i år. Och därmed har jag också lite statistik att presentera – för den som är nyfiken på det här med hur allsvenska lag behandlas i media.

Ursprunget till det hela är att jag redan tidigare har tyckt mig observera att mitt favoritlag Kalmar FF:s matcher nästan aldrig sänds i linjär-TV. Något som i sin tur har väckt min undran över hur TV-kanalerna tänker när de lägger sina tablåer. Ser de till att alla de sexton allsvenska lagen får sändas ungefär lika mycket? Eller är det något annat som avgör? Typ hur lagen ligger till i tabellen inför varje omgång – att det är det som bestämmer vilken match som är mest intressant? Eller hur många potentiella tittare det blir?
Inför den här säsongen i april i år bestämde jag mig för att försöka reda ut den saken, och därför har jag sammanställt statistik över hur matcherna har schemalagts och sänts – och vad de lag som visats har haft för tabellposition och ”nyhetsvärde” just då.

Först lite bakgrundsinfo.
Under den här säsongen 2022 har det varit bolaget Discovery som haft sändningsrättigheterna till herrallsvenskan i fotboll. Och på sätt och vis är det också så att de faktiskt sänder allt. I alla fall om man har ett fullständigt Discovery-abonnemang för allsvenskan. Då kan man liveströmma vilken allsvensk match man vill via nätet. Alla går att välja, där finns ingen orättvisa. Om jag hade ett sådant abonnemang skulle jag kunna se varenda Kalmar FF-match hemma på min skärm.
Men om man inte är väldigt sportnördig och väldigt rik, så har man i regel inget sådant där Discovery-abonnemang (för det kostar multum). Lyckligtvis kan man då istället se allsvenska matcher i vanlig linjär TV, närmare bestämt i Kanal 5 eller Kanal 9, för de två kanalerna ägs av Discovery. I de flesta av allsvenskans trettio omgångar brukar bolaget, förutom att de liveströmmar samtliga matcher, låta en av dem sändas i femman eller nian. Och i sådana fall kan jag titta.
Det är alltså på det här området jag har gjort min statistik, för det är här jag tidigare har inbillat mig att Kalmar FF är underrepresenterade. Det känns som de dyker upp ganska sällan i Kanal 5 och Kanal 9. Så hur ofta förekommer egentligen de och andra lag i linjär-TV? Finns det någon rättvisa?

Någon kanske flinar åt min frågeställning till att börja med, för varför ska jag hålla på att föra statistik över en sådan grej? Har jag inte bara lillebrorskomplex eller något? Och framför allt, om jag vill veta hur Discovery tänker när de väljer vilka matcher som ska gå i femman och nian, så är det väl bara att fråga Discovery själva?
Ja, det var faktiskt också precis vad jag gjorde. Jag mailade till Discovery (det var inte lätt att hitta någon kontaktuppgift, men jag gick via en support-mailadress) och beskrev mina funderingar och frågade om de tänker på något speciellt sätt när de bestämmer sändningsschemat. Jag frågade också om de samarbetar med Svenska Fotbollförbundet i samband med att matchschemat läggs, för att vid det tillfället avgöra vilka av matcherna som ska linjär-TV-sändas.
Men jag fick inte alls något klart besked om den saken utan bara ett goddag-yxskaft-svar från någon handläggare, så jag bestämde mig snabbt för att det var bättre att fortsätta undersöka saken själv och se med egna ögon. Så var det med det. Det blev lite roligare så också, för mig som gärna nördar ner mig i statistik om sådant jag är intresserad av. 😊

Att undersöka och svara på frågan är nu inte riktigt så enkelt som att bara skriva upp vilka matcher det var som sändes och sedan jämföra. Det är flera faktorer som påverkar.
Inledningsvis är det ju inte så att det bestäms med kort varsel vilken match som ska sändas i Kanal 5 eller Kanal 9, utan det avgörs tidigare än så, nämligen kort efter att själva spelprogrammet har lagts av Svenska Fotbollförbundet (SvFF). Och programmet läggs inte på en och samma gång för hela säsongen, utan i etapper. Innan säsongen har börjat bestäms de tio första omgångarna, och sedan släpps resterande delar av spelprogrammet vid ett par andra tillfällen under året. TV-tiderna brukar sedan komma rätt snart efter varje ”programsläpp”, d.v.s. ganska långt innan matcherna faktiskt spelas.
Eftersom jag ville göra den här undersökningen så sakligt som möjligt höll jag ordning på det där. Jag hade vissa problem att hitta en TV-tablå där jag kunde se långt i förväg hur Discovery tänkt sända allsvenskans matcher på sina kanaler, men jag hittade en här – märkligt nog inte en av Discoverys egna sajter, för där finns det inga sådana uppgifter, utan detta är en från Tele2, men det var den bästa träffen. Med hjälp av den sidan kunde jag se när det bestämdes vilka matcher som skulle sändas, och det var alltså vid några olika tillfällen under året (inför säsongen samt i maj, augusti och oktober) som det lades upp fler, ett antal åt gången. Och i min statistik över hur matcherna har sänts så har jag alltså tagit hänsyn till hur tabelläget var i allsvenskan just vid de tillfällena. Återkommer till det.

Ja, nu ska jag snart börja med själva resultatet av undersökningen, men ytterligare en faktor jag måste nämna och ta hänsyn till är att varje omgång i allsvenskan är uppdelad på flera dagar och tider. Det är aldrig så att alla omgångens åtta matcher spelas samtidigt (utom i den allra sista omgången), utan de fördelas på minst två, oftast tre och ibland fyra olika dagar i följd. Vilket väl de flesta som följer allsvenskan vet. Och de matcher som är på samma dag är ofta inte heller samtidigt: i synnerhet lördags- och söndagsmatcher brukar spridas ut så att några lag spelar klockan 15:00 och andra 17:30.
Här har jag också konstaterat att det finns ett mönster, nämligen att när Kanal 5 sänder en allsvensk match linjärt, så är det alltid klockan 15 på en lördag eller söndag. (Val av veckodag beror troligen på deras utbud i övrigt den helgen, vilket också förklarar varför de vissa helger inte sänder alls.) Kanal 9 för sin del sände under 2022 inte särskilt många matcher, men de tre gånger de gjorde det så var det vardagsmatcher som i de fallen spelades klockan 19. Detta är alltså femmans och nians ”ordinarie sändningstid”, kan man säga.
Detta innebär att det inte blir helt rättvisande om jag i min analys ska börja klaga över att en viss match från en omgång sändes men inte en annan – för om den som inte sändes var klockan 17:30 en lördag var det ju inte så konstigt att den inte sändes, då det är klockan 15 som är den normala sändningstiden för Kanal 5. När jag i analysen (ja, den kommer alldeles strax) talar om att vissa lag blev ”ratade” vid diverse tillfällen, så gäller det alltså bara de tillfällen då femman eller nian faktiskt sände allsvensk fotboll just då, men valde att inte sända de lagen. Matcher som gick utanför ordinarie sändningstid är så att säga inte relevanta, om ni fattar min poäng.
Sedan kan man förstås undra vem som bestämmer vilket lag som ska spela på vilken dag och vilket klockslag under varje utspridd omgång. Fotbollförbundet, Discovery eller klubbarna själva? Läggs schemat först, varefter Discovery väljer utifrån det hur de ska linjärsända, eller har de ett finger med i schemat redan från början? Det kan förstås ha viss betydelse i sammanhanget, men jag vet inte (för Discovery svarade ju inte på den frågan), och därför koncentrerar jag mig alltså som sagt på hur de valt att sända matcher just på sina ordinarie sändningstider. Då får man nog en någorlunda rättvisande bild.

Nu ska vi titta på statistiken, och det första jag då vill visa upp är en elegant liten tabell över de sexton lagen som spelade i allsvenskan 2022. Här har jag skrivit upp hur många gånger i år som det har hänt att de spelat en match som visats linjärt i Kanal 5 eller Kanal 9. Jag har dessutom skrivit upp hur många gånger lagen ”aktivt ratats”, och med det menar jag ett tillfälle då ett lag spelat en match som Kanal 5 eller Kanal 9 inte sände utan istället sände någon annan match vid exakt samma tid. Helt enkelt att kanalerna hade kunnat sända laget i fråga just då men med flit lät bli, till förmån för någon annan. Det är att bli ”ratad”.
Och här ser vi nu då hur ofta lagen har visats och ratats i år. Om man subtraherar antalet ”visats” med antalet ”ratats” får man dessutom ett värde, och ju högre det värdet är, desto mer gynnat av Kanal 5 och Kanal 9 (alltså Discovery) får man ju då säga att laget är. Självklart gäller också det omvända: ett negativt värde kan tyda på att Discovery inte varit så pigga på att visa just det laget. (Men det där värdet är inte helt pålitligt, eftersom det även beror av hur många gånger laget råkat spela på ordinarie sändningstid, vilket kan vara lite olika.)

Den första slutsats som åtminstone jag drar av den här statistiken, det är att någon rättvisa finns det uppenbarligen inte. Det kan vi glömma med en gång, att Discovery med sina kanaler femman och nian skulle eftersträva att sända alla lagen ungefär lika mycket.
Vi ser att det är ett lag som får äran att ha visats linjärt mest av alla i år, nämligen förra årets svenska mästare Malmö FF. Deras fans har kunnat se dem på TV utan dyrt Discovery-abonnemang hela sju gånger. Tvåa kommer Hammarby med sex tillfällen, följt av de båda IFK-lagen Göteborg och Norrköping med fem var, och sedan är det ett gäng lag som visats fyra gånger: AIK, Djurgården, Elfsborg, Helsingborg och Värnamo. Fem av de här nio lagen i topp har också pluspoäng i förhållandet mellan ”visats” och ”ratats”, vilket de är de enda som har.
Det som alla de här lagen med många visningar har gemensamt, förutom Värnamo, är att de är Sveriges mest populära och är de som brukar anses ha starkast fotbollstradition och fotbollskultur. Det är just de fem klassiska storstadslagen, samt i någon mån Norrköping, Elfsborg och Helsingborg, som utgör den skaran. (Jag tror att de flesta i fotbolls-Sverige håller med mig om det.) Är det lite så Discovery kan ha tänkt … att det är de som är mest värda att visa?
Att sedan nykomlingen Värnamo också finns med här, en klubb som aldrig förut ens varit med i allsvenskan, är inte lika lätt att förklara. Men det kanske är en ren slump … ja, om man tittar närmare på vilka Värnamo-matcher det egentligen var som sändes, så finner man att det var matcher mot Göteborg, Malmö (både hemma- och bortamatchen) samt AIK. Kanske var det inte för Värnamos skull som Discovery valde att sända dessa matcher? Vi ser ju dessutom, en spalt längre högerut, att Värnamo inte bara har visats fyra gånger utan ratats lika många också.
Jag kanske även ska nämna ett lag som Häcken i sammanhanget: Häcken som ju blev svenska mästare till slut, och som gjort en imponerande säsong hela vägen fram till dess, men som inte har sänts lika mycket som de ”mest populära” utan ligger lite i mitten. Borde de inte med sina resultat ha haft ett större nyhetsvärde? Kan även detta tyda på att det är popularitet bland tittarna som spelar roll, snarare än de faktiska resultaten?

Om vi sedan börjar titta åt motsatt håll, och se på vilka lag det var som inte sändes särskilt mycket, så kan jag som Kalmar FF-fan konstatera att mitt lag sannerligen inte har förekommit ofta i tablån. En enda gång under 2022 har jag kunnat se KFF på TV (och det visste jag ju redan innan, det var bortamatchen mot Djurgården, den tittade jag på), och det har varit fyra tillfällen då Kanal 5/Kanal 9 hade kunnat visa KFF men inte gjorde det. Dock är inte Kalmar de som råkat värst ut. Man är olycksbröder med Mjällby och Sirius, men allra sämst behandlade är ändå Sundsvall och Varberg: Sundsvall har även de bara visats en gång och ratats så många att deras siffra är bedrövliga -8 … och stackars Varberg har inte fått en enda direktsändning i linjär-TV av Discovery! (Nu när de kvalspelar mot Öster blir det dock två stycken, så de får se det från den ljusa sidan.)
Även detta är någorlunda i linje med hur fotbollslag i Sverige brukar uppfattas av gemene man. Varken Kalmar, Mjällby, Sirius, Sundsvall eller Varberg är lag som det direkt slår gnistor om i media – streckdramatik eller Henrik Rydström till trots – och Sundsvall tillbringade dessutom nästan hela säsongen längst ner i tabellen och kändes uträknade från början, så Discovery tyckte väl helt enkelt inte att det var lönt att sända matcher med dem. (Enda gången det hände var när de mötte Hammarby, talande nog.)

Men nu börjar det kanske bli lite väl lätt att generalisera här. Är det verkligen så enkelt som att Discovery har valt de ”mest attraktiva” lagen hela tiden? Stämmer den principen hela vägen eller finns det undantag? Är det inget annat som kan ha spelat in?
Jag har ju faktiskt statistik kring matcher och omgångar i detalj, och tabellplaceringar och allt möjligt annat, så jag tror att jag ska ta paus här och så fortsätter vi med mer ingående observationer i nästa inlägg. För här finns faktiskt mer att uppmärksamma om man tittar lite närmare.
På återseende!


Vidare till andra delen av denna undersökning

Vangelis in memoriam

(En liten hyllningstext till Vangelis, en stor musikalisk förebild, 29.3.1943–17.5.2022)
Vangelis – namnet betyder ”ängel med glatt budskap”, och det var du verkligen för mig. Även om budskapet för det mesta inte låg i några texter – det kom till mig med änglavingar genom din (mestadels, men inte alltid) instrumentala musik.
Det finns knappast ord för hur mycket jag älskat den genom åren. Hur mycket jag hämtat tröst och lugn och vila i den, låtit mig eggas upp av den, fått min fantasi satt i rörelse av den, låtit visdom och insikter komma till mig med den som bakgrund. Försökt imitera den, trots att alla sådana försök är fåfängliga.
Din musik, Vangelis musik, med sina förtrollande, svävande harmonier, med sina snabbt och muntert porlande elektroniska toner, så skickligt sammansatta till avancerade, mångskiktade kompositioner. Med sina meloditeman som smekte örat ... och med själva sin stämning, som kunde vara såväl hypnotisk sömn i trolskt mörker som ultrasnabb dans på solgnistrande vita moln.

Framför allt har du, Vangelis, komponerat soundtracket till mitt liv.
Ända sedan den där musikmeditationen i Gamla Hjelmseryds kyrka i mitten av 90-talet, när jag hörde ”Chariots of Fire” i sin helhet och för första gången insåg att det inte bara var signaturmelodin till ”Mitt i naturen” utan en hel låt – och vilken otroligt bra låt sedan! – så har din musik funnits med, i olika sammanhang, hela tiden. När jag ser tillbaka på olika minnen så finns ofta något av dig, Vangelis, med i bakgrunden och sätter sin prägel på känslan.
Manskören i ”Conquest of Paradise” på väg upp med bil till Härjedalens ödsliga fjällvärld en ljus sommarnatt 1995. Den virvlande atmosfären i ”Spiral” i det soliga och dammiga gästrummet i mormors och morfars stuga i Finland 1997, där jag satt och åt ananaskarameller och tänkte ödesmättat på hur det skulle bli när jag skulle flytta hemifrån bara några veckor senare. Den eftertänksamma, dova pulsen i ”L’Enfant” när jag väl hade flyttat till Göteborg och skaffat mig skivan ”Opéra Sauvage” på Skivhugget och lyssnade på den en kulen höstdag i mitt lilla inackorderingsrum. Den kylslagna iskristallmusiken i ”Antarctica” ombord på ett mörklagt flygplan när jag var på väg hem från min nio månader långa tripp till Kanada 1999 och var på väg in i ännu en ny fas i livet.
Men även sådana nyare bekantskaper som passionshymnen ”O gliki mou ear”, som känns så storslaget bysantinskt andlig att jag alltid lyssnar på den när det är långfredag. Eller, för den delen, från den allra senaste skivan (som kom nu förra året – du var aktiv in i det sista!), ”Inside Our Perspectives” ute på vår altan i skymningen här på Lilla Askerön, med ett glas rosé.
För att inte tala om att jag, även när jag inte har lyssnat på musiken, har använt den i alla fall. När mina barn var små och jag skulle få dem att somna så visslade jag din musik för dem, särskilt de melodier som funkar bra för just vissling: ”Song of the Seas”, ”To The Unknown Man” eller ”La Mort du Loup”.

I 27 år har jag haft din musik med mig. Och att jag verkligen behövde mer av den hela tiden, det bevisas av att jag under de första åren på 90-talet, då man fortfarande köpte skivor och jag hade svårt att få tag på sådana av just Vangelis, lyckades få tag på dem ändå och grep varje tillfälle jag fick att skaffa en ny: i London, i Helsingfors, i Charlottetown, i Oskarshamn (ja, där fanns det faktiskt också en!) eller var det nu kunde vara.
Det var verkligen inte konstigt, för din värld, Vangelis musikaliska värld, var kolossal och oändlig. Så många teman det fanns där, så många motiv och miljöer du utforskade musikaliskt. På en Vangelis-skiva kunde man ta en exotisk tur till Kina. Eller en färd tillbaka i tiden till El Grecos medeltida Spanien. Eller en resa i havet, både ner i undervattensriket och på ytan längs Medelhavets glittrande vågor i ditt ljuvliga hemland Grekland. Eller en tur i en myllrande storstad. Eller upp i stratosfären och vidare ut i rymden, flera gånger om. Allt detta skapade du, och jag har hela tiden varit förtrollad. (Att man inte kan förmedla känsla med en synt är inget annat än trams, trams, trams.)
Så som du använde dina keyboards och syntar, så som du hanterade en Yamaha CS-10, så som du lekte med tangenterna och ljuden och klangerna för att bygga världar och beröra människor, så har nästan ingen annan genom musikhistorien kunnat göra och uttrycka sig. Inte enligt min åsikt.

Nu är det för alltid slut på din elektroniska harpolek här på jorden, men den rika skatt av guld och juveler till kompositioner som du fladdrade fram med dina harmoniska änglavingar, den har jag fortfarande kvar och kommer aldrig att sluta lyssna på den. Den räcker länge. Det finns massor av stycken av dig som jag inte ens har nämnt här, fastän de mer än väl förtjänar att nämnas de också.
Vila i frid, Evangalos Odyssey Papathanassiou – Vangelis, ängel med glatt budskap!
Eller kanske inte vila helt och hållet förresten ... jag räknar ju med att du nu har hamnat i himlen där du får möjlighet att vara med och göra ännu bättre musik där uppe, då den du själv skapade trots allt bara är ett återsken av den som görs av din egen skapare.

Dags att ge upp – och ställa om

Och så skenar bränslepriserna uppåt igen.
Jag vet ju inte så mycket om ekonomi och inflation och så ... men för mig känns det spontant och logiskt som att det förnuftigaste att göra när någonting blir väldigt dyrt, det är att använda just den produkten mindre. Inte att fortsätta lika mycket som tidigare och kräva att priserna på alla andra saker (och löner och annat) ska följa efter. För det är ju då man trissar upp inflationen, när alla priser tillåts öka. Eller? Har jag missuppfattat på något sätt?

Jag tror helt enkelt att det har blivit dags för oss att inse att det är så här det kommer att vara, vare sig vi vill det eller inte. Vi måste fatta att bränsle- och energipriserna aldrig mer kommer att sjunka tillbaka till den nivå där vi egentligen vill ha dem. Och det går inte längre att skylla på några ”miljömuppar”. För, ja, detta kommer kanske som en överraskning för vissa, men det är faktiskt inte så att det sitter ett gäng miljöpartister i en statlig gangsterhåla och flinar och regelbundet säger ”nu höjer vi lite till, hehe”. Nu den senaste veckan har det t.ex. varit ett ryskt krig som har påverkat (nähäää?) och även före det berodde prisökningarna på en mängd olika faktorer i komplicerad samverkan.
Och om man ser klimatåtgärder som en irriterande bov bakom det hela så är det ju faktiskt så att inte bara Sverige utan hela världen är inne på att bekämpa klimatförändringar. FN kommer med alarmerande klimatrapporter och kräver handling från alla. EU har en grön giv och lägger upp en politik därefter som är ganska omvälvande. Alltihop orsakar en omställning och ett skifte, som Sverige inte är ensamt i världen om att uppleva, och som man faktiskt får försöka förhålla sig till. Att bete sig som om det vore några få vindsnurriga miljövänner i Sverige som gör livet surt för mänskligheten (i alla fall den svenska delen av den) är bara barnsligt. Vi ingår alla i en global väv där det de senaste åren har hänt en del.
Personligen anser jag att det är ganska tänkvärt att de allra flesta partier nu gör vad MP sade redan på 90-talet att vi borde göra. Kan man inte visa lite mer respekt för ett parti som på sätt och vis haft rätt hela tiden?

Ja, i alla fall, MP eller inte (jag är då rakt inte säker på om jag ska rösta på dem ...) så visar den senaste tidens utveckling att det nu ofrånkomligen är dags att ändra saker och ting. Särskilt lätt är det ju inte, jag fattar absolut att vissa får det krångligare om de kör mindre och skär ner på elförbrukningen. Inte minst gäller det företag och lantbruk och så (svårt för dem att undvika att höja priserna på sina varor när det blir mycket dyrare att framställa och leverera dem).
Men det hjälps inte, för det är ett faktum att nu är det så här det är. Vi kommer inte ifrån det längre, vi har liksom inget annat val, det är det som är min poäng.
Så nu får vi sätta igång att minska, ransonera, ställa om, förändra. Inte fortsätta som innan och bara justera priserna uppåt på allting. Inte heller inbilla oss att vi kan förbruka energi som förut och få den billigare bara vi skaffar oss lite mer kärnkraft (för hur sårbara blir vi inte för fientlig främmande makt om vi har ett energisystem som huvudsakligen bygger på kärnkraftverk?). Utan lägga om vanorna. Bita fast och stoppa den onda cirkeln i den änden istället.
Blir det extra svårt för någon så hoppas jag verkligen innerligt att det går att få fram olika former av stöd och kreativa lösningar. Kvickt.
Vi har ju trots allt lärt oss av pandemin att det faktiskt är möjligt att ändra våra vanor om det kniper. Vilket för övrigt även sanktionerna mot Ryssland har visat, att man tydligen inte alltid behöver ta hänsyn till ”hur det ska vara” när läget är exceptionellt.
Världen som vi ser den blir sig kanske ändå inte lik igen från och med nu, vi måste kanske acceptera att krig och krigshot ställer allt på ända, och då kan vi lika gärna börja anpassa oss.

Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.

En dokumentär värd att ta på allvar

Nu har jag också sett samtliga fem delar av den där dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär”. Väldigt intressant, och här är mina reflektioner om den. Med reservation för att andra redan sagt något liknande.

Jag var i viss mån beredd på att få blodstörtning över fientlig och vinklad kristendomsskildring när jag började titta, men jag kände mig snabbt lugnad på den punkten. I det stora hela tyckte jag faktiskt serien var välbalanserad, nyanserad och tänkvärd, och inte särskilt generaliserande. Jag har hört att den tydligen fått en del kritik från kristna kretsar, och nu vet jag inte så noga vad den kritiken rör sig om för jag har inte sett så mycket av den själv. Men ett av problemen anses tydligen vara att ”vanliga kristna” församlingar i dokumentären ges en sektstämpel à la Knutby och klumpas ihop med extrema och ”inte riktigt kristna” samfund, och så tyckte jag då inte var fallet i särskilt hög grad. Programmakarna är hela tiden tydliga med vilka kyrkor de respektive medverkande kommer från – det är många olika representerade, både diverse kristna samfund, Jehovas vittnen/mormoner och muslimer – och man markerar också sakligt var olika problem förekommer mest frekvent: i synnerhet att det är Jehovas vittnen som är värst på uteslutning av familjemedlemmar och islam som är värst på hedersvåld. (Även om det helt riktigt också påpekas att det sistnämnda inte enbart har med religionen att göra och att företeelserna även finns i olika former i andra samfund.)
I allmänhet kan man säga att serien beskriver människors negativa barndomsupplevelser rakt på sak och med klara besked om vilket samfund det gäller - och där förekommer inte bara de mer främmande extrema rörelserna och inte bara sekter som den i Knutby, utan även t.ex. (den vanliga) Pingstkyrkan, Södermalmskyrkan och Frälsningsarmén. Inget missvisande med det.

Om det sedan är någon av mina medkristna som oroar sig för att SVT genom detta program misstänkliggör kristna föräldrar och framställer det som att det är farligt att pracka kristendomen på barn (och i förlängningen att staten borde gripa in och fostra alla barn i Sverige sekulärt istället ...), så håller jag faktiskt inte med om det heller. ”Alla barn som växer upp i religiösa hem far inte illa”, upprepar berättarrösten diplomatiskt i samtliga fem delar i serien, och i sista delen fortsätter hon: ”Det finns förstås barn, uppvuxna i de samfund som nämnts här, som inte känt som barnen jag mött. Men de här barnen finns också.”
Det handlar om att ta upp deras historier helt enkelt. Hade det varit bättre att låta dem gå nedtystade?

På minussidan i programmet kan jag möjligen urskilja en viss naivitet i berättarnas attityd till religion, som att avsnitt 4 heter ”När Gud går före barnen” och föräldrar lätt förebrås för den saken. Sammanhanget är visserligen uteslutning, men ändå. Att kristna sätter Gud högst (vilket inte negativt påverkar den kärlek de har till sina barn – mycket viktigt!) känns ju för mig som kristet uppvuxet barn och kristen förälder mycket naturligt, så det skär sig lite för mig när det hela för tittaren målas upp som något slags val mellan ”Gud kontra barnet”. Där finns det en tendens till oförståelse för hur en gudstro fungerar, kan jag tycka.

En annan sak som åtminstone inledningsvis känns lite synd i dokumentären är att man inte så ofta framhåller det faktum att alla föräldrar i någon mån påverkar, och vill påverka, sina barn med sina egna värderingar: religiösa (alternativt religionsfria), politiska, etiska med mera. Ingen kan eller vill uppfostra ett barn till ett helt oskrivet blad, och det hade man kanske kunnat lyfta fram några gånger till i programmet, för att undvika att en del tittare ojar sig över hur de där galna kristna föräldrarna håller på och indoktrinerar. Å andra sidan så finns det faktiskt en passage där programledaren väldigt markant kommer in på just den aspekten:
”Jo, det är en förälders rätt att uppfostra sitt barn i enlighet med den tro man själv har, och självklart vill den förälder som tror att det finns en Gud och en sann väg ge det till sina barn. Men ingen förälder får glömma att barnet också har en egen rätt att välja.”
Så det är väl detta som är poängen lite, att man får lov att vara lyhörd och öppen och inte för nitisk och tvingande.

Jag tror också att det är klokt att ta till sig av de här historierna i dokumentären. Åter igen, jag har inte läst mycket av kritiken, men jag hoppas verkligen inte att SVT beskylls för kristofobi eller så, eller att kristna bara slår ifrån sig och menar att ”för mig var det ju bra att växa upp i kyrkan” och ”vi har minsann inte gjort något fel, så de är dumma som hoppar på oss”. Jag är säker på att vi inte alltid gör allting rätt, och även om SVT nu faktiskt skulle vara något slags ”röda SVT” som kommer med illvilliga påhopp mot kyrkorna, så kanske det ibland är praktiskt att ha röda SVT och andra utomstående som påminner oss kristna om sådant som vi inte själva har tillräckligt många egna ifrågasättande samvetsröster som påminner oss om? Som att en del av oss kanske kan bli bättre på att lyssna på barnen (och på vuxna för den delen) och ta till oss hur de faktiskt uppfattar saker och ting, och ta det på allvar. Om barn i våra kyrkor är rädda och känner sig tvingade och begränsade av olika saker i vår religionsutövning – och den här dokumentären visar ju att så är fallet – så får man hantera det. Och man kan inte bara tänka på att det är viktigt att säga och göra och undervisa om vissa saker i sin församling, utan man får också tänka ytterligare ett varv på hur man säger och gör och undervisar om dem.
Extra smärtsamt var det förresten att se det inslag med tjejen från Pingstkyrkan som berättar om hur hon efter att ha lämnat kyrkan drabbats av en massa näthat från folk i församlingen som tidigare varit snälla och vänliga. Det var alltså inte i någon sekteristisk församling, det var en vanlig pingstkyrka. Det är en tydlig signal om att en sådan här dokumentär borde få alla kristna (och alla religiösa) att tänka efter lite, inte bara de i Knutby.

Jodå, jag tyckte som sagt dokumentären var tänkvärd. Jag kände igen mig i vissa saker och tänkte att ”det där har ju jag varit med om i kyrkan och på möten och i undervisning flera gånger, är det något skadligt med det?” – och det kanske inte heller var skadligt för mig, men om andra har mått dåligt av det är det väl något som är bra att ta på allvar och rätt att uppmärksamma.
Andra kan självklart rikta häftig kritik mot ”Gud som haver barnen kär”, men se gärna alla fem delarna ordentligt först. Här är de.

(Bild ur dokumentären, SVT.)

Den tråkiga tyskan ...?

Märkligt ... finns det någon oskriven regel att tyska alltid måste göras tråkigt?

Anledningen till att jag undrar är denna:
Jag sysslar ju med tre språk i Duolingo. Ryska och finska (där jag i båda fallen är klar med kurserna, men repeterar regelbundet för att inte glömma bort språken igen), samt tyska, som jag arbetar mig igenom som bäst.
Och av dessa tre är det för mig helt klart tyska som känns tråkigast. Vilket till stor del beror på stilen på tyskkursen. Alla språkkurser i Duolingo är visserligen uppbyggda på samma sätt, med moduler och övningar som alltid riskerar att bli lite enformiga, och samma fula tecknade figurer. Men ryskan och finskan har åtminstone lite av en glimt i ögat i upplägget, och har t.ex. humoristiska exempelmeningar med blinkningar till filmer och diverse vardagliga detaljer. (”Au, tanskalainen lelu!”, ”aj, en dansk leksak!” 😊)

I tyskkursen däremot lyser all humor fullständigt med sin frånvaro. Duolingo-tyskan har dessutom helt outhärdliga, styltade röster som läser upp meningarna: överdrivet pedagogiskt deklamerande, som hämtat från en gammal språkkassett från 80-talet, fast värre. De ger mig nästan panik och får mig att klicka mig vidare så jag slipper höra meningarna i sin helhet. Och det är ju inte så bra, för meningen är ju att jag ska höra dem för att lära mig uttal.

Det intressanta är att det inte är första gången som jag konstaterar att tyskundervisning är tråkig och träig. Jag har nämligen hört många som läst tyska påstå just det. De två av mina barn som läst/läser tyska har från första stund klagat över hur tråkigt och jobbigt det är. Hustrun brukar beklaga sig över att hon aldrig lärde sig tyska ordentligt i skolan för att det var så trist upplagt. Och jag minns också från min egen skoltid att åtskilliga av dem som hade tyska gick och suckade över den svåra och sega och tråkiga tyskan. När jag tänker på det har jag faktiskt ytterst sällan mött folk som förtjust sagt att ”jaaa, tyska är verkligen kul, jag älskar tyska!” Det är vanligare att jag träffar på anglofiler, frankofiler och hispanofiler. De som lärt sig tyska har mer verkat göra det p.g.a. något slags plikt- och nyttokänsla.
Och när jag själv just nu i Duolingo-tyskan har segat mig igenom en hel modul med massor av övningar där de allra flesta bara varit varianter på ”ich will zum Oktoberfest gehen”, upprepade i all oändlighet, så börjar jag undra. Finns det en tradition av att tyska måste förmedlas genom formell och stel pedagogik som gör alltihop tråkigt? Influerar den traditionen all tyskundervisning, från högstadiets läromedel till Duolingo?

Jag vägrar tro att tyska är ett tråkigt språk i sig, att det är förklaringen. Det tycker jag inte att det är. Tyska är inte mindre intressant än något annat språk jag studerat, och jag vill mycket gärna lära mig det – tidvis har jag ångrat att jag inte läste det i skolan – och jag har för den delen absolut ingenting emot Tyskland eller något sådant. (Så ni som läser detta som är av tyskt ursprung: jag menar verkligen inte att trampa er på tårna!)
Men ärligt talat, finns det någon faktor som gör att man liksom måste lägga upp tyskstudier på ett visst sätt, så att det inte kan bli annat än tråkigt för svensktalande studenter? Går det inte att variera och göra roligare även för tyska?
Jag kan ju ha uppfattat saken fel också, så att det i själva verket vimlar av tyskentusiaster där ute. Ni som på olika sätt har erfarenhet av tyska och Tyskland och tyskundervisning får gärna svara mig, för detta kan vara en intressant lingvistisk nöt att knäcka.