Igelkotten rangordnar … de sex vackraste fiktiva mordmetoderna

(ranking november 2025)

Eftersom jag alltid har haft en ganska stark passion för deckare så tänkte jag inleda min nya ”månadens ranking”-idé (se mer om den nyheten här) med en lista över vackra mordmetoder i böcker.
Det kanske kan verka lite makabert att jag benämner dem som ”vackra” när det nu faktiskt handlar om att döda folk, men var och en som någon gång uppskattat att läsa en deckare vet att det är ett professionellt och stimulerande hantverk att sätta ihop ett deckarpussel och att man i regel har distans till döden i litteraturen och kan skilja denna död från den i verkligheten. Därför tycker jag mycket väl att jag kan kalla mord för vackra och rentav ha beundran för de kreativa författarförmågor som har tänkt ut dem.
Och här kommer alltså sex stycken särskilt vackra mordmetoder som jag har fäst mig vid och kommer ihåg särskilt väl från deckare jag har läst genom åren. Självklart med reservation för att jag har glömt eller förbisett någon, det är t.o.m. troligt att jag gjort det, men det här är de som framför allt har fallit mig in.
Ifall ni inte själva har läst böckerna ska jag försöka att inte spoila för mycket … om jag ändå måste det i viss mån så säger jag till.

6. Maria Lang, Mörkögda augustinatt.
Som en del nog vet har jag Maria Lang – ibland kallad en svensk Agatha Christie – som en gammal favorit. Det är förvisso sant att hennes böcker generellt blev sämre och sämre ju äldre hon blev, och då slarvade hon också mer och mer med pusslen i sina deckare (och bredde ut sig om andra saker istället), men i de tio första under perioden 1949–1958 brukade hon få till mysteriekonstruktionerna alldeles utmärkt. Mörkögda augustinatt hör till den perioden, och där finns det en mordmetod som inte går av för hackor. Som man kan ana är det augusti och det äts kräftor och svampstuvning ute på landet i Roslagen, och den som dominerar kräftskivan är den gamla arvtanten som är allmänt avskydd och har massor av pengar som alla vill komma över. Och mycket riktigt dör hon, till synes av matförgiftning orsakad av dålig svamp i den där stuvningen. Det är bara det att det i själva verket är någon som har mixtrat ihop en brygd gjord på avkok av riktiga giftsvampar, och gett tanten den i en drink – ett otroligt smart knep, för ingen rättsläkare tänker ju på möjligheten att det är mord med svampgift när den döda redan har ätit svamp. Kanske hade inte detta fungerat i nutiden, men 1956 gick det nog bra och faktum är att Maria Langs läkarvän (som hon brukade fråga till råds om medicinska detaljer) sade till henne medan hon skrev boken att ”du har kommit på det perfekta brottet, det går aldrig att bevisa det här!” Följden blev att Lang införde några andra detaljer som skulle göra pusslet mer naturligt lösbart, och själv tyckte hon att hon sabbade boken i och med det, men jag tycker för min del att gåtan hänger ihop utmärkt ändå. Och det är ett av de bästa giftmord man kan tänka sig – dock inte det allra bästa, för det kommer snart lite längre ner!

5. Agatha Christie, Klockan K.
Den något udda Christie-boken Klockan K (som varken Hercule Poirot eller Miss Marple är med i) kännetecknas av att ”huvudmordet” är uttänkt enligt en otroligt grundlig plan i många led – och det är för all del snyggt, men det är det improviserade ”mord nummer två” som är det verkligt tjusiga i denna bok. I en standarddeckare brukar det ju ofta finnas ett andra mord, som begås på ”någon som råkar veta för mycket”, och den som vet för mycket i det här fallet är en gammal advokat som har hjärtproblem och som bor i ett hotellrum på allra översta våningen. Vad gör då den sluge mördaren för att raskt tysta ner advokaten och inte bli avslöjad? Jo, hen tar helt enkelt raskt och hänger en skylt på hissen där det står att den är trasig, med följden att gamlingen måste anstränga sig med att gå upp för alla trapporna till sitt rum – och får en hjärtattack och dör. Skylten är det sedan bara att ta bort igen efteråt. Verkligen fiffigt. Kanske inte en helt vattentät plan, men som kallblodig chansartad manöver är den riktigt imponerande, och faktum är att den inte heller kan bevisas på samma sätt som den vattentäta planen för det första mordet ändå kan i slutändan.

4. Maria Lang, Farliga drömmar.
Vi tar en Maria Lang till, det måste jag göra, för även den här metoden i Farliga drömmar från 1958 är fantastiskt snygg. Jag kan inte beskriva den för mycket utan att spoila, men boken handlar om den despotiske författaren Andreas Hallman som bor tillsammans med sin förtryckta familj i en isolerad villa, och varje gång det är fest brukar de ta fram en uppsättning portionsskålar i olika färger där varje familjemedlem har sin egen färg. Det säger då sig självt att om man önskar ta livet av någon i familjen så är det ganska enkelt att stoppa gift i en skål med motsvarande färg – och det är precis vad någon i sällskapet gör. Men inte nog med det, utan i boken sker dessutom detta två gånger, och det är inte heller riktigt så enkelt som att rätt person har fått rätt portion båda gångerna, utan det ligger ett och annat verkligt slugt knep bakom det här förgiftningsscenariot. Mer säger jag inte, men det är alltså riktigt snyggt utfört – både valet av gift (som är som gjort för att undgå upptäckt med) och själva tillvägagångssättet, som till och med gör fallet juridiskt svårhanterligt. Resultatet blir en flerdimensionell gåta som Agatha Christie själv inte hade kunnat göra bättre.

3. Roald Dahl, ”Lamb to the Slaughter”.
Det här mordet återfinns inte i en roman utan i en novell, men det spelar ju ingen roll, en raffinerad mordmetod är det ändå, och Roald Dahl var ju känd för sina kusliga och lätt bisarra små historier med oväntade vändningar. Här handlar egentligen hela novellen om just mordvapnet, och det är inte någon mordgåta i den meningen, men det är bokstavligt talat ett iskallt mord. En gift kvinna slår ihjäl sin man (som har varit otrogen) med en stenhård, djupfryst lammstek som hon just tagit fram ur frysen – och därefter sätter hon helt sonika steken i ugnen och går ut en stund och sedan kommer hon hem och kan låtsas att hon just hittat maken död och ringa polisen. Men kronan på verket är att hon sedan tar fram den färdigtillagade steken och bjuder poliserna på den ”så att den blir till någon nytta”, och där sitter de och mumsar i sig mordvapnet/beviset samtidigt som de diskuterar vad det kan ha varit för ett hårt och trubbigt föremål som den döde blev ihjälslagen med. Det är dråplig svart humor när den är som allra bäst, och en studie i kallblodighet.

2. Agatha Christie, ABC-morden.
(Här måste jag spoila, så hoppa över detta stycke om ni inte läst boken men tänker göra det!)
I detta fall är det kanske inte riktigt en konkret mordmetod det är fråga om, utan mer en hel strategi, men det finns få sådana strategier som är så eleganta som den här. För vad gör man om man är ute efter att mörda eller skada en viss person, men inte vill att dådet mot personen ska dra någon särskild uppmärksamhet till sig? Jo, man ser till att brottet bara är ett i en hel rad av liknande brott – så att det inte framgår vem som egentligen är det avsedda huvudoffret och man själv alltså undgår att få sina egna motiv granskade av polisen. Det är det som är knepet i ABC-morden, där Hercule Poirot vägrar tro på att den misstänkte är skyldig till seriemord på slumpvis utvalda personer i alfabetisk ordning, för ”det är inte logiskt att man gör så bara för att man är galen rätt och slätt”. Han avslöjar också till slut den som egentligen ligger bakom hela villospårsoperationen. Men det ska ju vara Hercule Poirot till det, för i själva verket är ju strategin storartat smart och slug – om än hänsynslös givetvis – och svår att genomskåda. Den har också efterapats på ett lika lyckat sätt av Olov Svedelid i hans ungdomsdeckare Betong-Rosorna och hotelsebreven; där är det brevterror istället för mord, men taktiken är densamma och där förbättras den dessutom av att den skyldige även blandar bort korten genom att skicka hotelsebrev till sig själv. Det var i denna bok jag som barn själv först läste om metoden och tog intryck av den (och själv imiterade den vid ett tillfälle, men det var dumt gjort av mig så det behöver vi inte gå in på nu). Så Svedelid får vara med här och få ett hedersomnämnande. Han var en utmärkt deckarförfattare han också, vilket hans böcker om Samuel Rosenbaum vittnar om.

1. Umberto Eco, Rosens namn.
Det medeltida dramat Rosens namn är som bekant en alldeles fantastisk ”klosterdeckare”, ur-förebilden för den sortens intriger (för mord i munkmiljö har vi fått mer av efter den boken!). En mastig historia med ett vidunderligt språk, lika späckad med eleganta filosofiska och teologiska djupsinnigheter och teckensymbolik som med brutala dödsfall där munk efter munk får sätta livet till – men elegantast av allt, det är det knep som används för att preparera en viss hemlig bok. Munkarna i klosterbiblioteket har ju för vana (som en del har) att slicka på fingrarna för att vända blad i böcker de sitter och arbetar med, och då är det någon som har varit så listig att han smort in gift på bladguldet på boksidorna till just den där boken, med följden att först en munk och sedan flera får i sig giftet varje gång de slickar och bläddrar, och så småningom avlider. Ååååh, vad snyggt det är. Så utsökt. Så snillrikt. Så subtilt och beundransvärt listigt. Jag är full av vördnad för sådant ädelt mordiskt hantverk … ja, eller åtminstone för den hjärna som tänkte ut den idén. Men Umberto Eco hade en rysligt skarp hjärna. Som sagt, hela den där boken är ytterligt läsvärd, men särskilt den mordmetoden – och att den förste munken som faller offer för den råkar vara klostrets översättare gör det ju extra underhållande för mig givetvis.

Det här var alla. Innan jag slutar vill jag bara tillägga, beträffande dessa ”vackra” mordmetoder, att det som gör dem just vackra är att de i mitt tycke inte är särskilt sadistiska någon av dem. Det är det som är den springande punkten på något sätt. Mer brutala, råa och våldsamma mordmetoder tycker jag inte alls är vackra på det sättet – tänk till exempel på filmen Se7en, där man visserligen inte kan klaga på fantasin men dödandet ändå mest bara blir groteskt, som ett frosseri i smaklösheter. Nej, elegant ska det vara för att jag ska uppskatta en mordmetod. Och det höll för övrigt Maria Lang med om också vet jag, hon gillade inte alls hårdkokta deckare.

Igelkotten recenserar en film: Chocolat

(recension februari 2024)

I vår familj har vi en mycket lustig tradition. Vi samlas alla fem och ser på filmen Chocolat varje år någon gång i februari eller mars, under fastan. Och så äter vi en massa choklad medan vi tittar.
Allt började med att hustrun och jag såg Chocolat någon gång för många år sedan, och tyckte att den var bra och skaffade den på köp-DVD, och eftersom den utspelar sig i fastan så fick vi för oss att vi skulle titta på den när det var fastan för det passade ju bra. Det gjorde vi sedan fler gånger. Dessutom tillkom ganska snart chokladen som tillbehör, för man kan nämligen inte titta på en film som Chocolat utan att bli sugen, så då började vi äta choklad till. Mycket snart hade det hela blivit en tradition och en ritual – att se Chocolat och äta en hel liten chokladbuffé. Sedan fick även våra tre ungdomar nys om det hela, och nu vill de också vara med varje gång, och på den vägen är det och vi lär inte sluta. (Chokladbuffén brukar numera inte heller vara särskilt liten, utan vi dukar hela vardagsrumsbordet fullt.)
En märklig familjetradition, javisst, men den är onekligen väldigt trevlig. Dessutom förtjänar filmen att bli hyllad på det sättet av oss. Den är nämligen riktigt bra och tål att ses om en gång om året. (Till skillnad från t.ex. Ivanhoe, som ju många ser en gång om året på nyårsdagen, men själv har jag tråkat mig igenom den en gång och det räckte med det!)

Filmen Chocolat kom år 2000, och är regisserad av Lasse Hallström. Han har verkligen gjort filmer av de mest skilda slag (det är svårt att tänka sig att han står bakom både Alla vi barn i Bullerbyn, Gilbert Grape och ABBA – The Movie!) men Chocolat är i mitt tycke kronan på hans verk. Även om den hamnade lite i skuggan av hans föregående film Ciderhusreglerna och faktiskt (otroligt nog) blev helt utan Oscar.
Chocolat utspelar sig år 1959 i en liten by (eller kanske småstad) på obestämd plats i Frankrike. Dit kommer en ganska ung kvinna och hennes dotter som lever ett kringresande liv runtom i Europa och brukar slå sig ner tillfälligt på olika ställen, men alltid flyttar vidare förr eller senare – drivna av ”den listiga nordanvinden”, som berättarrösten säger i filmen. Kvinnan, Vianne, försörjer sig på att sälja choklad (med inspiration från mayaindiansk kakaomystik som hon ärvt av sin ”vandrande” mamma från Mellanamerika), och hon öppnar en chokladbutik i byn som hon och dottern nu kommer till. Något som är till stor förtret för flera i byn, för hon råkar nämligen anlända just när fastetiden börjat, och den där byn är konservativ av sig och i synnerhet dess borgmästare, greve de Reynaud, blir uppretad av att Vianne dyker upp och börjar fresta hans medborgare med sina läckerheter när de egentligen borde iaktta avhållsamhet. Inte blir det bättre av att Vianne är provocerande även på flera andra sätt, som att hon är icke-troende och ogift med en ”oäkta” dotter.
Men hon drar alltså igång verksamheten och hennes närvaro medför att en hel del folk i byn får uppleva en viss förändring i sina liv, påverkade av Vianne och (ytligt sett) av hennes choklad. Allt medan borgmästaren/greven och hans medhjälpare försöker motarbeta henne på alla sätt det går – och just när de tror att det inte kan bli värre så sätts deras orörda idyll på ännu svårare prov när det resande ”flodfolket” dyker upp och lägger till med sina båtar vid byns flodstrand (att de är romer sägs inte rent ut men är tämligen uppenbart). Naturligtvis lierar sig Vianne genast med dem, och det blir ännu fler spänningar i byn ända tills det hela kulminerar i en serie konfrontationer och dramatiska vändpunkter.
Det är vad filmen handlar om. Utan att säga för mycket kan jag säga att även om vissa tragiska händelser sker innan filmen är över så slutar den i stort sett lyckligt, och inte helt förutsägbart.

På det hela taget är det en fantastisk och gripande film, och som sagt alldeles förträfflig att se just när det är fastan, för det är ju den tid då den utspelar sig och hela filmens intrig bygger på hur provocerande det är att Vianne öppnar en chokladbutik i fastan.
Sedan är jag ju själv kristen och tar faktiskt en sådan grej som fasta på allvar (även om jag vanligen inte brukar fasta/avstå så mycket själv), så då undrar kanske någon hur jag och min kristna familj kan sitta och vräka i oss choklad när vi ser på den där filmen i fastan. Men jag tycker faktiskt att det är precis det som är poängen. Det allra viktigaste budskapet i Chocolat (sedan finns det förstås flera) är att det inte blir bra om man är alltför dogmatisk – man kan följa regler och bud efter sitt samvete, men det blir enbart inskränkt om man tvingar sitt levnadssätt på andra och för den delen aldrig själv är öppen för förändring i tillvaron. Kristna har faktiskt ett visst mått av frihet och en hel värld att röra sig i och ha kontakt med istället för att sitta inrutade på en och samma fläck, och det påminner Chocolat och dess intrig om på ett inte alltför dömande sätt.
Överlag är det så att Chocolat säkert kan framstå som kristendomskritisk för någon som tittar på den för första gången utan ett öppet sinne, men den blir tänkvärd och respektfull och nyanserad och inte alls särskilt religionsfientlig om man väl har det öppna sinnet – och sinnet öppnar sig mer och mer ju mer man tittar på den. (Svårt att förklara … nästan lite meta över det där.)

Att Chocolat är tänkvärd ur ett etiskt/religiöst perspektiv är sedan egentligen bara en del av (choklad)kakan, för filmen har mängder av andra fördelar också.
Vi har ju till exempel det stora persongalleriet, och det imponerande gäng av skådespelare som spelar personerna i fråga. Här finns det ganska gott om karaktärer, som alla engagerar mycket och känns äkta, både de större rollerna och de lite mindre. Huvudrollen som chokladförsäljerskan Vianne spelas av Juliette Binoche (själv fransyska), på ett utmärkt sätt, men det säger en del om skådespelarkvaliteterna i Chocolat att det inte alls är hon som är min favorit av personerna. Istället diggar jag framför allt Judi Dench – hon är alltid fantastisk! – i rollen som den buttra men godhjärtade (och komiskt vulgära) gamla damen Armande, som är den som äger lokalen som Vianne hyr in sig i och som också blir hennes främsta bundsförvant. Även Alfred Molina spelar storartat som greve de Reynaud; han är filmens huvudantagonist, men faktiskt ändå inte värst av stadens invånare utan på sätt och vis ändå en rättskaffens person, och han är dubbelbottnad och kämpar med sig själv på ett sätt som gör honom högintressant – ingen ensidigt skildrad skurk där inte. Och så har vi Johnny Depp, som är den som dyker upp som den sarkastiske men hygglige ”flodråttan” Roux: en roll som är som klippt och skuren för honom och förebådar hans senare insatser som både Willy Wonka och kapten Jack Sparrow.
Även många av de mindre viktiga rollerna är högst minnesvärda … som byns bortkomne unge präst (som tvingas läsa upp de bitska predikningar som borgmästaren skrivit åt honom), eller Carrie-Anne Moss överbeskyddande mamma Caroline som försöker hålla sin son borta från chokladbutiken, eller regissör Hallströms båda svenska landsmän Peter Stormare och Lena Olin som våldsam man och hans hustru som fattar mod att smita. (Ja, mäns våld mot kvinnor är ett annat mycket viktigt tema i filmen.) Eller paret som använder Viannes råa kakaobönor som afrodisiakum – det är de som ger upphov till några av filmens hjärtligaste skratt.

Rent filmiskt finns det verkligen inget att klaga på i Chocolat heller. Stämningen i filmen, med den där ”listiga nordanvinden” som blåser över den lilla franska byn, är så påtaglig att det nog kraftigt har bidragit till vår vana att alltid se filmen i februari-mars. Vädret i filmen tinar sedan angenämt nog upp i takt med att ortsbornas känslor gör det, och sedan känns det som man även i verkligheten kan möta våren och påsken som är i antågande.
Den bildmässiga skildringen av 1950-talets Frankrike är över huvud taget högst övertygande, in i varje detalj, med bakgrunder och dekor. All choklad som förekommer hela tiden (i form av både chokladfigurer, kakor, praliner, varm choklad eller helt enkelt bara smet) får det förstås att vattnas i munnen precis som det ska vara i en film om choklad – jag sade ju att det är omöjligt att se den utan att äta choklad samtidigt!
Och när det gäller manuset så känns det riktigt väl genomarbetat, med både drama, allvar och komik; dessutom är Chocolat den sortens film där man kan upptäcka nya kluriga och fyndiga detaljer hela tiden, både i repliker och andra detaljer, och det är en av de saker som gör den slitstark och värd att se om. Nu senast insåg jag t.ex. dels att hunden i filmen faktiskt också tuggar i sig kakaobönor vid ett tillfälle (med vissa komiska konsekvenser), dels hur symboliskt det faktiskt är när Caroline rättar sin sons matteläxa med orden ”jag sa inte hur det skulle rättas, bara att det är ett fel”. Det är på sätt och vis en sammanfattning av hela den fördömande bymentaliteten i Chocolat.
Annars brukar jag ju ha lite svårt för filmer och böcker där en lantlig befolkning beskrivs som inskränkt och intolerant och obildad och taskig mot dem som avviker, men i Chocolat beskrivs problemen på något sätt utan att själva människorna dumförklaras. Det är ytterligare en fördel.
Sammanfattningsvis så är det svårt att tro, när man ser Chocolat, att den bygger på en bok som är betydligt sämre. Ja, den gör faktiskt det – förlagan är en roman av Joanne Harris, men den boken saknar fullkomligt filmens magi och är mycket mer av en svartvit skildring. Detta är sålunda ett fall där filmen är bättre än boken. Svartvit är filmen egentligen bara i en enstaka scen mot slutet, då en av karaktärerna blir tvungen att lämna stan: för mig skaver det en aning att inte den personen tycks få någon förlåtelse, men kanske gick det inte att få ihop på något annat sätt.

Den enda nackdelen jag annars kan komma på med Chocolat är den som jag faktiskt också minns att recensenterna hakade upp sig på när den kom, nämligen att personerna i filmen pratar engelska trots att den utspelar sig i Frankrike. I vissa fall talar de till på köpet engelska med lätt fransk accent, och sådant blir ju alltid lite fånigt. Men jag sväljer för min del språkvalet, för jag är så förtjust i alla de ovan nämnda rolltolkningarna att jag liksom tycker att jag vill behålla dem och deras engelska ändå. Den franska atmosfären i filmen är i vilket fall som helst fortfarande väldigt tydlig.
Ja, faktum är att den är så tydlig att jag varje gång jag ser den brukar drabbas av väldigt stark lust att resa till Frankrike, och då besöka den lilla stad där utomhusscenerna i Chocolat är inspelade. Flavigny-sur-Ozerain heter den, och den ligger mitt i Bourgogne. Vi har i flera år sagt i familjen att vi ska åka dit någon gång. Och nu i år kan det kanske bli av … planerna på en tripp till Frankrike är rätt långt gångna, och det har vi Chocolat att tacka för.

Huset i Flavigny-sur-Ozerain där chokladbutiken låg vid inspelningen.

Oavsett om vi åker dit och får se stället på riktigt eller inte, så kommer vi säkerligen att fortsätta med vår Chocolat-tradition. Choklad i fastan ska det vara. Medan den listiga nordanvinden blåser utanför.

Film: Chocolat, regi Lasse Hallström.
Betyg: 10 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Och så var de bara en, Agatha Christie

(recension januari 2024)

Bra detektivromaner finns det många, och det finns många författare som varit skickliga på att sätta ihop sådana – men det finns en deckare som jag anser tar förstapriset i alla avseenden.
Den har allt. Den bygger på en smart idé, den har ett otroligt snillrikt uttänkt pussel, den utspelar sig i en miljö som ger precis den rätta stämningen, den är så där härligt krypande kuslig och spännande, den är skriven på ett korthugget men effektfullt sätt som gör att man fastnar i läsningen, den har ett utmärkt persongalleri, och förutom själva mysteriet är den dessutom lite tänkvärd. Allt det där som en bra deckare ska ha.
Och det är Agathas Christies vidunderliga Tio små …

Ja, ni vet vad – och det är väl också det enda riktigt problematiska med den boken i svensk version. Att den är känd som, för att säga det rent ut (jag gör det i den här texten, bara för enkelhetens skull), Tio små negerpojkar.
På den här sidan millennieskiftet har detta förstås blivit mer och mer besvärande, inte minst för oss Agatha-älskare som gärna pratar om boken. Även om N-ordet används tämligen neutralt i historien och den inte är rasistisk i överkant (åtminstone inte mer än vad som var vanligt i England 1939 när den kom) låter det rätt illa att kalla den så där. Så det var inte så konstigt att den för några år sedan kom ut i svensk nyöversättning med ny titel. Nu heter den Och så var de bara en, helt analogt med den amerikanska utgåvans titel And Then There Were None. (Allra först i England hette den Ten Little Niggers, inte heller det speciellt vackert.)

Jag har numera både den gamla översättningen Tio små negerpojkar och den nya Och så var de bara en i min bokhylla, och har läst dem båda. Som översättare tycker man ju förstås att det blir särskilt intressant att kunna jämföra dem, ungefär som när alla Tintin-albumen kom ut i ny version i början av 2000-talet. Vilken svensk utgåva är bäst?
Det är förstås inte särskilt lätt att uttala sig om det när man som jag har läst den tidigare versionen ett oräkneligt antal gånger och fått världens bästa läsupplevelse av den – den hör till de böcker som jag kommer ihåg stora partier av utantill. Språket i Einar Thermænius första översättning sitter i ryggmärgen och känns oklanderligt, och det medför en viss risk att man blir kritisk till varje nyöversättningsförsök redan från början.
Men så mycket kan jag säga att Helen Ljungmarks uppdaterade översättning gör åtminstone inte att jag tappar passionen för Agatha Christies mästerverk. Det är samma känsla som tidigare och man lever sig genast in i intrigen. Ni vet förmodligen redan vad boken handlar om, men om ni inte vet så drar jag resumén mycket fort:
Tio personer anländer till en isolerad ö dit de blivit inbjudna på olika sätt. De känner inte varandra och är ganska olika typer men har det gemensamt att de en gång i tiden har dödat någon och kommit undan med det. Första kvällen blir de alla förskräckta när en inspelad röst plötsligt anklagar dem i tur och ordning för deras respektive brott. Varefter de tio börjar bli mördade, en efter en, av sin okände värd som inte syns till och som de börjar inse måste vara en bland dem själva. Och varje mord sker på ett sätt som anknyter till ramsan om ”tio små negerpojkar” – i den nya versionen ”tio små tennsoldater” – som försvinner en i taget, och för varje mord är det en av de små statyetterna i matsalen som saknas.

Det är handlingen det, och i det stora hela känns det alltså inte som den har gått förlorad eller tagit skada av nyöversättningen. Någon stor radikal bearbetning är det kort och gott inte fråga om. Den största skillnaden, som man tänker allra mest på, är förstås att alla omnämningar av ”negerpojkar”, ”negrer”, ”negerstatyetter” och ”Negerön” har strukits och ersatts med ”tennsoldater” istället. Till största delen går detta att vänja sig vid, ändamålet är ju onekligen gott och välbehövligt. Mina invändningar kring denna redigering rör mest bara att det i översättningen av den där ramsan på tio verser (den som fungerar som ledmotiv och mordschema) känns lite konstigt med ”tio små tennsoldater gjorde si och så …”. Tennsoldater är väl inga levande varelser som ”negerpojkar” är? Jag hade nog för egen del nöjt mig med bara ”soldater”. Plus att namnet på ön i den nya versionen har behållits på engelska, så att den kallas ”Soldier Island”: hade man inte lika gärna kunnat kalla den ”Soldatön”?
Just detta är över huvud taget en annan skillnad mellan översättningarna, nämligen att fler engelska ord och begrepp har behållits i nyversionen istället för att översättas. Att ”herr” och ”fru” har översatts med ”mr” och ”mrs” till exempel, och att ”butler” har införts istället för ”betjänt” (fast det är onekligen skillnad på dessa två, så det må vara korrekt i alla fall). Effekten blir att man får en starkare känsla av att det är England vi befinner oss i, men även att kopplingen till en svunnen tid 1939 (då vi titulerade mer även på svenska) har blivit lite svagare.
Det blir den även av att språket i boken känns ännu mer avskalat nu än innan. Förutom att en del mindre lämpliga ordval har tagits bort (utöver ”neger”) så är det en del ord av det svårare slaget hos Thermænius som Ljungmark har ersatt med enklare synonymer. Lite grann störs jag av det, för Thermænius ordvändningar var snitsiga på sitt vis, och det är synd att stryka alla anstötliga ord och anpassa för mycket till nutiden … vissa detaljer vill man ju spara för att bevara tidskänslan också. Men å andra sidan bidrar den korthuggna stilen faktiskt till dramatiken, så det skadar egentligen inte att göra den ännu mer utpräglad.

Den allra största nackdelen och besvikelsen med Och så var de bara en är istället en poetisk brist, kan man säga. I ovan nämnda ramsa om de tio små tennsoldaterna fanns det nämligen redan i den förra svenska versionen ett översättningsproblem – det är i den vers som på engelska lyder ”five little soldier boys going in for law, one got in Chancery and then there were four”. I berättelsen illustreras den versen med ett mord på samma sätt som de övriga verserna, men på svenska har versen översatts helt annorlunda (förmodligen för att Thermænius inte kom på något bra rim på ”fyra” som gick att få ihop med domstolstemat). Med viss logisk förvirring som följd eftersom mordmetoden då inte alls stämmer på svenska i det fallet (det förklaras i översättningen men blir ändå konstigt).
Jag hade sett fram emot att få se någon riktigt smart lösning på det problemet här nu i den nya versionen – men nej, versen ser fortfarande likadan ut och logikbrottet kvarstår. Versen efter däremot (”a red herring swallowed one and then there were three”) har fått ett liknande problem löst, då det märkliga uttrycket ”svälja en anka” har tagits bort, men helt bra har det inte blivit nu heller, och övriga verser har mer eller mindre behållits som de var fastän man gott hade kunnat fila lite extra på dem också. Poesi och verser och rim är förvisso mycket svåröversättliga, men hade man inte kunnat lägga manken till för att få till ramsan riktigt snyggt den här gången? Så omöjligt kan det väl inte vara.
För övrigt är fenomenet att samma ordval använts i den nya översättningen som i den gamla något som förekommer även på fler ställen i boken. Det är lite olika i olika partier, men rätt ofta framstår det faktiskt som att förutom ”soldat”-justeringarna och liknande uppdateringar av tidsmarkörer, så är den nya versionen nästan som en bearbetad version av den gamla snarare än ett helt nytt jobb från scratch. Kanske är det oundvikligt, för man måste onekligen ha den gamla översättningen som referens när man gör en ny. Men lite förvånad blir jag ändå över att likheterna tidvis är så stora som de är. (De ändringar som faktiskt gjorts sticker då ut mer, kan man säga.)

Oavsett invändningar är Och så var de bara en fortfarande det mästerverk jag alltid sett det som. Även om man förstås, när man som jag har läst boken massor av gånger, kan fundera lite närmare på om det inte finns vissa logikbrister i handlingen ändå. Är det t.ex. troligt att gärningsmannen klarar sig utan upptäckt eller misstankar så många gånger, när hen smusslar med gift precis i närheten av de andra, och verkligen inte har många sekunder på sig att obemärkt gå iväg och fixa nästa mord? (Särskilt mord fem och sex känns väldigt svårgenomförda.) Tja, jo, rent teoretiskt är det väl möjligt fortfarande förstås, och då sväljer jag det eftersom det knappast går att få det mer trovärdigt än så inom ramen för en så fantastisk intrig.
Oavsett översättningsversion är det förstås också fortfarande fullt möjligt att reflektera över boken, för den är som sagt tänkvärd. Personligen brukar jag vara extra intresserad av det där som mördaren säger i sitt avslutande bekännelsebrev, att hen tänkt ut en lämplig ordning för offren att avlida i, så att de ”minst skyldiga skulle få dö först” och de mer kallblodiga mot slutet. Jag håller bara delvis med om den ordningen. Även om den grymma gamla Emily Brent är väldigt otrevlig är det knappast ett mord hon har begått (nätt och jämnt vållande till annans död), så hon hade nog fått gå bland de första om det varit jag som bestämde – och sådana som den fullständigt hänsynslöse Anthony Marston och den beräknande Rogers hade jag nog tvärtom låtit få hänga med lite längre. (Rogers är för övrigt en av förhållandevis få av de tio anklagade som faktiskt planerade sitt mord, och det gör ju honom genast mer skyldig i mitt tycke.) Men Agatha Christie och jag är åtminstone överens om att det är de två som är kvar precis på slutet som har gjort de två mest fasansfulla sakerna.
Apropå Agathas egen inställning så märks det förstås i boken, både i gammal och ny version, att hon själv på sin tid hade samma uppfattning som de flesta i England då – att den naturliga konsekvensen av mord är dödsstraff. ”Efteråt kunde man inte glömma”, skriver hon om hur det är att döda en människa, och det blir då helt följdriktigt att den ensamma kvarvarande personen som tänker detta går och hänger sig i samvetskval. Själv är jag kraftigt emot dödsstraff och håller inte med Agatha på den punkten, men det är onekligen ett intressant etiskt ämne som här skildras på ett rörande och känsligt sätt så att man får en hel del att fundera på.

Sammanfattningsvis – om ni inte har läst Och så var de bara en/Tio små negerpojkar, så gör det!
Och har ni läst den, så läs om den, nu när det finns en modernare version.
Vilken översättning ni än väljer så är och förblir boken storartad.

Bok: Agatha Christie, Och så var de bara en, översättning Helen Ljungmark, Bookmark Förlag.
(Alternativt Tio små negerpojkar, översättning Einar Thermænius, Bonniers.)
Betyg: 10 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Vinnarna (sista delen i Björnstad-serien), Fredrik Backman

(recension september 2023)

Fredrik Backmans Björnstad trollband mig riktigt ordentligt när jag läste den för några år sedan. Backman har skrivit flera bra böcker (han får nog sägas vara en av mina nutida favoritförfattare), och En man som heter Ove är väl naturligtvis den mest kända, men Björnstad är den bästa. En historia om livet på en hockeytokig ort ute i Norrlandsskogen och vad som händer när den orten skakas av ett våldtäktsfall där förövaren råkar vara samhällets älskade juniorhockeystjärna.
Jag slukade den boken, inte minst för att det var så intressant med hela skildringen av hockeyn och att kunna jämföra med min egen uppväxtort Landsbro, där ju just den sporten dominerar stort. Nog för att jag inte helt kände igen mig i beskrivningen av Björnstads sociala klyftor, med spänningarna mellan det rika området ”Höjden” och det fattiga ”Sänkan” – om det fanns sådana skillnader i Landsbro när jag växte upp så var det inget jag uppfattade – men all den där grabbiga hockeyjargongen och sportfanatismen, det var mitt i prick. Björnstad är en bok som inte bara har en fängslande intrig utan även beskriver på både gott och ont vad idrott betyder för människor, och den är på så vis mycket bildande och kan absolut läsas (bör läsas, till och med!) även av den som inte är sportintresserad.

Ja ja. Boken Björnstad visade sig bara vara början på konceptet, för sedan kom det en TV-serie också, baserad på boken. Tyvärr var den serien en stor besvikelse och gjorde inte förlagan rättvisa alls: synnerligen blek och tam, med konstiga rolltolkningar, slarv med stämning och persondynamik och på det hela taget så tråkigt och poänglöst att titta på att jag faktiskt avbröt efter bara två avsnitt. Väldigt synd att en så bra historia blev sabbad där.
Då var det intressantare att det även kom en uppföljande bok till Björnstad: Vi mot er heter den, inte så bra som sin föregångare men ändå bra så det räcker. Där får man veta mer om ”vad som hände sen” med alla personerna, men framför allt blir det mer om den fiendskap som orten Björnstad har med sin grannort Hed, som också har ett hockeylag – det blir ytterligare konflikter när tonen mellan de båda lokalrivalerna hårdnar.
Jag trodde när jag läste Vi mot er att det nog skulle vara punkt efter den, men icke. Häromåret kom det en tredje och sista del, som för övrigt är tjockare än de två första böckerna tillsammans. Den heter Vinnarna, och den har jag nu läst och tänkte skriva några ord om. Samtidigt blir då detta en reflektion över alla tre böckerna sammantaget.

Anledningen till att jag måste kommentera, det är också just att de tre böckerna tillsammans – Björnstad, Vi mot er och Vinnarna – utgör ett så pass flott och gediget verk att det måste uppmärksammas. Fredrik Backman har med sin ”hockeytrilogi” åstadkommit ett riktigt epos, med intriger och dramatik och människoöden och sportresultat som nystas ihop på ett sådant sätt att man blir klistrad. Jag är framför allt riktigt imponerad av hans persongalleri: det är många människor som är med i de tre böckerna (ungdomar och barn och föräldrar och tränare och lärare och huliganer och politiker och företagare och alla möjliga), men allihopa skildras oerhört övertygande och trovärdigt, och även om vissa förekommer mer än andra har de alla på ett eller annat sätt betydelse för handlingen som helhet. Det är alltid härligt när en bok- eller filmserie har så många karaktärer som engagerar.
Faktum är att jag nästan vill påstå att Björnstad-trilogins uppbåd av personer och dramatiska händelser är värdigt ett Game of Thrones. Alla plots och sub-plots som hänger ihop så bra, och så också det där att det är både en och två och flera karaktärer som under de tre böckerna dör (ganska oförutsägbart i flera fall) och blir utskrivna ur serien på bästa TV-serie-maner … det blir verkligen spännande. Och även om de inte dör så är det flera av dem som bara är med i bok ett, andra bara i bok två, andra bara i bok tre, och andra som tycks ha försvunnit för att sedan dyka upp igen. Alltsammans blir verkligen som ett storverk.

Till spänningen bidrar också Fredrik Backmans tendens att hemlighetsfullt avslöja viss, men inte all, information i förväg. Han är väldigt skicklig på att plantera ut upplysningar om att något kommer att hända (alternativt att det var något som hände!), men än så länge vet vi inte riktigt vad … sedan blir det undan för undan fler detaljer om vad det rör sig om, och en och annan missuppfattning trillar man som läsare dit med också innan bilden klarnar och händelsen verkligen inträffar. Tidvis är det riktig deckarkänsla över det där. Det finns gott om den sortens spänningsmoment i trilogin som helhet, inte minst i den tredje och sista boken jag har läst nu, men det allra bästa exemplet är den scen i slutet av bok ett där det sägs om fyra av berättelsens framträdande hockeykillar att ”om tio år kommer två av dem vara proffs. En kommer vara pappa. En kommer vara död”.
(Ja, Backman brukar utelämna infinitivmärket ”att”, men det har jag lärt mig leva med. Eller ”lärt mig att leva med”, beroende på hur man ser det. 😊 )
Den där framtidsförutsägelsen blev jag som läsare verkligen fullständigt fast i och grubblade febrilt på vem som skulle bli vad, och jag trodde att jag hade fått facit i och med bok två, men nu när jag läste bok tre så tänkte jag likväl tillbaka på den där profetian om de fyra killarna och funderade på om min första tolkning kanske inte var riktigt rätt i alla fall, och fick nu också steg för steg veta hur det faktiskt gick till när de råkade ut för sina respektive öden. Ja, när det gäller att jobba med sådana där grejer och kittla läsarens nyfikenhet och nervositet så är Backman ett riktigt proffs.
Och att Björnstad-bokserien känns som en storartad episk TV-serie, det får mig faktiskt att skära tänder … för den första boken blev ju TV-serie och det blev inte bra alls. Kan inte någon göra ett nytt försök, och göra serie av hela trilogin och tänka igenom alltihop ordentligt så vi får en svensk Björnstad-serie i rutan som matchar böckerna? Det skulle verket vara så oförskämt väl värt, istället för att som nu ha slarvats bort totalt (såvitt jag förstår har serien nu också blivit omöjlig att titta på p.g.a. något rättighetsstrul).

Nu kanske någon undrar om det inte finns något negativt också att säga om Björnstad-bokserien och dess avslutande del. Har jag bara lovord att komma med över Fredrik Backmans hockeyepos och personerna i det?
Nej då, det finns faktiskt små nackdelar. Den sista boken Vinnarna är som sagt tjock och mastig, någon rent konkret hockeydramatik på isen finns det inte så mycket av i handlingen längre, och om man inte helt gillar Backmans småpoetiska stil så kan det säkert hända att man tappar orken under läsningen – särskilt som det finns en viss tendens att en del saker upprepas och beskrivningar går på tomgång, mer än i de två första böckerna. Jag skulle nog inte heller rekommendera att man läser alla tre böckerna i ett sträck, för då blir man nog bara matt till slut. Bättre att ta det som en … ja, just det, TV-serie istället, med lite paus mellan säsongerna och avsnitten så att säga.
När det gäller den poetiska stilen så har jag ibland också svårt att uthärda att nästan alla personerna, även om de är trovärdiga i övrigt, tidvis låter som just fyndiga små vardagspoeter när de pratar med varandra och tröstar varandra i olika scener. Eller att de är så förvånansvärt kroppsligt ömma mot varann hela tiden (tycker i alla fall jag). Borde inte de flesta på så jordnära macho-orter som Björnstad och Hed vara lite mer råbarkade av sig, eller är det bara jag som har fördomar?
Jag kan inte heller låta bli att grubbla över det rent demografiska i böckerna. Björnstad och Hed är alltså två fiktiva städer i Norrland som ligger i samma kommun, på inte särskilt långt avstånd från varandra, och de sägs vara ganska små … femtusen invånare var eller något ditåt skulle jag gissa på … men ändå har de varsitt hockeylag. Är det verkligen troligt att de två orterna skulle kunna vara belägna på det sättet och ha bildat kommun tillsammans och att en så liten kommun kan ha fler än en hockeyklubb? Hm, ja, möjligen kan jag tänka mig att det kan vara ”tvilling-samhället” Gällivare och Malmberget som är förebilder. Där skulle kanske något liknande vara möjligt. Men jag som själv är uppväxt på en mindre ort får ändå verkligen huvudbry under läsningen och undrar hur stora Björnstad och Hed faktiskt ska föreställa att vara och (apropå de sociala klyftorna jag nämnde i början) om det är särskilt troligt att det finns både ett miljonprogramsområde och ett lyxvillaområde på en så liten ort som Björnstad. Trovärdigt undrar jag också om det verkligen är att Björnstads och Heds befolkningar hatar varandra så obeskrivligt mycket som de gör i Vinnarna (det som började försiktigt i bok ett har eskalerat till väldiga huliganhöjder här i bok tre). Jag är faktiskt inte säker på att det rent fysiska våld som AIK:s och Djurgårdens värsta supportergrupper gärna tar till mot varandra nere i Stockholm går att applicera på invånarna i två mindre samhällen i Norrlandsskogarna. Nej, där har nog Backman överdrivit rivalitetspotentialen kraftigt tror jag, och i likhet med alla andra kulturpersonligheter missförstått det där med ”samhälle där alla känner alla”. Även om det förstås blir spännande läsning av det och läsaren rimligen får förståelse för alla de faktorer som ligger bakom att man håller på ett lag.

Det sista jag ska säga innan jag avslutar, om Vinnarna, och om de två föregående böckerna, har att göra med det som hela serien egentligen allra mest handlar om och som är det mest allvarliga motivet i den – nämligen våldtäkt, och moralen kring sådana fall. Motivet i fråga förekommer även nu i den tredje och sista boken, och utforskas ett ganska rejält stycke till, för det dyker nämligen upp ytterligare ett fall förutom det gamla från bok ett. Faktiskt nästan mer motbjudande och tragiskt nu. (Så mycket kan jag nog säga utan att säga för mycket.)
Det man får anledning att fundera på under läsningen på den här punkten, det är inställningen till gärningsmännen och om det någonsin går att förlåta dem. Författaren Backman lämnar visserligen mycket demonstrativt öppet för läsaren att själv avgöra det, men med tanke på den underliggande tonen och vad som händer med de inblandade personerna så känns det ändå för mig på ett ganska olustigt sätt som att han själv har attityden att såväl våldtäktsmannen själv som ”vittnet som inte ingrep” har förverkat sin rätt att någonsin leva ett normalt liv och lika gärna kan gå och gräva ner sig någonstans. Spontant kanske det kan verka rimligt, för våldtäkt är ju något vidrigt, men i längden blir det ändå märkliga konsekvenser för moralen när man driver det så. Ungefär som att våldtäkt i praktiken borde vara belagt med dödsstraff fastän inte ens mord är det – att våldtäktsmän inte ska få beviljas någon ny chans någonstans. Var finns barmhärtigheten här?
Tänkvärd är hela skildringen förvisso, i Vinnarna och i serien som helhet, och man får ju som läsare verkligen mycket att nicka eftertänksamt åt och reflektera över. Inte minst över hela jämställdhetsaspekten och könsstrukturerna och den dåliga kvinnosynen som ligger bakom: i Vinnarna vinklas detta fram några varv till. Men att förlåtelsen känns utesluten i Björnstadstrilogin, det lämnar på något sätt ändå ett frågetecken för mig.

Sammanfattningsvis nu då? Jo, Vinnarna är en omfångsrik men fullt värdig, snygg och fördjupande avslutning på en trilogi som i sin helhet nu framstår som något av ett mästerverk. Detta trots vissa frågetecken i miljön, berättarrytmen och sensmoralen … det är ändå en bokserie som engagerar något oerhört.
Så läs de där böckerna. Särskilt ni som inte gillar sport, men gillar böcker, och gärna engagerar er i skakande intriger och könsorättvisor. Jag lovar, ni kommer att få er världsbild berikad om ni läser Björnstad, Vi mot er och Vinnarna. Sätt igång bara.

Bok: Fredrik Backman, Vinnarna (och även Björnstad och Vi mot er), Forum.
Betyg (på serien som helhet): 9 av 10.

Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.

Dagboksjubileum: mitt extremt väldokumenterade liv

Idag har jag skrivit dagbok oavbrutet i 30 år.
Kanske.
Det var i alla fall den 1 juni 1990 (när jag var tolv) som jag inledde en period av ”dagboksrapport om varje dag” som sedan kom att hålla i sig. Jag hade då redan skrivit dagbok under några kortare perioder, sedan jag fick min första dagbok 1986, men det var då i juni 1990 som det började ”på riktigt”, har jag sett det som.
Sedan är det förstås en definitionsfråga när man ska anses ha skrivit dagbok ”oavbrutet”. Jag har naturligtvis inte skrivit varje dag – däremot om varje dag, i efterhand, så på det sättet är det oavbrutet. Den enda riktiga luckan som kanske förstör sviten är i december 2004 – för det var några omtumlande veckor (det var då min mamma gick bort, närmare bestämt) och jag missade att skriva under den tiden och rapporterade sedan sammanfattande om de veckorna i ett svep, ej dag för dag.
Ja ja, även om det kanske var avbrott där så känns det likväl som det är jubileum nu och jag firar 30 år som regelbunden dagboksskrivare.

Min första dagbok, som jag fick julen 1986 och skrev i sporadiskt de första åren, men mer regelbundet fr.o.m. den 1 juni 1990.
Om någon undrar så skriver jag inte för hand numera, utan på datorn sedan 2007, det går fortare. Men både 1990-2007 års handskrivna dagböcker (tror det är tolv-tretton stycken) och ett antal datorfiler 2007-2020 finns sparade och utgör tillsammans en ytterst detaljerad skildring av mitt liv. När jag tänker på det inser jag att jag är extremt väldokumenterad. Det blir något att sätta sig in i och använda som källmaterial om jag blir berömd och framtidens forskare ska skriva avhandlingar om mig och min konstnärliga och personlighetsmässiga utveckling. 🙂
Fast det kommer ju inte att hända och även om det hände skulle jag inte gå med på det. Dagböckerna får inte användas i sådana syften. Läsa dem kan folk få göra, men med försiktighet och en stor nypa salt. Jag har ju inte alltid precis varit taktfull, objektiv, diskret och behärskad när jag skrivit, om man säger så. (Inte sanningsenlig heller, åtminstone inte i tidiga tonåren, då kunde det allt bli en hel del överdrifter och rent hittepå.)

Dagboksskrivande och sparande av dagböcker är intressant på det viset. En balansgång mellan rätten att få skriva av sig allt som trycker en, som en privatsak, och plikten att uppföra sig ordentligt i skrift och tänka på vad andra skulle säga om de läste. En avvägning mellan å ena sidan rätten att bevara minnen, och å andra sidan plikten att slänga olämpligt material. Hur man ska handskas med sina egna och någon annans efterlämnade dagböcker kan över huvud taget vara en invecklad fråga juridiskt och etiskt sett. Kan något man skriver för sig själv i affekt och oförstånd räknas som förtal, eller blir det det först om någon annan tillåts läsa? Bör i så fall obligatorisk destruktion av alla dagböcker gälla, så att ingen annan kan läsa?

Trots eventuella grodor – jag hoppas de inte är så många – så ångrar jag i alla fall inte att jag skrivit dagbok genom åren, och har inga planer på att sluta heller. Det är en fullständigt integrerad del av mig. Och jag vill minnas saker. Hur andra gör är upp till dem, men för mig personligen skulle det kännas bortkastat om dagarna bara gick utan att man på något sätt sparade dem.
Grattis på 30-årsdagen, dagboksmaterialet!

P.S. Jag funderade på att lägga in några citat ur i synnerhet mina första dagböcker här, för jag måste säga att jag ibland när jag skrev i 12-13-14-årsåldern faktiskt kunde vara ganska rolig. 🙂 Men det är nog klokast att låta bli ändå ...

En förfärligt ful ovana som jag måste lägga av med – genast!

En eftermiddag häromveckan höll jag på att fixa med middagsmaten i köket. Sextonåringen hade inte kommit hem från skolan ännu, och när hustrun märkte att jag höll på att ställa fram allt på bordet undrade hon om det inte skulle hinna kallna innan han kom. Jag var nära att svara ”nej då, han är precis på ingång”, men hejdade mig och sade istället ”nej då, han brukar komma precis så här dags”.
Någon minut senare dök han mycket riktigt också upp. Han var verkligen på ingång. Och jag visste att han var det. Varför visste jag det? Jo, därför att jag precis hade sett på kartan i appen ”Hitta iPhone” var han befann sig. Nästan hemma.
Och att jag istället sade ”han brukar komma precis så här dags” (vilket i och för sig också var sant), det var för att jag tyckte det var lite pinsamt att erkänna att jag hade kollat i Hitta iPhone. Nu igen.

Det där är en förfärligt ful ovana som jag skaffat mig på sistone.
Hitta iPhone är ju annars en väldigt praktisk app, som man framför allt kan använda för att se på kartan var en borttappad mobil befinner sig. Det är något som ibland brukar behövas i vår familj, och därför är alla våra fem mobiler (plus familjens gemensamma iPad) numera anslutna till samma hitta-funktion. Vilket vi alltså har haft nytta av.
Det är bara det att jag har börjat tycka det är så kul att använda funktionen i fråga till andra saker också. Som att kolla var familjemedlemmarna är just nu och hur lång tid det kan tänkas ta innan de kan förväntas dyka upp. Om inte annat är det roligt för mig, som både har familjekänsla och ett geografiskt intresse, att se oss alla på kartan som fem markörer på en Marodörkarta, som i Harry Potter … ja, när det gäller Harry Potter kan man förstås också jämföra med den där klockan som mrs Weasley har i Kråkboet där hon kan se på visarna var alla i hennes familj håller hus. Det är något trivsamt med sådana saker, och det är fascinerande att nutida teknik gjort dem till verklighet, varför det är svårt att låta bli att titta någon gång emellanåt.

Ibland kan det förstås också vara fullt motiverat att kolla läget på det här sättet. Jag kan tidvis vara lite orolig och nervös av mig och börja undra var någon i familjen egentligen håller hus och varför de dröjer så länge, och att kolla upp deras läge på kartan i mobilen (utan att man behöver ringa och störa) är ju då något som har en lugnande verkan.
Men för det mesta finns det faktiskt inte något behov av att göra så här. Tvärtom kan det sägas vara ett slags intrång i hustruns och ungdomarnas privatliv när jag kikar på dem i min mobil och konstaterar att hon är där och han är där. Jag gör det förstås inte stup i kvarten utan bara när jag börjar undra lite grann och funderar på hur länge till jag ska vänta med maten och sådant, men bara det är nog alltför ofta.

Visserligen har jag inte något illasinnat motiv till detta, det kan jag försäkra på heder och samvete. Jag är till exempel inte alls den svartsjuka typen, det är inte alls därför jag tittar. Det kan kvitta mig lika var min fru befinner sig, jag är inte den som blir jättemisstänksam om jag ser att hon är på något oväntat ställe (eller har mobilen avstängd så den inte kan hittas) och jag har inget behov av att spåra alla hennes rörelser för sakens egen skull. Likadant är det med tonåringarna, jag behöver verkligen inte ha superkoll på dem. Om jag skulle råka ta någon familjemedlem på bar gärning med en ljusskygg aktivitet i samband med att jag tittar i Hitta iPhone, så skulle jag nog inte bli så förebrående mot den familjemedlemmen utan snarare skamsen för egen del för att jag fick syn på det.
Nej, jag har inget kontrollbehov. Likväl kan jag inte låta bli att titta, lite för ofta. Bara för att det är praktiskt, för att det är kul, och i viss mån för att förebygga oro som sagt.

Om någon undrar så har jag frågat familjemedlemmarna vad de tycker om det här (ja, jag kan kommunicera med dem personligen!), och deras svar har inte varit särskilt alarmerande. De båda sönerna tycker inte att det gör något alls att jag kollar då och då var de är, och dottern har inte heller något emot det, ”så länge du inte spionerar”, påpekade hon, med ett raljant förorättat flin. Och det är som sagt inte min avsikt heller, att spionera. Hustrun för sin del verkar mest tycka att det hela är onödigt, och föredrar att jag tittar i Hitta iPhone endast när jag verkligen börjar oroa mig för var någon är. Dock är inte heller hon överdrivet upprörd.
Så jag går inte direkt emot familjens vilja just nu, men visst kan följden ändå bli att de i längden känner sig övervakade av mig. Därför måste jag nog se till att lägga av med det här. Nu, genast, innan jag blir beroende av det.

Eller vad tycker ni som läser detta? Ska jag verkligen ta mig i kragen och låta bli att spana in familjemedlemmarna på det här sättet? Finns det i så fall något undantag då jag faktiskt får göra det? Eller ska Hitta iPhone bara användas till att lokalisera borttappade mobiler och ingenting annat?
Å andra sidan, med tanke på att ungdomar själva brukar roa sig med att se på Snapchat var kompisarna befinner sig, och därför i någon mån är vana vid hela konceptet, så är det hela kanske inte så farligt i alla fall så länge jag inte utnyttjar det för att kontrollera familjen strängt?
Jag tar gärna emot åsikter i denna delikata fråga, men ni kan väl vara bussiga och inte överösa mig med upprörda förebråelser, för jag är som sagt redan medveten om att beteendet att kika på en Marodörkarta i mobilen kanske inte är alldeles föredömligt.

Här är en skärmdump från häromsistens när jag kollade i Hitta iPhone. Familjemedlemmar (inklusive jag själv) utspridda längs södra Bohuskusten. Bra att veta. Eller?

Talare som har Gud med sig – men ändå har fel ibland?

En annan reflektion jag har gjort nu under den här sommarens kristna möten (som jag redan har skrivit om i inlägg här och här) är att det på mötena vid vissa tillfällen, av vissa talare, har yttrats saker som jag inte riktigt hållit med om.
Alternativt att jag egentligen har hållit med om dem i sak, men ändå har reagerat en aning negativt, för att jag har känt att det kanske inte var så lämpligt att ta upp just det där just nu eller framföra det på just det sättet. Man får liksom tänka på de rent praktiska konsekvenserna av vad man säger också, anser jag, och jag brukar se framför mig hur eventuella skeptiskt lagda besökare blir upprörda och reser sig och går ut när de där sakerna sägs. Jag ska inte avslöja vad det är för saker. De har sagts mest i förbigående på mötena, utom i ett fall då det var lite mera.
Faktiskt så har jag på senare år märkt en tendens att man i högre grad på stormötena uttrycker även de åsikter som inte är så bekväma för resten av samhället. Förr om åren ansågs inte de detaljerna så väsentliga och nämndes sällan, åtminstone inte på storsamlingarna, men det börjar de tydligen göra nu. Jag är inte alldeles förtjust i det, för dels håller jag inte alltid själv med, dels oroar jag mig för följderna av den sortens förkunnelse.
Nu anser jag förstås inte att man ska hemlighålla diverse inslag i trosuppfattningen, det är naturligt att talare på Oas och ”Det finns hopp” säger vad de tycker utan att ”skämmas för evangeliet”, men jag är som sagt pragmatisk av mig och skruvar därför på mig över vad effekterna kan bli (inte bara att människor blir bortstötta, utan även att de redan frälsta som redan är på plats tar till sig budskapet på ett sätt som är mer till skada än nytta, med polarisering, svartmålning, fördomar med mera).

Men det jag tänkte komma till här, det är att det på ett sätt ibland känns svårt att ifrågasätta när man inte håller med om vad en förkunnare säger. Därför att förkunnaren ju verkar ha Gud på sin sida. Som troende kristen känner jag onekligen att det finns en viss Gudsnärvaro på sådana där stormöten; jag kan inte neka till att många av besökarna känner den Helige Ande och har ett möte med Gud. Likaså får man ju intrycket att talaren är något slags himmelskt sändebud (särskilt som talet ofta inleds med att flera av de andra medverkande ber med handpåläggning för att talaren ska uttala Guds vilja). Då blir det nästan omöjligt att bemöta talet med kritik, för det är ju Gud som talar!
Ännu mer markant blir det när det verkligen förekommer rena och skära mirakler i de här sammanhangen. När människor blir helade, och talar i tungor på helt främmande språk, och profeterar och allt möjligt, då är det svårt att inte se det som att församlingen i fråga har Gud med sig – och därför borde även de predikningar som hålls vid samma tillfällen vara fullständigt riktiga. Inte kan man ifrågasätta budskapet hos en rörelse där det sker en massa underverk! Eller?
Det går faktiskt att använda det resonemanget för att dra skiljelinjer mellan samfund och grupperingar överlag, och det är också många som gör det. Katolska kyrkan till exempel bemöts ofta med fnysningar från många håll … hos katolikerna har det väl inte skett ett underverk sedan 300-talet någon gång, de är verkligen helt fel ute, det är ju uppenbart att det är en helt död lem i Kristi kropp och att vi pingstvänner eller karismatiker (eller vad man nu kallar sig) har Gud med oss i våra levande församlingar fulla av förnyelse. Så kan attityden vara. Andra som får stå ut med samma sak, för att de antingen tycks sakna nådegåvor eller för att kritikerna inte vill se de nådegåvor de har, är t.ex. ortodoxa, svenska högkyrkliga och gammalkyrkliga, eller helt enkelt majoriteten av Svenska kyrkans ”vanliga” församlingar.
Underverk och andra konkreta bevis på att en församling eller gruppering har Gud med sig, fungerar då också som bevis på att allt de säger från sina talarstolar är sant. Så kan man känna, och då kan jag personligen bli lite uppgiven och få komplex, när jag inte håller med men fruktar att det är fult och trotsigt att säga emot.

Någon skulle kanske tillrättavisa mig här och mena att det är jag som mycket riktigt tjurigt sluter mig mot Gud och vägrar godkänna hans sanning och håller fast vid mina egna världsligt influerade åsikter fast jag innerst inne vet att jag har fel. Men så enkelt tror och hoppas jag inte att det är.
Jag tror vid närmare eftertanke att det faktiskt inte är så att man behöver ha rätt i allt bara för att man har rätt på en eller flera andra punkter. Naturligtvis är ingen perfekt. Inte ens en mirakulös pastor som botar sjuka genom Guds kraft och gör massor av underverk. Hur helig han eller hon än verkar vara så kan det ändå förekomma att pastorn kläcker ur sig en förskräcklig groda från talarstolen vid ett annat tillfälle, har missuppfattat vissa punkter i sin teologi, eller – inte minst – begår synder. Det gör vi alla, det slutar vi inte med förrän i det himmelska livet efter detta, och det är rätt viktigt att komma ihåg. Det gäller även någon som så att säga har Gud med sig!
Det kan nog rentav vara farligt att tro att församlingen eller samfundet man tillhör har rätt i precis allting, eller att den där gudabenådade predikanten alltid talar ord från Gud. För då kan den där väckelsen som verkade så bra urarta i ren sekterism och personkult: att en persons nådegåva stiger henne själv åt huvudet. Egentligen är detta självklart. Det är nog rätt sunt att ifrågasätta och inte bara svälja allt som sägs bara för att det är en mycket andlig person som säger det i en andefylld lokal. Urskiljning är viktigt, och det finns ingen som har rätt jämt, även om man lätt kan förledas att tro det.

Det fina är att man även kan vända på det här och se det åt andra hållet. För att återgå till de där tillfällena då jag sitter och skruvar på mig i min bänk och tänker att ”det där hade han väl ändå inte behövt säga”, så är det möjligt att andra personer vid de tillfällena faktiskt skulle bli så förorättade att de reste sig och gick ut i protest. Det är dock inget de behöver göra (om de inte blir träffade på en väldigt öm punkt, kanske …). För på samma sätt som ingen alltid har rätt i allt, så är det ganska ofta så att någon inte har fel i allt heller. Även om en talare skulle säga något som kan uppfattas som onödigt stötande eller dömande, så kan man som besökare försöka att inte ta åt sig för mycket av det utan istället koncentrera sig på de detaljer som faktiskt är rätt, de korn av sanning som finns – och det kan ju vara en hel del. Samma sak gäller förresten också om man vet att en person har begått något felsteg i det privata. Att döma ut hela människan och hela innehållet på grund av en enda misshaglig detalj, och slänga ut barnet med badvattnet som det heter, är lika fel som att betrakta en talare eller en församling som ofelbar och fullkomligt gudabenådad. Inte särskilt tolerant, helt enkelt.
Det är också så att kristna, och människor i allmänhet, är ganska olika … både i sitt sätt att fira gudstjänst och andakt och i sina personliga gudsmöten och i sina åsikter och allt möjligt annat. Man får som kristen ha överseende med olikheterna och se det som att vi alla har samma grund, och sedan använda sin urskiljningsförmåga när man tar till sig andligt innehåll. Så kan man växa i tron och ha Gudsmöten precis som de där personerna runt omkring på mötet, som verkar så uppfyllda av Anden när de sjunger och dansar. Att förbehållslöst säga amen till hela talarens förkunnelse dessförinnan är inte en förutsättning för sådant andeutgjutande.
Det går inte att betrakta någon som ofelbar, och inte heller som helt och hållet fel ute.

Hm. Jag som hade tänkt att det här skulle bli ett kort litet inlägg.

Billy Graham, karismatisk kristen förkunnare. Han hade nog allt fel i vissa saker. Men han hade väl rätt i en hel del också?

Jimmie moments: att råka få en tanke och att acceptera den

Måste bara säga något om det där med ”Jimmie moments” som det har tjafsats om på sistone (framför allt i den här GP-krönikan, och så har tydligen Ivar Arpi i SvD varit ute med liknande tongångar om att folk känner otrygghet som han tycker att man absolut måste ta på allvar).

Låt oss anta att man faktiskt kan ha ”Jimmie moments”, alltså ögonblick då man inte tycker Sverige känns svenskt längre och blir lite skrämd eller irriterad av det (t.ex. när det är en massa utländska varor i en mataffär) eller känner sig otrygg p.g.a. utlänningar i närheten. Ja, jag ska erkänna att jag också har haft ett och annat sådant moment i någon form (tänker inte beskriva närmare hur) för jag är inte perfekt. Men: en mycket viktig poäng är att det ju är skillnad på att råka få en tanke och att acceptera den.
För om jag får en negativ tanke om invandrare så gör jag på samma sätt som när jag råkar tänka någon annan oanständig, galen, dum, ful eller elak tanke. Nämligen att (försöka) slå bort tanken i fråga. Eller analysera den rationellt så den går över. Därför att jag vet att den inte passar sig, för att den är omoralisk eller ohyfsad. Jag ger inte efter för den utan vidare, jag tänker inte ”hoppsan, nu fick jag den här tanken, då får jag naturligtvis acceptera den och fundera vidare på den eftersom jag nu tänkte den”. Så gör jag inte, utan jag försöker kontrollera mina tankar när jag vet att de är dumma eller obefogade. Det är ju vanligt folkvett och självdisciplin.

Men en del verkar alltså tycka att när det är just Jimmie moments så är det fullt berättigade tankar, som man inte behöver slå bort utan kan ge efter för och dunka andra i ryggen när de tänker detsamma. Trots att även dessa tankar är dumma.
Det är de ju. Tänk efter själv – om någon blir rädd för utlänningar på gatan eller grips av något slags motvilja så finns det ju bara tre sätt att hantera de tankegångarna: 1. Avlägsna alla utlänningar så personen slipper vara rädd. 2. Se till att alla utlänningar tänker på sitt uppförande hela tiden och går in för att se svenskare ut så personen slipper vara rädd. 3. Uppmana personen till något slags terapi och att komma tillrätta med sina egna tankar, som vid andra fobier, så personen slipper vara rädd.
Eftersom vi i Sverige 1. inte tillämpar massdeportationer och etnisk rensning, och 2. inte kan ha en massa diskriminerande specialregler för personer med utländskt utseende eller godkänt-märkningar på dem för att intyga deras ofarlighet ute på stan (för då kan vi lika gärna införa davidsstjärna direkt), så återstår bara alternativ 3. Det säger sig självt. Tänker man något fobiskt om utlänningar är man inte nödvändigtvis en elak person för det, det påstår jag inte, men det man behöver göra i första hand är att jobba med sig själv. Inget annat.

Och ändå. Ändå är det så många, även smarta och bildade människor, som tycker att ”Jimmie moments” är befogade att ha och det ska andra plötsligt rätta sig efter. (Undrar om de tänker begära alternativ 2 först eller om de tänker gå direkt på alternativ 1.)
Det är läskigt vad fort det går nu.

Respekt för värdlandet? När då?

”Visa respekt för landet du befinner dig i!”
”Ta seden dit du kommer!”
”Bete dig korrekt mot värdlandet, särskilt när du är där som officiell representant!”

Tre exempel på repliker som man hör då och då, och som uttrycker uppfattningen att det är viktigt med ”respekt för värdlandet” när man är gäst utomlands. Förutom att invandrare och flyktingar naturligtvis förväntas följa de här principerna här i Sverige (just det verkar särskilt viktigt …) så tillämpas de ibland även på politiker, affärsmän, vanliga turister och andra som reser omkring.

Att inte visa respekt för värdlandet kan leda till kritik. Några som nyligen väckt irritation hos vissa på grund av dålig respekt för värdlandet är den isländska gruppen Hatari, som var med i Eurovision Song Contest i Israel och i samband med detta talade högt, ljudligt och kritiskt om Israels ockupation av Palestina. Det borde de inte ha gjort, anser en del. Mycket oartigt, ohyfsat och omoget. Dåligt uppträdande mot värdlandet Israel. Särskilt illa var det för att de var där som officiella representanter för Island och alltså hade ett visst ansvar för att uppföra sig korrekt.
Jag tänker här inte själv kommentera Hataris åsikter och agerande. Men jag kan konstatera att det där med respekt för värdlandet inte är så enkelt som många tycks tro. Skrapar man lite på ytan på folks attityder i den frågan så avslöjas en viss inkonsekvens. Det ligger till så att många av oss, trots våra krav på hyfs och respekt i främmande land, inte alls är främmande för att lägga just den hyfsen och respekten åt sidan när det passar oss i andra sammanhang.

”Respektera värdlandet”, tycker kanske någon när en svensk i Israel uttrycker kritik mot Israel under en vistelse där. Problemet är att om det gällde något annat land än Israel, ett land där mänskliga rättigheter inte respekteras eller där det råder förtryck i något avseende eller där könsdiskrimineringen är utbredd – vi kan ju t.ex. föreslå Saudiarabien, Iran, Nordkorea, Kina, Ryssland eller Azerbajdzjan – så skulle samma person förmodligen vara helt okej med att man som gäst i det landet inte kunde tiga still utan utförde någon sorts manifestation. I Eurovision-världen passade Loreen på att göra en insats för Amnesty genom att träffa människorättsgrupper när hon var i Azerbajdzjan och tävlade för Sverige 2012. Och i det fallet var det inte många som anmärkte på att hon visade dålig respekt för värdlandet, trots att hennes agerande var besläktat med Hataris i Israel (mindre uppenbart och provokativt, men ändå).
”Jomen det är väl ändå skillnad mellan Israel och Azerbajdzjan!” fortsätter förmodligen någon förorättat när jag säger detta. Ja, det kanske det är, men det är inte det som är grejen, utan grejen är att det är inkonsekvent att prata just om ”respekt för värdlandet” och ”ta seden dit man kommer”. För sådant gäller uppenbarligen inte alltid ändå. I Azerbajdzjan gäller det tydligen inte. Och det undantaget gör ju, oavsett orsak till undantaget, att hela argumentet blir värdelöst.
Ett annat fall var när handelsminister Ann Linde 2017 satte på sig slöja under ett statsbesök i Iran. Den gången lät inte kritiken vänta på sig, utan det blev en störtskur av kommentarer om att Ann Linde mesigt rättade sig efter förtryckarna och bar ett förtryckarplagg. Att det skulle ha handlat om respekt för värdlandet eller att ta seden dit man kommer, eller att det var ett statsbesök där lite diplomati inte skadade, var inte alls särskilt relevant i mångas ögon. Ändå var det just detta det var fråga om – men folk blev ilskna på att Ann Linde bar slöja i Iran, för att sedan i nästa andetag kräva att invandrare från muslimska länder inte bär slöja i Sverige, för ”här tar man seden dit man kommer”.

I mina ögon är det här inkonsekvens. Och visst kan väl folk få vara inkonsekventa på det sättet, men då får de åtminstone medge att de har olika premisser och olika krav beroende på sammanhang. Man får uttrycka sig på något annat sätt än det allmängiltiga ”visa respekt för värdlandet” och ”ta seden dit du kommer”, och istället precisera och säga det man egentligen menar, det vill säga t.ex. ”visa respekt för värdlandet när värdlandet är Israel” eller ”ta seden dit du kommer när du är i västvärlden”. För problemet är ju inte bristande respekt för värdlandet, utan bristande respekt för fel värdland.
Naturligtvis blir detta lite besvärligt, för hur ska man förklara och motivera vilka länder som förtjänar respekt och vilka som inte gör det? Vem ska avgöra den saken? De flesta är ju naturligtvis inne på att det har att göra med diktaturer och bristande mänskliga rättigheter och sådana saker … att det är i länderna i botten på sådana listor som man inte behöver vara så noga med respekten. Men det kan ändå bli svårt. Ska man gå efter någon sorts FN-ranking för att bestämma vilka länder som är dumma och därför okej att protestera i, och vilka länder som är tillräckligt bra för att man ska förväntas ta seden dit man kommer i dem?
För jag antar att det ändå krävs någon universell standard för det hela? Det kan väl ändå inte vara så att var och en själv ska få bestämma vilka länder som kan och inte kan kräva respekt, och sedan klaga på andra människor som visar respektlöshet mot fel land enligt den egna uppfattningen, med argumentet att det är självklart att alltid ta seden dit man kommer?

Ni ser, det funkar inte att hela tiden tjata om respekt för värdlandet. Och det ligger för övrigt något paradoxalt i att förvänta sig att de länder man tycker är ”goda” (till exempel Israel) ska få slippa kritik och protester. Det borde väl vara just i fungerande, ordentliga demokratier med yttrandefrihet som man faktiskt tolererar kritik och ifrågasättande och avvikande beteende utan att bli förnärmad? Annars blir det ju någon sorts åsiktsförtryck i demokratierna. ”Inte ett ont ord om vårt land, tack!” ”Vi är en anständig demokrati, därför är det förbjudet att säga något negativt om oss, den som gör det borde skämmas!” ”I vårt fria, toleranta och icke-diskriminerande land där man får göra och tycka som man vill måste alla ta seden dit de kommer och göra och tycka exakt som vi!”

Respekt för värdlandet är viktigt, likaså att ta seden dit man kommer. Men det är också viktigt att man faktiskt får agera (om än så diplomatiskt som möjligt) om det är något man inte tycker är riktigt bra och känner att man bara inte kan tiga om, i landet man gästar. Och detta måste då alla få göra, enligt sin övertygelse och sitt samvete. Även om det finns personer som protesterar mot ett visst land på ett sätt som man inte skulle göra själv, så måste man ändå i demokratins och yttrandefrihetens namn unna dem rätten att få göra det, eftersom man ger sig själv den rätten när det gäller andra länder. Låt folk klaga på Israel, på Azerbajdzjan, på Iran eller på Sverige om de vill. Och låta bli om de vill. Respektera deras åsikter. Allt annat är inkonsekvent.
Så tycker jag om respekt för värdlandet och att ta seden dit man kommer.

Lite om synd, så här i Stilla veckan

Just nu är det Stilla veckan. Passionstiden och fastan. Det är en tid då det brukar vara rätt lågmält och mollbetonat i kyrkan och talas ganska mycket om synd och nåd.
När det gäller det temat har min andliga resa varit lite hit och dit. Det fanns en tid, mest då jag var i övre tonåren och ung vuxen, då jag inte alls tyckte om när det talades för mycket om synd och arvsynd. Särskilt jobbigt tyckte jag det var under det där året jag tillbringade i Kanada, för i den anglikanska församlingen där jag vistades hade de en tendens att väldigt ofta återkomma till hur syndig och usel människan är, och hela tiden i sina andakter betona att de inte var värdiga. Även hemma i Sverige kunde det låta på liknande sätt, särskilt i de gammalkyrkliga kretsarna. Jag upplevde att syndafixerade kristna hade en syn på människan som innebar att hon bara är ”mörker, is och sten”, och det gillade jag inte. Inte för att jag nu någonsin har tvivlat på att människan är fallen och behöver Guds nåd – det är liksom det som är poängen med hela kristendomen – men jag ville mer se det som att hon ändå har en gudomlig gnista i sig och bara behöver hjälp med att få fram den. Jag ville inte heller uppehålla mig för länge vid frasen ”alla människor är syndare”, för det var bara onödigt dystert att älta det hela tiden tyckte jag.

Numera har jag i viss mån ändrat inställning. Även om jag fortfarande tycker att den gammalkyrkliga synen kan vara något tungsint i stora doser, så är det faktiskt mer vanligt nu för tiden att jag gärna blir matad med att ”alla människor är syndare”. Jag rentav vill tänka så, därför att det ger mig en oerhörd trygghet.
Då kan man ju undra varför jag tycker så. Trygghet? Borde det inte vara tvärtom? Att jag blir mindre trygg om jag känner mig nedtyngd av synd, och mer trygg om jag slipper?
Ja, i Sverige är det ju inte precis särskilt modernt att påminna människor om att de är syndare. Tvärtom finns det i många kyrkor en tendens att undvika att prata om det. I min egen hemförsamling till exempel brukar det göras ett litet tillägg i samband med att man ber syndabekännelsen: när den är färdigbedd och före avlösningen så säger prästen ”till dig som har valt att be om syndernas förlåtelse”. Det är valfritt alltså. Man ska inte behöva känna sig som en syndare om man inte vill.
En syn som alltså finns på många andra håll också. Det är ute att prata om synd. Kyrkan ska inte skuldbelägga människor. Usch och fy för sådant. Inte är vi alla syndare jämt. Någon enstaka gång kanske.
Jag tror faktiskt att detta är fel – kanske t.o.m. mer fel än de gammalkyrkliga när de vältrar sig i talet om synd och oduglighet.
Åtminstone känner jag för min egen del att det är skönt att ha visshet om att jag är syndig och att alla andra också är det. Jag känner mig verkligen inte perfekt och tror inte att jag någon gång i detta liv kommer att känna det heller, och talet om synd blir då för mig inte dömande utan bara en lättad känsla av att man inte är ensam, att man är i gott sällskap (eller ont, om man så vill). Det blir inte heller nedtyngande, för jag vet ju att Jesus har åtgärdat synden i fråga och förlåter alla felsteg – hur många gånger som helst dessutom – och att han älskar mig och alla andra ändå och att vi är värdefulla trots synderna. Som sagt, det är just detta som är poängen med Jesus.
Jag tycker det är ganska uppenbart att det inte finns några alltigenom goda människor här på jorden, och då kan man lika gärna finna sig i det och slappna av och göra så gott man kan för att bättra sig men inte gräva ner sig när man misslyckas. Det är för mig kontentan av talet om synd, och därför känner jag mig inte nedbruten av det heller.

Den som fortfarande tycker att mitt resonemang är konstigt kan ju ta sig en funderare på hur det går om man gör på motsatt sätt – alltså att man ser det som att alla människor egentligen är goda, bara för att slippa bekymra sig om tråkig synd.
För vad blir konsekvensen då? Om man tycker att människorna är goda och kärleksfulla och att det egentligen inte finns någonting sådant som synd? Att eventuellt dåligt uppförande mest bara beror på yttre faktorer och att ingen gammaldags arvsynd är inblandad?
Jo, grejen är ju att även om man förnekar syndens existens, så finns det ju saker kvar som människan kan göra och som en del människor gör – mycket ondskefulla brott och överträdelser. Med en syn på människan som god och synden som icke-existerande, hur betraktar man de där brotten och gärningsmännen då? Jo, det måste ju bli så mycket värre för dem som gjort någonting! För de har fräckheten att med sina gärningar förstöra godheten och kärleken i världen.
Som jag själv ironiskt har skrivit i ett utkast till låttext som jag har filat på med jämna mellanrum på senare år, och inte är klar med än:
”We know there’s no such thing as sin,
but for the one who’s sinning nonetheless
it’s so much worse the wickedness.”
Följden blir att de arma stackare som faktiskt gör något ont, i en syndfri värld, måste bli bespottade och utstötta på ett fruktansvärt sätt. I brist på djävul och arvsynd blir det de som får ta hela skulden. Dömandet blir onekligen mycket värre då än det hade blivit med den ändå trots allt förlåtande inställningen att alla människor är syndare.

Det går faktiskt att se det här i samhället idag, i debatten och i medierna. Ofta när det är någon som har gjort något särskilt olämpligt – i synnerhet när det gäller sexuella övergrepp och misshandel, men även andra felsteg – så sätter profiler, debattörer och vanliga kommenterande Svenssons genast igång att överträffa varandra i tydligt fördömande uttalanden och kräkemojis. Då är det hårda bud, ingen förskoning, ingen tolerans, förövaren har bränt sina skepp för gott, han kan lika gärna dra åt h-e. Hetsjakter, drev och avståndstaganden. Det råder en strävan efter att allting måste vara ”rent” och att alla förbrytare för evigt ska rensas bort från det offentliga. En uppfattning att man inte visar offret respekt om man inte tillräckligt ursinnigt och urskillningslöst uttrycker sin vämjelse och bryter med den skyldige och allt han någonsin gjort och kan förknippas med. En syn att den där personen är kärlekslös och därför inte förtjänar att få någon kärlek själv längre. Ja, för självklart tycker man ju att man själv representerar kärleken, till skillnad från det där svinet.
Sådan mentalitet är faktiskt rätt vanlig nu för tiden: jakten på syndabockar, syndabockgrupperingar och syndabockmiljöer att demonstrativt fördöma så att man själv kan framstå som en av de rena och felfria.
För min smak och övertygelse blir denna renhetsfixering och detta villkorande av kärleken alltför fördömande och rentav fariseiskt. Utrymme för förlåtelse måste alltid finnas. En och annan kanske inte håller med mig om det (”Va? Vill du försvara en som begått övergrepp? Är du inte klok? Det kan aldrig förlåtas!”) men jo, jag tycker Bibeln är så väldigt tydlig med det, att alla synder kan förlåtas, även stora, och att det dessutom inte finns någon som är utan dem och egentligen ingen gradskillnad mellan dem heller.
Och för mig är detta en trygghet. Man kan se det som att den gamla sortens svavelpredikanter var dömande och kanske hycklande med tal om synd och skuld, men det är minst lika dömande att måla upp en bild av människans godhet och därefter stöta ut de missfoster som avviker från den bilden.
Att tro på synd och att alla människor är lika på den punkten (ett slags jämlikhet?) känns numera så centralt för mig att jag faktiskt blir direkt illa berörd av den där lilla justeringen av syndabekännelsen som jag nämnde förut, den de använder i min lokala kyrka. Även om det bara är en minimal detalj. Jag vill inte höra något om att ”välja” att få del av syndernas förlåtelse, för även om det förstås är upp till var och en om man vill ta emot Jesus, så borde inte kyrkan lätta på formuleringarna och antyda att det är okej att låta bli om man inte känner sig särskilt syndig för då är man säkert inte det heller.

Innan jag avslutar: om vi ska återgå till de där anglikanerna i Kanada och de gammalkyrkliga i Sverige, som återkom så många gånger till talet om synd, så tycker jag väl i och för sig fortfarande att de tog i för mycket. Bara för att man tror att synden finns så behöver man naturligtvis inte ha något slags erotisk besatthet av den, och fastna i värdelösheten och inkompetensen. Det blir onekligen märkligt att tänka sig hur en person med den inställningen får det i livet efter detta: kommer han även mitt i himmelens glädje, när han verkligen är rentvättad en gång för alla, att envisas med att stå och ropa ”förbarma dig över mig syndare” bara för att han kanske inte är tillräckligt ödmjuk annars?
Nej, som i så många andra fall är medelvägen den bästa, och medelvägen för mig i det här fallet är att tro att alla människor är syndare och att Jesus har fixat till det och att vi därför kan känna oss trygga och jubla och vara glada.

Salvador Dalí, ”Kristus enligt S:t Johannes av Korset”.