Igelkotten recenserar en skiva: The Afterparty, Lykke Li

(recension maj 2026)

Lykke Li är en av de bästa artisterna i Sverige efter millennieskiftet.
Den uppfattningen har jag haft i ett antal år nu. Och då är jag ändå inte som många andra av Lykke Lis fans, som framför allt verkar ta till sig hennes översiggivna och självutlämnande texter. Dem har jag aldrig analyserat särskilt intensivt, utan jag har mer snöat in på själva musiken, som räcker gott och väl i sig.
Musikaliskt erbjuder Lykke Li en udda och egendomlig värld: karg, vemodig och nästan hypnotiserande. Den bygger på hennes barnsligt ljusa och spröda stämma i kombination med producenten Björn Yttlings säregna ljudlandskap som kan innehålla allt möjligt mörkt, rytmiskt och svävande men som ändå låter omisskännligt ”yttlingskt” hela tiden (hans insats är mycket viktig för slutresultatet, inte minst alla lustiga slagverk han pepprar låtarna med). Det är sådan musik som man gärna sjunker ner i och vaggas iväg av, mest i de partier när det är som lugnast men även när det ökar lite i volym: stämningen finns kvar även då. Sedan är Lykke Lis viskande sångsätt inte något för den som föredrar ordentligt magstöd 😊 men man kan inte säga annat än att hon har en mycket egen stil.

Det har blivit några stycken skivor från henne genom åren, och helt och hållet likadana har de inte låtit, men dem jag fastnat mest för är debutalbumet Youth Novels (som har den mest fascinerande och avskalade stämningen), dess efterföljare Wounded Rhymes (som tvärtom låter mer hitaktig, med kända låtar som ”I Follow Rivers”), samt den förra som kom för några år sedan, Eyeye (på den finns den låt som jag nästan tycker bäst om av alla, den drömlika ”Carousel”).

Och nu den här månaden har det precis kommit ett nytt album av Lykke Li. Det heter The Afterparty, och det verkar vara en lämplig titel, för efter vad jag har läst så blir detta det sista släppet från denna en av våra mest säregna sångerskor. Varför hon lägger av eller vad hon ska ägna sig åt istället har jag inte förstått ännu … jag kommer i alla fall att hålla tummarna för att hon ändrar sig på den punkten.
Till dess får jag avnjuta den nya skivan (eller spellistan, som det ju i praktiken är varje gång någon släpper musik nu i dessa Spotifierade tider). Är den en besvikelse eller är det Lykke Li i gammal god form?
Ja, det första man konstaterar är ju (förutom att omslagsbilden är suddig, märklig och tvetydig på ett sätt som passar Lykke Li ganska bra) att det är en mycket kort skiva. Endast 24 minuter, vilket onekligen inger en känsla av att jag och andra fans behövt vänta länge sedan sist på något som visade sig vara väldigt litet. Ett album som är mindre än en halvtimme är inte ens en LP i mina ögon utan mer en EP, om man nu ska använda gammal terminologi.
Men visst, det är i alla fall nio låtar på de 24 minuterna så man blir inte lurad på det sättet, och en fördel med en så kort skiva är ju att man kan lyssna på den desto oftare och klämma in den närhelst det finns lite tid över. Jag har nu också hört på The Afterparty ett antal gånger, och kan ge något slags omdöme, även om det var svårare än jag trodde att beskriva skivan och vad som karakteriserar den … det är liksom inte så lätt att uttrycka det med Lykke Li.

En sak att lägga märke till är att Lykke Li här på ”efterfesten” verkar lite gladare än hon har varit innan. Jag har som sagt inte försjunkit så mycket just i hennes texter tidigare, men att det varit rätt mycket depp och översiggivenhet har man ju ändå uppfattat i viss mån. Och det är klart att vemodet finns kvar i viss mån även på The Afterparty, annars vore det inte alls Lykke Li, men sångerskan verkar nu ändå bemöta motgångarna med en viss tapperhet och inte ge sig in i totalt mörker. Flera av låttitlarna ger också en vink om att det är mer positivt nu: ”Not Gon Cry”, ”Happy Now”, ”Lucky Again”, ”So Happy I Could Die”, ”Euphoria” (nej, den är inte en cover på Loreen!).
Annars är mitt helhetsintryck att skivan är som en sammanfattning av de tidigare skivorna, i sammanpressad, komprimerad och kortfattad form. Även om det finns en del nya grepp så känner man definitivt igen Lykke Li för det mesta, och helheten säger på något sätt mer än de enskilda låtarna då den känns som en lyssningsupplevelse med rätt stämning rakt igenom. Märkligt nog egentligen, för det har varit många olika producenter inblandade – både Lykke Li själv, den nämnde Björn Yttling och flera andra – men trots det hänger det hela ihop bra. Allt känns bekant kort och gott: här finns influenser både från hitsen på Wounded Rhymes, de små naivistiska styckena på Youth Novels och det självutlämnande på I Never Learn.

Om man ändå ska titta på enskilda spår så är det lustigt nog just de mer utpräglat ”hitvänliga” låtarna, de som mest anknyter till Wounded Rhymes, som jag har fäst mig vid när jag lyssnat igenom. ”Lucky Again” känns som ett slags informell uppföljare till den skivans ”I Follow Rivers” (om än med ett gäng orientaliska stråkar också), och även ”Sick Of Love” har en catchig refräng som känns både medryckande och bitterljuv samtidigt. Allra bäst är ”Knife In The Heart”, albumets näst sista spår, där Lykke/Yttling kommer igång med alla ingredienser: en snygg elektronisk vägg, klapprande slagverk av olika slag, samma intensiva indiestämning som förr om åren men även en hitdimension. ”Lykke Li gör hits igen”, såg jag i ett omdöme, och det håller jag med om när det gäller de låtarna åtminstone.
När det gäller de mer lågmälda spåren så är det tyvärr lite lättare att de glider in genom öronen och sedan ut igen, i och med att de är så korta … det blir ingen ”Carousel”-effekt där, och de är inte heller så fenomenalt hypnotiserande som till exempel ”This Trumpet In My Head” från debutskivan. På sätt och vis blir det frustrerande när det i flera låtar efter vers-refräng-vers-refräng kommer något som man tror är ett stick, och väntar sig att det blir ett par refränger till efter det, men sedan visar det sig att ”sticket” i själva verket var ett coda-parti och att låten är slut istället innan det ens gått tre minuter. Lite snopet.
Men angenäm lyssning är det ändå hela tiden, och en direkt psykedelisk effekt blir det också i det extra korta mellanspåret ”Future Fear”, som är en brygga mellan albumets första och andra halva.

Det är en kort musikalisk uppvisning, och inte Lykke Lis bästa album, för här saknas de där riktigt magiska, överjordiska, vaggande ögonblicken. Men samtidigt är det den typiska indie-Lykke Li: inte något man blir besviken på utan något att sätta på lite titt som tätt och avnjuta och ta till sig lite mer av för varje gång man lyssnar. Jag har nog mycket kvar att upptäcka har jag en känsla av.
Och jag hoppas som sagt att hon inte menar allvar med att det här skulle vara en tack-och-avskedsskiva.

Skiva: Lykke Li, The Afterparty, Neon Gold.
Särskilt bra spår: ”Knife In The Heart”, ”Lucky Again”, ”Sick Of Love”.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en TV-serie: Heated Rivalry

(recension februari 2026)

När jag först läste om den annalkande serien Heated Rivalry för en dryg månad sedan så väcktes min akuta nyfikenhet direkt – precis som hos många andra, har jag förstått.
I mitt fall var det flera faktorer som direkt fick mig att tänka att den där vill jag se. En TV-serie i ishockeyvärlden är ju intressant i sig (jag tänkte genast på Björnstad-böckerna). Att den är kanadensisk (efter en bokserie av kanadensiska Rachel Reid) och delvis utspelar sig i Kanada gjorde det ännu mer intressant, med den gamla förkärlek jag har för det landet. Enligt recensionerna/artiklarna skulle dessutom en av huvudpersonerna vara ryss och prata ryska, och även franska förekommer i serien … ja, med mitt språkintresse så fastnade jag på den kroken direkt. Och till råga på allt skulle då dessutom handlingen bygga på en kärlekshistoria mellan två hockeykillar som är ilskna rivaler på isen men förälskade privat … nej, för mig är då inte detta något frånstötande utan det lät tvärtom ännu mer lovande. Kanske kunde det vara något i stil med Young Royals – en serie som jag blev ganska förtjust i – fast i machoaktig hockeymiljö.
Allt det där lovade gott tyckte jag.
Sedan fick jag i och för sig tidigt klart för mig att det tydligen skulle vara väldigt mycket sex i den där serien också. Och att många redan avfärdat den som gayporr och överskattat taffligt fanfictionliknande tonårsdrama, mest ämnat för damer som vill se två läckra hunkar utan kläder kräla på varandra. Mina familjemedlemmar visade inte heller något intresse för att se Heated Rivalry, inte ens min äkta hälft. Det är ganska ovanligt, att det finns serier som jag vill se och inte hon, men så var det. Jag fick ställa in mig på att titta på egen hand.
Men det gjorde jag faktiskt också, för den där nyfikenheten tog överhanden. Jag lät det inte heller stanna vid bara ett försök, utan har nu sett igenom hela Heated Rivalry, ensam på laptopen, i takt med att de sex avsnitten dykt upp ett i taget på HBO. ”Gayporren” i fråga får då bli föremål för en recension denna månad. Det känns ju rätt så relevant att tala om vad jag för min del tyckte om den. Är det en sevärd erotisk hockeyserie det där, även för snart 48-åriga gubbar som jag?

Det jag först kan säga om Heated Rivalry är att den åtminstone känns som en av de mer ovanliga TV-serierna. Den har en annan stämning och uppbyggnad och följer inte riktigt samma mönster som serierna brukar göra. Tidslinjen är minst sagt hoppig. Och det där att serien utspelar sig i hockeyvärlden är en sanning med modifikation.
Handlingen känns på något sätt som ett parallellt universum, både tids- och rumsmässigt. Det är två mycket lovande unga hockeytalanger – Ilja Rozanov från Ryssland och Shane Hollander från Kanada – som blir draftade av varsitt proffshockeylag som de sedan får börja spela i. Redan där blir jag som (aningen) hockeykunnig något konfunderad, för även om det naturligtvis är NHL det är fråga om så har ligan här i serien istället fått pseudonymen MLH (Major League of Hockey), och Ilja hamnar i klubben Boston Raiders och Shane i Montreal Metros. Som alltså inte finns på riktigt, men de liknar verklighetens Boston Bruins respektive Montreal Canadiens – så till den grad att klubbarnas loggor och dräkter är förvillande lika förlagorna. Det kommer sedan fler tillfällen i serien då verkliga förhållanden justeras en aning, men bara en aning … till exempel när Ilja och Shane spelar OS 2014 i Sotji, vilket ju stämmer med verkligheten, men i serien är det Lettland som Ryssland åker ut mot istället för Finland. Sådana smådetaljer är det som ger känslan av ett något omotiverat parallellt universum.
Samtidigt går tiden i serien på ett sätt som blir nästan besvärande hattigt. Det är ständiga skutt något år fram i tiden, från 2008 till 2009 till 2010 och så vidare, och då och då stannar det upp lite för mer utdragna händelser men sedan är det dags för ett nytt hopp, tills det plötsligt har gått ganska många år och huvudpersonerna inte alls är några tonåringar längre (så att detta skulle vara en ungdomsserie kan vi genast utesluta). I kombination med den där surrealistiska, halvverkliga miljön gör det att man som tittare mest bara blir förvillad – och det gäller i synnerhet i avsnitt tre där vi går ett litet steg tillbaka i tiden igen för att se en förhistoria med saker som hände före nämnda OS i Sotji i avsnitt 2. Där hade jag faktiskt direkt svårt att hänga med.
Om man sedan tror att Heated Rivalry gör ett stort nummer av hockey så blir man besviken. Det är inte bara hoppen från år till år framåt i tiden som gör att det känns som att själva sporten hastas igenom, utan över huvud taget ägnas den tämligen lite uppmärksamhet, och fungerar bara som inramning och inget mer. Egentligen får man inte se särskilt mycket mer än de tillfällen under varje säsong då just Shanes och Iljas lag ställs mot varandra (vilket i praktiken ger intrycket att Montreal och Boston är de enda lagen i den där ligan!) och då konstateras det bara att den här gången vann Shane, den här gången vann Ilja, och så fortsätter det så. Idrottspsykologin och dynamiken inom proffssporten får så att säga inte mycket utrymme – det är inget Björnstad här inte. Lite glimtar här och var av kommentatorer, gruffande på isen om vem som är bäst, samt diverse lagkamrater som ger gliringar (serien har nog rekord i antal förekomster av ordet ”asshole”) … det är allt man får.

Vad är det då de sex avsnitten egentligen handlar om i denna storyline med idel tidshopp och tillfälliga nedslag i olika omklädningsrum och hockeyrinkar?

Rätt gissat. Det handlar om kärlek och sex. I synnerhet det sistnämnda. Kritikerna har på så sätt fullständigt rätt i att Heated Rivalry är övervägande sliskig, och om vi ska jämföra med den där andra gay-romans-dramaserien Young Royals som jag nämnde så är den serien mycket mer innehållsrik och mångsidig och har betydligt fler karaktärer än två. Heated Rivalry kan framstå som mycket enkelspårig i jämförelse.
Det hela går ut på att de där två grabbarna Ilja och Shane råkar träffa på varandra då och då, kvickt inleder en förbindelse (ganska rakt på sak redan första gången får man säga, det är inget de trevar sig fram till långsamt), träffas igen med jämna mellanrum, stöter bort varandra, men inte kan glömma varandra utan fortsätter kommunicera via fräcka SMS och så ses de förr eller senare personligen igen och det hettar till på nytt. Det är egentligen hela handlingen. Bipersonerna är inte speciellt många eller betydelsefulla, och Iljas och Shanes bakgrund och motivation sägs det inte mycket om, även om man får vissa inblickar i deras övriga bekantskapskrets och inser att båda två har en viss press på sig från sin föräldrageneration (resultatinriktat i Iljas fall och mer managementrelaterat i Shanes).
Sedan kan man ju visserligen se det som att det där inte behöver vara tecken på torftighet utan att det är en fråga om att tolka och uppfatta antydningar. Heated Rivalry är en mycket fåordig serie, och det kanske är just det som är tanken – att tittaren ska läsa mellan raderna och föreställa sig saker och ting själv. (I några fall råkar det visserligen bli övertydligt istället, men ändå.)
Det är också så att relationen mellan killarna genomgår vissa steg och faser – det är inte samma slags förhållande och kommunikation mellan dem hela tiden. I avsnitt fyra stegras till exempel dramatiken när de gör varandra svartsjuka genom att inleda förhållanden med tjejer istället, samtidigt som de ändå inte kan sluta tänka på varandra – och i avsnitt fem når de helt klart ett nytt stadium då det börjar brista för den hårdföre Ilja. Så helt på tomgång går det inte. Jag har också sett ett omdöme på annat håll om att poängen med de många sexscenerna är att de representerar ett slags utveckling för de båda älskande. Huruvida de gör det är jag inte kropp att avgöra, för så ingående har jag inte kunnat titta på eller analysera dem 😊 men jag fattar resonemanget.
I rättvisans namn finns det dessutom också utrymme för en (visserligen delvis förbryllande) utvikning och bihistoria. Nämligen den i avsnitt tre i serien, som nästan inte alls handlar om Shane och Ilja utan om en tredje hockeykille (en amerikansk rival till dem båda) som inleder en relation med en ”vanlig kille” i en bar, vilket blir en parallell till vad Shane och Ilja till slut gör av sitt förhållande. Så det handlar inte riktigt bara om dem hela tiden.

Med detta sagt så är det ändå sexscenerna som dominerar helheten, de tar i viss mån över igen i det ganska platta sista avsnittet, och de är onekligen mastiga att stå ut med. En kritiker hade visst räknat dem och fått det till att det var sammanlagt fjorton sexscener i de sex avsnitten … själv tappade jag räkningen, men den siffran kan nog stämma. Jag kan inte neka till att jag flera gånger reagerade med ”å nej, inte en sådan scen till” och fick lust att snabbskippa – inte för att jag är moraliskt indignerad eller så, utan bara för att det blir tjatigt.
Det som gjorde att jag ändå stod ut var faktiskt musiken, och det är en aspekt att nämna särskilt i Heated Rivalry. Originalmusiken till serien har gjorts av Peter Peter (ja, han kallar sig så) och han har fått till ett drömskt och svävande soundtrack (inte helt olikt Brian Enos ambientstycken) som jag måste medge passar perfekt till allt ”snusk” och till och med lyfter upp några av de scenerna en hel del. Även annan musik, t.ex. Beethovens månskenssonat, används effektfullt. Musik kan skapa stämning och så är onekligen fallet i den här serien – den musikaliska bakgrunden sätter mycket av hela tonen och atmosfären.
Där kommer jag nu också in på det som gör att jag sammanfattningsvis ändå på ett sätt uppskattar Heated Rivalry, nämligen att den känns lätt udda. Som jag sade i början, det är ett drama av ett slag som inte finns i särskilt många andra serier. Handlingen går inte framåt på det sätt man väntar sig utan hoppar alltså lakoniskt hit och dit. Miljöerna är begränsade till att bli ”kikhål”. Det är avskalat och nedbantat. Karaktärerna är inte många. Personerna säger inte mycket. Tystnaden (och musiken) utnyttjas flitigt istället för replikskiften. Massor av information lämnas att bli underförstådd.
Man kan se det som torftigt, men man kan också se det som speciellt. Det är det intrycket som för mig räddar vad som hade kunnat vara en total-cringe och enformig gayporrserie.
Plus att jag sanningen att säga är grymt imponerad av skådespelarinsatsen från Connor Storrie, som spelar ryssen Ilja: han är inte det minsta ryss själv utan bara amerikan, men han lärde sig flytande ryska inför rollen och talar det så vitt jag kan höra helt oklanderligt. Särskilt i en viss telefonscen i avsnitt fem som får sägas vara mycket stark. Man kan förstås undra varför rollen inte spelas av en riktig ryss, men jag uppskattar ändå Storries bedrift, även om rollfiguren själv är för buffligt brutal för att jag ska kunna gilla honom speciellt mycket.
Ja, hur som helst. Jag vet inte om jag egentligen kan rekommendera någon annan att se serien. På sätt och vis gör jag gärna det, då jag själv tog mig igenom alla avsnitten utan att tappa intresset, men jag vet då rakt inte hur andra skulle reagera (helt oavsett vad man tycker om sexscener). Intressant var Heated Rivalry i alla fall, och jag ångrar inte att jag tog mig tid att öka på min kulturella bildning genom att ha sett den. Det känns ju också befriande att det ännu kan komma en serie av det här slaget, som med sitt innehåll retar direkt gallfeber på Putin och förmodligen även på Trump och hans anhängare.
Så det är ju bra jobbat av Kanada får man säga.

P.S. Om någon undrar så är det med avsikt som jag stavar namnet Ilja med j! Ryskans Иля transkriberas på engelska till Ilya, och därför står det så överallt i serien också, men jag följer svenska transkriptionsregler och då blir det Ilja.

TV-serie, Heated Rivalry, HBO.
Betyg: 7 av 10.

(Bild från IMDb.)

Nu blir det inte bara recensioner – utan rangordningar också

Nu har jag i drygt två år hållit på med ”Igelkotten recenserar” en gång i månaden här på bloggen, och det börjar bli dags att utvärdera och se över detta en aning.
Ett problem på sistone – eller egentligen nästan hela tiden jag skrivit månadsrecensionerna – är att jag ofta haft svårt att komma på något att recensera. Jag har liksom inte fått inspiration till något konstant flöde av recensioner som legat på kö för att bli publicerade, så som jag i viss mån trodde och hoppades att det skulle bli.
Så är det ju annars med min andra månadsvana, att byta kyrkbild på min mobilskärm varje månadsskifte och dela den skärmdumpen för mina vänner på Facebook. Där har jag hela tiden många kyrkor som står i kö för att bli skärmbild, och jag behöver inte anstränga mig för att komma på något. Men med månadsrecensionerna är det värre – där har jag flera gånger fått tvinga fram någon idé, ibland nästan i sista minuten innan månaden är slut. Det känns inte helt optimalt. Samtidigt har jag inte riktigt lust att lägga av med det hela heller, för det är trevligt att alltid kunna få till någonting i slutändan och att hålla liv i bloggen.
Men nu har jag en lösning på problemet. Jag behåller konceptet ”Igelkotten …” varje månad, men från och med nu behöver inte igelkotten nödvändigtvis recensera, utan det kommer ibland att kunna vara något annat som är besläktat med recensioner. Nämligen rankinglistor.

För även sådana rangordningar är jag ju förtjust i att sammanställa ibland, och det finns väldigt många olika rankingar man kan göra över saker och ting mellan himmel och jord, och med kommentarer till brukar jag själv tycka att sådana listor som andra skrivit är rätt underhållande att läsa. Så där har vi en variant. Får jag inte inspiration till en recension en viss månad kanske jag får det till en ranking istället. Och tvärtom givetvis.
Förhoppningsvis kommer detta att funka ett tag. Jag har redan ett par stycken rankingar jag känner för att skriva, och inom kort inleder jag med någon av dem. Sedan kör jag på, ibland med ”Igelkotten rangordnar” och ibland ”Igelkotten recenserar” som tidigare. Och ibland självklart också ”vanliga” inlägg om andra saker mitt i alltihop. Så får vi se hur det går.
Tack för ordet så länge.

Igelkotten recenserar en skiva: The Gods Of Earth And Heaven, Army of Lovers

(recension oktober 2025)

Livet är fullt av sammanträffanden. Precis som förra månaden ska den här månadens recension handla om en gammal skiva från 1993.
Egentligen var jag lite i valet och kvalet vad jag skulle recensera. Jag funderade på att skriva om en kristen bok som precis har kommit ut och som jag har varit med och översatt: Guds ord, Guds hjärtslag heter den. Det hade sett värdigt, vördnadsfullt och andligt ut. Men när jag tänkte på saken så kände jag att jag i längden inte kan ta för vana att hålla på och recensera böcker jag själv varit inblandad i – det känns självbelåtet på något sätt och jag har gjort det en gång redan, det får räcka.
Så då fick det på nytt bli ett hopp tillbaka trettiotvå år i tiden, och till något som (om man vill vara elak) kan påstå är så långt från ”värdigt, vördnadsfullt och andligt” som man kan komma. 😀 Eller jo, kanske lite andligt ändå på sätt och vis. För nu snackar vi Army of Lovers och deras album The Gods Of Earth And Heaven.
Det blir då ett slags fortsättning från förra månaden, för då skrev jag ju om Pet Shop Boys Very, och förutom att båda skivorna kom ut 1993 finns här en hbtq-faktor som förenar dem, då ju Army of Lovers är ”gayikoner”. Jag håller mig alltså kvar i den sfären ett tag till (samtidigt som jag just översatt en konservativ kristen bok – det är jag i ett nötskal).

Nåväl. Vad var det då jag hade tänkt säga om Army of Lovers och albumet The Gods Of Earth And Heaven? Behöver jag ens recensera en skiva av den gruppen på nytt, med tanke på att jag har gjort även det en gång tidigare när deras comebackalbum Sexodus kom häromåret? Ja, det tycker jag att jag kan göra, för The Gods Of Earth And Heaven skulle jag nämligen påstå är Army of Lovers bästa album. Åtminstone det avgjort mest helgjutna.
Gruppens bakgrund och profil behöver jag inte beskriva längre, det gjorde jag redan i Sexodus-recensionen, men The Gods Of Earth And Heaven kom alltså 1993 (på våren det året) och vid det tillfället hade Alexander Bards grupp genomgått vissa förändringar. Sedan den föregående skivan Massive Luxury Overdose 1991 hade originalmedlemmen La Camilla sparkats och ersatts med Michaela de la Cour, och nu när den nya skivan kom så var det plötsligt något oväntat ytterligare en ny medlem med också, nämligen Dominika Peczynski, som gjorde sin debut i Army of Lovers i och med detta skivsläpp. Istället för en trio var därmed också gruppen en kvartett, två killar och två tjejer: Alexander Bard, Jean-Pierre Barda, Michaela de la Cour och Dominika Peczynski.
Och det kändes på sätt och vis som att gruppens kreativa motor herr Bard hittat en lämplig form åt sitt ”band” och sitt koncept på det sättet. Dock ville inte publiken riktigt följa med, utan The Gods Of Earth And Heaven fick ett svalare mottagande än Armén fått innan och det kan man nästan förstå, men som album är det som sagt ändå Bards & co:s mest intressanta. Och typiska. Och konstnärliga.

Rent teoretiskt sett borde man väl annars se Massive Luxury Overdose som Army of Lovers bästa. Den skivan innehåller ju en hel drös med bra låtar, bland annat gruppens största hits ”Crucified” och ”Obsession”, och ett antal till. Visst, men samtidigt känns det som att den skivan inte är mer än summan av de enskilda låtarna – den är mer som ett antal hits man stoppat in och varvat med annat material, och några av spåren är dessutom återanvändningar av låtar gruppen gjort redan tidigare. (Att Massive Luxury Overdose sedan även finns i en ”US Edition” med delvis annan låtlista gör den svårbedömd som platta.)
Med The Gods Of Earth And Heaven är det snarare tvärtom. Där är det inte lika stor hitpotential i de enskilda låtarna – och faktum är att det är minst tre av dem som är direkt motbjudande – men som helhet glänser ändå albumet som ett slags sammansatt konstnärligt verk. Det låter paradoxalt, men Army of Lovers är paradoxala, och hela idén med dem som grupp framkommer särskilt tydligt på The Gods. Det är både smaklöshet, galenskap, burleskhet, kryptiskhet, ironi och religiösa influenser om vartannat – och så ibland lite allvar ovanpå det. När skivan först kom vill jag minnas att jag läste att den var ”ett konceptalbum på temat religion” (jag tror det var Bard själv som sade så), och det kanske den med lite god vilja kan sägas vara – titeln ger ju också en vink om det – men framför allt är den ett konceptalbum på temat Army of Lovers i sin mest utblommade prydno.
The Gods är också den enda Army of Lovers-skiva som inte innehåller några versioner av tidigare låtar Alexander Bard gjort med gruppen själva och andra, utan hela skivan bestod av fullständigt nytt material när den kom, och det bidrar till bilden man får att Bard här har gjort ett kitsch-pop-konstverk ända från grunden.

Albumet innehåller sexton spår, men egentligen är det bara tolv, för fyra är små korta ”minilåtar” som bara är sådär fyrtio sekunder långa. Dock ska man inte hoppa över dessa, för de ingår på något sätt i upplevelsen. I praktiken är de något slags små solonummer för var och en av gruppens fyra medlemmar, och som sådana är de ganska besynnerliga och sticker ut med en knas-dramatisk stil. Michaelas minilåt handlar om hur hon som barn bad till Gud om en hund (och fick en), Jean-Pierres går ut på att han beundrar sin skönhet i spegeln, Dominika läser upp en saga på italienska om ”en flicka som hette O”, och Alexander rabblar religiösa motiv hämtade från zoroastrismen (som han var anhängare till just då). Man kan onekligen grubbla på vad de fyra vill säga med de här små ”presentationerna”, men de bidrar till intrycket; de kommer in mellan varven under skivans lopp. Michaelas låt är till och med öppningsspår på hela albumet, och kan nog tänkas avskräcka en och annan lyssnare – dock dröjer det inte länge förrän skivan inleds på riktigt med ”We Are The Universe”.

Om man kommer så långt och lyssnar igenom alltsammans, då är det som sagt tolv låtar och dessa utgör ett minst sagt brokigt musikaliskt utbud. Både textteman och musikgenrer varierar riktigt ordentligt, även om det är Army of Lovers vanliga house-disco-sound i botten på rätt många av dem, och även om en hel del på något sätt har med religion och världsåskådningsfrågor att göra.
Till den kategorin hör förstås ”Israelism”, förmodligen den mest kända låten på The Gods, och som bekant en lätt kontroversiell bearbetning av den judiska kyrkobarnkörsången ”Evenu shalom alechem” (”Jag blir så glad när jag ser dig”) till en discolåt. Hånfull mot judendomen har en del tyckt, men i själva verket är det en hyllning – även om det förvisso inte alltid är lätt att avgöra vilket när man har med Army of Lovers att göra.

”Israelism” är bland de låtar som finns på den första halvan av skivan – på sida A, skulle jag uttrycka det som, då det inledningsvis var på vinyl som vi hade albumet i mitt familjehem (precis som med Pet Shop Boys Very var det min lillebror som köpte det). Hur som helst, på sida A finns också fler pärlor bland låtarna. Religiösa motiv är det även i ”Carry My Urn To Ukraine”, även om den mer är en tribut till det forna Sovjet i allmänhet, och den låten hör till mina största favoriter på skivan. Liksom även ”The Grand Fatigue”, som är en discolåt med en vemodig och mörk underton och tar upp något så allvarligt och konkret som anorexia mitt bland alla mer suspekta nummer. Sedan är det kanske inte direkt religiöst, men åtminstone existentiellt, i ”We Are The Universe” – en sett till soundet väldigt typisk Army of Lovers-låt som behandlar fertilitetens under, samt i ”I Am” som utforskar egoism och narcissism. Blir allt detta lite för tungt att analysera för lyssnaren så finns sedan också på sida A ”La plage de Saint Tropez”, som är betydligt mer ytlig, glad, solig och somrig; den är för övrigt också unik då det är den enda Army of Lovers-låt som alla fyra medlemmarna har varsitt soloparti på – sjungna solopartier, alltså inte bara pratsång.

Det var sida A, och den är onekligen rätt stark, med till stora delar gyllene pop som man är van vid från Armén … hur är det med sida B då?
Jo, den är däremot ytterligt ojämn och innehåller en del minst sagt märkliga inslag. ”The Ballad Of Marie Curie” (där religionstemat utökas till vetenskapen kan man säga) är för all del en helt okej låt, och ”Blood In The Chapel” kan jag också tåla även om jag inte fattar vad för slags religiösa ritualer den egentligen beskriver. Värre är det dock med ”Sebastien” … den är egentligen en vidareutveckling av hiten ”Crucified”, men till skillnad från i den låten känns det här som att Alexander Bard tar i för mycket och får till någon sorts förvanskning av Jesu lidande som mest bara låter hädisk och elak. Det tyckte jag som femtonåring och det tycker jag nu också. (Varifrån kommer namnet Sebastien förresten?)
Jag är inte heller förtjust i ”Sons Of Lucy”, en uppvisning i infantil ”grottmänniskopop” som man till på köpet inte kan få ur hjärnan när man hört den en gång. Evolutionen har inte hunnit långt i den låten kan man lugnt säga. Men den går ändå i viss mån att spela upp för andra människor och skratta åt – däremot får man tänka sig för innan man låter någon annan få höra ”Heterosexuality”. Den är något i hästväg. Egentligen en bra låt musikaliskt sett, men alltså, det som Bard & co har kryddat den med … nej, jag säger inte mer, ni får upptäcka den själva, men ni gör det på egen risk!
Trots alla dessa besynnerligheter avslutas ändå sida B – och hela albumet – mycket starkt. För den sista låten är ”The Day The Gods Help Us All”, och den är som en sammanfattning efter allt det religiösa, suspekta, underfundiga och filosofiska som föregått den på skivan. En sorgsen och domedagsaktig låt, ackompanjerad av en hel symfoniorkester som får till den riktigt pampigt mot slutet. Även om jag inte har något emot Alexander Bards kväkiga röst så är det nästan så att ett klassiskt verk som detta hade förtjänat en något större sångare som framförde texten – men han ville kanske göra det själv för att den faktiskt just i detta fall betydde något för honom (han var ju som sagt i en personlig andlig period just då) och inte bara är ironisk och avsedd att sätta myror i huvudet på lyssnaren.

När det stora slutackordet till ”The Day The Gods Help Us All” har klingat ut sitter man som lyssnare och är nog tämligen omtumlad av albumet The Gods Of Earth And Heaven som helhet – men som jag redan sagt, även om där finns smaklösheter och övertramp och man kastas fram och tillbaka mellan de kreativa greppen så funkar alltsammans som en vrickad och tänkvärd existentiell föreställning. Och detta helhetsintryck är något som Army of Lovers övriga skivor inte når upp till, även om det finns åtskilliga bra låtar på de skivorna också.
Det känns helt enkelt som att Alexander Bards popkonst när sin fulländning här – vilket också tar sig uttryck i att Army of Lovers medlemmar på The Gods sjunger själva i större utsträckning än de gjort tidigare. Det där att ironiskt mima till andras röster blev kanske inte lika viktigt längre när Bard ville tänja på det oseriösa till något mer ”meta-oseriöst”.
Vad sedan de olika låtarna egentligen betyder går nog att fundera länge på. Jag har i efterhand läst en artikel från när albumet kom, där Bard säger att en av låtarna handlar om abort (jag gissar att det måste vara ”We Are The Universe”) och att ”Sons Of Lucy” från början hette ”Guns N’Roses” och var en parodi på den gruppen och att refrängen då gick ”we are the Guns N’Roses, oh-oh-oh”. Inget av detta hade jag kunnat ana 1993, eller senare … så det finns nog mycket att ösa ur om man ska tolka innehållet på The Gods.
Däremot är ”gaydiscofaktorn” inte lika uppenbar här som på gruppens övriga album, även om den kan anas lite i bakgrunden. På The Gods är det mer det kryptiska som Army of Lovers glamour går hand i hand med.

Sammantaget kan jag säga att jag som uppskattar ett ”helgjutet album” uppskattar The Gods Of Earth And Heaven för att det är just det – en helgjuten albumupplevelse. Det är till och med ett särskilt bra exempel på det, i och med att vi som kontrast till de bättre låtarna även har de där spåren som känns pinsamma och störiga (”Sebastien”, ”Sons Of Lucy”, ”Heterosexuality”) plus de fyra konstiga ”små-låtarna”, men på något sätt hör ändå allting samman och passar ihop och bildar en show.
Oanständig är den showen. Och provocerande. Och smaklös. Och inte så lite blasfemisk. Och oäkta, skulle kanske många kritiker tycka som stör sig på att Army of Lovers inte är ett riktigt ”band” som spelar sin egen musik. Men jag kan inte låta bli att gilla helheten i alla fall. Då har man lyckats bra som ironisk konstnär – vilket man kan säga att Alexander Bard är.
Det där med det värdiga och vördnadsfulla får jag väl ta en annan gång.

Skiva: Army of Lovers, The Gods Of Earth And Heaven, Stockholm Records.
Särskilt bra spår: ”Carry My Urn To Ukraine”, ”The Day The Gods Help Us All”, ”The Grand Fatigue”.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar en skiva: Very, Pet Shop Boys

(recension september 2025)

Den här månaden tar jag och skriver om en skiva som jag lyssnat på förut – men det var väldigt länge sedan sist. Nu har jag precis återknutit bekantskapen med den på nytt, och det kändes rätt kul att göra det, det var liksom som att det gått väldigt lång tid men ändå inte. Det är också på sitt sätt ett ganska viktigt album i musikhistorien, så då fick jag lust att skriva om det.
Plattan i fråga är Pet Shop Boys Very, och därmed tar vi oss tillbaka till år 1993.

Den engelska syntpopduon Pet Shop Boys, bestående av de båda begåvningarna Neil Tennant och Chris Lowe, behöver knappast någon närmare presentation: de har varit igång sedan 1984 och radat upp massor av hits, med ”It’s A Sin” som kronan på verket. Och jag hör till dem som alltid har gillat duon i fråga – även om det aldrig gått så långt att jag börjat samla ihop eller lyssna igenom alla deras skivor och låtar. Den enda CD jag haft med Pet Shop Boys är deras greatest hits-skiva från 1991, alltså från tiden innan de gav ut Very.
Men saken är den att just med Very började de om på ny kula, kan man säga. Rent historiskt så markerar den skivan en lyckad comeback för Pet Shop Boys. Deras första framgångsrika period på 80-talet kom av sig omkring 1990, och sedan var det rätt tyst om dem ett par år, men sommaren 1993 kom alltså Very, flankerad av de båda singlarna ”Can You Forgive Her?” och ”Go West” som båda hamnade högt på topplistorna. Jag köpte inte skivan själv, men min lillebror gjorde däremot det, och jag lyssnade intresserat på den jag också. Den var onekligen mycket uppseendeväckande, för till skillnad från alla andra CD-skivor på den tiden hade Very ett knallorangefärgat, ogenomskinligt, knottrigt hårdplastfodral: helt annorlunda och lite festligt. Och musiken var också delvis annorlunda mot vad man hört av Pet Shop Boys tidigare. Det gick alltjämt att känna igen dem, det var Neil Tennants omisskännliga röst och ett syntpoppigt sound, men det var mer markant elektro nu (på sina ställen nästan datorspelsaktigt) och mer dansvänligt på något sätt … vilket ju låg i tiden, för 90-talets plastiga ”eurodisco” började slå igenom som bäst just då. Pet Shop Boys testade alltså något nytt – men när de gjorde det så var det ändå på deras eget sätt. Inte minst var nog den där orangea plasten något slags ironi.

Det jag inte riktigt fattade om Very på den tiden när den kom 1993, det var att den var ett nytt och modigt steg för Pet Shop Boys inte bara sett till musikalisk inriktning och image utan också på ett annat sätt. Den är nämligen ett mycket utpräglat ”komma ut”-album: både Neil Tennant och Chris Lowe är gay, men det hade inte märkts så mycket i deras musik förrän de alltså började tala betydligt mer klarspråk med Very. Och det märker jag på ett alldeles uppenbart sätt när jag lyssnar på skivan nu, över trettio år senare.
Ja, det är klart, lite kanske jag anade det även när det begav sig. Om inte annat så fick jag ju höra av flera i min omgivning att skivans avslutningsnummer (och största hit) ”Go West” var en ”böglåt”. Därför att det var en cover på en låt som från början gjordes av Village People, en ökänd gaygrupp på 70-talet, som en kampsång för homosexuella. Det där blev jag varnad för av en del jämnåriga (ja, jag var femton och gick på högstadiet och det var mycket mer homofobi bland ungdomar på den tiden, det kan jag minsann säga). Och jag kan nog ha noterat att det kanske fanns mer i samma stil på Pet Shop Boys orangeknottriga skiva: en låttitel som ”Liberation” framstod ju som lite misstänkt. Men jag brydde mig inte så mycket om varningarna, för även om jag också själv tyvärr var lätt homofobisk på den tiden – min egen fjolliga och lätt androgyna personlighet till trots! – så lät jag inte sådant avskräcka mig från musik som jag tyckte var bra. (Army of Lovers var ett annat liknande exempel.)
Sedan var det också som sagt i vilket fall som helst så att det allra mesta av innehållet på Very-skivan och innebörden av det, det undgick mig just då (jag lyssnar egentligen inte överdrivet mycket på låtars texter och gjorde det ännu mindre 1993). Däremot undgår det mig inte nu. Åtskilliga av skivans tolv spår har texter som mer eller mindre tydligt tar upp olika hbtq-aspekter: inte minst gör ”Can You Forgive Her?” det genom den intressanta och subtila historia som den texten berättar, men ämnet återkommer även t.ex. i nämnda ”Liberation” (titeln talar mycket riktigt för sig själv), ”I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing” (om känslan när man börjar inse vem man är), eller en av mina favoriter på skivan ”To Speak Is A Sin” (ej att förväxla med ”It’s A Sin”, och som verkar handla om homosexuellas diskreta försök att utan att säga något rent ut söka kontakt med likasinnade: kanske att få igång det som Jonas Gardell kallar för ”elektriciteten”).
Jag kan inte annat än beundra Pet Shop Boys för att de var så pass djärva att de tog det där steget och tog upp de här sakerna på ett fräscht album redan 1993. Det känns högintressant att lyssna på och försöka tolka texterna i fråga nu.

Men förutom det där så är Very ett kompetent album även musikaliskt. Jag minns visserligen att när jag lyssnade på det de första gångerna 1993 så kändes det lite grann som att skivan inleddes med hiten ”Can You Forgive Her?” och avslutades med hiten ”Go West” och däremellan var det tio låtar till som kunde framstå som utfyllnad som man bara förstrött lyssnade sig igenom. Men så var det ju naturligtvis inte: alla ”de andra låtarna” är fullt lyssningsvärda de också, och plattan växer – det tyckte jag när det begav sig, och det tycker jag nu.
Det är som sagt mycket elektro och danspop över soundet på Very, något som kanske blir som allra mest tydligt i ”Yesterday, When I Was Mad” och ”Young Offender”, där det verkligen blippar och spruttar på riktigt ordentligt. Dock funkar det bra, båda utgör i mitt tycke ytterligare två höjdpunkter på albumet, och det minns jag att även min lillebror tyckte – alltså inte min lillebror som var den som köpte skivan, utan min yngre lillebror som var fyra år 1993. Han var länge helt fascinerad av vad han kallade ”tian i Pet Shop Boys” (ja, för att ”Young Offender” är spår nummer tio alltså 😊) och jag kan förstå honom, för det är en medryckande låt, särskilt när det ovanpå alla syntkavalkader kommer in något som liknar ett klagande munspel mot slutet.
Vidare gillar jag den svulstiga ”The Theatre” – även om det delvis känns som att verserna till den tillhör en helt annan låt än resten – och den enkla men dansanta ”I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing”. Och så som sagt då ”To Speak Is A Sin”, som förutom att den fått en ny dimension nu när jag blivit medveten om texten också är en vaggande mysig låt (ett av få lite lugnare spår på Very), med en säregen melodi i refrängen. På 90-talet brukade den finnas med när jag lyssnade på musik i ett mörkt rum, och den funktionen skulle den nog fortfarande kunna ha. Jag får testa.
Sedan avslutas ju skivan på ett fullständigt föredömligt sätt med den obestridligt pampiga hymnen ”Go West” – självskriven som final. Ja, inte för att det nu är någon riktig final … för om man lyssnar vidare efter att ”Go West” har tonat ut så kommer det efter två minuter en gömd låt: en finstämd countryaktig liten ballad, i en helt annan stil än resten av skivan. Tricket att gömma en låt tror jag nog att Pet Shop Boys var bland de första att använda. Vad låten i fråga egentligen kallas vet jag inte, och helt rumsren är den kanske inte, för i den hör man att det sjungs ”I believe in ecstasy” – men äsch, jag sväljer det, det kanske syftar på något annat. Tilltaget känns också som en liten gimmick som passar in på den finurliga, hemlighetsfulla, dubbelbottnade och ironiska skivan Very.

Trots dessa lovord vill jag väl sedan ändå inte direkt framhålla att Very är bland de bästa skivor jag hört, rent sakligt sett. Den kan kännas enformig under vissa omständigheter, några av låtarna känns just som den utfyllnad som jag först trodde att samtliga spår 2–11 var, och till skillnad från många andra har jag aldrig heller varit överdrivet begeistrad av öppningsnumret ”Can You Forgive Her?”, även om jag nu uppskattar historien i den. Och det är ett faktum att inget av de tolv spåren (tretton, om man räknar med det där gömda) når upp till samma nivå som de riktigt bra låtarna med Pet Shop Boys som de gjorde på 80-talet: t.ex. ”It’s A Sin”, ”West End Girls” eller ”Left To My Own Devices”.
Men Very känns ändå som en stabil platta, inte minst för att den är ett så starkt tidsdokument och ett ”statement” från Pet Shop Boys. För mig är detta album nostalgi och samtidigt en milstolpe.
Känslan blir ju därför också extra speciell när jag lyssnar på Very för första gången på cirka trettio år. Som jag sade förut så var jag tyvärr delvis vad man kan kalla homofob 1993, men jag har gjort en resa sedan dess och blivit gradvis mer och mer frisinnad – det var en process som tog lång tid, och kanske är jag inte helt framme än (det är möjligt att det fortfarande är ett och annat jag inte förstår), men min ambition är att försöka komma ända fram. Då blir det så att säga en upplevelse att ha hört Very först på 90-talet och så plötsligt igen nu, med facit i hand, då jag har vuxit till mig och lärt mig ett och annat.
Jag uppskattar också på det hela taget att lyssna på en ”komma ut-skiva”, för även om jag nu inte själv är gay (utan bara binyfiken) så har jag som jag nämnde ovan alltid haft en lätt androgyn läggning och känt mig udda och trivts dåligt i de alltför utpräglat maskulina sammanhangen. Därför tar jag lätt med sympati till mig alla uttryck för det annorlunda och alternativa, de röster som säger att man får vara på andra sätt också – och där passar Pet Shop Boys Very in perfekt.
Vi behöver nog alla lite orangefärgad knottrig plast i tillvaron.

Skiva: Pet Shop Boys, Very, Parlophone.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en skiva: Testament, Highasakite

(recension augusti 2025)

I min tidvis ganska lustiga musiksmak ingår att jag har en förkärlek för ”indie”. Vad nu det egentligen innebär, det vet jag inte riktigt, annat än att indie betyder ”independent” och att indieartister brukar hålla till på mindre och oberoende skivbolag och inte är helt kända för den breda lyssnarskaran.
Än mindre kan jag definiera hur genren indie faktiskt låter. Men något slags gemensamt och för mig tilltalande musikaliskt drag måste det finnas bland de artister som klassas som indie, för det är ett faktum att när jag hör en ny låt som jag tycker är bra på någon kanal på Spotify eller andra medier, och kollar upp vad det är för någonting, så händer det väldigt ofta att det står ”indie” på artistbeskrivningen.
Några exempel på grupper/artister som jag gillar ganska mycket (och som andra i min omgivning inte tycks känna till), och som jag blivit bekant med genom att av en slump höra dem någonstans och sedan konstaterat att de är indie, är svenska The Sound of Arrows, Little Children och Deportees, kanadensiska Electric Youth, franska M83 och engelska London Grammar.
Och så har vi norska Highasakite. De är bland de bästa av alla de där indiegrupperna tycker jag – och nu har de precis släppt ett nytt album. Ett tämligen svårmodigt ett, och så brukar det vara från deras håll.

I sitt hemland Norge är Highasakite väldigt populära trots att de alltså inte egentligen är mainstream. Här i Sverige har de också en viss publik, men det stora genombrottet hos oss har uteblivit och här lever de därför fortfarande upp till beteckningen ”indie” just i den där alternativa bemärkelsen. Själv blev jag först förälskad i Highasakite för knappt tio år sedan, och det var också just under den perioden de kom ut med sina bästa skivor – i synnerhet Camp Echo, med förträffliga låtar som ”Someone Who’ll Get It” och ”Golden Ticket”. Jag fäste mig då vid deras mäktiga sound, som är syntpoppigt men ändå bombastiskt och pretentiöst: det bygger i hög grad på stora mattor av dundrande syntar och sångerskan Ingrid Helene Håviks mycket speciella, hårda och vassa sång som man också mixtrar med i olika stämmor och skikt. Ingrid är över huvud taget den dominerande frontfiguren och kreativa kraften i gruppen, allting verkar onekligen kretsa runt henne (flera av de andra gruppmedlemmarna har hoppat av i omgångar, men Ingrid är alltid kvar), och hon ger intryck även visuellt, med ett svartsynt, bittert och hålögt utseende. Highasakite är helt enkelt tungsint, mörk syntpop – inte särskilt glatt, inte något som gemene man sjunger allsång till, men snyggt.

Efter de där albumen omkring 2016 som jag blev så förtjust i har Highasakite släppt ett par album till, som inte var riktigt lika bra utan gick lite mera på tomgång, men jag har ändå fortsatt att ha koll på gruppen i viss mån. Och nu har det alltså kommit en ny skiva från Ingrid Helene Håvik & co. Den heter Testament, och känns ännu mörkare och dystrare än tidigare, nästan så att man hajar till – men samtidigt är den intressantare än de föregående skivorna på senare år. Detta trots att den inte är speciellt lång: bara 33 minuter och inte fler än nio låtar (i praktiken åtta eftersom den sista är ett slags postludium, se nedan). På den lilla tiden blir det ändå en mycket konstnärlig liten uppvisning från Highasakite.

Den tanke jag omedelbart fick när jag spanade in låtlistan, det var att ”det här måste vara ett konceptalbum”. Ett album med låtar som hänger ihop med varandra och som berättar en historia. För redan låttitlarna ger associationerna att här handlar det om någon som insjuknar och dör i cancer. Ett av spåren heter rentav ”Chemotherapy” och det känns ju väldigt tydligt, och de två sista heter ”Farewell” och ”Requiem”. Då anar man liksom redan i förväg vad man har att vänta. Och när jag sedan lyssnade på låtarna i fråga, då förstärktes det intrycket ytterligare och det kändes som att hela albumet Testament lever upp till sin titel: att det är ett slutord och en skildring av den sista tiden för en person.
Men märkligt nog kan jag inte se att någon annan har uppmärksammat detta. Jag har googlat lite för att hitta andras recensioner och kommentarer och omdömen om Testament, men ingenstans ser jag att det beskrivs som ett konceptalbum om ett cancerfall. Att det handlar om sjukdom och död verkar flera skribenter tala om, likaså om kärlek, stolthet, skam och handlingsförlamning – ja, det stämmer säkert, men ingen nämner att det är ett album i berättelseform. Inte ens Ingrid Helene Håvik själv, för hon säger bara så här om albumet, i en artikel jag hittade:
”’Testament’ gir stemme til mennesker som kjemper for å holde kontrollen, som tviholder på verdighet, men som ikke klarer å si unnskyld eller vise sårbarhet. Fasader slår sprekker. Nærhet glipper. Relasjoner forvitrer. Men mellom linjene ligger også et ønske om å bli sett og tilgitt.”
Är jag en sådan kulturell klåpare att jag totalt har missat det budskapet och istället missuppfattat och feltolkat alltihop som ett annat slags verk? 😊

Nåväl, faktum kvarstår i alla fall att jag väldigt, väldigt starkt uppfattar Highasakites skiva som en dödssjuk människas historia, och den tolkningen kan jag nog ändå ta mig friheten att få ha. Inte minst för att skivan faktiskt berör mig när jag lyssnar på den med denna förutfattade mening.

För mig börjar det liksom med att cancerbeskedet kommer i den inledande låten ”Messiah”, som känns som ett ödesdigert intro. Sedan är det lite olika faser i de låtar som sedan följer: att berätta vidare för andra, att tänka att det här ska jag klara, att tvärtom känna sig sjuk och dålig, att bemöta omgivningen, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den som har perspektivet i texterna verkar ibland vara den sjuka personen själv, ibland någon i hans/hennes närhet (partnern eller någon nära vän), och helt uppenbara är förstås inte alltid rollerna, men med lite god vilja hänger jag ändå med allt eftersom handlingen fortskrider. ”Call Me When You Need Me” på ett ställe, nämnda ”Chemotherapy” på ett annat, ”So Cool” kontras det med därefter … lite så funkar det för mig.
Och sedan blir det i näst sista låten ett vemodigt ”Farewell” (om barnet som växer upp underförstått utan att man kommer att få se det), och det allra sista spåret heter ”Requiem” och är egentligen inte alls någon låt utan ett rent orgelstycke som epilog. Med en väldigt stark effekt faktiskt … det är så omsorgsfullt inspelat att man till och med hör knäppandet och puffandet från orgelns pipor och bälgar, och orgeln i fråga spelar en ytterligt sorgsen melodi som skulle kunna vara direkt hämtad från en riktig begravning. Eftersom jag personligen bara under de senaste åren har varit med om att två släktingar och två goda vänner har gått bort i just cancer, så blir det där väldigt känslosamt. Ingrid och de andra i Highasakite lyckas så att säga träffa mig precis rätt med här konceptet (om det nu är ett uttänkt koncept).
Jag vill därför som sagt gärna hålla fast vid den här tolkningen. Men samtidigt medger jag ju att var och en av låtarna går att plocka ur det där sammanhanget, och i så fall funkar de alldeles utmärkt på det sättet också. För då handlar de säkerligen om just det som de andra krönikörerna pratar om: trassliga relationer, stolthet och skam, spruckna fasader och så vidare. Om det är så att albumet ska vara just dubbelbottnat, att det berättar en historia men att varje låt för sig samtidigt är ett eget verk, då är det väldigt proffsigt och tjusigt gjort av Highasakite måste jag säga.

Sedan är det ett vackert album över huvud taget också, rent musikaliskt, och riktigt så supersorgset och tungt som i den där avslutande ”Requiem” är det inte alltid under den föregående halvtimmen. Highasakite må vara ett mörkt och dystert band – och icke-folklig ”indie” – men samtidigt har de onekligen också etiketten syntpop, och ”pop”-delen av detta finns med på sina ställen på Testament. Även om jag inte hittar någon bit av samma snitsigt poprockiga kaliber som 2016 års hit ”Someone Who’ll Get It”, så finns det ställen på skivan där man kommer i närheten, t.ex. i det lätt Tove Lo-doftande singelspåret ”Call Me When You Need Me”. Sedan är mitt allra främsta favoritspår (förutom särfallet ”Requiem”) nog ”But, I Loved”, med storslagna synt- och körarrangemang och elektroniskt trumdunder i refrängen. Jag gillar också de tillfällen då det kommer in inslag av ”äkta” instrument i den elektroniska ljudbilden, som den countryaktiga banjon i början av ”Biblical”, eller det ”spanska mässingsorkestersoundet” som förekommer i både den och ”Make It”.
Dessutom ska vi ur ett svenskt perspektiv inte glömma att vår egen populära Miriam Bryant faktiskt är med på ett spår också, ”So Cool” närmare bestämt – låt vara att hon i det här fallet sjunger så likt Ingrid Helene Håvik att det nästan är svårt att skilja deras röster från varandra i duetten.

Albumet är Highasakite på ett sätt som musikaliskt är välbekant och inte gör en besviken, och som innehåller det mörker man förväntar sig av denna norska grupp. Men som jag redan sagt, det som framför allt präglar Testament är känslan av att det är en sammanhängande berättelse – med allt vad det innebär av att tolka texterna ur en särskild vinkel och få fantasin släppt lite i rörelse. Det blir ytterligare ett snäpp dystrare då, men det är engagerande lyssning.
Ja, det är inte så dumt att ha med mörk och melankolisk syntaktig indie i sin musiksmak. Hur det nu kan vara möjligt för mig att ha det och samtidigt ha en smaklös Eurovision-insnöad sida också 😊 men det där får nog en musikpsykolog ta hand om.

P.S. Jag har observerat att Highasakite kommer att spela i Göteborg den 7 oktober, på Pustervik (ett ganska alternativt ställe, typiskt nog), och om någon jag känner som också gillar indie har lust att göra mig sällskap dit så kan ni ju säga till!

Skiva: Highasakite, Testament, Propeller Recordings.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: ABBA On Record, Carl Magnus Palm

(recension juli 2025)

Semester i juli … då behöver man semesterlektyr, och vad kan passa bättre än en hyfsat nyutkommen tegelsten till bok om ABBA, skriven av den främste ABBA-experten Carl Magnus Palm? Ja, för mig var ju saken klar när jag nu efter flera försök fann att det vid det här laget faktiskt blivit möjligt att fjärrlåna ABBA On Record, som boken heter.

Nog för att det inte är första gången som Carl Magnus Palm kommer med en ABBA-bok, och inte heller första gången jag läser en sådan (jag äger ett par stycken redan). Palm är den officielle ”abbaologen” och har skrivit och forskat så mycket om ABBA att det vid det här laget känns som han har mer koll på dem än vad de har själva. Han har skildrat gruppens karriär i en rad böcker, som ibland är versioner av varandra (på engelska och svenska i kort och lång form) men som också är inriktade på lite olika aspekter av ABBA-världen och därmed även kompletterar varandra. Sammantaget blir det en helhetsbild som jag som ABBA-fan inte kan låta bli att vilja ta del av, så jag läser gärna allt som det står ABBA och Palm på.
Frågan är nu om inte helhetsbilden i fråga har blivit komplett en gång för alla i och med den här senaste Palm-utgivningen (på hans eget förlag) som jag tagit del av de senaste två veckorna.
Förra gången Carl Magnus Palm gav ut någonting om ABBA var 2017 när gigantboken ABBA – The Complete Recording Sessions kom ut. Den var en utökad version av Palms första bok med samma titel som kom redan på 1990-talet, och den behandlar huvudsakligen själva ABBA-låtarna och hur det gick till när de skapades och spelades in. Den boken läste jag 2018 minns jag. Men trots dess stora format tyckte Palm tydligen ändå att det var något som fattades i hans historieskrivning. För att vara exakt så kom han på att han inte berättat så mycket om skivorna och hur det gick till när de lanserades och hur de togs emot. Och när sedan ABBA återförenades 2018–2021 och spelade in comebackalbumet Voyage så ville Palm också fullt förståeligt stoppa in en del bakgrundsinfo om det projektet i en ny bok. Följden blev ABBA On Record, som lät vänta på sig nästan lika länge som ABBA:s nya musik gjorde innan den nådde konsumenterna, men nu har jag äntligen läst den.

ABBA On Record handlar alltså inte så mycket om ABBA:s kreativa process, utan mer om resultatet och om hur skivbolaget Polar gjorde för att sälja det. Boken är därför egentligen mest som en hiskligt utökad och utsvälld diskografilista. Den följer fortfarande ABBA:s välbekanta karriär i kronologisk ordning men har ändå skivutgivningarna som hållpunkter: de singlar och album och andra utgåvor som kända och okända ABBA-inspelningar först släpptes på. Här står allt man behöver veta om när och var allt detta gavs ut, ganska mycket om skivomslagen och de foton som användes till dessa, och väldigt mycket om kampanjerna och topplistenoteringarna och samarbetena med skivbolagen i Skandinavien, Storbritannien, USA och Australien. Klipp ur samtida recensioner förekommer också ymnigt mellan varven.
Och sedan kommer alltså, som ett komplement till detta, en genomgång av arbetet med låtarna på Voyage. Där handlar det lite mer om det kreativa igen, men även om hur det hela lanserades och mottogs, precis som i resten av boken fram till dess. Allra sist finns till på köpet ett särskilt kapitel där det berättas om ”the secret tapes”, d.v.s. diverse inspelningar från teknikern Micke Tretows arkiv som Palm fått höra på sistone, och vad som finns på dessa ljudupptagningar från diverse studiosessioner med ABBA på 70- och 80-talet. Det kan man kalla kuriosa. Totalt blir det, som sagt, ytterligare en riktigt mastig samling ”Palm-blad”.

Med alla dessa inslag, som Palm varit så angelägen om att mata in i boken bara för att inte missa något, finns det naturligtvis en risk att det blir för mycket av det goda. Får man som ABBA-intresserad läsare verkligen med sig något matnyttigt ur denna bubblande informationsflod värdig en Kvitt eller Dubbelt-deltagare med ämnet ABBA?

Ja, jag skulle ju ljuga om jag påstod att det inte fanns en del fakta som var nya för mig. För en läsare som inte läst något av Palm tidigare är förstås hela den här boken idel sådana nya fakta, men den läsaren rekommenderar jag kraftigt att mjukstarta med någon av författarens tidigare och tunnare böcker. Jag för min del som redan kan ”grunderna” kan för all del låta mig roas av (eller i alla fall intresserat notera) sådana uppgifter som att ABBA julen 1977 var invecklade i en smärre skandal med en promotion-skiva som utlovades som spännande bonus till barn som sålde jultidningar men som sedan inte var så märkvärdig; vidare att fotograferingen till Super Trouper-omslaget faktiskt var en riktig happening i bästa Sgt. Pepper-stil där diverse kändisar och vänner och bekanta till ABBA var med; att luften faktiskt helt gick ur Australiens ”abbamania” efter 1976; samt att ”Lay All Your Love On Me” från början hade arbetstiteln ”Yarrafat” med en demotext där ABBA rimmade (berget) ”Ararat” med ”Yassir Arafat”!
Och allt som står i boken om Voyage-inspelningarna, det slukade jag givetvis med hull och hår … jodå, det var som jag trodde, att Benny använde sin gamla Yamaha GX-1 till ”Bumblebee” 😊, och det var ju intressant att ABBA tydligen spelade in ett par låtar till utöver dem som kom med på albumet, t.ex. en som hette ”Hit By A Train” (när får man höra den månntro?).

Men samtidigt kan jag inte hjälpa att en del av den faktatyngda texten är sådant som jag mest bara skummar igenom. Särskilt i de många partier där Carl Magnus Palm kommer in mer på alla de affärskontakter som ABBA (eller kanske framför allt ”den femte ABBA-medlemmen”, managern Stikkan Anderson) hade runtom i världen. Det ger förstås en väldig inblick i skivbranschen, men så väldigt intressant är det väl kanske ändå inte att känna till vad diverse skivbolagsdirektörer och agenter och andra samarbetspartner hade för personlig bakgrund eller vad det var för möten som hölls och telex som skickades när de olika albumen och singlarna skulle släppas.
På samma sätt kan det bli tradigt i längden att läsa de väldigt utdragna skildringarna av fotosessionerna för skivomslagen och vilka personer som skymtar på dem, och inte minst de ständiga omnämnandena av vad det var för teckensnitt på omslagstexterna. Man kanske faktiskt inte behöver känna till mer än den viktigaste omständigheten att själva ABBA-loggan har fonten News Gothic Bold (och att det till upphovsmannens irritation råkade bli en annan font än den på ABBA Gold).
När det gäller det där sista kapitlet om Micke Tretows ”secret tapes”, så är det för all del underhållande, men samtidigt känns det på något sätt väldigt stelt och formellt att bara se innehållet på diverse ljudband beskrivet i skrift – det man vill är ju att höra dem! Som det nu är får man som läsare inget riktigt grepp.
Kort och gott känns det som att abbaologen Palm har börjat komma till det stadiet där han försöker mjölka kossan på det allra sista. Snart kanske det inte är särskilt mycket kvar att berätta om ABBA i skriftlig form …? Jag känner i alla fall själv en viss mättnad, och konstaterar dessutom något besviket att det jag hade sett mest fram emot, nämligen all trivia om Voyage, egentligen tar ett relativt litet utrymme i boken.

Det jag egentligen tar med mig allra mest av verket – förutom då förstås det jag ändå får veta om Voyage – är en allmän känsla kring det där med ABBA:s och Stikkan Andersons sätt att arbeta. De fick ju på 70-talet rejält med kritik för att de var så beräknande och hutlöst angelägna om att bara sälja och sälja. Och på sätt och vis bekräftas den bilden när man i ABBA On Record läser (eller skummar) de många och långa partierna med beskrivningar av deras olika skivbolags kampanj- och promotionjobb. Visst arbetade Stikkan och Björn och Benny och de andra inblandade medvetet för att lyckas, det finns det ingen tvekan om. Men samtidigt framgår det också tydligt att ABBA inte gjorde något som de inte själva kände för. De kunde ha slagit igenom mer i USA än de gjorde om de hade gjort smartare val (som att åka på turné vid rätt tillfälle eller låta sig intervjuas i TV i rätt sammanhang). De hade tillfällen och chanser att nå ännu större framgångar, men de tog ofta inte de tillfällena, helt enkelt för att det inte passade dem. Ville de inte åka iväg utomlands under en viss period så lät de bara bli, även om det kunde göra att karriären delvis kom av sig. Mitt i hela framgångssvängen tog de hänsyn till hur de själva mådde och vad de var sugna på – inte minst Agnetha som både var flygrädd och angelägen om sina barn, men de andra tre också.
Det ger mig en högst intressant bild av ABBA: en grupp som hade världen för sina fötter och som också strategiskt utnyttjade det läget, men som ändå satte gränser och som kunde vara högst oberäkneliga och envisa. Inte undra på att deras karriär har varit så svängig, med framgångar blandade med floppar i olika delar av världen. De var nog inte alltid lätta eller konventionella att samarbeta med i en musikbransch där det gällde att följa strömmen – och det ger dem en kraftig aura av trovärdighet, tycker jag. Även om jag redan tidigare konstaterat att de är/var en grupp som ”gör som de själva vill”, så är detta för mig en delvis ny sida av ABBA som jag tycker kommer fram när man läser ABBA On Record.

Sammanfattningsvis: vill man få till sig ännu mer fakta om ABBA än man redan kände till så är ABBA On Record inte dum, då boken berättar mer om den ”kommersiella” sidan av gruppens gärning. Men samtidigt börjar det kännas krystat med alla dessa fakta som rapas upp, och det är knappast några andra än de riktigt, riktigt initierade som bryr sig och jag vet inte om jag ens själv räknas till dem.
Sedan är ju frågan om det kanske ändå finns saker kvar att berätta, ur andra perspektiv. En av de böcker av Carl Magnus Palm som jag ännu inte har läst är den ultimata ABBA-biografin Bright Lights, Dark Shadows – den lär tydligen innehålla en del om gruppen på det mer personliga planet också – och den ska snart komma i ny uppdaterad version (förmodligen för att få med Voyage-historien även där).
Kommer jag att orka med den boken också? Finns det något nytt intressant att uppsnappa även i den? Ja, ABBA On Record visar ju i alla fall att det tydligen alltid finns mer att krama ur ABBA-sagan, just när man trodde att det var stopp.

Bok: Carl Magnus Palm, ABBA On Record, CMP Text.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar en TV-serie: Cassandra

(recension juni 2025)

Att titta på serier från andra länder än USA och Storbritannien kan ofta vara trevligt: som omväxling och för att vidga sina vyer och språkkunskaper. Norska serier brukar vara bra och intressanta, spanska likaså – för att inte tala om en viss koreansk med maskerade soldater i rosa overaller.
Men även Tyskland kan få till det ibland, och det tycker jag de har fått med den senaste serien som vi har tittat på här hemma. Det är en miniserie i sex avsnitt som heter Cassandra, och som man kanske kan förse med etiketten ”psykologisk thriller” med inslag av deckare. I alla fall är det en fascinerande liten historia. Bisarr förvisso, och inte så lite osannolik – den teknik som beskrivs i serien är inte möjlig ens idag och kan än mindre ha varit det på 1970-talet där serien har sin utgångspunkt – men med en säregen stämning och en kuslig känsla och diverse tragiska och tänkvärda undertoner som gör att man har överseende med alla luckor.
Framför allt kännetecknas Cassandra av den ytterst minnesvärda titelkaraktären (spelad av Lavinia Wilson), en kvinnlig hemmafru-robot som med sitt konstlade AI-skärmleende har förutsättningar att bli riktigt ikonisk i TV-kulturen. Hon bränner sig liksom fast på tittarens näthinnor på samma sätt som de ovan nämnda soldaterna i rosa overall, om inte rentav ännu mer. Tyvärr har jag hittills inte märkt någon vidare hausse kring Cassandra-serien, fast den är förstås helt nyutkommen så man får väl hoppas att fler upptäcker den vad det lider.

Vad handlar då Cassandra om? Jo, handlingen går ut på att det är en tysk kärnfamilj i vår nutid (mamma, pappa, tonårsson, lite mindre dotter) som flyttar in i vad som sägs vara Tysklands första ”smarta hem”, byggt redan i början av 1970-talet men av någon anledning tomt och övergivet och oanvänt alltsedan dess. Det visar sig att detta smarta hem styrs av den nämnda roboten Cassandra, som familjen startar upp efter att hon varit i viloläge i femtio år. Cassandra är egentligen ett helt system: förutom att hon uppträder som en surrande robot vars huvud är en datorskärm med ett kvinnoansikte i (och som glider omkring och utför hushållssysslor med olika redskap i ärmarna), så syns samma ansikte på skärmar i alla de enskilda rummen. Cassandra verkar alltså se allt och höra allt i huset, och i början tycker förstås familjen att det är coolt, men – surprise, surprise – det är förstås någonting som inte riktigt stämmer med den toppmoderna och samtidigt gammalmodiga roboten. Framför allt verkar Cassandra av någon anledning ha något emot mamman i familjen, men mamman i fråga får inledningsvis inget gehör från övriga familjemedlemmar när hon hävdar att roboten motarbetar henne. Ja, och sedan tilltar spänningen när Cassandra med sitt skärmansikte blir mer och mer obehaglig och oberäknelig, utan att familjen kan göra så mycket åt det, för vem skulle tro dem om de berättade?
Parallellt med den här handlingen finns det en handling till, som utsökt kompletterar den första – för den utspelar sig nämligen på 1960- och 70-talet och där får man möta den familj som först bodde i det där smarta huset, innan det blev smart. Och frun i den familjen är uppenbarligen samma Cassandra, fast där i vanlig mänsklig form som en präktig (men hunsad) hemmafru. Vilket ju naturligtvis får en som tittare att börja undra hur det kom sig att kvinnan blev till en robotversion av sig själv, och så är man fast och vill veta mer och titta vidare. Småkusligt är det hela tiden, men märk väl att det egentligen inte är tekniken som utgör hotet (tvärtom vad man kunde tro i en serie om en AI) utan snarare psykologin bakom den.
Både på 1970-talet och 2020-talet bär de där familjerna som bor i huset på diverse hemligheter, psykiska problem och trauman, och i vissa fall dolda aggressioner. Det är lika intressant i båda tiderna och driver på hela händelseutvecklingen. I den tidiga tiden är både den mänskliga Cassandra och hennes tonårsson (som hon kraftigt värnar om) riktigt illa behandlade av den egoistiske och fördomsfulle pappan, som jobbar på något slags avancerat teknikföretag som han sätter betydligt högre än sin familj. I den sena tiden finns en bihistoria om den tonårssonen, som är gay och får ihop det med en klasskompis som har svårt att komma ut ur garderoben – samtidigt som mamman kämpar med sin psykiska ohälsa och pappan med sin trovärdighet och mellanstadiedottern med sina sociala kontakter. Allt det där smälter i mitt tycke ihop till en finfin intrig, med utmärkta personteckningar – och mäns behandling av kvinnor och trasiga relationer och sociala förväntningar kommer igen och projiceras från 1900- till 2000-tal på samma sätt som Cassandras mänskliga ansikte projiceras i känslolös datorform på det smarta hemmets skärmar.

Symboliken i serien är egentligen ett kapitel för sig: det finns så många finurliga samband och reflektioner och associationer man kan göra att det är svårt för mig att sammanställa allt. Namnet på figuren Cassandra är bara en sådan detalj: förutom att ”Cassandra” är en ABBA-låt så var ju Kassandra i den grekiska mytologin en sierska som hade förbannelsen över sig att ingen någonsin trodde på hennes profetior, och det temat är något som i serien stämmer in mycket väl både på Cassandra själv och på övriga karaktärer som har svårt att göra sig trodda och förstådda.
Hemmafrutemat och ”den manipulative mannen” är en annan intressant symboldetalj, inte bara för associationerna till filmen Välkommen till Pleasantville (även där är det en dockliknande hemmafru som är fast i konventioner). Det gäller mer än så. Cassandra är i serien en opålitlig och lömsk karaktär, och hennes mänskliga motsvarighet på 1970-talet är inte alldeles fläckfri hon heller om man säger så, men vad är det som har gjort att de har blivit sådana? Även här är det nästan som ett slags projektion … nämligen att Cassandra är som en spegel av vad hon själv blivit utsatt för av den som känns som seriens allra mest obehaglige karaktär, nämligen hennes man Horst. Precis i slutet av det sista avsnittet tas detta ”destruktiva män”-tema ett steg längre och de båda tonårskillkaraktärerna i nutiden säger rentav till varandra att ”alltid är det papporna” – det är nog en nyckelreplik. Jag borde väl som man och pappa bli förorättad över sådana antydningar, men det blir jag inte utan tycker helt enkelt bara det är intressant (och tragiskt).

Förutom att det finns vissa logiska luckor i handlingen – hur kan huset i serien vara så otroligt avancerat och futuristiskt samtidigt som Cassandra själv rent visuellt fortfarande framstår som en primitiv robotkonstruktion à la 70-talet? – så har jag egentligen bara en invändning mot serien som helhet, och det är slutscenerna. Efter allt som har byggts upp fram till dem, med ytterligare nya moment och perspektiv och karaktärer i vart och ett av avsnitten (det är inte slut på överraskningar ens i det sista!), känns det som att den sista uppgörelsen faller lite platt och försvinner i ett dubbeltydigt moln där det fortfarande är en del som inte har förklarats och många punkter där man inte får veta hur det gick.
Men där kan det förstås hända att jag blev distraherad av att plötsligt som bakgrundsmusik till dessa slutscener oväntat höra en sjungen tyskspråkig version av Vangelis-stycket ”To The Unknown Man”. Jag var tvungen att kolla upp det och det är en version från 1981 som heter ”Ich hab’ keine Angst” och framförs av den italienska sångerskan Milva (jag hade ingen aning om att den inspelningen fanns). Och med den texten funkar låten onekligen rätt bra som suggestiv och tvetydig ljudbakgrund till en tvetydig seriefinal.
I bästa fall är också den där tvetydigheten till för att serien ska kunna fortsätta med en säsong till … spontant trodde jag först att hela tanken var att det bara skulle vara en säsong och att det inte gick med mer, men när jag tänker på det så finns det nog en öppning för att gå vidare. Inte mig emot i så fall, jag känner mig inte färdig med den fascinerande Cassandra.

En eloge till de tyska seriemakarna som med Cassandra har fått till en utmärkt och spännande historia, som också har något som för mig känns som en avgörande faktor med en TV-serie för att den ska skilja ut sig från mängden (när det nu finns så många) – nämligen en speciell stämning och en visuell egenart. Som sagt, Cassandra-karaktären på sin skärm kan bli ikonisk, och det skulle hon förtjäna – med tanke på att den mänskliga Cassandra i serien aldrig fick komma till sin rätt.

TV-serie, Cassandra, Netflix.
Betyg: 8 av 10.

(Bild från Netflix.)

Igelkotten recenserar en TV-seriesäsong: Black Mirror, säsong 7

(recension maj 2025)

För två månader sedan handlade min månatliga recension om TV-serien Cabinet of Curiosities. En serie som jag i recensionen kom att jämföra i ganska hög grad med en av mina absoluta favoritserier, Black Mirror. Likheter finns nämligen mellan de båda serierna, även om jag kom till slutsatsen att Cabinet inte är lika bra som Black Mirror.
Sedan jag skrev den recensionen har det liksom av en händelse råkat komma en säsong till av just Black Mirror, säsong sju i ordningen, och den säsongen har jag nu sett (för Black Mirror hör till de serier som jag kastar mig över så fort det finns något nytt att se av den) och då föll det sig också naturligt att maj månads recension får bli av denna nya Mirror-säsong.
Och jag kan säga direkt att min uppfattning att Cabinet of Curiosities inte når upp till Black Mirror-nivå, den uppfattningen sitter kvar och har blivit ännu mer cementerad efter det här. För Black Mirror är en strålande serie med ett antal förträffliga avsnitt/historier, och den sjunde säsongen tappar inte på något sätt detta utan fortsätter på samma lysande spår. Black Mirror är och förblir den begåvade förlagan som inte mycket annat i nutida TV-serieväg kan matcha, så är det bara.

Lite orolig var jag annars att det skulle bli sämre den här gången. Säsong sex av Black Mirror, som kom för några år sedan, var nämligen den sämsta hittills av dem – framför allt för att det kändes som seriemakarna började göra avsteg från seriens huvudprinciper att det ska handla om dels läskiga tekniska påfund, dels framtida sådana påfund.
Men här kanske inte alla hänger med i vad jag pratar om, så jag ska nog börja med att förklara (ifall någon inte har sett Black Mirror över huvud taget) att serien alltså är en framtidsdystopi. Eller rättare sagt många olika framtidsdystopier, för varje avsnitt är fristående och har en helt egen handling med nya personer varje gång och avsnitten hör för det mesta inte ihop (även om det kan hända att några av dem blinkar till varandra). Varje Black Mirror-avsnitt är helt enkelt som regel ett slags novellfilmshistoria som handlar om någon teknisk nymodighet eller annan bisarr företeelse som man skulle kunna tänka sig förekommer i en inte helt avlägsen framtid – och för det mesta har den där nymodigheten någon kuslig baksida, och det är det respektive avsnitt bygger på, att huvudpersonerna får uppleva detta. Jag brukar personligen fängslas rejält av de allra flesta historierna i serien, även om det är några av dem som är mindre lyckade också (i synnerhet det allra första, morbida avsnittet om den utpressade premiärministern, som jag vet har avskräckt ett antal tittare från att kolla vidare).

Hur som helst så var alltså säsong sex i viss mån en nedgång, för där tenderade avsnitten att inte alls längre vara tekniskt futuristiska utan bli mer övernaturliga skräckhistorier i största allmänhet, och i något av dem gick vi dessutom tillbaka i tiden istället för framåt. Det var ett tecken på att Black Mirror kanske höll på att balla ur och mattas av.
Men till min stora glädje så ställer den nyutkomna säsong sju i hög grad saker och ting tillrätta – mitt spontana intryck när jag sett igenom den är att nu återgår Black Mirror till sin grundidé igen, med precis den sortens teman och den stämning man har kommit att förknippa med serien. Avsnitten i säsong sju står inte de tidigare säsongerna efter, utan vandrar i deras tradition – och i ett fall tar man rent konkret upp tråden från ett gammalt avsnitt.
Det är sex avsnitt i säsong sju, och jag kan ju ta och räkna upp dem och skriva kort vad de handlar om:

1. ”Common People”. En kvinna som har en hjärntumör får den bortopererad och ersatt med konstgjord vävnad från ett medicintekniskt företag: den nya vävnaden är ett slags backup av den som togs bort, men samtidigt är den ansluten till företagets programvara och det visar sig snart att kvinnan (och hennes man) får en massa problem: hon kan inte åka iväg precis vart hon vill på grund av programmets begränsade täckning, och ibland sprutar hon omedvetet ur sig anpassade reklammeddelanden – och det enda sättet att slippa nackdelarna (och leva) är att hela tiden uppgradera till bättre versioner för dyra pengar!
2. ”Bête Noire”. En tjej på ett godisföretag får en ny kvinnlig kollega som hon känner igen sedan skoltiden, och som uppträder mystiskt: det börjar hända en massa negativa saker och missförstånd på firman som nykomlingen tycks ligga bakom, men det går aldrig att bevisa något utan tvärtom är det tjejen som är huvudperson som visar sig ha gjort fel varje gång. Det verkar nästan som den nya kollegan har förmågan att ändra på verkligheten!
3. ”Hotel Reverie”. En något avdankad skådespelerska får huvudrollen i en remake av den gamla klassiska 40-talsfilmen Hotel Reverie (nej, den finns inte på riktigt!) och det visar sig att hennes skådespelarinsats går ut på att verkligen komma in i originalfilmen med hjälp av virtuell AI-teknik. Väl i filmen fastnar hon där, och tycke uppstår med hennes motspelerska från 40-talet så att det blir svårare och svårare att återge filmintrigen korrekt och ta sig ut igen.
4. ”Plaything”. En man åker fast för ett litet snatteribrott, men befinns genom DNA-matchning vara skyldig till ett gammalt mord, och berättar sin historia för de motvilligt lyssnande poliserna. Det hela började med att han på 1990-talet programmerade ett datorspel fullt med små Minions-liknande figurer, och blev besatt av de figurerna och även begick ett mord för att skydda dem. Frågan nu är hur mycket mannen egentligen har låtit sitt spel ta över honom själv och verkligheten.

5. ”Eulogy”. En äldre herre blir kontaktad av ett företag som sammanställer foton och minnen av döda personer inför begravningar; en kvinna som var mannens flickvän många år tidigare har precis dött och nu får han med företagets programvara virtuell hjälp att gå igenom gamla foton på henne och honom själv. Det blir en upplevelse som avslöjar ett och annat och vänder på saker och ting när han verkligen upplever fotona på riktigt.
6. ”USS Callister: Into Infinity”. En direkt fortsättning på det gamla Black Mirror-avsnittet ”USS Callister” (från säsong 4 tror jag det var). Här är det nödvändigt att man ser det avsnittet först, så jag ska inte avslöja för mycket i förväg, men det handlar alltjämt om en alternativ datorverklighet i rymdskeppsmiljö à la Star Trek, uppfunnen av en desillusionerad programmerare som utformade sitt ”spel” för att få den kontroll han inte hade i verkligheten. Jag som tyckte att originalavsnittet ”USS Callister” var ett av de bästa i hela Black Mirror-serien hade då rakt inget emot att se en uppföljare till just det.

De här sex avsnitten är ganska så olika varandra – även om datorprogram, AI, virtuella verkligheter och ”immersiva upplevelser” kommer igen som en röd tråd i dem allihop så har de ändå rätt olika teman och olika miljöer som de utspelar sig i, och sammantaget blir det alltså en sjunde säsong med sex förträffliga futuristiska historier, alla unika. Det är liksom annorlunda känslor i dem allihop: ”Hotel Reverie” till exempel är rörande romantisk på ett gammaldags svartvitt sätt, medan ”Bête Noire” är mer av ett psykologiskt drama (i förlängningen ett high school-dito), ”Plaything” är en mörk psykopat-polisthriller och ”Eulogy” har en känsla av sorg, nostalgi och relationsdrama. Men gemensamt för dem alla är ju också att de har den rätta kusliga och något klaustrofobiska stämningen där i bakgrunden.
Allra bäst tycker jag nog egentligen om det första avsnittet ”Common People”, det om den konstgjorda hjärnvävnaden som man måste uppgradera och betala för om den ska funka ordentligt. För där känns det som en så väldigt träffsäker pik mot nutidens alla abonnemang och lösningar med premium-nivåer och pressen man har på sig att betala mer och mer för att hänga med. Det räcker att bara skruva till detta ytterligare några snäpp så blir det ganska trovärdigt med den otäcka framtidsvision vi får i det avsnittet. Plus att personerna engagerar på ett tragiskt sätt.
Jag gillar även ”USS Callister: Into Infinity” eftersom jag som sagt gillade föregångaren och tycker att detta var en värdig uppföljning av den, men också i hög grad ”Bête Noire”, mycket på grund av den kittlande, konspiratoriska intrigen och skådespelarinsatserna. Bland annat uppträder ju engelskan Rosy McEwen fenomenalt som den mycket troskyldiga och oförstående, men psykopatiska, nya kollegan Verity (lägg märke till namnets betydelse!) som inte har rent mjöl i påsen.

Sedan har förstås just ”Bête Noire” en nackdel, och det är att det tekniska fenomenet som det avsnittet visar sig handla om faktiskt inte känns realistiskt (till skillnad från det i ”Common People”). Det jag brukar förvänta mig av Black Mirror är att uppfinningarna och beteendena i seriens framtidsvisioner faktiskt teoretiskt skulle kunna förekomma även på riktigt någon gång – för det är det som gör serien så härligt kuslig. I de flesta avsnitt brukar man också kunna tänka sig det (även om det ofta förstås är osannolikt/avancerat), men i ”Bête Noire” känns det verkligen som att nej, det här kan bara inte gå att göra, hur smarta folk och datorer än blir i framtiden. Dock är det ändå en spännande idé!
Det är också ett nytt grepp från Black Mirror-skaparna att som i ”USS Callister”-avsnittet ta ett gammalt avsnitt ur serien och fortsätta på det. I och med detta har de gått ifrån principen att varje avsnitt ska vara fristående – den nya ”USS Callister” funkar inte alls om man inte sett föregångaren. Men det är klart att när nu serien har kommit så långt som till säsong sju är det väl kanske naturligt att man börjar med sådana hyllningar här och där, och valet av avsnitt att vidareutveckla var ju som sagt helt rätt. Jag går alltså med på det hela, bara det inte blir mer i den stilen och idel uppföljare i säsong åtta när den kommer.

Ja, säsong åtta hoppas jag nu vid det här laget att det också blir, även om det brukar dröja några år mellan varje. Black Mirror har verkligen inte fått slut på idéer, det har jag kunnat se nu i säsong sju – och allt eftersom tekniken och kulturen utvecklas i verkligheten så borde det ju logiskt sett ge fler uppslag till serien längre fram. Möjligheterna tycks alltjämt vara oändliga.
För egen del skulle jag gärna vilja se ett Black Mirror-avsnitt som handlar om att folk verkligen kan läsa varandras tankar (eller datorer kan göra det). Så vitt jag minns har inte detta ämne riktigt tagits upp ännu i serien, så det får Black Mirror-makarna väldigt gärna göra. Men de får gärna överraska mig med diverse andra påhitt också.
Bra jobbat med Black Mirror säsong sju – fortsätt så! Och ni som inte sett Black Mirror, ta och gör det, hela raddan av säsonger, och fram till och med den här nya. (Fast ni kan ju kanske ta och hoppa över säsong ett avsnitt ett då, det med premiärministern. 😊)

TV-serie, Black Mirror (säsong 7), Netflix.
Betyg: 9 av 10.